År 1026 ska ett sjöslag ha ägt rum i Norden mellan den mäktige danske kung Knut och de något mindre dito norske kung Olav och Svitjods Anund. Slaget ingick i de nordiska härförarnas maktkamper och den isländske författaren Snorre Sturlasson (omkr.1179-1241) skrev på 1200-talet om slaget. Han använde sig då av än äldre källor och annat nu försvunnet material. Även den danske författaren Saxo Grammaticus (omkr.1150-omkr.1206) och den så kallade anglosaxiska krönikan, bland andra, tar upp händelsen och beskriver den livfulIt på olika sätt. Efter 800 år av vad jag förstår oomtvistade lokaluppgifter i berättelserna har plötsligt en sorts maktkamp mellan Skåne och Uppland infunnit sig om var det här sjöslaget egentligen ägde rum. Helgeå i nordöstra Skåne ska ha fått en konkurrent i södra Roslagen uppe i Uppland.

Platsen, som beskrivs för var sammandrabbningen mellan de tre flottorna ägde rum, har traditionellt tolkats som Helgeås mynning vid Kristianstad, något som ingenting heller talar emot i de här historiska texterna, utom en sak kanske, se längre fram. På plats finns å, holme, byar med rätt namn, samt sist men inte minst geografi som stödjer hur fartyg och trupper seglade och red hit och dit för att nu sammanfatta. När det gäller själva slagets dramaturgi är det dock en händelse som är svår att tänka sig skulle funka med Helge å i Skåne och det är att om det vattendraget först fördämdes och sedan släpptes lös igen så skulle en större flodvåg rasa ner till utloppet och med förödande kraft kunna ramma där befunna skepp. De vattenmassorna tror jag lugnt och stilla skulle bevattna Kristianstadslätten istället. Men för tusen år sen var det kanske annan fallhöjd. Eller så är det här en skröna som passade in för Snorre att ta med i sina kungasagor där man i Olav den heliges saga kan läsa om detta. Just den här vattendetaljen har dock kommit att bli ”den enes död den andres bröd” för i modern tid har det alltså nu lagts fram teorier om att sjöslaget skulle ha skett vid en å som bättre kunde dämmas upp för sådan önskad effekt: Långhundraleden i Uppland. Här stämmer å andra sidan inte geografin på några besvärande punkter…

För att ta en sak i taget så ingår slaget 1026 i maktstriderna mellan de tre kungarna, här var det Knut mot Anund och Olav som samarbetade och seglade ihop och som passat på att plundra i Knuts danska rike innan sjöslaget. De tre potentaterna förberedde sig nu för en strid om fortsatt makt över land och farleder. Snorre Sturlasson berättar då hur Olav och Anund hann först fram till den så kallade heliga åns mynning och där slår läger en bit utanför för att invänta Knut. När den sistnämnde närmar sig ska Olav ha gått uppströms med manskap och börjat fördämma ån. Knut ska intet ont anandes till slut ha anlänt med sin flotta och kastat ankar en bit in i ån för att invänta nästa dag som varandes bättre för en sammandrabbning. Då ska istället det hända att den danska flottstyrkan överrumplas av den av norrmännen nu frisläppta forsen som med bråte från fördämningen kastar sig över de danska skeppen med förstörelse och manfall som resultat. Norrmän och svenskar drar därefter dock iväg med sina skepp, de uppfattar möjligen Knuts styrkor som fortfarande för stora för dem att slåss mot. Knut låter i vilket fall enligt Snorre sända ut ryttare som på land följer de svenska och norska fartygens seglats: ”Konung Knut såg, att den norske och den svenske konungen styrde med sin här österut längs kusten. Han sände genast folk i land och lät sina män rida landvägen dag och natt…” (Olav den heliges historia, kapitel 152, heimskringla.no).

I Saxos version av sjöslaget (enligt Wikipedia) omtalas hur detta har föregåtts av en sammandrabbning på land vid Stångabjär/Stainabjär (vedertaget platsen med detta namn vilken är belägen mellan Kristianstad och Hässleholm) mellan landhärar ledda av Knut respektive Anund. Saxo berättar vidare att när Knut vunnit det slaget ska han ha tagit sig vidare med sina trupper för att bekämpa resten av fiendemanskapet. De senare ska ha slagit läger på en holme vid mynningen av Helgeå. När Knut anländer dit låter han bygga en bro över till holmen men bron håller inte så hans manskap ramlar i stort antal i vattnet och drunknar.

