Kategoriarkiv: Natur

Badplatsen som tar tempen på samhällsklimatet

Publicerad den av
Svara

12 minuters cykling bort från min bostad i Åkersberga finns denna ljuvliga pärla: Hemliga badplatsen, som vi som känner till den kallar den. Vi vill både berätta för alla om den och att inte fler kommer dit (det finns inte plats). Dubbelt, som vi mänskor ofta är, eller hur?

Men för att ta det från början så består ovan fenomen av en närmast vattnet typ 20 meter bred remsa kommunal mark som straxt smalnar av till en stig upp till en liten villaväg. Bryggan är från ångbåtens dagar vilken från 1860-talet och till 1927 här hade en hållplats. Ångbåten trafikerade linjen Brottby- Stockholm vilket tog båten från sjön Garnsvikens övre, nordliga, slut och söderut genom Åkers kanal ut i Östersjön och ner till Stockholm. När trafiken lades ner lämnades brygga och mark åt sitt öde.

På ömse sidor föreligger en äldre bebyggelse av trävillor med sjötomt. De senare har ibland banat väg genom vassen för att anlägga en brygga till sig själva. Kommunen har ordnat en allmän badplats längre norrut som det är livsfarligt att gå eller cykla till eftersom det inte finns någon gång- eller cykelbana längs den av tung trafik, lastbilar till stenkrossen, etc, använda Össebyvägen.

Det finns ingen cykelbana till en annan av kommunens badplatser, Domarudden, heller. Även den kommer man som cyklist enbart till efter vådlig färd på smal och kurvig landsväg utan vägren. Har allvarligt talat aldrig varit med om sådant förakt och livsfarliga villkor för icke-bilburna att färdas längs med eller försöka korsa hårt trafikerade vägar som i utkanten av Åkersberga. Därför är Hemliga badplatsen guld värd även på grund av hur tryggt och trevligt det är att ta sig dit, cykelbana och liten villaväg!

När vädret tillåter -vilket inte är så ofta under sommaren egentligen- älskar jag att cykla hit på förmiddagarna för en upplevelse som stannar kvar i kroppen hela dagen. Jag går på stabil sandbotten ut i vattnet mellan blommande näckrosor, trollsländor, skräddare och små fiskar och simmar en bit och bara njuter. I år är det lyxigt rensat en lianfri ränna mellan näckrosorna, och uppe på den lilla stranden är det som alltid rent och fint. Här finns några bänkar också om man inte vill lägga sitt badlakan och sig själv på gräsmattan. Runt om sjön ser det annorlunda ut: vassen är hög och tät i breda led från sjöns kanter och ut i vattnet. Men här vid den gamla ångbåtsbryggan är det rensat för en liten öppning på typ 20 meter varav hälften utgörs av sandstrand. Oasen beror på dem som bor runt om och ingår i villaföreningen. Och det är därför jag skriver detta blogginlägg.

Villaföreningen här sköter helt ideellt badstrand och vik. Varje år röjer de vass och rensar sjöbotten närmast land, fraktar hit ny sand och ser till brygga och strand. De skulle kunna struntat i det, dragit ut egna bryggor i vassen bara och låtit typ enbart sina närmaste grannar utan sjötomt använda dessa. Men icke!

Här finns alltså en badplats för alla tillhandahållen av ett privat initiativ på kommunal mark. Papperskorgar saknas, för vem ska tömma dem? Kommunen är inte intresserad och den har även förklarat att badplatsen på deras tomt inte är en officiell sådan så därför får villaägarföreningen inte förankra en badstege på bryggan, etc. Men annars får föreningen sköta området hur mycket de vill, vilket de också gör. En win-win situation för såväl kommun som den badsugne omkringboende.

