Mer oklart vilken sorts journalistik Sveriges Natur bedriver…

Jag gick i fjol med i Naturskyddsföreningen för att kunna vara med på deras här i Österåker jättefina och lärorika utflykter. Klart man vill stödja sånt! Jag får då som medlem fyra gånger om året tidningen Sveriges Natur. Också lärorik och omfattande. Men försåtlig. Det står inte att Naturskyddsföreningen är organ för något särskilt politiskt parti, det står att föreningen ”påverkar politiker och myndigheter”. Det gör den säkert, men utför en kritisk granskning av miljörörelsen, eller dito aktivister kan man inte säga att den gör. Eller kan ge en mer faktakall bild av renskötsel kontra gruvnäring, försvarsmaktens markinnehav kontra behovet av vindkraftverk, etc. Och det är underminerande, en rörelse måste kunna ägna sig åt objektiv analys och självkritik i sin medlemstidning om den senare ska kallas för en journalistisk produkt och den förra frisk och livskraftig

I senaste numret, 3/22, finns under epitetet ”Analys Civil Olydnad” en granskning av vilken inverkan, om någon -och i så fall i vilken riktning, motståndsrörelser av typ Extinction Rebellion har. Denna tvåsidiga artikel andas vara skriven under galgen. Uttryck som används frekvent är ”mer oklart” eller bara ”oklart” och det då i sammanhang som: ”Det är mer oklart vilken effekt som klimataktioner, såsom de som genomförts av Extinction Rebellion, har haft.”. Ha ha, är det inte uppenbart att dessa, så kallade, miljöaktioner gjort folk förbannade och dragit ett smutsigt täcke över allt miljöagerande och därmed snarast minskat intresset hos gemene man att ingå i miljörörelser? Varför inte kolla detta?

Ett annat exempel i ovannämnda artikel är om en teoretisk modell för icke-våldsrörelser går att applicera här eftersom de anförda forskarnas ”teoretiska modell bygger på erfarenheter av motståndskamp mot auktoritära regimer. Det är oklart om den går att applicera på motståndet mot ett fossilbränsleberoende samhälle.”. Men likt förbaskat så är det just som motståndsrörelse den här typen av aktivism gärna jämför sig med. Miljörebellerna drar sig inte för att dra in Mahatma Gandhi och Rosa Park som en av dem. Detta ofog att framställa sig som något de inte är för att platsa i hyllade grupperingar borde granskas.

Vidare: ”Det är oklart om Extinction Rebellion uppfyller kriterierna som identifierats för en framgångsrik motståndskamp.”. Patetisk utsaga, särskilt i en ”Analys”, men det är ont om journalistjobb…
Artikeln avslutas med att en rörelse som Fridays for the future med ”all sannolikhet” skulle ”kunna växa i betydelse om ännu fler engagerar sig aktivt.”. Här råder inga oklarheter…

Det här är pinsamt Sveriges Natur! Att titulera en artikel analys när den inte är annat än en potemkinkuliss för att dölja det som verkligen borde granskas. Som till exempel vem tjänar på att typ Extinction Rebellion beter sig som den gör? Vilka trådar till vilka politiska världsuppfattningar och maktcentra kan dras från ER? Etc.

Som jämförelse kan man i samma tidning gå till den tresidiga artikeln ”Myten om framtidens reaktorer”. Här råder inga oklarheter om någonting utan den gediget faktaspäckade texten mynnar fram i slutsatsen: ”Trots 76 år av misslyckanden dyker ändå idén om snabba reaktorer upp gång på gång som i årets svenska valrörelse.”.
Och när det gäller konflikten mellan samebyar och gruvnäring, som jag inflikade om överst, så i numret dessförinnan, 2/22, finns ett längre reportage ”Striden om gruvan i Kallak”. Inte heller här finns begreppet ”oklart” med utan det är glasklart vad som är bra och vad som är dåligt av renskötsel och gruvbrytning. Men alltså det håller inte att som default skriva skit om gruvdrift ifall man vill ha en fossilfri framtid med grön el, vi kan inte driva elektroniken med renar och sameslöjd utan vi behöver mer metaller än någonsin!

