Sporthallen ska inte ha någon annans namn, men cykelleden!

Österåkers nya sporthall växer upp på fältet mitt emot Husby i Åkersberga och är klar att tas i bruk nästa år. Då bör namnfrågan vara klar också. Det som hittills har hänt är att kommunens styrande moderatskikt har lagt upp sig för en utsocknes krämare och gett honom erbjudandet att få döpa multihallen efter hans och hans företags namn. Oppositionen säger nej.

Hela bygget beräknas gå på minst 400 miljoner kronor, en kostnad som Österåkers invånare och skattebetalare samfällt bidragit med, men en företagare kan alltså genom att betala en procent av den summan, 4 miljoner (utspritt på 15 års delbetalningar) kronor få kalla ett kommunalt ägt idrottshus för sitt. Företagaren och hans företag är inte skrivna i kommunen så de bidrar inte själva till bekostnaden utan kan skratta hela vägen till banken åt denna reklamkupp.

Om en kommun ska sälja sig på detta viset så gör det i så fall när det blir en konstruktiv insats för att få något till stånd. Som cykelbanan mellan Täljö och Rydbo. Det var tydligen ett ståhej i den frågan för ett par år sedan med namninsamling som ledde till beslut att anlägga en farbar cykelväg mellan ovannämnda småorter längs Roslagsbanan. På så vis skulle Åkersberga få en sammanhängande cykelled västerut till Arninge, Täby och in i centrala Stockholm. Markägaren gjorde obegripligt motstånd och resultatet blev en halvmesyr av någon sorts grusbeläggning som skär sönder däcken på cyklarna. Beläggningen fungerar på bilvägar men bilar får inte köra här. Ingenting händer mer än att ett nytt Cykeluppror har startat.

Mitt förslag: Döp sporthallen så det hörs att det är kommuninvånarnas egen skapelse och ingen annans, men låt den här reklamhungrige företagaren få döpa cykelleden mellan Åkersberga och kommungränsen västerut istället och det efter att han bekostat en asfaltering av densamma. Det sistnämnda är nödvändigt för att den här ”cykelbanan” ska anses vara funktionell annars är de 1,9 miljoner kommunen lagt ut på grusvägen kastade i sjön. För att kunna bekosta och få utfört en asfaltering måste företagaren antagligen genomföra ett antal pedagogiska samtal med den som äger marken cykelleden går på i Österåkers kommun. Den insatsen kan vara väl värd att han därefter får döpa cykelbanan till precis vad han vill. 🙂

Blåsippan ute i backarna står?

Är de verkligen blåa, tycks min hund undra? Ja, där jag kommer från, Kvarnby i Malmö, där finns det bara en liten samling av blåklocka vilken jag varje år vallfärdade till för att fotografera och notera när de stack upp ur jorden. Här i Åkersberga vadar jag i fält av allehanda färgade sippor, men är någon riktigt klarblå? Se själv och Glad Valborg!

Ljus som förorening

Slussholmen i Åkers kanal i Åkersberga ska rustas upp, ett omfattande program för att bevara och rusta upp slussanordning, öka säkerhet för människor och förbättra för fiskens vandring. På kommunens hemsida kan man läsa om ärendet som nu är ute för granskning.

Bland handlingarna sticker remissvaret av den 10 mars 2021 från Österåkers Naturskyddsförening ut. För här får djuren sin ombudsman och föreningen tar upp hur illa illumineringen av kanalen med omgivning svär sig mot naturhänsyn. Jag får mig en tankeställare för jag älskar hur det ser ut längs vattnet när det är mörkt, som här:

Men det är alltså inte bra. För enligt Naturskyddsföreningen Österåker hindrar trädbelysning fladdermössen att leva sitt nattliv och den vackra blå belysningen av vattnet vid själva slussen förstör för de nattvandrande fiskarna. Så vet man det. Och det är bara att ge sig, tycker jag. Hänsyn mot djurlivet måste vara viktigast, människan har förstört tillräckligt. Naturskyddsföreningen ger dock förslag för att även vi ska kunna nattvandra: belysning som bara aktiveras när vi rör oss längs gångbanorna till exempel. Jag kan också tänka mig att den speciella trolska effektbelysningen sparas till en kväll i veckan eller nått.