Jag tycker badstranden visar på när ett samhälle fungerar som bäst: det finns en allmnännytta, en gemensamhet kring att få kärnvärden att fungera, en demokrati och en omsorg om den svage samtidigt som det finns anledning, utrymme och tillåtelse för enskilda att dra igång så kallat privata initiativ. Det privata får inte förstöra för det allmänna, men staten får heller inte förhindra när enskilda vill tillföra samhället något genom sin egen verksamhet. Man kan säga att kommunism och extrem liberalism kan aldrig därför fungera om man nu ska dra in storpolitiken. Badplatsen i fråga är i vilket fall en gåva! Fast jag tycker villaägarföreningen kunde få en slant för sandstranden!
(Förr fanns här en inplastad lapp fastsatt på ett träd som berättade om badplatsen och blygsamt angav ett nummer att swisha en slant till om man vill stödja arbetet, när och om den skylten kommer tillbaka skriver jag det här och anger telefonnumret!)

Enligt Österåkers Hembygdsförening verkar det aldrig ha funnits några kvinnor i kommunen!

Publicerad den av
Svara

Jag är med i några hembygdsföreningar av olika slag och tycker det är trevligt. Fast jag lämnar nu Österåkers Hembygdsförening för den hör mer hemma i Grönköping. Här en genomgång:

Malmö Kulturhistoriska Förening
För 150 kronor om året får jag en fyllig årsbok med populärvetenskapliga artiklar om det gamla Malmö, jag medverkar själv i den ibland vilket är väldigt trevligt att få bli antagen med min forskning, så klart. MKF ger ut programblad för vår och höst där det annonseras om guidade bussutflykter, rundvandringar, julmiddagar och medlemsmöten med föredrag, bland annat. Föreningen delar ut arbetsstipendier.
Hemsida.

Oxie Härads Hembygdsförening
För 170 kronor får jag en årsbok motsvarande ovan, men med lite lättare bygdematerial också, bara kul. Programblad för vår och höst med ett digert mötesprogram gällande föredragskvällar i första hand, men även utflykter, etc. Föreningen äger en gammal mölla som vårdas och visas upp.
Hemsida.

Tjustbygdens Järnvägsförening
Föreningen håller den gamla smalspårstrafiken igång mellan Västervik och Hultsfred. För 300 kronor om året kan jag följa det ideella arbetet i deras kvartalstidskrift Västervikingen. Här berättas om underhåll och reparationer av rälsbussar, stationsbyggnader och järnväg, artiklar med historiska nerslag längs linjen och om vad som är på gång. Föreningen håller liv i banan och ordnar, förutom ordinarie tågtrafik, även årliga guidade tågutflykter med olika teman. Som medlem får jag även rabatt på: hotell- och stationshusövernattningar längs linjen; halva priset på deras tågresor; gratis kaffe på tågen, etc.
Hemsida.

Österåkers Naturskyddsförening
Underavdelning till Naturskyddsföreningen. För 300 kronor om året får jag den nationella kvartalstidskriften Sveriges Natur som informerar fint om djur och natur och vad som hotar flora och fauna. Det senare är dock inte alltid neutralt och sakligt: som till exempel tröttsamt ”politiskt korrekta” reportage om samer. Jag får också regelbundet programmet för utflykter i min region från riksföreningen jämte dito i den lokala avdelningen. Det är lite si och så med den lokala kommunikationen till sina medlemmar, men föreningen gör väl så gott den kan.
Hemsida.

Österåkers Hembygdsförening
För 250 kronor om året får jag som medlem ingenting. Om man inte räknar den årliga väggalmanackan som man kan köpa för några tior i de lokala affärerna här. Det tänker inte jag göra, nu när jag gått ur, för jag är trött på att inte ens i almanackan finns det en enda kvinna eller traditionellt sådan verksamhet med på bild. Almanackan, och den senaste utställningen ÖHF haft i Fattighuset: ”Skeenden i Österåkers historia”, visar på bild efter bild enbart upp män och skriver enbart om dem och traditionellt manliga sysslor som gruvbrytning och liknande.

