Dålig utställningsteknik drar ner fina Medelhavsmuseet

Medelhavsmuseet i Stockholm var en ny bekantskap för mig igår. Spännande mumier, en hel/halv liten terracottaarmé, vackra flertusenåriga smycken och en massa andra saker möter besökaren i ett lagom stort museum. Jättegod mat i serveringen därtill gör att hit känns det inte tröttsamt att tänka sig återkomma för att strosa omkring fler gånger. Roligt är också när man intelligent använder digital teknik och visar hur de utställda mumierna ser ut under lindorna…

Mindre roligt, rentav väldigt trist, är när informationstekniken havererar. Så här ser det ut, till exempel:

En glasmonter med i förgrunden ett mumifierat barn. Vill man läsa om föremålen får man vika sig dubbel och närma sig informationsrampen längst ner i skohöjd… Det sägs att offentliga byggnader ska tillgänglighetsanpassa sig för personer med funktionshinder. Här lyckas man hindra alla att bekvämt kunna ta till sig informationen. Det enda godtagbara är att texten är mörk på ljus botten…

…för det är den väl bara i den egyptiska avdelningen. Annars är det vit text på svart botten, vilket säkerställt är mer svårläst. Ännu sämre blir det när den tryckta texten är av typen sans-cerif, alltså utan ”kilar och klackar” som den du läser här nu. Titta i en tryckt tidning så ser du en text med cerifer, något som är bättre för att ögat ska kunna följa textrader där stilen är liten vilket den ju är i tidningsartiklar.
Men liten är den också på informationstavlorna i museet, liten är också avståndet mellan raderna medan raderna i sig är breda, för breda för den lilla storleken på bokstäverna, alltså för att sammanfatta: inte en bokstav rätt i hur man informerar med text på ett läsvänligt sätt. Som kronan på verket är spotlightsarna ibland monterade så att man skuggar informationstavlorna när man försöker tillgodogöra sig vad det står:

Sen förvånades jag också över det här modet/svårmodet att använda numrering vid utställda föremål vilka man ska leta upp på en list eller tavla för att där i den svårlästa stilen ta till sig information av knapphändigt slag, så här ser det alltså ut på Medelhavsmuseet, klicka gärna på fotona så de förstoras, jag misslyckades få texten skarp på fotot till vänster, men på bilden till höger får du en uppfattning hur det är att läsa på tavlorna, tavlan till höger var lågt satt också och det gick inte att vinkla skivan uppåt:

Som ovan ser det också ut på Armémuseum i Stockholm nedan, det är kanske samma konsult som fått härja fritt:

Bedrövligt, eller hur? Alla tidigare uppräknade dysfunktionaliteter på ett bräde inklusive att här är även föremålen taffligt utställda, som om de var inslängda i en glasmonter, häpp!

Nu är jag inte stockholmare, eller ens svensk utan skåning och som sådan van vid dansk museitradition, något som jag givetvis inte kan begära att någon här uppe i Tjockhult ska ha insikt i. Men bara för att jämföra så kan jag ju visa två foton jag har tagit på Krigsmuseet i Köpenhamn:

Klicka gärna på fotot till höger och se närmare vad den digitala informationsskylten i läsvänlig höjd för alla, det går att läsa från rullstolshöjd och texten är stor nog för stående, erbjuder av information utmärkt grafiskt förmedlad.

Till sist: så här elegant hälsar ovan vår kung Christian IV med sin karaktäristiska hårfläta oss välkomna till den rymliga, luftiga, övre utställningshallen på Krigsmuseet. Här upptar inget plåtschabrak större delen av golvytan innehållandes enbart en liten gullig, halv, terracottaarmé fiffigt åskådliggjord med hjälp av speglar hur stor den egentligen är, för snälla rara Medelhavsmuseet, armén skulle kunna stå i en friggebod med samma verkan och så förstördes inte den vackra salen ni har såsom den nu görs, förfärligt!

P.S. Ja, jag vet danskarna har en skylt i bakgrunden med vit text på svart botten, men stilen är jättestor så den funkar att läsa, speciellt som det bara är några sådana!

