Upp och ner från Åkersberga till Arninge

Bildkavalkad över gårdagens cykling till Arninge, där det mitt i denna köpfestby -finns det ett bostadshus, en park, någon yta som inte är till för att handla i?- finns ett arkiv över gårdagens krig och fred: Krigsarkivet som just flyttat färdigt in hos Riksarkivet här. Men coronan begränsar öppettider och forskarmöjligheter så jag får vänta med att på allvar ta mig till mitt nya dagis. Gårdagens provtur var dock en stor upplevelse:

  1. Backarna. För en skåning traumatiska, men inte farliga om man tar det lugnt och det är torrt väglag och man inte har med sig mer packning än en vattenflaska…
  2. Väglaget. Det sägs att vägen är grusad. Men det är den bara med falska förhoppningar. Vi pratar vassa stenskärvor, riktigt illa för cyklar med smala däck. Sånt här lägger man inte för att cykla på utan typ för att ha som underlag vid asfaltering. Men det sistnämnda vägrar ägaren gå med på.
  3. Ägarens inställning att först gulligt hälsa välkommen till sin skog för genomfart, men samtidigt se till att det nätt och jämnt går att cykla här eller ens ta sig in genom de smala säkerhetsentréerna. De sistnämnda torde förhindra passage av lådcyklar och cykelvagnar för barntransport. Men det är nog lika bra eftersom väglag och backar kan vara livsfarligt för sådan framfart.
  4. Österåkers kommun som tydligen dels inte klarar att förhandla med en markägare så denne kan tjäna på att cykelvägen genom hans skog blir en för cyklister funktionell sådan, dels inte tar något kännbart konstruktivt steg vidare för att göra cykelpendling västerut mot nästa kommun realistisk.
  5. Den fina skogen och utsikterna, en fröjd att fara fram i.

Pedal och hälsa!

Sporthallen ska inte ha någon annans namn, men cykelleden!

Österåkers nya sporthall växer upp på fältet mitt emot Husby i Åkersberga och är klar att tas i bruk nästa år. Då bör namnfrågan vara klar också. Det som hittills har hänt är att kommunens styrande moderatskikt har lagt upp sig för en utsocknes krämare och gett honom erbjudandet att få döpa multihallen efter hans och hans företags namn. Oppositionen säger nej.

Hela bygget beräknas gå på minst 400 miljoner kronor, en kostnad som Österåkers invånare och skattebetalare samfällt bidragit med, men en företagare kan alltså genom att betala en procent av den summan, 4 miljoner (utspritt på 15 års delbetalningar) kronor få kalla ett kommunalt ägt idrottshus för sitt. Företagaren och hans företag är inte skrivna i kommunen så de bidrar inte själva till bekostnaden utan kan skratta hela vägen till banken åt denna reklamkupp.

Om en kommun ska sälja sig på detta viset så gör det i så fall när det blir en konstruktiv insats för att få något till stånd. Som cykelbanan mellan Täljö och Rydbo. Det var tydligen ett ståhej i den frågan för ett par år sedan med namninsamling som ledde till beslut att anlägga en farbar cykelväg mellan ovannämnda småorter längs Roslagsbanan. På så vis skulle Åkersberga få en sammanhängande cykelled västerut till Arninge, Täby och in i centrala Stockholm. Markägaren gjorde obegripligt motstånd och resultatet blev en halvmesyr av någon sorts grusbeläggning som skär sönder däcken på cyklarna. Beläggningen fungerar på bilvägar men bilar får inte köra här. Ingenting händer mer än att ett nytt Cykeluppror har startat.

