Kategoriarkiv: Arkitektur

Alla behöver mörkret, ljusföroreningar inte kul, inte julbelysningar heller…

Publicerad den av
Svara

Skönt julen är över, eller? Inte är det mörkt längre, i varje fall, utan ett skapt januariljus lyser upp dagen som aldrig förr. Det bästa är att julbelysningarna packats ihop, måste jag säga. Julen 2020 var min första här i Åkersberga och då imponerades jag av mängden julpyntade balkonger, mycket mer sånt här än i Malmö, tycktes det mig. Och första julen var det bara trevligt. Sen blev det lite mer nästa, och vid nästa, som är den senaste, mådde jag tyvärr, förlåt, illa. Det har blivit groteskt, vad finns det av julfrid och dito fröjd i skarpa, grälla, blinkande lampor som kan täcka hela husfasader och stråla rakt in hos grannar? Hur står ni ut?

Själv njuter jag av mörkret och ser med intresse hur den renoverade Slussholmen har fått nedåtriktad armatur fastsatt i räckena och att det som verkade vara tre lampor för att underifrån lysa rakt upp på träd på holmen inte har satts igång, hoppas de aldrig gör det heller. Och att det överhuvudtaget är ljussvagt längs kanalen vilket bara är skönt, ögat vänjer sig och ser mer än om det varit skarpa lampor punktvis, då hade mörkret utanför varit mer kompakt. Det är aldrig svårt att se var man går, men det är också det enda som det behövs hjälp till. Jag är därför tveksam till de här ”fasadbelysningarna” av träd längs kanalen, i rött, grönt och vitt. Det är visst det väldigt tjusigt och roligt spöklikt, för oss människor. Men vi har inte råd att behandla naturen som råmaterial för att skapa egna sagovärldar om det går ut över den förra. Har, till exempel, fladdermössen godkänt detta eller sitter de i träden och svälter ihjäl för de vågar sig inte ut och jaga mat, det blir ju aldrig mörkt…?

(I natt 6-7 februari var det premiär för konstbelysningen på Slussholmen att fungera, hela natten växlade uppåtriktade strålkastare om med att belysa träden i grönt eller blått. Varför? Vattnet vid dämmet är också skarpt upplyst i blått om nätterna, gillar fiskarna det? Suck. Klåfingrigt om ni frågar mig, en katastrof ifall djur- och fiskliv förstörs. Skulle vilja veta!?)

Varför måste mänskan lysa upp sin värld så in i bängen? Trots elkris och domedagsprofetia så nog fanken ska det stråla in i undergången. Vi håller ju, på grund av ljust ljusföroreningar, på att förlora såväl stjärnhimlen som de djur som behöver nattmörker för sin överlevnad, och som vi är beroende av eftersom de utför viktiga pollineringstjänster. Varför är vi som vanligt så självupptaget korkade?

Jag läser Mörkermanifestet, om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm av Johan Eklöf (Natur&Kultur, 2020). Eklöf berättar om det sinnrika samspel som finns mellan djurens beteenden och ljusets växlingar. Han beskriver från havens djup och uppåt, genom årmiljonerna och inifrån våra celler och rent kemiskt hur ljus och mörker styr allt. Ett intrikat system som vi kanske i elfte timmen åtminstone lyckas rädda några smulor av i bästa fall, suck. Eklöf skriver fint och fascinerande om hur det har varit, är och riskerar att bli, en viktig bok!

Det som särskilt sökte mig vid läsningen var den massutrotning av fladdermöss som tyvärr Svenska kyrkan åstadkommit genom sina fasadbelysningar av kyrkor. Eklöf har varit med och inventerat förekomst av fladdermöss i kyrkor i Västergötland vilken har halverats sen fasadbelysning infördes. Så aningslöst, eller hur? Suck. Hur är det då i Österåker? Jag epostade pastoratet och kontakten och svaret jag fick gör att det här blogginlägget dock kan sluta i ett Happy End i detta avseende!

