Alla behöver mörkret, ljusföroreningar inte kul, inte julbelysningar heller…

Skönt julen är över, eller? Inte är det mörkt längre, i varje fall, utan ett skapt januariljus lyser upp dagen som aldrig förr. Det bästa är att julbelysningarna packats ihop, måste jag säga. Julen 2020 var min första här i Åkersberga och då imponerades jag av mängden julpyntade balkonger, mycket mer sånt här än i Malmö, tycktes det mig. Och första julen var det bara trevligt. Sen blev det lite mer nästa, och vid nästa, som är den senaste, mådde jag tyvärr, förlåt, illa. Det har blivit groteskt, vad finns det av julfrid och dito fröjd i skarpa, grälla, blinkande lampor som kan täcka hela husfasader och stråla rakt in hos grannar? Hur står ni ut?

Själv njuter jag av mörkret och ser med intresse hur den renoverade Slussholmen har fått nedåtriktad armatur fastsatt i räckena och att det som verkade vara tre lampor för att underifrån lysa rakt upp på träd på holmen inte har satts igång, hoppas de aldrig gör det heller. Och att det överhuvudtaget är ljussvagt längs kanalen vilket bara är skönt, ögat vänjer sig och ser mer än om det varit skarpa lampor punktvis, då hade mörkret utanför varit mer kompakt. Det är aldrig svårt att se var man går, men det är också det enda som det behövs hjälp till. Jag är därför tveksam till de här ”fasadbelysningarna” av träd längs kanalen, i rött, grönt och vitt. Det är visst det väldigt tjusigt och roligt spöklikt, för oss människor. Men vi har inte råd att behandla naturen som råmaterial för att skapa egna sagovärldar om det går ut över den förra. Har, till exempel, fladdermössen godkänt detta eller sitter de i träden och svälter ihjäl för de vågar sig inte ut och jaga mat, det blir ju aldrig mörkt…?

Varför måste mänskan lysa upp sin värld så in i bängen? Trots elkris och domedagsprofetia så nog fanken ska det stråla in i undergången. Vi håller ju, på grund av ljust ljusföroreningar, på att förlora såväl stjärnhimlen som de djur som behöver nattmörker för sin överlevnad, och som vi är beroende av eftersom de utför viktiga pollineringstjänster. Varför är vi som vanligt så självupptaget korkade?

Jag läser Mörkermanifestet, om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm av Johan Eklöf (Natur&Kultur, 2020). Eklöf berättar om det sinnrika samspel som finns mellan djurens beteenden och ljusets växlingar. Han beskriver från havens djup och uppåt, genom årmiljonerna och inifrån våra celler och rent kemiskt hur ljus och mörker styr allt. Ett intrikat system som vi kanske i elfte timmen åtminstone lyckas rädda några smulor av i bästa fall, suck. Eklöf skriver fint och fascinerande om hur det har varit, är och riskerar att bli, en viktig bok!

Det som särskilt sökte mig vid läsningen var den massutrotning av fladdermöss som tyvärr Svenska kyrkan åstadkommit genom sina fasadbelysningar av kyrkor. Eklöf har varit med och inventerat förekomst av fladdermöss i kyrkor i Västergötland vilken har halverats sen fasadbelysning infördes. Så aningslöst, eller hur? Suck. Hur är det då i Österåker? Jag epostade pastoratet och kontakten och svaret jag fick gör att det här blogginlägget dock kan sluta i ett Happy End i detta avseende!

-Vi har ändrat styrkan i fasadbelysningen av Österåkers kyrka och både på den kyrkan och kyrkogården och på kyrkan och kyrkogården i Roslags Kulla har vi anpassat belysningarna. Till exempel har vi mörkerlagt flygstråk för fladdermössen in mot kyrkobyggnaderna, berättar Marie Lönnqvist, fastighetsansvarig vid Svenska kyrkan i Österåker.

Näst i tur att få sin belysning åtgärdad är Ljusterö kyrka och sedan Östra Ryd.

-All belysning av kyrkofasader och på kyrkogårdar, så även vid Garnsvikens begravningsplats släcks numer klockan 23 också, avslutar Marie Lönnqvist.

🙂

Hur gör du med julkorten?

Trettondagen pockar med att det är dags att tänka på refrängen och plocka ner julen, de tre vise männen har hittat fram till Betlehem så stjärnan i fönstret kan man dra ur kontakten till, hemma hos mig låter jag den brinna oavbrutet från första advent till idag. Sen är det pyntet som ska tillbaka i sina påsar i kökssoffan, bästa inköp jag gjort för nu slipper jag upp på vinden med sånt, såväl jul- som påsk- och kräftskivedekorationer får plats i lådan under sittlocket.

