Jag ställde mig frågan i rubriken och Googlade för att se vad en AI-funktion hade att säga om saken. Skrattade högt när jag läste svaret:
”Varför människor fortfarande behövs Juridiskt ansvar: Enligt bostadsrättslagen är styrelseledamöter personligen ansvariga för sitt agerande, och detta ansvar kan inte överlåtas till en algoritm. Empati och grannar: Att bo i bostadsrätt handlar om gemenskap. Människor behövs för att hantera konflikter, förstå grannars situationer och bygga trivsel.”
För vad gör man när det just är den mänskliga styrelsen som ser till att skapa otrivsel och konflikter och struntar i grannars situationer? Välj bort dem då, kanske du svarar. Men om det bara kommer 10 procent av de röstberättigade på årsmötena varav hälften utgörs av styrelseledamöter är det inte realistiskt. Och vad är alternativet? En ny sammansättning av likadana?
Jag har hört talas om styrelseledamöter som förskingrat kassan i bostadsrättsföreningar, eller där det fuskats med nödvändiga reparationer. Det är en sak. När ekonomi och lagstadgad underhållsplan sköts är det bra, så klart. Men resten? Att komma de boende till mötes och se styrelsen som vald av dessa och satta att verkställa beslut fattade på årsmötena oavsett vad man som styrelse tycker om beslutet, det är lika viktigt.
Det är här jag undrar om inte en AI-funktion hade skött jobbet bättre. För en sådan tror jag inte skulle bära sig åt som när bostadsrättsföreningar är som sämst. Vilket är när styrelserna håller inne på information och saknar kompetens att kommunicera. Eller inte vill dela med sig av vad de vet för kunskap är ju makt… Och till exempel: inte redovisar hur deras arbete går utan i månadsbrev till de boende mest bara klagar på de sistnämndas beteenden; favoriserar vissa och utesluter andra i vad medlemmarna får göra inom föreningen av markanvändning och aktiviteter, etc; genomför bara sådana beslut som fattats på årsmötena som styrelsen själv gillar och gärna även manipulerar fakta så det ska stämma med vad styrelsen vill, etc.
Jag tror också det är vanligare bland dysfunktionella bostadsrättsföreningar att det inte sker satsningar på standardhöjningar av olika slag, vilket gör att standarden sänks i förhållande till omvärlden. Och när föreningen inte hänger med i utvecklingen är det knappast av godo vad det gäller bostadsrättsinnehavarens investering i lägenheten. Jämte att det skapar irritationsmoment när fastigheterna inte längre fungerar så bra som de skulle kunna göra. Men investeringar kostar och styrelser kan vilja ha det som det alltid varit. Så när man satsar på något blir det halvdant och billigt.
Ovan är inget som skapar trivsel, tvärtom. Jag tror AI bättre kan fås att agera som ett redskap FÖR en förening och se till att fatta och genomföra demokratiska beslut till skillnad från när en styrelse framstår som ett slutet sällskap för inbördes beundran och där föreningsmedlemmarna som valt dem behandlas som några som på nåder får bo hos dem.
Jag tror tiden är förbi med att automatiskt finna sig i styrelser som väljs bland de boende när detta bara skapar otrivsel. Det systemet fungerar säkert till belåtenhet inom många föreningar. Men när motsatsen är fallet skulle det vara intressant om någon bostadsrättsförening överlåtit styrelsearbetet till en AI-funktion?
Jag har hela livet gått universitetskurser i olika ämnen, studerat på plats eller som efter covid via nätet. Det har alltid varit givande, positivt givande. Utom den senaste kursen: ”Den artificiella intelligensens filosofi: Teoretiska grunder – internet (ht 2025)”. Umeå universitet gav den som distanskurs. Och den sades ha föreläsningar, vilket inte stämde. Samt så var litteraturlistan hemlig tills man hade anmält sig. Man fick alltså ta grisen i säcken. Vilket jag aldrig mer vill göra. För åtminstone jag väljer kurs lika mycket efter innehållsbeskrivning som litteraturlista. Och det den här kursen ville man skulle läsa var, vill jag säga, taget ur ett sammanhang som man behövde ha läst ämnen inriktade på datavetenskap för att kunna omfatta. Detta krävdes inte. Man skulle ha akademisk bakgrund –kursen kallades avancerad– och med mer poäng i bagaget så hamnade man dessutom i avdelningen för att behöva skriva längre essäer på de två tentamensuppgifterna som gavs. Och detta oberoende av vilka ämnen man hade läst.
Så det var frustrerande att inte få ta del av litteraturlistan i förväg. (Hade jag fått göra det hade jag inte sökt kursen, jag hade då sett att jag inte skulle få det renodlat filosofiska fokus jag var intresserad av.) Men ämnet lockade och jag kunde aldrig tro kursen skulle bli som den blev.
Det gavs alltså inga föreläsningar utan inför varje ny veckostart publicerade läraren en skriven redogörelse med frågor länkade till den veckans läsuppgift, som först nu släpptes. Studenterna hade då att om denna läsuppgift, uppsatser av olika forskare, under veckan göra två egna inlägg i ett forum för gruppaktiviteter samt göra två kommentarer på någon annans inlägg. Kursdeltagarna var således indelade i grupper med en handfull studenter i varje. Vi kunde inte se vad som ventilerades i de andra grupperna eller hur läraren hade kommenterat inläggen där, om han nu hade gjort det.
