Vårtecken på gott och ont

När väl starten gått så hinner man inte med, eller hur? Så är det varje år, först går man och spanar efter årets första blommor; snödroppar och vintergäck, sen inväntar man krokus och sen brukar det ta ett tag innan tussilagon bryter sig upp ur den hårda marken och sist är det dags för blåsippor och vitsippor. Så brukar det vara. Men i år är det lite allt på en gång, eller hur?

Från vänster: Snödroppar såg jag i Åkersberga första gången 4 mars, det är tydligen då den dyker upp här. I Skåne kommer den i januari. Vitsipporna plåtade jag 23 mars och då hörde jag även grönfinken vid Åkers kanal. Den 31 mars hade några blåfrusna blåsippor slagit ut i Ekbacken där det finns fina bestånd tidigt om våren. Det är 8-9 minusgrader om nätterna nu sista veckan i mars-första veckan i april så jag hoppas fåglar och blommor klarar sig!

Idag den 1 april hade tussilago slagit ut på ödetomten vid Korsgärdesvägen. Det är kanske som det brukar, det känns bara som att väntan blev längre i år, kanske på grund av ständig iskyla och snötäcke.

Ovan är de fina vårtecknen och mer kan vi se fram emot vilka talar om liv och värme.
I år finns det dock även andra tecken som symboliserar en helt annan brutal verklighet: Rysslands krigföring mot Ukraina. Fasansfullt.
I kommuner runt om i landet samlas frivilliga med tjänstemän för att organisera hjälpen till alla dem som flytt hit från Ukraina. Österåkers kommun tillhör dem som ställer upp, tack och lov. Men till skillnad från andra kommuner så vill Österåker inte hissa Ukrainas flagga! Denna symbol för solidaritet vägrar kommunen, helt obegripligt. Istället hänvisar man till att man låtit tvåfärga ett glasklot i en trafikrondell gul och blå:

Det hade varit bättre att låta bli, det är så futtigt när detta är den enda officiella kommunala handlingen. Det är annorlunda när det är privatpersoner, som nedan. I grannkommunen Täby finns skulpturen Gzim och den frusna sjön av Knutte Wester. Jag går förbi den varje vecka och varje gång har Gzim en ny huvudbonad, täbyborna bryr sig om honom. Idag hade han på sig en tragiskt aktuellt tvåfärgad mössa:

Vad jag inte visste förrän nu när jag googlade på konstnärens namn var den hjärtskärande historien bakom Gzim, att det fanns en riktig pojke bakom namnet som satt sådär en dag, när konstnären träffade honom vid den frusna sjön i Norrland. Varför var han så ledsen? Jo, nioåringen som med sin familj var flyktingar från Kosovo skulle utvisas tillbaka till det krigshärjade landet…
Läs intervjun med Knutte Wester här.

På vilket sätt fungerar beställar-utförarmodellen bättre i Österåker?

Jag publicerade den 4 februari på Facebook i en lokal debattgrupp för Åkersberga (Debattforum Österåker) följande inlägg:

Jag vill inte gör någon ledsen som ser fram emot att flytta in i ett av tre lägenhetshus som nu håller på att färdigställas vid kanten av Åkers kanal strax öster om gångbron mot Hackstavägen. Men är det här byggkomplexet vägledande för hur det kan fortsätta se ut vid nybyggnation i Österåker? Jag bedömer att det är typ två meter mellan de tre huskropparna. Är det god boendestandard? Får man göra så? Grannarna bredvid, väster därom främst, är ju mycket toleranta om de gått med på denna drastiska förändring av deras egen boendemiljö.
Just miljön längs Åkers kanal har väl ett särskilt natur- och kulturhistoriskt värde att få bevarat också när det gäller att anlägga nya bostadshus längs med, eller?
Skulle vara intressant att få veta lite om tänk och bestämmelser i kommunen.

Tips: Den 5 februari gjorde jag en uppföljare med anledning av de åsiktsmotsättningar som blev fallet av mitt första inlägg. Och nu blev det fortsatt debatt.

Men. Det var oppositionen som svarade och blev påhoppade av såväl mig, ska erkännas, som andra. Men de som nu styr i Österåker har inte lagt sig i och yttrat sig. Jag har alltså inte fått svar från det moderata styret och dess vapendragare på frågan som jag ställer sist i Facebookinlägget.

