Lokaltidningen Kanalen berättar i nr 38/2022 om arkitekt Hans Bäckström som nyligen gått bort, 6/8, vid 81 års ålder. Bäckström står bakom över ett dussin betydande bostadshusprojekt i Åkersberga och Lokaltidningen anger dem i en lista. Det gjorde mig nyfiken på att gå runt och leta upp hans skapelser, fotografera dem och skriva lite, läs mitt reportage här!
När konstverket Restless, ovan, monterades på plats vid Åkers kanal var det Åkersbergas första offentliga konstverk som jag inte omedelbart gillade från första gång jag såg det. Det blev inte bättre av sig självt med tiden heller inser jag för i nästa månad har det stått här i två år! Jag har frustrerat gått förbi varje dag och inte kommit över hur en fin öppen plats i stadsparken brutalt överfallits av detta knallgula metallmonster. ”Var som helst men inte här, du är ju så apart”, har jag muttrat. Men jag gör det inte längre.
För i veckan fick Restless sällskap av Nypan! Ett konstverk lite längre nedströms kanalen också i stadsparken som löper bredvid:
Först när jag läste om Nypan tyckte jag det var 50 år för sent som den här typen av konst längre hade något att tillföra, för att inte tala om Duchamps flaskställ som gjordes 1914. Skulle det här inte bara bli pinsamt populistiskt? Men nej, det blev det ju verkligen inte. Se så fint skulpturen intar rummet i samspel med grönska och björkar, det är som om plåten bearbetats till egen björkbarksassociation. I vilket fall både smälter Nypan in och är sig själv nog. Konstverket såväl samverkar med platsen samtidigt som rummet markeras på ett utvidgat sätt. Och det här kastar nytt ljus över Restless som funkar mycket bättre nu. Kolla själv mina foton här! Spännande, eller hur!?
Konstverken ovan behöver varandra och är perfekt placerade, tycker jag nu, för att utföra en sorts dialog mellan hur en pjäs kan inta ett rum och hur det senare påverkas. Österåker är bra på offentlig utsmyckning vilket är väldigt roligt, jag undrar om kommunen inte ligger högt i hur mycket pengar man spenderar på konst?
Men det skulle vara bra med en upprensning runt Restless, titta här:
Närmast i bild ligger två stora oformliga stenar och stör, ta bort dem. Sen kan man räkna till fyra olika sorters design på de totalt sex stycken belysningsanordningar som är utplacerade. Det ger ett rörigt uttryck. Lyktstolpen längst ner i fonden kunde väl få se ut som de två i förgrunden, eller vice versa, medan den lilla ljuspelaren framme till vänster i fotot bredvid informationsskylten tas bort tillsammans med skylten på sitt stativ, för vad berättar skylten:
Jo om ett tegelbruk som för hundra år sen låg en bit bort på andra sidan kanalen än var skylten befinner sig! Varför inte flytta skylten med sin ställning och lilla lampa till just andra sidan kanalen…
Länkar:
Mer om Restless av Fredrik Norén. (Youtube där konstnären berättar om verket.)
Läs om Nypan av Gunnar Carl Nilsson
Upptäck konsten i Österåker, app, broschyr och karta.
Mer om Åkersbergas skulpturer på min blogg:
Skulpturer dag och natt, Malmö – Åkersberga
Vilken är din favorit?
Samt även så klart om en upplyst rondellglob och Gzim och den frusna sjön!
Fick ett tips att Danmarks Radio precis som SR har en mobilapp vilken jag tog ner. Genom chromecast för jag över ljudet till min stora gamla stereo från 1990-talet och så gör jag även med allt från Spotify, etc. Funkar perfekt. Nåväl nu skulle det bli spännande att lyssna och jämföra och vad fann jag?
Jo, att danskarna spelar en hel del svensk musik, främst vokalmusik, den uppmärksammar jag i alla fall lättast. Som Monica Zetterlund, Cornelis Vreeswijk och Jussi Björling. Annars Björn J:son Lindh, till exempel. Medan jag inte kan säga att jag hör motsvarande dansk i SR P2. Nu är jag så pass obildad så är det rent instrumentellt har jag nog noll referenser, vad jag kan erinra mig just nu, till att identifiera att musiken är danskkomponerad. Men när hörde jag en dansk sångartist i P2?
