Universiteten måste ta etiskt ansvar för sina kurser om AI

Publicerad den av
Svara

Jag har hela livet gått universitetskurser i olika ämnen, studerat på plats eller som efter covid via nätet. Det har alltid varit givande, positivt givande. Utom den senaste kursen: ”Den artificiella intelligensens filosofi: Teoretiska grunder – internet (ht 2025)”. Umeå universitet gav den som distanskurs. Och den sades ha föreläsningar, vilket inte stämde. Samt så var litteraturlistan hemlig tills man hade anmält sig.
Man fick alltså ta grisen i säcken. Vilket jag aldrig mer vill göra. För åtminstone jag väljer kurs lika mycket efter innehållsbeskrivning som litteraturlista. Och det den här kursen ville man skulle läsa var, vill jag säga, taget ur ett sammanhang som man behövde ha läst ämnen inriktade på datavetenskap för att kunna omfatta. Detta krävdes inte. Man skulle ha akademisk bakgrund –kursen kallades avancerad– och med mer poäng i bagaget så hamnade man dessutom i avdelningen för att behöva skriva längre essäer på de två tentamensuppgifterna som gavs. Och detta oberoende av vilka ämnen man hade läst.

Så det var frustrerande att inte få ta del av litteraturlistan i förväg. (Hade jag fått göra det hade jag inte sökt kursen, jag hade då sett att jag inte skulle få det renodlat filosofiska fokus jag var intresserad av.) Men ämnet lockade och jag kunde aldrig tro kursen skulle bli som den blev.

Det gavs alltså inga föreläsningar utan inför varje ny veckostart publicerade läraren en skriven redogörelse med frågor  länkade till den veckans läsuppgift, som först nu släpptes. Studenterna hade då att om denna läsuppgift, uppsatser av olika forskare, under veckan göra två egna inlägg i ett forum för gruppaktiviteter samt göra två kommentarer på någon annans inlägg. Kursdeltagarna var således indelade i grupper med en handfull studenter i varje. Vi kunde inte se vad som ventilerades i de andra grupperna eller hur läraren hade kommenterat inläggen där, om han nu hade gjort det.

I min grupp, åtminstone, var det lågfrekvent som inlägg och kommentarer synades av den som så att säga undervisade oss. Inför nästa veckas läsuppgift kunde vi dock ta del av vad läraren tyckte om den gångna veckans diskussioner inom grupperna, kul för honom kanske att ha tillgång till alla inlägg.
Själv tycker jag de här aktiviteterna var fullständigt bortkastad tid. För att hinna läsa och klämma fram inlägg och kommentarer spånade jag vilt och hade noll tilltro till såväl vad jag själv kom fram till i mina ”analyser” som vad de andra i gruppen skrev.
Men dessa tidsödande uppgifter var alltså obligatoriska, producerade man inte angiven mängd inlägg och kommentarer varje vecka väntade straffuppgifter vid kursens slut. Jag har aldrig varit med om något liknande. För vem var den här kursen till för, kan man undra? Tänk om läraren hade gett inspelade föreläsningar istället –vilket kursplanen påstod– där han själv svarade på sina frågor. Och där det sedan fanns ett dialogforum öppet för alla.

Lärarens inblickar i våra gruppdiskussioner gav inte så mycket. Han slog alltid ner på om man inte ville tillskriva maskinerna att inte vara så långt ifrån att kunna erhålla ett medvetande som man dessutom kanske dristade sig till att hävda krävdes för intelligens. Så kan man tydligen inte förhålla sig. Vad vet vi om maskinernas kapacitet imorgon? Och varför krävs det ett biologiskt medvetande för att en entitet ska kunna kallas intelligent? Vi måste vara öppna för att vidga begreppen. Och att den här typen av våra invändningar där vi dessutom kunde vilja titta etiskt på den miljardindustri som artificiell intelligens numer genererar, det finns det andra kurser för vid Umeå universitet fick vi veta. När jag nu tittar på vad det står om dessa kurser så finner jag att litteraturlistan tillhandahålls först vid kursstart samt att ”Undervisningen utgörs av seminarier och föreläsningar, essäskrivande och diskussion. Om kursen ges som internetkurs är undervisning och studentaktiviteter nätbaserade.” Som den kurs jag alltså gått nu…

Om den här kursen är symtomatisk för universitetsutbildningar inom AI är det illavarslande. Och det inte bara rent undervisningsmässigt. Det behövs åtminstone en kurs som undersöker det religiösa perspektivet inom AI-forskningen. Och som tittar på vilka krafter det är som vill tillskriva den artificiella intelligensen egenskaper idag enbart biologiska varelser besitter. Och vilka konsekvenser detta får i takt med att det slår igenom.

Tack bäste bloggbesökare för info och länkar om Roslagsbanans historia!

