Trafikverket anlägger Arninge station, men Österåker bygger ingen cykelväg dit för det?

Nya kollektivtrafikknutpunkten Arninge station är nu invigd, den ligger omkring 12 km bort från Åkersberga. Om man cyklar. Men det senare kan man inte för det finns inte någon riktig cykelbana mellan grannkommunerna Österåker och Täby. På Trafikverkets hemsida kan man läsa: ”Arninge station är en ny effektiv bytespunkt här i nordöstra Stockholm som gör det enklare att resa hållbart och göra smidiga, snabba och säkra byten mellan buss, cykel, tåg och bil. Här finns även en handelsplats och parkeringsmöjligheter för pendlare. Tillgängligheten ger människor stora förbättringar i vardagen.”
De påståendena gjorde mig nyfiken på hur Trafikverket ser på Österåkers ovilja att prioritera möjligheten att kunna cykla till Arninge. Så jag skrev den 5/1 2022 och frågade. Nedan följer svaret som kom sex dagar senare, tack för det, från projektbeställaren på Trafikverket för projekt Arninge station, Anna Blomstedt. Hon skriver att hon tillhör den del av Trafikverket som heter Planering vars verksamhet ”bland annat ansvarar för planering av statlig  infrastruktur och eftersom det ofta handlar om att planera åtgärder som ska genomföras nära eller på annat sätt påverkar andra parters anläggningar har vi även mycket dialog med t.ex. kommuner om deras planarbete.” Här nedan följer hennes i mitt tycke mycket intressanta svar!

”Inom projektet har det egentligen inte byggts några nya gång- och cykelvägar till och från den nya stationen utan när det kommer till förbättringar för cykeltrafiken handlar det främst om att förbättra möjligheten till kombinationsresor för till exempel cykel och tåg. Därför har parkeringsmöjligheterna för cyklar förbättrats vid Arninge station. På liknande sätt som det redan finns idag att ta sig med cykel inom Åkersberga till Åkersberga station, parkera cykel och sedan resa vidare med Roslagsbanan eller buss.

Som du verkar väl medveten om är det kommunen som ansvarar för eventuell utbyggnad av en cykelväg mellan Åkersberga. Trafikverket kan, enligt dagens regelverk, endast bygga gång- och cykelväg om den går längs med en befintlig eller planerad statlig bilväg. Vad gäller kommunens planer är det kommunala självstyret och kommunala planmonopolet starkt i Sverige, enligt lagstiftarens ambitioner. Trafikverket har egentligen inga möjligheter att påverka vad en kommun gör och inte gör.

Med det sagt innebär det inte att vi inte samarbetar och för dialog om sådana frågor som berör gemensamma intressen. Till exempel deltar både Trafikverket och Österåkers kommun i arbetet med den regionala cykelplanen och utpekandet av regionala cykelstråk. Den regionala cykelplanen tas fram av Region Stockholm i samverkan med länets kommuner och Trafikverket och syftar till att ge förutsättningar för en regionalt sammanhållen planering för ökad cykling. Du kan läsa mer om den här: https://www.regionstockholm.se/verksamhet/Regional-utveckling/transport-och-infrastruktur/det-regionala-cykelkansliet2/regional-cykelplan/

Ett annat exempel är en åtgärdsvalsstudie (ÅVS) som har genomförts gemensamt av Trafikverket och Österåkers kommun där en av åtgärderna som föreslås är ett cykelstråk mellan Åkersberga och Arninge längs med Roslagsbanan. Ansvaret för att eventuellt gå vidare med dessa planer ligger hos kommunen. Trafikverkets tolkning är dock att kommunen har ambitionen gå vidare med planerna på att bygga ut gång- och cykelvägen mellan Arninge och Åkersberga men att man idag är i ett mycket tidigt skede i planeringen.
Anna Blomstedt
Åtgärdsbeställare
anna.blomstedt@trafikverket.se
trafikverket.se

