Österåker är en väldigt gullig och prydlig liten kommun, men den känns som om den inte har släppt taget om 1950-talet. Bilen ska fram till varje pris, cykling är inget att bygga egna banor för utanför tätorten, sopor slänger vi i soprummens osorterade kökkenmöddingar och brevbärarna får böja rygg och trava i trappor för att lämna brev i flerfamiljshusen. Och fortfarande kan kommunen tänka sig att bygga hus på jordbruksmark…
Det är intressant att glida fram och se vår på historia rika bygd. Bara man vet vad man ska leta efter går det att följa äldre vägdragningar, till exempel. Och ana fordoma vattenleder och förstå varför fornminnena klumpar ihop sig på en del av dagens höjder vilka ju är gårdagens, stenålderns, strandlinje. Här har du ett flygfoto över Österåker där fornminnena är utsatta med länk till Riksantikvarieämbetets information kring objekten. Och mer om de första invånarnas Österåker under yngre stenåldern skriver Rolf Ekelund väldigt trevligt om på Svenska kyrkans webbplats, läs varför!
Det är viktigt att lära känna historien! Vi får inte vara den sista generationen som kan gå i dess spår, de historiska resterna kan lära oss om vad som är viktigt för framtiden. Men då får inte en kommunledning vara tondöv för dessa värden heller. Med invånare som har koll på läget tvingas kommunen också ha det vilket är bra!
Ju mer man kollar hur viktig jordbruksmarken alltid har varit och hur många berättelser bygden visar upp när man vet var man ska leta, från spår ute i miljön till data på nätet så blir man ju lätt bestört när dessa värden i projekteringar för framtida bostadsområden inte får någon större vikt. Det känns ärligt talat tyvärr som om vad som helst kan hända av förödande beslut. Medan till exempel Malmö har beslutat att inte bygga mer på jordbruksmark. Där fokuserar man nu istället på att förtäta innerstan och på att bygga över rangerbangårdar och motorvägsmot. Varför kan inte Österåker också fatta något liknande politiskt beslut?
Österåkers Hembygdsförening har gett ut en medlemsskrift, Milstolpen, sedan 1982. Ibland har skriften samlat ihop sig till ett jubileumsnummer, en tjockare utgåva som i likhet med alla vanliga nummer kan läsas på biblioteket i Åkersberga eller beställas av föreningen, se länk nedan till deras hemsida där det också finns ett innehållsregister för alla Milstolpennummer. Vid genomläsning av just gamla jubileumsnummer får man sig ofta mer till livs vad en hembygdsförening kan åstadkomma och betyda i ett samhälle, men också i efterhand få avslöjat hur tidens karusell ohjälpligt snurrar vidare och kräver andra grepp för att en sådan här förening inte ska kastas av den gemensamma intressesfärens plattform. Häng med min analys och ifrågasätt den gärna!
I Hembygdsföreningen 50 år, från 1997, möts läsaren av information om sjudande aktiviteter, såväl i att vårda kulturarvet som att anlägga framtidsplaner. Medlemsantalet, 1300, är det dubbla mot idag, och de ungas närvaro i föreningen är påtaglig. Agaria är då namnet på en sektion inom ÖHF vilken samlar ungdomar intresserade av medeltidsdräkter och den tiden, vad hände med denna verksamhet sen?
Vidare presenteras planerna på att anlägga fyra historiska miljöer vid den dåvarande Runö kursgårds mark vid Tunaviken: en stenåldersby, en bronsåldersby, en järnåldersby och en medeltida by. Projektet kallas Forn-Åker och här ska både forskning och allmänhet kunna ha nytta och nöje av anläggningarna. ÖHF ingår i den drivande stiftelsen. Men vad hände med dessa planer som skulle passat mycket bättre att ta relevant men mindre plats än kommunens efterkommande megalomaniska idé att förstöra hela Näsområdet?
