Ljus som förorening

Slussholmen i Åkers kanal i Åkersberga ska rustas upp, ett omfattande program för att bevara och rusta upp slussanordning, öka säkerhet för människor och förbättra för fiskens vandring. På kommunens hemsida kan man läsa om ärendet som nu är ute för granskning.

Bland handlingarna sticker remissvaret av den 10 mars 2021 från Österåkers Naturskyddsförening ut. För här får djuren sin ombudsman och föreningen tar upp hur illa illumineringen av kanalen med omgivning svär sig mot naturhänsyn. Jag får mig en tankeställare för jag älskar hur det ser ut längs vattnet när det är mörkt, som här:

Men det är alltså inte bra. För enligt Naturskyddsföreningen Österåker hindrar trädbelysning fladdermössen att leva sitt nattliv och den vackra blå belysningen av vattnet vid själva slussen förstör för de nattvandrande fiskarna. Så vet man det. Och det är bara att ge sig, tycker jag. Hänsyn mot djurlivet måste vara viktigast, människan har förstört tillräckligt. Naturskyddsföreningen ger dock förslag för att även vi ska kunna nattvandra: belysning som bara aktiveras när vi rör oss längs gångbanorna till exempel. Jag kan också tänka mig att den speciella trolska effektbelysningen sparas till en kväll i veckan eller nått.

Längre ner vid kanalen ståtar några nya husschabrak längs höjden ovanför Centralvägen. På kvällarna ser det ut så här:

Snacka om ljusförorening. Husen sticker ut från berget och det är gattet under byggnaderna som lyses upp med stark vit neonbelysning. Vilket är syftet med att förorena miljön på det här viset?

Hur såg det ut, huset som låg där till nu?

Jag har nu bott i Åkersberga i ett år och jag har redan historiska erfarenheter av tätorten. När jag kom hit fanns det en järnvägsövergång strax väster om kanalen, Båthamnsvägen fortsatte från båtklubben norrut över järnvägen mot rondellen på väg 276. Spåren från vägdragningen och övergången är helt igensopade nu, istället går en viadukt under järnvägen vid Rallarvägen som kan sägas ha förlängts ner till Sågvägen. Och söder om den vägen går nu Hjulvägen parallellt. Än är naturen orörd söder därom i sin tur, men stora planer finns på vägar och byggnation. Då kommer man ha glömt hur det var innan, tror jag. Jag kan i varje fall inte säkert erinra mig hur huset vars kvarvarande ruin nu röjs bort såg ut när det stod där på kanalens östsida strax söder om gångbron över i höjd med Hackstavägen. Och då är det dock bara en vecka sen huset brann…
Klicka på bilderna två gånger så förstoras de rejält!

Kommer du ihåg vad gluggen mellan villan och parhusen var fylld med? Jag tror det var en svagt gulfärgad verkstadskåk i trä i ett plan med en vinkelbyggnad till vänster i rött trä. Eller? 🙂
Lika bra fortsätta fotografera längs kanalen söderut denna fina soliga dag, vem vet vad som händer härnäst. Alltså måtte inga fler hus brinna, men de kan ju råka ut för att rivas ändå och då när det är gamla försynta trähus som smyger fram i terrängen vilka plötsligt en dag är borta så har de en benägenhet att bytas ut mot stora märkvärdiga stenhus som pockar på uppmärksamhet i stället för att smälta in i naturen…

Några meter från rivningstomten åt söder finns denna idyll från förr. Jag inbillar mig väntkuren på andra sidan är från ångbåtstrafikens dagar för hundra år sen? Vi fortsätter:

Ännu en sorts verkstadsbyggnad, som jag inte vet något om, vet du?

Men bredvid uppe vid Centralvägen har vi gamla kommunhuset, Österåkers första. Hur det ser ut från framsidan kan du se i mitt blogginlägg På spaning efter ett stickspår. Där fortsätter också vandringen söderut. Ha det bra alla!