I min grupp, åtminstone, var det lågfrekvent som inlägg och kommentarer synades av den som så att säga undervisade oss. Inför nästa veckas läsuppgift kunde vi dock ta del av vad läraren tyckte om den gångna veckans diskussioner inom grupperna, kul för honom kanske att ha tillgång till alla inlägg. Själv tycker jag de här aktiviteterna var fullständigt bortkastad tid. För att hinna läsa och klämma fram inlägg och kommentarer spånade jag vilt och hade noll tilltro till såväl vad jag själv kom fram till i mina ”analyser” som vad de andra i gruppen skrev. Men dessa tidsödande uppgifter var alltså obligatoriska, producerade man inte angiven mängd inlägg och kommentarer varje vecka väntade straffuppgifter vid kursens slut. Jag har aldrig varit med om något liknande. För vem var den här kursen till för, kan man undra? Tänk om läraren hade gett inspelade föreläsningar istället –vilket kursplanen påstod– där han själv svarade på sina frågor. Och där det sedan fanns ett dialogforum öppet för alla.
Lärarens inblickar i våra gruppdiskussioner gav inte så mycket. Han slog alltid ner på om man inte ville tillskriva maskinerna att inte vara så långt ifrån att kunna erhålla ett medvetande som man dessutom kanske dristade sig till att hävda krävdes för intelligens. Så kan man tydligen inte förhålla sig. Vad vet vi om maskinernas kapacitet imorgon? Och varför krävs det ett biologiskt medvetande för att en entitet ska kunna kallas intelligent? Vi måste vara öppna för att vidga begreppen. Och att den här typen av våra invändningar där vi dessutom kunde vilja titta etiskt på den miljardindustri som artificiell intelligens numer genererar, det finns det andra kurser för vid Umeå universitet fick vi veta. När jag nu tittar på vad det står om dessa kurser så finner jag att litteraturlistan tillhandahålls först vid kursstart samt att ”Undervisningen utgörs av seminarier och föreläsningar, essäskrivande och diskussion. Om kursen ges som internetkurs är undervisning och studentaktiviteter nätbaserade.” Som den kurs jag alltså gått nu…
Om den här kursen är symtomatisk för universitetsutbildningar inom AI är det illavarslande. Och det inte bara rent undervisningsmässigt. Det behövs åtminstone en kurs som undersöker det religiösa perspektivet inom AI-forskningen. Och som tittar på vilka krafter det är som vill tillskriva den artificiella intelligensen egenskaper idag enbart biologiska varelser besitter. Och vilka konsekvenser detta får i takt med att det slår igenom.
Lyssnar ofta på Söndagsintervjun med suveräna Martin Wicklin. Häromsistens intervjuade han Horace Engdahl. Jag fastnade fascinerat vid vad akademiledamoten sa om människans sanna väsen och natur:
”Det vi kallar upplysningstiden (…) den ersatte gudsdyrkan med människodyrkan (…). Det blev väldigt fin stämning av det i början, tills man upptäckte hur människan egentligen var beskaffad. (…) Hon är en best. Och då måste man tänka vidare från upplysningshållet, och då måste vi göra om henne! Och då föds alla möjliga utopiska projekt som fortfarande är med oss och där man försöker på olika sätt (…) tvinga in henne och sätta ner henne och sätta henne i fängelse och skola om henne och utsätta henne för propaganda och förbjuda saker och göra det ena och det andra. Och så ska man få fram den här människan såsom hon egentligen borde vara –som ändå aldrig någonsin kommer att finnas om vi inte utsätter henne för radikala genetiska ingrepp av något slag.” Lyssna på hela intervjun här.
Funderade länge på ovan. Om var man ska placera ont och gott i förhållande till människans natur: inuti oss eller utanför. Och har Horace Engdahl rätt i att vi inte kan göra om oss? Utan bara regleras genom samhällskroppens funktioner? Samt: hade kyrkan en poäng? Ett välgörande tillhandahållande av det goda? Och att kyrkan visade på att där godhet saknas finns det utrymme att fylla upp med ondska istället. Att det handlar om krafter-makter som kämpar om oss. Gud och Djävulen, konkreta begrepp att hänga upp moralen på. Klart att det blev knepigare när vi själva skulle härbärgera hela det etiska rastret inom oss själva istället.
Kyrkan fokuserade väl förr mer på att få oss att fatta att vi hade ett val att göra. Erkände vi vår skuld över att inte ha agerat gott, så fick vi förlåtelse. Då fick vi känna på Guds godhet, och den kunde vi få leva i. För vi var ju som vi var. Idag är vi omgivna av självhjälpsböcker istället för biblar, träningshallar istället för kyrkor, etc. Vi är lika religiösa, men fattar det inte. För vad är jakten på mening, välmående och lycka, egentligen? Men istället för att sträva efter andlig resning anstränger vi oss att passa in i det politiskt korrekta tänket istället, detta är normer att förhålla sig till. Termer som gott och ont är bortklippta ur berättelserna om vad det är att vara människa. För Gud och Djävulen finns ju inte. Våra handlingar finns, men om de är bra eller dåliga, som det numer heter, bestäms av andra och av tidsandan. Inte lätt det här!
