Från Runö till Runö

Det kom till Kort från Åkersberga en kommentar till mitt förra blogginlägg om byanamnen runt omkring här. Kerstin Boström undrade om jag visste vad run i Runö betyder? Kan det ha med runstenar att göra? Knappast tänkte jag spontant för sådana finns det bara två av i hela kommunen, men vad betyder då run? Det här får jag undersöka och skriva om på bloggen, bestämde jag och gick och tog ett foto på den stora kullen Runö ifråga, tog en bild på den vackra stenhällen. Föga anade jag att jag hade svaret rakt framför ögonen: Av en slump kom jag att få kontakt med precis rätt person för att ställa denna fråga till: Gudrun Vällfors, lokalhistorisk forskare och författare hemmahörande i Österåker. Gudrun Vällfors ingår i Arbetsgruppen Långhundraleden och medverkar såväl i gruppens publikationer, som skriver egna, se nedan. Boken om Långhundraleden är ett praktverk om natur och geologi från inlandsisens dagar fram till idag, för att nu sammanfatta. Jag kom åt den genom Österåkers Hembygdsförening. Vikingarnas förmodade färdväg från Trälhavet till Uppsala är den röda tråden. Läs den, du lär dig massor! Fina bilder i den också.(Fast till nästa upplaga vill jag ha fler kartor…)
Nytt ljus över Långhundraleden, Arbetsgruppen Långhundraleden, 2011

Gudrun Vällfors egen spaning handlar om var slaget 1026 mellan de tre nordiska rikena, Danmark, Norge och Svitjod, egentligen utspelade sig. Var det vid Helge å i Skåne, som traditionen säger, eller var det, som författaren för fram, i Uppland vid Långhundraledens mynning i Trälhavet? Jag lånade boken idag på biblioteket i Åkersberga, den är slut på förlaget, men finns där. Ska bli spännande ta del av Vällfors forskning!

P.S. Efter genomläsning av nedan bok och diverse vidare studier och korrespondens i ämnet skrev jag en krönika: Trekungaslaget 1026, eller när Knut skulle bortjage nogle slyngelkonger

Tre kungar på Trälhavet, Händelser kring slaget vid den heliga ån 1026, Gudrun Vällfors, Arbetsgruppen Långhundraleden, 2001
Men tillbaka till där jag började detta inlägg: Runö. Gudrun Vällfors berättar att förleden run har att göra med stengrund, från det fornsvenska rön. Hon tipsar mig även om i sammanhanget relevanta lexikon nedan:
Svenskt ortnamnslexikon, red Mats Wahlberg, Språk- och Folkminnesinstitutet, Uppsala 2003 (en andra upplaga kom 2016)
Det här är en uppslagsbok att fastna i, riktigt rolig läsning om varför orter heter som de gör, rätt otroliga förklaringar ibland, så säger jag inte mer. Första upplagan finns att låna på Österåker bibliotek, när jag väl lämnat igen mitt exemplar vill säga!
Länkar: Arbetsgruppen Långhundraleden Österåkers Bibliotek Österåkers Hembygds- och Fornminnesförening

Cykla i Uppland är verkligen upp och ner…

Jag cyklade igår runt Garnsviken norr om Åkerberga, en tur på 23 km. Det var både givande och jobbigt. Det senare stavas backar som jag inte gillar vare sig om de är för höga att trampa uppför, vilket jag inte gör då går jag, eller susa nerför, vilket gör mig skraj om det går för fort. 59 km/tim är för fort, men det var den hastighet cykeln kom upp i såg jag efter att ha rullat utför den gigantiska skidbacke som Össebyvägen, på östsidan av viken,  antar utseendet av någonstans norr om stenkrossen och söder om Össeby-Garn. Det vill jag inte göra om. Den här breda landsvägen är rälig även på grund av den tunga lastbilstrafiken som dundrar förbi på väg, förmodligen, till och från sten- och grusdepån.