Och varför lades Jordbruksmuseet ner som jubileumsskriften presenterar? 1997 fanns fortfarande detta museum vid Smedby gård, invigt 1988, men någon tid därefter stängdes det. Kanske fanns det inte längre några som hade möjlighet att ideellt driva museet, men redskapen finns kvar än idag. Och med stundande el-kris och prognoser som talar om kommande problem med livsmedelsförsörjningen kan ett museum som visar upp gångna tiders manuella redskap och verktyg för att bruka jorden och ta hand om dess frukter kanske ha framtiden för sig. Allt behöver ju inte ÖHF göra, men här är ett fenomen vanligt för föreningar i nedan: de isolerar sig, söker inte samarbete i tid med varandra, etc. Det gör att alltfler uppgifter läggs på allt färre axlar som till slut dignar under bördan och så var sagan all! Vet inte om det stämmer för ÖHF förstås! Men som nyinflyttad i Österåker tycker jag det är konstigt att hembygdsföreningen heter Österåkers hembygdsförening när det bara handlar om Åkersberga och att samarbete saknas med de andra hembygdsföreningarna i kommunen? Det finns sammanlagt omkring ett halvt dussin sådana. Skulle vara intressant höra hur det fungerar i de andra!? Sen kan ju en kommun vara mer eller mindre intresserad och behjälplig för en hembygdsförening. Såväl Forn-Åker som Jordbruksmuseet skulle kanske ha fungerat fint om kommunen hade insett värdet av det här.
Jubileumsskriften fortsätter redovisningen av föreningens arbetsgrupper. Till exempel Torpgruppen som sedan starten 1982 och än idag 2022 stretar på att i ord, bild och husförhörslängder inventera gamla dagsverkstorp i kommunen. Ett fantastiskt arbete! Inventeringen finns att ta del av i pärmar på Österåkers bibliotek i Åkersberga, men idag även på föreningens hemsida. Senast som händer är att jag, som nybliven medlem, försöker baxa ut hela torpinventeringen på en interaktiv karta gemensam för Sveriges alla hembygdsföreningar.:-) Se länk nedan till föreningens hemsida. Den nya tidens teknik har dock inte tagits i bruk fullt ut av föreningens olika arbetande sektioner och i sociala media avstår ÖHF nästan helt från medverkan vilket är, som jag ser det, till men för samhällsdebatten eller för att engagera unga i föreningen.Vad tycker du?
Men vara helt up to date med ny teknik är hembygdsföreningen när det gäller deras stora fotoskatt som nu är öppet tillgänglig på internet. Österåkers Hembygdsförening har mer än 8000 foton i bilddatabasen Kollektivt kulturarv som drivs av Stockholms läns hembygdsförbund och Stockholms läns museum. Fotona är tagna av olika fotografer i olika tider, men de visar alla på olika sätt livet i kommunen. Från porträtt till skildringar av större händelser. Grunden i fotosamlingen är räddade glasplåtar efter bröderna Harling och hur det gick till att ta hand om bilderna berättar jubileumsskriften också om. Då, 1997, fotograferades fotona över på film, men därefter har samlingen digitaliseras. Och så är det ju med allt: förvaringsmetoderna förändras och med dem möjligheterna till kommunikation.
Jubileumsnumret från 1997 har mer att berätta och historien fortsätter i de följande jubileumspublikationerna från 2007 och 2017. Den sistnämnda har temat arkeologi med därvid lagd tonvikt på intressanta utgrävningar och fynd. En fin bok, rikligt gödslad med färgfoton, och som slutar i artikeln ”Yttranden över kommunens planeringsärenden – en stor och viktig uppgift”, det tycker jag också som alltså har gått med i ÖHF och från i år även ansvarar för organiserandet av remissvaren från ÖHF. 🙂 Ovannämnda artikel ger en föredragning av det omfattande remisshanteringsarbete som ÖHF, ofta i samarbete med Österåkers Naturskyddsförening, har utfört i nu dryga 20 års tid för att bemöta och tala förnuft med Österåkers kommun när den planerar för en förödande exploatering av Näsområdet. Artikeln är lysande, läs den! Tyvärr har ÖHF:s styrelse avstått frånny protest mot kommunen som i juni i år än en gångklubbade en reviderad, men fortfarande huvudlös, projektplanering för Näs. Österåkers Naturskyddsförening har dock överklagat vilket ånyo pekar på små föreningars behov av samarbete och draghjälp.