Jag fann också att svensk P2 är som en förnämlig ask sorterade chokladpraliner, prydliga etiketter och innehållsbeskrivningar till bitar av högsta kvalitet som man finner i olika lådor/program baserade på om man gillar mörk eller ljus eller vill ha mycket nougat, etc. Dansk P2 är som en påse blandat, man har ingen aning vad som väntar en. Jag har lyssnat sen i våras men uppfattar ingen skillnad alls egentligen mellan de olika programmen utan det är samma potpurri rätt igenom. Gör ingenting, bara annorlunda.
Något som dock förundrade mig mycket var att Danmark, detta jazzland, inte tycktes tycka att man ska spela jazz alls i musikkanalen P2? Aldrig minsta saxofonslinga. Förklaringen kom när jag efter en tids lyssnande skrollade på mobilappen. Och upptäckte att jazzen har en helt egen radiokanal, P8, vilken kör jazz och närliggande tongångar dygnet om!
Nu kör jag av dansk radio mest P8 utom efter 22 då jag knappar över till DR P2 och Nattsvärmaren, kanske är den klassiska musiken i det programmet lite mysanpassad till tidpunkten för här låter det lite eget. Men det här med klassisk musikradiokanal kan alltså betyda nästan vad som helst i DR. Fast när jag vill ha mer av en särskild vara då är det SR P2 som gäller. Här finns ju program som bara spelar folkmusik, (och det slår mig att just renodlad folkmusik från omvärlden det hör jag nog aldrig i DR, har det också en egen kanal…) eller som har basen i populärmusik från första delen av 1900-talet, eller som har just de programledarna jag vill lyssna på.
En fördel med dansk radio är att jag bara förstår vad de säger om jag lyssnar mycket uppmärksamt och så hoppas jag att det förblir, för med dansk radio har jag ett utmärkt sällskap som inte stör min koncentration när jag läser och skriver. Så utnyttjade jag förr Sameradion och det finskspråkiga radioprogrammet som sände efter varandra på söndageftermiddagarna i de vanliga P2-sändningarna. Det pratades på och jag förstod inte ett smack, men fick lite sällskap i mina studier och plötsligt muntrades jag upp av en jojk eller tango. Tror dessa program blivit digitala nu och jag behöver inte dem heller så länge jag inte fattar mer danska än vad jag gör och DR:s kanaler spelar ju mest bara och bra musik.
Jag uppmärksammar dock att vissa allmänt populära stycken inom klassisk musik eller sånt som tillhör folkvisor och äldre schlagers återkommer lite väl populistiskt mycket i DR, tycker jag. Varannan dag, typ, hör jag ”Det var en lørdag aften”, etc. Eller så omhuldar danskarna mer sina örhängen och det är kanske inte fel.
Följaktligen kan jag inte säga något om de danska programledarna, vad de pratar om och hur de gör det. Däremot måste jag nämna mina svenska favoriter i SRP2 vilka liksom blivit mig än mer kärare nu för nu lyssnar jag mer aktivt på vad de säger, och det är nog som en följd av att jag inte lyssnar alls på de som pratar i DR P2. Och dessa personer nedan har också de program jag tycker bäst om i SR P2 och här kan jag inte skilja mellan programmet och den berättande personen som håller i det, de bildar en oslagbar helhet.
Eric Schüldt i Text och musik, Eva Sjöstrand i Lördagsmorgon i P2, Kristjan Saag i Rendezvous och Pernilla Eskilsdotter i Klassisk morgon i P2. Fyra helt olika program/ programledare med skräddarsydd programledare/produktion.
En programledare jag också gillar att lyssna på är Per Feltzin, men hans musikprogram Söndagsmorgon i P2 faller utanför av någon anledning.
Jag funderar på att leta upp appar för norsk radio och finsk radio, det finns säkert. För att kolla vad som då överraskar mig och vad det gör med min uppfattning om SR. Har du provat? Kommentera gärna och berätta!
Österåkers Hembygdsförening har gett ut en medlemsskrift, Milstolpen, sedan 1982. Ibland har skriften samlat ihop sig till ett jubileumsnummer, en tjockare utgåva som i likhet med alla vanliga nummer kan läsas på biblioteket i Åkersberga eller beställas av föreningen, se länk nedan till deras hemsida där det också finns ett innehållsregister för alla Milstolpennummer.
Vid genomläsning av just gamla jubileumsnummer får man sig ofta mer till livs vad en hembygdsförening kan åstadkomma och betyda i ett samhälle, men också i efterhand få avslöjat hur tidens karusell ohjälpligt snurrar vidare och kräver andra grepp för att en sådan här förening inte ska kastas av den gemensamma intressesfärens plattform. Häng med min analys och ifrågasätt den gärna!