Att upptäcka Sveriges Radio P2 genom att lyssna på Danmarks Radios P2

Fick ett tips att Danmarks Radio precis som SR har en mobilapp vilken jag tog ner. Genom chromecast för jag över ljudet till min stora gamla stereo från 1990-talet och så gör jag även med allt från Spotify, etc. Funkar perfekt. Nåväl nu skulle det bli spännande att lyssna och jämföra och vad fann jag?

Jo, att danskarna spelar en hel del svensk musik, främst vokalmusik, den uppmärksammar jag i alla fall lättast. Som Monica Zetterlund, Cornelis Vreeswijk och Jussi Björling. Annars Björn J:son Lindh, till exempel. Medan jag inte kan säga att jag hör motsvarande dansk i SR P2. Nu är jag så pass obildad så är det rent instrumentellt har jag nog noll referenser, vad jag kan erinra mig just nu, till att identifiera att musiken är danskkomponerad. Men när hörde jag en dansk sångartist i P2?

Jag fann också att svensk P2 är som en förnämlig ask sorterade chokladpraliner, prydliga etiketter och innehållsbeskrivningar till bitar av högsta kvalitet som man finner i olika lådor/program baserade på om man gillar mörk eller ljus eller vill ha mycket nougat, etc. Dansk P2 är som en påse blandat, man har ingen aning vad som väntar en. Jag har lyssnat sen i våras men uppfattar ingen skillnad alls egentligen mellan de olika programmen utan det är samma potpurri rätt igenom. Gör ingenting, bara annorlunda.

Något som dock förundrade mig mycket var att Danmark, detta jazzland, inte tycktes tycka att man ska spela jazz alls i musikkanalen P2? Aldrig minsta saxofonslinga. Förklaringen kom när jag efter en tids lyssnande skrollade på mobilappen. Och upptäckte att jazzen har en helt egen radiokanal, P8, vilken kör jazz och närliggande tongångar dygnet om!

Nu kör jag av dansk radio mest P8 utom efter 22 då jag knappar över till DR P2 och Nattsvärmaren, kanske är den klassiska musiken i det programmet lite mysanpassad till tidpunkten för här låter det lite eget. Men det här med klassisk musikradiokanal kan alltså betyda nästan vad som helst i DR. Fast när jag vill ha mer av en särskild vara då är det SR P2 som gäller. Här finns ju program som bara spelar folkmusik, (och det slår mig att just renodlad folkmusik från omvärlden det hör jag nog aldrig i DR, har det också en egen kanal…) eller som har basen i populärmusik från första delen av 1900-talet, eller som har just de programledarna jag vill lyssna på.

En fördel med dansk radio är att jag bara förstår vad de säger om jag lyssnar mycket uppmärksamt och så hoppas jag att det förblir, för med dansk radio har jag ett utmärkt sällskap som inte stör min koncentration när jag läser och skriver. Så utnyttjade jag förr Sameradion och det finskspråkiga radioprogrammet som sände efter varandra på söndageftermiddagarna i de vanliga P2-sändningarna. Det pratades på och jag förstod inte ett smack, men fick lite sällskap i mina studier och plötsligt muntrades jag upp av en jojk eller tango. Tror dessa program blivit digitala nu och jag behöver inte dem heller så länge jag inte fattar mer danska än vad jag gör och DR:s kanaler spelar ju mest bara och bra musik.

Jag uppmärksammar dock att vissa allmänt populära stycken inom klassisk musik eller sånt som tillhör folkvisor och äldre schlagers återkommer lite väl populistiskt mycket i DR, tycker jag. Varannan dag, typ, hör jag ”Det var en lørdag aften”, etc. Eller så omhuldar danskarna mer sina örhängen och det är kanske inte fel.

Följaktligen kan jag inte säga något om de danska programledarna, vad de pratar om och hur de gör det. Däremot måste jag nämna mina svenska favoriter i SRP2 vilka liksom blivit mig än mer kärare nu för nu lyssnar jag mer aktivt på vad de säger, och det är nog som en följd av att jag inte lyssnar alls på de som pratar i DR P2. Och dessa personer nedan har också de program jag tycker bäst om i SR P2 och här kan jag inte skilja mellan programmet och den berättande personen som håller i det, de bildar en oslagbar helhet.
Eric Schüldt i Text och musik, Eva Sjöstrand i Lördagsmorgon i P2, Kristjan Saag i Rendezvous och Pernilla Eskilsdotter i Klassisk morgon i P2. Fyra helt olika program/ programledare med skräddarsydd programledare/produktion.