Jag tror Naturskyddsföreningen och Sveriges Natur måste göra en rejäl analys av sina egna ståndpunkter!

Att laga mat när man ”inte har något hemma”

Jag frågade på Twitter vad folk hittar på att göra för ätbart när de ”inte har någon mat hemma”. Citationstecknen för det är ju lite olika när vi tycker det är tomt på mat i kyl och frys, etc.

De flesta som svarade nämnde pasta, det har de alltid hemma. Det har jag aldrig hemma, men jag förstår vad de menar. Det gäller att ha en basvara som bara finns där, evig hållbarhet och som efter tillredning går att äta som den är, eller tillsammans med allt möjligt. För mig är det ris, bönor och linser som funkar så, i så fall.

Någon nämnde varma mackor på ost och skinka för detta var ingredienser som alltid fanns i hans kök. Annan sa fil, gröt, pannkakor och rårakor. Och mönstret går igen: när vi ”inte har nån mat hemma” så har vi det som vi alltid har, men som vi annars inte utnyttjar riktigt på det sätt som vi gör när allt annat är slut. Om man då ska förbereda sig och lägga upp ett lager basvaror så gäller det att inte satsa på sånt vi tycker är jättegott och gärna äter annars för då har vi inget basmatsförråd när det kniper. I mitt fall är det ingen ide köpa hem ett förråd konserverade musslor, men däremot tonfisk!

På bilden ser vi min lunch när det var ”tomt på mat”: två rostade brödskivor med tonfisk på burk och stekta ägg, kompletterat med sallad på vad jag också alltid har hemma: djupfrysta ärtor, gurka, bladpersilja och vitlök. Jag brukar också alltid ha olika sorters lök och rotsaker hemma, perfekt lång hållbarhet och kan ätas på olika sätt.

Det var bara jag i stort sett i min Twitter-enkät som nämnde ägg, även om det ingår i pannkakor och plättar. Lite synd för det är en så bra näringskälla. Någon nämnde soppa, men det är tröttsamt att äta sig mätt på, tycker jag. Gryta är bättre, det vill säga mindre vätska och mer ingredienser. Jag har alltid kokosmjölk och krossade tomater på burk hemma. Perfekta baser var och en för sig, eller tillsammans, för mig vanligtvis i grytor på korv, grytbitar av fläskkött, kycklingfilé eller fisk av något slag, med grönsaker, rotsaker och röda linser! De sistnämnda höjer proteinvärdet, suger åt sig grytans smaker och man behöver inte reda för linserna tjockar till det smaskigt. Problemet är som sagt att när det är tomt i kyl och frys saknar jag det där som grytan kan samlas kring av kött eller fisk, så här måste jag tänka till vad jag kan ha mer av basmat hemma när allt annat är slut men som gör att jag vill göra en sån här världens godaste gryta ändå. Nånting som jag alltså inte redan har ätit upp för finns det annat tar jag inte detta!

Min paradrätt annars när allt är slut är att göra ost och lökpaj där löken är förstekt på svag värme med salt och timjan, så jäkla gott! Pajen görs på så få ingredienser, bara sånt som alltid finns hemma: mjöl, smör, lök och ost. Kan inte vara enklare. Ja osså timjan då också!

Vad räddar dina middagar när ”allt är slut” hemma hos dig och hur tänker du när det gäller att ha ett lager basmat?

När det politiskt korrekta ursäktar det undermåligt konstnärliga

Såg i helgen en av de sämsta uppsättningar av en pjäs jag varit med om. Kan inte minnas förra gången, men den har inträffat. När det gäller Radioteater sker det hela tiden, där finns sen länge inga ambitioner bortom det politiskt korrekta och populistiskt tillmötesgående. Men när det gäller analog scenkonst kan förstörelsens vindar visst det såväl dra igenom som utgöra fundamentet för en del teatergrupper och teaterhus vilka alltså säljer ut det konstnärliga för pamflettkastande. Men det skapas lysande teaterupplevelser också. Inte minst på Dramaten där tragikomiskt nog även det sämsta jag varit med om nu spelas: Natthärbärget. En pjäs författad 1902 av Maksim Gorkij, men bearbetad, som det heter, av regissören, Janos Szasz, en ungersk gästregissör.

