Bättre väg till Gottsunda fornborg

Storträsket med Gottsunda fornborg är liksom Lillträsket rester av vikingarnas västligaste farled genom Österåker från Trälhavet upp till Uppsala. Idag finns ingen skylt vid infarten till Gottsundavägen som kunde locka med upplysning om fornminne. Framme vid den rostiga grinden i nätstaketet som inhägnar fornborgsområdet har man bara en suddig oläslig skylt att tillgå för att fatta vad som kan finnas därinne. Någon lämplig klätterstig för att ta en upp till fornborgen på bergets topp är inte heller utmärkt. Känns sådär att ha tagit sig dit då…

Men har man tur, vilket jag hade, så möts man av lokalt bevandrat par som berättar att det går utmärkt fortsätta vägen norrut tills Storträsket tar slut, bara några hundra meter, för att där gå ut på en väntande spång som tar en över till sjöns andra och västliga sida. Inte heller spången har informationsskylt och jag hade inte av mig självt vare sig hittat till den eller trott den var till allmän användning, så tack för hjälpen!

Väl på andra sidan väntar en trevlig liten promenad på vindlande stig, där man också kan gå ner till en liten brygga samt läskigt nära passera bäverbo. Klippan mittöver får ruva så länge ifred på sin borg, men en dag ska jag dit!

Till slut står man vid Storträskets sydsida och har att gå hem till Åkersberga igen, tar bara trekvart på säker gångväg. En liten utflykt som rekommenderas. Det går att cykla hit och då låsa cykeln vid något träd, men att försöka ställa en bil nånstans här blir värre. Men: Jag skickade ett medborgarförslag till Österåkers kommun om att bättre skylta, stigleda och informera om fornborg och spång på sagda platser. Jag fick jättefin kontakt och dito svar från tjänsteman. Jo all informationshantering vid området ska rustas upp, men det här hänger ihop med Täljöområdets utbyggnad vid Täljöviken. Så först nästa år ska planerna ha kommit till att göra iordning runt Storträsket också. Och då ska det även bli bilparkeringsplatser! Det blir bra!

En svaveltickas bilddagbok, del II

IMG_20200603_142614

Det har inte hänt så mycket med svaveltickan på ekstocken vid Ekbacken i Åkersberga, som jag fotoföljde en vecka i En svaveltickas bilddagbok. Den har blivit lite solbränd, bild från 3/6. Däremot har det krupit fram en ny svavelticka på ekstubben bakom, klicka på fotot för förstoring:

IMG_20200617_190348

Den stora förändringen den senaste tiden är vad som händer i svampens närmiljö:

IMG_20200621_154113

Nätet som spunnits på eken har snedstreckad ekstyltmal åstadkommit i sitt larvstadium. Bladen har varit bostad och skafferi för larverna som ätit av dessa inifrån efter att ha kläckts ur de ägg som insekten, malen, lagt där i maj. Efter en månad har larven växt färdigt för att kunna bita sig ut genom bladet och hissa sig ner med egentillverkad silkestråd för att därefter förpuppas på marken. Ibland verkar larven inte hitta raka vägen ner utan spinner stora nät mellan trädgrenarna. Malen är tack och lov helt ofarlig för trädet, eken, även om det ser trist ut med alla angripna blad.
Läs mer här: ”Värmdös ekar hårt drabbade av Ekstyltmal”.

Välkommen till Lillträsket och dess mystiska biotop!

Lillträsket slutar i söder på denna sidan av rondellen vid Svinningevägen vilken du ser på bild 1. På andra sidan börjar ju Täljöviken. Vattnet går i kulvert under rondellen efter att ha dykt ner i underjorden precis före den, bild 2. Hitom rondellen ringlar sig träsket lite hemlighetsfullt längs med Svinningevägens västra sida inne i grönskan. Uppe vid fältet mellan bilväg och järnväg öppnar träsket upp sig till en hel liten sjö, bild 3. Sen försvinner vattnet i det fördolda vidare norrut tills leden åter går i dagen genom Storträsket vid Gottsunda. För att därefter, etc. Etc. Det här är alltså vad som finns kvar av den västliga leden av Långhundraleden.

 

Här och var plötsligt en stig från Svinningevägen rakt in mot träskstrilet. Överraskande syner möter en. Byggherren är verkligen skicklig, det här är det finaste verk jag sett av Castor.