-Vi har ändrat styrkan i fasadbelysningen av Österåkers kyrka och både på den kyrkan och kyrkogården och på kyrkan och kyrkogården i Roslags Kulla har vi anpassat belysningarna. Till exempel har vi mörkerlagt flygstråk för fladdermössen in mot kyrkobyggnaderna, berättar Marie Lönnqvist, fastighetsansvarig vid Svenska kyrkan i Österåker.

Näst i tur att få sin belysning åtgärdad är Ljusterö kyrka och sedan Östra Ryd.

-All belysning av kyrkofasader och på kyrkogårdar, så även vid Garnsvikens begravningsplats släcks numer klockan 23 också, avslutar Marie Lönnqvist.

🙂

Hans Bäckströms alla hus i Åkersberga

Publicerad den av
Svara
Bergavägens stadsgata med Brf Åkers Park från 2008-2009, ritat av Hans Bäckström

Lokaltidningen Kanalen berättar i nr 38/2022 om arkitekt Hans Bäckström som nyligen gått bort, 6/8, vid 81 års ålder. Bäckström står bakom över ett dussin betydande bostadshusprojekt i Åkersberga och Lokaltidningen anger dem i en lista. Det gjorde mig nyfiken på att gå runt och leta upp hans skapelser, fotografera dem och skriva lite, läs mitt reportage här!

På vilket sätt fungerar beställar-utförarmodellen bättre i Österåker?

Publicerad den av
Svara

Jag publicerade den 4 februari på Facebook i en lokal debattgrupp för Åkersberga (Debattforum Österåker) följande inlägg:

Jag vill inte gör någon ledsen som ser fram emot att flytta in i ett av tre lägenhetshus som nu håller på att färdigställas vid kanten av Åkers kanal strax öster om gångbron mot Hackstavägen. Men är det här byggkomplexet vägledande för hur det kan fortsätta se ut vid nybyggnation i Österåker? Jag bedömer att det är typ två meter mellan de tre huskropparna. Är det god boendestandard? Får man göra så? Grannarna bredvid, väster därom främst, är ju mycket toleranta om de gått med på denna drastiska förändring av deras egen boendemiljö.
Just miljön längs Åkers kanal har väl ett särskilt natur- och kulturhistoriskt värde att få bevarat också när det gäller att anlägga nya bostadshus längs med, eller?
Skulle vara intressant att få veta lite om tänk och bestämmelser i kommunen.

Tips: Den 5 februari gjorde jag en uppföljare med anledning av de åsiktsmotsättningar som blev fallet av mitt första inlägg. Och nu blev det fortsatt debatt.

Men. Det var oppositionen som svarade och blev påhoppade av såväl mig, ska erkännas, som andra. Men de som nu styr i Österåker har inte lagt sig i och yttrat sig. Jag har alltså inte fått svar från det moderata styret och dess vapendragare på frågan som jag ställer sist i Facebookinlägget.

Men. Det avgående kommunalrådet i opposition, Ann-Christine Furustrand, och hon som kandiderar att bli nästa, Sofia Almgren, de har grävt vidare! Ann-Christine Furustrand skriver så här i kommentarsfältet till mitt inlägg av den 4 februari:

”Nu har Sofia Almgren och jag kollat upp lite fakta om detta bygge. Bygget som syns på bilden har aldrig varit uppe i Byggnadsnämnden, anledning till det är att det är ett ärende som beslutades på delegation (planenligt) till tjänstemännen att hantera . Beslutet överklagades upp till Mark och miljödomstolen, som avslog överklagandena.
Allt fler ärenden i Österåkers kommun läggs på delegation, dvs på tjänstemän att fatta beslut om. Detta ligger i linje med den utförar- och beställarnämndsmodell Österåker arbetar efter.
För er kännedom så har Socialdemokraterna i många år, till exempel i sitt budgetalternativ föreslaget att kommunen skall lämna utförar- och beställarnämndsmodellen och istället låta nämnderna ta ansvar för så väl ekonomi som verksamhet.”