Publicerad den av
Svara

Det rullade in ett epost till min bloggstation:

”Läste på din blogg om tegelbruksspåret, har inte hittat någon bild men på denna bangårdsritning från 1911, ser man åtminstone hur det spåret anslöt till stationen:

På ritningen ser man också hur ”Åkersberga-Trälhavets Järnväg” anslutits i efterhand, mitt på bangården och längst bort från stationshuset. Det förklarar också den skarpa kurva som det är vid stationsutfarten mot Österskär än idag.
Sträckan (Roslags) Näsby – Åkersberga byggdes av ”Södra Roslags Kustbana”, men båda köptes snart upp av Stockholm-Rimbo Järnväg (SRJ), som snart började kalla sig Stockholm-Roslagens Järnvägar.
Vad jag förstår så lades tegelbruket ned redan 1915 så spåret bör bara ha använts i fyra år. Kanske därför det inte fastnat på någon bild.”
Med vänlig hälsning
Leif Broberg i Hägersten

Så roligt med detta gensvar på mitt blogginlägg! Och det kom mer och fler intressanta upplysningar om gångna tiders järnvägstrafik från Leif Broberg. Och här ska också sägas att bangårdsritningen ovan är hämtad från Bangardar.se som är ett bildprojekt Järnvägsmusei Vänner utför på uppdrag av Sveriges Järnvägsmuseum.

I ovan arkiv kan man även, till exempel, ta del av ritningar över andra bandelar inom smalspårstrafiken längs Roslagsbanan.

Sen finns ju Digitalt museum som är ett större samarbetsprojekt mellan olika museer och andra institutioner i Norge och Sverige.
Se vad som kommer upp när du där söker på Roslagsbanan! Exemplet nedan är foto på en så kallad rälsbil (foto Gunnar Ekelund, Spårvägsmuseet)

Eller vad som dyker upp när du söker på: Åkersberga med avgränsning Järnvägsmuseet och Spårvägsmuseet (tack för tipset Leif Broberg!)

Det är lätt att bli nördig när det gäller järnvägshistoria, svårt att sluta kolla när man väl börjat, så akta dig! 🙂

Själv är jag medlem i Tjustbygdens Järnvägsförening och gör ibland utflykter med den i min barndoms rälsbussar som rullar än tack vare entusiasterna i föreningen; gissa om jag trivs med att nu ha tillgång till Roslagsbanan!

Leif Broberg återkom altså med mer data och fina länkar, se nedan, stort tack för det, så roligt när ni som tar del av min blogg hör av er! Tillsammans kan ju Kort från Åkersberga bli riktigt bra:

”På ritningen ser man också hur ”Åkersberga – Trälhavets Järnväg” anslutits i efterhand, mitt på bangården och längst bort från stationshuset. Det förklarar också den skarpa kurva som det är vid stationsutfarten mot Österskär än idag. Åkersberga – Trälhavets Järnväg var nog främst ett tomtbolag, liksom Djursholmsbanan. 
Sträckan (Roslags) Näsby – Åkersberga byggdes av ”Södra Roslags Kustbana”. Initiativtagare och stora aktietecknare var ”godsägare m.fl. personer” . Man kan ju förstå att mjölk, ägg och även fläsk var mycket mer värda om de kunde transporteras till Stockholm på några timmar i stället för på några dagar med häst och vagn. På motsvarande sätt finansierades Stockholm – Rimbo Järnväg (SRJ, invigd 1885) främst av godsägarna i Rimbotrakten.
Äldst var banorna längst i norr som tillkom redan på 1870-talet, Upsala – Lenna Jernväg (”Lennakatten”) och Dannemora – Hargs Jernväg som byggdes för järnbrukens behov av malm och träkol och för transporter av halvfabrikat (tackjärn).
Stockholm – Rimbo Järnväg åtog sig trafikeringen av Södra Roslags Kustbana, Åkersberga – Trälhavets Järnväg och Djursholmsbanan och kom sedan att efterhand köpa upp alla smalspårsbanorna i Roslagen och använde därför marknadsföringsnamnet Stockholm-Roslagens Järnvägar, som störst omfattade Roslagsbanenätet 326 km. 
På 1950-talet övertogs SRJ av staten och blev en del av Statens Järnvägar (SJ). 1972 sålde SJ linjerna söder om Rimbo, som vid det laget bara hade persontrafik, till Storstockholms Lokaltrafik (SL). Av de nordligare linjerna återstår idag bara museibanan Lennakatten vid Uppsala och Dannemora Hargs Järnväg som är ombyggd till normalspår och tillhör Trafikverket.

Den här kartan över Stockholm – Roslagens Järnvägar är klickbar och sedan kan man grotta ner sig i de olika bandelarnas historia.

Om du vill läsa mer, skulle jag rekommendera den här boken: Roslagsbanan 100 år av Storstockholms lokaltrafik, utgiven 1985 av Stenvalls förlag.