Längre ner vid kanalen ståtar några nya husschabrak längs höjden ovanför Centralvägen. På kvällarna ser det ut så här:

Snacka om ljusförorening. Husen sticker ut från berget och det är gattet under byggnaderna som lyses upp med stark vit neonbelysning. Vilket är syftet med att förorena miljön på det här viset?

Nordiska museet, tre våningar med fula saker…

Det börjar redan vid trappan upp till det pampiga huset, besökaren har att passera Karl X:s häst i jämnhöjd med ”ballarna” och har sockelns text, stolta rader om tågandet över Lilla och Stora Bält i ögonhöjd. Väl inne möts man av en jättestaty av Gustav Vasa. Och där fick jag nog. Nordiska museet är inget nordiskt museum, det är en hymn till storsvenskheten. Det finns inte en monter som berättar en annan historia. Ja, det förstås, samerna har en hel sal , det är ju politiskt korrekt numer att få med deras tragiska historia. Jag förnekar inte gräsligheterna den gruppen har utsatts för, men nu känns de bara som gisslan för att museet därefter ska slippa lyfta blicken i såväl rum som tid.

Jag trodde ett nordiskt museum skulle visa på gemensamma och särskiljande drag över hur folk levde förr i Norden. Och att en uppgift där kunde vara att inkludera de landskap som för inte så länge sedan var danska, hur skiljer de sig åt idag såväl från dagens Danmark som dito Sverige, hur syns rötterna? Jättespännande uppgift för vilket nordiskt museum som helst som inte ser Stockholm och Sverige som huvudsaken allting ska filtreras genom.

Nu är det som att besöka ett museum i en stormakt som vill visa vad infödingarna ute i kolonierna kunde åstadkomma av hantverk vilket likgiltigt ställts ut i dammiga samlingar; en väldigt tydlig von oben-syn härskar även här på Djurgården. Jättepalatsets innandöme leder en genom tre våningar fyllda av fula saker. Jag saknar helt en nyfikenhet över vad fint och intressant som har gjorts utanför Stockholm med närliggande landskap. Malmö Museer vid Malmöhus slott i Malmö har en bråkdel av yta till förfogande i jämförelse, men de lyckas skapa sammanhängande bilder av hur folk levde förr och vilken fin formgivning som åstadkommits inom brukskonsten i Norden.

Jag är jättebesviken och snarast chockad. Jag flyttade till Stockholm för ett år sen från Malmö. Jag har flyttat från Skåne till Sverige, det är helt klart. Här är vad som hände före 1658 i rikets nuvarande olika delar helt utan intresse. Och massakrerna på civila under 1600-talets svensk-danska krig i Skåne, hur folk försökte klara sig och leva sina liv: dessa händelser verkar ingen heller ta till vara. För Skånes del innebär det således att landskapets danska historia är utan intresse i Sverige och dess svenska historia dito i Danmark. 1600-talet då vågen vände och allt hände har fallit mellan stolarna. Men Skånes samlade historia ”från början till slut” får bara inte vara negligerat i historieskrivning och museiverksamhet och ett nordiskt museum kan inte vara mer passande för uppgiften att förvalta det arvet. 1600-talet är inte långt borta heller, men det kan komma ännu närmare om vad som hände lyftes fram, det tycker jag Sverige och dess museer och utbildningsväsende är skyldiga åtminstone Skånes historia.

Hur såg det ut, huset som låg där till nu?

Jag har nu bott i Åkersberga i ett år och jag har redan historiska erfarenheter av tätorten. När jag kom hit fanns det en järnvägsövergång strax väster om kanalen, Båthamnsvägen fortsatte från båtklubben norrut över järnvägen mot rondellen på väg 276. Spåren från vägdragningen och övergången är helt igensopade nu, istället går en viadukt under järnvägen vid Rallarvägen som kan sägas ha förlängts ner till Sågvägen. Och söder om den vägen går nu Hjulvägen parallellt. Än är naturen orörd söder därom i sin tur, men stora planer finns på vägar och byggnation. Då kommer man ha glömt hur det var innan, tror jag. Jag kan i varje fall inte säkert erinra mig hur huset vars kvarvarande ruin nu röjs bort såg ut när det stod där på kanalens östsida strax söder om gångbron över i höjd med Hackstavägen. Och då är det dock bara en vecka sen huset brann…
Klicka på bilderna två gånger så förstoras de rejält!