Spåren efter bävern anas i det fördolda och vad var det som plaskade till därinne…

 

Så fortsätter Lillträsket vid sidan av Svinningevägen, en värld för sig som inte kan anas om man bara susar förbi i bil eller på cykel. Men efter att ha varit rännil och sedan träsk slår vattnet på stort och slutar i en liten sjö. Väl värd att en vandring längs med!

 

På spaning efter Krondiket genom Åkersberga

Jag har vandrat i vass- och kulvertspår på spaning efter Krondiket, denna hemliga rest av den tredje och mellersta Långhundraled genom Österåker! Följ med på färden på min nya sida, se menylisten: Följ Krondikets färd genom Åkerberga. Vi börjar vid dagens källa för längre norrut än till marken bakom Pilstugetorget mellan golfbana och köpcenter når inte Krondiket idag. Det är vackert nog, eller hur?webdike

Och utflödet i Trälhavet, se nedan,  är också värt en utflykt, eller hur? Jag skulle gärna vilja gå en dikesvandring från källa till utlopp med kunniga inom botanik, ornitologi och arkeologi, för det finns uppenbart mycket att få veta något om längs leden . Vad säger Österåkers hembygds- och fornminnesförening?

webdike_30

En svaveltickas bilddagbok

Så här skriver Wikipedia: ”Svavelticka är en svampart av typen tickor. Den växer på trädstammar, särskilt ekar, där den mångflikiga fruktkroppen kan nå en vikt av upp till 10 kg. Den är en av få trädsvampar som är användbar som matsvamp, och den engelska sidobenämningen chicken-of-the-woods syftar på svampköttets likhet med kycklingkött.”

Klockren jämförelse! Jag trodde först någon tryckt in en rå kycklingfilé i ekstubben:

Den 27 maj 2020 tog jag bilderna ovan. Ekstubben vilar på en sluttning någonstans i Åkersberga och tickan vaktas av de största svartmyror jag sett, bra för då kanske utväxten får fortsätta ifred. Nedan följer foton jag tagit de därpå följande sex dagarna. Nu tar jag en paus med publiceringsprojektet och återkommer när jag samlat på mig nya foton tagna med en veckas mellanrum.

Gå vidare till: ”En svaveltickas bilddagbok, del II”

Åkersberga har en egen mumie!

Här ovan syns gravplatsen vid Österåkers kyrka utanför Åkersberga för apotekaren i Åkersberga, August Baeckman. Han levde mellan 1841 och 1897. Tydligen var han djupt intresserad av balsameringar och fick till stånd att en sådan skulle utföras av hans egen kropp efter frånfället. Han uppmanade också till gravöppning 100 år efter sin död för att eftervärlden skulle kunna se hur lyckad hans egen balsameringsmetod varit, var den bra hade hans kvarlevor i så fall antagit en mumies skepnad. Men den efterforskningen satte kyrkan stopp för:

Kyrkoherdens invändning tycker jag är tramsig, apotekaren ville ju själv att den så kallade griftefriden skulle omintetgöras. Andra anledningar hade varit mer legitima för att inte undersöka mumifieringstillståndet, såsom finansiella orsaker, etc. Jaja, den kristna kyrkans välde är inte för evigt den heller i likhet med alla andra kulters:

Här ser vi, från vänster, vid första pluppen en kultbyggnad för kristendomen, vid andra pluppen kultplats och gravfält för järnålderns trosuppfattningar, vid tredje pluppen tittar den korsprydda klockstapeln till kyrkan upp och vid fjärde pluppen har vi totempålen för vår tids mening med livet: en mobilmast! Vad kommer att överleva oss om något?

Utsikten från klockstapeln ner mot kyrkan är magnifik och här i naturen finns väl det enda som går att lita på i det långa loppet. Det vill säga om inte människan, stödd av sina religioner och trosuppfattningar, har hunnit haft död på allt innan vi själva försvinner.

Stenarna kommer att ropa, sa någon visst, men de bidar nog mest sin tid på den här planeten. Hällen, mellan kyrka och klockstapeln, vid platsen för dem som gick före oss och som säkert också satt här och funderade. Det lustiga är, tycker jag, att den hårda stenen och berget gör sig så bra att måla av i spröd akvarell eller gestalta i mjuk textilkonst som typ en väv.