Men. Det avgående kommunalrådet i opposition, Ann-Christine Furustrand, och hon som kandiderar att bli nästa, Sofia Almgren, de har grävt vidare! Ann-Christine Furustrand skriver så här i kommentarsfältet till mitt inlägg av den 4 februari:

”Nu har Sofia Almgren och jag kollat upp lite fakta om detta bygge. Bygget som syns på bilden har aldrig varit uppe i Byggnadsnämnden, anledning till det är att det är ett ärende som beslutades på delegation (planenligt) till tjänstemännen att hantera . Beslutet överklagades upp till Mark och miljödomstolen, som avslog överklagandena.
Allt fler ärenden i Österåkers kommun läggs på delegation, dvs på tjänstemän att fatta beslut om. Detta ligger i linje med den utförar- och beställarnämndsmodell Österåker arbetar efter.
För er kännedom så har Socialdemokraterna i många år, till exempel i sitt budgetalternativ föreslaget att kommunen skall lämna utförar- och beställarnämndsmodellen och istället låta nämnderna ta ansvar för så väl ekonomi som verksamhet.”

Nu börjar detta bli riktigt intressant! Vad är då ”utförar- och beställarnämndsmodell”? En enkel googling ger inblickar i något som inte verkar friskt för en kommun att syssla med. I varje fall när man läser exempelvis nedan:

Stadsrevisionen i Borås Stads
Granskning av beställar- utförarmodellen, September 2019
”. Granskningen gav svidande kritik åt systemets utförande i Borås, men pekade också på modellens brister i sig.

Etc.

Hur skulle det vara om kommunens tjänstemän och styrande politiker berättade, som jag skrev i mitt Facebookinlägg, lite om tänk och bestämmelser i kommunen på ovannämnda debattforum med utgångspunkt i de tre husen allt det här har börjat med? 🙂
Som till exempel: På vilket sätt fungerar beställar-utförarmodellen bättre i Österåker?

Skulpturer dag och natt, Malmö – Åkersberga

Jag bor vid Åkers kanal och älskar skulpturerna som kantar den. En del var märkligt bekanta tills jag kom på varför. Konstverken är belysta på nätterna vilket skapar andra intryck. Här några av dem.

Rymdvolym av Bengt Amundin från 1968. Skulpturen är väldigt fin att gå runt, precis som det ska vara, och den samarbetar fint med ljuset oavsett om det är det naturliga eller artificiella, tycker jag.

En som är ganska stum i dagsljus, men lever upp rejält när den lyses upp inifrån är Kusinerna av Monica Goras från 2013. Gruppen är perfekt placerad vid en lekplats som är försedd med blått och grönt effektljus. Kusinernas egen varma orangea utstrålning är så mysig!

Som nyinflyttad i februari 2020 kände jag omedelbart igen formspråket och visst är Goras representerad i min gamla hemstad Malmö: Länk till foto på Monica Goras konstverk vid akutintaget till Skånes universitetssjukhus i Malmö

Längre tid tog det innan jag förstod varför Förklädd gud av Lena Lervik från 2017, se nedan, hade något bekant över sig. Det var först när jag nu i november 2021 fick syn på ett foto av verket Pojke med gäss som står i Slottsparken i Malmö som jag kände igen gossen som jag många gånger gått förbi. Kroppsform och uttryck gick igen.

Det är kanske samma skulptör, tänkte jag och googlade. Men det var det inte, malmöverket är gjort av Thomas Qvarsebo 1978, fast det finns ändå en överraskande koppling: Enligt Wikipedia heter Thomas Qvarsebos hustru Lena Lervik! Kanske har de två skulptörerna använt samma gosse som modell, funderade jag då, men det är nästan 40 år mellan verken så det stämmer nog inte heller. Skulle vara roligt att få veta om det finns en bakomliggande förklaring till även pojkarnas släktskap?

Länk till Thomas Qvarsebos Pojke med gäss i Slottsparken i Malmö

Sist i kavalkaden har vi Sense of touch av Viktor Korneev från 2015. Den är kraftfull på ett charmigt sätt. Men upplysningen nattetid tycker jag gör den oavsiktligt rolig. Jag undrar om inte belysningen borde komma uppifrån istället?