Uppsättningen har fått fina recensioner i alla tidningar jag hittat omdöme i på nätet. Allt är bra. Möjligen uttrycker Dagen att föreställningen kunde kortas ner lite. ”Det blir med förlov sagt lite segt ibland.” och Expressen skriver: ”Min enda invändning är att spelet lätt blir så där typiskt ”teater-realistiskt” med skrik och ilskna uppgörelser. Som om volymknappen är inställd på bara ett läge. Szasz regitemperament gifter sig inte riktigt med ensemblens speltradition.” Skrattretande hovsamt.

Föreställningen är 2 1/2 timme plus paus. Mesta delen av speltiden ägnar ensemblen åt till att skrika och svära. Alla travar likadant fram och tillbaka över scengolvet, vevar likadant med armarna, kastar med huvudet och utgjuter sina repliker lika opersonligt. Jag brukar inte reagera på svordomar, men när dessa används istället för gestaltning, istället för inlevelse i en roll, etc, då blir det väldigt tjatigt. Oavsett vilka ord det är som oupphörligt vrålas ut så jag fick hålla för öronen när jag inte orkade ta in mer av varan fast jag satt längst bak på parkettplats. Rollerna förblev anonyma, det var mig fullständigt likgiltigt att en del dog där på scenen, skådespelarna förmådde aldrig få sina karaktärer angelägna att ta till sig. Det blev inte bättre av tafflig kostymering och peruksättning samt en scenografi som förde tankarna till buskis.

Det finns alltså ingenting bra med Dramatens uppsättning av Natthärbärget. Den börjar utan att lyckas ladda ett konstnärligt anspråk och slutar i ett pekoralistiskt dravel där hela personalstyrkan sänks ner i underjorden. Amen!

Men det förfärliga fortsätter i programbladet där Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten, författare och debattör, skriver så här:
”Jag tänker mig att det här är pjäsen som står i själva entrén till alla slags råkapitalistiska och antihumana samhällen. (…) Ur detta proletära skuggland steg exempelvis en söndertrasad Rakhmat Akilov som mördade människorna på Drottninggatan i Stockholm.”
Det är så magstarkt oförlåtligt så det är inte sant att relativisera mördarens handling på det här sättet! Genom detta sänker Greider även själva pjäsen i sig som i en annan uppsättning kanske hade kunnat haft något att säga. Men nu försvann även den möjligheten.

Vårtecken på gott och ont

När väl starten gått så hinner man inte med, eller hur? Så är det varje år, först går man och spanar efter årets första blommor; snödroppar och vintergäck, sen inväntar man krokus och sen brukar det ta ett tag innan tussilagon bryter sig upp ur den hårda marken och sist är det dags för blåsippor och vitsippor. Så brukar det vara. Men i år är det lite allt på en gång, eller hur?

Från vänster: Snödroppar såg jag i Åkersberga första gången 4 mars, det är tydligen då den dyker upp här. I Skåne kommer den i januari. Vitsipporna plåtade jag 23 mars och då hörde jag även grönfinken vid Åkers kanal. Den 31 mars hade några blåfrusna blåsippor slagit ut i Ekbacken där det finns fina bestånd tidigt om våren. Det är 8-9 minusgrader om nätterna nu sista veckan i mars-första veckan i april så jag hoppas fåglar och blommor klarar sig!

Idag den 1 april hade tussilago slagit ut på ödetomten vid Korsgärdesvägen. Det är kanske som det brukar, det känns bara som att väntan blev längre i år, kanske på grund av ständig iskyla och snötäcke.