Eller den här: Roslagsbanan och bygden: 1885-1985 av Jarneberg, Eric – Ekström, Gert, utgiven 1985 av Täby Hembygdsförening

Roslagsbanan – en tidsresa, utgiven 2021 av Trafik-Nostalgiska Förlaget i samarbete med Roslagsbanans Veterantågsförening. Den innehåller bilder främst från 1970-talet.

Hälsningar
Leif”

Berga bokklubb har startat, kom med!

Publicerad den av
Svara

Nu finns det en ny bokcirkel i Åkersberga för dig som tycker om att läsa och diskutera böcker! Vi kallar oss Berga bokklubb och vi kommer att träffas varannan månad på Espresso House i Åkersberga centrum. Vi tänker oss att vi turas om att föreslå vad vi ska läsa och att vi väl mest läser romaner. Men kom med och tyck till om allt ovan!

Nästa träff efter vår allra första nu blir den 6 maj 2026 klockan 14.15, på Espresso House. Då vill vi prata om den första bok vi nu läst –eller lyssnat på som ljudbok– som är Din stund på jorden, av Vilhelm Moberg. Den finns på biblioteket som ljudbok och är i veckan även tillbaka där som pappersbok för utlån. 🙂

Läs mer om Berga bokklubb här!
Kom med! Eposta: amwwendel@gmail.com

Är människan en best och mår vi bättre om godhet och ondska är krafter utanför oss?

Publicerad den av
Svara

Lyssnar ofta på Söndagsintervjun med suveräna Martin Wicklin. Häromsistens intervjuade han Horace Engdahl. Jag fastnade fascinerat vid vad akademiledamoten sa om människans sanna väsen och natur:

”Det vi kallar upplysningstiden (…) den ersatte gudsdyrkan med människodyrkan (…). Det blev väldigt fin stämning av det i början, tills man upptäckte hur människan egentligen var beskaffad. (…) Hon är en best. Och då måste man tänka vidare från upplysningshållet, och då måste vi göra om henne! Och då föds alla möjliga utopiska projekt som fortfarande är med oss och där man försöker på olika sätt (…) tvinga in henne och sätta ner henne och sätta henne i fängelse och skola om henne och utsätta henne för propaganda och förbjuda saker och göra det ena och det andra. Och så ska man få fram den här människan såsom hon egentligen borde vara –som ändå aldrig någonsin kommer att finnas om vi inte utsätter henne för radikala genetiska ingrepp av något slag.”
Lyssna på hela intervjun här.

Funderade länge på ovan. Om var man ska placera ont och gott i förhållande till människans natur: inuti oss eller utanför. Och har Horace Engdahl rätt i att vi inte kan göra om oss? Utan bara regleras genom samhällskroppens funktioner? Samt: hade kyrkan en poäng? Ett välgörande tillhandahållande av det goda? Och att kyrkan visade på att där godhet saknas finns det utrymme att fylla upp med ondska istället. Att det handlar om krafter-makter som kämpar om oss. Gud och Djävulen, konkreta begrepp att hänga upp moralen på. Klart att det blev knepigare när vi själva skulle härbärgera hela det etiska rastret inom oss själva istället.

Kyrkan fokuserade väl förr mer på att få oss att fatta att vi hade ett val att göra. Erkände vi vår skuld över att inte ha agerat gott, så fick vi förlåtelse. Då fick vi känna på Guds godhet, och den kunde vi få leva i. För vi var ju som vi var.
Idag är vi omgivna av självhjälpsböcker istället för biblar, träningshallar istället för kyrkor, etc. Vi är lika religiösa, men fattar det inte. För vad är jakten på mening, välmående och lycka, egentligen? Men istället för att sträva efter andlig resning anstränger vi oss att passa in i det politiskt korrekta tänket istället, detta är normer att förhålla sig till. Termer som gott och ont är bortklippta ur berättelserna om vad det är att vara människa. För Gud och Djävulen finns ju inte. Våra handlingar finns, men om de är bra eller dåliga, som det numer heter, bestäms av andra och av tidsandan. Inte lätt det här!

Av en slump läser jag ännu ett verk av min favoritförfattare som utgjuter sig över precis ovannämnda funderingar han också: ´salem´s Lot av Stephen King. Här ingår en katolsk präst som får några sidor på sig att tänka högt och beklaga sig över kyrkans utveckling. Förr tillhandahöll hon, enligt prästen, en världsbild där det goda kämpade mot det onda och kyrkan hade närmast magiska förmågor i att besvärja mörkrets makter för människans skull. Men nu:

”The church is more than a bundle of ideals, as these young fellows seem to believe. it’s more than a spiritual Boy Scout Troop. The church is a Force. (…)
You see the overall concept of evil in the Catholic church has undergone a radical change in this century. (…)
The Catholic Church began to cope with a new concept as it marched into the twentieth century: evil with a small e. With a devil that was not a red-horned monster complete with spiked tail and cloven hooves, or serpent crawling through the garden–although that is a remarkable apt psychological image. The devil, according to the Gospel According to Freud, would be a gigantic composite id, the subconscious of all of us. (…)
Stupendous, of course. But impersonal. Merciless. Untouchable. Banishing Freud`s devil is as impossible as Shylock’s bargain–to extract a pound of flesh without spilling a drop of blood. The Catholic church has been forced to reinterpret its whole approach to evil (…)
It is in the process of shedding its old medicine-man skin and re-emerging as a socially active, socially conscious body. The inner city rap-center ascendant over the confessional. Communion playing second fiddle to the civil rights movement and urban renewal. the church has been in the process of planting both feet in this world.” (sidorna 464-466 i Stephen King ´salem´s Lot, Vintage Books 2013)

Jag tycker ovan är lysande formulerat, men så är också Stephen King en fantastisk författare! Han behärskar alla genrer och använder dem för att berätta historier där oftast barnet står i centrum, han står alltid på deras sida. Samtidigt är han fullödig i samhällskritik, som i den satiriska och häftiga Mr Mercedes-trilogin, till exempel. Men i ´salem´s Lot fångar han in något annat, han som oftast behandlar just ondska och mörka krafter.

Behöver vi uppfinna Den Goda Kraften, även om vi inte tror? Det verkar som om King kan tänka sig det i stycket jag citerar ovan, det låter så i varje fall: Att vi behöver föreställa oss en kraft att förlägga livsmening i. Något utanför oss själva. Och det är väl det som är haken, för att återknyta till vad Horace Engdahl säger, vi sysslar ju numer med människodyrkan i alla dess former. Men att underställa sig ett magiskt tänkande är kanske just det vi behöver för att kunna befria oss från oss själva?

Fyra intressanta böcker, men jag har invändningar!

Publicerad den av
Svara

Jag tänkte här skriva om fyra av mina senast lästa böcker. De är alla läsvärda, två fantastiska genom illustrationerna i första hand, men även genom att vara så välskrivna. Dock har jag hakat upp mig i olika grad på olika fenomen i eller med alla de här verken. Häng med på min genomgång av:

Fredrik Sjöberg: Bruno Liljefors, en biografi. Albert Bonniers förlag 2025
Jacob Wiberg: Sjuttiofem fotografer, Bilder med historia. Populär Historia 2010
Katarina Harrison Lindbergh: Skånska kriget 1675-1679. Historiska Media 2025
Merete Mazzarella: I skrivande stund. Schildts & Söderströms 2025

Fredrik Sjöberg: Bruno Liljefors, en biografi.
Vi som uppskattar Fredrik Sjöberg som författare fascineras nog alla av att han kan skriva om vad som helst, från flugor och daggmaskar till konst och samhällsskeenden, och det på ett sätt att man bara älskar hans prosa och formuleringskonst. Ingen blir heller besviken av hans senaste verk. Men ibland är han här farligt nära att skriva i Fredrik Sjöberg-stil och det får han akta sig för, att bli ett manér!

Biografin om Bruno Liljefors öppnar en insyn till ett konstnärsliv jag inte visste någonting om innan och Sjöberg har grävt fram både stort och smått. Vi kommer väl konstnären så nära det går vilket betyder att här finns också stängda rum, men så är det ju med oss alla. Det vi får veta är fängslande nog. Bildmaterialet lika så. Men här blir jag dock även arg på förlaget som förstört alla konstverk de bestämt ska dras över ett uppslag. Det ser för jävligt ut!

Det här är en tjock limbunden bok med hårda pärmar, du kan inte fläka upp den hur som helst. Det gör att varje sida ohjälpligt försvinner med halvannan centimeter ner mot en djup innerkant och det som tryckts på de ytorna går förlorat. Varvid konstverken stympas på ett oförlåtligt sätt! Fi donc! Skäms! Gör om till nyutgåva! Det finns lösningar.

Jacob Wiberg: Sjuttiofem fotografer, Bilder med historia
Också en fängslande bilderbok, denna gång 75 fotografers verk tagna mellan 1845 och 1989. Mestadels synnerligen dramatiska världshändelser som fångats suveränt. Alla svartvita utom den på Olof Palmes spillda blod. Mästerlig samling foton dragna över högersida och med engagerad och detaljskarp text om verket och händelsen på vänster. Man läser och bläddrar och tänker är detta världen?

Ja, det är det. Även det faktum att män beskrivs i första hand som det yrke de har, kvinnor genom sitt kön. Nu råkade jag bli medveten om det här och gick igenom texterna för att se hur illa det var. Och jag har sett värre i media genom åren: män som fyller varje plats på ett torgkafé omnämns som ”byborna träffas här varje dag”, en läktare full med karlar kallas för ”befolkningen hejar på sitt lag” medan om några kvinnor står i biljettkö vid en biograf så står det just det också i bildtexten.