Och så var det julkorten. De jag får lägger jag allteftersom i ett silverfat på bord med duk och gläds åt. När det är dags att lägga undan dem läser jag dem en gång till, ibland medföljer julbrev, väldigt ambitiöst. Fast på gamla dar har jag också börjat skriva några sådana och det är roligt. En surgubbe i Skåne som ringde och tackade för mitt julbrev, anmärkte dock syrligt att sådana får han av fler avsändare och det är väl bara för dessa att skriva ett och sen byta namn i brevhuvudet. Då blev jag själv sur och sa att så gör minsann inte jag. Utan jag börjar med ett blankt papper för var och en, märkte han inte hur personligt brevet till honom var?

Med den tanken har jag kommit in på de moraliska reglerna för julkorten. För såna finns det fler än ovan av, eller hur? (Jag har dock en väninna som skickar samma julbrev till alla sina vänner, men då vänder hon sig uttryckligen till alla sina vänner i det.) Gör du till exempel som jag att du sparar årets julkort till nästa så att du då inte missar att skicka till dem du fick av i år? Kan du tänka dig att klippa av frimärken från kort vilka inte har nåtts av postens stämpling i syfte att använda dem själva i nödfall? Om ni är flera i familjen som julkorten är från kan då en underteckna med allas namn? Tycker du att det ska vara julfrimärke eller går det lika bra att använda vanliga frimärken? Om du skickar julkort av papper, kanske egenhändigt gjort på något sätt, med eller utan kuvert, blir du då lika glad för julhälsningarna du får tillbaka om dessa sker med sms, messenger eller epost? Eller är det viktigt att tekniklikhet råder mellan julhälsningarna? Skickar du även till folk som aldrig skickar tillbaka? Finns det sådana som skickar till dig, men aldrig du till dem och varför det i så fall? Vad tycker du om personer som använder sin arbetsgivares julkort när sådana finns till att sända dig en privat julhälsning?

Många frågor att fundera på om man vill. Lägg gärna märke till vad som stör dig och vad du inte bryr dig något över. Återkoppla gärna och kommentera här på bloggen, skulle vara roligt höra dina åsikter.

Till sist en hågkomst:
Jag glömmer aldrig det år när jag aldrig kunde bestämma mig för vilket foto jag skulle ta till mina fotojulkort och surade över mig själv och tiden gick så jag skickade inga alls, tänkte jag hoppar över i år. Då hörde en vän av sig och höll ett brandtal! Det var fantastiskt! Jag använder mig själv, även så här många år senare, av argumentationen och retoriken och berättar för folk att har man mist kontakten med gammal vän av en eller annan orsak så går den alltid att aktivera igen så länge man åtminstone skickar julkort till varandra. För då finns kommunikationskanalen kvar, den står bara i viloläge och det går smidigt att en jul kasta ner några rader i kortet eller så för att kontakten ska vara påslagen igen. Men. Har man slutat skicka julkort då har man klippt av ledningen, det finns inte längre någon kanal att använda och man har en större uppförsbacke om man vill återuppta kommunikationen igen, för hur gör man då? Vänskapen är liksom Avslutad när inte ens ett julkort skickas. Etc

Jag skämdes som en gris (fattar inget av det ordspråket egentligen) efter påpekandet och surade över att den stora och frivilliga glädjen med julkortspyssel nu hade blivit ett Moraliskt Ansvar och Plikt istället. Efter några år (jag är långsint) tyckte jag dock kommentaren var intressant och jag var glad över att ha vänner som bryr sig om mig och mitt beteende!

Det finns således många infallsvinklar på ämnet och mycket att skriva om det!

dav

Att läsa en författare är att läsa flera

Läser äntligen Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände, har tänkt göra det sen 1970-talet, typ. (En pojkvän då svamlade mycket om boken. Jag har haft två pojkvänner som läst böcker, de är i ömt minne bevarade, sådana växer sannerligen inte på träd.) En riktigt bra roman, och en roman som går sin egen väg, berättartekniskt också. Fast vänta, första delen där huvudpersonen är i Afrika, är det inte som en variant av Joseph Conrads Mörkrets hjärta, parat med Charles Bukowski. Hm, undrar om Céline (1894-1961) vars Le voyage au bout de la nuit kom ut 1932 kan ha läst Conrads (1857-1924) roman från 1898?

