Kategoriarkiv: Museer

Tack bäste bloggbesökare för info och länkar om Roslagsbanans historia!

Publicerad den av
Svara

Det rullade in ett epost till min bloggstation:

”Läste på din blogg om tegelbruksspåret, har inte hittat någon bild men på denna bangårdsritning från 1911, ser man åtminstone hur det spåret anslöt till stationen:

På ritningen ser man också hur ”Åkersberga-Trälhavets Järnväg” anslutits i efterhand, mitt på bangården och längst bort från stationshuset. Det förklarar också den skarpa kurva som det är vid stationsutfarten mot Österskär än idag.
Sträckan (Roslags) Näsby – Åkersberga byggdes av ”Södra Roslags Kustbana”, men båda köptes snart upp av Stockholm-Rimbo Järnväg (SRJ), som snart började kalla sig Stockholm-Roslagens Järnvägar.
Vad jag förstår så lades tegelbruket ned redan 1915 så spåret bör bara ha använts i fyra år. Kanske därför det inte fastnat på någon bild.”
Med vänlig hälsning
Leif Broberg i Hägersten

Så roligt med detta gensvar på mitt blogginlägg! Och det kom mer och fler intressanta upplysningar om gångna tiders järnvägstrafik från Leif Broberg. Och här ska också sägas att bangårdsritningen ovan är hämtad från Bangardar.se som är ett bildprojekt Järnvägsmusei Vänner utför på uppdrag av Sveriges Järnvägsmuseum.

I ovan arkiv kan man även, till exempel, ta del av ritningar över andra bandelar inom smalspårstrafiken längs Roslagsbanan.

Sen finns ju Digitalt museum som är ett större samarbetsprojekt mellan olika museer och andra institutioner i Norge och Sverige.
Se vad som kommer upp när du där söker på Roslagsbanan! Exemplet nedan är foto på en så kallad rälsbil (foto Gunnar Ekelund, Spårvägsmuseet)

Eller vad som dyker upp när du söker på: Åkersberga med avgränsning Järnvägsmuseet och Spårvägsmuseet (tack för tipset Leif Broberg!)

Det är lätt att bli nördig när det gäller järnvägshistoria, svårt att sluta kolla när man väl börjat, så akta dig! 🙂

Själv är jag medlem i Tjustbygdens Järnvägsförening och gör ibland utflykter med den i min barndoms rälsbussar som rullar än tack vare entusiasterna i föreningen; gissa om jag trivs med att nu ha tillgång till Roslagsbanan!

Leif Broberg återkom altså med mer data och fina länkar, se nedan, stort tack för det, så roligt när ni som tar del av min blogg hör av er! Tillsammans kan ju Kort från Åkersberga bli riktigt bra:

”På ritningen ser man också hur ”Åkersberga – Trälhavets Järnväg” anslutits i efterhand, mitt på bangården och längst bort från stationshuset. Det förklarar också den skarpa kurva som det är vid stationsutfarten mot Österskär än idag. Åkersberga – Trälhavets Järnväg var nog främst ett tomtbolag, liksom Djursholmsbanan. 
Sträckan (Roslags) Näsby – Åkersberga byggdes av ”Södra Roslags Kustbana”. Initiativtagare och stora aktietecknare var ”godsägare m.fl. personer” . Man kan ju förstå att mjölk, ägg och även fläsk var mycket mer värda om de kunde transporteras till Stockholm på några timmar i stället för på några dagar med häst och vagn. På motsvarande sätt finansierades Stockholm – Rimbo Järnväg (SRJ, invigd 1885) främst av godsägarna i Rimbotrakten.
Äldst var banorna längst i norr som tillkom redan på 1870-talet, Upsala – Lenna Jernväg (”Lennakatten”) och Dannemora – Hargs Jernväg som byggdes för järnbrukens behov av malm och träkol och för transporter av halvfabrikat (tackjärn).
Stockholm – Rimbo Järnväg åtog sig trafikeringen av Södra Roslags Kustbana, Åkersberga – Trälhavets Järnväg och Djursholmsbanan och kom sedan att efterhand köpa upp alla smalspårsbanorna i Roslagen och använde därför marknadsföringsnamnet Stockholm-Roslagens Järnvägar, som störst omfattade Roslagsbanenätet 326 km. 
På 1950-talet övertogs SRJ av staten och blev en del av Statens Järnvägar (SJ). 1972 sålde SJ linjerna söder om Rimbo, som vid det laget bara hade persontrafik, till Storstockholms Lokaltrafik (SL). Av de nordligare linjerna återstår idag bara museibanan Lennakatten vid Uppsala och Dannemora Hargs Järnväg som är ombyggd till normalspår och tillhör Trafikverket.

