Jag ärvde för 50 år sen en tavla som sades föreställa vapenstilleståndet i fransk-tyska kriget 1870-1871. Åren gick, men efter ett halvt århundrade ställde jag mig i år 2023 plötsligt frågan: Gör den? Läs min undersökning: Tavlan gav spännande spaning på fransk-tyska kriget
Skönt julen är över, eller? Inte är det mörkt längre, i varje fall, utan ett skapt januariljus lyser upp dagen som aldrig förr. Det bästa är att julbelysningarna packats ihop, måste jag säga. Julen 2020 var min första här i Åkersberga och då imponerades jag av mängden julpyntade balkonger, mycket mer sånt här än i Malmö, tycktes det mig. Och första julen var det bara trevligt. Sen blev det lite mer nästa, och vid nästa, som är den senaste, mådde jag tyvärr, förlåt, illa. Det har blivit groteskt, vad finns det av julfrid och dito fröjd i skarpa, grälla, blinkande lampor som kan täcka hela husfasader och stråla rakt in hos grannar? Hur står ni ut?
Själv njuter jag av mörkret och ser med intresse hur den renoverade Slussholmen har fått nedåtriktad armatur fastsatt i räckena och att det som verkade vara tre lampor för att underifrån lysa rakt upp på träd på holmen inte har satts igång, hoppas de aldrig gör det heller. Och att det överhuvudtaget är ljussvagt längs kanalen vilket bara är skönt, ögat vänjer sig och ser mer än om det varit skarpa lampor punktvis, då hade mörkret utanför varit mer kompakt. Det är aldrig svårt att se var man går, men det är också det enda som det behövs hjälp till. Jag är därför tveksam till de här ”fasadbelysningarna” av träd längs kanalen, i rött, grönt och vitt. Det är visst det väldigt tjusigt och roligt spöklikt, för oss människor. Men vi har inte råd att behandla naturen som råmaterial för att skapa egna sagovärldar om det går ut över den förra. Har, till exempel, fladdermössen godkänt detta eller sitter de i träden och svälter ihjäl för de vågar sig inte ut och jaga mat, det blir ju aldrig mörkt…?
(I natt 6-7 februari var det premiär för konstbelysningen på Slussholmen att fungera, hela natten växlade uppåtriktade strålkastare om med att belysa träden i grönt eller blått. Varför? Vattnet vid dämmet är också skarpt upplyst i blått om nätterna, gillar fiskarna det? Suck. Klåfingrigt om ni frågar mig, en katastrof ifall djur- och fiskliv förstörs. Skulle vilja veta!?)
Varför måste mänskan lysa upp sin värld så in i bängen? Trots elkris och domedagsprofetia så nog fanken ska det stråla in i undergången. Vi håller ju, på grund av ljust ljusföroreningar, på att förlora såväl stjärnhimlen som de djur som behöver nattmörker för sin överlevnad, och som vi är beroende av eftersom de utför viktiga pollineringstjänster. Varför är vi som vanligt så självupptaget korkade?
Jag läser Mörkermanifestet, om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm av Johan Eklöf (Natur&Kultur, 2020). Eklöf berättar om det sinnrika samspel som finns mellan djurens beteenden och ljusets växlingar. Han beskriver från havens djup och uppåt, genom årmiljonerna och inifrån våra celler och rent kemiskt hur ljus och mörker styr allt. Ett intrikat system som vi kanske i elfte timmen åtminstone lyckas rädda några smulor av i bästa fall, suck. Eklöf skriver fint och fascinerande om hur det har varit, är och riskerar att bli, en viktig bok!
Det som särskilt sökte mig vid läsningen var den massutrotning av fladdermöss som tyvärr Svenska kyrkan åstadkommit genom sina fasadbelysningar av kyrkor. Eklöf har varit med och inventerat förekomst av fladdermöss i kyrkor i Västergötland vilken har halverats sen fasadbelysning infördes. Så aningslöst, eller hur? Suck. Hur är det då i Österåker? Jag epostade pastoratet och kontakten och svaret jag fick gör att det här blogginlägget dock kan sluta i ett Happy End i detta avseende!
