Finns det ett samband mellan rysk kultur och kriget i Ukraina?

Jag ville kort efter Rysslands invasion i Ukraina i vanmäktig förtvivlan riva sönder och slänga min hyllmeter älskade gamla ryska romaner och dito faktaverk. Men jag gjorde inte det utan jag läste en trave av dem istället. För jag bara måste ta reda på först om det finns något samband, mellan ett lands kulturliv och dets bestialiska angreppskrig på ett annat. Minsta relation och böckerna kastas. Så jag plöjde gamla böcker och sen hörde jag ett sommarprogram och lånade två böcker till att läsa om ryska berättelser och kulturliv. Vad jag kom fram till, vad jag läste och hur det gick för mina böcker kan du läsa här:
Kan rysk kultur skuldbeläggas för kriget i Ukraina?

Mer oklart vilken sorts journalistik Sveriges Natur bedriver…

Jag gick i fjol med i Naturskyddsföreningen för att kunna vara med på deras här i Österåker jättefina och lärorika utflykter. Klart man vill stödja sånt! Jag får då som medlem fyra gånger om året tidningen Sveriges Natur. Också lärorik och omfattande. Men försåtlig. Det står inte att Naturskyddsföreningen är organ för något särskilt politiskt parti, det står att föreningen ”påverkar politiker och myndigheter”. Det gör den säkert, men utför en kritisk granskning av miljörörelsen, eller dito aktivister kan man inte säga att den gör. Eller kan ge en mer faktakall bild av renskötsel kontra gruvnäring, försvarsmaktens markinnehav kontra behovet av vindkraftverk, etc. Och det är underminerande, en rörelse måste kunna ägna sig åt objektiv analys och självkritik i sin medlemstidning om den senare ska kallas för en journalistisk produkt och den förra frisk och livskraftig

I senaste numret, 3/22, finns under epitetet ”Analys Civil Olydnad” en granskning av vilken inverkan, om någon -och i så fall i vilken riktning, motståndsrörelser av typ Extinction Rebellion har. Denna tvåsidiga artikel andas vara skriven under galgen. Uttryck som används frekvent är ”mer oklart” eller bara ”oklart” och det då i sammanhang som: ”Det är mer oklart vilken effekt som klimataktioner, såsom de som genomförts av Extinction Rebellion, har haft.”. Ha ha, är det inte uppenbart att dessa, så kallade, miljöaktioner gjort folk förbannade och dragit ett smutsigt täcke över allt miljöagerande och därmed snarast minskat intresset hos gemene man att ingå i miljörörelser? Varför inte kolla detta?

Ett annat exempel i ovannämnda artikel är om en teoretisk modell för icke-våldsrörelser går att applicera här eftersom de anförda forskarnas ”teoretiska modell bygger på erfarenheter av motståndskamp mot auktoritära regimer. Det är oklart om den går att applicera på motståndet mot ett fossilbränsleberoende samhälle.”. Men likt förbaskat så är det just som motståndsrörelse den här typen av aktivism gärna jämför sig med. Miljörebellerna drar sig inte för att dra in Mahatma Gandhi och Rosa Park som en av dem. Detta ofog att framställa sig som något de inte är för att platsa i hyllade grupperingar borde granskas.

Vidare: ”Det är oklart om Extinction Rebellion uppfyller kriterierna som identifierats för en framgångsrik motståndskamp.”. Patetisk utsaga, särskilt i en ”Analys”, men det är ont om journalistjobb…
Artikeln avslutas med att en rörelse som Fridays for the future med ”all sannolikhet” skulle ”kunna växa i betydelse om ännu fler engagerar sig aktivt.”. Här råder inga oklarheter…

Det här är pinsamt Sveriges Natur! Att titulera en artikel analys när den inte är annat än en potemkinkuliss för att dölja det som verkligen borde granskas. Som till exempel vem tjänar på att typ Extinction Rebellion beter sig som den gör? Vilka trådar till vilka politiska världsuppfattningar och maktcentra kan dras från ER? Etc.