Fåren fick backa i Röllingby backar

Fårägarna säger i sociala media att de aldrig tidigare varit med om den anstormning av såväl lugna strövare som folk som burit sig illa åt mot fåren de har fritt strövande på Röllingby backar i Åkersberga som skett i vår. Nu är djuren flyttade till en hage inga vandringsstigar går genom. Hoppas det blir bra för alla nu!

Jag tror dock att all uppmärksamhet i sociala media mot att fåren jagas, etc har i sig bidragit till att fler besökt backarna. Jag, till exempel, har länge tänkt gå där, men det blev inte av förrän för några dagar sen. Och det var för jag ville se biotopen och hjälpa till att hålla koll på att får och lamm fick vara ifred. 🙂

Första gången var djuren kvar i stora genomgångshagen och de var hörbarligen oroliga även om fotot nedan ser pastoralt idylliskt ut. Idag var det lugnt från deras nya tillhåll. Då kan jag också bättre njuta av den här spännande naturen.

Till vänster förmodligen gökört och därefter lingon, tror jag? Nedan en större hackspett.

Safari i bäverland

Jag har ju sett misstänkta tecken sen jag flyttade till Åkersberga i februari:

Och sen fick jag se en grannpojkes mobilfilm på någons sena simtur i kanalen. Därefter hörde jag talas om avverkningen vid Trälhavets båtklubb. Fotot till vänster visar hur den skogsskövlingen ser ut, att kapa de fällda björkarna och trava upp en hög av dem har en människa gjort. Men den som behövde sköta om sina tänder och använde träden som tandstickor bor i boet vi ser på de följande två bilderna:

Jag fick mig omtalat skräckhistorier om denna BÄVER som berättas är STOR… Han lär simma upp genom Åkers kanal, ta sig till Prästfjärden, gå i land och vandra över till Domarudden och den lilla sjön, Drängsjön, som finns där omgärdad av motionsspår i ett fredligt strövområde. Här trakasserar han stora träd och fäller dem rakt över stigarna.

En släkting håller till i en av de vattensamlingar som är kvar efter Långhundraledens lite mer västra led:

Vänstra fotot visar en plötslig ansamling pinnar vid sjökanten, stigen stryker nära bredvid och bävande ser jag hålet, mittbilden, och hoppas ingen tittar ut. Vågar man stå kvar vid högen så ser man, förstora fotot till höger, längs kanten flertalet små bråteshögar och längre bort några björkstammar som dragits ut i vattnet. Mycket misstänkt en Castor, eller hur?

P.S. Jag vill inte närmare ange var bona finns, men ut och leta i Åkersbergas fina natur!

Rätt svar har kommit in om bildgåtan!

Glaskonst, rondell på väg 276, Åkersberga
Solen av Michael Hallbert i samarbete med Anders Wallmark.

Rätt svar har kommit in på min bildgåta: vem har gjort ljusverket det lysande klotet i rondellen på 276:an vid nerfarten till nya järnvägsbron? Jag undrade ju det på min blogg härförleden i inlägget: Vilken är din favorit? Och utlovade ett paket kaffe för först inkomna rätt svar.
Nu har jag fått veta att upphovsmannen i fråga står bakom den allra mesta ljussättningen av det offentliga rummet och dess konstverk i Åkersberga. Hans namn är Michael Hallbert och verket jag frågade om heter Solen.
Svaret fick jag i ett fint epost idag från kommunen:

”Hej!
Vad kul att höra du är så nöjd och förtjust i ”Solen” som lyser i rondellen på väg 276. Det är Michael Hallbert, Ljusdesign AB, som tagit fram modellen och gjort ljussättningen i samarbete med landskapsarkitekten Anders Wallmark (från fd Grontmij) som planerat rondellen och stenläggningen. Plattorna, blandat matta och blanka, ska symbolisera glittret på vattenytan som solnedgången ger.

Michael är en väldigt duktig och anlitad ljusdesigner som har hjälpt oss i många projekt. Bland annat fontänen på torget (som inom kort är renoverad och kompletterad med musik), fyren i infartsrondellen, slussen, kugghjulen i rondellen på Sockenvägen, nya gångstråket och hundrastgården i slutet av Båthamnsvägen, med mera.
Med vänliga hälsningar
Ann Erlandsson
Driftingenjör
Österåkers kommun, väg- och trafikenheten”

Länk till Michael Hallberts ljusdesignarbete i Åkersberga och på andra orter.

