Nu finns det en ny bokcirkel i Åkersberga för dig som tycker om att läsa och diskutera böcker! Vi kallar oss Berga bokklubb och vi kommer att träffas varannan månad på Espresso House i Åkersberga centrum. Vi tänker oss att vi turas om att föreslå vad vi ska läsa och att vi väl mest läser romaner. Men kom med och tyck till om allt ovan!
Nästa träff efter vår allra första nu blir den 6 maj 2026 klockan 14.15, på Espresso House. Då vill vi prata om den första bok vi nu läst –eller lyssnat på som ljudbok– som är Din stund på jorden, av Vilhelm Moberg. Den finns på biblioteket som ljudbok och är i veckan även tillbaka där som pappersbok för utlån. 🙂
Lyssnar ofta på Söndagsintervjun med suveräna Martin Wicklin. Häromsistens intervjuade han Horace Engdahl. Jag fastnade fascinerat vid vad akademiledamoten sa om människans sanna väsen och natur:
”Det vi kallar upplysningstiden (…) den ersatte gudsdyrkan med människodyrkan (…). Det blev väldigt fin stämning av det i början, tills man upptäckte hur människan egentligen var beskaffad. (…) Hon är en best. Och då måste man tänka vidare från upplysningshållet, och då måste vi göra om henne! Och då föds alla möjliga utopiska projekt som fortfarande är med oss och där man försöker på olika sätt (…) tvinga in henne och sätta ner henne och sätta henne i fängelse och skola om henne och utsätta henne för propaganda och förbjuda saker och göra det ena och det andra. Och så ska man få fram den här människan såsom hon egentligen borde vara –som ändå aldrig någonsin kommer att finnas om vi inte utsätter henne för radikala genetiska ingrepp av något slag.” Lyssna på hela intervjun här.
Funderade länge på ovan. Om var man ska placera ont och gott i förhållande till människans natur: inuti oss eller utanför. Och har Horace Engdahl rätt i att vi inte kan göra om oss? Utan bara regleras genom samhällskroppens funktioner? Samt: hade kyrkan en poäng? Ett välgörande tillhandahållande av det goda? Och att kyrkan visade på att där godhet saknas finns det utrymme att fylla upp med ondska istället. Att det handlar om krafter-makter som kämpar om oss. Gud och Djävulen, konkreta begrepp att hänga upp moralen på. Klart att det blev knepigare när vi själva skulle härbärgera hela det etiska rastret inom oss själva istället.
Kyrkan fokuserade väl förr mer på att få oss att fatta att vi hade ett val att göra. Erkände vi vår skuld över att inte ha agerat gott, så fick vi förlåtelse. Då fick vi känna på Guds godhet, och den kunde vi få leva i. För vi var ju som vi var. Idag är vi omgivna av självhjälpsböcker istället för biblar, träningshallar istället för kyrkor, etc. Vi är lika religiösa, men fattar det inte. För vad är jakten på mening, välmående och lycka, egentligen? Men istället för att sträva efter andlig resning anstränger vi oss att passa in i det politiskt korrekta tänket istället, detta är normer att förhålla sig till. Termer som gott och ont är bortklippta ur berättelserna om vad det är att vara människa. För Gud och Djävulen finns ju inte. Våra handlingar finns, men om de är bra eller dåliga, som det numer heter, bestäms av andra och av tidsandan. Inte lätt det här!
Av en slump läser jag ännu ett verk av min favoritförfattare som utgjuter sig över precis ovannämnda funderingar han också: ´salem´s Lot av Stephen King. Här ingår en katolsk präst som får några sidor på sig att tänka högt och beklaga sig över kyrkans utveckling. Förr tillhandahöll hon, enligt prästen, en världsbild där det goda kämpade mot det onda och kyrkan hade närmast magiska förmågor i att besvärja mörkrets makter för människans skull. Men nu:
”The church is more than a bundle of ideals, as these young fellows seem to believe. it’s more than a spiritual Boy Scout Troop. The church is a Force. (…) You see the overall concept of evil in the Catholic church has undergone a radical change in this century. (…) The Catholic Church began to cope with a new concept as it marched into the twentieth century: evil with a small e. With a devil that was not a red-horned monster complete with spiked tail and cloven hooves, or serpent crawling through the garden–although that is a remarkable apt psychological image. The devil, according to the Gospel According to Freud, would be a gigantic composite id, the subconscious of all of us. (…) Stupendous, of course. But impersonal. Merciless. Untouchable. Banishing Freud`s devil is as impossible as Shylock’s bargain–to extract a pound of flesh without spilling a drop of blood. The Catholic church has been forced to reinterpret its whole approach to evil (…) It is in the process of shedding its old medicine-man skin and re-emerging as a socially active, socially conscious body. The inner city rap-center ascendant over the confessional. Communion playing second fiddle to the civil rights movement and urban renewal. the church has been in the process of planting both feet in this world.” (sidorna 464-466 i Stephen King ´salem´s Lot, Vintage Books 2013)
Jag tycker ovan är lysande formulerat, men så är också Stephen King en fantastisk författare! Han behärskar alla genrer och använder dem för att berätta historier där oftast barnet står i centrum, han står alltid på deras sida. Samtidigt är han fullödig i samhällskritik, som i den satiriska och häftiga Mr Mercedes-trilogin, till exempel. Men i ´salem´s Lot fångar han in något annat, han som oftast behandlar just ondska och mörka krafter.