Undrar vad 7000 nya bostäder gör med Åkers Runö?

Bäst att ge mig ut och fotografera hur det ser ut idag, medan tid är, tänkte jag efter att ha publicerat föregående blogginlägg, se nedan. Ska kommunen smeta ut 7000 nya bostäder längs med Roslagsbanan från centrum till Rydbo så kommer landskapsbilden att förändras drastiskt, som här:

Fotot taget med Skärgårdsgymnasiet i ryggen, Näsvägen närmast framför mig, därefter till höger bygget av Österåkers nya sporthall och i fonden, i mitten i svackan mellan två kullar, anas genom vintervädret Åkers Runös station för Roslagsbanan. Bakom järnvägen bodde en gång en riktig kulla. 🙂

Det lilla huset till vänster, så typiskt ett skånskt gatuhus tycker jag, kallades förr för Egypten, det stod till och med på kartor. Är det någon som säger så än idag? Anledningen är att fastigheten, som tillhörde Husby en bit därifrån,1860 flyttades ut från byn vid det laga skifte som då genomfördes i riket. Den dåvarande ägaren hette Israel i förnamn vilket folkhumorn påpassligt tog tillvara på.
Läs mer om Israel och hans familj och se dem och huset då.

Till höger om Egypten står ett rött litet trähus. Där fanns först Kullans affär och sen postkontor. Kullan var en kvinna från Malung i Dalarna som 1897 flyttat till Åkers Runö med sin man för att driva handelsbod. Ingeborg Krank Eneroth (född Larsdotter Krank) var gift med August Eneroth Tuvesson från norra Skåne och tillsammans med två barn såväl drev de handel som bodde i uthuset. Efter några år flyttade maken till Stockholm medan Ingeborg flyttade med barnen till Täljö där hon öppnade Täljö handel som hon drev till 1929. Ingeborg kallade själv det stället för Ingesberg. Är det någon som vet något mer?
I Milstolpen, tidskrift för Österåkers hembygdsförening, finns det i nr.6/2009 ett reportage om handelsbodar förr och där kan man se en fin bild på kullan själv.

Går man över järnvägen och har Egypten typ i ryggen och vänder blicken mot var vi kom ifrån så ser vi Runöberget längs med i fonden istället. Emellan den och järnvägen föreligger en svacka som om Tunaviken en gång, innan landhöjningen satte stopp för det, gått ända hit in till Åkers Runö och Husby. Den senare byn ligger på en höjd om hörnet till vänster. Ett lämpligt ställe för hamn här: Husby var förmodligen som namnet antyder en gång kungens lagerplats för förnödenheter och byn låg och ligger än vid en genomfartsled från syd till norr. Det här kan ha varit en knutpunkt för införsel och transporter från sen vikingatid och genom medeltid kanske. Ska marken runt om i Åkers Runö grävas upp för bostadsbygge hoppas jag rejäla arkeologiska utgrävningar först får ske.

Om vi istället går tillbaka över järnvägen och vrider blicken åt höger:

Ett öde land, än så länge. Dungen till höger är början på Näs vars område fortsätter söderut ända ut till Näsudden. Vi går nerför backen och ut på Näsvägen igen och rundar dungen:

Här har vi fortsatt Näsvägen söderut tills vi har korsningen med Sågvägen. Åt vänster går den in mot Åkersberga centrum, åt höger går den uppför backen till Näs. I fonden ser vi det skogsparti och sluttande höjd som ligger bakom Johannelund på Näs. Där har det tydligen genomförts någon form av arkeologisk utgrävning som antyder förekomst av hamn och pir, etc, från tusen år sen, typ. Också något att gräva vidare i!