Ovan är de fina vårtecknen och mer kan vi se fram emot vilka talar om liv och värme.
I år finns det dock även andra tecken som symboliserar en helt annan brutal verklighet: Rysslands krigföring mot Ukraina. Fasansfullt.
I kommuner runt om i landet samlas frivilliga med tjänstemän för att organisera hjälpen till alla dem som flytt hit från Ukraina. Österåkers kommun tillhör dem som ställer upp, tack och lov. Men till skillnad från andra kommuner så vill Österåker inte hissa Ukrainas flagga! Denna symbol för solidaritet vägrar kommunen, helt obegripligt. Istället hänvisar man till att man låtit tvåfärga ett glasklot i en trafikrondell gul och blå:

Det hade varit bättre att låta bli, det är så futtigt när detta är den enda officiella kommunala handlingen. Det är annorlunda när det är privatpersoner, som nedan. I grannkommunen Täby finns skulpturen Gzim och den frusna sjön av Knutte Wester. Jag går förbi den varje vecka och varje gång har Gzim en ny huvudbonad, täbyborna bryr sig om honom. Idag hade han på sig en tragiskt aktuellt tvåfärgad mössa:

Vad jag inte visste förrän nu när jag googlade på konstnärens namn var den hjärtskärande historien bakom Gzim, att det fanns en riktig pojke bakom namnet som satt sådär en dag, när konstnären träffade honom vid den frusna sjön i Norrland. Varför var han så ledsen? Jo, nioåringen som med sin familj var flyktingar från Kosovo skulle utvisas tillbaka till det krigshärjade landet…
Läs intervjun med Knutte Wester här.

På vilket sätt fungerar beställar-utförarmodellen bättre i Österåker?

Jag publicerade den 4 februari på Facebook i en lokal debattgrupp för Åkersberga (Debattforum Österåker) följande inlägg:

Jag vill inte gör någon ledsen som ser fram emot att flytta in i ett av tre lägenhetshus som nu håller på att färdigställas vid kanten av Åkers kanal strax öster om gångbron mot Hackstavägen. Men är det här byggkomplexet vägledande för hur det kan fortsätta se ut vid nybyggnation i Österåker? Jag bedömer att det är typ två meter mellan de tre huskropparna. Är det god boendestandard? Får man göra så? Grannarna bredvid, väster därom främst, är ju mycket toleranta om de gått med på denna drastiska förändring av deras egen boendemiljö.
Just miljön längs Åkers kanal har väl ett särskilt natur- och kulturhistoriskt värde att få bevarat också när det gäller att anlägga nya bostadshus längs med, eller?
Skulle vara intressant att få veta lite om tänk och bestämmelser i kommunen.

Tips: Den 5 februari gjorde jag en uppföljare med anledning av de åsiktsmotsättningar som blev fallet av mitt första inlägg. Och nu blev det fortsatt debatt.

Men. Det var oppositionen som svarade och blev påhoppade av såväl mig, ska erkännas, som andra. Men de som nu styr i Österåker har inte lagt sig i och yttrat sig. Jag har alltså inte fått svar från det moderata styret och dess vapendragare på frågan som jag ställer sist i Facebookinlägget.

Men. Det avgående kommunalrådet i opposition, Ann-Christine Furustrand, och hon som kandiderar att bli nästa, Sofia Almgren, de har grävt vidare! Ann-Christine Furustrand skriver så här i kommentarsfältet till mitt inlägg av den 4 februari:

”Nu har Sofia Almgren och jag kollat upp lite fakta om detta bygge. Bygget som syns på bilden har aldrig varit uppe i Byggnadsnämnden, anledning till det är att det är ett ärende som beslutades på delegation (planenligt) till tjänstemännen att hantera . Beslutet överklagades upp till Mark och miljödomstolen, som avslog överklagandena.
Allt fler ärenden i Österåkers kommun läggs på delegation, dvs på tjänstemän att fatta beslut om. Detta ligger i linje med den utförar- och beställarnämndsmodell Österåker arbetar efter.
För er kännedom så har Socialdemokraterna i många år, till exempel i sitt budgetalternativ föreslaget att kommunen skall lämna utförar- och beställarnämndsmodellen och istället låta nämnderna ta ansvar för så väl ekonomi som verksamhet.”

