Undrar vad 7000 nya bostäder gör med Åkers Runö?

Bäst att ge mig ut och fotografera hur det ser ut idag, medan tid är, tänkte jag efter att ha publicerat föregående blogginlägg, se nedan. Ska kommunen smeta ut 7000 nya bostäder längs med Roslagsbanan från centrum till Rydbo så kommer landskapsbilden att förändras drastiskt, som här:

Fotot taget med Skärgårdsgymnasiet i ryggen, Näsvägen närmast framför mig, därefter till höger bygget av Österåkers nya sporthall och i fonden, i mitten i svackan mellan två kullar, anas genom vintervädret Åkers Runös station för Roslagsbanan. Bakom järnvägen bodde en gång en riktig kulla. 🙂

Det lilla huset till vänster, så typiskt ett skånskt gatuhus tycker jag, kallades förr för Egypten, det stod till och med på kartor. Är det någon som säger så än idag? Anledningen är att fastigheten, som tillhörde Husby en bit därifrån,1860 flyttades ut från byn vid det laga skifte som då genomfördes i riket. Den dåvarande ägaren hette Israel i förnamn vilket folkhumorn påpassligt tog tillvara på.
Läs mer om Israel och hans familj och se dem och huset då.

Till höger om Egypten står ett rött litet trähus. Där fanns först Kullans affär och sen postkontor. Kullan var en kvinna från Malung i Dalarna som 1897 flyttat till Åkers Runö med sin man för att driva handelsbod. Ingeborg Krank Eneroth (född Larsdotter Krank) var gift med August Eneroth Tuvesson från norra Skåne och tillsammans med två barn såväl drev de handel som bodde i uthuset. Efter några år flyttade maken till Stockholm medan Ingeborg flyttade med barnen till Täljö där hon öppnade Täljö handel som hon drev till 1929. Ingeborg kallade själv det stället för Ingesberg. Är det någon som vet något mer?
I Milstolpen, tidskrift för Österåkers hembygdsförening, finns det i nr.6/2009 ett reportage om handelsbodar förr och där kan man se en fin bild på kullan själv.

Går man över järnvägen och har Egypten typ i ryggen och vänder blicken mot var vi kom ifrån så ser vi Runöberget längs med i fonden istället. Emellan den och järnvägen föreligger en svacka som om Tunaviken en gång, innan landhöjningen satte stopp för det, gått ända hit in till Åkers Runö och Husby. Den senare byn ligger på en höjd om hörnet till vänster. Ett lämpligt ställe för hamn här: Husby var förmodligen som namnet antyder en gång kungens lagerplats för förnödenheter och byn låg och ligger än vid en genomfartsled från syd till norr. Det här kan ha varit en knutpunkt för införsel och transporter från sen vikingatid och genom medeltid kanske. Ska marken runt om i Åkers Runö grävas upp för bostadsbygge hoppas jag rejäla arkeologiska utgrävningar först får ske.

Om vi istället går tillbaka över järnvägen och vrider blicken åt höger:

Ett öde land, än så länge. Dungen till höger är början på Näs vars område fortsätter söderut ända ut till Näsudden. Vi går nerför backen och ut på Näsvägen igen och rundar dungen:

Här har vi fortsatt Näsvägen söderut tills vi har korsningen med Sågvägen. Åt vänster går den in mot Åkersberga centrum, åt höger går den uppför backen till Näs. I fonden ser vi det skogsparti och sluttande höjd som ligger bakom Johannelund på Näs. Där har det tydligen genomförts någon form av arkeologisk utgrävning som antyder förekomst av hamn och pir, etc, från tusen år sen, typ. Också något att gräva vidare i!