Nu har vi gått uppför backen vi hade åt höger på förra fotot och här kan vi välja att ta till vänster och gå ut på Näs eller ta till höger och gå ner till Åkers Runö och närma oss Egypten och Kullans affär bakifrån. Framför oss idylliska hästhagar, de kan vi nog säga bye-bye till…

Vi närmar oss. Till vänster kan man vika av på en annan uråldrig väg, och på den ta sig fram till Svinningevägen mot Svinninge och Täljö. Jag tror stigen vi ser här fortfarande fungerar så. En annan dag, medan tid är innan det ligger hus i vägen, ska vägen begås, fotobevis kommer! Men idag tar vi till höger istället och fullbordar den bokstavliga rundvandringen med att komma fram till Åkers Runö järnvägsstation igen. Och sen hem och skaka av sig snön! 🙂

Intressanta processer kring Roslagsbanan

Roslagsbanans sträckning ska förändras: istället för att ha Östra station i Stockholm som sin södra slutstation ska banan från Universitetet gå i en ny tunnel mot först Odenplans tunnelbanestation och sen till nya slutstationen Stockholms tunnelbanecentral.

Förändringarna blir väl främst att Östra station läggs ner helt och hållet och att vi i Österåker-Vallentuna utan byte kan åka direkt till Stockholms C. Men detta ska också betyda, som en del i överenskommelsen mellan de olika aktörerna för det här projektet, att det, till exempel, kommer att byggas 7000 fler bostäder i Österåkers kommun längs med Roslagsbanan, runt stationerna Åkersberga, Åkers Runö, Täljö och Rydbo. Där kommer största förändringen att synas, tror jag.

Intressant att följa processen, såväl den byråkratiska som vad som sker i naturen här i Österåker. Men jag är också nyfiken på om det kommer att betyda något för identiteten att tåget i framtiden går från T-centralen ut till Åkersberga -som om vi var en vanlig förort och inte som nu en lite mer exklusiv roslagsort med egen järnvägsstation i Stockholm. Den som lever får se. 🙂

Just nu är planeringen ute på samråd (15 januari – 8 februari 2021) och det går bra för alla att lämna synpunkter.

Länkar:
Stockholms Lokaltrafik informerar om planering och samrådsförfarandet.

Österåkers kommun informerar om utbyggd infrastruktur och fler bostadshus i samband med Roslagsbanans förändring.

På spaning efter ett stickspår

Läste följande i en skrift från Österåkers Hembygdsförening vilket gjorde mig nyfiken: ”När järnvägen Stockholm-Åkersberga blev färdig 1901 lades ett stickspår från bruket. Det gick utefter kanalen, skar sedan snett över Centralvägen vid nuvarande Björcks Verkstäder, gick vidare öster om Texaco och anslöt till järnvägens huvudspår, ungefär vid uppfarten till nuvarande Kipplers snabbköp.” (Evert Lööf, Österåker -industrier i gamla Österåker, Hembygdsskrift Nr 2)

Tegelbruket, som låg på ömse sidor av Centralvägen mellan Hackstavägen och Smedbyvägen, verkade mellan mitten av 1800-talet och 1915. Runt förra sekelskiftet kunde bruket leverera över två miljoner murtegel till huvudstaden, men sedan gick det sämre med produktionen och tegelbruket fick gå i konkurs varvid anläggningarna revs 1917. Ingenting av det som hembygdsforskaren Evert Lööf beskriver ovan finns kvar idag, men kanske går det att hitta spår (häpp!) efter järnvägen, tänkte jag och tog en promenad.

Hit till glasmästeriets gård gick tegelbrukets stickspår.

Jag började där spåret ska ha slutat, på nuvarande glasmästeriets gård mellan Centralvägen och kanalen i höjd med Hackstavägens mynning. Inte en syllert så långt ögat kan se.

Österåkers första kommunalkontor.

På vandring söderut på Centralvägen passerar jag Österåkers första kommunalkontor, vi är nu inne på vårt tredje. Detta första var i bruk, (mycket om bruk idag), fram till 1955. Gör en avstickare ner till baksidan av huset för att kolla om gallerna finns kvar på fönsterna där. Men icke. Gallerna satt där när huset tjänade som både kommunalhus och polisdito med behov av arrestlokaler.