Kvinnor verkar för evigt i första hand vara sitt kön, det som är det andra för att nu travestera lika evigt aktuella Simone de Beauvoir. (Det andra könet, 1949, finns på svenska i nyutgåva 2024, Norstedts.) Och även i den ovannämnda fotoboken träffar vi på att dem som vi ser på fotona beskrivs som soldater, rallare, kommunarder, barn och sotare, till exempel; alla är här då män. Men när det är en kvinna som arbetar med fiske så omnämns det just så: en kvinna som arbetar med fiske. Jag blir så trött, tar det aldrig slut?

Katarina Harrison Lindbergh: Skånska kriget 1675-1679

En lättläst och flyhänt genomgång av det värsta århundrade som drabbat Skåne i krig och massakrer räknat. Med intressanta fördjupningar och utvikningar här och var. Lägger tillrätta allmänna missuppfattningar om till exempel snapphanarna och sätter in kriget i Skåne i sitt sammanhang av vad som skedde runt om landskapet och längs Östersjön. Författaren skriver bra och boken ger inblickar i något vi för vårt eget bästa inte får glömma.

Den invändning jag har mot den här boken är den jag har mot faktaböcker som saknar fotnotapparat. (Nu har Katarina Harrison Lindbergh en, men dock rudimentär sådan: 33 poster för hela boken varav hälften går till två olika verk.) Hon har en gedigen litteraturlista vilket dock brukar vara fallet i den här genren. Men det jag mer eller mindre frustrerat saknar är en redovisning av att när något påstås: kommer det då från en utomstående källa –i så fall vilken– eller handlar det om författarens egen spekulation/slutsats?

När det nu finns sju sidor med förteckning av ”Källor och litteratur” varför kan då inte dessa få aktiva hänvisningar inne i boken genom fotnoter? Författaren är inte ensam, så jag vill inte detta ska uppfattas som särskilt hackande, utan så här brukar det vara. (Men i till exempel på samma förlag den i samma genre 2005 utgivna Kampen om Skåne, redaktör Göran Rystad, beläggs uppgifterna i de ingående delarna med rejäla ”fotnötter”.) Böcker för ”allmänheten” kanske anses bli för tunga och akademiska med källhänvisningar? De här utgåvorna ska kanske ses som lättuggad lockelse till att vilja veta mer och då dras in i att gå på de tyngre verken?

Men när man skriver så bra som Katarina Harrison Lindbergh gör hade innehållet klarat tydlig förankring i källor; det händer ibland i den löpande texten och det är tacknämligt! Dock det som också nu är att nästan ingen av källorna som nämns i listan inte heller är förstahandskällor ökar väldigt onödigt osäkerheten om vem som påstår vad och varför. Det är trist med denna tradition i svensk utgivning av facklitteratur!

Merete Mazzarella: I skrivande stund
Avslutar med en sorts dagbok/månatliga essäer under ett år av en pensionerad finländsk professor i litteraturhistoria. Det författaren här har fokus på är hur det är att leva i hennes ålder, snart 80, och vilka tankar som uppkommer därav. Det är underhållande, chosefritt och smått rörande. Så länge Mazzarella uppehåller sig vid nära fenomen och lärt relaterar till dem vet hon vad hon pratar om. Hennes funderingar skapar nya insikter till hur det kan vara när kropp och knopp är äldre, men sinnet ännu är ungt och nyfiket.

Ibland påminner hon om Carl-Göran Ekerwald i hans eleganta och bildade motsvarighet: Fördelen med att bli gammal, Karneval förlag. 2023. De är båda belästa författare med espri i pennan. Ekerwald hade dock den goda smaken att inte visa upp sitt dåliga omdöme när det gäller världspolitik, så som jag minns boken av den nu framlidne författaren som gav ut sina reflektioner vid hundra års ålder. Merete Mazzarella, däremot, omnämner upprepande Israel och Palestina och deras agerande på ett sätt så att hon i bästa fall kan kallas för aningslös antisemit. I bästa fall.

Religioner har ingen dold agenda, läs på medan tid är!

Publicerad den av
Svara

Det finns en beröringsskräck bland intellektuella och mediefolk i det här landet, vill jag hävda, för att lära sig något om religioner. Man tuffar på med gamla fördomar om vad en religion är. Synd och subversivt för samhällsdebatten.

Jag läste en gång i tiden religionsvetenskap vid ett universitet, tog många poäng 🙂 och lärde mig massor, det mesta vände upp och ner på mina föreställningar om trosuppfattningar. Och framför allt hisnade jag över hur radikala studierna var. Här fanns ingen Gud! Däremot otaligt av människor som genom tiderna på olika sätt skapat sina gudar och religioner. Det är också allt som finns.