Nu börjar detta bli riktigt intressant! Vad är då ”utförar- och beställarnämndsmodell”? En enkel googling ger inblickar i något som inte verkar friskt för en kommun att syssla med. I varje fall när man läser exempelvis nedan:

”Stadsrevisionen i Borås Stads
Granskning av beställar- utförarmodellen, September 2019”. Granskningen gav svidande kritik åt systemets utförande i Borås, men pekade också på modellens brister i sig.

Etc.

Hur skulle det vara om kommunens tjänstemän och styrande politiker berättade, som jag skrev i mitt Facebookinlägg, lite om tänk och bestämmelser i kommunen på ovannämnda debattforum med utgångspunkt i de tre husen allt det här har börjat med? 🙂
Som till exempel: På vilket sätt fungerar beställar-utförarmodellen bättre i Österåker?

Hur såg det ut, huset som låg där till nu?

Publicerad den av
Svara

Jag har nu bott i Åkersberga i ett år och jag har redan historiska erfarenheter av tätorten. När jag kom hit fanns det en järnvägsövergång strax väster om kanalen, Båthamnsvägen fortsatte från båtklubben norrut över järnvägen mot rondellen på väg 276. Spåren från vägdragningen och övergången är helt igensopade nu, istället går en viadukt under järnvägen vid Rallarvägen som kan sägas ha förlängts ner till Sågvägen. Och söder om den vägen går nu Hjulvägen parallellt. Än är naturen orörd söder därom i sin tur, men stora planer finns på vägar och byggnation. Då kommer man ha glömt hur det var innan, tror jag. Jag kan i varje fall inte säkert erinra mig hur huset vars kvarvarande ruin nu röjs bort såg ut när det stod där på kanalens östsida strax söder om gångbron över i höjd med Hackstavägen. Och då är det dock bara en vecka sen huset brann…
Klicka på bilderna två gånger så förstoras de rejält!

Kommer du ihåg vad gluggen mellan villan och parhusen var fylld med? Jag tror det var en svagt gulfärgad verkstadskåk i trä i ett plan med en vinkelbyggnad till vänster i rött trä. Eller? 🙂
Lika bra fortsätta fotografera längs kanalen söderut denna fina soliga dag, vem vet vad som händer härnäst. Alltså måtte inga fler hus brinna, men de kan ju råka ut för att rivas ändå och då när det är gamla försynta trähus som smyger fram i terrängen vilka plötsligt en dag är borta så har de en benägenhet att bytas ut mot stora märkvärdiga stenhus som pockar på uppmärksamhet i stället för att smälta in i naturen…

Några meter från rivningstomten åt söder finns denna idyll från förr. Jag inbillar mig väntkuren på andra sidan är från ångbåtstrafikens dagar för hundra år sen? Vi fortsätter:

Ännu en sorts verkstadsbyggnad, som jag inte vet något om, vet du?

Men bredvid uppe vid Centralvägen har vi gamla kommunhuset, Österåkers första. Hur det ser ut från framsidan kan du se i mitt blogginlägg På spaning efter ett stickspår. Där fortsätter också vandringen söderut. Ha det bra alla!

Ett år som Åkersbergabo och med gemensam tvättstuga…

Publicerad den av
Svara

Så har ett år passerat där min postadress varit Åkersberga. Är fortfarande så nöjd och glad med flytt, en förändring i rättan tid. Precis innan covid-19 stängde tillvaron såsom vi varit vana vid den hade jag råddat klart med alla bestyr i samband med att man ska byta bostad och satt mig på ett tåg genom Sverige från Malmö och hit, en underbar resa som en månad senare antagligen hade varit en skräckfärd…

Jag har här på bloggen redovisat mina upptäcktsfärder i min nya hembygd som jag stortrivs i. Naturen är inte bara fantastisk utan även nära! Jag sålde bilen i Malmö för här behövs den inte, vare sig för att uträtta olika ärenden eller ”komma ut i naturen”. I Skåne har vi en massa åkerfält att passera innan vi själva kan hitta fält att vandra i, men här är det bara att gå rätt ut med en gång! Och alla affärer och olika serviceinrättningar som jag använder mig av, inklusive tågstationen, ligger inom 10 minuters promenad från mitt hem.

