Försvarsmakt och demokrati skyddar oss mot Naturskyddsföreningen

Läser i senaste numret av ”Sveriges Natur”, nr. 3/21, huvudorgan för Naturskyddsföreningen, en opinionsartikel för vindkraftens utbyggnad undertecknad av föreningens ordförande Johanna Sandahl och Karin Lexén, generalsekreterare i sagda sammanslutning.
Skribenterna menar att vindkraften måste byggas ut för att vi ska klara klimatomställningen. Vindkraften måste dock klara hållbarhetskrav när det gäller miljöaspekter; det senare kräver därmed att vindkraftverk får spridas över hela landet och byggas både till lands och till havs. Men denna lösning stöter på patrull av två slag vilka Naturskyddsföreningen vill ändra på:

”Ett av de största hindren är Försvarsmaktens möjlighet att helt stoppa vindkraftsetableringar inom sina restriktionsområden. Dessa täcker nästan halva landet, vilket saknar motstycke i Europa. Naturskyddsföreningen anser att restriktionsområden för vindkraft bör avskaffas eller kraftigt inskränkas. Även kommuner har möjlighet att stoppa etableringar utan möjlighet till överklagan, vilket hindrar en betydande utbyggnad varje år. Det krävs en reform av det kommunala vetot för att möjliggöra fler hållbara vindkraftsetableringar och samtidigt öka rättssäkerheten.”

Så var det sagt. Och jag undrar om Putin är medlem i Naturskyddsföreningen? Han kanske ger sitt stöd på annat sätt, i vilket fall måste han tycka det är utmärkt om vindkraftverk kan få nermontera Sveriges försvarskraft. Och sen det andra argumentet från artikelförfattarna, att kommunernas vetorätt ska dras in, åtminstone när det gäller vindkraftsetableringar. De skriver inte ”dras in” utan ”reform”, men jag har svårt att se att de vill utöka kommunernas självbestämmande. Att denna reform dessutom ska: ”öka rättssäkerheten” har George Orwell inte kunnat formulera bättre själv i Djurfarmen.

Varde namn och plötsligt ser man!

Varje gång jag deltagit i guidade naturvandringar har min syn förbättrats. Jag ser plötsligt växter som funnits där före mig, men först när någon pekat på den och sagt vad den ”heter” har jag sett den. Och därefter dyker plantorna upp överallt. Som Mormors nattmössa (Geum rivale), den hade jag aldrig hört talas om, än mindre sett. Men efter förra helgens vandring med fina Naturskyddsföreningen Österåker på Riddersholm, se förra blogginlägget, ser jag den nu överallt i Åkersberga: På Röllingby backar, Kuckubacken, Ekbacken längs kanalen, etc. Märkligt!

Tre trevliga utflykter med Naturskyddsföreningen och hänger du med på den fjärde?

Så mycket jag har fått se och lära mig på de tre utflykter jag följt med Naturskyddsföreningen Österåker på denna vår 2021!

Först: Blomstervandringen vid Domarudden 2 maj, jag antecknade 30 arter, däribland flertalet olika sorters mossor -en för mig hittills okänd mångfald som guiden Ann Sjölander bland mycket annat berättade roligt om- fem timmars vistelse och två fikapauser, allt i udda soligt och varmt väder denna annars kalla och regniga månad, perfekt!
Artlista Domarudden 2/5 2021

Därefter: Angarnssjön den 8 maj. En besvikelse, förlåt. Inte på utflykten, den bestod av rundvandring i fint väder för andra gången denna månad, jättetur med vädret för mellan utflykt 1 och 2 har det bara varit kallt och regnigt, och vi tog en trevlig fikapaus bland de blommande orkidéerna Adam & Eva under vandringen runt sjöängen vilken tog 3 3/4 timme. Men fågellivet…
Okey jag antecknade 25 arter, men det var i stort vad de med kikare och tålamod kunde berätta att flugskitarna jag i bästa fall skymtade var för några. Angarnssjön är Stockholms läns största fågelbiotop och det är det som gör det trist för människor som vill titta på fåglar: Det är så långt ut till fåglarna i den långgrunda sjön. Och de för fåglarnas skull avspärrade sank- och vassmarkerna ut till vattnet gör att det inte blir mycket till naturlig fågelskådning på grund av avståndet. Angarnssjön är säkert fint för pippiarna dock, önskar bara det fanns bättre ställen för oss båda arter!
Artlista Angarnssjön 8 maj 2021