En programledare jag också gillar att lyssna på är Per Feltzin, men hans musikprogram Söndagsmorgon i P2 faller utanför av någon anledning.

Jag funderar på att leta upp appar för norsk radio och finsk radio, det finns säkert. För att kolla vad som då överraskar mig och vad det gör med min uppfattning om SR. Har du provat? Kommentera gärna och berätta!

Finns det ett samband mellan rysk kultur och kriget i Ukraina?

Jag ville kort efter Rysslands invasion i Ukraina i vanmäktig förtvivlan riva sönder och slänga min hyllmeter älskade gamla ryska romaner och dito faktaverk. Men jag gjorde inte det utan jag läste en trave av dem istället. För jag bara måste ta reda på först om det finns något samband, mellan ett lands kulturliv och dets bestialiska angreppskrig på ett annat. Minsta relation och böckerna kastas. Så jag plöjde gamla böcker och sen hörde jag ett sommarprogram och lånade två böcker till att läsa om ryska berättelser och kulturliv. Vad jag kom fram till, vad jag läste och hur det gick för mina böcker kan du läsa här:
Kan rysk kultur skuldbeläggas för kriget i Ukraina?

Mer oklart vilken sorts journalistik Sveriges Natur bedriver…

Jag gick i fjol med i Naturskyddsföreningen för att kunna vara med på deras här i Österåker jättefina och lärorika utflykter. Klart man vill stödja sånt! Jag får då som medlem fyra gånger om året tidningen Sveriges Natur. Också lärorik och omfattande. Men försåtlig. Det står inte att Naturskyddsföreningen är organ för något särskilt politiskt parti, det står att föreningen ”påverkar politiker och myndigheter”. Det gör den säkert, men utför en kritisk granskning av miljörörelsen, eller dito aktivister kan man inte säga att den gör. Eller kan ge en mer faktakall bild av renskötsel kontra gruvnäring, försvarsmaktens markinnehav kontra behovet av vindkraftverk, etc. Och det är underminerande, en rörelse måste kunna ägna sig åt objektiv analys och självkritik i sin medlemstidning om den senare ska kallas för en journalistisk produkt och den förra frisk och livskraftig

I senaste numret, 3/22, finns under epitetet ”Analys Civil Olydnad” en granskning av vilken inverkan, om någon -och i så fall i vilken riktning, motståndsrörelser av typ Extinction Rebellion har. Denna tvåsidiga artikel andas vara skriven under galgen. Uttryck som används frekvent är ”mer oklart” eller bara ”oklart” och det då i sammanhang som: ”Det är mer oklart vilken effekt som klimataktioner, såsom de som genomförts av Extinction Rebellion, har haft.”. Ha ha, är det inte uppenbart att dessa, så kallade, miljöaktioner gjort folk förbannade och dragit ett smutsigt täcke över allt miljöagerande och därmed snarast minskat intresset hos gemene man att ingå i miljörörelser? Varför inte kolla detta?

Ett annat exempel i ovannämnda artikel är om en teoretisk modell för icke-våldsrörelser går att applicera här eftersom de anförda forskarnas ”teoretiska modell bygger på erfarenheter av motståndskamp mot auktoritära regimer. Det är oklart om den går att applicera på motståndet mot ett fossilbränsleberoende samhälle.”. Men likt förbaskat så är det just som motståndsrörelse den här typen av aktivism gärna jämför sig med. Miljörebellerna drar sig inte för att dra in Mahatma Gandhi och Rosa Park som en av dem. Detta ofog att framställa sig som något de inte är för att platsa i hyllade grupperingar borde granskas.

Vidare: ”Det är oklart om Extinction Rebellion uppfyller kriterierna som identifierats för en framgångsrik motståndskamp.”. Patetisk utsaga, särskilt i en ”Analys”, men det är ont om journalistjobb…
Artikeln avslutas med att en rörelse som Fridays for the future med ”all sannolikhet” skulle ”kunna växa i betydelse om ännu fler engagerar sig aktivt.”. Här råder inga oklarheter…

Det här är pinsamt Sveriges Natur! Att titulera en artikel analys när den inte är annat än en potemkinkuliss för att dölja det som verkligen borde granskas. Som till exempel vem tjänar på att typ Extinction Rebellion beter sig som den gör? Vilka trådar till vilka politiska världsuppfattningar och maktcentra kan dras från ER? Etc.