Jomenvisst! I mitt hemmabibliotek där jag fortfarande har kvar Conrads roman och Olof Lagercrantz Färd med mörkrets hjärta, En bok om Joseph Conrads roman, från 1987 står svaret. (När jag flyttade för snart tre år sen från hus till lägenhet gjorde jag mig av med ett par av mina bokhyllor och dito innehåll. Några gånger har jag tänkt ”attan att jag gav bort de banden”, men mer ofta riktigt njuter jag av vad jag har behållit istället, så det är lugnt.) Jag läser sålunda på sidan 180 om Célines roman att den är: ”i sina Afrikapartier starkt beroende av Mörkrets hjärta. Men hos Céline finns alla de sinnesintryck som Marlow/Conrad utplånar -svetten rinner, tröttheten tynger, svarta kvinnor bjuder ut sina tjänster, djungeln skriker, stinker, sjuder. Céline utgår, skulle man kunna säga, från Conrad och bjuder sedan allt det som denne avstod från.”. Lagercrantz sammanfattar med att Celines redogörelse är ”Conrads erfarenhet i annan tappning.” Kul när ens magkänsla får stöd, eller hur?

Som jag nämnde så skriver Céline och Bukowski en snarlik prosa, dvs det är väl Hemingway som spökar: korta meningar utan bisatser, inga adjektiv, etc. Céline och Bukowski är inte lika hårdkokta, som stilen kallades på sin tid, men anslaget finns där. De båda delar ett rakt och chosefritt gestaltande av sexualitet också, det är därför jag tänkte på Bukowski snarare än Hemingway direkt. Ernest H levde mellan 1899 och 1961, hans viktigaste verk kom redan på 1920-talet, så Céline läste kanske honom också? 🙂

I översättarens mycket intressanta efterord till Resa till nattens ände om författarens eget liv som i sig är en roman, så skriver C.G. Bjurström på sidan 449: ”Céline har satt djupa spår: det tydligaste exemplet är Henry Miller, som för övrigt var en stor Céline-beundrare.”. Jo, jo, Miller (1891-1980), var väl en tidig vapenbroder till Bukowski (1920-1994) med sitt debutverk I kräftans vändkrets som kom ut redan 1934 medan Bukowski började förläggas först på 1970-talet även om något verk kom decenniet innan. Båda publicerades i vilket fall efter Célines debutverk som slog igenom stort.

Henry Miller är dock mindre lik Céline än Bukowski vid jämförelse, tycker jag. Den gode Miller är väldigt babblig, hans prosa saknar den stringens Bukowski och Céline behärskar som för handlingen framåt. Men visst, Miller gillar metaforer som Céline, fast där Miller föregår dem med ett ”som om”, alltså han använder beskrivningen från ett utanförperspektiv så gör inte Céline det, han skriver dem snarast inifrån, världen är sån, inte ”som om”. Här påminner han om den ryske författaren Andrej Platonov (1899-1951) vars verk Tjevengur från 1929 visar upp ett dylikt eget språk. Platonov var en underjordisk författare vars verk inte publicerades förrän långt efter Stalins död, när det gäller Tjevengur dröjde det till 1978, så vi kan nog räkna bort influenser från det hållet.

Det är roligt att upptäcka likheter och påverkan, ibland kan de stämma ibland är det säkert bara slump. När jag läste Resa till nattens ände kände jag närvaro av Conrads berättelse i afrikaavsnittet, jämte Bukowski. Sen när huvudpersonen lämnar den kontinenten och far först till USA och sen hem till Frankrike så inträder nya tankar som byter ut Conrad mot Jean-Paul Sartre (1905-1980) och dennes existentialistiska betraktelsesätt och litterära utgjutelser om detta. Det tycker tydligen översättare Bjurström också som på samma sida som ovan nämner: ”Men även Sartre har läst Céline, därom vittnar inte bara det inledande citatet i Äcklet, utan den existentialistiska romanstilen överhuvudtaget”. Se där, där prickade jag in en gubbe till! 🙂

Äcklet gavs ut 1938, alltså var Céline först och, skulle jag vilja säga, är minst lika bra som Sartre på att förmedla en gestaltning av tillvarons intighet och vårt äckel över det. Här finns definitivt någon som snott av någon.

Céline kan ha läst Dostojevskij (1821-1881) också. I romanens fortsättning förtätas tankegångarna och handlingens dramaturgi -det sker flera mord och många gruelser- på ett för den författaren typiskt gestaltningssätt, tycker jag. Så i slutspurten kan vi sida vid sida ha Bukowski, Sartre och Fjodor. Det vill säga Céline!