-Vi har ändrat styrkan i fasadbelysningen av Österåkers kyrka och både på den kyrkan och kyrkogården och på kyrkan och kyrkogården i Roslags Kulla har vi anpassat belysningarna. Till exempel har vi mörkerlagt flygstråk för fladdermössen in mot kyrkobyggnaderna, berättar Marie Lönnqvist, fastighetsansvarig vid Svenska kyrkan i Österåker.
Näst i tur att få sin belysning åtgärdad är Ljusterö kyrka och sedan Östra Ryd.
-All belysning av kyrkofasader och på kyrkogårdar, så även vid Garnsvikens begravningsplats släcks numer klockan 23 också, avslutar Marie Lönnqvist.
🙂
Läser äntligen Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände, har tänkt göra det sen 1970-talet, typ. (En pojkvän då svamlade mycket om boken. Jag har haft två pojkvänner som läst böcker, de är i ömt minne bevarade, sådana växer sannerligen inte på träd.) En riktigt bra roman, och en roman som går sin egen väg, berättartekniskt också. Fast vänta, första delen där huvudpersonen är i Afrika, är det inte som en variant av Joseph Conrads Mörkrets hjärta, parat med Charles Bukowski. Hm, undrar om Céline (1894-1961) vars Le voyage au bout de la nuit kom ut 1932 kan ha läst Conrads (1857-1924) roman från 1898?
Jomenvisst! I mitt hemmabibliotek där jag fortfarande har kvar Conrads roman och Olof Lagercrantz Färd med mörkrets hjärta, En bok om Joseph Conrads roman, från 1987 står svaret. (När jag flyttade för snart tre år sen från hus till lägenhet gjorde jag mig av med ett par av mina bokhyllor och dito innehåll. Några gånger har jag tänkt ”attan att jag gav bort de banden”, men mer ofta riktigt njuter jag av vad jag har behållit istället, så det är lugnt.) Jag läser sålunda på sidan 180 om Célines roman att den är: ”i sina Afrikapartier starkt beroende av Mörkrets hjärta. Men hos Céline finns alla de sinnesintryck som Marlow/Conrad utplånar -svetten rinner, tröttheten tynger, svarta kvinnor bjuder ut sina tjänster, djungeln skriker, stinker, sjuder. Céline utgår, skulle man kunna säga, från Conrad och bjuder sedan allt det som denne avstod från.”. Lagercrantz sammanfattar med att Celines redogörelse är ”Conrads erfarenhet i annan tappning.” Kul när ens magkänsla får stöd, eller hur?
Som jag nämnde så skriver Céline och Bukowski en snarlik prosa, dvs det är väl Hemingway som spökar: korta meningar utan bisatser, inga adjektiv, etc. Céline och Bukowski är inte lika hårdkokta, som stilen kallades på sin tid, men anslaget finns där. De båda delar ett rakt och chosefritt gestaltande av sexualitet också, det är därför jag tänkte på Bukowski snarare än Hemingway direkt. Ernest H levde mellan 1899 och 1961, hans viktigaste verk kom redan på 1920-talet, så Céline läste kanske honom också? 🙂
I översättarens mycket intressanta efterord till Resa till nattens ände om författarens eget liv som i sig är en roman, så skriver C.G. Bjurström på sidan 449: ”Céline har satt djupa spår: det tydligaste exemplet är Henry Miller, som för övrigt var en stor Céline-beundrare.”. Jo, jo, Miller (1891-1980), var väl en tidig vapenbroder till Bukowski (1920-1994) med sitt debutverk I kräftans vändkrets som kom ut redan 1934 medan Bukowski började förläggas först på 1970-talet även om något verk kom decenniet innan. Båda publicerades i vilket fall efter Célines debutverk som slog igenom stort.