Behöver vi uppfinna Den Goda Kraften, även om vi inte tror? Det verkar som om King kan tänka sig det i stycket jag citerar ovan, det låter så i varje fall: Att vi behöver föreställa oss en kraft att förlägga livsmening i. Något utanför oss själva. Och det är väl det som är haken, för att återknyta till vad Horace Engdahl säger, vi sysslar ju numer med människodyrkan i alla dess former. Men att underställa sig ett magiskt tänkande är kanske just det vi behöver för att kunna befria oss från oss själva?
Jag tänkte här skriva om fyra av mina senast lästa böcker. De är alla läsvärda, två fantastiska genom illustrationerna i första hand, men även genom att vara så välskrivna. Dock har jag hakat upp mig i olika grad på olika fenomen i eller med alla de här verken. Häng med på min genomgång av:
Fredrik Sjöberg: Bruno Liljefors, en biografi. Albert Bonniers förlag 2025 Jacob Wiberg: Sjuttiofem fotografer, Bilder med historia. Populär Historia 2010 Katarina Harrison Lindbergh: Skånska kriget 1675-1679. Historiska Media 2025 Merete Mazzarella: I skrivande stund. Schildts & Söderströms 2025
Fredrik Sjöberg: Bruno Liljefors, en biografi. Vi som uppskattar Fredrik Sjöberg som författare fascineras nog alla av att han kan skriva om vad som helst, från flugor och daggmaskar till konst och samhällsskeenden, och det på ett sätt att man bara älskar hans prosa och formuleringskonst. Ingen blir heller besviken av hans senaste verk. Men ibland är han här farligt nära att skriva i Fredrik Sjöberg-stil och det får han akta sig för, att bli ett manér!
Biografin om Bruno Liljefors öppnar en insyn till ett konstnärsliv jag inte visste någonting om innan och Sjöberg har grävt fram både stort och smått. Vi kommer väl konstnären så nära det går vilket betyder att här finns också stängda rum, men så är det ju med oss alla. Det vi får veta är fängslande nog. Bildmaterialet lika så. Men här blir jag dock även arg på förlaget som förstört alla konstverk de bestämt ska dras över ett uppslag. Det ser för jävligt ut!
Det här är en tjock limbunden bok med hårda pärmar, du kan inte fläka upp den hur som helst. Det gör att varje sida ohjälpligt försvinner med halvannan centimeter ner mot en djup innerkant och det som tryckts på de ytorna går förlorat. Varvid konstverken stympas på ett oförlåtligt sätt! Fi donc! Skäms! Gör om till nyutgåva! Det finns lösningar.
Jacob Wiberg: Sjuttiofem fotografer, Bilder med historia Också en fängslande bilderbok, denna gång 75 fotografers verk tagna mellan 1845 och 1989. Mestadels synnerligen dramatiska världshändelser som fångats suveränt. Alla svartvita utom den på Olof Palmes spillda blod. Mästerlig samling foton dragna över högersida och med engagerad och detaljskarp text om verket och händelsen på vänster. Man läser och bläddrar och tänker är detta världen?
Ja, det är det. Även det faktum att män beskrivs i första hand som det yrke de har, kvinnor genom sitt kön. Nu råkade jag bli medveten om det här och gick igenom texterna för att se hur illa det var. Och jag har sett värre i media genom åren: män som fyller varje plats på ett torgkafé omnämns som ”byborna träffas här varje dag”, en läktare full med karlar kallas för ”befolkningen hejar på sitt lag” medan om några kvinnor står i biljettkö vid en biograf så står det just det också i bildtexten.
Kvinnor verkar för evigt i första hand vara sitt kön, det som är det andra för att nu travestera lika evigt aktuella Simone de Beauvoir. (Det andra könet, 1949, finns på svenska i nyutgåva 2024, Norstedts.) Och även i den ovannämnda fotoboken träffar vi på att dem som vi ser på fotona beskrivs som soldater, rallare, kommunarder, barn och sotare, till exempel; alla är här då män. Men när det är en kvinna som arbetar med fiske så omnämns det just så: en kvinna som arbetar med fiske. Jag blir så trött, tar det aldrig slut?
Katarina Harrison Lindbergh: Skånska kriget 1675-1679
En lättläst och flyhänt genomgång av det värsta århundrade som drabbat Skåne i krig och massakrer räknat. Med intressanta fördjupningar och utvikningar här och var. Lägger tillrätta allmänna missuppfattningar om till exempel snapphanarna och sätter in kriget i Skåne i sitt sammanhang av vad som skedde runt om landskapet och längs Östersjön. Författaren skriver bra och boken ger inblickar i något vi för vårt eget bästa inte får glömma.