I Malmö där jag närmast kommer ifrån finns inne i stan, och lättåtkomligt i utkanterna, flertalet olika sorters små naturliga eller anlagda vattensamlingar, här hittar du ett långt större såväl flertal som artrik mångfald av fåglar än vad jag förvånat upplever i Österåker sen jag flyttade hit i fjol. Kanske om jag tar mig ut i skärgården här får jag en annorlunda upplevelse? Men alltså ett tips för dig som ska till Malmö och gillar fåglar: Ta bussen till Husie mosse eller Klagshamn och gå runt och du förstår min besvikelse av Angarnssjön, tror jag. Visst använder jag kikare i Malmö, men det är för att bättre kunna avgöra vilken sorts dopping, skrake, spov eller annan vadarfågel det är som jag ser med blotta ögat…

Senast: Riddersholms naturreservat vid Kapellskär, Norrtälje, utflykt den 22 maj. Jag antecknade 38 olika sorters växter, 3 1/2 timmes rundvandring med en fikapaus i småregn, gjorde ingenting bara mysigt och den mycket initierade guiden Gunnar Lodin, som verkar vara de sällsynta växternas egen hustomte här ute, bjöd på hemmagjorda godsaker från naturens skafferi:

Vi bjöds på älggräsdricka och pesto gjord på ramslök, rapsolja, hasselnötter och västerbottenost, mums. Plockade en påse full med ramslök (det är i Riddersholm den växer här i länet) och gjorde likadan pesto hemma, men utan nötter, funkar jättebra bara osten är vällagrad så blir det godare, tycker jag! Växten i mitten heter Ormbär och till höger ser vi S:t Pers nycklar.
Artlista Riddersholm 22 maj 2021

Nästa utflykt: Lördag 19 juni ska Ann Sjölander och Philip Shaw guida hugade längs Krondiket i Åkersberga. Se programmet på Naturskyddsföreningen Österåkers hemsida Jag har gått från dagens källa mellan golfbanan och Pilstugetorpet ner till utloppet vid Trälhavets Båtklubb (Bildreportage från min vandring: Följ Krondikets färd genom Åkersberga) och det ska bli spännande få veta vad det är som växer och flaxar här längs diket. Jag har anmält mig, har du? Kul om vi ses!

Upp och ner från Åkersberga till Arninge

Bildkavalkad över gårdagens cykling till Arninge, där det mitt i denna köpfestby -finns det ett bostadshus, en park, någon yta som inte är till för att handla i?- finns ett arkiv över gårdagens krig och fred: Krigsarkivet som just flyttat färdigt in hos Riksarkivet här. Men coronan begränsar öppettider och forskarmöjligheter så jag får vänta med att på allvar ta mig till mitt nya dagis. Gårdagens provtur var dock en stor upplevelse:

  1. Backarna. För en skåning traumatiska, men inte farliga om man tar det lugnt och det är torrt väglag och man inte har med sig mer packning än en vattenflaska…
  2. Väglaget. Det sägs att vägen är grusad. Men det är den bara med falska förhoppningar. Vi pratar vassa stenskärvor, riktigt illa för cyklar med smala däck. Sånt här lägger man inte för att cykla på utan typ för att ha som underlag vid asfaltering. Men det sistnämnda vägrar ägaren gå med på.
  3. Ägarens inställning att först gulligt hälsa välkommen till sin skog för genomfart, men samtidigt se till att det nätt och jämnt går att cykla här eller ens ta sig in genom de smala säkerhetsentréerna. De sistnämnda torde förhindra passage av lådcyklar och cykelvagnar för barntransport. Men det är nog lika bra eftersom väglag och backar kan vara livsfarligt för sådan framfart.
  4. Österåkers kommun som tydligen dels inte klarar att förhandla med en markägare så denne kan tjäna på att cykelvägen genom hans skog blir en för cyklister funktionell sådan, dels inte tar något kännbart konstruktivt steg vidare för att göra cykelpendling västerut mot nästa kommun realistisk.
  5. Den fina skogen och utsikterna, en fröjd att fara fram i.

Pedal och hälsa!

Sporthallen ska inte ha någon annans namn, men cykelleden!

Österåkers nya sporthall växer upp på fältet mitt emot Husby i Åkersberga och är klar att tas i bruk nästa år. Då bör namnfrågan vara klar också. Det som hittills har hänt är att kommunens styrande moderatskikt har lagt upp sig för en utsocknes krämare och gett honom erbjudandet att få döpa multihallen efter hans och hans företags namn. Oppositionen säger nej.

Hela bygget beräknas gå på minst 400 miljoner kronor, en kostnad som Österåkers invånare och skattebetalare samfällt bidragit med, men en företagare kan alltså genom att betala en procent av den summan, 4 miljoner (utspritt på 15 års delbetalningar) kronor få kalla ett kommunalt ägt idrottshus för sitt. Företagaren och hans företag är inte skrivna i kommunen så de bidrar inte själva till bekostnaden utan kan skratta hela vägen till banken åt denna reklamkupp.