Varde namn och plötsligt ser man!

Varje gång jag deltagit i guidade naturvandringar har min syn förbättrats. Jag ser plötsligt växter som funnits där före mig, men först när någon pekat på den och sagt vad den ”heter” har jag sett den. Och därefter dyker plantorna upp överallt. Som Mormors nattmössa (Geum rivale), den hade jag aldrig hört talas om, än mindre sett. Men efter förra helgens vandring med fina Naturskyddsföreningen Österåker på Riddersholm, se förra blogginlägget, ser jag den nu överallt i Åkersberga: På Röllingby backar, Kuckubacken, Ekbacken längs kanalen, etc. Märkligt!

Ljus som förorening

Slussholmen i Åkers kanal i Åkersberga ska rustas upp, ett omfattande program för att bevara och rusta upp slussanordning, öka säkerhet för människor och förbättra för fiskens vandring. På kommunens hemsida kan man läsa om upprustningen och ombyggnaderna och se drönarfilmer över arbetet.

Bland handlingarna sticker remissvaret av den 10 mars 2021 från Österåkers Naturskyddsförening ut. För här får djuren sin ombudsman och föreningen tar upp hur illa illumineringen av kanalen med omgivning svär sig mot naturhänsyn. Jag får mig en tankeställare för jag älskar hur det ser ut längs vattnet när det är mörkt, som här:

Men det är alltså inte bra. För enligt Naturskyddsföreningen Österåker hindrar trädbelysning fladdermössen att leva sitt nattliv och den vackra blå belysningen av vattnet vid själva slussen förstör för de nattvandrande fiskarna. Så vet man det. Och det är bara att ge sig, tycker jag. Hänsyn mot djurlivet måste vara viktigast, människan har förstört tillräckligt. Naturskyddsföreningen ger dock förslag för att även vi ska kunna nattvandra: belysning som bara aktiveras när vi rör oss längs gångbanorna till exempel. Jag kan också tänka mig att den speciella trolska effektbelysningen sparas till en kväll i veckan eller nått.

Längre ner vid kanalen ståtar några nya husschabrak längs höjden ovanför Centralvägen. På kvällarna ser det ut så här:

Snacka om ljusförorening. Husen sticker ut från berget och det är gattet under byggnaderna som lyses upp med stark vit neonbelysning. Vilket är syftet med att förorena miljön på det här viset?

Hur såg det ut, huset som låg där till nu?

Jag har nu bott i Åkersberga i ett år och jag har redan historiska erfarenheter av tätorten. När jag kom hit fanns det en järnvägsövergång strax väster om kanalen, Båthamnsvägen fortsatte från båtklubben norrut över järnvägen mot rondellen på väg 276. Spåren från vägdragningen och övergången är helt igensopade nu, istället går en viadukt under järnvägen vid Rallarvägen som kan sägas ha förlängts ner till Sågvägen. Och söder om den vägen går nu Hjulvägen parallellt. Än är naturen orörd söder därom i sin tur, men stora planer finns på vägar och byggnation. Då kommer man ha glömt hur det var innan, tror jag. Jag kan i varje fall inte säkert erinra mig hur huset vars kvarvarande ruin nu röjs bort såg ut när det stod där på kanalens östsida strax söder om gångbron över i höjd med Hackstavägen. Och då är det dock bara en vecka sen huset brann…
Klicka på bilderna två gånger så förstoras de rejält!

Kommer du ihåg vad gluggen mellan villan och parhusen var fylld med? Jag tror det var en svagt gulfärgad verkstadskåk i trä i ett plan med en vinkelbyggnad till vänster i rött trä. Eller? 🙂
Lika bra fortsätta fotografera längs kanalen söderut denna fina soliga dag, vem vet vad som händer härnäst. Alltså måtte inga fler hus brinna, men de kan ju råka ut för att rivas ändå och då när det är gamla försynta trähus som smyger fram i terrängen vilka plötsligt en dag är borta så har de en benägenhet att bytas ut mot stora märkvärdiga stenhus som pockar på uppmärksamhet i stället för att smälta in i naturen…

Några meter från rivningstomten åt söder finns denna idyll från förr. Jag inbillar mig väntkuren på andra sidan är från ångbåtstrafikens dagar för hundra år sen? Vi fortsätter:

Ännu en sorts verkstadsbyggnad, som jag inte vet något om, vet du?

