Kategoriarkiv: Bio och teater

Ridån går upp i Åkersberga!

Publicerad den av
Svara

Det är roligt att bo i Åkersberga! Och det har jag fått säga i Lokaltidningen Kanalen också och det var också kul! Läs intervjun med mig här om du vill.

Det jag berättar om har sedan publiceringen rikligt bekräftats, både av fortsatt glatt hejande mellan oss som promenerar med eller utan hund och av kommentarer angående artikeln. Det vill säga: här har vi inga stora avstånd mellan mänskor, tycker jag. Utan vi nickar och hejar när vi möts och kan lätt börja prata med varandra också. Det jag nu är nyfiken på är att få veta lite mer om er andra så jag hoppas Lokaltidningen går vidare och intervjuar fler av oss!

Jag är alltså glad över att jag har fått berätta hur bra jag trivs här. Jag jämför dock också, och det lite orättvist kanske, Åkersberga med min gamla hemstad Malmö och det negativa kom med i texten också. Som att Österåkers kommun kan inte vara stolt över hur den ligger efter när det gäller sopsortering vid källan eller möjligheten att cykla säkert utanför centrum och till grannkommunerna. Det finns mer att säga om vad som skulle kunna vara bättre här, men det ska jag blogga om vid ett annat tillfälle. För nu tänkte jag fortsätta med vad som imponerar i jämförelse.

Som filmklubben! Åkersberga Filmstudio heter den och jag skaffade kort i höstas när programmet drog igång igen efter pandemiuppehåll; eftersom jag flyttade hit i februari 2020 har jag aldrig upplevt Åkersberga under ”normala” omständigheter, men det har ju gått bra ändå! Men nu! Så häftigt med en filmklubb som drar fulla hus varje vecka på filmer som visas tre gånger under en vecka och det är i det närmaste fullsatt under varje föreställning. Så nedan bild ljuger, men jag tog den vid mitt första besök när jag var väldigt tidigt på plats.

Jag har en hundbekant som inte vill vara med för ”det visas ju bara konstiga filmer”. Jag förstår vad hon menar, programmet omfattar i hög grad filmer som kan karaktäriseras av närbilder på ansikten, långa tagningar, få repliker, lite udda handling, vackert ljus, etc. Alltså konstnärliga filmer som vinner pris på festivaler, men som väl aldrig visas på de här biografkedjorna där ljudet är svinhögt, reklamen tar aldrig slut och publiken sitter och pratar och använder mobilen, etc. Jag orkar inte sånt. Utan jag njuter verkligen av vår fina biosalong där filmklubbens visningar sker utan inledande reklam, med lagom högt ljud och inför en publik som skapar gemenskap genom vår andäktiga tystnad, såväl analog som digital sådant. Balsam för själen!

Tänk att lilla Åkersberga kan fylla salong efter salong varje vecka på det här viset. Jag gick visst det på ”konstiga filmer” i Cinematekets och Folkets Bios regi i Malmö, men aldrig att jag var med om någon större publiktillströmning, särskilt inte med tanke på att det bor drygt 300 000 i Malmö och runt 40 000 i Åkersberga, beroende på hur man räknar. Kul!

Lokaltidningen Kanalen, nr. 6/2023
Åkersberga Filmstudio

När det politiskt korrekta ursäktar det undermåligt konstnärliga

Publicerad den av
Svara

Såg i helgen en av de sämsta uppsättningar av en pjäs jag varit med om. Kan inte minnas förra gången, men den har inträffat. När det gäller Radioteater sker det hela tiden, där finns sen länge inga ambitioner bortom det politiskt korrekta och populistiskt tillmötesgående. Men när det gäller analog scenkonst kan förstörelsens vindar visst det såväl dra igenom som utgöra fundamentet för en del teatergrupper och teaterhus vilka alltså säljer ut det konstnärliga för pamflettkastande. Men det skapas lysande teaterupplevelser också. Inte minst på Dramaten där tragikomiskt nog även det sämsta jag varit med om nu spelas: Natthärbärget. En pjäs författad 1902 av Maksim Gorkij, men bearbetad, som det heter, av regissören, Janos Szasz, en ungersk gästregissör.

Uppsättningen har fått fina recensioner i alla tidningar jag hittat omdöme i på nätet. Allt är bra. Möjligen uttrycker Dagen att föreställningen kunde kortas ner lite. ”Det blir med förlov sagt lite segt ibland.” och Expressen skriver: ”Min enda invändning är att spelet lätt blir så där typiskt ”teater-realistiskt” med skrik och ilskna uppgörelser. Som om volymknappen är inställd på bara ett läge. Szasz regitemperament gifter sig inte riktigt med ensemblens speltradition.” Skrattretande hovsamt.

Föreställningen är 2 1/2 timme plus paus. Mesta delen av speltiden ägnar ensemblen åt till att skrika och svära. Alla travar likadant fram och tillbaka över scengolvet, vevar likadant med armarna, kastar med huvudet och utgjuter sina repliker lika opersonligt. Jag brukar inte reagera på svordomar, men när dessa används istället för gestaltning, istället för inlevelse i en roll, etc, då blir det väldigt tjatigt. Oavsett vilka ord det är som oupphörligt vrålas ut så jag fick hålla för öronen när jag inte orkade ta in mer av varan fast jag satt längst bak på parkettplats. Rollerna förblev anonyma, det var mig fullständigt likgiltigt att en del dog där på scenen, skådespelarna förmådde aldrig få sina karaktärer angelägna att ta till sig. Det blev inte bättre av tafflig kostymering och peruksättning samt en scenografi som förde tankarna till buskis.

Det finns alltså ingenting bra med Dramatens uppsättning av Natthärbärget. Den börjar utan att lyckas ladda ett konstnärligt anspråk och slutar i ett pekoralistiskt dravel där hela personalstyrkan sänks ner i underjorden. Amen!

Men det förfärliga fortsätter i programbladet där Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten, författare och debattör, skriver så här:
”Jag tänker mig att det här är pjäsen som står i själva entrén till alla slags råkapitalistiska och antihumana samhällen. (…) Ur detta proletära skuggland steg exempelvis en söndertrasad Rakhmat Akilov som mördade människorna på Drottninggatan i Stockholm.”
Det är så magstarkt oförlåtligt så det är inte sant att relativisera mördarens handling på det här sättet! Genom detta sänker Greider även själva pjäsen i sig som i en annan uppsättning kanske hade kunnat haft något att säga. Men nu försvann även den möjligheten.