I ämnet religionsvetenskaps alla discipliner, som exegetik, religionshistoria, religionspsykologi, religionssociologi, etc finns det bara människor. Tror gör man inte i de här ämnena på universitet. (Det gör man inom AI-forskning däremot. Mer om det i kommande blogginlägg.) Utan man bedriver sant radikala studier i vem och vilka som när, var, hur och varför har skapat det som vi kallar religioner. Det är studier som gräver fram spår efter såväl fordoma religiositet som avtäcker dagens myter och trosuppfattningar varhelst sådana visar sig. Och det är mest sällan i kyrkan…

Vi läste oss igenom urkunder och kunde till exempel se hur texten avslöjade var skarven fanns där Moseböckerna fick ny författare, vad det krasst materialistiska syftet med Bhagavadgita var, varför en del gudar kräver människooffer och varför katolska kyrkans präster måste leva i celibat. Till exempel. Såå intressanta genomgångar av vad folk har samlats kring att tro på för att uthärda tillvaron –å ena sidan, men framför allt: för att utöva makt genom.

Det är ju som maktordningsredskap religioner har visat sin främsta och förnämsta sida och sådan tillämpning visar inga prov på utmattning än idag! Tvärtom visar religioner hur effektivt de kan användas (av människor!) för att samla och organisera folk mot en uttalad fiende och att vilka krigiska handlingar som helst när och var som helst kan ske med den rätta åkallan.

Det börjar så klart i hemmet där religioner kan nyttjas för att etablera rätt härskarordning från början vad det gäller vilka mänskliga rättigheter som ska tilldelas respektive kön, till exempel. Och för att banka in vad livet går ut på, etc. Sen är det bara att köra på med indoktrineringen genom hela samhället. Vilket så klart är perfekt för en maktapparat som behöver medborgarnas lydnad och medagerande för fortbestånd eller rentav utökning av reviret. Därför är ämnet religionsvetenskap viktigt, borde ingå delar av det i kurser på Försvarshögskolan, men det gör det kanske?!
Men även samhällsanalytiker och dito arbetare av olika slag skulle tjäna på mer initierad kunskap i sagda ämne. Idag är det ganska naiva föreställningar här och var vilket lämnar fältet fritt för överraskande maktutövning med religionen som kraftfullt vapen. Vilket hade kunnat räknats ut…

För det är inte så att religioner har någon dold agenda. Tvärtom! Allting ligger i öppen dager för den som vill ta del av budskapen. Vilket inte bara de som vill förtrycka sin nästa borde vilja göra utan alla. Medan tid är.

P.S. Nu tror du att jag med ovan drapa menar islam, eller hur? Visst menar jag islam. Men var nu inte så naiv du också att du stannar vid det!

Sveriges Natur gör bort sig med sitt politiska träsk

Publicerad den av
Svara

Trist! Tidskriften Sveriges Natur är intressant och välbehövlig. Den har en unik position som publikation för natur- och miljöbevakning i främst Sverige och som medlemsorgan för Sveriges Naturskyddsförening. På ett underhållande vis lär den ut om olika djurarter och deras beteenden och den tillhandahåller fina naturreportage. Sveriges Natur är på flera sätt en angelägen publikation som jag gärna tar del av. Men med blandade känslor…

För uppdraget missbrukas! En politisk ambition lägger sin försåtliga skugga över innehållet varvid tilliten till vad som skrivs luckras upp och en trötthet inträder: Vad är det här för trams?

Efter att ha läst tidskriften genom åren är det sensation att i senaste numret, 1/26, inte ha retat mig på vare sig ledaren eller organisationskrönikan. Men det dyker upp annat inne i tidningen. Som vanligt.

Det som det handlar om är att Sveriges Natur förtäckt (att det mellan raderna och i textens slutsats framstår vad man vill säga) tar ställning för Miljöpartiet, delvis öppet stöder klimataktioner och miljöaktivister, helt öppet stöder samepolitik och alla andra ”urfolk” vad det än gäller, men per default kritiserar gruvnäring, torvbrytning och konventionell odling.

En professionellt journalistisk, alltså opartisk, analys av alla ovannämnda fenomen, vilken skulle kunna frambringa andra fakta och därmed dito uppfattningar om dem, saknas. Utan på redaktionen har man väl en flanelltavla (miljövänligt) uppdelad i två halvor där man klatschar dit pappfigurer på delen över De Goda respektive De Onda –allteftersom det faller sig. Och så hänger de där till hjälp för reportern att veta hur artikeln ska skrivas. Tidskriften framstår därigenom självt som De Fula genom sin agenda.

Ibland får man hjälp av läsekretsen som skriver lämpliga insändare att gömma sig bakom. Som när chefredaktören skrivit så här i ledaren för septembernumret 2025: ”Israels ockupation och pågående, misstänkta folkmord” (…) ”Förutom ett troligt folkmord handlar det alltså även om planetär förödelse.” Man vågar inte riktigt bara skriva folkmord utan tar till brasklappar.

Men då inkommer passande nog några rader utifrån att publicera i nya numret: ”Tack för den fina ledaren (…) Att ni gör det ni gör, och dessutom gör något som idag är så ”radikalt” som att använda rätt benämning, nämligen Palestina, och att peka ut krigsbrott – det är som att andas frisk luft.” Snyft! Jag hade som redaktör skämts för att ta in en sån insändare, men så är jag också journalist av den gamla skolan.