Den invändning jag har mot den här boken är den jag har mot faktaböcker som saknar fotnotapparat. (Nu har Katarina Harrison Lindbergh en, men dock rudimentär sådan: 33 poster för hela boken varav hälften går till två olika verk.) Hon har en gedigen litteraturlista vilket dock brukar vara fallet i den här genren. Men det jag mer eller mindre frustrerat saknar är en redovisning av att när något påstås: kommer det då från en utomstående källa –i så fall vilken– eller handlar det om författarens egen spekulation/slutsats?
När det nu finns sju sidor med förteckning av ”Källor och litteratur” varför kan då inte dessa få aktiva hänvisningar inne i boken genom fotnoter? Författaren är inte ensam, så jag vill inte detta ska uppfattas som särskilt hackande, utan så här brukar det vara. (Men i till exempel på samma förlag den i samma genre 2005 utgivna Kampen om Skåne, redaktör Göran Rystad, beläggs uppgifterna i de ingående delarna med rejäla ”fotnötter”.) Böcker för ”allmänheten” kanske anses bli för tunga och akademiska med källhänvisningar? De här utgåvorna ska kanske ses som lättuggad lockelse till att vilja veta mer och då dras in i att gå på de tyngre verken?
Men när man skriver så bra som Katarina Harrison Lindbergh gör hade innehållet klarat tydlig förankring i källor; det händer ibland i den löpande texten och det är tacknämligt! Dock det som också nu är att nästan ingen av källorna som nämns i listan inte heller är förstahandskällor ökar väldigt onödigt osäkerheten om vem som påstår vad och varför. Det är trist med denna tradition i svensk utgivning av facklitteratur!
Merete Mazzarella: I skrivande stund Avslutar med en sorts dagbok/månatliga essäer under ett år av en pensionerad finländsk professor i litteraturhistoria. Det författaren här har fokus på är hur det är att leva i hennes ålder, snart 80, och vilka tankar som uppkommer därav. Det är underhållande, chosefritt och smått rörande. Så länge Mazzarella uppehåller sig vid nära fenomen och lärt relaterar till dem vet hon vad hon pratar om. Hennes funderingar skapar nya insikter till hur det kan vara när kropp och knopp är äldre, men sinnet ännu är ungt och nyfiket.
Ibland påminner hon om Carl-Göran Ekerwald i hans eleganta och bildade motsvarighet: Fördelen med att bli gammal, Karneval förlag. 2023. De är båda belästa författare med espri i pennan. Ekerwald hade dock den goda smaken att inte visa upp sitt dåliga omdöme när det gäller världspolitik, så som jag minns boken av den nu framlidne författaren som gav ut sina reflektioner vid hundra års ålder. Merete Mazzarella, däremot, omnämner upprepande Israel och Palestina och deras agerande på ett sätt så att hon i bästa fall kan kallas för aningslös antisemit. I bästa fall.
Nu diskuterar folk på X om Trump lider av frontallobsdemens. Foton analyseras på hur han står och går och uttalanden skärskådas efter hur han talar och argumenterar. Jag kräks.
Det är likadant som när kvällstidningsreportrar söker upp massmördares gamla lärare för att höra hur monstret hade det i skolan som barn, blev han månne mobbad? Eller att socialarbetare får uttala sig om undermåliga förorter som skapar och göder kriminalitet. Vad är det här för dynga?
Man behöver vid intresse inte släktforska länge förrän man är nere vid 1800-talets nödår då svält och missväxt tvingade miljoner svenskar att emigrera. Industrialismen ropade efter arbetskraft och folk flydde landsbygden för en framtid i arma förstäder, inhemska eller i USA, med usla boendeförhållanden. Hur många blev brottslingar? Förmodligen inte fler än av dem som stannade kvar i bondesamhället.
Det är en skymf mot de som förr kämpade för sina liv under omständigheter få av oss, tror jag, skulle klara idag. Det är äckligt dölja individens agerande bakom en slöja av tillrättalägganden som ska ”förklara” –dvs egentligen ursäkta; vi får då inte döma dem som gjorde fel för de kunde inte bättre på grund av ”omständigheterna”. Det är alltså samhällets fel. Det synsättet är en skymf mot alla dem som gått före oss och gjort rätt!
Jag skiter fullständigt i om Trump är dement eller om en mördare hade en taskig uppväxt. Vi har alla en bakgrund, en historia! Vi har alla att försöka leva våra liv så gott det går. Det är bara beteendet vi ska se till och döma när någon bryter mot samhällsordning och lagar. (Okey, det kan finnas så kallat förmildrande omständigheter som bör komma fram vid en del brottmål i domstol, men det är då och där det!)
Ni som tror: att i ett ”annat samhälle” blir folk inte brottslingar; att människan är en rationell varelse vars beteende kan styras med den ”rätta politiken”; att kriminella handlingar ska förstås, förklaras och till och med förlåtas istället för att efter vidriga dåd enbart se till att gärningspersonen inte har möjlighet att göra om det – ni har fel och utgör en risk för allt fler våldsdåd. För ni tillhandahåller en legitimitet åt dessa våldsverkare, ni underlättar för dem medan ni gör tillvaron värre för offren.