Alltså det är fart och fläkt om man säger så över det här trekungamötet, (det är inte som det malmöitiska trekungamötet 1914 även om det också kunde ha slutat med förskräckelse eftersom man efteråt upptäckte hur rostiga fästena för balkongen på landshövdingens residens var där kungarna stått och fridfullt vinkat åt folkmassan på Stortorget). Det finns många dramatiska passager i de olika versioner som finns att tillgå om slaget 1026. Men vad har verkligen hänt och vad är skröna? Och ligger det något i att skeppen möttes i Roslagens famn istället? Det finns kanske rejäla jordnära svar på frågorna ännu förborgade under mark- och vattenyta? Arkeologiska undersökningar har i någon mån hittills utförts i närheten av skånska Stångabjär och på platser vid Helgeås dåvarande mynning. Fynd har här kommit i dagen som stämmer med Saxos version, (bland annat har några kroppar daterade från tiden för slaget grävts fram i byn Åsum vid Helge å, något som kan ha att göra med Saxos redogörelse för att kung Knut efter broras och sammandrabbning lät dragga efter omkomna landsmän vilka han lät begrava vid sagda by), å andra sidan har mynt hittats i Uppland där präglingen säger att Knut är svearnas kung, något som kanske kunde tala för att det ändå var i Uppland sjöslaget stod och att Knut såg till att få kontroll över det området innan han for vidare. Men Maja Hagerman beskriver i Spåren av kungens män, se källförteckningen, hur det stod till med tillförlitligheten i myntslagningen i Sigtuna efter att de engelska mästarna åkt hem och inhemskt orutinerat hantverk skulle ta över med flertalet märkliga myntpräglingar som följd.

Det tycks åtminstone för mig det också märkligt att skärmytslingen till lands mellan danskar och svear i Stangebjär ska ha kunnat skett vid Stångberga norr om nuvarande Åkersberga. Det betyder att först ska en stor fiendehär med eller utan skepp omärkligt kunnat ha tagit sig upp längs Långhundraleden, där svear och norrmän nu bevakade mynningen, för att gå till strid mot en landhär längre upp. Därefter ska danskarna ha tagit sig ner igen och manövrerat sig ut ur farleden bara för att återvända och denna gång fullt synligt, om vi ska följa Saxos skeenden. Så evidensen för att flytta trekungaslaget 1026 från Skåne till Uppland är väl inte den starkaste, men det har varit roligt följa tankespåret.

Det som gjort mig intresserad av ämnet är lokalhistorikerns i Österåker, fil.mag. Gudrun Vällfors verk Tre kungar på Trälhavet. Här redogörs inte bara för slaget – såsom författaren tänker sig att det utspelas i Trälhavet vid Långhundraledens mynning i Österåkers nuvarande tätort Åkersberga- utan här berättas även om ”allt runtomkring” vilket drar in läsaren i den tidens samhälle, levnadsvillkor, strider och som tillhandahåller information om andra intressanta fynd som gjorts här. Spännande och utmanande läsning! Det sistnämnda eftersom Vällfors får jobba en del med att översätta geografi och väderstreck hos Snorre så att dessa uppgifter ska passa in i Upplands förutsättningar istället när det gäller slaget 1026. Och här blir det problem. Vilket har lockat mig att läsa vidare och leta fakta, etc. Precis så som det ska vara!

UTVIKNING
Historia ska inspirera till fortsatt förkovrande! Icke-disputerade hembygdsforskare som skriver av hjärtans lust har oftast kärleken till den egna orten som drivkraft för det som förfäktas och det är dem förlåtet om de hamnar fel. Däremot vilar här ett stort ansvar på dem som förlägger dem, förlagsredaktörer och de som håller i hembygdsföreningars årsböcker och liknande vilket brukar vara målet för bygdehistoriker. Antingen så faktagranskas sådana här verk extra noga och hjälp ges för att se till att det skrivna håller sig på en populärvetenskaplig verkshöjd, alltså med distinkta ordval för sådant det finns belägg och källor för, vilket i görligaste mån redovisas, och sådant som är ”enligt vad jag själv tror/hoppas men inte kan visa några riktigt hållbara skäl och fakta för”, eller så förses artikeln med brasklappen ”Artikelförfattaren svarar själv för innehållet.” Det finns inget däremellan som går an, tycker jag.