I Hembygdsföreningen 50 år, från 1997, möts läsaren av information om sjudande aktiviteter, såväl i att vårda kulturarvet som att anlägga framtidsplaner. Medlemsantalet, 1300, är det dubbla mot idag, och de ungas närvaro i föreningen är påtaglig. Agaria är då namnet på en sektion inom ÖHF vilken samlar ungdomar intresserade av medeltidsdräkter och den tiden, vad hände med denna verksamhet sen?
Vidare presenteras planerna på att anlägga fyra historiska miljöer vid den dåvarande Runö kursgårds mark vid Tunaviken: en stenåldersby, en bronsåldersby, en järnåldersby och en medeltida by. Projektet kallas Forn-Åker och här ska både forskning och allmänhet kunna ha nytta och nöje av anläggningarna. ÖHF ingår i den drivande stiftelsen. Men vad hände med dessa planer som skulle passat mycket bättre att ta relevant men mindre plats än kommunens efterkommande megalomaniska idé att förstöra hela Näsområdet?
Och varför lades Jordbruksmuseet ner som jubileumsskriften presenterar? 1997 fanns fortfarande detta museum vid Smedby gård, invigt 1988, men någon tid därefter stängdes det. Kanske fanns det inte längre några som hade möjlighet att ideellt driva museet, men redskapen finns kvar än idag. Och med stundande el-kris och prognoser som talar om kommande problem med livsmedelsförsörjningen kan ett museum som visar upp gångna tiders manuella redskap och verktyg för att bruka jorden och ta hand om dess frukter kanske ha framtiden för sig.
Allt behöver ju inte ÖHF göra, men här är ett fenomen vanligt för föreningar i nedan: de isolerar sig, söker inte samarbete i tid med varandra, etc. Det gör att alltfler uppgifter läggs på allt färre axlar som till slut dignar under bördan och så var sagan all! Vet inte om det stämmer för ÖHF förstås! Men som nyinflyttad i Österåker tycker jag det är konstigt att hembygdsföreningen heter Österåkers hembygdsförening när det bara handlar om Åkersberga och att samarbete saknas med de andra hembygdsföreningarna i kommunen? Det finns sammanlagt omkring ett halvt dussin sådana. Skulle vara intressant höra hur det fungerar i de andra!?
Sen kan ju en kommun vara mer eller mindre intresserad och behjälplig för en hembygdsförening. Såväl Forn-Åker som Jordbruksmuseet skulle kanske ha fungerat fint om kommunen hade insett värdet av det här.
Jubileumsskriften fortsätter redovisningen av föreningens arbetsgrupper. Till exempel Torpgruppen som sedan starten 1982 och än idag 2022 stretar på att i ord, bild och husförhörslängder inventera gamla dagsverkstorp i kommunen. Ett fantastiskt arbete! Inventeringen finns att ta del av i pärmar på Österåkers bibliotek i Åkersberga, men idag även på föreningens hemsida. Senast som händer är att jag, som nybliven medlem, försöker baxa ut hela torpinventeringen på en interaktiv karta gemensam för Sveriges alla hembygdsföreningar.:-) Se länk nedan till föreningens hemsida.
Den nya tidens teknik har dock inte tagits i bruk fullt ut av föreningens olika arbetande sektioner och i sociala media avstår ÖHF nästan helt från medverkan vilket är, som jag ser det, till men för samhällsdebatten eller för att engagera unga i föreningen. Vad tycker du?
Men vara helt up to date med ny teknik är hembygdsföreningen när det gäller deras stora fotoskatt som nu är öppet tillgänglig på internet. Österåkers Hembygdsförening har mer än 8000 foton i bilddatabasen Kollektivt kulturarv som drivs av Stockholms läns hembygdsförbund och Stockholms läns museum. Fotona är tagna av olika fotografer i olika tider, men de visar alla på olika sätt livet i kommunen. Från porträtt till skildringar av större händelser. Grunden i fotosamlingen är räddade glasplåtar efter bröderna Harling och hur det gick till att ta hand om bilderna berättar jubileumsskriften också om. Då, 1997, fotograferades fotona över på film, men därefter har samlingen digitaliseras. Och så är det ju med allt: förvaringsmetoderna förändras och med dem möjligheterna till kommunikation.