Hur vore det om vi pratade om offren istället? Och läste Gitta Serenys: Vid avgrunden (Ordfront 1974)? Författaren söker bakgrunden till hur en man kunde låta mörda 900 000 människor. Det handlar om Franz Stangl som var lägerkommendant i Treblinka. Denne ”skrivbordsmördare” som bokens baksidestext kallar honom hade inget blod på sina manchetter och hans underordnade lydde bara order. Gitta Sereny hittar aldrig någon som säger att vederbörande var skyldig till dessa mord. För att finna någon förklaring intervjuade hon –förgäves– till och med Stangls gamla barnkrubbefröken…
Vi är många som åker till folkhögskolor om sommaren för att bo på internat och gå en veckas kurs i vad som helst. Vi blir oftast återfallsförbrytare och återvänder år efter år till samma skola och gärna samma kurs också. I år kom jag inte in på den kurs jag ville gå så jag sökte mig till en för mig ny folkhögskola: Geijerskolan i Ransäter i Värmland. Här håller Geijersamfundet varje år en särskild sommarkurs och i år var temat Filosofins tröst. Lät lagom flummigt, tänkte jag och for dit.
Erik Gustaf Geijer 1783-1847. ”Friskt liv, medan solen glimmar!”
Värmland är alltid vackert och pensionatsmat brukar vara gediget tillagad och med 85 kursdeltagare kunde mycket hända av oväntade möten och intressanta diskussioner. Jodå, visst blev det så och Klarälven på lagom spankulerande promenadavstånd gjorde sitt till. Man kopplar av, som det heter. Kopplar ifrån sin vanliga identitet, kan man också säga.
Dagar och kvällar fylldes av föreläsningar i temat som gällde, talarna var namnkunniga filosofer och författare, kanske en lätt slagsida åt en viss filosofisk inställning och alla var inte lika välstrukturerade att redogöra för sitt ämne som hon som sopade golvet med alla mina fördomar av vad jag förväntade mig av just henne. Men det är så det ska vara: man ska bli överraskad av framförandet annars kan man lika bra sitta hemma och få föredragen epostade.
Men det brukar inte vara det egentliga kursinnehållet och dito föredragande som skapar de mest minnesvärda intrycken på såna här internatkurser utan det som sker däremellan. Deltagare som öppnade sig, bjöd på estradunderhållning eller gav förtroenden för att de, precis som jag, nu var utan invanda skyddshöljen och rutiner. Om man mer är sig själv när allt man äger på plats är en resväska och en namnbricka kan ju vara osagt, men något inträffar när vi delar villkor och dessa är materiellt knappa.
En 92-årig dam med rullator vände i vilket fall ut och in på min syn när hon en morgon hojtade till mig där jag strök förbi längs matsalshuset på väg till frukost: ”Akta dig för vargarna!” Jag förstod ingenting, hon pekade och viftade då mot den stora gråstenen som stod vid husfasaden. Den var dekorerad med en målad orange propeller, rätt gräslig egentligen. ”Akta mig för vargarna”? Vilka vargar? Men då krängdes målningen på stenen ut och in och det orangea blev mellanrumsfigur för fyra vargar vars nosar riktades inåt mot ”propellerns” mitt. Sen dess ser jag bara vargarna när jag tittar på fotot. Damen blev i sin tur nyfiken på vad jag började yra om: ”Mellanrumsformer, vad är det”, frågade hon och jag berättade om dessa och om när jag för 50 år sen gick på konstskola och lärde mig se -jag hade där och då frågat precis samma sak. Så möttes hon och jag i var sin upptäckt.
Ett besök på Västanå Teater ingår i mina sommarnöjen sen några år tillbaka. Så en kurskväll gick kosan tvärs över Fryken. I år körs Kejsarn av Portugallien och även om jag denna gång inte blev snyftigt gripen som under fjorårets Herr Arnes penningar så är Berättarladans produktioner alltid hisnande upplevelser av teatermagi, tror Selma skulle gillat uppsättningarna och stället.
Nu till en annan oväntad upplevelse från veckan: staketet runt Erik Gustaf Geijers barndomshem i Ransäter. Jag spelade in två videor när jag under mina kvällspromenader ställde färden till gården och gick runt densamma för att därefter vandra vidare och säga godnatt till tranorna ute på fältet. Jag trodde staketet var klätt med grenlav, Väldigt Kunnig Vän säger skägglav. Vad säger du? Eposta mig! Jag har själv epostat Geijersgårdens informatör som inte visste, men som tagit sig före att skicka frågan vidare till Erik Gustaf Geijers nutida släktingar, häpp!
Bland alla givande möten, diskussioner och föredrag så vill jag slutligen lyfta fram kurskamraten Dorothea Mumm, en äldre kvinna som visade sig bära på ett evigt ungt uppdrag: att sjunga om vreden som brann!