Mitt förslag: Döp sporthallen så det hörs att det är kommuninvånarnas egen skapelse och ingen annans, men låt den här reklamhungrige företagaren få döpa cykelleden mellan Åkersberga och kommungränsen västerut istället och det efter att han bekostat en asfaltering av densamma. Det sistnämnda är nödvändigt för att den här ”cykelbanan” ska anses vara funktionell annars är de 1,9 miljoner kommunen lagt ut på grusvägen kastade i sjön. För att kunna bekosta och få utfört en asfaltering måste företagaren antagligen genomföra ett antal pedagogiska samtal med den som äger marken cykelleden går på i Österåkers kommun. Den insatsen kan vara väl värd att han därefter får döpa cykelbanan till precis vad han vill. 🙂

Blåsippan ute i backarna står?

Är de verkligen blåa, tycks min hund undra? Ja, där jag kommer från, Kvarnby i Malmö, där finns det bara en liten samling av blåklocka vilken jag varje år vallfärdade till för att fotografera och notera när de stack upp ur jorden. Här i Åkersberga vadar jag i fält av allehanda färgade sippor, men är någon riktigt klarblå? Se själv och Glad Valborg!

Ljus som förorening

Slussholmen i Åkers kanal i Åkersberga ska rustas upp, ett omfattande program för att bevara och rusta upp slussanordning, öka säkerhet för människor och förbättra för fiskens vandring. På kommunens hemsida kan man läsa om ärendet som nu är ute för granskning.

Bland handlingarna sticker remissvaret av den 10 mars 2021 från Österåkers Naturskyddsförening ut. För här får djuren sin ombudsman och föreningen tar upp hur illa illumineringen av kanalen med omgivning svär sig mot naturhänsyn. Jag får mig en tankeställare för jag älskar hur det ser ut längs vattnet när det är mörkt, som här:

Men det är alltså inte bra. För enligt Naturskyddsföreningen Österåker hindrar trädbelysning fladdermössen att leva sitt nattliv och den vackra blå belysningen av vattnet vid själva slussen förstör för de nattvandrande fiskarna. Så vet man det. Och det är bara att ge sig, tycker jag. Hänsyn mot djurlivet måste vara viktigast, människan har förstört tillräckligt. Naturskyddsföreningen ger dock förslag för att även vi ska kunna nattvandra: belysning som bara aktiveras när vi rör oss längs gångbanorna till exempel. Jag kan också tänka mig att den speciella trolska effektbelysningen sparas till en kväll i veckan eller nått.

Längre ner vid kanalen ståtar några nya husschabrak längs höjden ovanför Centralvägen. På kvällarna ser det ut så här:

Snacka om ljusförorening. Husen sticker ut från berget och det är gattet under byggnaderna som lyses upp med stark vit neonbelysning. Vilket är syftet med att förorena miljön på det här viset?

Hur såg det ut, huset som låg där till nu?

Jag har nu bott i Åkersberga i ett år och jag har redan historiska erfarenheter av tätorten. När jag kom hit fanns det en järnvägsövergång strax väster om kanalen, Båthamnsvägen fortsatte från båtklubben norrut över järnvägen mot rondellen på väg 276. Spåren från vägdragningen och övergången är helt igensopade nu, istället går en viadukt under järnvägen vid Rallarvägen som kan sägas ha förlängts ner till Sågvägen. Och söder om den vägen går nu Hjulvägen parallellt. Än är naturen orörd söder därom i sin tur, men stora planer finns på vägar och byggnation. Då kommer man ha glömt hur det var innan, tror jag. Jag kan i varje fall inte säkert erinra mig hur huset vars kvarvarande ruin nu röjs bort såg ut när det stod där på kanalens östsida strax söder om gångbron över i höjd med Hackstavägen. Och då är det dock bara en vecka sen huset brann…
Klicka på bilderna två gånger så förstoras de rejält!