Det jag blir nyfiken på är tre saker:
1. Vad tycker Österåkers lokala cykelaktivistgrupp och andra lokala cykelpendlare om beskrivningen av kommunens ambitionsnivå? Hör av er!
2. Håller Österåkers kommunpolitiker med om Trafikverkets syn på Österåkers kommun i den här frågan? Eller är ni mer aktiva? Hör av er!
3. Jag har skrivit till Trafikverket igen för jag blev nyfiken på en detalj i Anna Blomstedts svar och skrev nu så här:
”Intressant att utförande och kostnad för cykelväg är Trafikverkets ansvar enbart om cykelvägen ska löpa längs med statligt anlagd bilväg. Det vore jätteintressant få information om det här är en liten exkluderande lapsus i regelverket eller om det bara är Österåker som behöver en cykelbana bredvid en järnväg? Nu är inte Roslagsbanan statlig, utan landstingsägd så det hade väl inte hjälpt om det hade varit på Trafikverkets bord att anlägga cykelbanor jämte såväl statliga bilvägar som dito järnvägar. Men finns det mer att säga eller veta eller läsa om när det gäller cykelbanor bredvid järnvägar får du gärna berätta eller tipsa mig.” Finns det mer att veta om just detta publicerar jag det på bloggen.

Det var det hele så länge! Hör gärna av dig du som läser detta och har synpunkter på cykelpendlingens möjligheter mellan Österåker och omvärlden!

Skulpturer dag och natt, Malmö – Åkersberga

Jag bor vid Åkers kanal och älskar skulpturerna som kantar den. En del var märkligt bekanta tills jag kom på varför. Konstverken är belysta på nätterna vilket skapar andra intryck. Här några av dem.

Rymdvolym av Bengt Amundin från 1968. Skulpturen är väldigt fin att gå runt, precis som det ska vara, och den samarbetar fint med ljuset oavsett om det är det naturliga eller artificiella, tycker jag.

En som är ganska stum i dagsljus, men lever upp rejält när den lyses upp inifrån är Kusinerna av Monica Goras från 2013. Gruppen är perfekt placerad vid en lekplats som är försedd med blått och grönt effektljus. Kusinernas egen varma orangea utstrålning är så mysig!

Som nyinflyttad i februari 2020 kände jag omedelbart igen formspråket och visst är Goras representerad i min gamla hemstad Malmö: Länk till foto på Monica Goras konstverk vid akutintaget till Skånes universitetssjukhus i Malmö

Längre tid tog det innan jag förstod varför Förklädd gud av Lena Lervik från 2017, se nedan, hade något bekant över sig. Det var först när jag nu i november 2021 fick syn på ett foto av verket Pojke med gäss som står i Slottsparken i Malmö som jag kände igen gossen som jag många gånger gått förbi. Kroppsform och uttryck gick igen.

Det är kanske samma skulptör, tänkte jag och googlade. Men det var det inte, malmöverket är gjort av Thomas Qvarsebo 1978, fast det finns ändå en överraskande koppling: Enligt Wikipedia heter Thomas Qvarsebos hustru Lena Lervik! Kanske har de två skulptörerna använt samma gosse som modell, funderade jag då, men det är nästan 40 år mellan verken så det stämmer nog inte heller. Skulle vara roligt att få veta om det finns en bakomliggande förklaring till även pojkarnas släktskap?

Länk till Thomas Qvarsebos Pojke med gäss i Slottsparken i Malmö

Sist i kavalkaden har vi Sense of touch av Viktor Korneev från 2015. Den är kraftfull på ett charmigt sätt. Men upplysningen nattetid tycker jag gör den oavsiktligt rolig. Jag undrar om inte belysningen borde komma uppifrån istället?

Hoppas planeten en dag slipper idioten människan…

Skylten ljuger. Här betar inte längre några får. Det kommer det aldrig mer att göra heller. Sommaren 2021 var den sista som fårfarmaren i Åkersberga hade sina djur på sommarbete i Röllingby backar. Fåren hämtades hem för några veckor sen, det vill säga de var ett antal mindre än vad som släpptes ut i våras.

Precis som i fjor, etc, så har några lamm dött på grund av människor. Det är inte så att lammen handgripligen har avlivats. Men de har jagats av små söta människobarn som bara sprungit efter lammen för att klappa dessa. Det kan man ju läsa om i minsta barnbok eller se på TV att barn och djur hör ihop, de är vänner och djur vill såå gärna bli klappade. Så föräldrarna är bara snälla som låter barnen springa efter de små rara djuren. Det som dock blir den ofrånkomliga konsekvensen är att lammet stressas och lägger sig ner för att dö, vilket det också gör. Ett par sådana händelser varje sommar.