Ur en tygkasse vid en fikapaus plockade hon upp sin bok, Godnatthistorier, som jag köpte för 100 kronor. Tänkte att den kan bli ett minne från kursen, det är gott nog. Men jag satte sånär kaffet i halsen på tåget hem för här talar vi om flammande gestaltningar av arbetsvillkor, (vi pratar om en kvinna som arbetat inom sjukvården…) livsförändringar av olika slag och relationer med män, till exempel. Klarspråk och poetiska vändningar. Av det sistnämnda en del ofrivilliga för Dorothea berättade att hon inte hittade någon som ville korrekturläsa. Nästa gång får förlaget göra det, för ett sådant ska författare Mumm vända sig till i fortsättningen!
Här två axplock, som det heter:
”Är jag en del av vreden, eller är den en del av mig? Den var större än jag, nu är det tvärtom. Kan jag verkligen bestämma själv, vad som får fylla mitt inre? Är somliga människor så vänliga, för att de har kommit på just det, långt före mig?
”Man kan även hyra en etta. Kvinnor hyr ut sin ibland.”
Jag har på senare tid börjat läsa om böcker. Det ger mig oväntade möten och upptäckter. Av såväl mig själv som verket ifråga. Böckerna jag en gång läst blir vid omläsningen annorlunda än vad jag mindes dem. Och när det gäller mig själv så minns jag ibland var jag befann mig och ”vem jag var” när jag läste dem första gången. Ibland skrev jag en recension för någon dagstidning vilken jag, samlare som jag tydligen är på sånt som går att klippa ur och klistra in, kan leta fram. Och förvånas över!
Jag har här tidigare skrivit om mina omläsningar av några klassiker (Att läsa om en roman kan sätta insikter på spel…) och nu tänkte jag berätta om hur det har varit att i dagarna läsa om Sjunde gruppen av Bo Eneroth. Den gavs ut 1984 (Alba) och jag recenserade den i Trelleborgs Allehanda. Det är 40 år sen!
Anledningen till att jag har sparat boken – för romaner är de som rykt vid platsbrist och flyttar- är att jag tyckte om den men inte blev klok på den och tänkte att den ska jag läsa om en dag, det tog tydligen fyra decennier innan den dagen kom. Jag ville inte läsa min recension förrän jag nu åter läst romanen utan hade bara min minnesbild av att det var krånglig att följa tråden i vad som var verkligt och vad som inte var det och att jag aldrig förstod hur de olika världarna i berättelsen hängde ihop.
Det hade varit det som var viktigt för mig då 1984. Att logiskt bena ut strukturen. Det minns jag. Men det verkar vara det enda jag minns för den roman jag nu läste har jag inget minne av alls, inget är bekant. Den är dock fortfarande obegriplig i vad som är fast mark, men den här gången bryr jag mig inte om att förstå romanens olika världar, jag bara följer med!
Jag läser om Tyko Björk som går hem från jobbet en dag och upptäcker att det bor en annan familj i hans hus; hans egen familj och liv inklusive husnyckeln är borta som om de och han aldrig har funnits. Jag tänker på psykiska sammanbrott som kan framkalla hallucinationer och funderar nu på om romanen handlar om insidan på Tyko snarare än utsidan. Hans förnamn funderar jag också på. Men kommer inte längre utan fortsätter att läsa om en absurd tillvaro för stackars Tyko som letar efter fru och barn samtidigt som han går med på att världen nu erbjuder andra möjligheter. Som att arbeta som lärare för att ta ifrån barnen deras kunskaper, eller för att ta ifrån vuxna deras hopp, eller sköta människor som regredierar till barn för att slutligen bli ofödda igen.
Jag kommer under min nya läsning att associera till Ray Bradbury, Herman Hesse och Carlos Castaneda. Eneroth gestaltar också fritt och säkert en annorlunda verklighet, för att ge en hommage till den sistnämnde av de uppräknade författarna. Och jag är fascinerad av detaljrikedomen när författaren redogör för Tykos bestyr med att mata och byta blöjor på barnen, eller databeskrivningarna tio år innan internet var ett begrepp. Berättelsen är smärtsam, man kommer Tyko nära och jag bryr mig som sagt inte så mycket om den yttre strukturens kullerbyttor i rummet utan är helt fokuserad på Tykos tankar och samtal, det är tydligen den utveckling jag har gjort som romanläsare på 40 år.
Jag lägger rätt gripen romanen från mig och letar upp min recension, Den är mer välskriven och mogen än vad jag fruktat, rent av bättre än vad jag skulle kunna skriva idag om boken (koncis och kortfattad) och det antingen för jag har mer att säga idag vilket jag vill diskutera eller inte längre är så tvärsäker över skrivna verks innehåll. Lustigt nog associerade jag även då, 1984, (Året 1984 inte romanen med samma namn även om det också skulle kunna stämma, eller hur?!) till Castaneda, Hesse och Bradbury, men jag nämner även Ilja Ehrenburg vilket jag nu tycker är obegripligt. Jag hade nog läst Töväder, men har mycket svårt att tänka mig att den skulle sätta sådana spår som här passade att växla in på. Men jag får väl läsa om även den boken…
Hade jag då istället jämfört med den då två år tidigare utgivna D.M. Thomas Vita hotellet eller Michail Bulgakovs äldre Mästaren och Margarita hade jag bättre hängt med idag, såsom jag minns de böckerna… Mycket att göra plötsligt!