Som jämförelse kan man i samma tidning gå till den tresidiga artikeln ”Myten om framtidens reaktorer”. Här råder inga oklarheter om någonting utan den gediget faktaspäckade texten mynnar fram i slutsatsen: ”Trots 76 år av misslyckanden dyker ändå idén om snabba reaktorer upp gång på gång som i årets svenska valrörelse.”.
Och när det gäller konflikten mellan samebyar och gruvnäring, som jag inflikade om överst, så i numret dessförinnan, 2/22, finns ett längre reportage ”Striden om gruvan i Kallak”. Inte heller här finns begreppet ”oklart” med utan det är glasklart vad som är bra och vad som är dåligt av renskötsel och gruvbrytning. Men alltså det håller inte att som default skriva skit om gruvdrift ifall man vill ha en fossilfri framtid med grön el, vi kan inte driva elektroniken med renar och sameslöjd utan vi behöver mer metaller än någonsin!

Jag tror Naturskyddsföreningen och Sveriges Natur måste göra en rejäl analys av sina egna ståndpunkter!

Att laga mat när man ”inte har något hemma”

Jag frågade på Twitter vad folk hittar på att göra för ätbart när de ”inte har någon mat hemma”. Citationstecknen för det är ju lite olika när vi tycker det är tomt på mat i kyl och frys, etc.

De flesta som svarade nämnde pasta, det har de alltid hemma. Det har jag aldrig hemma, men jag förstår vad de menar. Det gäller att ha en basvara som bara finns där, evig hållbarhet och som efter tillredning går att äta som den är, eller tillsammans med allt möjligt. För mig är det ris, bönor och linser som funkar så, i så fall.

Någon nämnde varma mackor på ost och skinka för detta var ingredienser som alltid fanns i hans kök. Annan sa fil, gröt, pannkakor och rårakor. Och mönstret går igen: när vi ”inte har nån mat hemma” så har vi det som vi alltid har, men som vi annars inte utnyttjar riktigt på det sätt som vi gör när allt annat är slut. Om man då ska förbereda sig och lägga upp ett lager basvaror så gäller det att inte satsa på sånt vi tycker är jättegott och gärna äter annars för då har vi inget basmatsförråd när det kniper. I mitt fall är det ingen ide köpa hem ett förråd konserverade musslor, men däremot tonfisk!

På bilden ser vi min lunch när det var ”tomt på mat”: två rostade brödskivor med tonfisk på burk och stekta ägg, kompletterat med sallad på vad jag också alltid har hemma: djupfrysta ärtor, gurka, bladpersilja och vitlök. Jag brukar också alltid ha olika sorters lök och rotsaker hemma, perfekt lång hållbarhet och kan ätas på olika sätt.

Det var bara jag i stort sett i min Twitter-enkät som nämnde ägg, även om det ingår i pannkakor och plättar. Lite synd för det är en så bra näringskälla. Någon nämnde soppa, men det är tröttsamt att äta sig mätt på, tycker jag. Gryta är bättre, det vill säga mindre vätska och mer ingredienser. Jag har alltid kokosmjölk och krossade tomater på burk hemma. Perfekta baser var och en för sig, eller tillsammans, för mig vanligtvis i grytor på korv, grytbitar av fläskkött, kycklingfilé eller fisk av något slag, med grönsaker, rotsaker och röda linser! De sistnämnda höjer proteinvärdet, suger åt sig grytans smaker och man behöver inte reda för linserna tjockar till det smaskigt. Problemet är som sagt att när det är tomt i kyl och frys saknar jag det där som grytan kan samlas kring av kött eller fisk, så här måste jag tänka till vad jag kan ha mer av basmat hemma när allt annat är slut men som gör att jag vill göra en sån här världens godaste gryta ändå. Nånting som jag alltså inte redan har ätit upp för finns det annat tar jag inte detta!

Min paradrätt annars när allt är slut är att göra ost och lökpaj där löken är förstekt på svag värme med salt och timjan, så jäkla gott! Pajen görs på så få ingredienser, bara sånt som alltid finns hemma: mjöl, smör, lök och ost. Kan inte vara enklare. Ja osså timjan då också!