Plus de människor som inte iakttar demokratiskt fattade lagar och ordningsregler vad det gäller koppeltvång för hundar inom kommunen. Sådana människor kallar jag fascister, för det är så det börjar med att sätta sig över andra människor och ge sig tolkningsföreträde över demokratin och inkräkta på andras livsutrymme. Några får och lamm blir varje sommar rivna eller stressade till döds av dessa personers lössläppta hundar.

Vad är det för fel på folk? Varför fattar vi inte att ”djur är också mänskor” och att vi självklart ska visa hänsyn till alla levande varelser och behandla dem väl medan de lever? Jag kan inte hjälpa det, men jag tror att ”gulliga” djurböcker för barn, djurgårdar och zoo, hemska djurmatsfabriker, etc hjälper till att avtrubba vårt omdöme. Djur blir till för oss, något gulligt att leka med. Något vi kan behandla hur som helst.

Jag tror det hade varit bättre om djurfabriker förbjöds och det bara fanns kravmärkt kött från djur som fått lov att leva sina normala djurliv i högre grad än nu, alltså att djuren föddes upp på ett värdigt sätt och så fick det bli dyrare att äta kött, vi behöver animaliskt protein, men inte så mycket som vi vräker i oss idag. Barnböcker borde berätta sanningen om hur lite djur vill ha med oss att göra, hur de egentligen är, etc. Så vi får en annan syn på tamboskap: Att de lever sina liv tillsammans med oss på den här planeten och den ene är inte mer värd än den andre. Vi behöver tamboskap på flera sätt, dels som mat, men dels för att hålla landskapen öppna. Kor och får är suveräna för detta. Medan människan är usel på att sätta sig in i andras livsbetingelser och respektera dessa. En del hundägare vill ju inte ens koppla sina hundar…

Här står ett kulturarv och förfaller!

Jag lade märke till det lilla öde huset vid Svinningevägen så fort jag flyttade hit till Åkersberga i februari 2020 och började promenera omkring i min nya hembygd. Nyfiket kunde jag leta fram att det här var Husbys gamla tvättstuga! Det har intill funnits en vattenkälla vilket ännu går att se spår av, men att en smedja också ska ha verkat här anas ingenting. Stugan var både vacker och sorglig i sitt åldrande, för detta förfall, var det verkligen oundvikligt? Kunde inte huset hjälpas tillbaka till livet och bli ett monument över gångna tiders slit, ett landmärke över småfolkets historia i allmänhet, men över kvinnors vardag i synnerhet. Tvättstugan säger mer om hur livet kunde te sig förr för de flesta i Sverige än vad ståtliga slott berättar. De senare brukar omhuldas i bevarandeplaner, men har vi inte kommit längre än att se till andra byggnader också?

Jag lämnade därför in ett medborgarförslag i ärendet sommaren 2020 om att kommunen bättre borde ta hand om stugan och dess historia. Av en slump kom jag dock att få ögonen på följande:

I en plankarta från Österåkers kommun 2004 över området där tvättstugan står är huset märkt med Q1. I teckenförklaringsspalten där står att läsa: Q1 = ”Byggnaden får ej rivas, de karaktärsdrag som angivits i planbeskrivningen ska bibehållas och befintlig exteriör ska bevaras, underhåll ska ske med ursprungliga material och kulörer.” (Källa: ”Detaljplan för utökning av Hagby golfbana och Heliporten (del av fastigheten Hagby 1:5) Österåkers kommun, Stockholms län Upprättad den 1 maj 2004 på stadsarkitektkontoret i Åkersberga Rev. 31 augusti 2004)

Ovanstående uppgifter gjorde att jag ändrade mitt medborgarförslag till en anmälan om tillsyn till Byggnadsnämnden i Österåkers kommun. Den 5 september 2020 skickade jag in min anmälan då jag också infogade nedan från sidan 6 i kommunens antagandehandling/planbeskrivning i förslaget till ovannämnda detaljplan rev 2004-08-31:
” Inom området finns en mindre byggnad med en gammal bykälla, Husby brunn. Den var tidigare Husbykullens enda vattentillgång och en samlingsplats för byborna på Husbykullen. Det har även varit både tvätthus och smedja. Brunnen är kullerstensatt och har alltid haft rikligt med vatten. Huset är byggt av falurött liggtimmer och det har ett sadeltak av enkupigt tegel. Den gamla byggnaden är kulturhistoriskt värdefull och det är en del av den bevaransvärda miljön på Husbykullen. Därför skyddas och bevaras den genom skyddsbestämmelse i planen. Husets karaktärsdrag ska bibehållas och exteriören får ej förändras.”