Till sist vill jag bara nämna en sak jag numer känner mig befriad från: att dela in företeelser i förutbestämda definitioner och sedan frenetiskt försöka knö in alla delar i kofferten. I min första läsning hade jag problem med att förstå Sjunde gruppen för jag såg den som en thriller: en gåta som måste lösas. Men lämnar i min recension brasklappen att ”så enkelt hade tydligen inte författaren tänkt sig det.”. Och thriller skulle jag aldrig kalla romanen idag, har heller ingen ambition i att få fram en logisk botten och förklaring i det här verket, den har något annat att säga vilket jag är glad över att jag kunnat uppfatta vid den här omläsningen!
Jag har kommit att ha läst några böcker som gör upp med uppfattningar att västerlandet och österns riken skulle ha helt olika erfarenheter av samhälleliga framgångar. Att västerlandet har stått för utveckling och erövringar medan östern vadat i stillastående. Detta är inte sant, men vad är sant då? Jag vill här dela med mig av läsupplevelser av några verk som åtminstone gett mig stora aha-upplevelser.
Den första bok jag läste i ämnet var Orientalism av Edward Said (1978). Den gör upp rejält med begreppet orienten och vänder upp och ner på vem som kallar vem vad och varför. Det är, eller var när boken skrevs, till exempel inte möjligt att läsa ämnet orientalism på österländska universitet -bara på västerländska. Det här för att orienten inte finns i ”orienten”. Detta är ett av västerlandet i maktordningssyfte skapat begrepp. Boken en ögonöppnare som håller än!
Sen läste jag Indiens historia av Sören Wibeck (2014). Och äntligen fick jag rett ut Indiens alla maktturer under 1900-talet med olika portalfigurer samt gått igenom politik, krig och liv från urminnes tider. Detta stimulerande skrivna storverk var även väldigt nyttigt bland annat i att visa på kolonialmaktens grymma utnyttjande och hur detta varit till stort men för Indien och är så än idag. Churchill må ha en hjältegloria när det kommer till hans agerande för Storbritanniens räkning under andra världskriget, men när det gäller Indien var den politik han förde förfärlig!
Därefter plöjde jag William Bernsteins Hur handeln formade världen (2009) som jag redovisar för i blogginlägget innan detta, se länk nederst. Också en bra redogörelse för hur affärerna gick mellan Amerika-Europa-Asien, hur afrikaner förslavades för att arbeta på bomullsfälten eller i silvergruvorna i Amerika; silvret skeppades till Kina för att bytas mot kryddor och siden och bomullen togs till England för att i deras moderna textilindustri spinnas, vävas och färgas och säljas till Indien som inte längre kunde eller ens fick konkurrera med sin textilframställning av äldre modell.
I nästa verk: Västerlandets österländska ursprung av John M. Hobson (2004) kommer de intrikata detaljerna. Engelsmännen hade satt höga tullar på import av färdiga tyger från Indien, men gett sig själva tullfrihet för export av sådana varor dit. Detta gjorde att Indien inte kunde utveckla någon egen textilindustri utan bara exportera råbomull. Detsamma gällde även annan tillverkning i Indien, landet hölls effektivt nere av sin kolonialmakt och hade ingen möjlighet etablera egna industrier i vad det än gällde. Indien skulle leverera råvaror och odla te, men köpa allt annat i princip från England.
Den här sistnämnda bokens stora förtjänst är att obarmhärtigt krossa precis allt vi i västerlandet matats med i vår framgångssaga om vad vi påstås ha uppfunnit från stenåldern och framåt. Ingenting blir kvar mer än möjligen någon produktutveckling här och var. För Kina har varit -ibland tusen år eller mer- före oss i att hitta på verktygen och metoderna användbara i jordbruk, gruvnäring, boktryckarkonst och krigföring, till exempel.
Kina, Japan, det äldre Indien och flera andra riken österut var alla en gång effektiva stormakter som bedrev närmast global handel, utvecklade sina samhällen och snarast såg ner på européerna. Kina var fram till 1800-talet världens största producent och handelsnation, skriver Hobson. Asiaterna var så klart tidigare än västerlänningar också i att segla runt Godahoppsudden och etablera handelskontakter med afrikanska riken, etc.
När det har vänt så ”vi” har gått om österlandet har det ibland varit en fråga om tajming, slump, etc. I varje fall inget som har med den vite mannens överlägsenhet att göra, mer än möjligen när det gäller immunförsvar. Européer förde med sig och introducerade till andra kontinenter sjukdomar lokalbefolkningen där dukade under i.