Charles Bukowski
Louis-Ferdinand Céline
Joseph Conrad
Fjodor Dostojevskij
Ernest Hemingway
Henry Miller
Andrej Platonov
Jean-Paul Sartre


Vad gamla och nya kartor kan säga om Österåkers historia och framtid

Österåker är en väldigt gullig och prydlig liten kommun, men den känns som om den inte har släppt taget om 1950-talet. Bilen ska fram till varje pris, cykling är inget att bygga egna banor för utanför tätorten, sopor slänger vi i soprummens osorterade kökkenmöddingar och brevbärarna får böja rygg och trava i trappor för att lämna brev i flerfamiljshusen. Och fortfarande kan kommunen tänka sig att bygga hus på jordbruksmark…

Det är intressant att glida fram och se vår på historia rika bygd. Bara man vet vad man ska leta efter går det att följa äldre vägdragningar, till exempel. Och ana fordoma vattenleder och förstå varför fornminnena klumpar ihop sig på en del av dagens höjder vilka ju är gårdagens, stenålderns, strandlinje.
Här har du ett flygfoto över Österåker där fornminnena är utsatta med länk till Riksantikvarieämbetets information kring objekten.
Och mer om de första invånarnas Österåker under yngre stenåldern skriver Rolf Ekelund väldigt trevligt om på Svenska kyrkans webbplats, läs varför!

Det är viktigt att lära känna historien! Vi får inte vara den sista generationen som kan gå i dess spår, de historiska resterna kan lära oss om vad som är viktigt för framtiden. Men då får inte en kommunledning vara tondöv för dessa värden heller. Med invånare som har koll på läget tvingas kommunen också ha det vilket är bra!

Du har många historier, foton, fakta och länkar till att veta mer på Österåkers Hembygdsförenings hemsida.
Här finns även länk till Lantmäteriets avdelning Historiska Kartor där man till exempel kan titta på en storskifteskarta över Runö i Åkersberga från 1775.

Ju mer man kollar hur viktig jordbruksmarken alltid har varit och hur många berättelser bygden visar upp när man vet var man ska leta, från spår ute i miljön till data på nätet så blir man ju lätt bestört när dessa värden i projekteringar för framtida bostadsområden inte får någon större vikt. Det känns ärligt talat tyvärr som om vad som helst kan hända av förödande beslut. Medan till exempel Malmö har beslutat att inte bygga mer på jordbruksmark. Där fokuserar man nu istället på att förtäta innerstan och på att bygga över rangerbangårdar och motorvägsmot. Varför kan inte Österåker också fatta något liknande politiskt beslut?

Kommunen gör det igen!

Ikväll måndag 12 december 2022 kommer kommunstyrelsen föreslå kommunfullmäktige i Österåker att anta Detaljplan för Hagby äng och kulle etapp1. Det blir säkert så också, jag återkommer annars.

Och än en gång visar kommunen att jordbruksmark saknar värde, att sakägarutlåtande inte har någon betydelse och att fornlämningar är till för att flyttas på. Bland annat.

Länsstyrelsen har genom kommunens hela planeringsprocess med att utforma detaljplan för husbyggen på ovannämnda område varit kritisk på en rad punkter: översvämningsrisk, problem med avrinning, risk för ras på grund av lerjord och kritik mot att jordbruksmark ska tas i anspråk.
Länsstyrelsen skrev redan för några år sedan att: ”Länsstyrelsen anser att kommunen gjort en felaktig bedömning av brukningsvärd jordbruksmark enligt MB 3 kap. 4§. Det anges i planbeskrivningen att området som ligger inom Hagby 1:5 tidigare brukats som jordbruksmark. Detta är felaktigt. Delen av planområdet som ligger inom Hagby 1:5 är fortfarande jordbruksmark. 2017 anmäldes den som i träda i en ansökan om jordbrukarstöd. Den aktuella marken är en sammanhängande åker på drygt 9 hektar. Den har klass 4 i åkermarksgraderingen, vilket är bland det bördigaste i länet.” (Läs mer på sidan 7 i Samrådsredogörelse 2021-10-19, Samhällsbyggnadsförvaltningen, Österåkers kommun)

Jag tycker ovan är pinsamt.

Av det som jag mer tar upp i andra stycket är: att av 30 sakägare och övriga som yttrade sig 2021 är det typ 2 som inte uttryckligen motsatte sig att naturområdet mellan Svinningevägen och Hagbyhöjden bebyggs; att Länsstyrelsen går med på att kommunen tar bort fornlämning L2020:307, men betonar att kommunen måste ansöka om tillstånd för detta och att det måste göras arkeologiska undersökningar här innan andra arbeten får påbörjas. Så får vi väl se hur det går med det.

Läs mer om Detaljplan för Hagby äng och kulle etapp 1 i:
Granskningsutlåtande 2022-11-14, Samhällsbyggnadsförvaltningen, Österåkers kommun
Samrådsredogörelse 2021-10-19, Samhällsbyggnadsförvaltningen, Österåkers kommun

Slutsats: kommunen är ålagd att bygga ut längs Roslagsbanan, men man kan ju göra det på mer eller mindre lyhörda sätt för vad som är viktigt för de omkringboende, för jordbruksmark och natur, etc. Jag tycker Österåkers kommun återigen, om detaljplanen antas, visar att samråd är spel för gallerierna. Hoppas på bättring nästa gång!