Spårlöst läge vid boulebanan.

Framme vid Centralvägens sista hus på höger sida innan fortsatt vandring söderut på Bergavägen anas järnvägen i fonden. Går jag ner på gården till det här huset…

Fritt blås upp mot glasmästeriet i varje fall.

…och tittar norrut kan jag kanske gissa mig till att det kan ha legat ett stickspår här. Det ser ut att ha funnits plats för det i alla fall.

Lika vindlande som cykelbanan kan järnvägsspåret inte ha gått åtminstone.
På andra sidan 276:an ska spåret ha gått i en båge österut, mot vänster alltså, till järnvägsstationen.

En bra uppfattning om hur spåret gick på slutet får man i den här kartdetaljen som Österåkers Hembygdsförening ställt till mitt förfogande. Lite lustigt kartan är daterad 1950 eftersom hembygdsföreningen skriver på sin hemsida att det första kommunalkontoret var i bruk fram till nedan invigdes vid centrumtorget vilket det enligt dem skedde först år 1955:

Har du något foto på stickspåret skulle det vara jätteroligt om du ville kontakta mig så vi kunde publicera hur det såg ut när det fanns räls längs med kanalen!

 

I Malmö kallar vi såna bilförare något som jag inte vågar skriva här…

Står ibland under kvällspromenaden med vovven och tittar på rondellkörningen vid 276:an mellan centrum och Rallarvägen i Åkersberga. Har bara sett att när det gäller den enklaste formen av rondellkörning, som typ rakt igenom eller omedelbar högersväng, så gör åtminstone var femte rätt. Vid mer komplicerade insatser som vänstersväng och körfältsbyte, etc, så ser jag visst det många kreativa förslag på hur sådant kan ske, jag vill verkligen inte mena att bilföraren inte tänker, men mycket sällan -om än någonsin- blir det som Transportstyrelsen pedagogiskt visar i nedan filmsnutt: 

Cirkulationsplats - Transportstyrelsen

TRANSPORTSTYRELSEN.SECirkulationsplats – TransportstyrelsenCirkulationsplats – Transportstyrelsen

Som någon skrev på Facebook: Österåker bygger så många rondeller för att bilförarna ska kunna träna… Själv stirrar jag på denna gastkramande underhållning och är lättad över att jag sålde bilen innan jag flyttade hit -som jag för övrigt tycker är ett fantastiskt ställe!!!

Liten tramp till Långsjön

Igår var det kanonväder för att cykla: sol, vindstilla och 14 grader. Så det blev en runda:

Från Slussholmen i Åkersberga och västerut till Långsjöns sydspets, sen norrut och höger fram till Sjöbergsvägen, söderut på den längs Garnsviken-Stavaviken och så hem igen!

Jag var nyfiken på Långsjön och fann en trevlig vy vid dess norra slut:

Hit kan jag trampa åter till våren med hopp om att då också kunna se sjöfåglar? Sådana är det få av här, till min förvåning. Änder finns det gott om, men de andra sorterna? I kanalen finns det vintertid storskrakar, de har börjat återvända nu, men annars är det bara änder och så då Arne, hägern. 🙂 Jag har startat en facebookgrupp för oss som tycker om att skåda fågel i Österåker, gå hemskt gärna med och berätta om du har sett något och se foton och få tips! Facebookgruppen Fåglarnas Österåker.

Långsjön är intressant, den har samma långsträckta form från norr till söder som Storträsket och Stavaviken-Garnsviken-Prästfjärden, den kanske också har hängt ihop med vatten norr och söder om som de andra som räknas till Långhundraleden.