Den här kartan över Stockholm – Roslagens Järnvägar är klickbar och sedan kan man grotta ner sig i de olika bandelarnas historia.

Om du vill läsa mer, skulle jag rekommendera den här boken: Roslagsbanan 100 år av Storstockholms lokaltrafik, utgiven 1985 av Stenvalls förlag.

Eller den här: Roslagsbanan och bygden: 1885-1985 av Jarneberg, Eric – Ekström, Gert, utgiven 1985 av Täby Hembygdsförening

Roslagsbanan – en tidsresa, utgiven 2021 av Trafik-Nostalgiska Förlaget i samarbete med Roslagsbanans Veterantågsförening. Den innehåller bilder främst från 1970-talet.

Hälsningar
Leif”

Sommarkurs på folkhögskola är bland det bästa som finns!

Publicerad den av
Svara

Vi är många som åker till folkhögskolor om sommaren för att bo på internat och gå en veckas kurs i vad som helst. Vi blir oftast återfallsförbrytare och återvänder år efter år till samma skola och gärna samma kurs också. I år kom jag inte in på den kurs jag ville gå så jag sökte mig till en för mig ny folkhögskola: Geijerskolan i Ransäter i Värmland. Här håller Geijersamfundet varje år en särskild sommarkurs och i år var temat Filosofins tröst. Lät lagom flummigt, tänkte jag och for dit.

Erik Gustaf Geijer 1783-1847. ”Friskt liv, medan solen glimmar!”

Värmland är alltid vackert och pensionatsmat brukar vara gediget tillagad och med 85 kursdeltagare kunde mycket hända av oväntade möten och intressanta diskussioner. Jodå, visst blev det så och Klarälven på lagom spankulerande promenadavstånd gjorde sitt till. Man kopplar av, som det heter. Kopplar ifrån sin vanliga identitet, kan man också säga.

Dagar och kvällar fylldes av föreläsningar i temat som gällde, talarna var namnkunniga filosofer och författare, kanske en lätt slagsida åt en viss filosofisk inställning och alla var inte lika välstrukturerade att redogöra för sitt ämne som hon som sopade golvet med alla mina fördomar av vad jag förväntade mig av just henne. Men det är så det ska vara: man ska bli överraskad av framförandet annars kan man lika bra sitta hemma och få föredragen epostade.

Men det brukar inte vara det egentliga kursinnehållet och dito föredragande som skapar de mest minnesvärda intrycken på såna här internatkurser utan det som sker däremellan. Deltagare som öppnade sig, bjöd på estradunderhållning eller gav förtroenden för att de, precis som jag, nu var utan invanda skyddshöljen och rutiner. Om man mer är sig själv när allt man äger på plats är en resväska och en namnbricka kan ju vara osagt, men något inträffar när vi delar villkor och dessa är materiellt knappa.

En 92-årig dam med rullator vände i vilket fall ut och in på min syn när hon en morgon hojtade till mig där jag strök förbi längs matsalshuset på väg till frukost: ”Akta dig för vargarna!” Jag förstod ingenting, hon pekade och viftade då mot den stora gråstenen som stod vid husfasaden. Den var dekorerad med en målad orange propeller, rätt gräslig egentligen. ”Akta mig för vargarna”? Vilka vargar? Men då krängdes målningen på stenen ut och in och det orangea blev mellanrumsfigur för fyra vargar vars nosar riktades inåt mot ”propellerns” mitt. Sen dess ser jag bara vargarna när jag tittar på fotot.
Damen blev i sin tur nyfiken på vad jag började yra om: ”Mellanrumsformer, vad är det”, frågade hon och jag berättade om dessa och om när jag för 50 år sen gick på konstskola och lärde mig se -jag hade där och då frågat precis samma sak. Så möttes hon och jag i var sin upptäckt.

Ett besök på Västanå Teater ingår i mina sommarnöjen sen några år tillbaka. Så en kurskväll gick kosan tvärs över Fryken. I år körs Kejsarn av Portugallien och även om jag denna gång inte blev snyftigt gripen som under fjorårets Herr Arnes penningar så är Berättarladans produktioner alltid hisnande upplevelser av teatermagi, tror Selma skulle gillat uppsättningarna och stället.