Henry Miller är dock mindre lik Céline än Bukowski vid jämförelse, tycker jag. Den gode Miller är väldigt babblig, hans prosa saknar den stringens Bukowski och Céline behärskar som för handlingen framåt. Men visst, Miller gillar metaforer som Céline, fast där Miller föregår dem med ett ”som om”, alltså han använder beskrivningen från ett utanförperspektiv så gör inte Céline det, han skriver dem snarast inifrån, världen är sån, inte ”som om”. Här påminner han om den ryske författaren Andrej Platonov (1899-1951) vars verk Tjevengur från 1929 visar upp ett dylikt eget språk. Platonov var en underjordisk författare vars verk inte publicerades förrän långt efter Stalins död, när det gäller Tjevengur dröjde det till 1978, så vi kan nog räkna bort influenser från det hållet.
Det är roligt att upptäcka likheter och påverkan, ibland kan de stämma ibland är det säkert bara slump. När jag läste Resa till nattens ände kände jag närvaro av Conrads berättelse i afrikaavsnittet, jämte Bukowski. Sen när huvudpersonen lämnar den kontinenten och far först till USA och sen hem till Frankrike så inträder nya tankar som byter ut Conrad mot Jean-Paul Sartre (1905-1980) och dennes existentialistiska betraktelsesätt och litterära utgjutelser om detta. Det tycker tydligen översättare Bjurström också som på samma sida som ovan nämner: ”Men även Sartre har läst Céline, därom vittnar inte bara det inledande citatet i Äcklet, utan den existentialistiska romanstilen överhuvudtaget”. Se där, där prickade jag in en gubbe till! 🙂
Äcklet gavs ut 1938, alltså var Céline först och, skulle jag vilja säga, är minst lika bra som Sartre på att förmedla en gestaltning av tillvarons intighet och vårt äckel över det. Här finns definitivt någon som snott av någon.
Céline kan ha läst Dostojevskij (1821-1881) också. I romanens fortsättning förtätas tankegångarna och handlingens dramaturgi -det sker flera mord och många gruelser- på ett för den författaren typiskt gestaltningssätt, tycker jag. Så i slutspurten kan vi sida vid sida ha Bukowski, Sartre och Fjodor. Det vill säga Céline!
Charles Bukowski
Louis-Ferdinand Céline
Joseph Conrad
Fjodor Dostojevskij
Ernest Hemingway
Henry Miller
Andrej Platonov
Jean-Paul Sartre
Jag ville kort efter Rysslands invasion i Ukraina i vanmäktig förtvivlan riva sönder och slänga min hyllmeter älskade gamla ryska romaner och dito faktaverk. Men jag gjorde inte det utan jag läste en trave av dem istället. För jag bara måste ta reda på först om det finns något samband, mellan ett lands kulturliv och dets bestialiska angreppskrig på ett annat. Minsta relation och böckerna kastas. Så jag plöjde gamla böcker och sen hörde jag ett sommarprogram och lånade två böcker till att läsa om ryska berättelser och kulturliv. Vad jag kom fram till, vad jag läste och hur det gick för mina böcker kan du läsa här:
Kan rysk kultur skuldbeläggas för kriget i Ukraina?
Jag har i år läst två litterära trilogier som får mig att fundera på vad formen gör med romanerna.
Först Niklas Natt och Dags 1793, 1794 och 1795. Författaren går ut starkt i första delen och skriver den äckligaste handling jag varit med om. En slukande skräckläsning rakt igenom. På köpet lysande stockholmsskildring ur främst de fattigas perspektiv, tidstrogen detaljrikedom och ett anpassat lyhört språk. Motbjudande spännande!
Andra delen har det taskiga läget att man som läsare förväntar sig samma täta, snabba okända berättelse med allt fler in- och utgångar. Men det får man inte, och det man fick hade jag svårt att inte bli lite irriterad på för jag hade fel förväntningar.
Tvåan, 1794, kan nog sägas vara en transportsträcka för att lite lugnare föra huvudpersonerna vidare ut i nya fasor och faser av berättelsen. Scenen är lagd i första delen och man vet vad det hela kan handla om. Så en viktig del av upplevelsen att läsa 1793 finns av förklarliga skäl inte i 1794. Jag anar dock att den här mellanakten är nödvändig för den stora finalen som jag hoppades 1795 skulle bli!