Vad räddar dina middagar när ”allt är slut” hemma hos dig och hur tänker du när det gäller att ha ett lager basmat?

När det politiskt korrekta ursäktar det undermåligt konstnärliga

Såg i helgen en av de sämsta uppsättningar av en pjäs jag varit med om. Kan inte minnas förra gången, men den har inträffat. När det gäller Radioteater sker det hela tiden, där finns sen länge inga ambitioner bortom det politiskt korrekta och populistiskt tillmötesgående. Men när det gäller analog scenkonst kan förstörelsens vindar visst det såväl dra igenom som utgöra fundamentet för en del teatergrupper och teaterhus vilka alltså säljer ut det konstnärliga för pamflettkastande. Men det skapas lysande teaterupplevelser också. Inte minst på Dramaten där tragikomiskt nog även det sämsta jag varit med om nu spelas: Natthärbärget. En pjäs författad 1902 av Maksim Gorkij, men bearbetad, som det heter, av regissören, Janos Szasz, en ungersk gästregissör.

Uppsättningen har fått fina recensioner i alla tidningar jag hittat omdöme i på nätet. Allt är bra. Möjligen uttrycker Dagen att föreställningen kunde kortas ner lite. ”Det blir med förlov sagt lite segt ibland.” och Expressen skriver: ”Min enda invändning är att spelet lätt blir så där typiskt ”teater-realistiskt” med skrik och ilskna uppgörelser. Som om volymknappen är inställd på bara ett läge. Szasz regitemperament gifter sig inte riktigt med ensemblens speltradition.” Skrattretande hovsamt.

Föreställningen är 2 1/2 timme plus paus. Mesta delen av speltiden ägnar ensemblen åt till att skrika och svära. Alla travar likadant fram och tillbaka över scengolvet, vevar likadant med armarna, kastar med huvudet och utgjuter sina repliker lika opersonligt. Jag brukar inte reagera på svordomar, men när dessa används istället för gestaltning, istället för inlevelse i en roll, etc, då blir det väldigt tjatigt. Oavsett vilka ord det är som oupphörligt vrålas ut så jag fick hålla för öronen när jag inte orkade ta in mer av varan fast jag satt längst bak på parkettplats. Rollerna förblev anonyma, det var mig fullständigt likgiltigt att en del dog där på scenen, skådespelarna förmådde aldrig få sina karaktärer angelägna att ta till sig. Det blev inte bättre av tafflig kostymering och peruksättning samt en scenografi som förde tankarna till buskis.

Det finns alltså ingenting bra med Dramatens uppsättning av Natthärbärget. Den börjar utan att lyckas ladda ett konstnärligt anspråk och slutar i ett pekoralistiskt dravel där hela personalstyrkan sänks ner i underjorden. Amen!

Men det förfärliga fortsätter i programbladet där Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten, författare och debattör, skriver så här:
”Jag tänker mig att det här är pjäsen som står i själva entrén till alla slags råkapitalistiska och antihumana samhällen. (…) Ur detta proletära skuggland steg exempelvis en söndertrasad Rakhmat Akilov som mördade människorna på Drottninggatan i Stockholm.”
Det är så magstarkt oförlåtligt så det är inte sant att relativisera mördarens handling på det här sättet! Genom detta sänker Greider även själva pjäsen i sig som i en annan uppsättning kanske hade kunnat haft något att säga. Men nu försvann även den möjligheten.

Romaner i trilogiform får en att fundera…

Jag har i år läst två litterära trilogier som får mig att fundera på vad formen gör med romanerna.
Först Niklas Natt och Dags 1793, 1794 och 1795. Författaren går ut starkt i första delen och skriver den äckligaste handling jag varit med om. En slukande skräckläsning rakt igenom. På köpet lysande stockholmsskildring ur främst de fattigas perspektiv, tidstrogen detaljrikedom och ett anpassat lyhört språk. Motbjudande spännande!
Andra delen har det taskiga läget att man som läsare förväntar sig samma täta, snabba okända berättelse med allt fler in- och utgångar. Men det får man inte, och det man fick hade jag svårt att inte bli lite irriterad på för jag hade fel förväntningar.
Tvåan, 1794, kan nog sägas vara en transportsträcka för att lite lugnare föra huvudpersonerna vidare ut i nya fasor och faser av berättelsen. Scenen är lagd i första delen och man vet vad det hela kan handla om. Så en viktig del av upplevelsen att läsa 1793 finns av förklarliga skäl inte i 1794. Jag anar dock att den här mellanakten är nödvändig för den stora finalen som jag hoppades 1795 skulle bli!
Och det blev den! Allt är bekant, men här fördjupas handling och språk och författaren tycks skymta i besjälade miljöbeskrivningar och filosofiska funderingar. Romanserien bottnar i sig självt med trean och verket är fullödigt och färdigt.