Exploateringen av Näs -en historielös maktfullkomlighet

”Syftet med detaljplanen är att utveckla området Näsängen, som en del i den stadsmässiga utvecklingen av Kanalstaden – Näsängen – Täljöviken. Med planen ges möjligheter till en hållbar stadsutveckling med såväl bostäder, lokala verksamheter och service.” Utdrag ur Österåkers kommuns detaljplan för Näsängen 1 vilken antogs i somras.

Kan det bli mer historielöst? Om vi bortser från att området bör vara det sämsta i Åkersberga att anlägga nya bostäder på utifrån att det saknas kollektiva transportmöjligheter och att underlaget för att skapa en sådan med en bärkraftig resandestatistik dit verkar otillräckligt, att det oåterkalleligt förstör en värdefull biologisk biotop, och bara tittar på att planeringen slår sönder en historisk helhet. För den gör just det, detaljplanen. Om den genomförs kommer vi, precis som på andra ställen, ha det förgångna i form av skyltar som pekar ut platser var det fordoma tog plats. Historien blir något exotiskt, som ett djur på zoo, som visas upp i enstaka skärvor. Det kommer visst det att finnas lite natur kvar vi kan vandra igenom på anlagda gångbanor, det räcker så.

De kommunala översiktsplanerna genom åren har tålmodigt rullat projektet framför sig som en stinn guldkalv. Och nu ligger den i grytan. Drömmen om att exploatera Näsängen har nu vunnit alla strider, eller? Svar har ännu inte kommit från Mark- och miljödomstolen dit Österåkers Naturskyddsförening i somras än en gång överklagade kommunens beslut. Vi får se.

Till dess kan man bläddra i en kandidatuppsats av en blivande samhällsplanerare som 2002 författade en rapport som går att låna på Österåkers bibliotek, står i hyllorna för Roslagssamlingen i Åkersberga:

Det var en gång en by i Österåker, Uppland – NÄS
En landskapsanalys i tre dimensioner
Lotta Lindberg
Examensarbete, 10 poäng, HT 2002
Samhällsplanerarlinjen, Kulturgeografiska institutionen
Stockholms universitet

I den vid uppsatsen då gällande kommunala översiktsplan från 1990 skulle hela området, Näsudden, bevaras som strövområde. Uppsatsen tar här upp kommunens underlag till ”grönstrukturplan” där Näs tydligen beskrivs som ett levande exempel på ett äldre jordbrukslandskap. Lotta Lindberg tillskriver kommunen åsikten:  ”Näsområdet bedöms vara viktigt för en biologisk mångfald.” Det kommunala underlaget sägs vidare enligt Lindberg hysa uppfattningen att: ”Näsområdet bedöms ingå som ett av flera strövområden av hög kvalitet i kommunen. I underlaget framhålls att det är viktigt att området bibehålls intakt.”

Och just det här, att området bibehålls intakt, det har fullständigt spolats bort med badvattnet. Här som annorstädes. Det sparas gärna bitar, fragment, görs rapporter och utställningar. Som om helheten, meningen och funktionen med en biotop och kulturhistoria, kan bevaras med hjälp av enstaka pusselbitar.

Om detaljplanen för Näs går igenom kommer det att komma en nästa skarvbit att läggas till av exploaterade jordbruksmarker och våtmarker, etc. I kulisserna väntar till exempel västra sidan av inloppet till Åkers kanal, alltså nordöstra delen av Näs upp mot Hjulvägen. När det också är genomfört kan man lika bra rulla ut ett medelklassghetto i mitten av Näs också så är allt klart, prydligt och fint. Det finns liksom ingen hejd. I likhet med att dra ett kritstreck framför en höna som har kropp och huvud nerpressad mot marken, hon kommer att ligga kvar, oförmögen att resa på sig, fastnaglad i illusionen om ”hållbar stadsutveckling”.

Lindberg ger i sin uppsats kritik och råd angående områdets tillstånd, och hon skriver dem ovetande om att kommunen senare skulle slakta tanken på intakt strövområde. Numer gäller ju bara nu i vår stolta kommun, att det finns en historia innan oss och att det kommer att komma en framtid efter oss ingår inte ”i den stadsmässiga utvecklingen”. Här följer tre av åtta tänkvärda summeringar i examensarbetet:

”2. Resultaten i den här analysen pekar entydigt på att det saknas information om t ex kulturmiljövårdens syn på historiska värden. Behovet av dialog bör vara ömsesidigt. Å ena sidan ökar möjligheten till dialog lokala aktörers möjlighet att påverka utvecklingen av landskapet, samtidigt som allmänheten erhåller kunskap. Det i sin tur är en förutsättning för att uppnå det ansvarstagande som åberopas gällande historiska värden i kulturminneslagen. Å andra sidan ökas möjligheterna, inom kulturmiljövården, att förstå vad som gör vissa miljöer särskilt bevarandevärda och varför.”