Och det blev den! Allt är bekant, men här fördjupas handling och språk och författaren tycks skymta i besjälade miljöbeskrivningar och filosofiska funderingar. Romanserien bottnar i sig självt med trean och verket är fullödigt och färdigt.
Sen läste jag Fredrik Sjöbergs Flugfällan, Flyktkonsten och Russinkungen. Detta är tre separata berättelser som bara har det gemensamt egentligen att författaren, som är subjektet i böckerna, tar upp de tidigare verken i de senare delarna. Men ändå hänger delarna ihop och det för att författaren är på spaning efter spåren av en annan människas liv och samtidigt följer även sitt eget i avsnitten. Flugfällan handlar om den svenske entomologen och upptäcktsresanden René Malaise, Flyktkonsten om målaren Gunnar Widforss och Russinkungen om daggmaskforskaren och russinodlaren Gustaf Eisen. Fredrik Sjöberg är inte lik någon annan författare och det är härligt få stifta bekantskap med en ny essäist, får jag väl kalla honom. Ett underbart språk, roliga infallsvinklar och dito beskrivningar och, givetvis, tre tacksamma gestalter att vara på spaning efter. Vilka öden och berättelser Fredrik Sjöberg har fått tag på och skriver så fängslande och nydanande roligt om!
Men även här är det som i ovannämnda trilogi: allt är hänförande nytt att ta del av i första boken medan gestaltning och tematik känns igen i nästa och man blir där aldrig överraskad utan snarare lite irriterad, berättelsen går långsamt fram på tomgång, känns det som… Men så i den avslutande delen ett fyrverkeri av stolta utsagor och litterära upptäckter. Dock inte lika rolig som den första delen utan likt sista delen i Natt och Dags trilogi fördjupad i sina tankegångar. Kanske var tvåan nödvändig att vara precis som den är och för den som läser den boken först kanske upplevelsen blir en annan?
Jag funderar på om det mönster jag tycker mig ha funnit i ovan två trebandsverk är ett allmänt mönster. Jag tycker det stämmer väldigt bra in även på J.R.R. Tolkiens Ringentrilogi.
Finns det fler? Vad säger du?
Jag har länge hållit en avvaktande linje gentemot klimatkrisen, varit skeptisk till såväl att det fanns en kris som att det var människan som orsakat den. Det var som att jag också struntade i om det gick att göra något åt situationen, hur den nu än var, för människan var bara det sämsta som drabbat planeten så om vår tid var ute, så bra för natur och de andra djuren, det bekymmersamma var bara om vi hann förstöra och utrota ännu mer innan vi dog ut. Jag kunde bli arg på att min inställning, att vi är skyldiga djur och natur högsta omsorg och respekt, inte räknades utan att det bara handlade om klimatet. Jag skiter i klimatet, tänkte jag. Och glodde surt på klimataktivister som klädde ut sig i plastskynken och målade med miljöfarliga färger på otillåtna platser.
Till slut förstod jag att det var dessa aktivister som var ett rött skynke för min klarsyn på klimatkrisen. För vem vill förknippas med sådana idioter? Inte jag i alla fall. Miljöfascister kallar jag dem numer. Deras självförhärligande aktivism är enbart klandervärd, såväl ur demokratisynpunkt som ur perspektivet att få till ett samfällt handlande som vänder skutan rätt. Deras agerande är subversivt och spelar helt andra krafter i händerna. Jag skulle vilja läsa en bok som redde ut dem närmare. Typ om Maths Nilsson skrev en uppföljare till Spelet om klimatet, Vem kan man lita på i klimatdebatten? (Roos Tegnér, 2021).