Sen läste jag Fredrik Sjöbergs Flugfällan, Flyktkonsten och Russinkungen. Detta är tre separata berättelser som bara har det gemensamt egentligen att författaren, som är subjektet i böckerna, tar upp de tidigare verken i de senare delarna. Men ändå hänger delarna ihop och det för att författaren är på spaning efter spåren av en annan människas liv och samtidigt följer även sitt eget i avsnitten. Flugfällan handlar om den svenske entomologen och upptäcktsresanden René Malaise, Flyktkonsten om målaren Gunnar Widforss och Russinkungen om daggmaskforskaren och russinodlaren Gustaf Eisen. Fredrik Sjöberg är inte lik någon annan författare och det är härligt få stifta bekantskap med en ny essäist, får jag väl kalla honom. Ett underbart språk, roliga infallsvinklar och dito beskrivningar och, givetvis, tre tacksamma gestalter att vara på spaning efter. Vilka öden och berättelser Fredrik Sjöberg har fått tag på och skriver så fängslande och nydanande roligt om!
Men även här är det som i ovannämnda trilogi: allt är hänförande nytt att ta del av i första boken medan gestaltning och tematik känns igen i nästa och man blir där aldrig överraskad utan snarare lite irriterad, berättelsen går långsamt fram på tomgång, känns det som… Men så i den avslutande delen ett fyrverkeri av stolta utsagor och litterära upptäckter. Dock inte lika rolig som den första delen utan likt sista delen i Natt och Dags trilogi fördjupad i sina tankegångar. Kanske var tvåan nödvändig att vara precis som den är och för den som läser den boken först kanske upplevelsen blir en annan?

Jag funderar på om det mönster jag tycker mig ha funnit i ovan två trebandsverk är ett allmänt mönster. Jag tycker det stämmer väldigt bra in även på J.R.R. Tolkiens Ringentrilogi.

Finns det fler? Vad säger du?

Spelet om klimatet, gastkramande läsning som kräver uppföljare!

Jag har länge hållit en avvaktande linje gentemot klimatkrisen, varit skeptisk till såväl att det fanns en kris som att det var människan som orsakat den. Det var som att jag också struntade i om det gick att göra något åt situationen, hur den nu än var, för människan var bara det sämsta som drabbat planeten så om vår tid var ute, så bra för natur och de andra djuren, det bekymmersamma var bara om vi hann förstöra och utrota ännu mer innan vi dog ut. Jag kunde bli arg på att min inställning, att vi är skyldiga djur och natur högsta omsorg och respekt, inte räknades utan att det bara handlade om klimatet. Jag skiter i klimatet, tänkte jag. Och glodde surt på klimataktivister som klädde ut sig i plastskynken och målade med miljöfarliga färger på otillåtna platser.

Till slut förstod jag att det var dessa aktivister som var ett rött skynke för min klarsyn på klimatkrisen. För vem vill förknippas med sådana idioter? Inte jag i alla fall. Miljöfascister kallar jag dem numer. Deras självförhärligande aktivism är enbart klandervärd, såväl ur demokratisynpunkt som ur perspektivet att få till ett samfällt handlande som vänder skutan rätt. Deras agerande är subversivt och spelar helt andra krafter i händerna. Jag skulle vilja läsa en bok som redde ut dem närmare. Typ om Maths Nilsson skrev en uppföljare till Spelet om klimatet, Vem kan man lita på i klimatdebatten? (Roos Tegnér, 2021).

Jag hade precis lagt ifrån mig ännu en jättebra kriminalroman av min favoritförfattare i den genren: Tana French, och bestämt mig för att ta itu med en angelägen faktabok. Föga anade jag att Spelet om klimatet skulle bli en ännu mer gastkramande läsning än förra alstret. Och den här är värre därtill eftersom den handlar om verkligheten.