Ovan är bara ett axplock av vad jag har fått mig till livs, dels genom att läsa i jubileumsskrifterna, dels genom att gå med i föreningen. Hembygdsföreningar behövs, sen kan aktiviteterna skifta. Från att bevara gamla saker och sedvänjor till att vara en aktiv samhällsdebattör om riktlinjer för framtida levnadsvillkor. Mitt i alltihop ståtar midsommarfirande, skoltävlingar i vem som vet mest om bygdens historia, den gamla lanthandelns upprustande, etc. Allt lika viktigt, men ska det ha en överlevnad måste det finns ett lockande gränssnitt mot de unga och här delar säkert alla hembygdsföreningar på problemet med en allt högre medelålder i den allt mer sjunkande medlemskadern. Eller?
Österåkers kyrka vilar på urgammal grund men sitt nuvarande utseende fick kyrkan i och med en ombyggnad vid mitten av 1600-talet. Detta omfattande arbete bekostades av Birgitta Kurck på Smedby, änka efter riksrådet Gabriel Oxenstierna. På fasaden ser vi spår av dessa adelsfamiljer:
Övre raden, Bild 1:Oxenstiernas vapen till vänster: en oxpanna (Oxenstirn betyder ”oxpanna” på tyska) med öron och uppåtsträvande horn och till höger den numer utdöda friherrliga ätten Kurcks vapen; två hjärtan över och under två bjälkar. Bild 2: Ett utsirat ankarslut som ser ut som en fri omformning av Oxenstiernas vapen, öronen har kommit nedanför pannan på oxhuvudet… Nedre raden, Bild 1: Även nyckelhålet till en av kyrkans dörrar utsmyckades med den donerade familjens vapen. Bild 2 och 3: Ankarslut a la Oxenstierna samt bredvid mer tidstypiska. Det går att datera byggnader efter hur de här slutstegen på ankarjärnen inne i byggnaderna ser ut. Ett ankarjärn är alltså en anordning i en byggnad som håller ihop olika delar genom ett inlagt järn. Trä- och järnbalkar förankras i ett angränsande murverk genom att på balkarnas änden skjuter det ut ankarjärn. Ankarjärnet avslutas i regel med en smidd ögla. Ankarsluten fungerar som en sprint som träs genom öglan. Ankarjärn och ankarslutar utfördes på äldre byggnader av stångjärn som smiddes till önskad form. (Wikipedia)
Om Brita Kurck och hennes ättlingar kan man läsa följande i ”Anteckningar om svenska qvinnor” som Projekt Runeberg tillhandahåller på internet:
Kurck, Brita, dotter af riksrådet och presidenten Jöns K., blef 1645 gift med rikskammarrådet Gabriel Oxenstjerna. Hon lät uppbygga Åkers kyrka i Roslagen, med ättens familjgraf, samt stenhuset på Margretelund. Hon skänkte till sockenkyrkan en altartafla af Spagnoletto, som konung Gustaf III fick utbyta mot en kopia och 600 rdr species. Originalet förvaras i Riksmuseum. – Mannen blef efter sin död upphöjd i grefligt stånd. – Enda dottern Märtha blef 1669 gift med öfversten Evert Horn; varande deras bröllop det första som efter nya ordningen skedde. – Grefvinnan Brita Oxenstjerna dog 1671, och med son-sons-sonen Gabriel, som afled 1803, utgick den grefliga ätten till Kronoborg. Denne ättling af en så lysande stam förstörde i sin ungdom all sin ärfda förmögenhet, avancerade till löjtnant vid Dragonerna, men blef för hvarjehanda brott dömd till lifstidsfängelse på Malmö fästning. Slapp ut, tog tjenst vid Lifgardet som simpel karl och kunde icke förmås att ändra sitt lefnadssätt.
Brita Kurck står även bakom det nuvarande utseendet på Margretelunds slott vid Trälhavet i Åkersberga vilket är från 1658. Slottet har en lång historia som du kan läsa om bland annat i Milstolpen nr2/2011 (finns på Österåkers bibliotek i Åkersberga eller så kan du rekvirera den genom Österåkers hembygdsförening: mail@milstolpen.org).