Jubileumsnumret från 1997 har mer att berätta och historien fortsätter i de följande jubileumspublikationerna från 2007 och 2017. Den sistnämnda har temat arkeologi med därvid lagd tonvikt på intressanta utgrävningar och fynd. En fin bok, rikligt gödslad med färgfoton, och som slutar i artikeln ”Yttranden över kommunens planeringsärenden – en stor och viktig uppgift”, det tycker jag också som alltså har gått med i ÖHF och från i år även ansvarar för organiserandet av remissvaren från ÖHF. 🙂
Ovannämnda artikel ger en föredragning av det omfattande remisshanteringsarbete som ÖHF, ofta i samarbete med Österåkers Naturskyddsförening, har utfört i nu dryga 20 års tid för att bemöta och tala förnuft med Österåkers kommun när den planerar för en förödande exploatering av Näsområdet. Artikeln är lysande, läs den! Tyvärr har ÖHF:s styrelse avstått från ny protest mot kommunen som i juni i år än en gång klubbade en reviderad, men fortfarande huvudlös, projektplanering för Näs. Österåkers Naturskyddsförening har dock överklagat vilket ånyo pekar på små föreningars behov av samarbete och draghjälp.
Ovan är bara ett axplock av vad jag har fått mig till livs, dels genom att läsa i jubileumsskrifterna, dels genom att gå med i föreningen. Hembygdsföreningar behövs, sen kan aktiviteterna skifta. Från att bevara gamla saker och sedvänjor till att vara en aktiv samhällsdebattör om riktlinjer för framtida levnadsvillkor. Mitt i alltihop ståtar midsommarfirande, skoltävlingar i vem som vet mest om bygdens historia, den gamla lanthandelns upprustande, etc.
Allt lika viktigt, men ska det ha en överlevnad måste det finns ett lockande gränssnitt mot de unga och här delar säkert alla hembygdsföreningar på problemet med en allt högre medelålder i den allt mer sjunkande medlemskadern. Eller?
Länkar:
15-20 års miljökamp ska nu slutligen bita i gräset har Österåkers kommunfullmäktige tydligen tänkt när den åter klubbade ett beslut att tillåta exploatering av ett unikt markområde i sydöstra Åkersberga: Näs. Förra gången kommunen beslutade överklagades planen vilket vann högre myndigheters gillande, vi får hoppas det blir så denna gången också. Och att Österåkers kommunpolitiker upphör att leva i det förgångna med att tänka på natur och jordbruksmark som något som man kan tänka sig bevara ifall det inte stör mer storstilade planer. Som om det handlade om museal verksamhet och inte att natur och jordbruksmark faktiskt är vår framtid och överlevnad!
Jag klistrar här in diskussionstråden från Facebookgruppen Debattforum för framtidens Österåker när det gäller mina inlägg och från den person som replikerat med sin partifärg vilket gör att jag ser hans inlägg som publika utöver den öppna FB-gruppens.
27/7 skriver jag: ”Heja Österåkers Naturskyddsförening som än en gång överklagat kommunens förfärliga planer att förstöra hela Näsängen. Hoppas den oersättliga våtmarken, naturen för övrigt och kultur- och jordbrukslandskapet där nu får vara ifred. Det går utmärkt att bygga ut Åkersberga någon annanstans, till exempel i närheten av befintlig kollektivtrafik…”
Svar: ”Anna-Mi, man kan ha olika åsikter om det här projektet. Men den beskrivning du ger är inte korrekt, en stor del av Näsängen och naturen nära stranden ska inte byggas bort, utan sparas på ett bra, naturanpassat sätt.
Jämfört med de ursprungliga förslag som förekommit anser vi att det som nu ligger är en bra kompromiss, där omfattande hänsyn tagits till olika krav som tidigare förekommit. Vi får ett mycket fint och välanpassat boendeområde, som också ligger naturnära, det är en stor fördel för kommunens utveckling även utanför de centrala delarna av Åkersberga.
Glenn Viklund (S)”
Jag skriver: ”Tack för svar. Men. När omsorg om natur- och kulturvärden stavas kompromiss har inte bästa fokus anlagts ändå.
Jag flyttade hit från Malmö för några år sen. Och slogs genast av hur rent och fint det var ute på allmänna ytor och vilken vacker trakt jag kommit till. Men jag chockades även av hur Österåkers kommun låg efter när det gällde dels sophantering, dels cykelbanenät. Och nu då hur det kommunpolitiska tänket går när det gäller nybyggnation.
Malmös senaste översiktsplan slår fast att det är förtätning och koncentration som gäller vid bostadsbyggande, inte att öka stadens yta och glufsa i sig mer åkermark. Utan Malmö har siktet inställt på att kunna bygga över rangerbangårdar, motorvägar, förtäta ”miljonprogrammets” områden och bygga bostäder i östra hamnområdet, etc. På det här viset sparas inte bara natur och åkermark utan infrastrukturen vinner också på det vad det gäller kommunikation, väg och vatten, etc.