Nu har vi gått uppför backen vi hade åt höger på förra fotot och här kan vi välja att ta till vänster och gå ut på Näs eller ta till höger och gå ner till Åkers Runö och närma oss Egypten och Kullans affär bakifrån. Framför oss idylliska hästhagar, de kan vi nog säga bye-bye till…

Vi närmar oss. Till vänster kan man vika av på en annan uråldrig väg, och på den ta sig fram till Svinningevägen mot Svinninge och Täljö. Jag tror stigen vi ser här fortfarande fungerar så. En annan dag, medan tid är innan det ligger hus i vägen, ska vägen begås, fotobevis kommer! Men idag tar vi till höger istället och fullbordar den bokstavliga rundvandringen med att komma fram till Åkers Runö järnvägsstation igen. Och sen hem och skaka av sig snön! 🙂

100 år sen kvinnor i Österåker fick rösta

I år 2021 är det hundra år sedan kvinnor i Sverige fick rösta i riksdagsval. Två år tidigare, 1919, hade allmän och lika rösträtt även införts för val till kommunfullmäktige och landsting.

En som var med och bröt mark i mina gamla hemtrakter är Edith Sköld i Oxie. Om hennes banbrytande politiska liv i ett Sverige som var så annorlunda för egentligen inte så länge sen har jag skrivit en artikel:

Läs artikeln om Edith Sköld här!

Det skulle vara mycket intressant om det finns att läsa, eller gick att skriva, en artikel om någon liknande rösträttskämpe här i min nya hemtrakt Österåker?! Tipsa mig gärna!

På spaning efter ett stickspår

Läste följande i en skrift från Österåkers Hembygdsförening vilket gjorde mig nyfiken: ”När järnvägen Stockholm-Åkersberga blev färdig 1901 lades ett stickspår från bruket. Det gick utefter kanalen, skar sedan snett över Centralvägen vid nuvarande Björcks Verkstäder, gick vidare öster om Texaco och anslöt till järnvägens huvudspår, ungefär vid uppfarten till nuvarande Kipplers snabbköp.” (Evert Lööf, Österåker -industrier i gamla Österåker, Hembygdsskrift Nr 2)

Tegelbruket, som låg på ömse sidor av Centralvägen mellan Hackstavägen och Smedbyvägen, verkade mellan mitten av 1800-talet och 1915. Runt förra sekelskiftet kunde bruket leverera över två miljoner murtegel till huvudstaden, men sedan gick det sämre med produktionen och tegelbruket fick gå i konkurs varvid anläggningarna revs 1917. Ingenting av det som hembygdsforskaren Evert Lööf beskriver ovan finns kvar idag, men kanske går det att hitta spår (häpp!) efter järnvägen, tänkte jag och tog en promenad.

Hit till glasmästeriets gård gick tegelbrukets stickspår.

Jag började där spåret ska ha slutat, på nuvarande glasmästeriets gård mellan Centralvägen och kanalen i höjd med Hackstavägens mynning. Inte en syllert så långt ögat kan se.

Österåkers första kommunalkontor.

På vandring söderut på Centralvägen passerar jag Österåkers första kommunalkontor, vi är nu inne på vårt tredje. Detta första var i bruk, (mycket om bruk idag), fram till 1955. Gör en avstickare ner till baksidan av huset för att kolla om gallerna finns kvar på fönsterna där. Men icke. Gallerna satt där när huset tjänade som både kommunalhus och polisdito med behov av arrestlokaler.

Spårlöst läge vid boulebanan.

Framme vid Centralvägens sista hus på höger sida innan fortsatt vandring söderut på Bergavägen anas järnvägen i fonden. Går jag ner på gården till det här huset…

Fritt blås upp mot glasmästeriet i varje fall.

…och tittar norrut kan jag kanske gissa mig till att det kan ha legat ett stickspår här. Det ser ut att ha funnits plats för det i alla fall.

Lika vindlande som cykelbanan kan järnvägsspåret inte ha gått åtminstone.
På andra sidan 276:an ska spåret ha gått i en båge österut, mot vänster alltså, till järnvägsstationen.