Jag lade märke till det lilla öde huset vid Svinningevägen så fort jag flyttade hit till Åkersberga i februari 2020 och började promenera omkring i min nya hembygd. Nyfiket kunde jag leta fram att det här var Husbys gamla tvättstuga! Det har intill funnits en vattenkälla vilket ännu går att se spår av, men att en smedja också ska ha verkat här anas ingenting. Stugan var både vacker och sorglig i sitt åldrande, för detta förfall, var det verkligen oundvikligt? Kunde inte huset hjälpas tillbaka till livet och bli ett monument över gångna tiders slit, ett landmärke över småfolkets historia i allmänhet, men över kvinnors vardag i synnerhet. Tvättstugan säger mer om hur livet kunde te sig förr för de flesta i Sverige än vad ståtliga slott berättar. De senare brukar omhuldas i bevarandeplaner, men har vi inte kommit längre än att se till andra byggnader också?
Jag lämnade därför in ett medborgarförslag i ärendet sommaren 2020 om att kommunen bättre borde ta hand om stugan och dess historia. Av en slump kom jag dock att få ögonen på följande:
I en plankarta från Österåkers kommun 2004 över området där tvättstugan står är huset märkt med Q1. I teckenförklaringsspalten där står att läsa: Q1 = ”Byggnaden får ej rivas, de karaktärsdrag som angivits i planbeskrivningen ska bibehållas och befintlig exteriör ska bevaras, underhåll ska ske med ursprungliga material och kulörer.” (Källa: ”Detaljplan för utökning av Hagby golfbana och Heliporten (del av fastigheten Hagby 1:5) Österåkers kommun, Stockholms län Upprättad den 1 maj 2004 på stadsarkitektkontoret i Åkersberga Rev. 31 augusti 2004)
Ovanstående uppgifter gjorde att jag ändrade mitt medborgarförslag till en anmälan om tillsyn till Byggnadsnämnden i Österåkers kommun. Den 5 september 2020 skickade jag in min anmälan då jag också infogade nedan från sidan 6 i kommunens antagandehandling/planbeskrivning i förslaget till ovannämnda detaljplan rev 2004-08-31: ” Inom området finns en mindre byggnad med en gammal bykälla, Husby brunn. Den var tidigare Husbykullens enda vattentillgång och en samlingsplats för byborna på Husbykullen. Det har även varit både tvätthus och smedja. Brunnen är kullerstensatt och har alltid haft rikligt med vatten. Huset är byggt av falurött liggtimmer och det har ett sadeltak av enkupigt tegel. Den gamla byggnaden är kulturhistoriskt värdefull och det är en del av den bevaransvärda miljön på Husbykullen. Därför skyddas och bevaras den genom skyddsbestämmelse i planen. Husets karaktärsdrag ska bibehållas och exteriören får ej förändras.”
Det har nu snart gått ett år sen min anmälan och ingenting har hänt för att rädda huset. Vid mina påstötningar hos Byggnadsnämnden har svaret varit att nämnden sedan pandemin startade har översköljts av ansökningar om bygglov och liknande i en sådan aldrig tidigare skådad mängd att verksamheten i stort blivit lidande. Nu i höst ska dock nyanställningar ske varvid nämnden hoppas komma ikapp. Det hoppas jag också.
Men jag finner det ändå anmärkningsvärt att anmälningar om skyddstillsyn av kuturhistoriska byggnader inte prioriteras framför ansökningar om att typ bygga ut en veranda?
Jag fortsätter att ibland passera den gamla tvättstugan som fullt synlig från Svinningevägen fortsätter sin tillvaro, till synes övergiven av alla, inte minst av fastighetsägaren själv. Stugan och marken ägs av Österåkers golfklubb. Den fick som fastighetsägare tillfälle att skicka in ett svar till Byggnadsnämnden med anledning av min anmälan. Det svaret brukar jag förundras över. Tänk att plötsligt bli varse att det står ett hus på ens tomt, att detta hus är Q-märkt och att det är markägaren som har att ta hand om det? Läs själva i den till kommunen inkomna handlingen från Österåkers golfklubb (Dnr BN 2020-001045 – Ankom 2020-11-30) där jag citerar följande:
”Måste erkänna att vi blev väldigt förvånade över detta mejl _ Jag har hört mig för internt för att följa upp gällande byggnaden samt med de personer som var med från vår sida under detaljplansarbetet. De är lika förvånade som jag _ Vi vill gärna träffa er för att gå igenom denna fråga samt vem som bär ansvar för byggnaden och dess skick – känns inte rätt att detaljplanen kan tvinga en markägare att underhålla, i detta fall denna byggnaden.”