Som jämförelse kan man i samma tidning gå till den tresidiga artikeln ”Myten om framtidens reaktorer”. Här råder inga oklarheter om någonting utan den gediget faktaspäckade texten mynnar fram i slutsatsen: ”Trots 76 år av misslyckanden dyker ändå idén om snabba reaktorer upp gång på gång som i årets svenska valrörelse.”.
Och när det gäller konflikten mellan samebyar och gruvnäring, som jag inflikade om överst, så i numret dessförinnan, 2/22, finns ett längre reportage ”Striden om gruvan i Kallak”. Inte heller här finns begreppet ”oklart” med utan det är glasklart vad som är bra och vad som är dåligt av renskötsel och gruvbrytning. Men alltså det håller inte att som default skriva skit om gruvdrift ifall man vill ha en fossilfri framtid med grön el, vi kan inte driva elektroniken med renar och sameslöjd utan vi behöver mer metaller än någonsin!

Jag tror Naturskyddsföreningen och Sveriges Natur måste göra en rejäl analys av sina egna ståndpunkter!

Att laga mat när man ”inte har något hemma”

Jag frågade på Twitter vad folk hittar på att göra för ätbart när de ”inte har någon mat hemma”. Citationstecknen för det är ju lite olika när vi tycker det är tomt på mat i kyl och frys, etc.

De flesta som svarade nämnde pasta, det har de alltid hemma. Det har jag aldrig hemma, men jag förstår vad de menar. Det gäller att ha en basvara som bara finns där, evig hållbarhet och som efter tillredning går att äta som den är, eller tillsammans med allt möjligt. För mig är det ris, bönor och linser som funkar så, i så fall.

Någon nämnde varma mackor på ost och skinka för detta var ingredienser som alltid fanns i hans kök. Annan sa fil, gröt, pannkakor och rårakor. Och mönstret går igen: när vi ”inte har nån mat hemma” så har vi det som vi alltid har, men som vi annars inte utnyttjar riktigt på det sätt som vi gör när allt annat är slut. Om man då ska förbereda sig och lägga upp ett lager basvaror så gäller det att inte satsa på sånt vi tycker är jättegott och gärna äter annars för då har vi inget basmatsförråd när det kniper. I mitt fall är det ingen ide köpa hem ett förråd konserverade musslor, men däremot tonfisk!

På bilden ser vi min lunch när det var ”tomt på mat”: två rostade brödskivor med tonfisk på burk och stekta ägg, kompletterat med sallad på vad jag också alltid har hemma: djupfrysta ärtor, gurka, bladpersilja och vitlök. Jag brukar också alltid ha olika sorters lök och rotsaker hemma, perfekt lång hållbarhet och kan ätas på olika sätt.

Det var bara jag i stort sett i min Twitter-enkät som nämnde ägg, även om det ingår i pannkakor och plättar. Lite synd för det är en så bra näringskälla. Någon nämnde soppa, men det är tröttsamt att äta sig mätt på, tycker jag. Gryta är bättre, det vill säga mindre vätska och mer ingredienser. Jag har alltid kokosmjölk och krossade tomater på burk hemma. Perfekta baser var och en för sig, eller tillsammans, för mig vanligtvis i grytor på korv, grytbitar av fläskkött, kycklingfilé eller fisk av något slag, med grönsaker, rotsaker och röda linser! De sistnämnda höjer proteinvärdet, suger åt sig grytans smaker och man behöver inte reda för linserna tjockar till det smaskigt. Problemet är som sagt att när det är tomt i kyl och frys saknar jag det där som grytan kan samlas kring av kött eller fisk, så här måste jag tänka till vad jag kan ha mer av basmat hemma när allt annat är slut men som gör att jag vill göra en sån här världens godaste gryta ändå. Nånting som jag alltså inte redan har ätit upp för finns det annat tar jag inte detta!

Min paradrätt annars när allt är slut är att göra ost och lökpaj där löken är förstekt på svag värme med salt och timjan, så jäkla gott! Pajen görs på så få ingredienser, bara sånt som alltid finns hemma: mjöl, smör, lök och ost. Kan inte vara enklare. Ja osså timjan då också!

Vad räddar dina middagar när ”allt är slut” hemma hos dig och hur tänker du när det gäller att ha ett lager basmat?