Tveksamt alltså om Europa betytt något positivt överhuvudtaget för de andra världsdelarna. I alla fall inte som tvärtom. Att britterna, till exempel, kunde genomföra en industriell revolution under 1700-1800 talen berodde på att de tog till sig kinesiska tekniker och idéer. Och så har det alltså varit med allt, verkar det som. Västerlandets österländska ursprung är den fränaste historiebok jag läst när det gäller att avslöja vedertagen historieskrivning som vilandes på myter och inte fakta. En bladvändare!
En bra fackbok berättar om det man inte förväntar sig få möta. Som William Bernsteins Hur handeln formade världen (översatt och utgiven på SNS förlag 2009). Den engelska originalutgåvan från 2008 av den amerikanske författaren har en något häftigare titel: A Splendid Exchange: How Trade Shaped the World.
Tegelstenen tar en igenom de senaste 5000 åren sedd genom hur världshandeln har sett ut. Det finns inom ämnet en massa fackuttryck och ekonomiska krångligheter som man här slipper, detta verk är populärvetenskap när den är som bäst: boken är saklig och lärorik, men skriven på en flyhänt prosa med små korn av humor här och var.
Och så var det det där med det oväntade mötet. Det första handlade om kameler; dessa kommer från Nordamerika, det hade jag inte en aning om. Dessa djur fick ju en stor betydelse för handelstransporterna utmed antikens sidenvägar och till Asien hade de alltså själva vandrat via Berings sund innan där fanns ett sund.
Den andra insikten var förfärlig. Som det alltid är när man upptäcker att tillvaron inte är svart-vit utan försåtligt rutten helt igenom, offer är också skurkar, etc. Tankarna kom i dagen när jag var framme vid kapitlet om slavhandeln. Jag har tidigare funderat på varför afrikanerna inte gjorde motstånd, deras riken och stammar kunde vara väletablerade civilisationer med möjlighet, tänkte jag, att själva beväpna sig gentemot europeiska slavhandlare. Det fanns en rik export av vapen från England till Afrika, varför tog inte de svarta själva hand om en del av den införseln? Varför försvarade de sig inte?
Det visar sig då i läsningen av Bernsteins bok att stamrikena förmodligen hade tillgång till vapen. Detta eftersom det var afrikanerna själva som samlade in ”slavämnen” genom att tillfångata medlemmar av fientliga grannstammar. Och därefter transportera dessa långt bort till väntande europeiska slavhandlare vid kusterna. Handlarna hade dukat under om de skulle ge sig av in i afrikanska fastlandet på jakt efter människor att kidnappa -det jobbet utförde afrikanerna själva till full belåtenhet! Så om vapen användes var det för att angripa ”sina egna” med dessa.
Jag känner mig så naiv som inte kunde föreställa mig detta.
Sagorna har väl indoktrinerat oss med att den goda är god och den onde ond. Rakt igenom så att säga. Att vi är både ock samtidigt är inte intuitivt givet. Samma chock blir det ju för en del när det visar sig att den som flyr från våld själv kan bär sig illa åt mot sina medmänniskor, att flyktingen kan vara den större rasisten när inhemsk befolkning ser ner på invandraren, att den som står upp i utanförskapet mycket väl kan sparka på den som där ligger ner, etc. Att den förtryckte också förtrycker. Smärtsamt.
För 40 år sen skrev jag en kandidatuppsats i religionsvetenskap över ämnet Anarkism: elitism eller omsorg om den svage? Jag kom fram till det förstnämnda. Detta eftersom anarkismen, dess tänkare och företrädare, räknade med en förändring av människosjälen när hon var avkastad det kapitalistiska oket. Den ondska som nu behärskade människorna skulle efterträdas av genuin godhet när samhället brutit ut i fullödig anarki. Människan skulle bli en annan då. Eskatologi, kallas det när man tror på att frälsning, omdaning, av oss är möjligt; detta ofta betraktat genom att vi först dör, bildligt eller bokstavligt, och sen pånyttföds, om det är på grund av Jesus eller Krapotkin kan i sammanhanget gå på ett ut. I vilket fall handlar det om en tro på att när en tid tar slut och en ny börjar att vi då är annorlunda. Fan tro´t.
Problemet med anarkismen är att den istället kan vara den starkes paradis, för den svages är det definitivt inte. Anarki är granne med despoti och diktatur -på alla plan från yttrandefrihet till äganderätt- vilka skulle knacka på dörren sekunden efter ett anarkistiskt maktbefriande. Och den svage som hukade i samhällets vrår stod nu ensam ute på arenan att själv föra sin talan och knö sig fram bäst den kan, det finns ingen representativ demokrati under anarkismen utan alla är ”fria” i att föra direkta anspråk, politiskt korrekta sådana då. Vilket blir den svages undergång. För att alla ska ha lika möjligheter krävs olika villkor. Så är det. Den goda anarkistiska framtidssynen är tyvärr en utopi.