”7. Gravar, fossil åkermark, stensträngar, röjningsrösen, ängsmark, bebyggelselämningar, byggnader osv. –alla dessa hänger ihop i ett förhistoriskt, historiskt och nutida markanvändningssystem. Genom att utesluta delar av systemet och anse vissa mindre bevarandevärda än andra förloras helhetsförståelsen för hur människor har utnyttjat landskapet under olika tider. Näsområdet uppvisar en mängd historiska skikt. Tack vare att så stora delar av föredetta Näs by ännu är så bevarat kan hela förhistoriska och historiska markanvändningssystem beskådas. Att landskapet är välbevarat beror i högsta grad på att man bedrivit ett mycket varsamt jordbruk i området.”

”8. Stora delar av undersökningsområdet utgör en bevarandevärd helhetsmiljö ur kulturmiljösynpunkt. Området har förutsättningar att fungera som en levande jordbruksmiljö i tätortens omedelbara närhet. Näsområdet har dessutom förutsättningar för att fungera som rekreations- och strövområde i en växande tätortskommun där andelen större grönområden successivt minskar. Dock krävs insatser:”

Dålig utställningsteknik drar ner fina Medelhavsmuseet

Medelhavsmuseet i Stockholm var en ny bekantskap för mig igår. Spännande mumier, en hel/halv liten terracottaarmé, vackra flertusenåriga smycken och en massa andra saker möter besökaren i ett lagom stort museum. Jättegod mat i serveringen därtill gör att hit känns det inte tröttsamt att tänka sig återkomma för att strosa omkring fler gånger. Roligt är också när man intelligent använder digital teknik och visar hur de utställda mumierna ser ut under lindorna…

Mindre roligt, rentav väldigt trist, är när informationstekniken havererar. Så här ser det ut, till exempel:

En glasmonter med i förgrunden ett mumifierat barn. Vill man läsa om föremålen får man vika sig dubbel och närma sig informationsrampen längst ner i skohöjd… Det sägs att offentliga byggnader ska tillgänglighetsanpassa sig för personer med funktionshinder. Här lyckas man hindra alla att bekvämt kunna ta till sig informationen. Det enda godtagbara är att texten är mörk på ljus botten…

…för det är den väl bara i den egyptiska avdelningen. Annars är det vit text på svart botten, vilket säkerställt är mer svårläst. Ännu sämre blir det när den tryckta texten är av typen sans-cerif, alltså utan ”kilar och klackar” som den du läser här nu. Titta i en tryckt tidning så ser du en text med cerifer, något som är bättre för att ögat ska kunna följa textrader där stilen är liten vilket den ju är i tidningsartiklar.
Men liten är den också på informationstavlorna i museet, liten är också avståndet mellan raderna medan raderna i sig är breda, för breda för den lilla storleken på bokstäverna, alltså för att sammanfatta: inte en bokstav rätt i hur man informerar med text på ett läsvänligt sätt. Som kronan på verket är spotlightsarna ibland monterade så att man skuggar informationstavlorna när man försöker tillgodogöra sig vad det står:

Sen förvånades jag också över det här modet/svårmodet att använda numrering vid utställda föremål vilka man ska leta upp på en list eller tavla för att där i den svårlästa stilen ta till sig information av knapphändigt slag, så här ser det alltså ut på Medelhavsmuseet, klicka gärna på fotona så de förstoras, jag misslyckades få texten skarp på fotot till vänster, men på bilden till höger får du en uppfattning hur det är att läsa på tavlorna, tavlan till höger var lågt satt också och det gick inte att vinkla skivan uppåt:

Som ovan ser det också ut på Armémuseum i Stockholm nedan, det är kanske samma konsult som fått härja fritt:

Bedrövligt, eller hur? Alla tidigare uppräknade dysfunktionaliteter på ett bräde inklusive att här är även föremålen taffligt utställda, som om de var inslängda i en glasmonter, häpp!

Nu är jag inte stockholmare, eller ens svensk utan skåning och som sådan van vid dansk museitradition, något som jag givetvis inte kan begära att någon här uppe i Tjockhult ska ha insikt i. Men bara för att jämföra så kan jag ju visa två foton jag har tagit på Krigsmuseet i Köpenhamn:

Klicka gärna på fotot till höger och se närmare vad den digitala informationsskylten i läsvänlig höjd för alla, det går att läsa från rullstolshöjd och texten är stor nog för stående, erbjuder av information utmärkt grafiskt förmedlad.