Utställningen var en ambitiöst gjord sådan annars; tio stora planscher fyllda med trevligt skriven text, gott om foton från förr och snyggt redigerad. Den har nu getts ut som bok i föreningens regi. Och det är förfärligt. För inte en enda kvinna omtalas i texterna! Och på de tre ynka foton som kvinnor skymtade förbi på i det rika utställda bildmaterialet så gör de det anonymt. Det är som om det aldrig har funnits några kvinnor i kommunen, än mindre att de har gjort något. Och då var ändå, till exempel, ÖHF:s första ordförande en kvinnlig sådan: Naemi Wik, en kvinna med flertalet chefsposter i samhället. Men inte ens hon passerar genom nålsögat på vad den här föreningen tycker är värt att lyfta fram, skäms!

Österåkers hembygdsförening har ingen särskild verksamhet för medlemmar, förutom ingen årsbok ordnas heller inga föredragskvällar eller utflykter och liknande. Jo förresten, i våras ordnade föreningen plötsligt en bussutflykt i kommunen, men den var inte för föreningens medlemmar utan för medlemmar i PRO. ÖHF ansvarar för några gamla torp och utställningar och här sker säkert en del ideellt arbete, men om detta informeras det inte om. Det finns så klart även andra lovvärda insatser och aktiviteter här, men även detta verkar utföras av slutna gäng som inte berättar utåt att de finns eller vad de gör. Föreningen verkar för övrigt syssla med att hyra ut en dansrotunda och en festlokal, samma avgift för medlemmar.

På ÖHF:s hemsida kan man ta del av vad som nu verkar nerlagt, men som tidigare har gjorts i föreningens regi såsom torpinventering, remissarbeten, publicering av insamlade historiska bygdefotografier, medlemstidningar, etc. I anständighetens namn är det väl dock bra att föreningen inte längre är en aktiv remissinstans gentemot kommunen och granskar hur den senare sköter sina fornminnes- och kulturhistoriska åtaganden. Detta på grund av att kommunfullmäktiges ordförande är samma person som den som numer är ordförande i ÖHF. Det får väl vara någon måtta på att likna Grönköping!
Hemsida.

EXTRA: Idag 19 augusti 2024 på förmiddagen släppte ÖHF att de i samarbete med kommunen ordnar en bussutflykt för 40 personer i höst! Alltid något…
Läs här om evenemanget, som verkar bli fullsatt under dagen, så nog finns det intresse för medlemsaktiviteter! Hoppas det blir bra och att ÖHF fortsätter med både det ena och det andra, se ovan.

Länkar till mer jag har skrivit om föreningarna ovan

Malmö Kulturhistoriska Förening
Om min senaste artikel i årsboken Elbogen: På spaning efter i Malmö stupade danska soldater.

Oxie Härads Hembygdsförening
Oxie Härads Hembygdsförening håller hembygden levande

Naturskyddsföreningen
Sveriges natur behöver en bättre tidskrift än Sveriges Natur
Mer oklart vilken sorts journalistik Sveriges Natur bedriver
Försvarsmakt och demokrati skyddar oss mot Naturskyddsföreningen

Österåkers Hembygdsförening
Vad hände med Agaria, Forn-Åker, Jordbruksmuseet och alla unga i föreningen?


Åkersberga, en byhåla på gott och ont!?

Publicerad den av
Svara

Jag har nu bott i Åkersberga i drygt fyra år och mina förstahandsintryck, såväl bra som dåliga, har snarare fördjupats än bytts ut mot andra. Jag tänkte här berätta om dem, kommentera gärna och säg vad du tycker!

Om vi börjar med det positiva så är det fantastiskt att bo mitt i naturen, bara jag går ut så kan jag möta rådjur och rävar och se en och annan älg och fågellivet är artrikt och intressant. Strövområdena är lätta att gå i och vackra och fascinerande med sin flora och otaliga stenlämningar från vikingatiden. Jag är tacksam över dessa nära naturmöjligheter, de har gett mig mycket!