Kanske en studieresa till Malmö kunde vara en idé för Österåkers politiker?”
Glenn Viklund svarar: ”Studieresor kan säkert vara bra ibland, visst. Olika kommuner har lite olika idéer och kan ibland hitta bra lösningar som härrör från olika platser i landet.
Och visst är det så att en bra grundtanke är förtätning av befintliga områden, när det går att anpassa till de olika krav som alltid ligger i botten för nybyggnationer. Och det är också vad som delvis gjorts i centrala Åkersberga de senaste åren. Också i det fallet inte utan kompromisser, vilket t.ex. det nu aktuella Tuna-projektet är ett exempel på.
Det är dock inte någon nyhet att det just när gäller byggnads/bostadsprojekt så finns också ofta starka åsikter, såväl för som emot såna här projekt och så har det varit också i det här fallet, kanske särskilt med tanke på att jordbruksmark tas i anspråk. I Österåker så behövs mer bostäder och alla kan inte , och ska inte, tillkomma i endast de centrala delarna. Vi är en geografiskt utspridd kommun och som sagt, vår ståndpunkt är att efter allt som varit om detta under bortåt 15 år, är det nuvarande förslaget en bra kompromiss där man försökt ta hänsyn till många olika intressen.
Vi kommer att få en mycket fin, ny stadsdel vad Näsängen beträffar och det ser vi som positivt.”
Jag skriver: ”Stadsdelen skulle säkert bli ”fin”, men på bekostnad av oersättliga värden som skulle gå förlorade. Jordbruksmark och natur är inget att kompromissa om och ha olika åsikter om, etc. Dessa tillhör inte det förgångna som vi, i mån av intresse, vällovligt kan etablera gulliga små reservat för och bevara i en sorts Skansen-anda. Jordbruksmark tillhör framtiden om vi ska överleva!
Så här skriver Malmö stad i sin ”Plan för Malmös gröna och blå miljöer” som är gällande från 2019: ”Malmö ska enligt översiktsplanen utvecklas mot att bli en nära, tät, grön och funktionsblandad stad som bevarar kringliggande jordbruksmark. Samtidigt ska staden fortsätta att bygga upp en stark och funktionell blågrön infrastruktur som gynnar ekosystemtjänster och biologisk mångfald.
Befintliga gröna och blå miljöer behöver därmed värnas och utvecklas, och nya parker, naturområden och träd behöver tillkomma. De gröna och blå miljöerna har en självklar plats i ett Malmö där framtidens invånare kan leva i en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar stad.”
Mer om jordbruksmarkens betydelse står i Malmö stads Översiktsplan från 2021. Båda dokumenten går att googla på och ladda ner.
Trevlig inspirerande läsning för att uppdatera det kommunpolitiska tänket i Österåker och trevlig helg!”
Debatten fortsätter säkert, men jag stoppar här på bloggen och ger länkar och hänvisningar till vidare läsning:
Facebookgruppen Debattforum för framtidens Österåker
Plan för Malmös gröna och blå miljöer, 2019.
Översiktsplan för Malmö, 2021. En av tre prioriterade inriktningar är ”En nära, tät, grön och funktionsblandad stad”.
Remissvar angående kommunens byggplaner för Näsområdet. Från Österåkers Hembygdsförening, ibland i samarbete med Österåkers Naturskyddsförening. Finns hos kommunen. Sök på: Yttrande över detaljplan för Näsängen, etapp1, 18/11 2020.
Hänvisning görs där till tidigare svar från ÖHF, och ibland även ÖNF, av den 19/12 2005, 24/4 2006, 8/12 2009, 23/4 2011, 6/3 2012, 20/3 2013, 20/11 2015 och 19/2 2017.
Se även förteckningen på Österåkers Hembygdsförenings hemsida, Äldre remissärenden.
Samt Österåkers Naturskyddsförening: Yttranden och remissvar, planarbeten i kommunen. OBS: Här kan du direkt läsa en del remissvar!
”Vi ser det förödande med exploatering av Näsängen då jordbruksmark försvinner oåterkalleligt.”
(ÖNF i sina remissvar, läs dem på deras hemsida, se ovan!)
Jag ville kort efter Rysslands invasion i Ukraina i vanmäktig förtvivlan riva sönder och slänga min hyllmeter älskade gamla ryska romaner och dito faktaverk. Men jag gjorde inte det utan jag läste en trave av dem istället. För jag bara måste ta reda på först om det finns något samband, mellan ett lands kulturliv och dets bestialiska angreppskrig på ett annat. Minsta relation och böckerna kastas. Så jag plöjde gamla böcker och sen hörde jag ett sommarprogram och lånade två böcker till att läsa om ryska berättelser och kulturliv. Vad jag kom fram till, vad jag läste och hur det gick för mina böcker kan du läsa här:
Kan rysk kultur skuldbeläggas för kriget i Ukraina?