När det politiskt korrekta ursäktar det undermåligt konstnärliga

Såg i helgen en av de sämsta uppsättningar av en pjäs jag varit med om. Kan inte minnas förra gången, men den har inträffat. När det gäller Radioteater sker det hela tiden, där finns sen länge inga ambitioner bortom det politiskt korrekta och populistiskt tillmötesgående. Men när det gäller analog scenkonst kan förstörelsens vindar visst det såväl dra igenom som utgöra fundamentet för en del teatergrupper och teaterhus vilka alltså säljer ut det konstnärliga för pamflettkastande. Men det skapas lysande teaterupplevelser också. Inte minst på Dramaten där tragikomiskt nog även det sämsta jag varit med om nu spelas: Natthärbärget. En pjäs författad 1902 av Maksim Gorkij, men bearbetad, som det heter, av regissören, Janos Szasz, en ungersk gästregissör.

Uppsättningen har fått fina recensioner i alla tidningar jag hittat omdöme i på nätet. Allt är bra. Möjligen uttrycker Dagen att föreställningen kunde kortas ner lite. ”Det blir med förlov sagt lite segt ibland.” och Expressen skriver: ”Min enda invändning är att spelet lätt blir så där typiskt ”teater-realistiskt” med skrik och ilskna uppgörelser. Som om volymknappen är inställd på bara ett läge. Szasz regitemperament gifter sig inte riktigt med ensemblens speltradition.” Skrattretande hovsamt.

Föreställningen är 2 1/2 timme plus paus. Mesta delen av speltiden ägnar ensemblen åt till att skrika och svära. Alla travar likadant fram och tillbaka över scengolvet, vevar likadant med armarna, kastar med huvudet och utgjuter sina repliker lika opersonligt. Jag brukar inte reagera på svordomar, men när dessa används istället för gestaltning, istället för inlevelse i en roll, etc, då blir det väldigt tjatigt. Oavsett vilka ord det är som oupphörligt vrålas ut så jag fick hålla för öronen när jag inte orkade ta in mer av varan fast jag satt längst bak på parkettplats. Rollerna förblev anonyma, det var mig fullständigt likgiltigt att en del dog där på scenen, skådespelarna förmådde aldrig få sina karaktärer angelägna att ta till sig. Det blev inte bättre av tafflig kostymering och peruksättning samt en scenografi som förde tankarna till buskis.

Det finns alltså ingenting bra med Dramatens uppsättning av Natthärbärget. Den börjar utan att lyckas ladda ett konstnärligt anspråk och slutar i ett pekoralistiskt dravel där hela personalstyrkan sänks ner i underjorden. Amen!

Men det förfärliga fortsätter i programbladet där Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten, författare och debattör, skriver så här:
”Jag tänker mig att det här är pjäsen som står i själva entrén till alla slags råkapitalistiska och antihumana samhällen. (…) Ur detta proletära skuggland steg exempelvis en söndertrasad Rakhmat Akilov som mördade människorna på Drottninggatan i Stockholm.”
Det är så magstarkt oförlåtligt så det är inte sant att relativisera mördarens handling på det här sättet! Genom detta sänker Greider även själva pjäsen i sig som i en annan uppsättning kanske hade kunnat haft något att säga. Men nu försvann även den möjligheten.

Romaner i trilogiform får en att fundera…

Jag har i år läst två litterära trilogier som får mig att fundera på vad formen gör med romanerna.
Först Niklas Natt och Dags 1793, 1794 och 1795. Författaren går ut starkt i första delen och skriver den äckligaste handling jag varit med om. En slukande skräckläsning rakt igenom. På köpet lysande stockholmsskildring ur främst de fattigas perspektiv, tidstrogen detaljrikedom och ett anpassat lyhört språk. Motbjudande spännande!
Andra delen har det taskiga läget att man som läsare förväntar sig samma täta, snabba okända berättelse med allt fler in- och utgångar. Men det får man inte, och det man fick hade jag svårt att inte bli lite irriterad på för jag hade fel förväntningar.
Tvåan, 1794, kan nog sägas vara en transportsträcka för att lite lugnare föra huvudpersonerna vidare ut i nya fasor och faser av berättelsen. Scenen är lagd i första delen och man vet vad det hela kan handla om. Så en viktig del av upplevelsen att läsa 1793 finns av förklarliga skäl inte i 1794. Jag anar dock att den här mellanakten är nödvändig för den stora finalen som jag hoppades 1795 skulle bli!
Och det blev den! Allt är bekant, men här fördjupas handling och språk och författaren tycks skymta i besjälade miljöbeskrivningar och filosofiska funderingar. Romanserien bottnar i sig självt med trean och verket är fullödigt och färdigt.