Nu börjar detta bli riktigt intressant! Vad är då ”utförar- och beställarnämndsmodell”? En enkel googling ger inblickar i något som inte verkar friskt för en kommun att syssla med. I varje fall när man läser exempelvis nedan:

Stadsrevisionen i Borås Stads
Granskning av beställar- utförarmodellen, September 2019
”. Granskningen gav svidande kritik åt systemets utförande i Borås, men pekade också på modellens brister i sig.

Etc.

Hur skulle det vara om kommunens tjänstemän och styrande politiker berättade, som jag skrev i mitt Facebookinlägg, lite om tänk och bestämmelser i kommunen på ovannämnda debattforum med utgångspunkt i de tre husen allt det här har börjat med? 🙂
Som till exempel: På vilket sätt fungerar beställar-utförarmodellen bättre i Österåker?

Har det varit så här högt vattenstånd de senaste hundra åren?

Träffade en man typ 90+ som bott i Åkersberga större delen av sitt liv och aldrig sett så mycket vatten i kanalen. Tur det är alar som kantar vattendraget för de trivs ju att stå i vatten. Favoritbänken ute på lilla udden vid Trälhavets Båtklubb befinner sig nu på en ö och en annan bänk står numer på en översvämmad brygga i kanalen. Gångbanan där skylten står och säger man inte får cykla bör man knappast gå på heller just nu.

Undrar vad orsaken är till det höga vattenståndet? Tänkte först att översvämningarna i kanalen hade att göra med att flödet genom densamma är drastiskt strypt genom vallen vid Slussholmen som behövs för renoveringsarbetena där, det kan bara rinna igenom mer begränsade vattenmängder där nu mot innan. Men det förklarar ju inte det höga vattenståndet ute vid Trälhavet?

I väntan på en cykelväg till Täby hinner Godot före?

Mitt senaste blogginlägg i följetongen vi kan kalla I väntan på en cykelväg till Täby har gett en reaktion från Mårten Thorslund i Österåkers Cykelgrupp. Han har publicerat sin kommentar i facebookgruppen Cykelpendlare Åkersberga och gett mig tillstånd att visa den här på min blogg också, Mårten Thorslund skriver:

1. Vad tycker Österåkers lokala cykelaktivistgrupp och andra lokala cykelpendlare om beskrivningen av kommunens ambitionsnivå? Hör av er! Mitt svar här är att jag personligen och jag tror jag talar för hela Österåkers cykelgrupp när jag säger att jag/vi tycker det är senfärdigt och svagt agerande av kommunen, undfallande i sitt agerande gentemot markägaren. Vi är fullt medvetna om att expropriering inte är en väg framåt (tydligen är de olagligt att expropriera för cykelväg, men går bra för annan trafikslag, vilket är intressant i sig). Men vad den politiska majoriteten och kommunens förtroendevalda (kommunstyrelsen och Tekniska nämnden inte minst) gör är att agera just svagt, undvikande (vi saknar en dialog trots utskickade enkäter, flertalet mejl inlägg och taggning av ansvariga politiker på sociala medier – så saknar vi svar – och då främst från den politiska majoriteten/styret.”

Gå in på ovan facebooklänk och läs fler kommentarer från Mårten Thorslund och andra som engagerar sig för att få till stånd en vettig cykelbana mellan i första hand Täljö och Rydbo, men även hela vägen därefter till Täby. Läs hur illa det är för barnfamiljer som flyttar till kommunens satsning på nya inflyttningsområden längs Roslagsbanan, se länk nederst, där barnen inte kan cykla till skolan. Arbetsvägen mellan Täljö och Rydbo har beläggning för arbetsfordon, saknar belysning, men har backar som kommunpolitikerna inte själva orkar trampa, i varje fall slöt bara ett fåtal upp för att i aktionsgruppens regi cykla sträckan i somras. Men småbarn ska alltså i mörker på uselt underlag störta utför på väg till skolan, är det tänkt?