Det har nu snart gått ett år sen min anmälan och ingenting har hänt för att rädda huset. Vid mina påstötningar hos Byggnadsnämnden har svaret varit att nämnden sedan pandemin startade har översköljts av ansökningar om bygglov och liknande i en sådan aldrig tidigare skådad mängd att verksamheten i stort blivit lidande. Nu i höst ska dock nyanställningar ske varvid nämnden hoppas komma ikapp. Det hoppas jag också.

Men jag finner det ändå anmärkningsvärt att anmälningar om skyddstillsyn av kuturhistoriska byggnader inte prioriteras framför ansökningar om att typ bygga ut en veranda?

Jag fortsätter att ibland passera den gamla tvättstugan som fullt synlig från Svinningevägen fortsätter sin tillvaro, till synes övergiven av alla, inte minst av fastighetsägaren själv. Stugan och marken ägs av Österåkers golfklubb. Den fick som fastighetsägare tillfälle att skicka in ett svar till Byggnadsnämnden med anledning av min anmälan. Det svaret brukar jag förundras över. Tänk att plötsligt bli varse att det står ett hus på ens tomt, att detta hus är Q-märkt och att det är markägaren som har att ta hand om det? Läs själva i den till kommunen inkomna handlingen från Österåkers golfklubb (Dnr BN 2020-001045 – Ankom 2020-11-30) där jag citerar följande:

”Måste erkänna att vi blev väldigt förvånade över detta mejl _ Jag har hört mig för internt för att följa upp gällande byggnaden samt med de personer som var med från vår sida under detaljplansarbetet. De är lika förvånade som jag _
Vi vill gärna träffa er för att gå igenom denna fråga samt vem som bär ansvar för byggnaden och dess skick – känns inte rätt att detaljplanen kan tvinga en markägare att underhålla, i detta fall denna byggnaden.”

Jag önskar att tvättstugan kommer under behandling av någon som det känns rätt för att ta hand om ett kulturarv. Och det snarast!

Gör om och gör rätt om cykelbanorna!

Nä, Österåkers kommun, det håller inte att skylla på andra eller låtsas att ni gör någonting när ni bara utnyttjar folks förtroende. Sluta tramsa och gör om och gör rätt när det gäller utbyggnad av cykelbanor i kommunen!

Bakgrunden är denna: 2018 lämnades två medborgarförslag in till kommunen om nödvändigheten i att en riktig och säker cykelväg anlades från Åkersberga till Täby kommun. Det här för att göra det möjligt för kanske i första hand arbetspendlare som vill färdas miljövänligt och bedriva friskvård på kuppen, ingen konstig tanke i dessa dagar, snarare tvärtom mycket märkligt med kommuner som inte satsar här. Det verkade också som om kommunen gick önskemålet till mötes, halvvägs i alla fall, när således en befintlig, enskild, arbetsväg genom privatägd skog mellan Täljö och Rydbo tillgängliggjordes och piffades upp på kommunens bekostnad.
Några höjdskillnader planades ut, banan höjdes upp ur träsknivån när så annars var fallet, men den varken grusades eller asfalterades utan en sorts vassa stenskärvor hälldes ut att slira fram på. Vid arbetsvägens in- och utfart monterades grindar som effektivt förhindrar genomfart av alla sorters andra fordon än cyklar, men de senare kommer inte heller igenom öppningarna om de har barnkärror eller breda cykelväskor och liknande. Så det har varit något konstigt från början med den här ”cykelvägen”.
Men med ovannämnda åtgärder ansåg kommunen dock att medborgarförslaget var besvarat. Se länkar nedan till handlingarna i ärendet. Och det framstod som att insatsen gjordes för cyklisternas skull. Ingenting annat nämndes.
Efter ett tag började cyklister att undra om detta var allt? Nackdelarna med cykelbanans beskaffenhet blev allt mer uppenbar, och varför asfalteras den aldrig?