Sen läste jag Fredrik Sjöbergs Flugfällan, Flyktkonsten och Russinkungen. Detta är tre separata berättelser som bara har det gemensamt egentligen att författaren, som är subjektet i böckerna, tar upp de tidigare verken i de senare delarna. Men ändå hänger delarna ihop och det för att författaren är på spaning efter spåren av en annan människas liv och samtidigt följer även sitt eget i avsnitten. Flugfällan handlar om den svenske entomologen och upptäcktsresanden René Malaise, Flyktkonsten om målaren Gunnar Widforss och Russinkungen om daggmaskforskaren och russinodlaren Gustaf Eisen. Fredrik Sjöberg är inte lik någon annan författare och det är härligt få stifta bekantskap med en ny essäist, får jag väl kalla honom. Ett underbart språk, roliga infallsvinklar och dito beskrivningar och, givetvis, tre tacksamma gestalter att vara på spaning efter. Vilka öden och berättelser Fredrik Sjöberg har fått tag på och skriver så fängslande och nydanande roligt om!
Men även här är det som i ovannämnda trilogi: allt är hänförande nytt att ta del av i första boken medan gestaltning och tematik känns igen i nästa och man blir där aldrig överraskad utan snarare lite irriterad, berättelsen går långsamt fram på tomgång, känns det som… Men så i den avslutande delen ett fyrverkeri av stolta utsagor och litterära upptäckter. Dock inte lika rolig som den första delen utan likt sista delen i Natt och Dags trilogi fördjupad i sina tankegångar. Kanske var tvåan nödvändig att vara precis som den är och för den som läser den boken först kanske upplevelsen blir en annan?

Jag funderar på om det mönster jag tycker mig ha funnit i ovan två trebandsverk är ett allmänt mönster. Jag tycker det stämmer väldigt bra in även på J.R.R. Tolkiens Ringentrilogi.

Finns det fler? Vad säger du?

Spelet om klimatet, gastkramande läsning som kräver uppföljare!

Jag har länge hållit en avvaktande linje gentemot klimatkrisen, varit skeptisk till såväl att det fanns en kris som att det var människan som orsakat den. Det var som att jag också struntade i om det gick att göra något åt situationen, hur den nu än var, för människan var bara det sämsta som drabbat planeten så om vår tid var ute, så bra för natur och de andra djuren, det bekymmersamma var bara om vi hann förstöra och utrota ännu mer innan vi dog ut. Jag kunde bli arg på att min inställning, att vi är skyldiga djur och natur högsta omsorg och respekt, inte räknades utan att det bara handlade om klimatet. Jag skiter i klimatet, tänkte jag. Och glodde surt på klimataktivister som klädde ut sig i plastskynken och målade med miljöfarliga färger på otillåtna platser.

Till slut förstod jag att det var dessa aktivister som var ett rött skynke för min klarsyn på klimatkrisen. För vem vill förknippas med sådana idioter? Inte jag i alla fall. Miljöfascister kallar jag dem numer. Deras självförhärligande aktivism är enbart klandervärd, såväl ur demokratisynpunkt som ur perspektivet att få till ett samfällt handlande som vänder skutan rätt. Deras agerande är subversivt och spelar helt andra krafter i händerna. Jag skulle vilja läsa en bok som redde ut dem närmare. Typ om Maths Nilsson skrev en uppföljare till Spelet om klimatet, Vem kan man lita på i klimatdebatten? (Roos Tegnér, 2021).