Jag gick i fjol med i Naturskyddsföreningen för att kunna vara med på deras här i Österåker jättefina och lärorika utflykter. Klart man vill stödja sånt! Jag får då som medlem fyra gånger om året tidningen Sveriges Natur. Också lärorik och omfattande. Men försåtlig. Det står inte att Naturskyddsföreningen är organ för något särskilt politiskt parti, det står att föreningen ”påverkar politiker och myndigheter”. Det gör den säkert, men utför en kritisk granskning av miljörörelsen, eller dito aktivister kan man inte säga att den gör. Eller kan ge en mer faktakall bild av renskötsel kontra gruvnäring, försvarsmaktens markinnehav kontra behovet av vindkraftverk, etc. Och det är underminerande, en rörelse måste kunna ägna sig åt objektiv analys och självkritik i sin medlemstidning om den senare ska kallas för en journalistisk produkt och den förra frisk och livskraftig
I senaste numret, 3/22, finns under epitetet ”Analys Civil Olydnad” en granskning av vilken inverkan, om någon -och i så fall i vilken riktning, motståndsrörelser av typ Extinction Rebellion har. Denna tvåsidiga artikel andas vara skriven under galgen. Uttryck som används frekvent är ”mer oklart” eller bara ”oklart” och det då i sammanhang som: ”Det är mer oklart vilken effekt som klimataktioner, såsom de som genomförts av Extinction Rebellion, har haft.”. Ha ha, är det inte uppenbart att dessa, så kallade, miljöaktioner gjort folk förbannade och dragit ett smutsigt täcke över allt miljöagerande och därmed snarast minskat intresset hos gemene man att ingå i miljörörelser? Varför inte kolla detta?
Ett annat exempel i ovannämnda artikel är om en teoretisk modell för icke-våldsrörelser går att applicera här eftersom de anförda forskarnas ”teoretiska modell bygger på erfarenheter av motståndskamp mot auktoritära regimer. Det är oklart om den går att applicera på motståndet mot ett fossilbränsleberoende samhälle.”. Men likt förbaskat så är det just som motståndsrörelse den här typen av aktivism gärna jämför sig med. Miljörebellerna drar sig inte för att dra in Mahatma Gandhi och Rosa Park som en av dem. Detta ofog att framställa sig som något de inte är för att platsa i hyllade grupperingar borde granskas.
Vidare: ”Det är oklart om Extinction Rebellion uppfyller kriterierna som identifierats för en framgångsrik motståndskamp.”. Patetisk utsaga, särskilt i en ”Analys”, men det är ont om journalistjobb…
Artikeln avslutas med att en rörelse som Fridays for the future med ”all sannolikhet” skulle ”kunna växa i betydelse om ännu fler engagerar sig aktivt.”. Här råder inga oklarheter…
Det här är pinsamt Sveriges Natur! Att titulera en artikel analys när den inte är annat än en potemkinkuliss för att dölja det som verkligen borde granskas. Som till exempel vem tjänar på att typ Extinction Rebellion beter sig som den gör? Vilka trådar till vilka politiska världsuppfattningar och maktcentra kan dras från ER? Etc.
Som jämförelse kan man i samma tidning gå till den tresidiga artikeln ”Myten om framtidens reaktorer”. Här råder inga oklarheter om någonting utan den gediget faktaspäckade texten mynnar fram i slutsatsen: ”Trots 76 år av misslyckanden dyker ändå idén om snabba reaktorer upp gång på gång som i årets svenska valrörelse.”.
Och när det gäller konflikten mellan samebyar och gruvnäring, som jag inflikade om överst, så i numret dessförinnan, 2/22, finns ett längre reportage ”Striden om gruvan i Kallak”. Inte heller här finns begreppet ”oklart” med utan det är glasklart vad som är bra och vad som är dåligt av renskötsel och gruvbrytning. Men alltså det håller inte att som default skriva skit om gruvdrift ifall man vill ha en fossilfri framtid med grön el, vi kan inte driva elektroniken med renar och sameslöjd utan vi behöver mer metaller än någonsin!
Jag tror Naturskyddsföreningen och Sveriges Natur måste göra en rejäl analys av sina egna ståndpunkter!