Kommer du ihåg vad gluggen mellan villan och parhusen var fylld med? Jag tror det var en svagt gulfärgad verkstadskåk i trä i ett plan med en vinkelbyggnad till vänster i rött trä. Eller? 🙂
Lika bra fortsätta fotografera längs kanalen söderut denna fina soliga dag, vem vet vad som händer härnäst. Alltså måtte inga fler hus brinna, men de kan ju råka ut för att rivas ändå och då när det är gamla försynta trähus som smyger fram i terrängen vilka plötsligt en dag är borta så har de en benägenhet att bytas ut mot stora märkvärdiga stenhus som pockar på uppmärksamhet i stället för att smälta in i naturen…

Några meter från rivningstomten åt söder finns denna idyll från förr. Jag inbillar mig väntkuren på andra sidan är från ångbåtstrafikens dagar för hundra år sen? Vi fortsätter:

Ännu en sorts verkstadsbyggnad, som jag inte vet något om, vet du?

Men bredvid uppe vid Centralvägen har vi gamla kommunhuset, Österåkers första. Hur det ser ut från framsidan kan du se i mitt blogginlägg På spaning efter ett stickspår. Där fortsätter också vandringen söderut. Ha det bra alla!

Ett år som Åkersbergabo och med gemensam tvättstuga…

Så har ett år passerat där min postadress varit Åkersberga. Är fortfarande så nöjd och glad med flytt, en förändring i rättan tid. Precis innan covid-19 stängde tillvaron såsom vi varit vana vid den hade jag råddat klart med alla bestyr i samband med att man ska byta bostad och satt mig på ett tåg genom Sverige från Malmö och hit, en underbar resa som en månad senare antagligen hade varit en skräckfärd…

Jag har här på bloggen redovisat mina upptäcktsfärder i min nya hembygd som jag stortrivs i. Naturen är inte bara fantastisk utan även nära! Jag sålde bilen i Malmö för här behövs den inte, vare sig för att uträtta olika ärenden eller ”komma ut i naturen”. I Skåne har vi en massa åkerfält att passera innan vi själva kan hitta fält att vandra i, men här är det bara att gå rätt ut med en gång! Och alla affärer och olika serviceinrättningar som jag använder mig av, inklusive tågstationen, ligger inom 10 minuters promenad från mitt hem.

Jag har i och för sig upptäckt on-line handeln som verkar finnas för allt från hundmatsproducentens jättesäckar, tack och lov, till hemtransporter från mataffärer, systembolag, bibliotek och apotek om detta skulle behövas och detta hjälper ju till och är suveränt när snön gör det ogörligt eller åtminstone onödigt riskabelt för att ta sig fram på med cykel.
Det kostar från de leverantörer som jag använder, mellan 50 och 150 kronor, att få hem beställda varor så jag hoppas jag giter att återgå till mina egna pedaltrampade hemkörningar när marken är snö- och halkfri igen. Fast inte hundmaten, den får kosta få hemkörd och uppasad!

Att flytta från radhus till lägenhet har också bara varit positivt, men det beror på att jag har världens finaste utsikt över Åkers kanal och bor vid dess park som slingrar sig fram bredvid med vackra rabatter och gräsmattor som inte bara sköts perfekt utan det även på kontorstid måndag-fredag. Inte som hemma i radhusvärlden där grannarna tvunget skulle plocka fram sina elektriska trädgårdsapparater från helvetet och köra dessa länge och omsorgsfullt på helgerna. Började en så inspirerade det tydligen de andra att ansluta sig till bullret. Så skönt slippa den verksamheten! Att klippa gräs, rensa ogräs, odla och se det växa, bla bla, har aldrig roat mig heller. Nä, sitta på en balkong och se prakten från andras flit, det är mycket trevligare!