Jag hade precis lagt ifrån mig ännu en jättebra kriminalroman av min favoritförfattare i den genren: Tana French, och bestämt mig för att ta itu med en angelägen faktabok. Föga anade jag att Spelet om klimatet skulle bli en ännu mer gastkramande läsning än förra alstret. Och den här är värre därtill eftersom den handlar om verkligheten.

Det Maths Nilsson gör är att metodiskt bena ur klimatkrisen från dess kvasiföreträdare, alla lobbyorganisationer för fossilindustrin, skeptiker som kör egna race, köpta forskare som fuskar med data, politikersatsningar för att behålla makten på jordens bekostnad. Etc. Nilsson har lagt ner ett jättearbete inte bara på att ta reda på fakta utan att skriva begripligt om detta också även om det är obegripligt hur dessa oegentligheter som kommer i dagen har kunnat fortgå. En av två viktiga böcker att läsa! Den andra är en som behövs för att häva slagsidan Spelet om klimatet ändå har. För det enda jag har att invända mot Maths bok är det han skriver på sidan 195: ”Somliga i klimatdebatten menar därför att det inte är klimathotsskeptikerna som är det verkliga problemet utan klimatalarmisterna: deras överdrifter kommer bara att förhindra effektiva lösningar. Jag tycker det är historielöst. Miljön har blivit bättre för att samhället har agerat. Och faktum är att alarmism och aktivism har varit avgörande faktorer för att dessa förändringar kommit till stånd.”

Jag vill ogärna skriva att Nilsson ovan har en naiv samhällssyn, men låt mig drista om ovan att han verkar förväxla korrelation med kausalitet. Aktivisters agerande är det som ligger i tiden, samma tid som andra krafter också verkar i. Och snälla: aktivister kan inte ha tolkningsföreträde på begreppet ”samhället”. ”Varför ska de som vill agera på vetenskapliga fakta kallas för aktivister i nedlåtande ordalag?”, undrar Maths Nilsson på sidan 196. Kanske för att agerandet inte sker utav vetenskapliga skäl.

Ovan invändning är den enda jag har gentemot Spelet om klimatet där Maths Nilsson annars gör förtjänstfullt räfst och rättarting med dem som av olika pekuniära eller andra orsaker är motståndare till att se klimatkrisen för vad den är, han drar sakligt och metodiskt ut potentater och organisationer i ljuset en efter en. Han kramar alltså enbart lite väl mycket dem som finns åt andra hållet, tycker jag. Det är här jag saknar perspektivet i den likaledes gastkramande analys som Patrik Oksanen gör i Skarpa skärvor som jag skrivit om på min andra blogg, se länken.

Efter att ha läst Nilssons bok har jag nu dock slutligen helhjärtat lagt alla ägg i korgen: vi har en klimatkris, människan har orsakat den och vi måste också göra något åt den för inte bara naturen och de andra djurens skull utan även människans. Det som distraherat mig inför detta totala ställningstagande tidigare är de så kallade klimataktivisterna, dessa måste synas lika hårt i sömmarna som de -andra- subversiva krafter Nilsson tar upp i Spelet om klimatet. För klimataktivisterna, som jag känner dem, har knappast demokrati som slutmål i sin kamp och därför hör de inte hemma i ett tacktal för att göra något åt klimatkrisen.

Skulle gärna vilja läsa en uppföljare till endera av de två böcker jag starkt rekommenderar här ovan, en som fortsätter Oksanens väg att se vilka krafter som ger sitt stöd till marginaliserade grupper i politiken och i nya boken då hur detta hänger ihop med klimataktivism. Säkert en lika gastkramande läsning det.

Offentliganställda kommunikatörer behöver inte vara demokratins dödgrävare

Jag är journalist, stolt medlem av Journalistförbundet sedan 1979. Med förbundet och grundlagen i ryggen har jag alltid känt mig trygg i mitt arbete att med allmänheten som den egentlige uppdragsgivaren ta fram och berätta om hur saker och ting ligger till. Inte dölja, lägga till eller på något annat sätt förvanska verkligheten så att den skulle passa min arbetsgivare bättre. Media som följer de pressetiska reglerna arbetar inte så heller. Men det finns det andra som gör vilka alltmer ostört, tycks det, vädrar morgonluft i att frisera fakta och framstå i bättre dagar än vad de förtjänar. Vi pratar inte om det privata näringslivet, det hör till spelets regler och kallas reklam. Utan det handlar om stat, kommun och regioner, de offentliga arbetsplatserna, som har att genom demokratiskt fattade politiska beslut förvalta skattemedel i avsedd riktning.