Men bredvid uppe vid Centralvägen har vi gamla kommunhuset, Österåkers första. Hur det ser ut från framsidan kan du se i mitt blogginlägg På spaning efter ett stickspår. Där fortsätter också vandringen söderut. Ha det bra alla!

Smedbyån från kolonierna till kanalen

Smedbyån är en mindre del av Åkerströmmens vattenvårdsområde, ett avrinningsområde som samlar upp och för vidare vattenflöden till Östersjön från regn och snösmältning i kommunerna Norrtälje, Sigtuna, Vallentuna och Österåker. Den slingrande Smedbyån i Österåker förbinder sedan århundraden Drängsjön vid Domarudden med Hackstaskogen och rekreationsområdet Röllingby backar i Åkersberga.” Så skriver Österåkers kommun på sin hemsida. Och jag tänkte jag skulle följa ån och se hur den tar sig fram.

Jag började vid Smedbys koloniområde där ån tittar ut ur ett rör bredvid en gångbana efter att ha gått under vägen mellan koloniområdet och en brukshundsklubb:

.Smedbyån, Åkersberga

Smedbyån rinner sen rakt och smalt bredvid gångbanan hela vägen ner till området där byn Röllingbyn en gång låg. Koloniområdet syns i bakgrunden:

Smedbyån, Åkersberga

Här slutar Smedbyån gå ovan jord för ett tag, nu ska vattnet ner i en lång kulvert:

Smedbyån, Åkersberga

 

Nästa gång den kommer upp är längs den nordliga gränsen för Hacksta industriområde, där tegelbruket förr låg. Här rinner den i skymundan bakom verkstäderna som finns här idag:

Smedbyån, Åkersberga

Så anländer Smedbyån Centralvägen och går i kulvert under den:

Smedbyån, Åkersberga

Och här i Åkers kanal rinner ån ut. Kommunen släpper tydligen ut ädelfisk ibland vid åns inlopp uppåt Drängsjön och småynglen inte bara klarar att ta sig ut i stora havet den här vägen, de kommer sen tillbaka för att leka, det tycker jag är fantastiskt.

Smedbyåns utlopp i Åkers kanal, Åkersberga

Jag ska försöka att även ta mig längs ån, antagligen i etapper, upp till källan i Drängsjön, kan bävern kan jag! 🙂

En blomma, en fjäril och en larv

Det här är Natt och dag, fyndigt namn, eller hur? Den blommar lite överallt i Österåker, här fångad i allén till Penningby slott, och växten är också vanligast här i Uppland. Melampyrum nemorosum tillhör snyltrotsväxterna vilket säger vad det är fråga om: Natt och dag snyltar, parasiterar, på andra växters rotsystem. Jag hade aldrig sett växter med två olika sorters blommor på innan, men det har jag inte nu heller; de gula är blommor, men de blåvioletta är blad, högblad.

Natt och dag

Den här gjorde både mig och min hund förfärad när jag träffade på den vid gångbanan bredvid Åkers kanal i Åkersberga, men bara en av oss tog ett skutt bakåt. Är det en ormunge? Nej, berättade en insatt kompis, den har bara blåst upp huvudet för att skrämmas, det här är en larv till det som ska bli Större snabelsvärmare, Deilephila elpenor.

Så här såg den blivande Större snabelsvärmaren ut när den väl larvat sig iväg 🙂 efter att ha lugnat ner sig, nu syns hur litet huvudet egentligen är. När varelsen väl utvecklat sig till full svärmare är det till en stor och färggrann nattfjäril med ett vingspann på sex centimeter.

Lika stor är den här vackra fjärilen: Silverstreckad pärlemorfjäril, Argynnis paphia. Den syntes i skogsbrynet till höjden vid Svinningevägen i Åkersberga mellan helikopterplattformen och Pilstugetorget.

Har du fångat några växter eller insekter på bild från Österåkers biotoper vore det roligt att få se! Kontakta mig gärna i kommentarsfältet och berätta!