Forskare av facket å andra sidan kan ha för mycket att förlora på att glatt dra djärva slutsatser utan gedigen täckning och håller sig kanske därför lite trist på alltför säker mark med snårigt språk, de kan behöva draghjälp av amatörer som lockar in folk till att även läsa deras verk för att man vill kolla upp vad som verkligen stämmer och vill tränga djupare in i ett ämne som man fått en första lättillgänglig introduktion av. Professionen kan därför på olika sätt ha nytta av amatörforskaren. Men bör givetvis inte själv agera som en sådan utan fortsätta tillämpa sin skolade vetenskapliga metodik, allt annat är här omoraliskt, men det förekommer, så även i den här historien vilket jag vill lämna utanför.
SLUT UTVIKNING

Givetvis är det bekymmersamt för en företrädare av att slaget skedde i Uppland att Snorre hela tiden tjatar om att folk seglade eller red österut. Sådant går ju för sig om platsen är Skåne och vi har Blekinges hela kustremsa att fara utefter. Men österut från Åkersberga leder rätt ut i vattnet. Detta menar sig Vällfors dock lösa genom att hänvisa till att ”i realiteten for de åt nordost, eftersom nordmännen räknade väderstrecken -45 grader mot det vanliga europeiska sättet.”. Påståendet saknar belägg och när jag nyfiket ögnar igenom källförteckningen hittar jag bara ”Weibull, Lauritz, De gamla nordbornas väderstrecksbegrepp. Scandia 1928.” En intressant artikel, se nedan källförteckning som länkar till den, som dock påstår tvärtom av vad Vällfors skriver ovan, så det kan ju inte sägas annat än vara en olyckligt vald källa. 🙂 Weibull redovisar nämligen att vikingarna angav öster som det håll där solen gick upp på dagen för vintersolståndet och det är snarast 45 grader plus istället och det pekar hän mot vad vi idag kallar sydost. På Snorres tid ska detta ha korrigerats enligt Weibull så att öster för den isländske författaren är samma som det vi menar är öster idag, dvs där solen går upp på vårdagjämningen. Samma uppfattning delges i andra verk om vikingarnas väderstreck vilka jag redovisar nedan i min källförteckning.

I Tre kungar på Trälhavet spökar väderstrecken genomgående och det blir inte bättre av att ibland anses Snorres väderstreck stämma, ibland ska dessa enligt Vällfors korrigeras, det finns ingen konsekvens och det är inte övertygande. Saxos version redogörs det bara kort för, kanske för att den bättre stämmer med Skånes geografi, medan mycket riktigt en stridande fors à la Snorre antagligen bättre låter sig göras i Långhundraleden. Det gäller att välja sina strider! 🙂 Redogörelsen om slaget vid vad som här sägs vara Stångberga åtföljs dock av kartor som snarare uppdagar de problem jag nämnde tidigare än visar att Uppland is da plejs! Annars är boken utmärkt som inspirationskälla för att lära sig mer om den här tiden i nordisk historia!

Lära sig mer gör man till exempel i Bertil Helgessons Slaget vid Helge å, några aspekter på ett sägenomspunnet slag, en uppsats digitalt utgiven av Föreningen Det Gamla Christianstad, se nedan länklista. Författaren, som är arkeolog knuten till Lunds universitet, analyserar både Saxos och Snorres utsagor närmare och lyfter fram olika möjliga scenarior och alternativa tolkningar av slagets olika skeenden utifrån detta. Han redogör även för geografiska förhållanden, arkeologiska fynd (som kropparna vid Åsum, som nämnts ovan) och andra skriftliga källor kopplat till att det var i nordöstra Skåne de tre kungarna möttes. Texten ger en såväl vederhäftig som fängslande framställning av ämnet och den kan ses som en vetenskapligt hållen motskrift till Upplandspamfletten. Helgesson visar också att det går att göra underhållning av försiktigt formulerade forskningsfakta.

I ärlighetens namn finns det dock ett forskningssammanhang där man pratar om geografiska kvadranter, vilket kan ses som stöd för Upplandsidén om man vill, se nedan källförteckning, varav Svitjod skulle ligga i den östra. Så att när vikingarna sades färdas österut i våra trakter ska det med det menas att de for åt norr för det var området som angavs och inte riktningen. Och det finns även andra än Snorre som skriver ”österut” där det tycks avses ”norrut”, se brevet sist här i artikeln. Men vid brevväxlingen sist här nedan framstår det ändå som att det för den uppländska sakens skull inte gör saken bättre ifall nu öster ska tolkas som norr i de gamla skrifterna.