Kommunen har en skyldighet att bygga ut kommunen längs med Roslagsbanan för att svara upp mot den kostsamma ändring och satsning som SL och regionen gör av smalspårsbanan med ny dragning och slutstation, etc. Men vem vill flytta dit om det inte går att vare sig för barn eller vuxna -och lådcyklar kommer inte ens igenom avspärrningarna- cykla till Åkersberga eller Arninge!

Sök i Facebook på #cykelvalet2022 så får du upp relevanta inlägg från Österåkers Cykelgrupp om cykelsituationen för pedaltrampare som försöker ta sig fram i tätortens gränstrakter. Nu senast redovisas vad kommunpolitikerna tycker om cykelvillkoren, en enkät skickades nyligen ut med skralt svarsresultat.

Cykelintresset bland kommunpolitikerna verkar såväl i teorin som i praktiken vara erbarmerligt lågt! Kom igen! Hör av dig du som är kommunpolitiker! Vad vill du göra åt situationen? Det är ju valår så vad har du att förlora? 🙂

Se Österåkers Cykelgrupps dokumentation av opinionsarbetet samt de kommunala handlingarna i ärendet cykelväg mellan Österåker och Täby.

Se Österåkers kommuns utbyggnadsplaner längs Roslagsbanan.

Trafikverket anlägger Arninge station, men Österåker bygger ingen cykelväg dit för det?

Nya kollektivtrafikknutpunkten Arninge station är nu invigd, den ligger omkring 12 km bort från Åkersberga. Om man cyklar. Men det senare kan man inte för det finns inte någon riktig cykelbana mellan grannkommunerna Österåker och Täby. På Trafikverkets hemsida kan man läsa: ”Arninge station är en ny effektiv bytespunkt här i nordöstra Stockholm som gör det enklare att resa hållbart och göra smidiga, snabba och säkra byten mellan buss, cykel, tåg och bil. Här finns även en handelsplats och parkeringsmöjligheter för pendlare. Tillgängligheten ger människor stora förbättringar i vardagen.”
De påståendena gjorde mig nyfiken på hur Trafikverket ser på Österåkers ovilja att prioritera möjligheten att kunna cykla till Arninge. Så jag skrev den 5/1 2022 och frågade. Nedan följer svaret som kom sex dagar senare, tack för det, från projektbeställaren på Trafikverket för projekt Arninge station, Anna Blomstedt. Hon skriver att hon tillhör den del av Trafikverket som heter Planering vars verksamhet ”bland annat ansvarar för planering av statlig  infrastruktur och eftersom det ofta handlar om att planera åtgärder som ska genomföras nära eller på annat sätt påverkar andra parters anläggningar har vi även mycket dialog med t.ex. kommuner om deras planarbete.” Här nedan följer hennes i mitt tycke mycket intressanta svar!

”Inom projektet har det egentligen inte byggts några nya gång- och cykelvägar till och från den nya stationen utan när det kommer till förbättringar för cykeltrafiken handlar det främst om att förbättra möjligheten till kombinationsresor för till exempel cykel och tåg. Därför har parkeringsmöjligheterna för cyklar förbättrats vid Arninge station. På liknande sätt som det redan finns idag att ta sig med cykel inom Åkersberga till Åkersberga station, parkera cykel och sedan resa vidare med Roslagsbanan eller buss.

Som du verkar väl medveten om är det kommunen som ansvarar för eventuell utbyggnad av en cykelväg mellan Åkersberga. Trafikverket kan, enligt dagens regelverk, endast bygga gång- och cykelväg om den går längs med en befintlig eller planerad statlig bilväg. Vad gäller kommunens planer är det kommunala självstyret och kommunala planmonopolet starkt i Sverige, enligt lagstiftarens ambitioner. Trafikverket har egentligen inga möjligheter att påverka vad en kommun gör och inte gör.