Av en slump läser jag ännu ett verk av min favoritförfattare som utgjuter sig över precis ovannämnda funderingar han också: ´salem´s Lot av Stephen King. Här ingår en katolsk präst som får några sidor på sig att tänka högt och beklaga sig över kyrkans utveckling. Förr tillhandahöll hon, enligt prästen, en världsbild där det goda kämpade mot det onda och kyrkan hade närmast magiska förmågor i att besvärja mörkrets makter för människans skull. Men nu:
”The church is more than a bundle of ideals, as these young fellows seem to believe. it’s more than a spiritual Boy Scout Troop. The church is a Force. (…) You see the overall concept of evil in the Catholic church has undergone a radical change in this century. (…) The Catholic Church began to cope with a new concept as it marched into the twentieth century: evil with a small e. With a devil that was not a red-horned monster complete with spiked tail and cloven hooves, or serpent crawling through the garden–although that is a remarkable apt psychological image. The devil, according to the Gospel According to Freud, would be a gigantic composite id, the subconscious of all of us. (…) Stupendous, of course. But impersonal. Merciless. Untouchable. Banishing Freud`s devil is as impossible as Shylock’s bargain–to extract a pound of flesh without spilling a drop of blood. The Catholic church has been forced to reinterpret its whole approach to evil (…) It is in the process of shedding its old medicine-man skin and re-emerging as a socially active, socially conscious body. The inner city rap-center ascendant over the confessional. Communion playing second fiddle to the civil rights movement and urban renewal. the church has been in the process of planting both feet in this world.” (sidorna 464-466 i Stephen King ´salem´s Lot, Vintage Books 2013)
Jag tycker ovan är lysande formulerat, men så är också Stephen King en fantastisk författare! Han behärskar alla genrer och använder dem för att berätta historier där oftast barnet står i centrum, han står alltid på deras sida. Samtidigt är han fullödig i samhällskritik, som i den satiriska och häftiga Mr Mercedes-trilogin, till exempel. Men i ´salem´s Lot fångar han in något annat, han som oftast behandlar just ondska och mörka krafter.
Behöver vi uppfinna Den Goda Kraften, även om vi inte tror? Det verkar som om King kan tänka sig det i stycket jag citerar ovan, det låter så i varje fall: Att vi behöver föreställa oss en kraft att förlägga livsmening i. Något utanför oss själva. Och det är väl det som är haken, för att återknyta till vad Horace Engdahl säger, vi sysslar ju numer med människodyrkan i alla dess former. Men att underställa sig ett magiskt tänkande är kanske just det vi behöver för att kunna befria oss från oss själva?
Det finns en beröringsskräck bland intellektuella och mediefolk i det här landet, vill jag hävda, för att lära sig något om religioner. Man tuffar på med gamla fördomar om vad en religion är. Synd och subversivt för samhällsdebatten.
Jag läste en gång i tiden religionsvetenskap vid ett universitet, tog många poäng 🙂 och lärde mig massor, det mesta vände upp och ner på mina föreställningar om trosuppfattningar. Och framför allt hisnade jag över hur radikala studierna var. Här fanns ingen Gud! Däremot otaligt av människor som genom tiderna på olika sätt skapat sina gudar och religioner. Det är också allt som finns.
I ämnet religionsvetenskaps alla discipliner, som exegetik, religionshistoria, religionspsykologi, religionssociologi, etc finns det bara människor. Tror gör man inte i de här ämnena på universitet. (Det gör man inom AI-forskning däremot. Mer om det i kommande blogginlägg.) Utan man bedriver sant radikala studier i vem och vilka som när, var, hur och varför har skapat det som vi kallar religioner. Det är studier som gräver fram spår efter såväl fordoma religiositet som avtäcker dagens myter och trosuppfattningar varhelst sådana visar sig. Och det är mest sällan i kyrkan…
Vi läste oss igenom urkunder och kunde till exempel se hur texten avslöjade var skarven fanns där Moseböckerna fick ny författare, vad det krasst materialistiska syftet med Bhagavadgita var, varför en del gudar kräver människooffer och varför katolska kyrkans präster måste leva i celibat. Till exempel. Såå intressanta genomgångar av vad folk har samlats kring att tro på för att uthärda tillvaron –å ena sidan, men framför allt: för att utöva makt genom.
Det är ju som maktordningsredskap religioner har visat sin främsta och förnämsta sida och sådan tillämpning visar inga prov på utmattning än idag! Tvärtom visar religioner hur effektivt de kan användas (av människor!) för att samla och organisera folk mot en uttalad fiende och att vilka krigiska handlingar som helst när och var som helst kan ske med den rätta åkallan.
Det börjar så klart i hemmet där religioner kan nyttjas för att etablera rätt härskarordning från början vad det gäller vilka mänskliga rättigheter som ska tilldelas respektive kön, till exempel. Och för att banka in vad livet går ut på, etc. Sen är det bara att köra på med indoktrineringen genom hela samhället. Vilket så klart är perfekt för en maktapparat som behöver medborgarnas lydnad och medagerande för fortbestånd eller rentav utökning av reviret. Därför är ämnet religionsvetenskap viktigt, borde ingå delar av det i kurser på Försvarshögskolan, men det gör det kanske?! Men även samhällsanalytiker och dito arbetare av olika slag skulle tjäna på mer initierad kunskap i sagda ämne. Idag är det ganska naiva föreställningar här och var vilket lämnar fältet fritt för överraskande maktutövning med religionen som kraftfullt vapen. Vilket hade kunnat räknats ut…
För det är inte så att religioner har någon dold agenda. Tvärtom! Allting ligger i öppen dager för den som vill ta del av budskapen. Vilket inte bara de som vill förtrycka sin nästa borde vilja göra utan alla. Medan tid är.