Att bo i flerfamiljshus igen är helt utan skarv från radhustillvaron ur min horisont, huset är nog bra ljudisolerat och här finns de utrymmen som behövs förutom den egna lägenheten. Som tvättstuga. Och jag tycker det är befriande att inte äga egna sådana vitvaror som tar plats i badrummet och som låter när de används. För att inte tala om när de låter konstigt och man måste kontakta hantverkare… Här har jag tillgång till två stora tvättmaskiner, torktumlare, torkskåp och mangel så här räcker det att jag var fjortonde dag ägnar typ 2-3 timmar åt att tvätta. Det finns även en jättetvättmaskin med dito torktumlare för att köra mattor. Kan inte vara bättre. Jag står inte ens och stryker uppe i lägenheten, mycket bekvämare att när jag ändå är i tvättstugan använda det bräde och järn som redan står framme. Mangeln är i och för sig inget vidare, samma typ som har funnits sen jag var barn. Konstigt det inte har skett någon produktutveckling här, det är ju underbart med nymanglade lakan, men vem orkar mangla när resultatet är bökigt och omständligt att få fram och ändå inte blir bra? Men de förhistoriska fantastiska stenmanglarna klämde ihjäl barn, vibrerade så hus idag antagligen skulle rasa jämte att pjäserna krävde plats som inte finns längre.

När jag första gången skulle tvätta här för ett år sen blev jag rörd över lappen på väggen som förmanade de boende att rensa luddfiltret i torktumlaren. En sån uppmaning hade jag inte sett sen jag flyttade från flerfamiljshuset i Malmö till mitt radhus för nära 30 år sen. Så det var sig likt, jämte utrustningen för övrigt även om tvättmaskinerna numer har en digital display. Det som för mig dock är nytt är att en bokad tid inte är en garant/social överenskommelse/civiliserat omdöme för att tvättstugan då är den bokades att ensam husera i. Utan plötsligt när jag går ner för att tömma torktumlaren så används tvättmaskinen av någon annan. Och då finns det ändå lediga tretimmarspass att boka nära efter min inmutning, men det verkar som om det bara är jag som är sån ordningsfascist? Det gillar jag inte. Utan nu är det jag som också sätter upp arga lappar…

Undrar vad 7000 nya bostäder gör med Åkers Runö?

Bäst att ge mig ut och fotografera hur det ser ut idag, medan tid är, tänkte jag efter att ha publicerat föregående blogginlägg, se nedan. Ska kommunen smeta ut 7000 nya bostäder längs med Roslagsbanan från centrum till Rydbo så kommer landskapsbilden att förändras drastiskt, som här:

Fotot taget med Skärgårdsgymnasiet i ryggen, Näsvägen närmast framför mig, därefter till höger bygget av Österåkers nya sporthall och i fonden, i mitten i svackan mellan två kullar, anas genom vintervädret Åkers Runös station för Roslagsbanan. Bakom järnvägen bodde en gång en riktig kulla. 🙂

Det lilla huset till vänster, så typiskt ett skånskt gatuhus tycker jag, kallades förr för Egypten, det stod till och med på kartor. Är det någon som säger så än idag? Anledningen är att fastigheten, som tillhörde Husby en bit därifrån,1860 flyttades ut från byn vid det laga skifte som då genomfördes i riket. Den dåvarande ägaren hette Israel i förnamn vilket folkhumorn påpassligt tog tillvara på.
Läs mer om Israel och hans familj och se dem och huset då.

Till höger om Egypten står ett rött litet trähus. Där fanns först Kullans affär och sen postkontor. Kullan var en kvinna från Malung i Dalarna som 1897 flyttat till Åkers Runö med sin man för att driva handelsbod. Ingeborg Krank Eneroth (född Larsdotter Krank) var gift med August Eneroth Tuvesson från norra Skåne och tillsammans med två barn såväl drev de handel som bodde i uthuset. Efter några år flyttade maken till Stockholm medan Ingeborg flyttade med barnen till Täljö där hon öppnade Täljö handel som hon drev till 1929. Ingeborg kallade själv det stället för Ingesberg. Är det någon som vet något mer?
I Milstolpen, tidskrift för Österåkers hembygdsförening, finns det i nr.6/2009 ett reportage om handelsbodar förr och där kan man se en fin bild på kullan själv.