Medborgare har rätt att veta hur denna verksamhet sköts. Jag vet inte om det var bättre förr, vi kanske hade lättare att prata direkt med myndighetspersoner, men informationen behövde inte vara rikligare och rättare för den sakens skull, vare sig för allmänhet eller mediekår. Idag vet vi däremot att vi får veta mycket genom den uppsjö av mediekanaler som myndigheterna har till sitt förfogande, solen lyser grant i trycksaker och sociala medier men skuggan av ökad otillgänglighet, finter och rent av desinformation tycks också tjockna.

Jag tycker det var ett stort misstag av Journalistförbundet när de offentliganställda kommunikatörerna slängdes ut ur förbundet. De uppfyllde inte villkoren för medlemskap genom sin anställningsform, det var det som avgjorde. Det var dock ett fatalt misstag menar jag att förbundet inte vände på steken och istället sa så här: Vi ska värna om vår yrkeskårs etablering på medieplattformen för stat, kommun och regioner. Offentliganställda kommunikatörer är välkomna i förbundet och vi kräver att dessa får och kan arbeta efter för journalister vedertagna riktlinjer som återfinns i de etiska spelreglerna för press, radio och tv, grundlagen, etc. Den inställningen tror jag hade hjälpt att motverka den situation som är idag då det väller in kommunikatörer i offentlig förvaltning vilka saknar stöd i att inte bete sig som reklamanställda. Just nu är den yrkeskåren mer att betrakta som demokratins dödgrävare när de ensamma på täppan riskerar att bli en förlängd arm för osund maktutövning.

Kommunikatörer har idag en annan utbildning, målgrupp och syfte för vad de gör än en journalist. Det är inte de sistnämnda som vanligtvis förknippas med devisen att vårda varumärket. De förra behövs såklart för att klara informationshantering och kommunikation vid en offentlig verksamhet. Men det tillsammans med yrkesjournalister. Om båda yrkesgrupperna, när de är offentliganställda för att sköta kommunikation och information, välkomnas att vara medlemmar i vårt fackförbund så kommer förhoppningsvis antalet offentliganställda yrkesverksamma journalister att öka jämte att vi får fler kommunikatörer som värnar om demokratin.

Försvarsmakt och demokrati skyddar oss mot Naturskyddsföreningen

Läser i senaste numret av ”Sveriges Natur”, nr. 3/21, huvudorgan för Naturskyddsföreningen, en opinionsartikel för vindkraftens utbyggnad undertecknad av föreningens ordförande Johanna Sandahl och Karin Lexén, generalsekreterare i sagda sammanslutning.
Skribenterna menar att vindkraften måste byggas ut för att vi ska klara klimatomställningen. Vindkraften måste dock klara hållbarhetskrav när det gäller miljöaspekter; det senare kräver därmed att vindkraftverk får spridas över hela landet och byggas både till lands och till havs. Men denna lösning stöter på patrull av två slag vilka Naturskyddsföreningen vill ändra på:

”Ett av de största hindren är Försvarsmaktens möjlighet att helt stoppa vindkraftsetableringar inom sina restriktionsområden. Dessa täcker nästan halva landet, vilket saknar motstycke i Europa. Naturskyddsföreningen anser att restriktionsområden för vindkraft bör avskaffas eller kraftigt inskränkas. Även kommuner har möjlighet att stoppa etableringar utan möjlighet till överklagan, vilket hindrar en betydande utbyggnad varje år. Det krävs en reform av det kommunala vetot för att möjliggöra fler hållbara vindkraftsetableringar och samtidigt öka rättssäkerheten.”