Kommer du ihåg vad gluggen mellan villan och parhusen var fylld med? Jag tror det var en svagt gulfärgad verkstadskåk i trä i ett plan med en vinkelbyggnad till vänster i rött trä. Eller? 🙂
Lika bra fortsätta fotografera längs kanalen söderut denna fina soliga dag, vem vet vad som händer härnäst. Alltså måtte inga fler hus brinna, men de kan ju råka ut för att rivas ändå och då när det är gamla försynta trähus som smyger fram i terrängen vilka plötsligt en dag är borta så har de en benägenhet att bytas ut mot stora märkvärdiga stenhus som pockar på uppmärksamhet i stället för att smälta in i naturen…

Några meter från rivningstomten åt söder finns denna idyll från förr. Jag inbillar mig väntkuren på andra sidan är från ångbåtstrafikens dagar för hundra år sen? Vi fortsätter:

Ännu en sorts verkstadsbyggnad, som jag inte vet något om, vet du?

Men bredvid uppe vid Centralvägen har vi gamla kommunhuset, Österåkers första. Hur det ser ut från framsidan kan du se i mitt blogginlägg På spaning efter ett stickspår. Där fortsätter också vandringen söderut. Ha det bra alla!

Undrar vad 7000 nya bostäder gör med Åkers Runö?

Bäst att ge mig ut och fotografera hur det ser ut idag, medan tid är, tänkte jag efter att ha publicerat föregående blogginlägg, se nedan. Ska kommunen smeta ut 7000 nya bostäder längs med Roslagsbanan från centrum till Rydbo så kommer landskapsbilden att förändras drastiskt, som här:

Fotot taget med Skärgårdsgymnasiet i ryggen, Näsvägen närmast framför mig, därefter till höger bygget av Österåkers nya sporthall och i fonden, i mitten i svackan mellan två kullar, anas genom vintervädret Åkers Runös station för Roslagsbanan. Bakom järnvägen bodde en gång en riktig kulla. 🙂

Det lilla huset till vänster, så typiskt ett skånskt gatuhus tycker jag, kallades förr för Egypten, det stod till och med på kartor. Är det någon som säger så än idag? Anledningen är att fastigheten, som tillhörde Husby en bit därifrån,1860 flyttades ut från byn vid det laga skifte som då genomfördes i riket. Den dåvarande ägaren hette Israel i förnamn vilket folkhumorn påpassligt tog tillvara på.
Läs mer om Israel och hans familj och se dem och huset då.

Till höger om Egypten står ett rött litet trähus. Där fanns först Kullans affär och sen postkontor. Kullan var en kvinna från Malung i Dalarna som 1897 flyttat till Åkers Runö med sin man för att driva handelsbod. Ingeborg Krank Eneroth (född Larsdotter Krank) var gift med August Eneroth Tuvesson från norra Skåne och tillsammans med två barn såväl drev de handel som bodde i uthuset. Efter några år flyttade maken till Stockholm medan Ingeborg flyttade med barnen till Täljö där hon öppnade Täljö handel som hon drev till 1929. Ingeborg kallade själv det stället för Ingesberg. Är det någon som vet något mer?
I Milstolpen, tidskrift för Österåkers hembygdsförening, finns det i nr.6/2009 ett reportage om handelsbodar förr och där kan man se en fin bild på kullan själv.

Går man över järnvägen och har Egypten typ i ryggen och vänder blicken mot var vi kom ifrån så ser vi Runöberget längs med i fonden istället. Emellan den och järnvägen föreligger en svacka som om Tunaviken en gång, innan landhöjningen satte stopp för det, gått ända hit in till Åkers Runö och Husby. Den senare byn ligger på en höjd om hörnet till vänster. Ett lämpligt ställe för hamn här: Husby var förmodligen som namnet antyder en gång kungens lagerplats för förnödenheter och byn låg och ligger än vid en genomfartsled från syd till norr. Det här kan ha varit en knutpunkt för införsel och transporter från sen vikingatid och genom medeltid kanske. Ska marken runt om i Åkers Runö grävas upp för bostadsbygge hoppas jag rejäla arkeologiska utgrävningar först får ske.