En bra uppfattning om hur spåret gick på slutet får man i den här kartdetaljen som Österåkers Hembygdsförening ställt till mitt förfogande. Lite lustigt kartan är daterad 1950 eftersom hembygdsföreningen skriver på sin hemsida att det första kommunalkontoret var i bruk fram till nedan invigdes vid centrumtorget vilket det enligt dem skedde först år 1955:

Har du något foto på stickspåret skulle det vara jätteroligt om du ville kontakta mig så vi kunde publicera hur det såg ut när det fanns räls längs med kanalen!

 

Från Runö till Runö

Det kom till Kort från Åkersberga en kommentar till mitt förra blogginlägg om byanamnen runt omkring här. Kerstin Boström undrade om jag visste vad run i Runö betyder? Kan det ha med runstenar att göra? Knappast tänkte jag spontant för sådana finns det bara två av i hela kommunen, men vad betyder då run? Det här får jag undersöka och skriva om på bloggen, bestämde jag och gick och tog ett foto på den stora kullen Runö ifråga, tog en bild på den vackra stenhällen. Föga anade jag att jag hade svaret rakt framför ögonen: Av en slump kom jag att få kontakt med precis rätt person för att ställa denna fråga till: Gudrun Vällfors, lokalhistorisk forskare och författare hemmahörande i Österåker. Gudrun Vällfors ingår i Arbetsgruppen Långhundraleden och medverkar såväl i gruppens publikationer, som skriver egna, se nedan. Boken om Långhundraleden är ett praktverk om natur och geologi från inlandsisens dagar fram till idag, för att nu sammanfatta. Jag kom åt den genom Österåkers Hembygdsförening. Vikingarnas förmodade färdväg från Trälhavet till Uppsala är den röda tråden. Läs den, du lär dig massor! Fina bilder i den också.(Fast till nästa upplaga vill jag ha fler kartor…)
Nytt ljus över Långhundraleden, Arbetsgruppen Långhundraleden, 2011

Gudrun Vällfors egen spaning handlar om var slaget 1026 mellan de tre nordiska rikena, Danmark, Norge och Svitjod, egentligen utspelade sig. Var det vid Helge å i Skåne, som traditionen säger, eller var det, som författaren för fram, i Uppland vid Långhundraledens mynning i Trälhavet? Jag lånade boken idag på biblioteket i Åkersberga, den är slut på förlaget, men finns där. Ska bli spännande ta del av Vällfors forskning!

P.S. Efter genomläsning av nedan bok och diverse vidare studier och korrespondens i ämnet skrev jag en krönika: Trekungaslaget 1026, eller när Knut skulle bortjage nogle slyngelkonger

Tre kungar på Trälhavet, Händelser kring slaget vid den heliga ån 1026, Gudrun Vällfors, Arbetsgruppen Långhundraleden, 2001
Men tillbaka till där jag började detta inlägg: Runö. Gudrun Vällfors berättar att förleden run har att göra med stengrund, från det fornsvenska rön. Hon tipsar mig även om i sammanhanget relevanta lexikon nedan:
Svenskt ortnamnslexikon, red Mats Wahlberg, Språk- och Folkminnesinstitutet, Uppsala 2003 (en andra upplaga kom 2016)
Det här är en uppslagsbok att fastna i, riktigt rolig läsning om varför orter heter som de gör, rätt otroliga förklaringar ibland, så säger jag inte mer. Första upplagan finns att låna på Österåker bibliotek, när jag väl lämnat igen mitt exemplar vill säga!
Länkar: Arbetsgruppen Långhundraleden Österåkers Bibliotek Österåkers Hembygds- och Fornminnesförening

Ortnamnen berättar om bygdens flertusenåriga historia

Åkersberga av idag, med delområden vars namn är upp emot ett par tusen år gamla. Kartbild från Eniro.