Det Maths Nilsson gör är att metodiskt bena ur klimatkrisen från dess kvasiföreträdare, alla lobbyorganisationer för fossilindustrin, skeptiker som kör egna race, köpta forskare som fuskar med data, politikersatsningar för att behålla makten på jordens bekostnad. Etc. Nilsson har lagt ner ett jättearbete inte bara på att ta reda på fakta utan att skriva begripligt om detta också även om det är obegripligt hur dessa oegentligheter som kommer i dagen har kunnat fortgå. En av två viktiga böcker att läsa! Den andra är en som behövs för att häva slagsidan Spelet om klimatet ändå har. För det enda jag har att invända mot Maths bok är det han skriver på sidan 195: ”Somliga i klimatdebatten menar därför att det inte är klimathotsskeptikerna som är det verkliga problemet utan klimatalarmisterna: deras överdrifter kommer bara att förhindra effektiva lösningar. Jag tycker det är historielöst. Miljön har blivit bättre för att samhället har agerat. Och faktum är att alarmism och aktivism har varit avgörande faktorer för att dessa förändringar kommit till stånd.”

Jag vill ogärna skriva att Nilsson ovan har en naiv samhällssyn, men låt mig drista om ovan att han verkar förväxla korrelation med kausalitet. Aktivisters agerande är det som ligger i tiden, samma tid som andra krafter också verkar i. Och snälla: aktivister kan inte ha tolkningsföreträde på begreppet ”samhället”. ”Varför ska de som vill agera på vetenskapliga fakta kallas för aktivister i nedlåtande ordalag?”, undrar Maths Nilsson på sidan 196. Kanske för att agerandet inte sker utav vetenskapliga skäl.

Ovan invändning är den enda jag har gentemot Spelet om klimatet där Maths Nilsson annars gör förtjänstfullt räfst och rättarting med dem som av olika pekuniära eller andra orsaker är motståndare till att se klimatkrisen för vad den är, han drar sakligt och metodiskt ut potentater och organisationer i ljuset en efter en. Han kramar alltså enbart lite väl mycket dem som finns åt andra hållet, tycker jag. Det är här jag saknar perspektivet i den likaledes gastkramande analys som Patrik Oksanen gör i Skarpa skärvor som jag skrivit om på min andra blogg, se länken.

Efter att ha läst Nilssons bok har jag nu dock slutligen helhjärtat lagt alla ägg i korgen: vi har en klimatkris, människan har orsakat den och vi måste också göra något åt den för inte bara naturen och de andra djurens skull utan även människans. Det som distraherat mig inför detta totala ställningstagande tidigare är de så kallade klimataktivisterna, dessa måste synas lika hårt i sömmarna som de -andra- subversiva krafter Nilsson tar upp i Spelet om klimatet. För klimataktivisterna, som jag känner dem, har knappast demokrati som slutmål i sin kamp och därför hör de inte hemma i ett tacktal för att göra något åt klimatkrisen.

Skulle gärna vilja läsa en uppföljare till endera av de två böcker jag starkt rekommenderar här ovan, en som fortsätter Oksanens väg att se vilka krafter som ger sitt stöd till marginaliserade grupper i politiken och i nya boken då hur detta hänger ihop med klimataktivism. Säkert en lika gastkramande läsning det.

Offentliganställda kommunikatörer behöver inte vara demokratins dödgrävare

Jag är journalist, stolt medlem av Journalistförbundet sedan 1979. Med förbundet och grundlagen i ryggen har jag alltid känt mig trygg i mitt arbete att med allmänheten som den egentlige uppdragsgivaren ta fram och berätta om hur saker och ting ligger till. Inte dölja, lägga till eller på något annat sätt förvanska verkligheten så att den skulle passa min arbetsgivare bättre. Media som följer de pressetiska reglerna arbetar inte så heller. Men det finns det andra som gör vilka alltmer ostört, tycks det, vädrar morgonluft i att frisera fakta och framstå i bättre dagar än vad de förtjänar. Vi pratar inte om det privata näringslivet, det hör till spelets regler och kallas reklam. Utan det handlar om stat, kommun och regioner, de offentliga arbetsplatserna, som har att genom demokratiskt fattade politiska beslut förvalta skattemedel i avsedd riktning.