Går man över järnvägen och har Egypten typ i ryggen och vänder blicken mot var vi kom ifrån så ser vi Runöberget längs med i fonden istället. Emellan den och järnvägen föreligger en svacka som om Tunaviken en gång, innan landhöjningen satte stopp för det, gått ända hit in till Åkers Runö och Husby. Den senare byn ligger på en höjd om hörnet till vänster. Ett lämpligt ställe för hamn här: Husby var förmodligen som namnet antyder en gång kungens lagerplats för förnödenheter och byn låg och ligger än vid en genomfartsled från syd till norr. Det här kan ha varit en knutpunkt för införsel och transporter från sen vikingatid och genom medeltid kanske. Ska marken runt om i Åkers Runö grävas upp för bostadsbygge hoppas jag rejäla arkeologiska utgrävningar först får ske.

Om vi istället går tillbaka över järnvägen och vrider blicken åt höger:

Ett öde land, än så länge. Dungen till höger är början på Näs vars område fortsätter söderut ända ut till Näsudden. Vi går nerför backen och ut på Näsvägen igen och rundar dungen:

Här har vi fortsatt Näsvägen söderut tills vi har korsningen med Sågvägen. Åt vänster går den in mot Åkersberga centrum, åt höger går den uppför backen till Näs. I fonden ser vi det skogsparti och sluttande höjd som ligger bakom Johannelund på Näs. Där har det tydligen genomförts någon form av arkeologisk utgrävning som antyder förekomst av hamn och pir, etc, från tusen år sen, typ. Också något att gräva vidare i!

Nu har vi gått uppför backen vi hade åt höger på förra fotot och här kan vi välja att ta till vänster och gå ut på Näs eller ta till höger och gå ner till Åkers Runö och närma oss Egypten och Kullans affär bakifrån. Framför oss idylliska hästhagar, de kan vi nog säga bye-bye till…

Vi närmar oss. Till vänster kan man vika av på en annan uråldrig väg, och på den ta sig fram till Svinningevägen mot Svinninge och Täljö. Jag tror stigen vi ser här fortfarande fungerar så. En annan dag, medan tid är innan det ligger hus i vägen, ska vägen begås, fotobevis kommer! Men idag tar vi till höger istället och fullbordar den bokstavliga rundvandringen med att komma fram till Åkers Runö järnvägsstation igen. Och sen hem och skaka av sig snön! 🙂

Intressanta processer kring Roslagsbanan

Roslagsbanans sträckning ska förändras: istället för att ha Östra station i Stockholm som sin södra slutstation ska banan från Universitetet gå i en ny tunnel mot först Odenplans tunnelbanestation och sen till nya slutstationen Stockholms tunnelbanecentral.

Förändringarna blir väl främst att Östra station läggs ner helt och hållet och att vi i Österåker-Vallentuna utan byte kan åka direkt till Stockholms C. Men detta ska också betyda, som en del i överenskommelsen mellan de olika aktörerna för det här projektet, att det, till exempel, kommer att byggas 7000 fler bostäder i Österåkers kommun längs med Roslagsbanan, runt stationerna Åkersberga, Åkers Runö, Täljö och Rydbo. Där kommer största förändringen att synas, tror jag.

Intressant att följa processen, såväl den byråkratiska som vad som sker i naturen här i Österåker. Men jag är också nyfiken på om det kommer att betyda något för identiteten att tåget i framtiden går från T-centralen ut till Åkersberga -som om vi var en vanlig förort och inte som nu en lite mer exklusiv roslagsort med egen järnvägsstation i Stockholm. Den som lever får se. 🙂

Just nu är planeringen ute på samråd (15 januari – 8 februari 2021) och det går bra för alla att lämna synpunkter.