P.S. Nu tror du att jag med ovan drapa menar islam, eller hur? Visst menar jag islam. Men var nu inte så naiv du också att du stannar vid det!
Trist! Tidskriften Sveriges Natur är intressant och välbehövlig. Den har en unik position som publikation för natur- och miljöbevakning i främst Sverige och som medlemsorgan för Sveriges Naturskyddsförening. På ett underhållande vis lär den ut om olika djurarter och deras beteenden och den tillhandahåller fina naturreportage. Sveriges Natur är på flera sätt en angelägen publikation som jag gärna tar del av. Men med blandade känslor…
För uppdraget missbrukas! En politisk ambition lägger sin försåtliga skugga över innehållet varvid tilliten till vad som skrivs luckras upp och en trötthet inträder: Vad är det här för trams?
Efter att ha läst tidskriften genom åren är det sensation att i senaste numret, 1/26, inte ha retat mig på vare sig ledaren eller organisationskrönikan. Men det dyker upp annat inne i tidningen. Som vanligt.
Det som det handlar om är att Sveriges Natur förtäckt (att det mellan raderna och i textens slutsats framstår vad man vill säga) tar ställning för Miljöpartiet, delvis öppet stöder klimataktioner och miljöaktivister, helt öppet stöder samepolitik och alla andra ”urfolk” vad det än gäller, men per default kritiserar gruvnäring, torvbrytning och konventionell odling.
En professionellt journalistisk, alltså opartisk, analys av alla ovannämnda fenomen, vilken skulle kunna frambringa andra fakta och därmed dito uppfattningar om dem, saknas. Utan på redaktionen har man väl en flanelltavla (miljövänligt) uppdelad i två halvor där man klatschar dit pappfigurer på delen över De Goda respektive De Onda –allteftersom det faller sig. Och så hänger de där till hjälp för reportern att veta hur artikeln ska skrivas. Tidskriften framstår därigenom självt som De Fula genom sin agenda.
Ibland får man hjälp av läsekretsen som skriver lämpliga insändare att gömma sig bakom. Som när chefredaktören skrivit så här i ledaren för septembernumret 2025: ”Israels ockupation och pågående, misstänkta folkmord” (…) ”Förutom ett troligt folkmord handlar det alltså även om planetär förödelse.” Man vågar inte riktigt bara skriva folkmord utan tar till brasklappar.
Men då inkommer passande nog några rader utifrån att publicera i nya numret: ”Tack för den fina ledaren (…) Att ni gör det ni gör, och dessutom gör något som idag är så ”radikalt” som att använda rätt benämning, nämligen Palestina, och att peka ut krigsbrott – det är som att andas frisk luft.” Snyft! Jag hade som redaktör skämts för att ta in en sån insändare, men så är jag också journalist av den gamla skolan.
Tidskriften kan även ta hjälp från den egna organisationen för att upprätthålla den politiskt korrekta hållningen. En frågeställare får på sidan 53 i 1/26 svar av Naturskyddsföreningens ”enhetschef för odlingslandskap” (sanslös titel i det här sammanhanget). Frågan –med rubriken ”Tillräckligt med ekomat”– gäller om maten inte räcker till alla på jorden ifall odlingen sker uteslutande på ekologiskt vis? Det segervissa svaret kan ni ju gissa er till…
Argumentationen fram till det bygger på undanhållande av fakta, förtäckt veganpropaganda och felaktiga slutsatser! Samt inte ett ord om att tar vi bort djur och deras betesmarker för att odla får vi en monokultur som är till men för den biologiska mångfalden. Bland annat. Förutom att det mest bara är sanslöst skitprat i svaret. Läs själv: ”(…) Flera studier visar att ekologisk odling inte behöver ta mer mark i anspråk om vi parallellt äter mer växtbaserad kost och minskar matsvinnet. (…) Samtidigt visar beräkningar att mindre än hälften av världens spannmål äts direkt av människor, resten går till djurfoder och biobränslen. Så ja, ekomaten skulle räcka, men inte om vi fortsätter äta, slösa och använda så mycket spannmål till djurfoder som vi gör idag.”
Kan ju inte låta bli att här även kommentera med att en stor del av det så kallade djurfodret utgörs av sådant som människor inte kan äta och tillgodogöra sig näring ur. Som gräs, till exempel. En enkel googling säger också: ”Boskap äter mestadels foder som människor inte kan äta. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation skulle 86 % av det växtmaterial som ges till boskap globalt vara oätligt för människor direkt.”
Läs Sveriges Natur! Du lär dig massor och håller samtidigt uppe ditt blodtryck!
Nu diskuterar folk på X om Trump lider av frontallobsdemens. Foton analyseras på hur han står och går och uttalanden skärskådas efter hur han talar och argumenterar. Jag kräks.