Åkersberga har många delområden med för en historieintresserad skåning såväl välbekanta som främmande namn. För att bringa klarhet har jag nu läst Järnålderns bebyggelsenamn, Om bebyggelsenamnens uppkomst och ålder i Mälarlandskapen. Här ser jag en överensstämmelse med när och hur byar fick vilka namn i Skåneland vilket jag bland annat tagit del av i en annan mycket intressant publikation: Söderslätt genom 600 år. För mer info om böckerna se längst ner.

Om vi tittar på kartan ovan går det att samla de gamla byarnas namn i olika grupper efter vad namnen slutar på, jag radar upp dem efter det äldsta först och ordningen stämmer med vad jag är van vid söderifrån:

Svinninge. -inge-namnen kan vara så gamla som från övergångsfasen mellan bronsålder och järnålder alltså 500-talet f.Kr. Annars i alla fall från första halvan äldre järnålder vilken inföll mellan 500 f.Kr och år 0.Och som även kallas förromersk järnålder.

Hacksta, Skånsta. -stad-namnen bildades främst under andra halvan av den äldre järnåldern, mellan år 0 och 400 e.Kr. Perioden kallas romersk järnålder.

Tuna. Tuna-namn verkar ha en koncentrerad tillkomstperiod under yngre romersk järnålder och därpå följande folkvandringstid 400-550 e. Kr, en period som tillhör den så kallade yngre järnåldern. Speciella maktcentra fick detta namn.

Hagby, Husby, Kvisslingby, Sjökarby, Smedby, Säby, Röllingby. -by-namn är från vikingatiden alltså 800-1050 e. Kr.

Berga, Stava, Söra. Plurala namn, kanske även Solberga räknas dit? Från vikingatiden.

Tråsättra, Valsättra, Översättra. Har med säter, ”utmarksäng”, att göra. När dessa marker bebyggdes övertogs säternamnet. Från vikingatiden.

Åkerstorp. -torpändelser är väldigt vanligt söderut, men här runt Åkersberga hittar jag bara nämnda exempel. Följer även detta ”-torp” mönstret har det fått namnet genom att vara en utflyttningsby från en äldre by i närheten varvid ändelsen -torp lagts till bynamnet. Vikingatid eller något senare.

Alla namnen ovan är exempel på bebyggelsenamn. Men det finns ju även naturnamn. På kartan överst ser vi Norrö, Näs, Runö, Täljö. Kanske äldst av alla ortnamn?

Det finns mycket mer att ta del av när det gäller inte bara ortnamnens utan även bygdernas äldre historia. Jag har som sagt läst två böcker om detta gällande Skåne och Mälardalen vilka jag varmt rekommenderar:

Järnålderns bebyggelsenamn. Om bebyggelsenamnens uppkomst och ålder i Mälarlandskapen, av Per Vikstrand (Institutet för språk och folkminnen, Serie B:13, Uppsala 2013).

Söderslätt genom 600 år. Bebyggelse och odling under äldre historisk tid. Skånsk senmedeltid och renässans, av Sten Skansjö (Skriftserie utgiven av Vetenskaps-societeten i Lund, Gleerup, Bloms Boktryckeri 1983).

73 gravar att leta upp på Hagby gravfält

Hagby gravfält lär innehålla 73 järnåldersgravar, två husgrunder, en källa samt spår efter en gammal vägbank. Efter mitt första besök där måste jag nog säga att allt det där återstår att upptäcka, naturen har tagit över. Men det är värt vandringen dit och nästa gång ska jag leta lite mer! 🙂

Gravfältet, som tydligen användes genom hela  järnåldern: från slutet av den äldre dito på 400-talet och till och med 1100-talet, ligger på norra sluttningen av Hagbyhöjden ner mot Österåkers golfklubb i Åkersbergas västliga utpost. Man når gravfältet, som är inhägnat, genom att ta sig till Gottsundavägen och från den därefter ta till höger på Hagbyvägen. När den vägen tar slut tar en stig in i skogen vid och efter någon minut står man vid stängslet och dess grind in till området. Gravfältet ligger på mark som tillhör golfklubben, men det verkar riskfritt röra sig här inne i varje fall. 🙂

Hagby

Det är väldigt trevligt promenera på vägarna i Gottsunda och bland idyllerna på Hagbyhöjden.