2021 vaknar upproret igen, en ny aktivistgrupp tar form, håller digitala möten, skriver insändare och föser ut kommunpolitikerna ur Alceahuset för att cykla med dem till Arninge. (Två kommunfullmäktigeledamöter ställde upp) Gruppen skulle kunna författa en handbok i direktdemokrati, den är ett föredöme i sitt agerande. Men vad har de för det?

Nu verkar det istället uppenbart att kommunen har låtsats att den har kommit medborgarförslaget till mötes och av en arbetsväg gjort en halvdan, men dock, cykelväg mellan Täljö och Rydbo. Men denna väg visar sig nu egentligen ha ett annat syfte: den är iordningställd som driftsväg för Roslagsvatten/Norrvatten inför deras planerade arbete med att uppgradera huvudvattenledningen mellan Täljö och Rydbo. Skogsvägen är bara en cykelväg i den mån som den även går att använda som sådan. Och som ett brev på posten kan man nu på Norrvattens hemsida, inte kommunens, läsa att från juni 2021 och fram till hösten 2023 ska Norrvatten arbeta med att byta ut den gamla rörledningen som löper längs med sagda väg mot ny. Detta innebär att det tid- och bitvis inte kommer att gå att cykla alls på den här vägen.

Så var det med den cykelvägen. Men Norrvatten visar att det går att informera rakt och tydligt, förhandla med markägare och anlägga cykelbanor: i mitt tycke har kommunen visat sig svag i alla tre avseendena. Norrvatten ger på sin hemsida, se nedan länk, klara besked om att driftsvägen mellan Täljö och Rydbo etappvis kommer att stängas av. Men att Norrvatten, när detta blir aktuellt, kommer att informera om ingreppen på dels plakat vid infarterna till vägen, dels på kommunens hemsida och i sociala medier. Det utlovas också att det under projektets 2 1/2 år alltid ska gå att cykla genom arbetsområdet: Norrvatten har kommit överens med den privata skogsägaren om att få röja mark och fälla träd när så behövs för att anlägga alternativa cykelvägsavsnitt när den ordinarie driftsvägen inte är möjlig att användas av allmänheten.

Så här kommer det att vara fram till hösten 2023. Men då kan det finnas en öppning för att kommunen verkligen ordnar en anständig cykelväg från Åkersberga och till den västliga kommungränsen. Det här går att läsa om i Cykelbokslut 2020, se nedan, där det är värt att notera att ”cykelvägen” mellan Täljö och Rydbo inte finns med… Istället går att läsa på sidan 9 under punkt 3.6 i ovannämnda skrift att en sammanhängande cykelled ska skapas från Täljö via Svinningevägen ner till Rydsbo Saltsjöbad och därefter Svinningevägen vidare västerut till Kulla vägskäl. Planen är Trafikverkets och kommunen hakar på. Därefter avser kommunen tydligen, enligt kännedom, att fortsätta med cykelled upp till Rydbo station. Här kommer sedan som ett led i den regionala cykelledsstrategin en cykelbana att anläggas från Rydbo och till kommungränsen mot Täby vid Arninge. Först därefter finns sträckan Täljö-Rydbo på agendan för att göra en riktig cykelbana där.

Jag flyttade till Åkersberga i fjor, 2020. Jag hade då bott väldigt många år i en av Europas tre bästa cykelstäder: Malmö. Jag trodde inte det kunde vara så illa att det på en annan ort inte skulle gå att cykla säkert till nästa kommun, eller ens inte vara möjligt för en barnfamilj att cykla till kommunala badplatser, som här i Garnsviken och vid Domarudden. De två senare turerna är förenat med livsfara i så fall. Kommunen anför problem med fornlämningar och markägare för att kunna etablera cykelbanor här, samt att det inte finns pengar. De argumenten håller inte. Prioritera om, förhandla och bygg cykelbanor, det är det enda hållbara för kommunen och dess invånare!

Länkar:
Medborgarförslag 10/2018 med kommunens beslut i ärendet
Medborgarförslag 11/2018 med kommunens beslut i ärendet
Norrvattens information om ny huvudledning mellan Täljö och Rydbo
Österåker kommuns information om cykelvägarnas utbyggnad

Varde namn och plötsligt ser man!