Ann Erlandsson återkommer i ett nytt epost med kompletterande rader om vad Michael Hallbert mer har gjort i Åkersberga:
”Michael har ljussatt i stort sett allt utmed kanalen. Ett undantag är de spottar som belyser träden utmed gång- och cykelvägen från Norrö till Cirkel K. Men all konst och räcken, med mera, utmed kanalen har han ljussatt. Även lekplatserna/aktivitetsparkerna vid Röllingby, Hantverksvägen, Lillbroängen och Sabelbacken har han ljussatt.”

Ann Erlandsson, driftingenjör i vår kommun, tackar, men avböjer ta emot priset för rätt svar för hon svarar ju i tjänsten som det heter. Så det kaffepaketet får vara kvar som pris i någon framtida ny tävling!

Österlenkomplex kalla vassvik för hav?

I fonden bakom vassen skymtar husen vid ”havet”…

Ett byggföretag annonserar flitigt på reklamskyltar längs vägen mellan Åkersberga centrum och Svinninge i Österåker om att det nu bygger ”hus vid havet på Täljehalvön”. En nyinflyttad skåning kan inte låta bli att dra på munnen och tycka att det är som när mäklare annonserar hus i Hörby som ”Österlenpärlor”. Det är inte likadant här. Men varför saluföra bostadshusen som att de ligger vid havet när de uppförs längst in i en vassrik vik? Så här beskriver Österåkers kommun området inför bebyggelseplanerna för området:
”Vassbältet och de sanka strandängarna som gränsar till den nuvarande åkermarken utgör självklara inslag i landskapsrummet. Dessa ska bevaras och utgöra del av en rekreationszon längs vattnet.”
”Viss vattenkontakt skapas genom en spång med utsiktsplats i yttre vasskanten och en gångbro över vikens inre del.(…) ”Utblickar mot vattnet har värnats.”
(Detaljplan för Täljöviken, Österåkers kommun, 2012, reviderad 2013)

Särskilt sista citatet tycker jag skiljer sig åt från företagets vision om var de bygger husen. Företaget skriver på hemsidan över projektet: ”Stort fokus har även lagts på att göra vattnet tillgängligt för alla. Här kommer utflyktssugna besökare att kunna bada, fiska och lägga i kajaken vid strandkanten, vilket är en ovanlig lyx i Stockholmsområdet.” ”Det mest slående för Täljöhalvön är nog närheten till havet.” Detta ”hav” är alltså en vassrik vik med ett vattendjup på högst tre meter vilken kommunen menar har sitt största värde på land där omsorgsfull undersökning har utförts över hur natur och fågelliv kan värnas om på bästa sätt inför de nya bostadsområdena som planeras där.

Österåkers kommun skriver i sin skötselplan för Täljövikens natur: ”Täljövikens stränder kantas av ett kontinuerligt vassbälte som varierar i mäktighet.” Området runt Täljöviken konstateras ha högt naturvärde och det främst genom vassvegetationen och strandängarna, dessa biotoper med sitt rika fågelliv har nogsamt inventerats av kommunen vilket redovisas i den 2013 uppgjorda skötselplanen. Här slås också fast att hela Näsudden med Täljöviken i kommunens översiktsplan har pekats ut som ”ekologiskt särskilt känsligt område” (ESKO) enligt miljöbalken.

”Vattenkontakten till Täljöviken är områdets stora rekreativa värde, men i det stadie av igenväxning som stränderna befinner sig i är utsikten begränsad. Det är också svårt att ta sig fram längs med vattnet eftersom vegetationen är hög och stigar saknas helt. Att komma fram till vattnet är egentligen bara möjligt vid den brygga som ägs av Täljövikens konferensanläggning.”, skriver skötselplanen vidare. Det finns en del att göra alltså för att nå det kommunala målet: ”Täljövikens inre och norra strand skall utvecklas till en öppen strandäng.”

Men det verkar vara ett större avstånd mellan byggföretagets syn på vad som är vitsen med att flytta till Täljöviken och hur kommunen ser på området. Är det så att ”havet” säljer bättre än att berätta om vass och strandängar? Lite Österlenkomplex, med andra ord? Byggföretaget kunde kanske börja med att kalla området för Täljöviken och Näsudden som kommunen gör och inte Täljöhalvön som ingenting heter på någon karta.