Det är likadant som när kvällstidningsreportrar söker upp massmördares gamla lärare för att höra hur monstret hade det i skolan som barn, blev han månne mobbad? Eller att socialarbetare får uttala sig om undermåliga förorter som skapar och göder kriminalitet. Vad är det här för dynga?
Man behöver vid intresse inte släktforska länge förrän man är nere vid 1800-talets nödår då svält och missväxt tvingade miljoner svenskar att emigrera. Industrialismen ropade efter arbetskraft och folk flydde landsbygden för en framtid i arma förstäder, inhemska eller i USA, med usla boendeförhållanden. Hur många blev brottslingar? Förmodligen inte fler än av dem som stannade kvar i bondesamhället.
Det är en skymf mot de som förr kämpade för sina liv under omständigheter få av oss, tror jag, skulle klara idag. Det är äckligt dölja individens agerande bakom en slöja av tillrättalägganden som ska ”förklara” –dvs egentligen ursäkta; vi får då inte döma dem som gjorde fel för de kunde inte bättre på grund av ”omständigheterna”. Det är alltså samhällets fel. Det synsättet är en skymf mot alla dem som gått före oss och gjort rätt!
Jag skiter fullständigt i om Trump är dement eller om en mördare hade en taskig uppväxt. Vi har alla en bakgrund, en historia! Vi har alla att försöka leva våra liv så gott det går. Det är bara beteendet vi ska se till och döma när någon bryter mot samhällsordning och lagar. (Okey, det kan finnas så kallat förmildrande omständigheter som bör komma fram vid en del brottmål i domstol, men det är då och där det!)
Ni som tror: att i ett ”annat samhälle” blir folk inte brottslingar; att människan är en rationell varelse vars beteende kan styras med den ”rätta politiken”; att kriminella handlingar ska förstås, förklaras och till och med förlåtas istället för att efter vidriga dåd enbart se till att gärningspersonen inte har möjlighet att göra om det – ni har fel och utgör en risk för allt fler våldsdåd. För ni tillhandahåller en legitimitet åt dessa våldsverkare, ni underlättar för dem medan ni gör tillvaron värre för offren.
Hur vore det om vi pratade om offren istället? Och läste Gitta Serenys: Vid avgrunden (Ordfront 1974)? Författaren söker bakgrunden till hur en man kunde låta mörda 900 000 människor. Det handlar om Franz Stangl som var lägerkommendant i Treblinka. Denne ”skrivbordsmördare” som bokens baksidestext kallar honom hade inget blod på sina manchetter och hans underordnade lydde bara order. Gitta Sereny hittar aldrig någon som säger att vederbörande var skyldig till dessa mord. För att finna någon förklaring intervjuade hon –förgäves– till och med Stangls gamla barnkrubbefröken…
Svenska kyrkan har sen något år tillbaka skapat så kallade andliga hållplatser i kommunen. De är sju till antalet och placerade i närheten av inalles sex kyrkor. Utformningen är likartad; uttjänta gravstenar staplade på varandra till lagom höjd, träribbad sittbänk vilandes på stenarna, en skylt utformad som bokuppslag på pinne nerslagen i marken. På skylten en QR-kod som leder till mer information om hållplatsen och dess devis. Det sistnämnda är det som skiljer de olika platserna åt: Var och en har sitt eget ord uthugget i en av stenarna.
Här nedan en odyssé i bilder mellan de hållplatser som jag och, oftast, min hund hittills har besökt. Återstår gör Roslags-Kulla och Ljusterö kyrka. De varken går eller cyklar jag till och det på grund av vad som verkligen saknas i Österåker: cykelbanor längs de tungt trafikerade och vägrenslösa landsvägarna ut från Åkersberga till resten av kommunen! Jag är så trött på den oanständiga kommunpolitiken här: 1) Förutom att vägra att tillgängliggöra omvärlden (som typ se till att cyklister utan fara för livet kan nå kommunala badplatser, ta sig till noder för kollektivtrafiken i grannkommunen, etc) för cyklister så kan man inte ens komma ut i skärgården på ett rimligt sätt om man inte har bil, båt eller stuga på önskad ö. 2) Eller komma hem till sin ö igen, för den sakens skull. När kommunen bjöd in skärgårdsbor till ett informationsmöte i våras angående att kommunen ville lägga ner skolan på deras ö (förvånad någon?) så kom ingen. Förklaring? Mötet var förlagt till kvällen varvid ingen öbo skulle kunnat komma hem till sin ö igen enär det inte går någon regional båt då…
Österåkers slogan ”Möjligheternas skärgårdskommun” gör mig alltid irriterad. Så jag kan säkert behöva att då och vandra till de här hållplatserna och sätta mig ner och begrunda deviserna: Frid, Ödmjukhet, Kärlek, Tålamod och Trofasthet -som är de jag hittills tagit mig till. Godhet och Glädje kvarstår.
Vi är många som åker till folkhögskolor om sommaren för att bo på internat och gå en veckas kurs i vad som helst. Vi blir oftast återfallsförbrytare och återvänder år efter år till samma skola och gärna samma kurs också. I år kom jag inte in på den kurs jag ville gå så jag sökte mig till en för mig ny folkhögskola: Geijerskolan i Ransäter i Värmland. Här håller Geijersamfundet varje år en särskild sommarkurs och i år var temat Filosofins tröst. Lät lagom flummigt, tänkte jag och for dit.