Nu till en annan oväntad upplevelse från veckan: staketet runt Erik Gustaf Geijers barndomshem i Ransäter. Jag spelade in två videor när jag under mina kvällspromenader ställde färden till gården och gick runt densamma för att därefter vandra vidare och säga godnatt till tranorna ute på fältet. Jag trodde staketet var klätt med grenlav, Väldigt Kunnig Vän säger skägglav. Vad säger du? Eposta mig!
Jag har själv epostat Geijersgårdens informatör som inte visste, men som tagit sig före att skicka frågan vidare till Erik Gustaf Geijers nutida släktingar, häpp!

Första delen staket är bara 40 sekunder!

Nästa del är två minuters ”älgvandring”.

Bland alla givande möten, diskussioner och föredrag så vill jag slutligen lyfta fram kurskamraten Dorothea Mumm, en äldre kvinna som visade sig bära på ett evigt ungt uppdrag: att sjunga om vreden som brann!

Ur en tygkasse vid en fikapaus plockade hon upp sin bok, Godnatthistorier, som jag köpte för 100 kronor. Tänkte att den kan bli ett minne från kursen, det är gott nog. Men jag satte sånär kaffet i halsen på tåget hem för här talar vi om flammande gestaltningar av arbetsvillkor, (vi pratar om en kvinna som arbetat inom sjukvården…) livsförändringar av olika slag och relationer med män, till exempel. Klarspråk och poetiska vändningar. Av det sistnämnda en del ofrivilliga för Dorothea berättade att hon inte hittade någon som ville korrekturläsa. Nästa gång får förlaget göra det, för ett sådant ska författare Mumm vända sig till i fortsättningen!

Här två axplock, som det heter:

”Är jag en del av vreden, eller är den en del av mig? Den var större än jag, nu är det tvärtom. Kan jag verkligen bestämma själv, vad som får fylla mitt inre? Är somliga människor så vänliga, för att de har kommit på just det, långt före mig?

”Man kan även hyra en etta. Kvinnor hyr ut sin ibland.”

Vill du läsa mer så eposta Dorothea Mumm!

Dålig utställningsteknik drar ner fina Medelhavsmuseet

Publicerad den av
Svara

Medelhavsmuseet i Stockholm var en ny bekantskap för mig igår. Spännande mumier, en hel/halv liten terracottaarmé, vackra flertusenåriga smycken och en massa andra saker möter besökaren i ett lagom stort museum. Jättegod mat i serveringen därtill gör att hit känns det inte tröttsamt att tänka sig återkomma för att strosa omkring fler gånger. Roligt är också när man intelligent använder digital teknik och visar hur de utställda mumierna ser ut under lindorna…

Mindre roligt, rentav väldigt trist, är när informationstekniken havererar. Så här ser det ut, till exempel:

En glasmonter med i förgrunden ett mumifierat barn. Vill man läsa om föremålen får man vika sig dubbel och närma sig informationsrampen längst ner i skohöjd… Det sägs att offentliga byggnader ska tillgänglighetsanpassa sig för personer med funktionshinder. Här lyckas man hindra alla att bekvämt kunna ta till sig informationen. Det enda godtagbara är att texten är mörk på ljus botten…

…för det är den väl bara i den egyptiska avdelningen. Annars är det vit text på svart botten, vilket säkerställt är mer svårläst. Ännu sämre blir det när den tryckta texten är av typen sans-cerif, alltså utan ”kilar och klackar” som den du läser här nu. Titta i en tryckt tidning så ser du en text med cerifer, något som är bättre för att ögat ska kunna följa textrader där stilen är liten vilket den ju är i tidningsartiklar.
Men liten är den också på informationstavlorna i museet, liten är också avståndet mellan raderna medan raderna i sig är breda, för breda för den lilla storleken på bokstäverna, alltså för att sammanfatta: inte en bokstav rätt i hur man informerar med text på ett läsvänligt sätt. Som kronan på verket är spotlightsarna ibland monterade så att man skuggar informationstavlorna när man försöker tillgodogöra sig vad det står:

Sen förvånades jag också över det här modet/svårmodet att använda numrering vid utställda föremål vilka man ska leta upp på en list eller tavla för att där i den svårlästa stilen ta till sig information av knapphändigt slag, så här ser det alltså ut på Medelhavsmuseet, klicka gärna på fotona så de förstoras, jag misslyckades få texten skarp på fotot till vänster, men på bilden till höger får du en uppfattning hur det är att läsa på tavlorna, tavlan till höger var lågt satt också och det gick inte att vinkla skivan uppåt:

Som ovan ser det också ut på Armémuseum i Stockholm nedan, det är kanske samma konsult som fått härja fritt:

Bedrövligt, eller hur? Alla tidigare uppräknade dysfunktionaliteter på ett bräde inklusive att här är även föremålen taffligt utställda, som om de var inslängda i en glasmonter, häpp!