Till näst sist vill jag bara ta upp att ovanstående undersökningar lett mig att läsa nya böcker och ta kontakt med nya människor, inte minst har min brevväxling med Gudrun Vällfors varit väldigt stimulerande. Tyvärr får hon dock inte sista ordet vare sig om var trekungaslaget ägde rum eller i min artikel här utan det ger jag till Jesper Lauridsen, en av redaktörerna för norska Heimskringla. Det organet samlar och publicerar texter från och om vårt fornnordiska förflutna och jag epostade en fråga till redaktionen där angående att i deras publicering av Olav den heliges historia anmärker översättaren Emil Olson konstant i sina fotnoter att när Snorre skriver öster ska det uttydas som norr, (jag gillar uttrycket i svaret nedan att Knut skulle: ”bortjage nogle slyngelkonger”)

”Hej Anna-Mi
Tak for dine spørgsmål om slaget ved Helgeå i 1026. De fleste er vist enige om, at Helgeå skal findes i det nordøstlige Skåne. Alt i fortællingen drejer sig jo om Skåne og omegn, så det virker mærkeligt, hvis handlingen pludselig skulle forskydes 500 km op langs Østersøkysten.

Der findes andre kilder end Snorre til dette slag. I Fagrskinna, kap.27 
https://heimskringla.no/wiki/%C3%93lafs_saga_helga_Haraldssonar_(Fagrskinna) 
kan vi læse, at den norske kong Olav efter slaget ligger med sin hær ved Kalmar, mens svenskekongen sejler videre østpå(!) til Svearige:
»Eftir orrostu for Onundr Svia konongr austr i Sviðioð. en Olafr konongr la æftir við hær sinn i Karlmarnum«.
Hvis slaget fandt sted i Uppland, var kong Ønund jo allerede i Svearige! Og det giver ingen mening, at kong Olav skulle flygte sydpå til Kalmar for at undgå kong Knuds hær. Så ville han jo sejle imod kong Knuds rige i stedet for væk fra det.

Jeg kender i øvrigt ikke til, at kong Knud den Store skulle have deltaget i et slag så langt nordpå som Uppland. Slaget ved Helgeå drejer sig vel mere om at bortjage nogle slyngelkonger, der hærger i Danmark (herunder Skåne).

Du henviser til Emil Olsons oversættelse fra 1919-26. Når han i fodnoterne hellere vil have nordpå end østpå, er det måske fordi, man må bevæge sig nordpå for at komme fra Skåne til Svearige. Så kan det kan godt være, at man noget af tiden må sejle østpå. Vi kan desværre ikke spørge oversætteren selv, for han har været død siden 1937.

Men i det hele taget skal man være varsom med at overføre sagaernes verdenshjørner til et moderne kompas. Man sejler fx vestpå fra Viken til Nidaros!
Med venlig hilsen
Jesper Lauridsen
Team Heimskringla”

Källförteckning

Beckman Natanael (1938) Smärre meddelanden om nordbornas väderstreck. Fornvännen 1938

Ekblom R (1938) Den forntida nordiska orienteringen och Wulfstans resa till Truso. Fornvännen 1938

Hagerman, Maja (1996). Spåren av kungens män. Stockholm: Rabén Prisma. ISBN 91-518-2927-4

Helgesson, Bertil (2014) Slaget vid Helge å, några aspekter på ett sägenomspunnet slag. Föreningen det gamla Christianstad.

Heimskringla.no -fantastiskt ställe för nordiska källtexter och modernt material om fornnordisk historia med mer än 6700 titlar.

Lindström, Jonathan (2005) Påsk, höstblot och jul 
Sambandet mellan årliga högtider och forntida gravars orientering. Fornvännen 2005

Jackson Tatjana (2006) Navigare necesse est, vivere non necesse. Arkiv för nordisk filologi. Vol. 121. 2006 (I författarens källförteckning finns fler titlar av henne om vikingarnas väderstreck och system med geografiska kvadranter)

Moberg Ove (1987) Slaget vid Helge å och dess följder. Scandia 1987

Sturlasson, Snorre: Norges konungasagor i översättning av Emil Olson 1919-1926

Weibull, Lauritz, De gamla nordbornas väderstrecksbegrepp. Scandia 1928.

Vällfors, Gudrun (2001). Tre kungar på Trälhavet. Händelser kring slaget vid den heliga ån 1026. Uppsala: Arbetsgruppen Långhundraleden. ISBN 91-631-0708-2