Uppe runt norrsidan av viken är det platt och lugnt, puh. Först innan vägen svänger åt vänster finns Öseby-Garn, en gullig liten by med gammal kyrka och två runstenar, vilka jag får titta närmare på nästa gång jag cyklar dit och då kommer jag västerifrån…

Det enda stoppet jag gjorde på rundturen var för att ta ovan foto, annars var jag allt lite skärrad över vad jag gett mig in på, avklarat störtloppsstup och lastbilar var förskräckande upplevelser, så jag hade inte ro mer än till att cykla vidare. (Men det kom inget mer av  lastbilar och backarna var av mer måttligt slag i fortsättningen, puh.)

Brottby rakt i norr, med den gamla bron över Helgöå, fortsättningen på Långhundraleden norrut, får utforskas nästa gång liksom kyrkoruinen som finns på Garnsvikens västsida strax efter att man svängt ner åt söder vid Brottby på Sjöbergsvägen. Den här vägens backar är av kortare och lägre slag, vilka dock kräver sin cyklist ändå och tack och lov för att vägen är asfalterad. Jag gick uppför alla backar, men cyklade nerför dem. Fast nästa gång ska jag nog gå nerför de flesta av backarna också, vägen är mycket smal och kurvig så man saknar fri sikt framåt och det finns även utfarter från tomter och stigar. Tvärbromsa i backe är ingen höjdare.

Till slut såg jag fina gamla Stora Stava gård och då kände jag mig hemma! 🙂

Bättre väg till Gottsunda fornborg

Storträsket med Gottsunda fornborg är liksom Lillträsket rester av vikingarnas västligaste farled genom Österåker från Trälhavet upp till Uppsala. Idag finns ingen skylt vid infarten till Gottsundavägen som kunde locka med upplysning om fornminne. Framme vid den rostiga grinden i nätstaketet som inhägnar fornborgsområdet har man bara en suddig oläslig skylt att tillgå för att fatta vad som kan finnas därinne. Någon lämplig klätterstig för att ta en upp till fornborgen på bergets topp är inte heller utmärkt. Känns sådär att ha tagit sig dit då…

Men har man tur, vilket jag hade, så möts man av lokalt bevandrat par som berättar att det går utmärkt fortsätta vägen norrut tills Storträsket tar slut, bara några hundra meter, för att där gå ut på en väntande spång som tar en över till sjöns andra och västliga sida. Inte heller spången har informationsskylt och jag hade inte av mig självt vare sig hittat till den eller trott den var till allmän användning, så tack för hjälpen!

Väl på andra sidan väntar en trevlig liten promenad på vindlande stig, där man också kan gå ner till en liten brygga samt läskigt nära passera bäverbo. Klippan mittöver får ruva så länge ifred på sin borg, men en dag ska jag dit!

Till slut står man vid Storträskets sydsida och har att gå hem till Åkersberga igen, tar bara trekvart på säker gångväg. En liten utflykt som rekommenderas. Det går att cykla hit och då låsa cykeln vid något träd, men att försöka ställa en bil nånstans här blir värre. Men: Jag skickade ett medborgarförslag till Österåkers kommun om att bättre skylta, stigleda och informera om fornborg och spång på sagda platser. Jag fick jättefin kontakt och dito svar från tjänsteman. Jo all informationshantering vid området ska rustas upp, men det här hänger ihop med Täljöområdets utbyggnad vid Täljöviken. Så först nästa år ska planerna ha kommit till att göra iordning runt Storträsket också. Och då ska det även bli bilparkeringsplatser! Det blir bra!

På spaning efter Krondiket genom Åkersberga

Jag har vandrat i vass- och kulvertspår på spaning efter Krondiket, denna hemliga rest av den tredje och mellersta Långhundraled genom Österåker! Följ med på färden på min nya sida, se menylisten: Följ Krondikets färd genom Åkerberga. Vi börjar vid dagens källa för längre norrut än till marken bakom Pilstugetorget mellan golfbana och köpcenter når inte Krondiket idag. Det är vackert nog, eller hur?webdike

Och utflödet i Trälhavet, se nedan,  är också värt en utflykt, eller hur? Jag skulle gärna vilja gå en dikesvandring från källa till utlopp med kunniga inom botanik, ornitologi och arkeologi, för det finns uppenbart mycket att få veta något om längs leden . Vad säger Österåkers hembygds- och fornminnesförening?