Medborgare har rätt att veta hur denna verksamhet sköts. Jag vet inte om det var bättre förr, vi kanske hade lättare att prata direkt med myndighetspersoner, men informationen behövde inte vara rikligare och rättare för den sakens skull, vare sig för allmänhet eller mediekår. Idag vet vi däremot att vi får veta mycket genom den uppsjö av mediekanaler som myndigheterna har till sitt förfogande, solen lyser grant i trycksaker och sociala medier men skuggan av ökad otillgänglighet, finter och rent av desinformation tycks också tjockna.

Jag tycker det var ett stort misstag av Journalistförbundet när de offentliganställda kommunikatörerna slängdes ut ur förbundet. De uppfyllde inte villkoren för medlemskap genom sin anställningsform, det var det som avgjorde. Det var dock ett fatalt misstag menar jag att förbundet inte vände på steken och istället sa så här: Vi ska värna om vår yrkeskårs etablering på medieplattformen för stat, kommun och regioner. Offentliganställda kommunikatörer är välkomna i förbundet och vi kräver att dessa får och kan arbeta efter för journalister vedertagna riktlinjer som återfinns i de etiska spelreglerna för press, radio och tv, grundlagen, etc. Den inställningen tror jag hade hjälpt att motverka den situation som är idag då det väller in kommunikatörer i offentlig förvaltning vilka saknar stöd i att inte bete sig som reklamanställda. Just nu är den yrkeskåren mer att betrakta som demokratins dödgrävare när de ensamma på täppan riskerar att bli en förlängd arm för osund maktutövning.

Kommunikatörer har idag en annan utbildning, målgrupp och syfte för vad de gör än en journalist. Det är inte de sistnämnda som vanligtvis förknippas med devisen att vårda varumärket. De förra behövs såklart för att klara informationshantering och kommunikation vid en offentlig verksamhet. Men det tillsammans med yrkesjournalister. Om båda yrkesgrupperna, när de är offentliganställda för att sköta kommunikation och information, välkomnas att vara medlemmar i vårt fackförbund så kommer förhoppningsvis antalet offentliganställda yrkesverksamma journalister att öka jämte att vi får fler kommunikatörer som värnar om demokratin.

Försvarsmakt och demokrati skyddar oss mot Naturskyddsföreningen

Läser i senaste numret av ”Sveriges Natur”, nr. 3/21, huvudorgan för Naturskyddsföreningen, en opinionsartikel för vindkraftens utbyggnad undertecknad av föreningens ordförande Johanna Sandahl och Karin Lexén, generalsekreterare i sagda sammanslutning.
Skribenterna menar att vindkraften måste byggas ut för att vi ska klara klimatomställningen. Vindkraften måste dock klara hållbarhetskrav när det gäller miljöaspekter; det senare kräver därmed att vindkraftverk får spridas över hela landet och byggas både till lands och till havs. Men denna lösning stöter på patrull av två slag vilka Naturskyddsföreningen vill ändra på:

”Ett av de största hindren är Försvarsmaktens möjlighet att helt stoppa vindkraftsetableringar inom sina restriktionsområden. Dessa täcker nästan halva landet, vilket saknar motstycke i Europa. Naturskyddsföreningen anser att restriktionsområden för vindkraft bör avskaffas eller kraftigt inskränkas. Även kommuner har möjlighet att stoppa etableringar utan möjlighet till överklagan, vilket hindrar en betydande utbyggnad varje år. Det krävs en reform av det kommunala vetot för att möjliggöra fler hållbara vindkraftsetableringar och samtidigt öka rättssäkerheten.”

Så var det sagt. Och jag undrar om Putin är medlem i Naturskyddsföreningen? Han kanske ger sitt stöd på annat sätt, i vilket fall måste han tycka det är utmärkt om vindkraftverk kan få nermontera Sveriges försvarskraft. Och sen det andra argumentet från artikelförfattarna, att kommunernas vetorätt ska dras in, åtminstone när det gäller vindkraftsetableringar. De skriver inte ”dras in” utan ”reform”, men jag har svårt att se att de vill utöka kommunernas självbestämmande. Att denna reform dessutom ska: ”öka rättssäkerheten” har George Orwell inte kunnat formulera bättre själv i Djurfarmen.