Erik Gustaf Geijer 1783-1847. ”Friskt liv, medan solen glimmar!”
Värmland är alltid vackert och pensionatsmat brukar vara gediget tillagad och med 85 kursdeltagare kunde mycket hända av oväntade möten och intressanta diskussioner. Jodå, visst blev det så och Klarälven på lagom spankulerande promenadavstånd gjorde sitt till. Man kopplar av, som det heter. Kopplar ifrån sin vanliga identitet, kan man också säga.
Dagar och kvällar fylldes av föreläsningar i temat som gällde, talarna var namnkunniga filosofer och författare, kanske en lätt slagsida åt en viss filosofisk inställning och alla var inte lika välstrukturerade att redogöra för sitt ämne som hon som sopade golvet med alla mina fördomar av vad jag förväntade mig av just henne. Men det är så det ska vara: man ska bli överraskad av framförandet annars kan man lika bra sitta hemma och få föredragen epostade.
Men det brukar inte vara det egentliga kursinnehållet och dito föredragande som skapar de mest minnesvärda intrycken på såna här internatkurser utan det som sker däremellan. Deltagare som öppnade sig, bjöd på estradunderhållning eller gav förtroenden för att de, precis som jag, nu var utan invanda skyddshöljen och rutiner. Om man mer är sig själv när allt man äger på plats är en resväska och en namnbricka kan ju vara osagt, men något inträffar när vi delar villkor och dessa är materiellt knappa.
En 92-årig dam med rullator vände i vilket fall ut och in på min syn när hon en morgon hojtade till mig där jag strök förbi längs matsalshuset på väg till frukost: ”Akta dig för vargarna!” Jag förstod ingenting, hon pekade och viftade då mot den stora gråstenen som stod vid husfasaden. Den var dekorerad med en målad orange propeller, rätt gräslig egentligen. ”Akta mig för vargarna”? Vilka vargar? Men då krängdes målningen på stenen ut och in och det orangea blev mellanrumsfigur för fyra vargar vars nosar riktades inåt mot ”propellerns” mitt. Sen dess ser jag bara vargarna när jag tittar på fotot. Damen blev i sin tur nyfiken på vad jag började yra om: ”Mellanrumsformer, vad är det”, frågade hon och jag berättade om dessa och om när jag för 50 år sen gick på konstskola och lärde mig se -jag hade där och då frågat precis samma sak. Så möttes hon och jag i var sin upptäckt.
Ett besök på Västanå Teater ingår i mina sommarnöjen sen några år tillbaka. Så en kurskväll gick kosan tvärs över Fryken. I år körs Kejsarn av Portugallien och även om jag denna gång inte blev snyftigt gripen som under fjorårets Herr Arnes penningar så är Berättarladans produktioner alltid hisnande upplevelser av teatermagi, tror Selma skulle gillat uppsättningarna och stället.
Nu till en annan oväntad upplevelse från veckan: staketet runt Erik Gustaf Geijers barndomshem i Ransäter. Jag spelade in två videor när jag under mina kvällspromenader ställde färden till gården och gick runt densamma för att därefter vandra vidare och säga godnatt till tranorna ute på fältet. Jag trodde staketet var klätt med grenlav, Väldigt Kunnig Vän säger skägglav. Vad säger du? Eposta mig! Jag har själv epostat Geijersgårdens informatör som inte visste, men som tagit sig före att skicka frågan vidare till Erik Gustaf Geijers nutida släktingar, häpp!
Bland alla givande möten, diskussioner och föredrag så vill jag slutligen lyfta fram kurskamraten Dorothea Mumm, en äldre kvinna som visade sig bära på ett evigt ungt uppdrag: att sjunga om vreden som brann!
Ur en tygkasse vid en fikapaus plockade hon upp sin bok, Godnatthistorier, som jag köpte för 100 kronor. Tänkte att den kan bli ett minne från kursen, det är gott nog. Men jag satte sånär kaffet i halsen på tåget hem för här talar vi om flammande gestaltningar av arbetsvillkor, (vi pratar om en kvinna som arbetat inom sjukvården…) livsförändringar av olika slag och relationer med män, till exempel. Klarspråk och poetiska vändningar. Av det sistnämnda en del ofrivilliga för Dorothea berättade att hon inte hittade någon som ville korrekturläsa. Nästa gång får förlaget göra det, för ett sådant ska författare Mumm vända sig till i fortsättningen!
Här två axplock, som det heter:
”Är jag en del av vreden, eller är den en del av mig? Den var större än jag, nu är det tvärtom. Kan jag verkligen bestämma själv, vad som får fylla mitt inre? Är somliga människor så vänliga, för att de har kommit på just det, långt före mig?
”Man kan även hyra en etta. Kvinnor hyr ut sin ibland.”
2023 bedrev jag egen forskning angående en detalj i dansk-svenska kriget under 1600-talet: det gällde vad som kan ha hänt i Malmö efter danskarnas misslyckade stormning av staden sommaren 1677. Min undersökning renderade en uppsats till Elbogen 2023, Malmö Kulturhistoriska förenings årsbok för det året, titeln blev På spaning efter i Malmö stupade danska soldater. Artikeln var resultatet av ett drygt halvårs luskande i samtida handskrifter och tryckta krigsrapporter vilka finns bevarade i våra nationella arkiv som i mitt fall Kungliga Biblioteket, Krigsarkivet och Riksarkivet, alla tre institutionerna belägna i Stockholms stad eller som när det gäller Krigsarkivet utflyttat till Arninge i Stockholms län.