Om vi istället går tillbaka över järnvägen och vrider blicken åt höger:

Ett öde land, än så länge. Dungen till höger är början på Näs vars område fortsätter söderut ända ut till Näsudden. Vi går nerför backen och ut på Näsvägen igen och rundar dungen:

Här har vi fortsatt Näsvägen söderut tills vi har korsningen med Sågvägen. Åt vänster går den in mot Åkersberga centrum, åt höger går den uppför backen till Näs. I fonden ser vi det skogsparti och sluttande höjd som ligger bakom Johannelund på Näs. Där har det tydligen genomförts någon form av arkeologisk utgrävning som antyder förekomst av hamn och pir, etc, från tusen år sen, typ. Också något att gräva vidare i!

Nu har vi gått uppför backen vi hade åt höger på förra fotot och här kan vi välja att ta till vänster och gå ut på Näs eller ta till höger och gå ner till Åkers Runö och närma oss Egypten och Kullans affär bakifrån. Framför oss idylliska hästhagar, de kan vi nog säga bye-bye till…

Vi närmar oss. Till vänster kan man vika av på en annan uråldrig väg, och på den ta sig fram till Svinningevägen mot Svinninge och Täljö. Jag tror stigen vi ser här fortfarande fungerar så. En annan dag, medan tid är innan det ligger hus i vägen, ska vägen begås, fotobevis kommer! Men idag tar vi till höger istället och fullbordar den bokstavliga rundvandringen med att komma fram till Åkers Runö järnvägsstation igen. Och sen hem och skaka av sig snön! 🙂

Intressanta processer kring Roslagsbanan

Roslagsbanans sträckning ska förändras: istället för att ha Östra station i Stockholm som sin södra slutstation ska banan från Universitetet gå i en ny tunnel mot först Odenplans tunnelbanestation och sen till nya slutstationen Stockholms tunnelbanecentral.

Förändringarna blir väl främst att Östra station läggs ner helt och hållet och att vi i Österåker-Vallentuna utan byte kan åka direkt till Stockholms C. Men detta ska också betyda, som en del i överenskommelsen mellan de olika aktörerna för det här projektet, att det, till exempel, kommer att byggas 7000 fler bostäder i Österåkers kommun längs med Roslagsbanan, runt stationerna Åkersberga, Åkers Runö, Täljö och Rydbo. Där kommer största förändringen att synas, tror jag.

Intressant att följa processen, såväl den byråkratiska som vad som sker i naturen här i Österåker. Men jag är också nyfiken på om det kommer att betyda något för identiteten att tåget i framtiden går från T-centralen ut till Åkersberga -som om vi var en vanlig förort och inte som nu en lite mer exklusiv roslagsort med egen järnvägsstation i Stockholm. Den som lever får se. 🙂

Just nu är planeringen ute på samråd (15 januari – 8 februari 2021) och det går bra för alla att lämna synpunkter.

Länkar:
Stockholms Lokaltrafik informerar om planering och samrådsförfarandet.

Österåkers kommun informerar om utbyggd infrastruktur och fler bostadshus i samband med Roslagsbanans förändring.

100 år sen kvinnor i Österåker fick rösta

I år 2021 är det hundra år sedan kvinnor i Sverige fick rösta i riksdagsval. Två år tidigare, 1919, hade allmän och lika rösträtt även införts för val till kommunfullmäktige och landsting.

En som var med och bröt mark i mina gamla hemtrakter är Edith Sköld i Oxie. Om hennes banbrytande politiska liv i ett Sverige som var så annorlunda för egentligen inte så länge sen har jag skrivit en artikel:

Läs artikeln om Edith Sköld här!