Till sist: så här elegant hälsar ovan vår kung Christian IV med sin karaktäristiska hårfläta oss välkomna till den rymliga, luftiga, övre utställningshallen på Krigsmuseet. Här upptar inget plåtschabrak större delen av golvytan innehållandes enbart en liten gullig, halv, terracottaarmé fiffigt åskådliggjord med hjälp av speglar hur stor den egentligen är, för snälla rara Medelhavsmuseet, armén skulle kunna stå i en friggebod med samma verkan och så förstördes inte den vackra salen ni har såsom den nu görs, förfärligt!

P.S. Ja, jag vet danskarna har en skylt i bakgrunden med vit text på svart botten, men stilen är jättestor så den funkar att läsa, speciellt som det bara är några sådana!

Hans Bäckströms alla hus i Åkersberga

Bergavägens stadsgata med Brf Åkers Park från 2008-2009, ritat av Hans Bäckström

Lokaltidningen Kanalen berättar i nr 38/2022 om arkitekt Hans Bäckström som nyligen gått bort, 6/8, vid 81 års ålder. Bäckström står bakom över ett dussin betydande bostadshusprojekt i Åkersberga och Lokaltidningen anger dem i en lista. Det gjorde mig nyfiken på att gå runt och leta upp hans skapelser, fotografera dem och skriva lite, läs mitt reportage här!

Restless behövde Nypan, eller hur?

När konstverket Restless, ovan, monterades på plats vid Åkers kanal var det Åkersbergas första offentliga konstverk som jag inte omedelbart gillade från första gång jag såg det. Det blev inte bättre av sig självt med tiden heller inser jag för i nästa månad har det stått här i två år! Jag har frustrerat gått förbi varje dag och inte kommit över hur en fin öppen plats i stadsparken brutalt överfallits av detta knallgula metallmonster. ”Var som helst men inte här, du är ju så apart”, har jag muttrat. Men jag gör det inte längre.

För i veckan fick Restless sällskap av Nypan! Ett konstverk lite längre nedströms kanalen också i stadsparken som löper bredvid:

Först när jag läste om Nypan tyckte jag det var 50 år för sent som den här typen av konst längre hade något att tillföra, för att inte tala om Duchamps flaskställ som gjordes 1914. Skulle det här inte bara bli pinsamt populistiskt? Men nej, det blev det ju verkligen inte. Se så fint skulpturen intar rummet i samspel med grönska och björkar, det är som om plåten bearbetats till egen björkbarksassociation. I vilket fall både smälter Nypan in och är sig själv nog. Konstverket såväl samverkar med platsen samtidigt som rummet markeras på ett utvidgat sätt. Och det här kastar nytt ljus över Restless som funkar mycket bättre nu. Kolla själv mina foton här! Spännande, eller hur!?

Konstverken ovan behöver varandra och är perfekt placerade, tycker jag nu, för att utföra en sorts dialog mellan hur en pjäs kan inta ett rum och hur det senare påverkas. Österåker är bra på offentlig utsmyckning vilket är väldigt roligt, jag undrar om kommunen inte ligger högt i hur mycket pengar man spenderar på konst?

Men det skulle vara bra med en upprensning runt Restless, titta här:

Närmast i bild ligger två stora oformliga stenar och stör, ta bort dem. Sen kan man räkna till fyra olika sorters design på de totalt sex stycken belysningsanordningar som är utplacerade. Det ger ett rörigt uttryck. Lyktstolpen längst ner i fonden kunde väl få se ut som de två i förgrunden, eller vice versa, medan den lilla ljuspelaren framme till vänster i fotot bredvid informationsskylten tas bort tillsammans med skylten på sitt stativ, för vad berättar skylten:

Jo om ett tegelbruk som för hundra år sen låg en bit bort på andra sidan kanalen än var skylten befinner sig! Varför inte flytta skylten med sin ställning och lilla lampa till just andra sidan kanalen…

Länkar:
Mer om Restless av Fredrik Norén. (Youtube där konstnären berättar om verket.)
Läs om Nypan av Gunnar Carl Nilsson
Upptäck konsten i Österåker, app, broschyr och karta.

Mer om Åkersbergas skulpturer på min blogg:
Skulpturer dag och natt, Malmö – Åkersberga
Vilken är din favorit?
Samt även så klart om en upplyst rondellglob och Gzim och den frusna sjön!