webdike_30

Safari i bäverland

Jag har ju sett misstänkta tecken sen jag flyttade till Åkersberga i februari:

Och sen fick jag se en grannpojkes mobilfilm på någons sena simtur i kanalen. Därefter hörde jag talas om avverkningen vid Trälhavets båtklubb. Fotot till vänster visar hur den skogsskövlingen ser ut, att kapa de fällda björkarna och trava upp en hög av dem har en människa gjort. Men den som behövde sköta om sina tänder och använde träden som tandstickor bor i boet vi ser på de följande två bilderna:

Jag fick mig omtalat skräckhistorier om denna BÄVER som berättas är STOR… Han lär simma upp genom Åkers kanal, ta sig till Prästfjärden, gå i land och vandra över till Domarudden och den lilla sjön, Drängsjön, som finns där omgärdad av motionsspår i ett fredligt strövområde. Här trakasserar han stora träd och fäller dem rakt över stigarna.

En släkting håller till i en av de vattensamlingar som är kvar efter Långhundraledens lite mer västra led:

Vänstra fotot visar en plötslig ansamling pinnar vid sjökanten, stigen stryker nära bredvid och bävande ser jag hålet, mittbilden, och hoppas ingen tittar ut. Vågar man stå kvar vid högen så ser man, förstora fotot till höger, längs kanten flertalet små bråteshögar och längre bort några björkstammar som dragits ut i vattnet. Mycket misstänkt en Castor, eller hur?

P.S. Jag vill inte närmare ange var bona finns, men ut och leta i Åkersbergas fina natur!

Vandringar till Åkersbergas vattenvägar

Jag har berättat för vänner i Malmö att här i Åkersberga når jag inom högst en timmes promenad med hunden alltid fram till en udde vid någon del av Långhundraleden. Här brukar jag rasta, äta ett äpple, ta ett foto och publicera det på sociala medier med frasen Greetings from, etc. 🙂

Närmast är att gå söderut till längst ut i småbåtshamnen, det tar en halvtimme från Slussholmen där jag bor. Här kan man se över Tunafjärden till Näs och de byggnader som tillhör ett utbildningscentrum där. Till vänster börjar Åkers kanal sin vattenväg norrut genom Åkersberga:

Småbåtshamnen Åkersberga

Vandrar jag istället ner till Näs och ut på Näsudden har jag på land ett mysigt litet naturreservat att ströva omkring i, och utsikten därifrån leder vidare söderut ut i Trälhavet:

Trälhavet, Åkersberga

Vänder jag kosan västerut istället hamnar jag vid Storträsket i Gottsunda. Den här vattensamlingen är en rest av en västligare väg för Långhundraleden från Trälhavet via Täljöviken, istället för via Tunafjärden och det som nu är Åkers kanal, och som istället fortsatte norrut via det som vi idag kan se resterna av genom Lillträsket respektive Storträsket och vattenrännorna som tar vid därefter längs golfbanans västra utkant för att slutligen nå Stavaviken vid Norrö. På klippan vid Storträskets östra sida ska Gottsunda fornborg finnas vilken en dag kräver ett besök tror jag:

Storträsket och Gottsunda fornborg.

En timmes promenad rakt norrut från hemmet leder vovven och mig till udden i norr på Norrö och Gavelberget där. Norrö är en egen fin värld för sig att vandra i och slutmålet sådär lite småhemligt. Här ses början på Stavaviken som går ner till vänster söderut medan åt höger bakom udden mynnar Prästfjärden upp från söder. Här vid udden förenas vattendragen norrut i Garnsviken och den fortsatta Långhundraleden:

udden på Norrö, Åkersberga

Vandrar jag längs Prästfjärdens östsida istället på Össebyvägen förbi kyrkan, kan jag vika ner på en väg till Garnsviksbadet, det tar sammanlagt 50 minuter. Här har jag framför mig från vänster Prästfjärden, Norrös udde och bakom den mynningen på Stavaviken:

Garnsviksbadet, Åkersberga

Tittar jag vid badplatsen norrut ser jag Garnsviken och Långhundraledens fortsättning in i Vallentuna kommun. Bye bye vikingaled!:

Garnsviken, Långhundraleden, Åkersberga