Norr om sjön upphör den lilla stugvägen och en enslig traktorstig längs en glänta i skogen tar vid istället. Känns lite kymigt att cykla i småleran här, är det jaktsäsong månne, (bra jag har röd cykelhjälm) finns det vildsvin och älg…

Men till slut når jag civilisationen:

Ett privat flygfält skyltar sin verksamhet och i bakgrunden vajar vindvimpeln. Lidberga flygfält säger Google som samtidigt berättar att jag lämnat Österåker och befinner mig i Vallentuna! Vackert här också, så det är lugnt. 🙂

Framme vid Sjöbergsvägen vidgas utsikten till Garnsviken-Stavaviken och Storholmen:

Sjöbergsvägen ger fin utsikt längs trafikgles landsväg, men ger en också motion. Längtar till nästa tur! Pedal och hälsa!

Från Runö till Runö

Det kom till Kort från Åkersberga en kommentar till mitt förra blogginlägg om byanamnen runt omkring här. Kerstin Boström undrade om jag visste vad run i Runö betyder? Kan det ha med runstenar att göra? Knappast tänkte jag spontant för sådana finns det bara två av i hela kommunen, men vad betyder då run? Det här får jag undersöka och skriva om på bloggen, bestämde jag och gick och tog ett foto på den stora kullen Runö ifråga, tog en bild på den vackra stenhällen. Föga anade jag att jag hade svaret rakt framför ögonen:

Av en slump kom jag att få kontakt med precis rätt person för att ställa denna fråga till: Gudrun Vällfors, lokalhistorisk forskare och författare hemmahörande i Österåker. Gudrun Vällfors ingår i Arbetsgruppen Långhundraleden och medverkar såväl i gruppens publikationer, som skriver egna, se nedan.
Boken om Långhundraleden är ett praktverk om natur och geologi från inlandsisens dagar fram till idag, för att nu sammanfatta. Jag kom åt den genom Österåkers Hembygdsförening. Vikingarnas förmodade färdväg från Trälhavet till Uppsala är den röda tråden. Läs den, du lär dig massor! Fina bilder i den också.(Fast till nästa upplaga vill jag ha fler kartor…)

Nytt ljus över Långhundraleden, Arbetsgruppen Långhundraleden, 2011
Gudrun Vällfors egen spaning handlar om var slaget 1026 mellan de tre nordiska rikena, Danmark, Norge och Svitjod, egentligen utspelade sig. Var det vid Helge å i Skåne, som traditionen säger, eller var det, som författaren för fram, i Uppland vid Långhundraledens mynning i Trälhavet? Jag lånade boken idag på biblioteket i Åkersberga, den är slut på förlaget, men finns där. Ska bli spännande ta del av Vällfors forskning!
Tre kungar på Trälhavet, Händelser kring slaget vid den heliga ån 1026, Gudrun Vällfors, Arbetsgruppen Långhundraleden, 2001

Men tillbaka till där jag började detta inlägg: Runö. Gudrun Vällfors berättar att förleden run har att göra med stengrund, från det fornsvenska rön. Hon tipsar mig även om i sammanhanget relevanta lexikon nedan:

Svenskt ortnamnslexikon, red Mats Wahlberg, Språk- och Folkminnesinstitutet, Uppsala 2003 (en andra upplaga kom 2016)

Det här är en uppslagsbok att fastna i, riktigt rolig läsning om varför orter heter som det gör, rätt otroliga förklaringar ibland, så säger jag inte mer. Första upplagan finns att låna på Österåker bibliotek, när jag väl lämnat igen mitt exemplar vill säga!