Så var det sagt. Och jag undrar om Putin är medlem i Naturskyddsföreningen? Han kanske ger sitt stöd på annat sätt, i vilket fall måste han tycka det är utmärkt om vindkraftverk kan få nermontera Sveriges försvarskraft. Och sen det andra argumentet från artikelförfattarna, att kommunernas vetorätt ska dras in, åtminstone när det gäller vindkraftsetableringar. De skriver inte ”dras in” utan ”reform”, men jag har svårt att se att de vill utöka kommunernas självbestämmande. Att denna reform dessutom ska: ”öka rättssäkerheten” har George Orwell inte kunnat formulera bättre själv i Djurfarmen.

Nordiska museet, tre våningar med fula saker…

Det börjar redan vid trappan upp till det pampiga huset, besökaren har att passera Karl X:s häst i jämnhöjd med ”ballarna” och har sockelns text, stolta rader om tågandet över Lilla och Stora Bält i ögonhöjd. Väl inne möts man av en jättestaty av Gustav Vasa. Och där fick jag nog. Nordiska museet är inget nordiskt museum, det är en hymn till storsvenskheten. Det finns inte en monter som berättar en annan historia. Ja, det förstås, samerna har en hel sal , det är ju politiskt korrekt numer att få med deras tragiska historia. Jag förnekar inte gräsligheterna den gruppen har utsatts för, men nu känns de bara som gisslan för att museet därefter ska slippa lyfta blicken i såväl rum som tid.

Jag trodde ett nordiskt museum skulle visa på gemensamma och särskiljande drag över hur folk levde förr i Norden. Och att en uppgift där kunde vara att inkludera de landskap som för inte så länge sedan var danska, hur skiljer de sig åt idag såväl från dagens Danmark som dito Sverige, hur syns rötterna? Jättespännande uppgift för vilket nordiskt museum som helst som inte ser Stockholm och Sverige som huvudsaken allting ska filtreras genom.

Nu är det som att besöka ett museum i en stormakt som vill visa vad infödingarna ute i kolonierna kunde åstadkomma av hantverk vilket likgiltigt ställts ut i dammiga samlingar; en väldigt tydlig von oben-syn härskar även här på Djurgården. Jättepalatsets innandöme leder en genom tre våningar fyllda av fula saker. Jag saknar helt en nyfikenhet över vad fint och intressant som har gjorts utanför Stockholm med närliggande landskap. Malmö Museer vid Malmöhus slott i Malmö har en bråkdel av yta till förfogande i jämförelse, men de lyckas skapa sammanhängande bilder av hur folk levde förr och vilken fin formgivning som åstadkommits inom brukskonsten i Norden.

Jag är jättebesviken och snarast chockad. Jag flyttade till Stockholm för ett år sen från Malmö. Jag har flyttat från Skåne till Sverige, det är helt klart. Här är vad som hände före 1658 i rikets nuvarande olika delar helt utan intresse. Och massakrerna på civila under 1600-talets svensk-danska krig i Skåne, hur folk försökte klara sig och leva sina liv: dessa händelser verkar ingen heller ta till vara. För Skånes del innebär det således att landskapets danska historia är utan intresse i Sverige och dess svenska historia dito i Danmark. 1600-talet då vågen vände och allt hände har fallit mellan stolarna. Men Skånes samlade historia ”från början till slut” får bara inte vara negligerat i historieskrivning och museiverksamhet och ett nordiskt museum kan inte vara mer passande för uppgiften att förvalta det arvet. 1600-talet är inte långt borta heller, men det kan komma ännu närmare om vad som hände lyftes fram, det tycker jag Sverige och dess museer och utbildningsväsende är skyldiga åtminstone Skånes historia.

Ett år som Åkersbergabo och med gemensam tvättstuga…

Så har ett år passerat där min postadress varit Åkersberga. Är fortfarande så nöjd och glad med flytt, en förändring i rättan tid. Precis innan covid-19 stängde tillvaron såsom vi varit vana vid den hade jag råddat klart med alla bestyr i samband med att man ska byta bostad och satt mig på ett tåg genom Sverige från Malmö och hit, en underbar resa som en månad senare antagligen hade varit en skräckfärd…

Jag har här på bloggen redovisat mina upptäcktsfärder i min nya hembygd som jag stortrivs i. Naturen är inte bara fantastisk utan även nära! Jag sålde bilen i Malmö för här behövs den inte, vare sig för att uträtta olika ärenden eller ”komma ut i naturen”. I Skåne har vi en massa åkerfält att passera innan vi själva kan hitta fält att vandra i, men här är det bara att gå rätt ut med en gång! Och alla affärer och olika serviceinrättningar som jag använder mig av, inklusive tågstationen, ligger inom 10 minuters promenad från mitt hem.