Safari i bäverland

Jag har ju sett misstänkta tecken sen jag flyttade till Åkersberga i februari:

Och sen fick jag se en grannpojkes mobilfilm på någons sena simtur i kanalen. Därefter hörde jag talas om avverkningen vid Trälhavets båtklubb. Fotot till vänster visar hur den skogsskövlingen ser ut, att kapa de fällda björkarna och trava upp en hög av dem har en människa gjort. Men den som behövde sköta om sina tänder och använde träden som tandstickor bor i boet vi ser på de följande två bilderna:

Jag fick mig omtalat skräckhistorier om denna BÄVER som berättas är STOR… Han lär simma upp genom Åkers kanal, ta sig till Prästfjärden, gå i land och vandra över till Domarudden och den lilla sjön, Drängsjön, som finns där omgärdad av motionsspår i ett fredligt strövområde. Här trakasserar han stora träd och fäller dem rakt över stigarna.

En släkting håller till i en av de vattensamlingar som är kvar efter Långhundraledens lite mer västra led:

Vänstra fotot visar en plötslig ansamling pinnar vid sjökanten, stigen stryker nära bredvid och bävande ser jag hålet, mittbilden, och hoppas ingen tittar ut. Vågar man stå kvar vid högen så ser man, förstora fotot till höger, längs kanten flertalet små bråteshögar och längre bort några björkstammar som dragits ut i vattnet. Mycket misstänkt en Castor, eller hur?

P.S. Jag vill inte närmare ange var bona finns, men ut och leta i Åkersbergas fina natur!

Rätt svar har kommit in om bildgåtan!

Glaskonst, rondell på väg 276, Åkersberga
Solen av Michael Hallbert i samarbete med Anders Wallmark.

Rätt svar har kommit in på min bildgåta: vem har gjort ljusverket det lysande klotet i rondellen på 276:an vid nerfarten till nya järnvägsbron? Jag undrade ju det på min blogg härförleden i inlägget: Vilken är din favorit? Och utlovade ett paket kaffe för först inkomna rätt svar.
Nu har jag fått veta att upphovsmannen i fråga står bakom den allra mesta ljussättningen av det offentliga rummet och dess konstverk i Åkersberga. Hans namn är Michael Hallbert och verket jag frågade om heter Solen.
Svaret fick jag i ett fint epost idag från kommunen:

”Hej!
Vad kul att höra du är så nöjd och förtjust i ”Solen” som lyser i rondellen på väg 276. Det är Michael Hallbert, Ljusdesign AB, som tagit fram modellen och gjort ljussättningen i samarbete med landskapsarkitekten Anders Wallmark (från fd Grontmij) som planerat rondellen och stenläggningen. Plattorna, blandat matta och blanka, ska symbolisera glittret på vattenytan som solnedgången ger.

Michael är en väldigt duktig och anlitad ljusdesigner som har hjälpt oss i många projekt. Bland annat fontänen på torget (som inom kort är renoverad och kompletterad med musik), fyren i infartsrondellen, slussen, kugghjulen i rondellen på Sockenvägen, nya gångstråket och hundrastgården i slutet av Båthamnsvägen, med mera.
Med vänliga hälsningar
Ann Erlandsson
Driftingenjör
Österåkers kommun, väg- och trafikenheten”

Länk till Michael Hallberts ljusdesignarbete i Åkersberga och på andra orter.

Ann Erlandsson återkommer i ett nytt epost med kompletterande rader om vad Michael Hallbert mer har gjort i Åkersberga:
”Michael har ljussatt i stort sett allt utmed kanalen. Ett undantag är de spottar som belyser träden utmed gång- och cykelvägen från Norrö till Cirkel K. Men all konst och räcken, med mera, utmed kanalen har han ljussatt. Även lekplatserna/aktivitetsparkerna vid Röllingby, Hantverksvägen, Lillbroängen och Sabelbacken har han ljussatt.”

Ann Erlandsson, driftingenjör i vår kommun, tackar, men avböjer ta emot priset för rätt svar för hon svarar ju i tjänsten som det heter. Så det kaffepaketet får vara kvar som pris i någon framtida ny tävling!