Länkar:
Stockholms Lokaltrafik informerar om planering och samrådsförfarandet.

Österåkers kommun informerar om utbyggd infrastruktur och fler bostadshus i samband med Roslagsbanans förändring.

100 år sen kvinnor i Österåker fick rösta

I år 2021 är det hundra år sedan kvinnor i Sverige fick rösta i riksdagsval. Två år tidigare, 1919, hade allmän och lika rösträtt även införts för val till kommunfullmäktige och landsting.

En som var med och bröt mark i mina gamla hemtrakter är Edith Sköld i Oxie. Om hennes banbrytande politiska liv i ett Sverige som var så annorlunda för egentligen inte så länge sen har jag skrivit en artikel:

Läs artikeln om Edith Sköld här!

Det skulle vara mycket intressant om det finns att läsa, eller gick att skriva, en artikel om någon liknande rösträttskämpe här i min nya hemtrakt Österåker?! Tipsa mig gärna!
anna-mi.wendel@telia.com

På spaning efter ett stickspår

Läste följande i en skrift från Österåkers Hembygdsförening vilket gjorde mig nyfiken: ”När järnvägen Stockholm-Åkersberga blev färdig 1901 lades ett stickspår från bruket. Det gick utefter kanalen, skar sedan snett över Centralvägen vid nuvarande Björcks Verkstäder, gick vidare öster om Texaco och anslöt till järnvägens huvudspår, ungefär vid uppfarten till nuvarande Kipplers snabbköp.” (Evert Lööf, Österåker -industrier i gamla Österåker, Hembygdsskrift Nr 2)

Tegelbruket, som låg på ömse sidor av Centralvägen mellan Hackstavägen och Smedbyvägen, verkade mellan mitten av 1800-talet och 1915. Runt förra sekelskiftet kunde bruket leverera över två miljoner murtegel till huvudstaden, men sedan gick det sämre med produktionen och tegelbruket fick gå i konkurs varvid anläggningarna revs 1917. Ingenting av det som hembygdsforskaren Evert Lööf beskriver ovan finns kvar idag, men kanske går det att hitta spår (häpp!) efter järnvägen, tänkte jag och tog en promenad.

Hit till glasmästeriets gård gick tegelbrukets stickspår.

Jag började där spåret ska ha slutat, på nuvarande glasmästeriets gård mellan Centralvägen och kanalen i höjd med Hackstavägens mynning. Inte en syllert så långt ögat kan se.

Österåkers första kommunalkontor.

På vandring söderut på Centralvägen passerar jag Österåkers första kommunalkontor, vi är nu inne på vårt tredje. Detta första var i bruk, (mycket om bruk idag), fram till 1955. Gör en avstickare ner till baksidan av huset för att kolla om gallerna finns kvar på fönsterna där. Men icke. Gallerna satt där när huset tjänade som både kommunalhus och polisdito med behov av arrestlokaler.

Spårlöst läge vid boulebanan.

Framme vid Centralvägens sista hus på höger sida innan fortsatt vandring söderut på Bergavägen anas järnvägen i fonden. Går jag ner på gården till det här huset…

Fritt blås upp mot glasmästeriet i varje fall.

…och tittar norrut kan jag kanske gissa mig till att det kan ha legat ett stickspår här. Det ser ut att ha funnits plats för det i alla fall.

Lika vindlande som cykelbanan kan järnvägsspåret inte ha gått åtminstone.
På andra sidan 276:an ska spåret ha gått i en båge österut, mot vänster alltså, till järnvägsstationen.

En bra uppfattning om hur spåret gick på slutet får man i den här kartdetaljen som Österåkers Hembygdsförening ställt till mitt förfogande. Lite lustigt kartan är daterad 1950 eftersom hembygdsföreningen skriver på sin hemsida att det första kommunalkontoret var i bruk fram till nedan invigdes vid centrumtorget vilket det enligt dem skedde först år 1955:

Har du något foto på stickspåret skulle det vara jätteroligt om du ville kontakta mig så vi kunde publicera hur det såg ut när det fanns räls längs med kanalen!