Dålig utställningsteknik drar ner fina Medelhavsmuseet

Medelhavsmuseet i Stockholm var en ny bekantskap för mig igår. Spännande mumier, en hel/halv liten terracottaarmé, vackra flertusenåriga smycken och en massa andra saker möter besökaren i ett lagom stort museum. Jättegod mat i serveringen därtill gör att hit känns det inte tröttsamt att tänka sig återkomma för att strosa omkring fler gånger. Roligt är också när man intelligent använder digital teknik och visar hur de utställda mumierna ser ut under lindorna…

Mindre roligt, rentav väldigt trist, är när informationstekniken havererar. Så här ser det ut, till exempel:

En glasmonter med i förgrunden ett mumifierat barn. Vill man läsa om föremålen får man vika sig dubbel och närma sig informationsrampen längst ner i skohöjd… Det sägs att offentliga byggnader ska tillgänglighetsanpassa sig för personer med funktionshinder. Här lyckas man hindra alla att bekvämt kunna ta till sig informationen. Det enda godtagbara är att texten är mörk på ljus botten…

…för det är den väl bara i den egyptiska avdelningen. Annars är det vit text på svart botten, vilket säkerställt är mer svårläst. Ännu sämre blir det när den tryckta texten är av typen sans-cerif, alltså utan ”kilar och klackar” som den du läser här nu. Titta i en tryckt tidning så ser du en text med cerifer, något som är bättre för att ögat ska kunna följa textrader där stilen är liten vilket den ju är i tidningsartiklar.
Men liten är den också på informationstavlorna i museet, liten är också avståndet mellan raderna medan raderna i sig är breda, för breda för den lilla storleken på bokstäverna, alltså för att sammanfatta: inte en bokstav rätt i hur man informerar med text på ett läsvänligt sätt. Som kronan på verket är spotlightsarna ibland monterade så att man skuggar informationstavlorna när man försöker tillgodogöra sig vad det står:

Sen förvånades jag också över det här modet/svårmodet att använda numrering vid utställda föremål vilka man ska leta upp på en list eller tavla för att där i den svårlästa stilen ta till sig information av knapphändigt slag, så här ser det alltså ut på Medelhavsmuseet, klicka gärna på fotona så de förstoras, jag misslyckades få texten skarp på fotot till vänster, men på bilden till höger får du en uppfattning hur det är att läsa på tavlorna, tavlan till höger var lågt satt också och det gick inte att vinkla skivan uppåt:

Som ovan ser det också ut på Armémuseum i Stockholm nedan, det är kanske samma konsult som fått härja fritt:

Bedrövligt, eller hur? Alla tidigare uppräknade dysfunktionaliteter på ett bräde inklusive att här är även föremålen taffligt utställda, som om de var inslängda i en glasmonter, häpp!

Nu är jag inte stockholmare, eller ens svensk utan skåning och som sådan van vid dansk museitradition, något som jag givetvis inte kan begära att någon här uppe i Tjockhult ska ha insikt i. Men bara för att jämföra så kan jag ju visa två foton jag har tagit på Krigsmuseet i Köpenhamn:

Klicka gärna på fotot till höger och se närmare vad den digitala informationsskylten i läsvänlig höjd för alla, det går att läsa från rullstolshöjd och texten är stor nog för stående, erbjuder av information utmärkt grafiskt förmedlad.

Till sist: så här elegant hälsar ovan vår kung Christian IV med sin karaktäristiska hårfläta oss välkomna till den rymliga, luftiga, övre utställningshallen på Krigsmuseet. Här upptar inget plåtschabrak större delen av golvytan innehållandes enbart en liten gullig, halv, terracottaarmé fiffigt åskådliggjord med hjälp av speglar hur stor den egentligen är, för snälla rara Medelhavsmuseet, armén skulle kunna stå i en friggebod med samma verkan och så förstördes inte den vackra salen ni har såsom den nu görs, förfärligt!

P.S. Ja, jag vet danskarna har en skylt i bakgrunden med vit text på svart botten, men stilen är jättestor så den funkar att läsa, speciellt som det bara är några sådana!

Nordiska museet, tre våningar med fula saker…

Det börjar redan vid trappan upp till det pampiga huset, besökaren har att passera Karl X:s häst i jämnhöjd med ”ballarna” och har sockelns text, stolta rader om tågandet över Lilla och Stora Bält i ögonhöjd. Väl inne möts man av en jättestaty av Gustav Vasa. Och där fick jag nog. Nordiska museet är inget nordiskt museum, det är en hymn till storsvenskheten. Det finns inte en monter som berättar en annan historia. Ja, det förstås, samerna har en hel sal , det är ju politiskt korrekt numer att få med deras tragiska historia. Jag förnekar inte gräsligheterna den gruppen har utsatts för, men nu känns de bara som gisslan för att museet därefter ska slippa lyfta blicken i såväl rum som tid.

Jag trodde ett nordiskt museum skulle visa på gemensamma och särskiljande drag över hur folk levde förr i Norden. Och att en uppgift där kunde vara att inkludera de landskap som för inte så länge sedan var danska, hur skiljer de sig åt idag såväl från dagens Danmark som dito Sverige, hur syns rötterna? Jättespännande uppgift för vilket nordiskt museum som helst som inte ser Stockholm och Sverige som huvudsaken allting ska filtreras genom.

Nu är det som att besöka ett museum i en stormakt som vill visa vad infödingarna ute i kolonierna kunde åstadkomma av hantverk vilket likgiltigt ställts ut i dammiga samlingar; en väldigt tydlig von oben-syn härskar även här på Djurgården. Jättepalatsets innandöme leder en genom tre våningar fyllda av fula saker. Jag saknar helt en nyfikenhet över vad fint och intressant som har gjorts utanför Stockholm med närliggande landskap. Malmö Museer vid Malmöhus slott i Malmö har en bråkdel av yta till förfogande i jämförelse, men de lyckas skapa sammanhängande bilder av hur folk levde förr och vilken fin formgivning som åstadkommits inom brukskonsten i Norden.

Jag är jättebesviken och snarast chockad. Jag flyttade till Stockholm för ett år sen från Malmö. Jag har flyttat från Skåne till Sverige, det är helt klart. Här är vad som hände före 1658 i rikets nuvarande olika delar helt utan intresse. Och massakrerna på civila under 1600-talets svensk-danska krig i Skåne, hur folk försökte klara sig och leva sina liv: dessa händelser verkar ingen heller ta till vara. För Skånes del innebär det således att landskapets danska historia är utan intresse i Sverige och dess svenska historia dito i Danmark. 1600-talet då vågen vände och allt hände har fallit mellan stolarna. Men Skånes samlade historia ”från början till slut” får bara inte vara negligerat i historieskrivning och museiverksamhet och ett nordiskt museum kan inte vara mer passande för uppgiften att förvalta det arvet. 1600-talet är inte långt borta heller, men det kan komma ännu närmare om vad som hände lyftes fram, det tycker jag Sverige och dess museer och utbildningsväsende är skyldiga åtminstone Skånes historia.