Det var en mycket fascinerande forskning. Dels att jag så behändigt återigen kunde besöka ovan nämnda institutioner för ännu en undersökning av Malmö stads historia vilket är ett stort intresse för mig, dels att det går även för gemene man att rekvirera fram så mycket materiel från 1600-talet, och att handlingarna finns kvar. Att sitta där och varsamt bläddra och försöka tyda tecknen i handskrifterna eller i den satta texten och upptäcka att när man väl knäckt stilkoden så är det inga problem förstå svenskan eller engelskan eller franskan, också det är magiskt!
Ämnet i sig som jag fastnade för var gastkramande: flera tusen danska soldater påstods ju ha stupat vid den (tyvärr) misslyckade stormningen av Malmö och nu hade jag plötsligt funnit en tidigare ej beaktad uppgift i historieskrivningen. Jag vill alltid ha något på gång att fundera över och leta uppgifter om och skriva om, etc, och efter min undersökning och skrivna rapport -som också finns i en utgåva av Elbogen, då för 2021- av vad som tidigare hade publicerats och påståtts om den svenska belägringen av danska Malmö sommaren 1644 så kändes det följdriktigt att gå vidare med nästa belägring. Min ambition var att leta efter någon skärva i historien som inte hade lyfts fram, kanske kunna vända på någon sten, se en händelse i nytt ljus, ja nu har jag väl manat fram alla klyschorna på en och samma gång. 🙂
Jag fick mer än vad jag kunnat drömma om. Och det är den händelsen, att jag hittade något eller snarare: att något hittade mig, som jag här i mitt blogginlägg vill dryfta.
Jag satt alltså förutsättningslöst längst ner i KB:s publika källarplan i Humlegården i Stockholm och vevade mikrofilm: jag var ute efter de svenska krigsrapporterna från juni-juli 1677. Jag fotograferade av dem som jag fann hade något om belägringen av Malmö, åkte hem och började mödosamt att ta mig genom den satta frakturen. Ser plötsligt något, en bild frammanas och det finns ljud till: kärror skulle ha hörts hela natten efter den 27 juni 1677 skramla ut ur staden Malmö fullastade med döda danska soldater. Fienden hade fått en grop att begrava sin stupade män i. Detta fångade mig, detta hade jag aldrig hört talas om innan, jag måste ta reda på vart vagnarna tog vägen, var kropparna begravdes. Så här står det i en av rapporterna, den som i registret på KB har nummer 918:
“Effter Middagen begärade Fienden stilleståndh at få begraffwa sina Döda / huilcketet Hans Excell: för den gången aff höge och wichtige Orsaker refuserade. Andre Dagen den 27. anmodades åther igen om bemelte stilleståndh / huilcket dhem då medh visze cond tioner bewilliades / och bleeff een stoor mängd Döde Kroppar så wäl wedh Wallen / som uthur Graffwen och den betäkte Wägen uthleffwererade som dee emottogo / och ther straxt hos begrofwo / iblandh huilcke månge Officerare, Men dee som offwan på Wallen bleffne woro / lät Hans Excell: begraffwa inne i Staden. Heela nästa Natten effter Stormen hörde man på alle Posterna Wagnar at föra Döda uthur LöpareGraffwerne / så ock / affhämpta Styckerne.”
Detta stycke, ja egentligen bara inledningen att dansken kom och bad om tillstånd att få begrava sina döda, var oerhört fängslande. Krigets offer och aktörer kom så nära, de blev levande. Och Malmös försvarare, Hans Excellens Fabian von Fersen som först säger nej, men dagen efter går med på begäran, framstår ju som nervöst obeslutsam, också det något som pockade på att ta reda på mer om. Och därmed tog en fascinerande forskning vid vars resultat alltså går att ta del av i 2023 års utgåva av Elbogen som går att läsa på biblioteken i Malmö eller köpa av Malmö Kulturhistoriska Förening på elbogen.nu
Men det jag egentligen vill berätta om här är att: Hur kunde jag hitta just denna enskilda notering, hur kunde den fånga min uppmärksamhet bland alla sidor och rapporter jag läste igenom mer eller mindre uppmärksamt? Hur kunde jag fokusera och fastna och hålla spaningen igång?
Det hela fortsatte sedan när jag efter fullföljt värv med tryckta 1600-tals tidningar på KB anträdde Riksarkivet och fick lägga handskarna på ”box 1335” som jag sett att äldre tiders malmöforskare, speciellt krigshistoriker, alltid har källhänvisning till vid utredningar om belägringen av Malmö 1677. Här gällde det att uttyda handskrifter och det på olika språk, men, som jag skrev inledningsvis, på rätt glasklar prosa. Och här dök det upp igen:
“Ils ont demandé une treue pour enterrer leurs morts. (…)Toute la nuit suivante on entendit dans les tranchée le bruit des chariots, qui fuvent chargés des corpses morts,”.