Jag önskar att tvättstugan kommer under behandling av någon som det känns rätt för att ta hand om ett kulturarv. Och det snarast!
Bäst att ge mig ut och fotografera hur det ser ut idag, medan tid är, tänkte jag efter att ha publicerat föregående blogginlägg, se nedan. Ska kommunen smeta ut 7000 nya bostäder längs med Roslagsbanan från centrum till Rydbo så kommer landskapsbilden att förändras drastiskt, som här:
Fotot taget med Skärgårdsgymnasiet i ryggen, Näsvägen närmast framför mig, därefter till höger bygget av Österåkers nya sporthall och i fonden, i mitten i svackan mellan två kullar, anas genom vintervädret Åkers Runös station för Roslagsbanan. Bakom järnvägen bodde en gång en riktig kulla. 🙂
Det lilla huset till vänster, så typiskt ett skånskt gatuhus tycker jag, kallades förr för Egypten, det stod till och med på kartor. Är det någon som säger så än idag? Anledningen är att fastigheten, som tillhörde Husby en bit därifrån,1860 flyttades ut från byn vid det laga skifte som då genomfördes i riket. Den dåvarande ägaren hette Israel i förnamn vilket folkhumorn påpassligt tog tillvara på. Läs mer om Israel och hans familj och se dem och huset då.
Till höger om Egypten står ett rött litet trähus. Där fanns först Kullans affär och sen postkontor. Kullan var en kvinna från Malung i Dalarna som 1897 flyttat till Åkers Runö med sin man för att driva handelsbod. Ingeborg Krank Eneroth (född Larsdotter Krank) var gift med August Eneroth Tuvesson från norra Skåne och tillsammans med två barn såväl drev de handel som bodde i uthuset. Efter några år flyttade maken till Stockholm medan Ingeborg flyttade med barnen till Täljö där hon öppnade Täljö handel som hon drev till 1929. Ingeborg kallade själv det stället för Ingesberg. Är det någon som vet något mer? I Milstolpen, tidskrift för Österåkers hembygdsförening, finns det i nr.6/2009 ett reportage om handelsbodar förr och där kan man se en fin bild på kullan själv.
Går man över järnvägen och har Egypten typ i ryggen och vänder blicken mot var vi kom ifrån så ser vi Runöberget längs med i fonden istället. Emellan den och järnvägen föreligger en svacka som om Tunaviken en gång, innan landhöjningen satte stopp för det, gått ända hit in till Åkers Runö och Husby. Den senare byn ligger på en höjd om hörnet till vänster. Ett lämpligt ställe för hamn här: Husby var förmodligen som namnet antyder en gång kungens lagerplats för förnödenheter och byn låg och ligger än vid en genomfartsled från syd till norr. Det här kan ha varit en knutpunkt för införsel och transporter från sen vikingatid och genom medeltid kanske. Ska marken runt om i Åkers Runö grävas upp för bostadsbygge hoppas jag rejäla arkeologiska utgrävningar först får ske.
Om vi istället går tillbaka över järnvägen och vrider blicken åt höger:
Ett öde land, än så länge. Dungen till höger är början på Näs vars område fortsätter söderut ända ut till Näsudden. Vi går nerför backen och ut på Näsvägen igen och rundar dungen:
Här har vi fortsatt Näsvägen söderut tills vi har korsningen med Sågvägen. Åt vänster går den in mot Åkersberga centrum, åt höger går den uppför backen till Näs. I fonden ser vi det skogsparti och sluttande höjd som ligger bakom Johannelund på Näs. Där har det tydligen genomförts någon form av arkeologisk utgrävning som antyder förekomst av hamn och pir, etc, från tusen år sen, typ. Också något att gräva vidare i!