Jag har i och för sig upptäckt on-line handeln som verkar finnas för allt från hundmatsproducentens jättesäckar, tack och lov, till hemtransporter från mataffärer, systembolag, bibliotek och apotek om detta skulle behövas och detta hjälper ju till och är suveränt när snön gör det ogörligt eller åtminstone onödigt riskabelt för att ta sig fram på med cykel.
Det kostar från de leverantörer som jag använder, mellan 50 och 150 kronor, att få hem beställda varor så jag hoppas jag giter att återgå till mina egna pedaltrampade hemkörningar när marken är snö- och halkfri igen. Fast inte hundmaten, den får kosta få hemkörd och uppasad!

Att flytta från radhus till lägenhet har också bara varit positivt, men det beror på att jag har världens finaste utsikt över Åkers kanal och bor vid dess park som slingrar sig fram bredvid med vackra rabatter och gräsmattor som inte bara sköts perfekt utan det även på kontorstid måndag-fredag. Inte som hemma i radhusvärlden där grannarna tvunget skulle plocka fram sina elektriska trädgårdsapparater från helvetet och köra dessa länge och omsorgsfullt på helgerna. Började en så inspirerade det tydligen de andra att ansluta sig till bullret. Så skönt slippa den verksamheten! Att klippa gräs, rensa ogräs, odla och se det växa, bla bla, har aldrig roat mig heller. Nä, sitta på en balkong och se prakten från andras flit, det är mycket trevligare!

Att bo i flerfamiljshus igen är helt utan skarv från radhustillvaron ur min horisont, huset är nog bra ljudisolerat och här finns de utrymmen som behövs förutom den egna lägenheten. Som tvättstuga. Och jag tycker det är befriande att inte äga egna sådana vitvaror som tar plats i badrummet och som låter när de används. För att inte tala om när de låter konstigt och man måste kontakta hantverkare… Här har jag tillgång till två stora tvättmaskiner, torktumlare, torkskåp och mangel så här räcker det att jag var fjortonde dag ägnar typ 2-3 timmar åt att tvätta. Det finns även en jättetvättmaskin med dito torktumlare för att köra mattor. Kan inte vara bättre. Jag står inte ens och stryker uppe i lägenheten, mycket bekvämare att när jag ändå är i tvättstugan använda det bräde och järn som redan står framme. Mangeln är i och för sig inget vidare, samma typ som har funnits sen jag var barn. Konstigt det inte har skett någon produktutveckling här, det är ju underbart med nymanglade lakan, men vem orkar mangla när resultatet är bökigt och omständligt att få fram och ändå inte blir bra? Men de förhistoriska fantastiska stenmanglarna klämde ihjäl barn, vibrerade så hus idag antagligen skulle rasa jämte att pjäserna krävde plats som inte finns längre.

När jag första gången skulle tvätta här för ett år sen blev jag rörd över lappen på väggen som förmanade de boende att rensa luddfiltret i torktumlaren. En sån uppmaning hade jag inte sett sen jag flyttade från flerfamiljshuset i Malmö till mitt radhus för nära 30 år sen. Så det var sig likt, jämte utrustningen för övrigt även om tvättmaskinerna numer har en digital display. Det som för mig dock är nytt är att en bokad tid inte är en garant/social överenskommelse/civiliserat omdöme för att tvättstugan då är den bokades att ensam husera i. Utan plötsligt när jag går ner för att tömma torktumlaren så används tvättmaskinen av någon annan. Och då finns det ändå lediga tretimmarspass att boka nära efter min inmutning, men det verkar som om det bara är jag som är sån ordningsfascist? Det gillar jag inte. Utan nu är det jag som också sätter upp arga lappar…

Österlenkomplex kalla vassvik för hav?