Tidskriften kan även ta hjälp från den egna organisationen för att upprätthålla den politiskt korrekta hållningen. En frågeställare får på sidan 53 i 1/26 svar av Naturskyddsföreningens ”enhetschef för odlingslandskap” (sanslös titel i det här sammanhanget). Frågan –med rubriken ”Tillräckligt med ekomat”– gäller om maten inte räcker till alla på jorden ifall odlingen sker uteslutande på ekologiskt vis? Det segervissa svaret kan ni ju gissa er till…

Argumentationen fram till det bygger på undanhållande av fakta, förtäckt veganpropaganda och felaktiga slutsatser! Samt inte ett ord om att tar vi bort djur och deras betesmarker för att odla får vi en monokultur som är till men för den biologiska mångfalden. Bland annat. Förutom att det mest bara är sanslöst skitprat i svaret. Läs själv:
”(…) Flera studier visar att ekologisk odling inte behöver ta mer mark i anspråk om vi parallellt äter mer växtbaserad kost och minskar matsvinnet. (…) Samtidigt visar beräkningar att mindre än hälften av världens spannmål äts direkt av människor, resten går till djurfoder och biobränslen. Så ja, ekomaten skulle räcka, men inte om vi fortsätter äta, slösa och använda så mycket spannmål till djurfoder som vi gör idag.”

Kan ju inte låta bli att här även kommentera med att en stor del av det så kallade djurfodret utgörs av sådant som människor inte kan äta och tillgodogöra sig näring ur. Som gräs, till exempel. En enkel googling säger också: ”Boskap äter mestadels foder som människor inte kan äta. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation skulle 86 % av det växtmaterial som ges till boskap globalt vara oätligt för människor direkt.”

Läs Sveriges Natur! Du lär dig massor och håller samtidigt uppe ditt blodtryck!

Döm beteendet – inte orsaken!

Publicerad den av
Svara

Nu diskuterar folk på X om Trump lider av frontallobsdemens. Foton analyseras på hur han står och går och uttalanden skärskådas efter hur han talar och argumenterar. Jag kräks.

Det är likadant som när kvällstidningsreportrar söker upp massmördares gamla lärare för att höra hur monstret hade det i skolan som barn, blev han månne mobbad? Eller att socialarbetare får uttala sig om undermåliga förorter som skapar och göder kriminalitet. Vad är det här för dynga?

Man behöver vid intresse inte släktforska länge förrän man är nere vid 1800-talets nödår då svält och missväxt tvingade miljoner svenskar att emigrera. Industrialismen ropade efter arbetskraft och folk flydde landsbygden för en framtid i arma förstäder, inhemska eller i USA, med usla boendeförhållanden. Hur många blev brottslingar? Förmodligen inte fler än av dem som stannade kvar i bondesamhället.

Det är en skymf mot de som förr kämpade för sina liv under omständigheter få av oss, tror jag, skulle klara idag. Det är äckligt dölja individens agerande bakom en slöja av tillrättalägganden som ska ”förklara” –dvs egentligen ursäkta; vi får då inte döma dem som gjorde fel för de kunde inte bättre på grund av ”omständigheterna”. Det är alltså samhällets fel. Det synsättet är en skymf mot alla dem som gått före oss och gjort rätt!

Jag skiter fullständigt i om Trump är dement eller om en mördare hade en taskig uppväxt. Vi har alla en bakgrund, en historia! Vi har alla att försöka leva våra liv så gott det går. Det är bara beteendet vi ska se till och döma när någon bryter mot samhällsordning och lagar. (Okey, det kan finnas så kallat förmildrande omständigheter som bör komma fram vid en del brottmål i domstol, men det är då och där det!)

Ni som tror: att i ett ”annat samhälle” blir folk inte brottslingar; att människan är en rationell varelse vars beteende kan styras med den ”rätta politiken”; att kriminella handlingar ska förstås, förklaras och till och med förlåtas istället för att efter vidriga dåd enbart se till att gärningspersonen inte har möjlighet att göra om det – ni har fel och utgör en risk för allt fler våldsdåd. För ni tillhandahåller en legitimitet åt dessa våldsverkare, ni underlättar för dem medan ni gör tillvaron värre för offren.

Hur vore det om vi pratade om offren istället? Och läste Gitta Serenys: Vid avgrunden (Ordfront 1974)? Författaren söker bakgrunden till hur en man kunde låta mörda 900 000 människor. Det handlar om Franz Stangl som var lägerkommendant i Treblinka. Denne ”skrivbordsmördare” som bokens baksidestext kallar honom hade inget blod på sina manchetter och hans underordnade lydde bara order. Gitta Sereny hittar aldrig någon som säger att vederbörande var skyldig till dessa mord. För att finna någon förklaring intervjuade hon –förgäves– till och med Stangls gamla barnkrubbefröken…

Åkersberga i täten för att förnedra gamlingar

Publicerad den av
Svara

Jag har skickat ett klipp ur veckans Kanalen till mitt husorgan Grönköpings Veckoblad. Det är en artikel om vad som ska hända i Åkersberga och som verkar som hämtat ur Grönköpings liv och leverne. Jag tror tidningen där kan ta en del meningar rakt av för att göra en fiktiv nyhet från Grönköping.