Varje gång jag deltagit i guidade naturvandringar har min syn förbättrats. Jag ser plötsligt växter som funnits där före mig, men först när någon pekat på den och sagt vad den ”heter” har jag sett den. Och därefter dyker plantorna upp överallt. Som Mormors nattmössa (Geum rivale), den hade jag aldrig hört talas om, än mindre sett. Men efter förra helgens vandring med fina Naturskyddsföreningen Österåker på Riddersholm, se förra blogginlägget, ser jag den nu överallt i Åkersberga: På Röllingby backar, Kuckubacken, Ekbacken längs kanalen, etc. Märkligt!

Tre trevliga utflykter med Naturskyddsföreningen och hänger du med på den fjärde?

Så mycket jag har fått se och lära mig på de tre utflykter jag följt med Naturskyddsföreningen Österåker på denna vår 2021!

Först: Blomstervandringen vid Domarudden 2 maj, jag antecknade 30 arter, däribland flertalet olika sorters mossor -en för mig hittills okänd mångfald som guiden Ann Sjölander bland mycket annat berättade roligt om- fem timmars vistelse och två fikapauser, allt i udda soligt och varmt väder denna annars kalla och regniga månad, perfekt!
Artlista Domarudden 2/5 2021

Därefter: Angarnssjön den 8 maj. En besvikelse, förlåt. Inte på utflykten, den bestod av rundvandring i fint väder för andra gången denna månad, jättetur med vädret för mellan utflykt 1 och 2 har det bara varit kallt och regnigt, och vi tog en trevlig fikapaus bland de blommande orkidéerna Adam & Eva under vandringen runt sjöängen vilken tog 3 3/4 timme. Men fågellivet…
Okey jag antecknade 25 arter, men det var i stort vad de med kikare och tålamod kunde berätta att flugskitarna jag i bästa fall skymtade var för några. Angarnssjön är Stockholms läns största fågelbiotop och det är det som gör det trist för människor som vill titta på fåglar: Det är så långt ut till fåglarna i den långgrunda sjön. Och de för fåglarnas skull avspärrade sank- och vassmarkerna ut till vattnet gör att det inte blir mycket till naturlig fågelskådning på grund av avståndet. Angarnssjön är säkert fint för pippiarna dock, önskar bara det fanns bättre ställen för oss båda arter!
Artlista Angarnssjön 8 maj 2021

I Malmö där jag närmast kommer ifrån finns inne i stan, och lättåtkomligt i utkanterna, flertalet olika sorters små naturliga eller anlagda vattensamlingar, här hittar du ett långt större såväl flertal som artrik mångfald av fåglar än vad jag förvånat upplever i Österåker sen jag flyttade hit i fjol. Kanske om jag tar mig ut i skärgården här får jag en annorlunda upplevelse? Men alltså ett tips för dig som ska till Malmö och gillar fåglar: Ta bussen till Husie mosse eller Klagshamn och gå runt och du förstår min besvikelse av Angarnssjön, tror jag. Visst använder jag kikare i Malmö, men det är för att bättre kunna avgöra vilken sorts dopping, skrake, spov eller annan vadarfågel det är som jag ser med blotta ögat…

Senast: Riddersholms naturreservat vid Kapellskär, Norrtälje, utflykt den 22 maj. Jag antecknade 38 olika sorters växter, 3 1/2 timmes rundvandring med en fikapaus i småregn, gjorde ingenting bara mysigt och den mycket initierade guiden Gunnar Lodin, som verkar vara de sällsynta växternas egen hustomte här ute, bjöd på hemmagjorda godsaker från naturens skafferi:

Vi bjöds på älggräsdricka och pesto gjord på ramslök, rapsolja, hasselnötter och västerbottenost, mums. Plockade en påse full med ramslök (det är i Riddersholm den växer här i länet) och gjorde likadan pesto hemma, men utan nötter, funkar jättebra bara osten är vällagrad så blir det godare, tycker jag! Växten i mitten heter Ormbär och till höger ser vi S:t Pers nycklar.
Artlista Riddersholm 22 maj 2021

Nästa utflykt: Lördag 19 juni ska Ann Sjölander och Philip Shaw guida hugade längs Krondiket i Åkersberga. Se programmet på Naturskyddsföreningen Österåkers hemsida Jag har gått från dagens källa mellan golfbanan och Pilstugetorpet ner till utloppet vid Trälhavets Båtklubb (Bildreportage från min vandring: Följ Krondikets färd genom Åkersberga) och det ska bli spännande få veta vad det är som växer och flaxar här längs diket. Jag har anmält mig, har du? Kul om vi ses!