Hagby gravfält

Nu har min hund och jag tagit oss in på gravfältsområdet efter promenaden som tar typ drygt en timme från där vi bor vid Åkers kanal. Lagom ta en liten vattenpaus. Bakom vovven syns infoskylten:

Hagby gravfält

Och framför oss har vi den här utsikten ner mot väg 276 och där bakom Stora Stava i norr:

Tittar man åt öster skymtar bakom golfklubben vad jag tror är köpcentret vid Pilstugetorget:

 

Men som sagt, nästa gång hoppas jag få en skymt av gravfältet. 🙂

Österåkers Hembygds- och Fornminnesförening har gjort en liten guidebok över Husby-Hagby: Kulturstigar, häfte 2, Tur 4 Husby. Här kan man läsa på sidorna 32-34 om Hagbys gravfält. Häftena finns att låna eller köpa på Österåkers bibliotek.

 

Så här såg det ut runt Krondiket för 70 år sen

Jag har fått tillgång till fyra foton över Krondikets framfart i norra Åkersberga från när det begav sig på 1950-talet. Det intressanta med bilderna är ju såklart vad vi ser runt om diket, och här kanske du, kära bloggbesökare, kan hjälpa mig fylla i texten.
Det är Österåkers Hembygds- och Fornminnesförening som skickat mig fotografierna och gett mig tillstånd att publicera dem. Fotona tillhör alltså föreningen och finns i deras bildarkiv, men än vet jag därifrån bara att fotona är tagna någon gång på 1950-talet. Vem är fotograf, var det något särskilt syfte med bilderna och vad kan man mer säga om det vi ser? Vet du så hör av dig, skicka en kommentar nedan!
Klicka på bilderna så förstoras de!

Krondiket sett mot norr och Husby

Första bilden är lätt, eller hur? Vi ser krondiket komma från höger, norrifrån, och rinna söderut förbi Husby i fonden. Bakom diket till höger om Svinningevägen står den gamla tvättstugan som ännu finns kvar.

Krondiket med utsikt in mot Åkersberga

För andra bilden torde fotografen ha ställt sig vid Husby på första bilden för det här motivet verkar vara mot andra sidan av Svinningevägen och krondikets fortsatta färd söderut, men vägen vi ser gå in till höger är nog inte Näsvägen för krondiket ligger för långt från den vägen i förhållande till hur det är idag, kan det vara en annan väg som inte finns idag? På nutida kartor slutar Furmans väg, som åt söder går ner och ut på Näs, åt norr i en liten tapp strax norr om järnvägen, har den tidigare gått norrut ända upp till Svinningevägen? Den stämmer i så fall som den väg vi ser på fotot.  Är höjden i fonden i så fall slutet på Runöhöjden där det nedanför idag finns glasmästeri och Skärgårdsgymnasiet? Vad är det i så fall för vitt bostadshus längst bort till höger, det står inte kvar idag?

Järnvägen, Roslagsbanan från Åkersberga till Östra station,

Tredje bilden visar väl utsikten från Svinningevägen ner mot Näs, krondikets färd i förgrunden och Roslagsbanans i bakgrunden. 🙂

krondiket, Åkersberga

Fjärde och sista fotot får jag till visar kulverterings- och rörledningsarbeten för krondikets slutresa norrut. Det borde då vara Husbyhöjden till vänster och gollfbanans nuvarande område rakt bakåt. Stämmer? Hör av dig om du vet mer om fotografierna och vad de visar!

Följ Krondikets färd genom Åkersberga av idag!