Jag hade precis lagt ifrån mig ännu en jättebra kriminalroman av min favoritförfattare i den genren: Tana French, och bestämt mig för att ta itu med en angelägen faktabok. Föga anade jag att Spelet om klimatet skulle bli en ännu mer gastkramande läsning än förra alstret. Och den här är värre därtill eftersom den handlar om verkligheten.
Det Maths Nilsson gör är att metodiskt bena ur klimatkrisen från dess kvasiföreträdare, alla lobbyorganisationer för fossilindustrin, skeptiker som kör egna race, köpta forskare som fuskar med data, politikersatsningar för att behålla makten på jordens bekostnad. Etc. Nilsson har lagt ner ett jättearbete inte bara på att ta reda på fakta utan att skriva begripligt om detta också även om det är obegripligt hur dessa oegentligheter som kommer i dagen har kunnat fortgå. En av två viktiga böcker att läsa! Den andra är en som behövs för att häva slagsidan Spelet om klimatet ändå har. För det enda jag har att invända mot Maths bok är det han skriver på sidan 195: ”Somliga i klimatdebatten menar därför att det inte är klimathotsskeptikerna som är det verkliga problemet utan klimatalarmisterna: deras överdrifter kommer bara att förhindra effektiva lösningar. Jag tycker det är historielöst. Miljön har blivit bättre för att samhället har agerat. Och faktum är att alarmism och aktivism har varit avgörande faktorer för att dessa förändringar kommit till stånd.”
Jag vill ogärna skriva att Nilsson ovan har en naiv samhällssyn, men låt mig drista om ovan att han verkar förväxla korrelation med kausalitet. Aktivisters agerande är det som ligger i tiden, samma tid som andra krafter också verkar i. Och snälla: aktivister kan inte ha tolkningsföreträde på begreppet ”samhället”. ”Varför ska de som vill agera på vetenskapliga fakta kallas för aktivister i nedlåtande ordalag?”, undrar Maths Nilsson på sidan 196. Kanske för att agerandet inte sker utav vetenskapliga skäl.
Ovan invändning är den enda jag har gentemot Spelet om klimatet där Maths Nilsson annars gör förtjänstfullt räfst och rättarting med dem som av olika pekuniära eller andra orsaker är motståndare till att se klimatkrisen för vad den är, han drar sakligt och metodiskt ut potentater och organisationer i ljuset en efter en. Han kramar alltså enbart lite väl mycket dem som finns åt andra hållet, tycker jag. Det är här jag saknar perspektivet i den likaledes gastkramande analys som Patrik Oksanen gör i Skarpa skärvor som jag skrivit om på min andra blogg, se länken.
Efter att ha läst Nilssons bok har jag nu dock slutligen helhjärtat lagt alla ägg i korgen: vi har en klimatkris, människan har orsakat den och vi måste också göra något åt den för inte bara naturen och de andra djurens skull utan även människans. Det som distraherat mig inför detta totala ställningstagande tidigare är de så kallade klimataktivisterna, dessa måste synas lika hårt i sömmarna som de -andra- subversiva krafter Nilsson tar upp i Spelet om klimatet. För klimataktivisterna, som jag känner dem, har knappast demokrati som slutmål i sin kamp och därför hör de inte hemma i ett tacktal för att göra något åt klimatkrisen.
Skulle gärna vilja läsa en uppföljare till endera av de två böcker jag starkt rekommenderar här ovan, en som fortsätter Oksanens väg att se vilka krafter som ger sitt stöd till marginaliserade grupper i politiken och i nya boken då hur detta hänger ihop med klimataktivism. Säkert en lika gastkramande läsning det.
Av en slump kom jag att få kontakt med precis rätt person för att ställa denna fråga till: Gudrun Vällfors, lokalhistorisk forskare och författare hemmahörande i Österåker. Gudrun Vällfors ingår i Arbetsgruppen Långhundraleden och medverkar såväl i gruppens publikationer, som skriver egna, se nedan.