Ljus som förorening

Slussholmen i Åkers kanal i Åkersberga ska rustas upp, ett omfattande program för att bevara och rusta upp slussanordning, öka säkerhet för människor och förbättra för fiskens vandring. På kommunens hemsida kan man läsa om upprustningen och ombyggnaderna och se drönarfilmer över arbetet.

Bland handlingarna sticker remissvaret av den 10 mars 2021 från Österåkers Naturskyddsförening ut. För här får djuren sin ombudsman och föreningen tar upp hur illa illumineringen av kanalen med omgivning svär sig mot naturhänsyn. Jag får mig en tankeställare för jag älskar hur det ser ut längs vattnet när det är mörkt, som här:

Men det är alltså inte bra. För enligt Naturskyddsföreningen Österåker hindrar trädbelysning fladdermössen att leva sitt nattliv och den vackra blå belysningen av vattnet vid själva slussen förstör för de nattvandrande fiskarna. Så vet man det. Och det är bara att ge sig, tycker jag. Hänsyn mot djurlivet måste vara viktigast, människan har förstört tillräckligt. Naturskyddsföreningen ger dock förslag för att även vi ska kunna nattvandra: belysning som bara aktiveras när vi rör oss längs gångbanorna till exempel. Jag kan också tänka mig att den speciella trolska effektbelysningen sparas till en kväll i veckan eller nått.

Längre ner vid kanalen ståtar några nya husschabrak längs höjden ovanför Centralvägen. På kvällarna ser det ut så här:

Snacka om ljusförorening. Husen sticker ut från berget och det är gattet under byggnaderna som lyses upp med stark vit neonbelysning. Vilket är syftet med att förorena miljön på det här viset?

Hur såg det ut, huset som låg där till nu?

Jag har nu bott i Åkersberga i ett år och jag har redan historiska erfarenheter av tätorten. När jag kom hit fanns det en järnvägsövergång strax väster om kanalen, Båthamnsvägen fortsatte från båtklubben norrut över järnvägen mot rondellen på väg 276. Spåren från vägdragningen och övergången är helt igensopade nu, istället går en viadukt under järnvägen vid Rallarvägen som kan sägas ha förlängts ner till Sågvägen. Och söder om den vägen går nu Hjulvägen parallellt. Än är naturen orörd söder därom i sin tur, men stora planer finns på vägar och byggnation. Då kommer man ha glömt hur det var innan, tror jag. Jag kan i varje fall inte säkert erinra mig hur huset vars kvarvarande ruin nu röjs bort såg ut när det stod där på kanalens östsida strax söder om gångbron över i höjd med Hackstavägen. Och då är det dock bara en vecka sen huset brann…
Klicka på bilderna två gånger så förstoras de rejält!

Kommer du ihåg vad gluggen mellan villan och parhusen var fylld med? Jag tror det var en svagt gulfärgad verkstadskåk i trä i ett plan med en vinkelbyggnad till vänster i rött trä. Eller? 🙂
Lika bra fortsätta fotografera längs kanalen söderut denna fina soliga dag, vem vet vad som händer härnäst. Alltså måtte inga fler hus brinna, men de kan ju råka ut för att rivas ändå och då när det är gamla försynta trähus som smyger fram i terrängen vilka plötsligt en dag är borta så har de en benägenhet att bytas ut mot stora märkvärdiga stenhus som pockar på uppmärksamhet i stället för att smälta in i naturen…

Några meter från rivningstomten åt söder finns denna idyll från förr. Jag inbillar mig väntkuren på andra sidan är från ångbåtstrafikens dagar för hundra år sen? Vi fortsätter:

Ännu en sorts verkstadsbyggnad, som jag inte vet något om, vet du?

Men bredvid uppe vid Centralvägen har vi gamla kommunhuset, Österåkers första. Hur det ser ut från framsidan kan du se i mitt blogginlägg På spaning efter ett stickspår. Där fortsätter också vandringen söderut. Ha det bra alla!

Undrar vad 7000 nya bostäder gör med Åkers Runö?