Rörande! Ovan uppgifter återkommer i boxen kopierat från rapport till rapport, sammanlagt en handfull sådana; precis som i de tryckta dito på KB. Ett bör vara originalet och från Fersen själv, innehållsregistret för arkivbehållaren säger det. Men dessa uppgifter finns alltså i flersidiga handskrivna rapporter som är fyllda med andra redogörelser och som är lagda i mappar bland ett stort antal sådana i en rejält tjock box. Hur kunde jag ha ögonen på skaft just när dessa små rader passerade förbi?
Jag tänkte inte så mycket på det när jag i fjor bedrev själva forskningen, jag var bara så glad ha hittat något att gräva i. Men när jag härom månaden återvände till Krigsarkivet och box 1335 blev jag faktiskt riktigt häpen. Riksarkivet har sommarstängt så handlingarna hade skickats till Krigsarkivet i Arninge dit jag tagit mig för att se om det kanske fanns mer. Arkivlådan har kanske varit i bruk hundra år, vad vet jag, den ser ju åldersstigen ut, se fotot, nött och skavd och ska knytas ihop med ett gammaldags paketsnöre. Kanske hade någon forskare någon gång i disträheten lagt tillbaka ett för mig intressant papper i fel mapp, det fanns kanske mer om Malmö 1677 att kunna skriva om, tänkte jag.
Men allting låg rätt och det fanns inget annat lockande Malmöcentrerat utan resten var om helt andra områden, personer och händelser som låg utanför min energi och intresse att gräva i. Men jag noterade att jag vid denna, som jag tyckte, skärpta spaning efter nya spån hade bläddrat förbi de dokument som året innan hade fängslat mig totalt och gett mig gåshud när jag läste.
Hur kunde jag missa nu/hur kunde jag hitta då? Hur hade jag kunnat vara öppen för en liten utsaga så att dess innehåll plötsligt bara så där utan att jag bett om det tog gestalt inom mig och jag såg och hörde dessa fullastade kärror ta sig ut ur Malmö för att någonstans begrava döda danska soldater. Vad var det som triggade mig?
När något börjar leva inom en så är det meningsfullt att ge sig hän och bara följa efter. Finns inget bättre! Men hur det går till när man fångas av något, och hur många gånger man antagligen helt undgår att se/höra/upptäcka/uppslukas, etc, för att istället bara vara blind och döv och okoncentrerad, ouppmärksam på vad man har framför ögonen, tänker inte, ser inte sambanden, saknar fantasi, etc, det vill jag inte veta. Antagligen allra flesta gångerna, vill inte tänka på det. Längtar istället efter nästa gång undret inträffar att jag sitter där och börjar undra vilket är all forsknings moder!
En bra fackbok berättar om det man inte förväntar sig få möta. Som William Bernsteins Hur handeln formade världen (översatt och utgiven på SNS förlag 2009). Den engelska originalutgåvan från 2008 av den amerikanske författaren har en något häftigare titel: A Splendid Exchange: How Trade Shaped the World.
Tegelstenen tar en igenom de senaste 5000 åren sedd genom hur världshandeln har sett ut. Det finns inom ämnet en massa fackuttryck och ekonomiska krångligheter som man här slipper, detta verk är populärvetenskap när den är som bäst: boken är saklig och lärorik, men skriven på en flyhänt prosa med små korn av humor här och var.
Och så var det det där med det oväntade mötet. Det första handlade om kameler; dessa kommer från Nordamerika, det hade jag inte en aning om. Dessa djur fick ju en stor betydelse för handelstransporterna utmed antikens sidenvägar och till Asien hade de alltså själva vandrat via Berings sund innan där fanns ett sund.
Den andra insikten var förfärlig. Som det alltid är när man upptäcker att tillvaron inte är svart-vit utan försåtligt rutten helt igenom, offer är också skurkar, etc. Tankarna kom i dagen när jag var framme vid kapitlet om slavhandeln. Jag har tidigare funderat på varför afrikanerna inte gjorde motstånd, deras riken och stammar kunde vara väletablerade civilisationer med möjlighet, tänkte jag, att själva beväpna sig gentemot europeiska slavhandlare. Det fanns en rik export av vapen från England till Afrika, varför tog inte de svarta själva hand om en del av den införseln? Varför försvarade de sig inte?
Det visar sig då i läsningen av Bernsteins bok att stamrikena förmodligen hade tillgång till vapen. Detta eftersom det var afrikanerna själva som samlade in ”slavämnen” genom att tillfångata medlemmar av fientliga grannstammar. Och därefter transportera dessa långt bort till väntande europeiska slavhandlare vid kusterna. Handlarna hade dukat under om de skulle ge sig av in i afrikanska fastlandet på jakt efter människor att kidnappa -det jobbet utförde afrikanerna själva till full belåtenhet! Så om vapen användes var det för att angripa ”sina egna” med dessa.
Jag känner mig så naiv som inte kunde föreställa mig detta.
Sagorna har väl indoktrinerat oss med att den goda är god och den onde ond. Rakt igenom så att säga. Att vi är både ock samtidigt är inte intuitivt givet. Samma chock blir det ju för en del när det visar sig att den som flyr från våld själv kan bär sig illa åt mot sina medmänniskor, att flyktingen kan vara den större rasisten när inhemsk befolkning ser ner på invandraren, att den som står upp i utanförskapet mycket väl kan sparka på den som där ligger ner, etc. Att den förtryckte också förtrycker. Smärtsamt.
Kort från Åkersberga 