Jag frågade på Twitter vad folk hittar på att göra för ätbart när de ”inte har någon mat hemma”. Citationstecknen för det är ju lite olika när vi tycker det är tomt på mat i kyl och frys, etc.
De flesta som svarade nämnde pasta, det har de alltid hemma. Det har jag aldrig hemma, men jag förstår vad de menar. Det gäller att ha en basvara som bara finns där, evig hållbarhet och som efter tillredning går att äta som den är, eller tillsammans med allt möjligt. För mig är det ris, bönor och linser som funkar så, i så fall.
Någon nämnde varma mackor på ost och skinka för detta var ingredienser som alltid fanns i hans kök. Annan sa fil, gröt, pannkakor och rårakor. Och mönstret går igen: när vi ”inte har nån mat hemma” så har vi det som vi alltid har, men som vi annars inte utnyttjar riktigt på det sätt som vi gör när allt annat är slut. Om man då ska förbereda sig och lägga upp ett lager basvaror så gäller det att inte satsa på sånt vi tycker är jättegott och gärna äter annars för då har vi inget basmatsförråd när det kniper. I mitt fall är det ingen ide köpa hem ett förråd konserverade musslor, men däremot tonfisk!
På bilden ser vi min lunch när det var ”tomt på mat”: två rostade brödskivor med tonfisk på burk och stekta ägg, kompletterat med sallad på vad jag också alltid har hemma: djupfrysta ärtor, gurka, bladpersilja och vitlök. Jag brukar också alltid ha olika sorters lök och rotsaker hemma, perfekt lång hållbarhet och kan ätas på olika sätt.
Det var bara jag i stort sett i min Twitter-enkät som nämnde ägg, även om det ingår i pannkakor och plättar. Lite synd för det är en så bra näringskälla. Någon nämnde soppa, men det är tröttsamt att äta sig mätt på, tycker jag. Gryta är bättre, det vill säga mindre vätska och mer ingredienser. Jag har alltid kokosmjölk och krossade tomater på burk hemma. Perfekta baser var och en för sig, eller tillsammans, för mig vanligtvis i grytor på korv, grytbitar av fläskkött, kycklingfilé eller fisk av något slag, med grönsaker, rotsaker och röda linser! De sistnämnda höjer proteinvärdet, suger åt sig grytans smaker och man behöver inte reda för linserna tjockar till det smaskigt. Problemet är som sagt att när det är tomt i kyl och frys saknar jag det där som grytan kan samlas kring av kött eller fisk, så här måste jag tänka till vad jag kan ha mer av basmat hemma när allt annat är slut men som gör att jag vill göra en sån här världens godaste gryta ändå. Nånting som jag alltså inte redan har ätit upp för finns det annat tar jag inte detta!
Min paradrätt annars när allt är slut är att göra ost och lökpaj där löken är förstekt på svag värme med salt och timjan, så jäkla gott! Pajen görs på så få ingredienser, bara sånt som alltid finns hemma: mjöl, smör, lök och ost. Kan inte vara enklare. Ja osså timjan då också!
Vad räddar dina middagar när ”allt är slut” hemma hos dig och hur tänker du när det gäller att ha ett lager basmat?
Såg i helgen en av de sämsta uppsättningar av en pjäs jag varit med om. Kan inte minnas förra gången, men den har inträffat. När det gäller Radioteater sker det hela tiden, där finns sen länge inga ambitioner bortom det politiskt korrekta och populistiskt tillmötesgående. Men när det gäller analog scenkonst kan förstörelsens vindar visst det såväl dra igenom som utgöra fundamentet för en del teatergrupper och teaterhus vilka alltså säljer ut det konstnärliga för pamflettkastande. Men det skapas lysande teaterupplevelser också. Inte minst på Dramaten där tragikomiskt nog även det sämsta jag varit med om nu spelas: Natthärbärget. En pjäs författad 1902 av Maksim Gorkij, men bearbetad, som det heter, av regissören, Janos Szasz, en ungersk gästregissör.
Uppsättningen har fått fina recensioner i alla tidningar jag hittat omdöme i på nätet. Allt är bra. Möjligen uttrycker Dagen att föreställningen kunde kortas ner lite. ”Det blir med förlov sagt lite segt ibland.” och Expressen skriver: ”Min enda invändning är att spelet lätt blir så där typiskt ”teater-realistiskt” med skrik och ilskna uppgörelser. Som om volymknappen är inställd på bara ett läge. Szasz regitemperament gifter sig inte riktigt med ensemblens speltradition.” Skrattretande hovsamt.