Nu har vi gått uppför backen vi hade åt höger på förra fotot och här kan vi välja att ta till vänster och gå ut på Näs eller ta till höger och gå ner till Åkers Runö och närma oss Egypten och Kullans affär bakifrån. Framför oss idylliska hästhagar, de kan vi nog säga bye-bye till…
Vi närmar oss. Till vänster kan man vika av på en annan uråldrig väg, och på den ta sig fram till Svinningevägen mot Svinninge och Täljö. Jag tror stigen vi ser här fortfarande fungerar så. En annan dag, medan tid är innan det ligger hus i vägen, ska vägen begås, fotobevis kommer! Men idag tar vi till höger istället och fullbordar den bokstavliga rundvandringen med att komma fram till Åkers Runö järnvägsstation igen. Och sen hem och skaka av sig snön! 🙂
I år 2021 är det hundra år sedan kvinnor i Sverige fick rösta i riksdagsval. Två år tidigare, 1919, hade allmän och lika rösträtt även införts för val till kommunfullmäktige och landsting.
En som var med och bröt mark i mina gamla hemtrakter är Edith Sköld i Oxie. Om hennes banbrytande politiska liv i ett Sverige som var så annorlunda för egentligen inte så länge sen har jag skrivit en artikel:
Det skulle vara mycket intressant om det finns att läsa, eller gick att skriva, en artikel om någon liknande rösträttskämpe här i min nya hemtrakt Österåker?! Tipsa mig gärna!
Läste följande i en skrift från Österåkers Hembygdsförening vilket gjorde mig nyfiken: ”När järnvägen Stockholm-Åkersberga blev färdig 1901 lades ett stickspår från bruket. Det gick utefter kanalen, skar sedan snett över Centralvägen vid nuvarande Björcks Verkstäder, gick vidare öster om Texaco och anslöt till järnvägens huvudspår, ungefär vid uppfarten till nuvarande Kipplers snabbköp.” (Evert Lööf, Österåker -industrier i gamla Österåker, Hembygdsskrift Nr 2)
Tegelbruket, som låg på ömse sidor av Centralvägen mellan Hackstavägen och Smedbyvägen, verkade mellan mitten av 1800-talet och 1915. Runt förra sekelskiftet kunde bruket leverera över två miljoner murtegel till huvudstaden, men sedan gick det sämre med produktionen och tegelbruket fick gå i konkurs varvid anläggningarna revs 1917. Ingenting av det som hembygdsforskaren Evert Lööf beskriver ovan finns kvar idag, men kanske går det att hitta spår (häpp!) efter järnvägen, tänkte jag och tog en promenad.
Hit till glasmästeriets gård gick tegelbrukets stickspår.
Jag började där spåret ska ha slutat, på nuvarande glasmästeriets gård mellan Centralvägen och kanalen i höjd med Hackstavägens mynning. Inte en syllert så långt ögat kan se.
Österåkers första kommunalkontor.
På vandring söderut på Centralvägen passerar jag Österåkers första kommunalkontor, vi är nu inne på vårt tredje. Detta första var i bruk, (mycket om bruk idag), fram till 1955. Gör en avstickare ner till baksidan av huset för att kolla om gallerna finns kvar på fönsterna där. Men icke. Gallerna satt där när huset tjänade som både kommunalhus och polisdito med behov av arrestlokaler.
Spårlöst läge vid boulebanan.
Framme vid Centralvägens sista hus på höger sida innan fortsatt vandring söderut på Bergavägen anas järnvägen i fonden. Går jag ner på gården till det här huset…
Fritt blås upp mot glasmästeriet i varje fall.
…och tittar norrut kan jag kanske gissa mig till att det kan ha legat ett stickspår här. Det ser ut att ha funnits plats för det i alla fall.
Lika vindlande som cykelbanan kan järnvägsspåret inte ha gått åtminstone.På andra sidan 276:an ska spåret ha gått i en båge österut, mot vänster alltså, till järnvägsstationen.
En bra uppfattning om hur spåret gick på slutet får man i den här kartdetaljen som Österåkers Hembygdsförening ställt till mitt förfogande. Lite lustigt kartan är daterad 1950 eftersom hembygdsföreningen skriver på sin hemsida att det första kommunalkontoret var i bruk fram till nedan invigdes vid centrumtorget vilket det enligt dem skedde först år 1955:
Har du något foto på stickspåret skulle det vara jätteroligt om du ville kontakta mig så vi kunde publicera hur det såg ut när det fanns räls längs med kanalen!
