Brita Kurck lät bygga Österåkers kyrka, det syns!

Österåkers kyrka vilar på urgammal grund men sitt nuvarande utseende fick kyrkan i och med en ombyggnad vid mitten av 1600-talet. Detta omfattande arbete bekostades av Birgitta Kurck på Smedby, änka efter riksrådet Gabriel Oxenstierna. På fasaden ser vi spår av dessa adelsfamiljer:

Övre raden, Bild 1:Oxenstiernas vapen till vänster: en oxpanna (Oxenstirn betyder ”oxpanna” på tyska) med öron och uppåtsträvande horn och till höger den numer utdöda friherrliga ätten Kurcks vapen; två hjärtan över och under två bjälkar.
Bild 2: Ett utsirat ankarslut som ser ut som en fri omformning av Oxenstiernas vapen, öronen har kommit nedanför pannan på oxhuvudet…
Nedre raden, Bild 1: Även nyckelhålet till en av kyrkans dörrar utsmyckades med den donerade familjens vapen.
Bild 2 och 3: Ankarslut a la Oxenstierna samt bredvid mer tidstypiska. Det går att datera byggnader efter hur de här slutstegen på ankarjärnen inne i byggnaderna ser ut. Ett ankarjärn är alltså en anordning i en byggnad som håller ihop olika delar genom ett inlagt järn. Trä- och järnbalkar förankras i ett angränsande murverk  genom att på balkarnas änden skjuter det ut ankarjärn. Ankarjärnet avslutas i regel med en smidd ögla. Ankarsluten fungerar som en sprint som träs genom öglan. Ankarjärn och ankarslutar utfördes på äldre byggnader av stångjärn som smiddes till önskad form. (Wikipedia)

Om Brita Kurck och hennes ättlingar kan man läsa följande i ”Anteckningar om svenska qvinnor” som Projekt Runeberg tillhandahåller på internet:

Kurck, Brita, dotter af riksrådet och presidenten Jöns K., blef 1645 gift med rikskammarrådet Gabriel Oxenstjerna. Hon lät uppbygga Åkers kyrka i Roslagen, med ättens familjgraf, samt stenhuset på Margretelund. Hon skänkte till sockenkyrkan en altartafla af Spagnoletto, som konung Gustaf III fick utbyta mot en kopia och 600 rdr species. Originalet förvaras i Riksmuseum.
– Mannen blef efter sin död upphöjd i grefligt stånd.
– Enda dottern Märtha blef 1669 gift med öfversten Evert Horn; varande deras bröllop det första som efter nya ordningen skedde. – Grefvinnan Brita Oxenstjerna dog 1671, och med son-sons-sonen Gabriel, som afled 1803, utgick den grefliga ätten till Kronoborg. Denne ättling af en så lysande stam förstörde i sin ungdom all sin ärfda förmögenhet, avancerade till löjtnant vid Dragonerna, men blef för hvarjehanda brott dömd till lifstidsfängelse på Malmö fästning. Slapp ut, tog tjenst vid Lifgardet som simpel karl och kunde icke förmås att ändra sitt lefnadssätt.

Så gick det för den grevliga ätten Oxenstierna af Croneberg, mer om dess uppgång och fall står här.

Brita Kurck står även bakom det nuvarande utseendet på Margretelunds slott vid Trälhavet i Åkersberga vilket är från 1658. Slottet har en lång historia som du kan läsa om bland annat i Milstolpen nr2/2011 (finns på Österåkers bibliotek i Åkersberga eller så kan du rekvirera den genom Österåkers hembygdsförening: mail@milstolpen.org).

Åkersberga har en egen mumie!

Här ovan syns gravplatsen vid Österåkers kyrka utanför Åkersberga för apotekaren i Åkersberga, August Baeckman. Han levde mellan 1841 och 1897. Tydligen var han djupt intresserad av balsameringar och fick till stånd att en sådan skulle utföras av hans egen kropp efter frånfället. Han uppmanade också till gravöppning 100 år efter sin död för att eftervärlden skulle kunna se hur lyckad hans egen balsameringsmetod varit, var den bra hade hans kvarlevor i så fall antagit en mumies skepnad. Men den efterforskningen satte kyrkan stopp för:

Kyrkoherdens invändning tycker jag är tramsig, apotekaren ville ju själv att den så kallade griftefriden skulle omintetgöras. Andra anledningar hade varit mer legitima för att inte undersöka mumifieringstillståndet, såsom finansiella orsaker, etc. Jaja, den kristna kyrkans välde är inte för evigt den heller i likhet med alla andra kulters:

Här ser vi, från vänster, vid första pluppen en kultbyggnad för kristendomen, vid andra pluppen kultplats och gravfält för järnålderns trosuppfattningar, vid tredje pluppen tittar den korsprydda klockstapeln till kyrkan upp och vid fjärde pluppen har vi totempålen för vår tids mening med livet: en mobilmast! Vad kommer att överleva oss om något?

Utsikten från klockstapeln ner mot kyrkan är magnifik och här i naturen finns väl det enda som går att lita på i det långa loppet. Det vill säga om inte människan, stödd av sina religioner och trosuppfattningar, har hunnit haft död på allt innan vi själva försvinner.

Stenarna kommer att ropa, sa någon visst, men de bidar nog mest sin tid på den här planeten. Hällen, mellan kyrka och klockstapeln, vid platsen för dem som gick före oss och som säkert också satt här och funderade. Det lustiga är, tycker jag, att den hårda stenen och berget gör sig så bra att måla av i spröd akvarell eller gestalta i mjuk textilkonst som typ en väv.