Bättre väg till Gottsunda fornborg

Storträsket med Gottsunda fornborg är liksom Lillträsket rester av vikingarnas västligaste farled genom Österåker från Trälhavet upp till Uppsala. Idag finns ingen skylt vid infarten till Gottsundavägen som kunde locka med upplysning om fornminne. Framme vid den rostiga grinden i nätstaketet som inhägnar fornborgsområdet har man bara en suddig oläslig skylt att tillgå för att fatta vad som kan finnas därinne. Någon lämplig klätterstig för att ta en upp till fornborgen på bergets topp är inte heller utmärkt. Känns sådär att ha tagit sig dit då…

Men har man tur, vilket jag hade, så möts man av lokalt bevandrat par som berättar att det går utmärkt fortsätta vägen norrut tills Storträsket tar slut, bara några hundra meter, för att där gå ut på en väntande spång som tar en över till sjöns andra och västliga sida. Inte heller spången har informationsskylt och jag hade inte av mig självt vare sig hittat till den eller trott den var till allmän användning, så tack för hjälpen!

Väl på andra sidan väntar en trevlig liten promenad på vindlande stig, där man också kan gå ner till en liten brygga samt läskigt nära passera bäverbo. Klippan mittöver får ruva så länge ifred på sin borg, men en dag ska jag dit!

Till slut står man vid Storträskets sydsida och har att gå hem till Åkersberga igen, tar bara trekvart på säker gångväg. En liten utflykt som rekommenderas. Det går att cykla hit och då låsa cykeln vid något träd, men att försöka ställa en bil nånstans här blir värre. Men: Jag skickade ett medborgarförslag till Österåkers kommun om att bättre skylta, stigleda och informera om fornborg och spång på sagda platser. Jag fick jättefin kontakt och dito svar från tjänsteman. Jo all informationshantering vid området ska rustas upp, men det här hänger ihop med Täljöområdets utbyggnad vid Täljöviken. Så först nästa år ska planerna ha kommit till att göra iordning runt Storträsket också. Och då ska det även bli bilparkeringsplatser! Det blir bra!

En svaveltickas bilddagbok, del II

IMG_20200603_142614

Det har inte hänt så mycket med svaveltickan på ekstocken vid Ekbacken i Åkersberga, som jag fotoföljde en vecka i En svaveltickas bilddagbok. Den har blivit lite solbränd, bild från 3/6. Däremot har det krupit fram en ny svavelticka på ekstubben bakom, klicka på fotot för förstoring:

IMG_20200617_190348

Den stora förändringen den senaste tiden är vad som händer i svampens närmiljö:

IMG_20200621_154113

Nätet som spunnits på eken har snedstreckad ekstyltmal åstadkommit i sitt larvstadium. Bladen har varit bostad och skafferi för larverna som ätit av dessa inifrån efter att ha kläckts ur de ägg som insekten, malen, lagt där i maj. Efter en månad har larven växt färdigt för att kunna bita sig ut genom bladet och hissa sig ner med egentillverkad silkestråd för att därefter förpuppas på marken. Ibland verkar larven inte hitta raka vägen ner utan spinner stora nät mellan trädgrenarna. Malen är tack och lov helt ofarlig för trädet, eken, även om det ser trist ut med alla angripna blad.
Läs mer här: ”Värmdös ekar hårt drabbade av Ekstyltmal”.

Välkommen till Lillträsket och dess mystiska biotop!

Lillträsket slutar i söder på denna sidan av rondellen vid Svinningevägen vilken du ser på bild 1. På andra sidan börjar ju Täljöviken. Vattnet går i kulvert under rondellen efter att ha dykt ner i underjorden precis före den, bild 2. Hitom rondellen ringlar sig träsket lite hemlighetsfullt längs med Svinningevägens västra sida inne i grönskan. Uppe vid fältet mellan bilväg och järnväg öppnar träsket upp sig till en hel liten sjö, bild 3. Sen försvinner vattnet i det fördolda vidare norrut tills leden åter går i dagen genom Storträsket vid Gottsunda. För att därefter, etc. Etc. Det här är alltså vad som finns kvar av den västliga leden av Långhundraleden.