Det skulle vara mycket intressant om det finns att läsa, eller gick att skriva, en artikel om någon liknande rösträttskämpe här i min nya hemtrakt Österåker?! Tipsa mig gärna!
anna-mi.wendel@telia.com

På spaning efter ett stickspår

Läste följande i en skrift från Österåkers Hembygdsförening vilket gjorde mig nyfiken: ”När järnvägen Stockholm-Åkersberga blev färdig 1901 lades ett stickspår från bruket. Det gick utefter kanalen, skar sedan snett över Centralvägen vid nuvarande Björcks Verkstäder, gick vidare öster om Texaco och anslöt till järnvägens huvudspår, ungefär vid uppfarten till nuvarande Kipplers snabbköp.” (Evert Lööf, Österåker -industrier i gamla Österåker, Hembygdsskrift Nr 2)

Tegelbruket, som låg på ömse sidor av Centralvägen mellan Hackstavägen och Smedbyvägen, verkade mellan mitten av 1800-talet och 1915. Runt förra sekelskiftet kunde bruket leverera över två miljoner murtegel till huvudstaden, men sedan gick det sämre med produktionen och tegelbruket fick gå i konkurs varvid anläggningarna revs 1917. Ingenting av det som hembygdsforskaren Evert Lööf beskriver ovan finns kvar idag, men kanske går det att hitta spår (häpp!) efter järnvägen, tänkte jag och tog en promenad.

Hit till glasmästeriets gård gick tegelbrukets stickspår.

Jag började där spåret ska ha slutat, på nuvarande glasmästeriets gård mellan Centralvägen och kanalen i höjd med Hackstavägens mynning. Inte en syllert så långt ögat kan se.

Österåkers första kommunalkontor.

På vandring söderut på Centralvägen passerar jag Österåkers första kommunalkontor, vi är nu inne på vårt tredje. Detta första var i bruk, (mycket om bruk idag), fram till 1955. Gör en avstickare ner till baksidan av huset för att kolla om gallerna finns kvar på fönsterna där. Men icke. Gallerna satt där när huset tjänade som både kommunalhus och polisdito med behov av arrestlokaler.

Spårlöst läge vid boulebanan.

Framme vid Centralvägens sista hus på höger sida innan fortsatt vandring söderut på Bergavägen anas järnvägen i fonden. Går jag ner på gården till det här huset…

Fritt blås upp mot glasmästeriet i varje fall.

…och tittar norrut kan jag kanske gissa mig till att det kan ha legat ett stickspår här. Det ser ut att ha funnits plats för det i alla fall.

Lika vindlande som cykelbanan kan järnvägsspåret inte ha gått åtminstone.
På andra sidan 276:an ska spåret ha gått i en båge österut, mot vänster alltså, till järnvägsstationen.

En bra uppfattning om hur spåret gick på slutet får man i den här kartdetaljen som Österåkers Hembygdsförening ställt till mitt förfogande. Lite lustigt kartan är daterad 1950 eftersom hembygdsföreningen skriver på sin hemsida att det första kommunalkontoret var i bruk fram till nedan invigdes vid centrumtorget vilket det enligt dem skedde först år 1955:

Har du något foto på stickspåret skulle det vara jätteroligt om du ville kontakta mig så vi kunde publicera hur det såg ut när det fanns räls längs med kanalen!

 

I Malmö kallar vi såna bilförare något som jag inte vågar skriva här…

Står ibland under kvällspromenaden med vovven och tittar på rondellkörningen vid 276:an mellan centrum och Rallarvägen i Åkersberga. Har bara sett att när det gäller den enklaste formen av rondellkörning, som typ rakt igenom eller omedelbar högersväng, så gör åtminstone var femte rätt. Vid mer komplicerade insatser som vänstersväng och körfältsbyte, etc, så ser jag visst det många kreativa förslag på hur sådant kan ske, jag vill verkligen inte mena att bilföraren inte tänker, men mycket sällan -om än någonsin- blir det som Transportstyrelsen pedagogiskt visar i nedan filmsnutt: 

Cirkulationsplats - Transportstyrelsen

TRANSPORTSTYRELSEN.SECirkulationsplats – TransportstyrelsenCirkulationsplats – Transportstyrelsen

Som någon skrev på Facebook: Österåker bygger så många rondeller för att bilförarna ska kunna träna… Själv stirrar jag på denna gastkramande underhållning och är lättad över att jag sålde bilen innan jag flyttade hit -som jag för övrigt tycker är ett fantastiskt ställe!!!