Om en kommun ska sälja sig på detta viset så gör det i så fall när det blir en konstruktiv insats för att få något till stånd. Som cykelbanan mellan Täljö och Rydbo. Det var tydligen ett ståhej i den frågan för ett par år sedan med namninsamling som ledde till beslut att anlägga en farbar cykelväg mellan ovannämnda småorter längs Roslagsbanan. På så vis skulle Åkersberga få en sammanhängande cykelled västerut till Arninge, Täby och in i centrala Stockholm. Markägaren gjorde obegripligt motstånd och resultatet blev en halvmesyr av någon sorts grusbeläggning som skär sönder däcken på cyklarna. Beläggningen fungerar på bilvägar men bilar får inte köra här. Ingenting händer mer än att ett nytt Cykeluppror har startat.

Mitt förslag: Döp sporthallen så det hörs att det är kommuninvånarnas egen skapelse och ingen annans, men låt den här reklamhungrige företagaren få döpa cykelleden mellan Åkersberga och kommungränsen västerut istället och det efter att han bekostat en asfaltering av densamma. Det sistnämnda är nödvändigt för att den här ”cykelbanan” ska anses vara funktionell annars är de 1,9 miljoner kommunen lagt ut på grusvägen kastade i sjön. För att kunna bekosta och få utfört en asfaltering måste företagaren antagligen genomföra ett antal pedagogiska samtal med den som äger marken cykelleden går på i Österåkers kommun. Den insatsen kan vara väl värd att han därefter får döpa cykelbanan till precis vad han vill. 🙂

Blåsippan ute i backarna står?

Är de verkligen blåa, tycks min hund undra? Ja, där jag kommer från, Kvarnby i Malmö, där finns det bara en liten samling av blåklocka vilken jag varje år vallfärdade till för att fotografera och notera när de stack upp ur jorden. Här i Åkersberga vadar jag i fält av allehanda färgade sippor, men är någon riktigt klarblå? Se själv och Glad Valborg!

Ljus som förorening

Slussholmen i Åkers kanal i Åkersberga ska rustas upp, ett omfattande program för att bevara och rusta upp slussanordning, öka säkerhet för människor och förbättra för fiskens vandring. På kommunens hemsida kan man läsa om upprustningen och ombyggnaderna och se drönarfilmer över arbetet.

Bland handlingarna sticker remissvaret av den 10 mars 2021 från Österåkers Naturskyddsförening ut. För här får djuren sin ombudsman och föreningen tar upp hur illa illumineringen av kanalen med omgivning svär sig mot naturhänsyn. Jag får mig en tankeställare för jag älskar hur det ser ut längs vattnet när det är mörkt, som här:

Men det är alltså inte bra. För enligt Naturskyddsföreningen Österåker hindrar trädbelysning fladdermössen att leva sitt nattliv och den vackra blå belysningen av vattnet vid själva slussen förstör för de nattvandrande fiskarna. Så vet man det. Och det är bara att ge sig, tycker jag. Hänsyn mot djurlivet måste vara viktigast, människan har förstört tillräckligt. Naturskyddsföreningen ger dock förslag för att även vi ska kunna nattvandra: belysning som bara aktiveras när vi rör oss längs gångbanorna till exempel. Jag kan också tänka mig att den speciella trolska effektbelysningen sparas till en kväll i veckan eller nått.

Längre ner vid kanalen ståtar några nya husschabrak längs höjden ovanför Centralvägen. På kvällarna ser det ut så här:

Snacka om ljusförorening. Husen sticker ut från berget och det är gattet under byggnaderna som lyses upp med stark vit neonbelysning. Vilket är syftet med att förorena miljön på det här viset?

Nordiska museet, tre våningar med fula saker…

Det börjar redan vid trappan upp till det pampiga huset, besökaren har att passera Karl X:s häst i jämnhöjd med ”ballarna” och har sockelns text, stolta rader om tågandet över Lilla och Stora Bält i ögonhöjd. Väl inne möts man av en jättestaty av Gustav Vasa. Och där fick jag nog. Nordiska museet är inget nordiskt museum, det är en hymn till storsvenskheten. Det finns inte en monter som berättar en annan historia. Ja, det förstås, samerna har en hel sal , det är ju politiskt korrekt numer att få med deras tragiska historia. Jag förnekar inte gräsligheterna den gruppen har utsatts för, men nu känns de bara som gisslan för att museet därefter ska slippa lyfta blicken i såväl rum som tid.