Publicerad den av
1
I fonden bakom vassen skymtar husen vid ”havet”…

Ett byggföretag annonserar flitigt på reklamskyltar längs vägen mellan Åkersberga centrum och Svinninge i Österåker om att det nu bygger ”hus vid havet på Täljehalvön”. En nyinflyttad skåning kan inte låta bli att dra på munnen och tycka att det är som när mäklare annonserar hus i Hörby som ”Österlenpärlor”. Det är inte likadant här. Men varför saluföra bostadshusen som att de ligger vid havet när de uppförs längst in i en vassrik vik? Så här beskriver Österåkers kommun området inför bebyggelseplanerna för området:
”Vassbältet och de sanka strandängarna som gränsar till den nuvarande åkermarken utgör självklara inslag i landskapsrummet. Dessa ska bevaras och utgöra del av en rekreationszon längs vattnet.”
”Viss vattenkontakt skapas genom en spång med utsiktsplats i yttre vasskanten och en gångbro över vikens inre del.(…) ”Utblickar mot vattnet har värnats.”
(Detaljplan för Täljöviken, Österåkers kommun, 2012, reviderad 2013)

Särskilt sista citatet tycker jag skiljer sig åt från företagets vision om var de bygger husen. Företaget skriver på hemsidan över projektet: ”Stort fokus har även lagts på att göra vattnet tillgängligt för alla. Här kommer utflyktssugna besökare att kunna bada, fiska och lägga i kajaken vid strandkanten, vilket är en ovanlig lyx i Stockholmsområdet.” ”Det mest slående för Täljöhalvön är nog närheten till havet.” Detta ”hav” är alltså en vassrik vik med ett vattendjup på högst tre meter vilken kommunen menar har sitt största värde på land där omsorgsfull undersökning har utförts över hur natur och fågelliv kan värnas om på bästa sätt inför de nya bostadsområdena som planeras där.

Österåkers kommun skriver i sin skötselplan för Täljövikens natur: ”Täljövikens stränder kantas av ett kontinuerligt vassbälte som varierar i mäktighet.” Området runt Täljöviken konstateras ha högt naturvärde och det främst genom vassvegetationen och strandängarna, dessa biotoper med sitt rika fågelliv har nogsamt inventerats av kommunen vilket redovisas i den 2013 uppgjorda skötselplanen. Här slås också fast att hela Näsudden med Täljöviken i kommunens översiktsplan har pekats ut som ”ekologiskt särskilt känsligt område” (ESKO) enligt miljöbalken.

”Vattenkontakten till Täljöviken är områdets stora rekreativa värde, men i det stadie av igenväxning som stränderna befinner sig i är utsikten begränsad. Det är också svårt att ta sig fram längs med vattnet eftersom vegetationen är hög och stigar saknas helt. Att komma fram till vattnet är egentligen bara möjligt vid den brygga som ägs av Täljövikens konferensanläggning.”, skriver skötselplanen vidare. Det finns en del att göra alltså för att nå det kommunala målet: ”Täljövikens inre och norra strand skall utvecklas till en öppen strandäng.”

Men det verkar vara ett större avstånd mellan byggföretagets syn på vad som är vitsen med att flytta till Täljöviken och hur kommunen ser på området. Är det så att ”havet” säljer bättre än att berätta om vass och strandängar? Lite Österlenkomplex, med andra ord? Byggföretaget kunde kanske börja med att kalla området för Täljöviken och Näsudden som kommunen gör och inte Täljöhalvön som ingenting heter på någon karta.