Att upptäcka Sveriges Radio P2 genom att lyssna på Danmarks Radios P2

Fick ett tips att Danmarks Radio precis som SR har en mobilapp vilken jag tog ner. Genom chromecast för jag över ljudet till min stora gamla stereo från 1990-talet och så gör jag även med allt från Spotify, etc. Funkar perfekt. Nåväl nu skulle det bli spännande att lyssna och jämföra och vad fann jag?

Jo, att danskarna spelar en hel del svensk musik, främst vokalmusik, den uppmärksammar jag i alla fall lättast. Som Monica Zetterlund, Cornelis Vreeswijk och Jussi Björling. Annars Björn J:son Lindh, till exempel. Medan jag inte kan säga att jag hör motsvarande dansk i SR P2. Nu är jag så pass obildad så är det rent instrumentellt har jag nog noll referenser, vad jag kan erinra mig just nu, till att identifiera att musiken är danskkomponerad. Men när hörde jag en dansk sångartist i P2?

Jag fann också att svensk P2 är som en förnämlig ask sorterade chokladpraliner, prydliga etiketter och innehållsbeskrivningar till bitar av högsta kvalitet som man finner i olika lådor/program baserade på om man gillar mörk eller ljus eller vill ha mycket nougat, etc. Dansk P2 är som en påse blandat, man har ingen aning vad som väntar en. Jag har lyssnat sen i våras men uppfattar ingen skillnad alls egentligen mellan de olika programmen utan det är samma potpurri rätt igenom. Gör ingenting, bara annorlunda.

Något som dock förundrade mig mycket var att Danmark, detta jazzland, inte tycktes tycka att man ska spela jazz alls i musikkanalen P2? Aldrig minsta saxofonslinga. Förklaringen kom när jag efter en tids lyssnande skrollade på mobilappen. Och upptäckte att jazzen har en helt egen radiokanal, P8, vilken kör jazz och närliggande tongångar dygnet om!

Nu kör jag av dansk radio mest P8 utom efter 22 då jag knappar över till DR P2 och Nattsvärmaren, kanske är den klassiska musiken i det programmet lite mysanpassad till tidpunkten för här låter det lite eget. Men det här med klassisk musikradiokanal kan alltså betyda nästan vad som helst i DR. Fast när jag vill ha mer av en särskild vara då är det SR P2 som gäller. Här finns ju program som bara spelar folkmusik, (och det slår mig att just renodlad folkmusik från omvärlden det hör jag nog aldrig i DR, har det också en egen kanal…) eller som har basen i populärmusik från första delen av 1900-talet, eller som har just de programledarna jag vill lyssna på.

En fördel med dansk radio är att jag bara förstår vad de säger om jag lyssnar mycket uppmärksamt och så hoppas jag att det förblir, för med dansk radio har jag ett utmärkt sällskap som inte stör min koncentration när jag läser och skriver. Så utnyttjade jag förr Sameradion och det finskspråkiga radioprogrammet som sände efter varandra på söndageftermiddagarna i de vanliga P2-sändningarna. Det pratades på och jag förstod inte ett smack, men fick lite sällskap i mina studier och plötsligt muntrades jag upp av en jojk eller tango. Tror dessa program blivit digitala nu och jag behöver inte dem heller så länge jag inte fattar mer danska än vad jag gör och DR:s kanaler spelar ju mest bara och bra musik.

Jag uppmärksammar dock att vissa allmänt populära stycken inom klassisk musik eller sånt som tillhör folkvisor och äldre schlagers återkommer lite väl populistiskt mycket i DR, tycker jag. Varannan dag, typ, hör jag ”Det var en lørdag aften”, etc. Eller så omhuldar danskarna mer sina örhängen och det är kanske inte fel.

Följaktligen kan jag inte säga något om de danska programledarna, vad de pratar om och hur de gör det. Däremot måste jag nämna mina svenska favoriter i SRP2 vilka liksom blivit mig än mer kärare nu för nu lyssnar jag mer aktivt på vad de säger, och det är nog som en följd av att jag inte lyssnar alls på de som pratar i DR P2. Och dessa personer nedan har också de program jag tycker bäst om i SR P2 och här kan jag inte skilja mellan programmet och den berättande personen som håller i det, de bildar en oslagbar helhet.
Eric Schüldt i Text och musik, Eva Sjöstrand i Lördagsmorgon i P2, Kristjan Saag i Rendezvous och Pernilla Eskilsdotter i Klassisk morgon i P2. Fyra helt olika program/ programledare med skräddarsydd programledare/produktion.

En programledare jag också gillar att lyssna på är Per Feltzin, men hans musikprogram Söndagsmorgon i P2 faller utanför av någon anledning.

Jag funderar på att leta upp appar för norsk radio och finsk radio, det finns säkert. För att kolla vad som då överraskar mig och vad det gör med min uppfattning om SR. Har du provat? Kommentera gärna och berätta!