Bättre väg till Gottsunda fornborg

Storträsket med Gottsunda fornborg är liksom Lillträsket rester av vikingarnas västligaste farled genom Österåker från Trälhavet upp till Uppsala. Idag finns ingen skylt vid infarten till Gottsundavägen som kunde locka med upplysning om fornminne. Framme vid den rostiga grinden i nätstaketet som inhägnar fornborgsområdet har man bara en suddig oläslig skylt att tillgå för att fatta vad som kan finnas därinne. Någon lämplig klätterstig för att ta en upp till fornborgen på bergets topp är inte heller utmärkt. Känns sådär att ha tagit sig dit då…

Men har man tur, vilket jag hade, så möts man av lokalt bevandrat par som berättar att det går utmärkt fortsätta vägen norrut tills Storträsket tar slut, bara några hundra meter, för att där gå ut på en väntande spång som tar en över till sjöns andra och västliga sida. Inte heller spången har informationsskylt och jag hade inte av mig självt vare sig hittat till den eller trott den var till allmän användning, så tack för hjälpen!

Väl på andra sidan väntar en trevlig liten promenad på vindlande stig, där man också kan gå ner till en liten brygga samt läskigt nära passera bäverbo. Klippan mittöver får ruva så länge ifred på sin borg, men en dag ska jag dit!

Till slut står man vid Storträskets sydsida och har att gå hem till Åkersberga igen, tar bara trekvart på säker gångväg. En liten utflykt som rekommenderas. Det går att cykla hit och då låsa cykeln vid något träd, men att försöka ställa en bil nånstans här blir värre. Men: Jag skickade ett medborgarförslag till Österåkers kommun om att bättre skylta, stigleda och informera om fornborg och spång på sagda platser. Jag fick jättefin kontakt och dito svar från tjänsteman. Jo all informationshantering vid området ska rustas upp, men det här hänger ihop med Täljöområdets utbyggnad vid Täljöviken. Så först nästa år ska planerna ha kommit till att göra iordning runt Storträsket också. Och då ska det även bli bilparkeringsplatser! Det blir bra!

Åkersberga har en egen mumie!

Här ovan syns gravplatsen vid Österåkers kyrka utanför Åkersberga för apotekaren i Åkersberga, August Baeckman. Han levde mellan 1841 och 1897. Tydligen var han djupt intresserad av balsameringar och fick till stånd att en sådan skulle utföras av hans egen kropp efter frånfället. Han uppmanade också till gravöppning 100 år efter sin död för att eftervärlden skulle kunna se hur lyckad hans egen balsameringsmetod varit, var den bra hade hans kvarlevor i så fall antagit en mumies skepnad. Men den efterforskningen satte kyrkan stopp för:

Kyrkoherdens invändning tycker jag är tramsig, apotekaren ville ju själv att den så kallade griftefriden skulle omintetgöras. Andra anledningar hade varit mer legitima för att inte undersöka mumifieringstillståndet, såsom finansiella orsaker, etc. Jaja, den kristna kyrkans välde är inte för evigt den heller i likhet med alla andra kulters:

Här ser vi, från vänster, vid första pluppen en kultbyggnad för kristendomen, vid andra pluppen kultplats och gravfält för järnålderns trosuppfattningar, vid tredje pluppen tittar den korsprydda klockstapeln till kyrkan upp och vid fjärde pluppen har vi totempålen för vår tids mening med livet: en mobilmast! Vad kommer att överleva oss om något?

Utsikten från klockstapeln ner mot kyrkan är magnifik och här i naturen finns väl det enda som går att lita på i det långa loppet. Det vill säga om inte människan, stödd av sina religioner och trosuppfattningar, har hunnit haft död på allt innan vi själva försvinner.

Stenarna kommer att ropa, sa någon visst, men de bidar nog mest sin tid på den här planeten. Hällen, mellan kyrka och klockstapeln, vid platsen för dem som gick före oss och som säkert också satt här och funderade. Det lustiga är, tycker jag, att den hårda stenen och berget gör sig så bra att måla av i spröd akvarell eller gestalta i mjuk textilkonst som typ en väv.