Med det sagt innebär det inte att vi inte samarbetar och för dialog om sådana frågor som berör gemensamma intressen. Till exempel deltar både Trafikverket och Österåkers kommun i arbetet med den regionala cykelplanen och utpekandet av regionala cykelstråk. Den regionala cykelplanen tas fram av Region Stockholm i samverkan med länets kommuner och Trafikverket och syftar till att ge förutsättningar för en regionalt sammanhållen planering för ökad cykling. Du kan läsa mer om den här: https://www.regionstockholm.se/verksamhet/Regional-utveckling/transport-och-infrastruktur/det-regionala-cykelkansliet2/regional-cykelplan/

Ett annat exempel är en åtgärdsvalsstudie (ÅVS) som har genomförts gemensamt av Trafikverket och Österåkers kommun där en av åtgärderna som föreslås är ett cykelstråk mellan Åkersberga och Arninge längs med Roslagsbanan. Ansvaret för att eventuellt gå vidare med dessa planer ligger hos kommunen. Trafikverkets tolkning är dock att kommunen har ambitionen gå vidare med planerna på att bygga ut gång- och cykelvägen mellan Arninge och Åkersberga men att man idag är i ett mycket tidigt skede i planeringen.
Anna Blomstedt
Åtgärdsbeställare
anna.blomstedt@trafikverket.se
trafikverket.se

Det jag blir nyfiken på är tre saker:
1. Vad tycker Österåkers lokala cykelaktivistgrupp och andra lokala cykelpendlare om beskrivningen av kommunens ambitionsnivå? Hör av er!
2. Håller Österåkers kommunpolitiker med om Trafikverkets syn på Österåkers kommun i den här frågan? Eller är ni mer aktiva? Hör av er!
3. Jag har skrivit till Trafikverket igen för jag blev nyfiken på en detalj i Anna Blomstedts svar och skrev nu så här:
”Intressant att utförande och kostnad för cykelväg är Trafikverkets ansvar enbart om cykelvägen ska löpa längs med statligt anlagd bilväg. Det vore jätteintressant få information om det här är en liten exkluderande lapsus i regelverket eller om det bara är Österåker som behöver en cykelbana bredvid en järnväg? Nu är inte Roslagsbanan statlig, utan landstingsägd så det hade väl inte hjälpt om det hade varit på Trafikverkets bord att anlägga cykelbanor jämte såväl statliga bilvägar som dito järnvägar. Men finns det mer att säga eller veta eller läsa om när det gäller cykelbanor bredvid järnvägar får du gärna berätta eller tipsa mig.” Finns det mer att veta om just detta publicerar jag det på bloggen.

Det var det hele så länge! Hör gärna av dig du som läser detta och har synpunkter på cykelpendlingens möjligheter mellan Österåker och omvärlden!

Romaner i trilogiform får en att fundera…

Jag har i år läst två litterära trilogier som får mig att fundera på vad formen gör med romanerna.
Först Niklas Natt och Dags 1793, 1794 och 1795. Författaren går ut starkt i första delen och skriver den äckligaste handling jag varit med om. En slukande skräckläsning rakt igenom. På köpet lysande stockholmsskildring ur främst de fattigas perspektiv, tidstrogen detaljrikedom och ett anpassat lyhört språk. Motbjudande spännande!
Andra delen har det taskiga läget att man som läsare förväntar sig samma täta, snabba okända berättelse med allt fler in- och utgångar. Men det får man inte, och det man fick hade jag svårt att inte bli lite irriterad på för jag hade fel förväntningar.
Tvåan, 1794, kan nog sägas vara en transportsträcka för att lite lugnare föra huvudpersonerna vidare ut i nya fasor och faser av berättelsen. Scenen är lagd i första delen och man vet vad det hela kan handla om. Så en viktig del av upplevelsen att läsa 1793 finns av förklarliga skäl inte i 1794. Jag anar dock att den här mellanakten är nödvändig för den stora finalen som jag hoppades 1795 skulle bli!
Och det blev den! Allt är bekant, men här fördjupas handling och språk och författaren tycks skymta i besjälade miljöbeskrivningar och filosofiska funderingar. Romanserien bottnar i sig självt med trean och verket är fullödigt och färdigt.