Det kom till Kort från Åkersberga en kommentar till mitt förra blogginlägg om byanamnen runt omkring här. Kerstin Boström undrade om jag visste vad run i Runö betyder? Kan det ha med runstenar att göra? Knappast tänkte jag spontant för sådana finns det bara två av i hela kommunen, men vad betyder då run? Det här får jag undersöka och skriva om på bloggen, bestämde jag och gick och tog ett foto på den stora kullen Runö ifråga, tog en bild på den vackra stenhällen. Föga anade jag att jag hade svaret rakt framför ögonen:
Av en slump kom jag att få kontakt med precis rätt person för att ställa denna fråga till: Gudrun Vällfors, lokalhistorisk forskare och författare hemmahörande i Österåker. Gudrun Vällfors ingår i Arbetsgruppen Långhundraleden och medverkar såväl i gruppens publikationer, som skriver egna, se nedan.
Boken om Långhundraleden är ett praktverk om natur och geologi från inlandsisens dagar fram till idag, för att nu sammanfatta. Jag kom åt den genom Österåkers Hembygdsförening. Vikingarnas förmodade färdväg från Trälhavet till Uppsala är den röda tråden. Läs den, du lär dig massor! Fina bilder i den också.(Fast till nästa upplaga vill jag ha fler kartor…)
Nytt ljus över Långhundraleden, Arbetsgruppen Långhundraleden, 2011
Gudrun Vällfors egen spaning handlar om var slaget 1026 mellan de tre nordiska rikena, Danmark, Norge och Svitjod, egentligen utspelade sig. Var det vid Helge å i Skåne, som traditionen säger, eller var det, som författaren för fram, i Uppland vid Långhundraledens mynning i Trälhavet? Jag lånade boken idag på biblioteket i Åkersberga, den är slut på förlaget, men finns där. Ska bli spännande ta del av Vällfors forskning!
Tre kungar på Trälhavet, Händelser kring slaget vid den heliga ån 1026, Gudrun Vällfors, Arbetsgruppen Långhundraleden, 2001Men tillbaka till där jag började detta inlägg: Runö. Gudrun Vällfors berättar att förleden run har att göra med stengrund, från det fornsvenska rön. Hon tipsar mig även om i sammanhanget relevanta lexikon nedan:Svenskt ortnamnslexikon, red Mats Wahlberg, Språk- och Folkminnesinstitutet, Uppsala 2003 (en andra upplaga kom 2016)Det här är en uppslagsbok att fastna i, riktigt rolig läsning om varför orter heter som de gör, rätt otroliga förklaringar ibland, så säger jag inte mer. Första upplagan finns att låna på Österåker bibliotek, när jag väl lämnat igen mitt exemplar vill säga!Länkar:Arbetsgruppen LånghundraledenÖsteråkers BibliotekÖsteråkers Hembygds- och Fornminnesförening
Åkersberga av idag, med delområden vars namn är upp emot ett par tusen år gamla. Kartbild från Eniro.
Åkersberga har många delområden med för en historieintresserad skåning såväl välbekanta som främmande namn. För att bringa klarhet har jag nu läst Järnålderns bebyggelsenamn, Om bebyggelsenamnens uppkomst och ålder i Mälarlandskapen. Här ser jag en överensstämmelse med när och hur byar fick vilka namn i Skåneland vilket jag bland annat tagit del av i en annan mycket intressant publikation: Söderslätt genom 600 år. För mer info om böckerna se längst ner.
Om vi tittar på kartan ovan går det att samla de gamla byarnas namn i olika grupper efter vad namnen slutar på, jag radar upp dem efter det äldsta först och ordningen stämmer med vad jag är van vid söderifrån:
Svinninge. -inge-namnen kan vara så gamla som från övergångsfasen mellan bronsålder och järnålder alltså 500-talet f.Kr. Annars i alla fall från första halvan äldre järnålder vilken inföll mellan 500 f.Kr och år 0.Och som även kallas förromersk järnålder.
Hacksta, Skånsta. -stad-namnen bildades främst under andra halvan av den äldre järnåldern, mellan år 0 och 400 e.Kr. Perioden kallas romersk järnålder.