Men det var kul och spännande att sitta på universitetsbiblioteket i Göteborg och läsa de gamla tänkarna, Proudhon, Bakunin, Krapotkin, etc. Originalband från 1800-talet där språket var det minst svåra att förstå sig på. Samhällssyn och människouppfattning var värre. Naivt är bara förnamnet. Men visst, de ville väl! Kanske. När jag var klar och examinerad skänkte jag ett ex av uppsatsen till Syndikalisternas Bokcafé i Göteborg. 🙂
40 år senare sitter jag hemma och plöjer verk av Foucault vilka alla finns tillgängliga på Österåkers Bibliotek i Åkersberga, heja det stamlokuset! Syftet den här gången är återigen en universitetsuppsats, men nu bara för en så kallad avancerad kurs vid Stockholms universitet på 7,5 högskolepoäng om den franske idehistorikerns och filosofens tankevärld. Aldrig att jag hade trott att jag med denna kurs skulle knyta an till de förstnämnda samhällsomstörtarna, mina fördomar och fragmentariska uppfattningar om Foucault gjorde att jag trodde jag hade med en mer stillsam lingvist att göra, men så är det.
Det som gladde mig mest var att Foucault hade ett helt bygge han sprang omkring i likt Lars Vilks på Nimis och försökte stötta bjälkarna. Foucault håller inte, som jag ser det, som filosof, men är intressant och viktig som idehistoriker. Och har tack och lov inget med en sån fjolla som Derrida att göra!
Michel Foucault vill också befria människorna, det vill säga han försöker visa oss att vi redan är friare än vad vi tror. Vi ska bara kolla efter skarvarna, möjligheterna, tecknen som visar oss hur, var och när vi kan slinka ur nätet. Och så göra det. Kasta av oss statens maktapparat som trycker ner oss med disciplinär makt och biopolitik, till exempel. Vi är inte oss själva nu, ”själen är kroppens fängelse” säger Foucault fyndigt. Men vi kan omskapa oss i en ny och bättre identitet efter befrielsen. Och då! Ja, då!
Har just läst Stephen Kings debutverk från 1974: Carrie. Och det slår mig hur orealistisk handlingen är idag. Och då tänker jag inte på huvudrollsfiguren Carries telekinetiska förmågor. Utan följande:
Elake Bill skär halsen av två grisar och tappar dem på blod. Detta sker ute på landet där grisarna strövar fritt i en avlägsen inhägnad varvid nidingsdådet gick att genomföra utan upptäckt. Så var det förr. Idag är svin stallade, men kom igen om några decennium då har säkert grisar fått börja gå ute fritt igen.
Bill tar sen med sig två stora metallhinkar fyllda med blod till ortens gymnasieskola. Vi befinner oss i en håla i USA. Här kan Bill lirka upp fönstret till aulan, smita in och ta sig upp i en lamprigg i taket och ställa burkarna där och låta ett rep från dem hänga ner. Repet får han sen ut genom en springa i fönstret och låter det diskret dingla ut där. Meningen är att när det sen är studentbal några dagar senare och balens kung och drottning ska koras så ska burkarna vältas över ända och innehållet hällas över ”regenterna” som brukar sättas i var sin tronstol rakt nedanför. Bill hoppas på att det blir Carrie och Tommy som vinner, men bryr sig inte om det blir några andra. Detta inbrott gick nog bra att utföra då. Men i dagens Amerika bör alla fönster till skolor vara larmade liksom att lokalerna regelbundet genomsöks av vakter. Varken inbrott eller arrangemang skulle gå oförmärkt förbi.
Sen kommer då balkvällen. Carrie och Tommy vinner tävlingen och slår sig ner som kung och drottning. Då dras det i repet och blodet skvattar ner och dränker dem, Tommy får ett hårt slag i huvudet också från själva hinken när den dröser ner och sjunker medvetslös ihop. Reaktionen från studenterna blir då i romanen först tystnad, sedan ett skrik från en person därefter fniss som övergår i gapskratt. Det håller på så ett tag. Carrie ser allt förlorat och stänger med hjälp av sina övernaturliga krafter de stora dörrarna ut ur byggnaden bara genom att tänka att dörrarna ska stängas. Studenterna noterar, men ingen direkt panik uppstår, man står kvar. Då sätter hon på vattenspridarna i taket och genom att det ligger strömförande kablar på golvet för musikens skull blir det livsfarligt vara kvar i rummet, blixtar uppstår och någon börjar brinna varvid folk flyr ut genom branddörrarna bak. Sen fortsätter hemskheterna hagla över Chamberlain som aldrig hämtade sig.
Men alltså. Scenen när blodet sköljer ner från taket. Idag hade ingen skrattat. Möjligtvis hade det som då kunnat ske någon sekunds chock. Men sedan hade alla skrikit och direkt kastat sig mot utgångarna. Eftersom handlingen utspelar sig i USA hade skjutvapen plockats fram och skottlossning skett mot taket. Mobiltelefonerna hade omedelbart slagits på för selfies, sociala medier och larma. Skratta?
Carrie: The Deluxe Special Edition by Stephen King
Kort från Åkersberga 