Sen läste jag Fredrik Sjöbergs Flugfällan, Flyktkonsten och Russinkungen. Detta är tre separata berättelser som bara har det gemensamt egentligen att författaren, som är subjektet i böckerna, tar upp de tidigare verken i de senare delarna. Men ändå hänger delarna ihop och det för att författaren är på spaning efter spåren av en annan människas liv och samtidigt följer även sitt eget i avsnitten. Flugfällan handlar om den svenske entomologen och upptäcktsresanden René Malaise, Flyktkonsten om målaren Gunnar Widforss och Russinkungen om daggmaskforskaren och russinodlaren Gustaf Eisen. Fredrik Sjöberg är inte lik någon annan författare och det är härligt få stifta bekantskap med en ny essäist, får jag väl kalla honom. Ett underbart språk, roliga infallsvinklar och dito beskrivningar och, givetvis, tre tacksamma gestalter att vara på spaning efter. Vilka öden och berättelser Fredrik Sjöberg har fått tag på och skriver så fängslande och nydanande roligt om!
Men även här är det som i ovannämnda trilogi: allt är hänförande nytt att ta del av i första boken medan gestaltning och tematik känns igen i nästa och man blir där aldrig överraskad utan snarare lite irriterad, berättelsen går långsamt fram på tomgång, känns det som… Men så i den avslutande delen ett fyrverkeri av stolta utsagor och litterära upptäckter. Dock inte lika rolig som den första delen utan likt sista delen i Natt och Dags trilogi fördjupad i sina tankegångar. Kanske var tvåan nödvändig att vara precis som den är och för den som läser den boken först kanske upplevelsen blir en annan?

Jag funderar på om det mönster jag tycker mig ha funnit i ovan två trebandsverk är ett allmänt mönster. Jag tycker det stämmer väldigt bra in även på J.R.R. Tolkiens Ringentrilogi.

Finns det fler? Vad säger du?

Skulpturer dag och natt, Malmö – Åkersberga

Jag bor vid Åkers kanal och älskar skulpturerna som kantar den. En del var märkligt bekanta tills jag kom på varför. Konstverken är belysta på nätterna vilket skapar andra intryck. Här några av dem.

Rymdvolym av Bengt Amundin från 1968. Skulpturen är väldigt fin att gå runt, precis som det ska vara, och den samarbetar fint med ljuset oavsett om det är det naturliga eller artificiella, tycker jag.

En som är ganska stum i dagsljus, men lever upp rejält när den lyses upp inifrån är Kusinerna av Monica Goras från 2013. Gruppen är perfekt placerad vid en lekplats som är försedd med blått och grönt effektljus. Kusinernas egen varma orangea utstrålning är så mysig!

Som nyinflyttad i februari 2020 kände jag omedelbart igen formspråket och visst är Goras representerad i min gamla hemstad Malmö: Länk till foto på Monica Goras konstverk vid akutintaget till Skånes universitetssjukhus i Malmö

Längre tid tog det innan jag förstod varför Förklädd gud av Lena Lervik från 2017, se nedan, hade något bekant över sig. Det var först när jag nu i november 2021 fick syn på ett foto av verket Pojke med gäss som står i Slottsparken i Malmö som jag kände igen gossen som jag många gånger gått förbi. Kroppsform och uttryck gick igen.

Det är kanske samma skulptör, tänkte jag och googlade. Men det var det inte, malmöverket är gjort av Thomas Qvarsebo 1978, fast det finns ändå en överraskande koppling: Enligt Wikipedia heter Thomas Qvarsebos hustru Lena Lervik! Kanske har de två skulptörerna använt samma gosse som modell, funderade jag då, men det är nästan 40 år mellan verken så det stämmer nog inte heller. Skulle vara roligt att få veta om det finns en bakomliggande förklaring till även pojkarnas släktskap?

Länk till Thomas Qvarsebos Pojke med gäss i Slottsparken i Malmö

Sist i kavalkaden har vi Sense of touch av Viktor Korneev från 2015. Den är kraftfull på ett charmigt sätt. Men upplysningen nattetid tycker jag gör den oavsiktligt rolig. Jag undrar om inte belysningen borde komma uppifrån istället?