Tuna. Tuna-namn verkar ha en koncentrerad tillkomstperiod under yngre romersk järnålder och därpå följande folkvandringstid 400-550 e. Kr, en period som tillhör den så kallade yngre järnåldern. Speciella maktcentra fick detta namn.
Hagby, Husby, Kvisslingby, Sjökarby, Smedby, Säby, Röllingby. -by-namn är från vikingatiden alltså 800-1050 e. Kr.
Berga, Stava, Söra. Plurala namn, kanske även Solberga räknas dit? Från vikingatiden.
Tråsättra, Valsättra, Översättra. Har med säter, ”utmarksäng”, att göra. När dessa marker bebyggdes övertogs säternamnet. Från vikingatiden.
Åkerstorp. -torpändelser är väldigt vanligt söderut, men här runt Åkersberga hittar jag bara nämnda exempel. Följer även detta ”-torp” mönstret har det fått namnet genom att vara en utflyttningsby från en äldre by i närheten varvid ändelsen -torp lagts till bynamnet. Vikingatid eller något senare.
Alla namnen ovan är exempel på bebyggelsenamn. Men det finns ju även naturnamn. På kartan överst ser vi Norrö, Näs, Runö, Täljö. Kanske äldst av alla ortnamn?
Det finns mycket mer att ta del av när det gäller inte bara ortnamnens utan även bygdernas äldre historia. Jag har som sagt läst två böcker om detta gällande Skåne och Mälardalen vilka jag varmt rekommenderar:
Järnålderns bebyggelsenamn.Om bebyggelsenamnens uppkomst och ålder i Mälarlandskapen, av Per Vikstrand (Institutet för språk och folkminnen, Serie B:13, Uppsala 2013).
Söderslätt genom 600 år.Bebyggelse och odling under äldre historisk tid. Skånsk senmedeltid och renässans, av Sten Skansjö (Skriftserie utgiven av Vetenskaps-societeten i Lund, Gleerup, Bloms Boktryckeri 1983).
Hagby gravfält lär innehålla 73 järnåldersgravar, två husgrunder, en källa samt spår efter en gammal vägbank. Efter mitt första besök där måste jag nog säga att allt det där återstår att upptäcka, naturen har tagit över. Men det är värt vandringen dit och nästa gång ska jag leta lite mer! 🙂
Gravfältet, som tydligen användes genom hela järnåldern: från slutet av den äldre dito på 400-talet och till och med 1100-talet, ligger på norra sluttningen av Hagbyhöjden ner mot Österåkers golfklubb i Åkersbergas västliga utpost. Man når gravfältet, som är inhägnat, genom att ta sig till Gottsundavägen och från den därefter ta till höger på Hagbyvägen. När den vägen tar slut tar en stig in i skogen vid och efter någon minut står man vid stängslet och dess grind in till området. Gravfältet ligger på mark som tillhör golfklubben, men det verkar riskfritt röra sig här inne i varje fall. 🙂
Det är väldigt trevligt promenera på vägarna i Gottsunda och bland idyllerna på Hagbyhöjden.
Nu har min hund och jag tagit oss in på gravfältsområdet efter promenaden som tar typ drygt en timme från där vi bor vid Åkers kanal. Lagom ta en liten vattenpaus. Bakom vovven syns infoskylten:
Och framför oss har vi den här utsikten ner mot väg 276 och där bakom Stora Stava i norr:
Tittar man åt öster skymtar bakom golfklubben vad jag tror är köpcentret vid Pilstugetorget:
Men som sagt, nästa gång hoppas jag få en skymt av gravfältet. 🙂
Av en slump kom jag att få kontakt med precis rätt person för att ställa denna fråga till: Gudrun Vällfors, lokalhistorisk forskare och författare hemmahörande i Österåker. Gudrun Vällfors ingår i Arbetsgruppen Långhundraleden och medverkar såväl i gruppens publikationer, som skriver egna, se nedan.
Boken om Långhundraleden är ett praktverk om natur och geologi från inlandsisens dagar fram till idag, för att nu sammanfatta. Jag kom åt den genom Österåkers Hembygdsförening. Vikingarnas förmodade färdväg från Trälhavet till Uppsala är den röda tråden. Läs den, du lär dig massor! Fina bilder i den också.(Fast till nästa upplaga vill jag ha fler kartor…)
Kort från Åkersberga 