Tipset gäller vad som ska hända med närtrafiklinje 968. Det står först: ”Idag kan vi inte ge ett exakt datum för när vi kommer igång med det nya dynamiska upplägget med de virtuella hållplatserna.”. Floskelansamlingen känns igen från andra myndighetsutskick än som här från Region Stockholm och finns säkert som kortkommando på kommunala datorer.

Men det som är ett djärvt steg vidare i hur man kan behandla ”gamlingar” som ju är målgrupp för busslinje 968 står längre ner i artikeln (målpunkt=virtuell hållplats): ”Varje målpunkt kommer att ha ett priovärde och de målpunkter som man åker till med bokade besök som till exempel vårdcentral eller tandläkare har priovärde 1, medan målpunkter med aktiviteter som mål har prio 2 och nöjen inklusive butiker har prio 3.”.

Märk väl att busslinje 968 kostar lika mycket att resa med som annan SL-trafik. Men här ska man nu alltså även behöva uppge syftet med sin resa. Och så är det därtill bestämt från början hur dessa ska prioriteras. Vilken annan resandekategori kan man tänka sig behandla på det här viset?

Det kommer nog inte att bli något problem; appen som är tänkt ska användas för att boka dessa ”dynamiska” resor har ännu inte fåtts att fungera. Den vill kanske inte vara med på sånt här trams, för att inte tala om de som ska tvingas använda appen för att komma åt upplägget med de virtuella hållplatserna och dito prioriterade målpunkter.

Ser fram emot nästa nummer av G.V.

Länkar
Artikeln i Kanalen
Grönköpings Veckoblad

Det här är inte en tidtabell värdigt en kommun som kallar sig möjligheternas skärgårdskommun!

Publicerad den av
Svara

I senaste numret av Kanalen (39/2025) är kommunens eget reklamblad infogat: Ditt Österåker #6 oktober/november 2025. Här kan man underhållas av en sida om ”Upplev Österåker i höst och vinter” Och som alltid så berättas det om denna skärgård som kommunen är en del av; texten informerar om allt spännande och trevligt som finns att upptäcka där ute på öarna. Och så står det hjälpsamt: ”Med buss och färja är det möjligt att ta sig till Husarö, Ingmarsö och Finnhamn från Åkersberga station. Planera din resa med SL-appen eller på SL.se.”

Men låt oss göra så! Jag knappar in i appen att jag just vill resa från Åkersberga station till Husarö och sedan tillbaka igen. Jag kan då för en vardag i november, aktuellt ju, välja mellan följande turer:

Från Åkersberga till Husarö: 02.46-08.20, 07.36 – 09.25, 08.10 -12.10, 15.19 -16.55, 16.52-18.50, 18.59-20.40, 20.39-07.15.
Från Husarö till Åkersberga: 05.55-07.54, 07.15-09.12, 14.50-17.51, 17.09-18.48, 18.50-20.52.

Ovan står samtliga resor i SL:s regi. Om jag alltså lämnar Åkersberga 08.10 är jag efter 4 timmars resa (!) på Husarö och har då att stanna där 2 timmar och 40 minuter innan jag kan ta en färja hem och med det vara tillbaka i Åkersberga 17.51. Jag kan även åka från Åkersberga tidigare och då går resan ut på halva tiden, men då måste jag stanna på Husarö i nästan fem och halv timme istället. Jag kan ta en senare färjeförbindelse från Husarö också, bara jag inte missar att sista båten till fastlandet går 18.50. Och det då med en färjeförbindelse som måste beställas innan och det senast en timme innan avgång.

Vad man kan utläsa ur tiderna ovan är också att det alltså inte finns någon trafik i någon av riktningarna efter morgonturerna vid 7-8 och fram till 15.

Det här är inte en tidtabell värdigt en kommun som kallar sig möjligheternas skärgårdskommun! Speciellt inte som inte en enda båtförbindelse någonstans ut i skärgården avgår direkt från kommunens huvudort Åkersberga heller!

Antingen blir Österåker vad den påstår att den är eller så får den byta ut floskeln mot något som bättre stämmer med verkligheten. Om det ska finnas någon anständighet i vad man säger är fallet!

P.S. Det ser minst lika illa ut när det gäller de andra destinationerna, Ingmarsö och Finnhamn. Själv har jag besökt Ljusterö en gång på de snart sex år som jag har bott i kommunen, men aldrig någon gång upplevt att jag bor i en skärgårdskommun eller fått lust att göra en tur ut till fler öar. Undrar varför…

Läs min jämförelse med Västervik som inte bara kallar sig för en skärgårdskommun utan också är det!