Jag trodde ett nordiskt museum skulle visa på gemensamma och särskiljande drag över hur folk levde förr i Norden. Och att en uppgift där kunde vara att inkludera de landskap som för inte så länge sedan var danska, hur skiljer de sig åt idag såväl från dagens Danmark som dito Sverige, hur syns rötterna? Jättespännande uppgift för vilket nordiskt museum som helst som inte ser Stockholm och Sverige som huvudsaken allting ska filtreras genom.

Nu är det som att besöka ett museum i en stormakt som vill visa vad infödingarna ute i kolonierna kunde åstadkomma av hantverk vilket likgiltigt ställts ut i dammiga samlingar; en väldigt tydlig von oben-syn härskar även här på Djurgården. Jättepalatsets innandöme leder en genom tre våningar fyllda av fula saker. Jag saknar helt en nyfikenhet över vad fint och intressant som har gjorts utanför Stockholm med närliggande landskap. Malmö Museer vid Malmöhus slott i Malmö har en bråkdel av yta till förfogande i jämförelse, men de lyckas skapa sammanhängande bilder av hur folk levde förr och vilken fin formgivning som åstadkommits inom brukskonsten i Norden.

Jag är jättebesviken och snarast chockad. Jag flyttade till Stockholm för ett år sen från Malmö. Jag har flyttat från Skåne till Sverige, det är helt klart. Här är vad som hände före 1658 i rikets nuvarande olika delar helt utan intresse. Och massakrerna på civila under 1600-talets svensk-danska krig i Skåne, hur folk försökte klara sig och leva sina liv: dessa händelser verkar ingen heller ta till vara. För Skånes del innebär det således att landskapets danska historia är utan intresse i Sverige och dess svenska historia dito i Danmark. 1600-talet då vågen vände och allt hände har fallit mellan stolarna. Men Skånes samlade historia ”från början till slut” får bara inte vara negligerat i historieskrivning och museiverksamhet och ett nordiskt museum kan inte vara mer passande för uppgiften att förvalta det arvet. 1600-talet är inte långt borta heller, men det kan komma ännu närmare om vad som hände lyftes fram, det tycker jag Sverige och dess museer och utbildningsväsende är skyldiga åtminstone Skånes historia.

Hur såg det ut, huset som låg där till nu?

Jag har nu bott i Åkersberga i ett år och jag har redan historiska erfarenheter av tätorten. När jag kom hit fanns det en järnvägsövergång strax väster om kanalen, Båthamnsvägen fortsatte från båtklubben norrut över järnvägen mot rondellen på väg 276. Spåren från vägdragningen och övergången är helt igensopade nu, istället går en viadukt under järnvägen vid Rallarvägen som kan sägas ha förlängts ner till Sågvägen. Och söder om den vägen går nu Hjulvägen parallellt. Än är naturen orörd söder därom i sin tur, men stora planer finns på vägar och byggnation. Då kommer man ha glömt hur det var innan, tror jag. Jag kan i varje fall inte säkert erinra mig hur huset vars kvarvarande ruin nu röjs bort såg ut när det stod där på kanalens östsida strax söder om gångbron över i höjd med Hackstavägen. Och då är det dock bara en vecka sen huset brann…
Klicka på bilderna två gånger så förstoras de rejält!

Kommer du ihåg vad gluggen mellan villan och parhusen var fylld med? Jag tror det var en svagt gulfärgad verkstadskåk i trä i ett plan med en vinkelbyggnad till vänster i rött trä. Eller? 🙂
Lika bra fortsätta fotografera längs kanalen söderut denna fina soliga dag, vem vet vad som händer härnäst. Alltså måtte inga fler hus brinna, men de kan ju råka ut för att rivas ändå och då när det är gamla försynta trähus som smyger fram i terrängen vilka plötsligt en dag är borta så har de en benägenhet att bytas ut mot stora märkvärdiga stenhus som pockar på uppmärksamhet i stället för att smälta in i naturen…

Några meter från rivningstomten åt söder finns denna idyll från förr. Jag inbillar mig väntkuren på andra sidan är från ångbåtstrafikens dagar för hundra år sen? Vi fortsätter:

Ännu en sorts verkstadsbyggnad, som jag inte vet något om, vet du?

Men bredvid uppe vid Centralvägen har vi gamla kommunhuset, Österåkers första. Hur det ser ut från framsidan kan du se i mitt blogginlägg På spaning efter ett stickspår. Där fortsätter också vandringen söderut. Ha det bra alla!