Jag har i och för sig upptäckt on-line handeln som verkar finnas för allt från hundmatsproducentens jättesäckar, tack och lov, till hemtransporter från mataffärer, systembolag, bibliotek och apotek om detta skulle behövas och detta hjälper ju till och är suveränt när snön gör det ogörligt eller åtminstone onödigt riskabelt för att ta sig fram på med cykel.
Det kostar från de leverantörer som jag använder, mellan 50 och 150 kronor, att få hem beställda varor så jag hoppas jag giter att återgå till mina egna pedaltrampade hemkörningar när marken är snö- och halkfri igen. Fast inte hundmaten, den får kosta få hemkörd och uppasad!

Att flytta från radhus till lägenhet har också bara varit positivt, men det beror på att jag har världens finaste utsikt över Åkers kanal och bor vid dess park som slingrar sig fram bredvid med vackra rabatter och gräsmattor som inte bara sköts perfekt utan det även på kontorstid måndag-fredag. Inte som hemma i radhusvärlden där grannarna tvunget skulle plocka fram sina elektriska trädgårdsapparater från helvetet och köra dessa länge och omsorgsfullt på helgerna. Började en så inspirerade det tydligen de andra att ansluta sig till bullret. Så skönt slippa den verksamheten! Att klippa gräs, rensa ogräs, odla och se det växa, bla bla, har aldrig roat mig heller. Nä, sitta på en balkong och se prakten från andras flit, det är mycket trevligare!

Att bo i flerfamiljshus igen är helt utan skarv från radhustillvaron ur min horisont, huset är nog bra ljudisolerat och här finns de utrymmen som behövs förutom den egna lägenheten. Som tvättstuga. Och jag tycker det är befriande att inte äga egna sådana vitvaror som tar plats i badrummet och som låter när de används. För att inte tala om när de låter konstigt och man måste kontakta hantverkare… Här har jag tillgång till två stora tvättmaskiner, torktumlare, torkskåp och mangel så här räcker det att jag var fjortonde dag ägnar typ 2-3 timmar åt att tvätta. Det finns även en jättetvättmaskin med dito torktumlare för att köra mattor. Kan inte vara bättre. Jag står inte ens och stryker uppe i lägenheten, mycket bekvämare att när jag ändå är i tvättstugan använda det bräde och järn som redan står framme. Mangeln är i och för sig inget vidare, samma typ som har funnits sen jag var barn. Konstigt det inte har skett någon produktutveckling här, det är ju underbart med nymanglade lakan, men vem orkar mangla när resultatet är bökigt och omständligt att få fram och ändå inte blir bra? Men de förhistoriska fantastiska stenmanglarna klämde ihjäl barn, vibrerade så hus idag antagligen skulle rasa jämte att pjäserna krävde plats som inte finns längre.

När jag första gången skulle tvätta här för ett år sen blev jag rörd över lappen på väggen som förmanade de boende att rensa luddfiltret i torktumlaren. En sån uppmaning hade jag inte sett sen jag flyttade från flerfamiljshuset i Malmö till mitt radhus för nära 30 år sen. Så det var sig likt, jämte utrustningen för övrigt även om tvättmaskinerna numer har en digital display. Det som för mig dock är nytt är att en bokad tid inte är en garant/social överenskommelse/civiliserat omdöme för att tvättstugan då är den bokades att ensam husera i. Utan plötsligt när jag går ner för att tömma torktumlaren så används tvättmaskinen av någon annan. Och då finns det ändå lediga tretimmarspass att boka nära efter min inmutning, men det verkar som om det bara är jag som är sån ordningsfascist? Det gillar jag inte. Utan nu är det jag som också sätter upp arga lappar…