Boken om Långhundraleden är ett praktverk om natur och geologi från inlandsisens dagar fram till idag, för att nu sammanfatta. Jag kom åt den genom Österåkers Hembygdsförening. Vikingarnas förmodade färdväg från Trälhavet till Uppsala är den röda tråden. Läs den, du lär dig massor! Fina bilder i den också.(Fast till nästa upplaga vill jag ha fler kartor…)
Gudrun Vällfors egen spaning handlar om var slaget 1026 mellan de tre nordiska rikena, Danmark, Norge och Svitjod, egentligen utspelade sig. Var det vid Helge å i Skåne, som traditionen säger, eller var det, som författaren för fram, i Uppland vid Långhundraledens mynning i Trälhavet? Jag lånade boken idag på biblioteket i Åkersberga, den är slut på förlaget, men finns där. Ska bli spännande ta del av Vällfors forskning!
P.S. Efter genomläsning av nedan bok och diverse vidare studier och korrespondens i ämnet skrev jag en krönika: Trekungaslaget 1026, eller när Knut skulle bortjage nogle slyngelkonger
Åkersberga har många delområden med för en historieintresserad skåning såväl välbekanta som främmande namn. För att bringa klarhet har jag nu läst Järnålderns bebyggelsenamn, Om bebyggelsenamnens uppkomst och ålder i Mälarlandskapen. Här ser jag en överensstämmelse med när och hur byar fick vilka namn i Skåneland vilket jag bland annat tagit del av i en annan mycket intressant publikation: Söderslätt genom 600 år. För mer info om böckerna se längst ner.
Om vi tittar på kartan ovan går det att samla de gamla byarnas namn i olika grupper efter vad namnen slutar på, jag radar upp dem efter det äldsta först och ordningen stämmer med vad jag är van vid söderifrån:
Svinninge. -inge-namnen kan vara så gamla som från övergångsfasen mellan bronsålder och järnålder alltså 500-talet f.Kr. Annars i alla fall från första halvan äldre järnålder vilken inföll mellan 500 f.Kr och år 0.Och som även kallas förromersk järnålder.
Hacksta, Skånsta. -stad-namnen bildades främst under andra halvan av den äldre järnåldern, mellan år 0 och 400 e.Kr. Perioden kallas romersk järnålder.
Tuna. Tuna-namn verkar ha en koncentrerad tillkomstperiod under yngre romersk järnålder och därpå följande folkvandringstid 400-550 e. Kr, en period som tillhör den så kallade yngre järnåldern. Speciella maktcentra fick detta namn.
Hagby, Husby, Kvisslingby, Sjökarby, Smedby, Säby, Röllingby. -by-namn är från vikingatiden alltså 800-1050 e. Kr.
Berga, Stava, Söra. Plurala namn, kanske även Solberga räknas dit? Från vikingatiden.
Tråsättra, Valsättra, Översättra. Har med säter, ”utmarksäng”, att göra. När dessa marker bebyggdes övertogs säternamnet. Från vikingatiden.
Åkerstorp. -torpändelser är väldigt vanligt söderut, men här runt Åkersberga hittar jag bara nämnda exempel. Följer även detta ”-torp” mönstret har det fått namnet genom att vara en utflyttningsby från en äldre by i närheten varvid ändelsen -torp lagts till bynamnet. Vikingatid eller något senare.
Alla namnen ovan är exempel på bebyggelsenamn. Men det finns ju även naturnamn. På kartan överst ser vi Norrö, Näs, Runö, Täljö. Kanske äldst av alla ortnamn?
Det finns mycket mer att ta del av när det gäller inte bara ortnamnens utan även bygdernas äldre historia. Jag har som sagt läst två böcker om detta gällande Skåne och Mälardalen vilka jag varmt rekommenderar:
Järnålderns bebyggelsenamn. Om bebyggelsenamnens uppkomst och ålder i Mälarlandskapen, av Per Vikstrand (Institutet för språk och folkminnen, Serie B:13, Uppsala 2013).
Söderslätt genom 600 år. Bebyggelse och odling under äldre historisk tid. Skånsk senmedeltid och renässans, av Sten Skansjö (Skriftserie utgiven av Vetenskaps-societeten i Lund, Gleerup, Bloms Boktryckeri 1983).