Ett år som Åkersbergabo och med gemensam tvättstuga…

Så har ett år passerat där min postadress varit Åkersberga. Är fortfarande så nöjd och glad med flytt, en förändring i rättan tid. Precis innan covid-19 stängde tillvaron såsom vi varit vana vid den hade jag råddat klart med alla bestyr i samband med att man ska byta bostad och satt mig på ett tåg genom Sverige från Malmö och hit, en underbar resa som en månad senare antagligen hade varit en skräckfärd…

Jag har här på bloggen redovisat mina upptäcktsfärder i min nya hembygd som jag stortrivs i. Naturen är inte bara fantastisk utan även nära! Jag sålde bilen i Malmö för här behövs den inte, vare sig för att uträtta olika ärenden eller ”komma ut i naturen”. I Skåne har vi en massa åkerfält att passera innan vi själva kan hitta fält att vandra i, men här är det bara att gå rätt ut med en gång! Och alla affärer och olika serviceinrättningar som jag använder mig av, inklusive tågstationen, ligger inom 10 minuters promenad från mitt hem.

Jag har i och för sig upptäckt on-line handeln som verkar finnas för allt från hundmatsproducentens jättesäckar, tack och lov, till hemtransporter från mataffärer, systembolag, bibliotek och apotek om detta skulle behövas och detta hjälper ju till och är suveränt när snön gör det ogörligt eller åtminstone onödigt riskabelt för att ta sig fram på med cykel.
Det kostar från de leverantörer som jag använder, mellan 50 och 150 kronor, att få hem beställda varor så jag hoppas jag giter att återgå till mina egna pedaltrampade hemkörningar när marken är snö- och halkfri igen. Fast inte hundmaten, den får kosta få hemkörd och uppasad!

Att flytta från radhus till lägenhet har också bara varit positivt, men det beror på att jag har världens finaste utsikt över Åkers kanal och bor vid dess park som slingrar sig fram bredvid med vackra rabatter och gräsmattor som inte bara sköts perfekt utan det även på kontorstid måndag-fredag. Inte som hemma i radhusvärlden där grannarna tvunget skulle plocka fram sina elektriska trädgårdsapparater från helvetet och köra dessa länge och omsorgsfullt på helgerna. Började en så inspirerade det tydligen de andra att ansluta sig till bullret. Så skönt slippa den verksamheten! Att klippa gräs, rensa ogräs, odla och se det växa, bla bla, har aldrig roat mig heller. Nä, sitta på en balkong och se prakten från andras flit, det är mycket trevligare!

Att bo i flerfamiljshus igen är helt utan skarv från radhustillvaron ur min horisont, huset är nog bra ljudisolerat och här finns de utrymmen som behövs förutom den egna lägenheten. Som tvättstuga. Och jag tycker det är befriande att inte äga egna sådana vitvaror som tar plats i badrummet och som låter när de används. För att inte tala om när de låter konstigt och man måste kontakta hantverkare… Här har jag tillgång till två stora tvättmaskiner, torktumlare, torkskåp och mangel så här räcker det att jag var fjortonde dag ägnar typ 2-3 timmar åt att tvätta. Det finns även en jättetvättmaskin med dito torktumlare för att köra mattor. Kan inte vara bättre. Jag står inte ens och stryker uppe i lägenheten, mycket bekvämare att när jag ändå är i tvättstugan använda det bräde och järn som redan står framme. Mangeln är i och för sig inget vidare, samma typ som har funnits sen jag var barn. Konstigt det inte har skett någon produktutveckling här, det är ju underbart med nymanglade lakan, men vem orkar mangla när resultatet är bökigt och omständligt att få fram och ändå inte blir bra? Men de förhistoriska fantastiska stenmanglarna klämde ihjäl barn, vibrerade så hus idag antagligen skulle rasa jämte att pjäserna krävde plats som inte finns längre.

När jag första gången skulle tvätta här för ett år sen blev jag rörd över lappen på väggen som förmanade de boende att rensa luddfiltret i torktumlaren. En sån uppmaning hade jag inte sett sen jag flyttade från flerfamiljshuset i Malmö till mitt radhus för nära 30 år sen. Så det var sig likt, jämte utrustningen för övrigt även om tvättmaskinerna numer har en digital display. Det som för mig dock är nytt är att en bokad tid inte är en garant/social överenskommelse/civiliserat omdöme för att tvättstugan då är den bokades att ensam husera i. Utan plötsligt när jag går ner för att tömma torktumlaren så används tvättmaskinen av någon annan. Och då finns det ändå lediga tretimmarspass att boka nära efter min inmutning, men det verkar som om det bara är jag som är sån ordningsfascist? Det gillar jag inte. Utan nu är det jag som också sätter upp arga lappar…