 

Här och var plötsligt en stig från Svinningevägen rakt in mot träskstrilet. Överraskande syner möter en. Byggherren är verkligen skicklig, det här är det finaste verk jag sett av Castor.

Spåren efter bävern anas i det fördolda och vad var det som plaskade till därinne…

 

Så fortsätter Lillträsket vid sidan av Svinningevägen, en värld för sig som inte kan anas om man bara susar förbi i bil eller på cykel. Men efter att ha varit rännil och sedan träsk slår vattnet på stort och slutar i en liten sjö. Väl värd att en vandring längs med!

 

På spaning efter Krondiket genom Åkersberga

Jag har vandrat i vass- och kulvertspår på spaning efter Krondiket, denna hemliga rest av den tredje och mellersta Långhundraled genom Österåker! Följ med på färden på min nya sida, se menylisten: Följ Krondikets färd genom Åkerberga. Vi börjar vid dagens källa för längre norrut än till marken bakom Pilstugetorget mellan golfbana och köpcenter når inte Krondiket idag. Det är vackert nog, eller hur?webdike

Och utflödet i Trälhavet, se nedan,  är också värt en utflykt, eller hur? Jag skulle gärna vilja gå en dikesvandring från källa till utlopp med kunniga inom botanik, ornitologi och arkeologi, för det finns uppenbart mycket att få veta något om längs leden . Vad säger Österåkers hembygds- och fornminnesförening?

webdike_30

En svaveltickas bilddagbok

Så här skriver Wikipedia: ”Svavelticka är en svampart av typen tickor. Den växer på trädstammar, särskilt ekar, där den mångflikiga fruktkroppen kan nå en vikt av upp till 10 kg. Den är en av få trädsvampar som är användbar som matsvamp, och den engelska sidobenämningen chicken-of-the-woods syftar på svampköttets likhet med kycklingkött.”

Klockren jämförelse! Jag trodde först någon tryckt in en rå kycklingfilé i ekstubben:

Den 27 maj 2020 tog jag bilderna ovan. Ekstubben vilar på en sluttning någonstans i Åkersberga och tickan vaktas av de största svartmyror jag sett, bra för då kanske utväxten får fortsätta ifred. Nedan följer foton jag tagit de därpå följande sex dagarna. Nu tar jag en paus med publiceringsprojektet och återkommer när jag samlat på mig nya foton tagna med en veckas mellanrum.

Gå vidare till: ”En svaveltickas bilddagbok, del II”

Åkersberga har en egen mumie!

Här ovan syns gravplatsen vid Österåkers kyrka utanför Åkersberga för apotekaren i Åkersberga, August Baeckman. Han levde mellan 1841 och 1897. Tydligen var han djupt intresserad av balsameringar och fick till stånd att en sådan skulle utföras av hans egen kropp efter frånfället. Han uppmanade också till gravöppning 100 år efter sin död för att eftervärlden skulle kunna se hur lyckad hans egen balsameringsmetod varit, var den bra hade hans kvarlevor i så fall antagit en mumies skepnad. Men den efterforskningen satte kyrkan stopp för:

Kyrkoherdens invändning tycker jag är tramsig, apotekaren ville ju själv att den så kallade griftefriden skulle omintetgöras. Andra anledningar hade varit mer legitima för att inte undersöka mumifieringstillståndet, såsom finansiella orsaker, etc. Jaja, den kristna kyrkans välde är inte för evigt den heller i likhet med alla andra kulters:

Här ser vi, från vänster, vid första pluppen en kultbyggnad för kristendomen, vid andra pluppen kultplats och gravfält för järnålderns trosuppfattningar, vid tredje pluppen tittar den korsprydda klockstapeln till kyrkan upp och vid fjärde pluppen har vi totempålen för vår tids mening med livet: en mobilmast! Vad kommer att överleva oss om något?

Utsikten från klockstapeln ner mot kyrkan är magnifik och här i naturen finns väl det enda som går att lita på i det långa loppet. Det vill säga om inte människan, stödd av sina religioner och trosuppfattningar, har hunnit haft död på allt innan vi själva försvinner.