Bäst att ge mig ut och fotografera hur det ser ut idag, medan tid är, tänkte jag efter att ha publicerat föregående blogginlägg, se nedan. Ska kommunen smeta ut 7000 nya bostäder längs med Roslagsbanan från centrum till Rydbo så kommer landskapsbilden att förändras drastiskt, som här:

Fotot taget med Skärgårdsgymnasiet i ryggen, Näsvägen närmast framför mig, därefter till höger bygget av Österåkers nya sporthall och i fonden, i mitten i svackan mellan två kullar, anas genom vintervädret Åkers Runös station för Roslagsbanan. Bakom järnvägen bodde en gång en riktig kulla. 🙂

Det lilla huset till vänster, så typiskt ett skånskt gatuhus tycker jag, kallades förr för Egypten, det stod till och med på kartor. Är det någon som säger så än idag? Anledningen är att fastigheten, som tillhörde Husby en bit därifrån,1860 flyttades ut från byn vid det laga skifte som då genomfördes i riket. Den dåvarande ägaren hette Israel i förnamn vilket folkhumorn påpassligt tog tillvara på.
Läs mer om Israel och hans familj och se dem och huset då.

Till höger om Egypten står ett rött litet trähus. Där fanns först Kullans affär och sen postkontor. Kullan var en kvinna från Malung i Dalarna som 1897 flyttat till Åkers Runö med sin man för att driva handelsbod. Ingeborg Krank Eneroth (född Larsdotter Krank) var gift med August Eneroth Tuvesson från norra Skåne och tillsammans med två barn såväl drev de handel som bodde i uthuset. Efter några år flyttade maken till Stockholm medan Ingeborg flyttade med barnen till Täljö där hon öppnade Täljö handel som hon drev till 1929. Ingeborg kallade själv det stället för Ingesberg. Är det någon som vet något mer?
I Milstolpen, tidskrift för Österåkers hembygdsförening, finns det i nr.6/2009 ett reportage om handelsbodar förr och där kan man se en fin bild på kullan själv.

Går man över järnvägen och har Egypten typ i ryggen och vänder blicken mot var vi kom ifrån så ser vi Runöberget längs med i fonden istället. Emellan den och järnvägen föreligger en svacka som om Tunaviken en gång, innan landhöjningen satte stopp för det, gått ända hit in till Åkers Runö och Husby. Den senare byn ligger på en höjd om hörnet till vänster. Ett lämpligt ställe för hamn här: Husby var förmodligen som namnet antyder en gång kungens lagerplats för förnödenheter och byn låg och ligger än vid en genomfartsled från syd till norr. Det här kan ha varit en knutpunkt för införsel och transporter från sen vikingatid och genom medeltid kanske. Ska marken runt om i Åkers Runö grävas upp för bostadsbygge hoppas jag rejäla arkeologiska utgrävningar först får ske.

Om vi istället går tillbaka över järnvägen och vrider blicken åt höger:

Ett öde land, än så länge. Dungen till höger är början på Näs vars område fortsätter söderut ända ut till Näsudden. Vi går nerför backen och ut på Näsvägen igen och rundar dungen:

Här har vi fortsatt Näsvägen söderut tills vi har korsningen med Sågvägen. Åt vänster går den in mot Åkersberga centrum, åt höger går den uppför backen till Näs. I fonden ser vi det skogsparti och sluttande höjd som ligger bakom Johannelund på Näs. Där har det tydligen genomförts någon form av arkeologisk utgrävning som antyder förekomst av hamn och pir, etc, från tusen år sen, typ. Också något att gräva vidare i!

Nu har vi gått uppför backen vi hade åt höger på förra fotot och här kan vi välja att ta till vänster och gå ut på Näs eller ta till höger och gå ner till Åkers Runö och närma oss Egypten och Kullans affär bakifrån. Framför oss idylliska hästhagar, de kan vi nog säga bye-bye till…

Vi närmar oss. Till vänster kan man vika av på en annan uråldrig väg, och på den ta sig fram till Svinningevägen mot Svinninge och Täljö. Jag tror stigen vi ser här fortfarande fungerar så. En annan dag, medan tid är innan det ligger hus i vägen, ska vägen begås, fotobevis kommer! Men idag tar vi till höger istället och fullbordar den bokstavliga rundvandringen med att komma fram till Åkers Runö järnvägsstation igen. Och sen hem och skaka av sig snön! 🙂