När fan blir gammal blir han religiös och något annat kan jag inte komma på som bättre kategoriserar filosofen Torbjörn Tännsjös bok Global Democracy, The Case for a World Government (Edinburgh University Press, 2008).
Torbjörn Tännsjö har gjort sig känd som en rakryggad utilitarist som inte väjer för att presentera de mest hårdragna scenarier inom särskilt medicinsk etik. Jag hoppas han har betytt mycket där för det förtjänar han vars böcker inom ämnet är viktiga att ta del av och fundera kring, inte minst för ansvariga inom svensk sjukvård.
Men nu handlar det om hur filosofiprofessorn tänker sig att världen ska komma tillrätta med tre fundamentala problemområden som om de inte löses allting annat egentligen kan kvitta: miljöförstöringen, den orättvisa resursfördelningen mellan människor globalt sett samt hur ska vi få slut på krigen och oroshärdarna och byta ut dessa mot en varaktig fred över hela planeten. I sin bok från 2008 argumenterar Tännsjö att endast en världsregering kan lösa detta. FN funkar inte, mer än för att hjälpa till att organisera genomförandet, inte heller samarbete mellan olika stater räcker för att lösa globala problem. Utan det som krävs är nedrustning i de enskilda länderna till förmån för att endast världsregeringen har försvarsmakt och att det är en världsregering som bestämmer över miljöpolitik, fördelningspolitik och fredsfrågor.
Vägen till att etablera en världsregering går via att alla röstberättigade människor på jorden har en röst vardera för att rösta fram representanter till den styrande församlingen. (Med tanke på hur många fler kineser och indier det finns än så kallade västerlänningar kan ju detta vara en sympatisk tanke till större global demokrati, visst.) Representanterna arbetar sedan suveränt med världsregeringens syfte.
Tännsjö tycks inte se några problem eller diskrepanser mellan medel och mål. Målet är att planeten får löst tre stora globala problem och medlet för det är en världsregering med övergripande makt över enskilda stater i just dessa frågor. Men tänk om världsregeringens politiska arbete inte leder till att problemen löses? Om delegaterna fattar fel beslut i sakfrågorna? Hur komma tillrätta med en världsregerings tillkortakommanden? Hur kan insyn i en världsregerings arbete och kontroll och jämförelse av verksamheten ske när andra jämbördiga maktapparater saknas? Demokrati är ingen garanti för att de däri fattade besluten är de bästa utifrån till exempel miljöhänsyn, fred och resursfördelning. Är det det senare vi vill ha är säkert en upplyst despoti bättre att sträva efter för att lösa de tre problemen.
En världsregering behöver alltså inte betyda att det blir bättre för folk och klot, det haltar i sambanden mellan orsak och verkan och det är här jag undrar om Torbjörn Tännsjö blivit religiös på gamla dar. För filosofen argumenterar utifrån en i mitt tycke väldigt naiv syn på att ”folk” vill det bästa för allt och alla, vill ha den rättvisa fördelningen, vill lösa miljöproblem, vill ha fred, etc. Det tror jag inte alls. Jag ser tvärtom fler faror än förtjänster med en världsregering. Som: i en värld med bara en krigsmakt och regering kan ingen räddning finnas vid en statskupp… Den globala mångfalden av olika kulturer löper större risk att inte få sina intressen företrädda vid endast en regering. Vems synsätt och etik ska ha tolkningsföreträde vid tvister i de frågor en världsregering är stadd att lösa?
Världsregering är en sak, att lösa globala problem en annan. Demokrati gör sig bäst i mindre sammanhang för att bibehålla sin struktur, och vad som är miljöförstöring, fred och orättvist fördelade resurser är inga fysiska fakta utan åskådningar och löses genom överenskommelser människor emellan. Sådant sker bäst på det lokala planet, tror jag. Så snarare fler regeringar och regionala styren för att tillvarata fler åskådningar än färre i de här frågorna.
Kort från Åkersberga 