Stenarna kommer att ropa, sa någon visst, men de bidar nog mest sin tid på den här planeten. Hällen, mellan kyrka och klockstapeln, vid platsen för dem som gick före oss och som säkert också satt här och funderade. Det lustiga är, tycker jag, att den hårda stenen och berget gör sig så bra att måla av i spröd akvarell eller gestalta i mjuk textilkonst som typ en väv.

Fåren fick backa i Röllingby backar

Fårägarna säger i sociala media att de aldrig tidigare varit med om den anstormning av såväl lugna strövare som folk som burit sig illa åt mot fåren de har fritt strövande på Röllingby backar i Åkersberga som skett i vår. Nu är djuren flyttade till en hage inga vandringsstigar går genom. Hoppas det blir bra för alla nu!

Jag tror dock att all uppmärksamhet i sociala media mot att fåren jagas, etc har i sig bidragit till att fler besökt backarna. Jag, till exempel, har länge tänkt gå där, men det blev inte av förrän för några dagar sen. Och det var för jag ville se biotopen och hjälpa till att hålla koll på att får och lamm fick vara ifred. 🙂

Första gången var djuren kvar i stora genomgångshagen och de var hörbarligen oroliga även om fotot nedan ser pastoralt idylliskt ut. Idag var det lugnt från deras nya tillhåll. Då kan jag också bättre njuta av den här spännande naturen.

Till vänster förmodligen gökört och därefter lingon, tror jag? Nedan en större hackspett.

Välkommen till Fåglarnas Österåker!

Idag har jag sjösatt Facebookgruppen Fåglarnas Österåker, och det efter modell av Fåglarnas Malmö som jag hade stor glädje av när jag bodde där. Nu finns alltså en liknande möjlighet att publicera nytagna foton på fåglar i Österåkers kommun och där du kan berätta var du har sett fågeln och vad det är för art eller så kan du fråga efter hjälp med identifiering i gruppen. På det här viset kan vi följa och kanske lära oss mer om våra bevingade vänners framfart genom årstiderna i olika biotoper här i Österåker.Tänkte jag. Hoppas du vill vara med! 🙂

Blått och gult hav

Idag åkte jag på utflykt för att se haven: det blå och det gula. För en skåning är det gula mer nödvändigt att årligen få uppleva, än det blöta blå, tror jag. Och fina Österåker har båda.

Helt fantastiskt att framme i Östanå färjeläge plötsligt befinna sig mitt emellan de båda storslagenheterna. Det verkar som om raps bara odlas här i kommunen i år, så du skåning i förskingringen som saknar något nu i maj se här ett tips!

Safari i bäverland

Jag har ju sett misstänkta tecken sen jag flyttade till Åkersberga i februari:

Och sen fick jag se en grannpojkes mobilfilm på någons sena simtur i kanalen. Därefter hörde jag talas om avverkningen vid Trälhavets båtklubb. Fotot till vänster visar hur den skogsskövlingen ser ut, att kapa de fällda björkarna och trava upp en hög av dem har en människa gjort. Men den som behövde sköta om sina tänder och använde träden som tandstickor bor i boet vi ser på de följande två bilderna:

Jag fick mig omtalat skräckhistorier om denna BÄVER som berättas är STOR… Han lär simma upp genom Åkers kanal, ta sig till Prästfjärden, gå i land och vandra över till Domarudden och den lilla sjön, Drängsjön, som finns där omgärdad av motionsspår i ett fredligt strövområde. Här trakasserar han stora träd och fäller dem rakt över stigarna.

En släkting håller till i en av de vattensamlingar som är kvar efter Långhundraledens lite mer västra led:

Vänstra fotot visar en plötslig ansamling pinnar vid sjökanten, stigen stryker nära bredvid och bävande ser jag hålet, mittbilden, och hoppas ingen tittar ut. Vågar man stå kvar vid högen så ser man, förstora fotot till höger, längs kanten flertalet små bråteshögar och längre bort några björkstammar som dragits ut i vattnet. Mycket misstänkt en Castor, eller hur?

P.S. Jag vill inte närmare ange var bona finns, men ut och leta i Åkersbergas fina natur!