Länkar:
Arbetsgruppen Långhundraleden
Österåkers Bibliotek
Österåkers Hembygds- och Fornminnesförening

73 gravar att leta upp på Hagby gravfält

Hagby gravfält lär innehålla 73 järnåldersgravar, två husgrunder, en källa samt spår efter en gammal vägbank. Efter mitt första besök där måste jag nog säga att allt det där återstår att upptäcka, naturen har tagit över. Men det är värt vandringen dit och nästa gång ska jag leta lite mer! 🙂

Gravfältet, som tydligen användes genom hela  järnåldern: från slutet av den äldre dito på 400-talet och till och med 1100-talet, ligger på norra sluttningen av Hagbyhöjden ner mot Österåkers golfklubb i Åkersbergas västliga utpost. Man når gravfältet, som är inhägnat, genom att ta sig till Gottsundavägen och från den därefter ta till höger på Hagbyvägen. När den vägen tar slut tar en stig in i skogen vid och efter någon minut står man vid stängslet och dess grind in till området. Gravfältet ligger på mark som tillhör golfklubben, men det verkar riskfritt röra sig här inne i varje fall. 🙂

Hagby

Det är väldigt trevligt promenera på vägarna i Gottsunda och bland idyllerna på Hagbyhöjden.

Hagby gravfält

Nu har min hund och jag tagit oss in på gravfältsområdet efter promenaden som tar typ drygt en timme från där vi bor vid Åkers kanal. Lagom ta en liten vattenpaus. Bakom vovven syns infoskylten:

Hagby gravfält

Och framför oss har vi den här utsikten ner mot väg 276 och där bakom Stora Stava i norr:

Tittar man åt öster skymtar bakom golfklubben vad jag tror är köpcentret vid Pilstugetorget:

 

Men som sagt, nästa gång hoppas jag få en skymt av gravfältet. 🙂

Österåkers Hembygds- och Fornminnesförening har gjort en liten guidebok över Husby-Hagby: Kulturstigar, häfte 2, Tur 4 Husby. Här kan man läsa på sidorna 32-34 om Hagbys gravfält. Häftena finns att låna eller köpa på Österåkers bibliotek.

 

Cykla i Uppland är verkligen upp och ner…

Jag cyklade igår runt Garnsviken norr om Åkerberga, en tur på 23 km. Det var både givande och jobbigt. Det senare stavas backar som jag inte gillar vare sig om de är för höga att trampa uppför, vilket jag inte gör då går jag, eller susa nerför, vilket gör mig skraj om det går för fort. 59 km/tim är för fort, men det var den hastighet cykeln kom upp i såg jag efter att ha rullat utför den gigantiska skidbacke som Össebyvägen, på östsidan av viken,  antar utseendet av någonstans norr om stenkrossen och söder om Össeby-Garn. Det vill jag inte göra om. Den här breda landsvägen är rälig även på grund av den tunga lastbilstrafiken som dundrar förbi på väg, förmodligen, till och från sten- och grusdepån.

Uppe runt norrsidan av viken är det platt och lugnt, puh. Först innan vägen svänger åt vänster finns Öseby-Garn, en gullig liten by med gammal kyrka och två runstenar, vilka jag får titta närmare på nästa gång jag cyklar dit och då kommer jag västerifrån…

Det enda stoppet jag gjorde på rundturen var för att ta ovan foto, annars var jag allt lite skärrad över vad jag gett mig in på, avklarat störtloppsstup och lastbilar var förskräckande upplevelser, så jag hade inte ro mer än till att cykla vidare. (Men det kom inget mer av  lastbilar och backarna var av mer måttligt slag i fortsättningen, puh.)

Brottby rakt i norr, med den gamla bron över Helgöå, fortsättningen på Långhundraleden norrut, får utforskas nästa gång liksom kyrkoruinen som finns på Garnsvikens västsida strax efter att man svängt ner åt söder vid Brottby på Sjöbergsvägen. Den här vägens backar är av kortare och lägre slag, vilka dock kräver sin cyklist ändå och tack och lov för att vägen är asfalterad. Jag gick uppför alla backar, men cyklade nerför dem. Fast nästa gång ska jag nog gå nerför de flesta av backarna också, vägen är mycket smal och kurvig så man saknar fri sikt framåt och det finns även utfarter från tomter och stigar. Tvärbromsa i backe är ingen höjdare.

Till slut såg jag fina gamla Stora Stava gård och då kände jag mig hemma! 🙂