Föreställningen är 2 1/2 timme plus paus. Mesta delen av speltiden ägnar ensemblen åt till att skrika och svära. Alla travar likadant fram och tillbaka över scengolvet, vevar likadant med armarna, kastar med huvudet och utgjuter sina repliker lika opersonligt. Jag brukar inte reagera på svordomar, men när dessa används istället för gestaltning, istället för inlevelse i en roll, etc, då blir det väldigt tjatigt. Oavsett vilka ord det är som oupphörligt vrålas ut så jag fick hålla för öronen när jag inte orkade ta in mer av varan fast jag satt längst bak på parkettplats. Rollerna förblev anonyma, det var mig fullständigt likgiltigt att en del dog där på scenen, skådespelarna förmådde aldrig få sina karaktärer angelägna att ta till sig. Det blev inte bättre av tafflig kostymering och peruksättning samt en scenografi som förde tankarna till buskis.
Det finns alltså ingenting bra med Dramatens uppsättning av Natthärbärget. Den börjar utan att lyckas ladda ett konstnärligt anspråk och slutar i ett pekoralistiskt dravel där hela personalstyrkan sänks ner i underjorden. Amen!
Men det förfärliga fortsätter i programbladet där Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten, författare och debattör, skriver så här:
”Jag tänker mig att det här är pjäsen som står i själva entrén till alla slags råkapitalistiska och antihumana samhällen. (…) Ur detta proletära skuggland steg exempelvis en söndertrasad Rakhmat Akilov som mördade människorna på Drottninggatan i Stockholm.”
Det är så magstarkt oförlåtligt så det är inte sant att relativisera mördarens handling på det här sättet! Genom detta sänker Greider även själva pjäsen i sig som i en annan uppsättning kanske hade kunnat haft något att säga. Men nu försvann även den möjligheten.
När väl starten gått så hinner man inte med, eller hur? Så är det varje år, först går man och spanar efter årets första blommor; snödroppar och vintergäck, sen inväntar man krokus och sen brukar det ta ett tag innan tussilagon bryter sig upp ur den hårda marken och sist är det dags för blåsippor och vitsippor. Så brukar det vara. Men i år är det lite allt på en gång, eller hur?
Från vänster: Snödroppar såg jag i Åkersberga första gången 4 mars, det är tydligen då den dyker upp här. I Skåne kommer den i januari. Vitsipporna plåtade jag 23 mars och då hörde jag även grönfinken vid Åkers kanal. Den 31 mars hade några blåfrusna blåsippor slagit ut i Ekbacken där det finns fina bestånd tidigt om våren. Det är 8-9 minusgrader om nätterna nu sista veckan i mars-första veckan i april så jag hoppas fåglar och blommor klarar sig!
Idag den 1 april hade tussilago slagit ut på ödetomten vid Korsgärdesvägen. Det är kanske som det brukar, det känns bara som att väntan blev längre i år, kanske på grund av ständig iskyla och snötäcke.
Ovan är de fina vårtecknen och mer kan vi se fram emot vilka talar om liv och värme.
I år finns det dock även andra tecken som symboliserar en helt annan brutal verklighet: Rysslands krigföring mot Ukraina. Fasansfullt.
I kommuner runt om i landet samlas frivilliga med tjänstemän för att organisera hjälpen till alla dem som flytt hit från Ukraina. Österåkers kommun tillhör dem som ställer upp, tack och lov. Men till skillnad från andra kommuner så vill Österåker inte hissa Ukrainas flagga! Denna symbol för solidaritet vägrar kommunen, helt obegripligt. Istället hänvisar man till att man låtit tvåfärga ett glasklot i en trafikrondell gul och blå:
Det hade varit bättre att låta bli, det är så futtigt när detta är den enda officiella kommunala handlingen. Det är annorlunda när det är privatpersoner, som nedan. I grannkommunen Täby finns skulpturen Gzim och den frusna sjön av Knutte Wester. Jag går förbi den varje vecka och varje gång har Gzim en ny huvudbonad, täbyborna bryr sig om honom. Idag hade han på sig en tragiskt aktuellt tvåfärgad mössa:
Vad jag inte visste förrän nu när jag googlade på konstnärens namn var den hjärtskärande historien bakom Gzim, att det fanns en riktig pojke bakom namnet som satt sådär en dag, när konstnären träffade honom vid den frusna sjön i Norrland. Varför var han så ledsen? Jo, nioåringen som med sin familj var flyktingar från Kosovo skulle utvisas tillbaka till det krigshärjade landet…
Läs intervjun med Knutte Wester här.
Kort från Åkersberga 