Nu är jag inte stockholmare, eller ens svensk utan skåning och som sådan van vid dansk museitradition, något som jag givetvis inte kan begära att någon här uppe i Tjockhult ska ha insikt i. Men bara för att jämföra så kan jag ju visa två foton jag har tagit på Krigsmuseet i Köpenhamn:

Klicka gärna på fotot till höger och se närmare vad den digitala informationsskylten i läsvänlig höjd för alla, det går att läsa från rullstolshöjd och texten är stor nog för stående, erbjuder av information utmärkt grafiskt förmedlad.

Till sist: så här elegant hälsar ovan vår kung Christian IV med sin karaktäristiska hårfläta oss välkomna till den rymliga, luftiga, övre utställningshallen på Krigsmuseet. Här upptar inget plåtschabrak större delen av golvytan innehållandes enbart en liten gullig, halv, terracottaarmé fiffigt åskådliggjord med hjälp av speglar hur stor den egentligen är, för snälla rara Medelhavsmuseet, armén skulle kunna stå i en friggebod med samma verkan och så förstördes inte den vackra salen ni har såsom den nu görs, förfärligt!

P.S. Ja, jag vet danskarna har en skylt i bakgrunden med vit text på svart botten, men stilen är jättestor så den funkar att läsa, speciellt som det bara är några sådana!

Nordiska museet, tre våningar med fula saker…

Publicerad den av
Svara

Det börjar redan vid trappan upp till det pampiga huset, besökaren har att passera Karl X:s häst i jämnhöjd med ”ballarna” och har sockelns text, stolta rader om tågandet över Lilla och Stora Bält i ögonhöjd. Väl inne möts man av en jättestaty av Gustav Vasa. Och där fick jag nog. Nordiska museet är inget nordiskt museum, det är en hymn till storsvenskheten. Det finns inte en monter som berättar en annan historia. Ja, det förstås, samerna har en hel sal , det är ju politiskt korrekt numer att få med deras tragiska historia. Jag förnekar inte gräsligheterna den gruppen har utsatts för, men nu känns de bara som gisslan för att museet därefter ska slippa lyfta blicken i såväl rum som tid.

Jag trodde ett nordiskt museum skulle visa på gemensamma och särskiljande drag över hur folk levde förr i Norden. Och att en uppgift där kunde vara att inkludera de landskap som för inte så länge sedan var danska, hur skiljer de sig åt idag såväl från dagens Danmark som dito Sverige, hur syns rötterna? Jättespännande uppgift för vilket nordiskt museum som helst som inte ser Stockholm och Sverige som huvudsaken allting ska filtreras genom.

Nu är det som att besöka ett museum i en stormakt som vill visa vad infödingarna ute i kolonierna kunde åstadkomma av hantverk vilket likgiltigt ställts ut i dammiga samlingar; en väldigt tydlig von oben-syn härskar även här på Djurgården. Jättepalatsets innandöme leder en genom tre våningar fyllda av fula saker. Jag saknar helt en nyfikenhet över vad fint och intressant som har gjorts utanför Stockholm med närliggande landskap. Malmö Museer vid Malmöhus slott i Malmö har en bråkdel av yta till förfogande i jämförelse, men de lyckas skapa sammanhängande bilder av hur folk levde förr och vilken fin formgivning som åstadkommits inom brukskonsten i Norden.

Jag är jättebesviken och snarast chockad. Jag flyttade till Stockholm för ett år sen från Malmö. Jag har flyttat från Skåne till Sverige, det är helt klart. Här är vad som hände före 1658 i rikets nuvarande olika delar helt utan intresse. Och massakrerna på civila under 1600-talets svensk-danska krig i Skåne, hur folk försökte klara sig och leva sina liv: dessa händelser verkar ingen heller ta till vara. För Skånes del innebär det således att landskapets danska historia är utan intresse i Sverige och dess svenska historia dito i Danmark. 1600-talet då vågen vände och allt hände har fallit mellan stolarna. Men Skånes samlade historia ”från början till slut” får bara inte vara negligerat i historieskrivning och museiverksamhet och ett nordiskt museum kan inte vara mer passande för uppgiften att förvalta det arvet. 1600-talet är inte långt borta heller, men det kan komma ännu närmare om vad som hände lyftes fram, det tycker jag Sverige och dess museer och utbildningsväsende är skyldiga åtminstone Skånes historia.