Stockholms Lokaltrafik fungerar mycket bra för mina behov och utflyktstrafiken till skärgården från huvudstadens kajer är trevlig. I Stockholm har jag också otaliga kulturscener som jag frekvent besöker. I själva Åkersberga finns annars vad jag behöver av affärer och serviceställen, det är välordnat här!

Men sen finns det som sagt sådant som gör mig mer eller mindre bestört här och det emanerar från såväl enskildas agerande som kommunalt. Om jag börjar med de förstnämnda så har jag aldrig sett så dåliga bilförare som här i Åkersberga. De struntar överlag i att använda blinkers, visar osäkerhet för vad som gäller när de kör på en huvudled och det vid korsning kommer en bil från höger respektive bara kör på när de inte befinner sig på huvudled och det kommer en bil från väg till höger. Följer sällan vad Trafikverket anger för hur man ska bete sig i en rondell och ger för övrigt prov på synnerligen självupptaget kör- och parkeringsbeteende. Jag kommer från Malmö, där körde jag med glädje bil dagligen, här är jag såå tacksam jag inte behöver någon bil utan kunde sälja den innan jag flyttade hit…

Hundägare. Först måste jag säga att här är nog minst fem gånger så många hundar per invånare som i Malmö, men det ligger fem gånger så lite hundbajs på marken här som där. Folk plockar i högre grad upp här, men det beror nog i sin tur på att sen kan man slänga hundbajspåsen i de vanliga papperskorgarna som finns på typ var hundrade meter när man är ute och går. I Malmö är det bara i särskilda hundlatrintunnor sådant får slängas i och det är större avstånd mellan dessa. Det är min förklaring i varje fall. I slutänden tror jag dock Malmös beslut har ett miljötänk avseende hanteringen av hundlatrin som Åkersberga inte omfattar, men jag vet inte.

Bajsupplockandet är alltså hyggligt, men att hålla sitt djur kopplat är det inte. Det är rent ut sagt vidrigt med alla dessa hundägare som låter hunden springa fritt när de är ute och går. Jag har aldrig sett ett så stort antal tölpar förut.

Åkersberga befinner sig som sagt mitt i naturen med rådjursungar, tamboskap, häckande fågelliv och annat som behöver skyddas. Ovan nämnda klientel svarar dock vid tillsägelse att just deras hund har ett osynligt koppel, lyder, gör inget, bla bla. Det kvittar. Demokratiskt fattade ordningsstadgar och lagar på kommunal och nationell nivå reglerar koppeltvånget: ständigt inom tätorten och från vår till höst ute i omkringliggande marker.

Även om din lösgående hund inte ”gör något” så hjälper du till att normalisera att låta hundar gå okopplade och du är moraliskt medskyldig till de lösspringande hundar som dödar eller skadar, vilket alltså händer!, får, lamm och vilda djur och som skrämmer hundrädda kommuninvånare så de inte vågar vandra i våra gemensamt bekostade naturområden och som utgör en fara även för kopplade hundar. Är det inavel i en byhåla som frambringat dessa monster till hundägare!?

För att gå vidare så är det lustigt att hundbajsupplockandet fungerar så bra här för sopsorteringen kan jag inte precis säga gör det. Jag fick en chock första gången jag öppnade dörren till soprummet i min bostadsrättsförening: En kökkenmödding jag inte sett på denna sidan av millenniet i min gamla hemstad. Och så har det fortsatt. Nu ska viss sortering vara införd på källnivå och matavfall läggas för sig i bruna tunnor. Vet inte om det fungerar, i mitt soprum ligger det i dessa tunnor ibland när jag öppnar locket pizzakartonger och vanliga papperskassar. Nästa steg undrar jag hur det ska gå. I Malmö genomfördes detta för väl 20 år sen minst: Att alla sopor sorteras redan i den egna soptunnan i där särskilda fack för ofärgat/färgat glas, papp, tidningar, plats, metall, etc. Fungerar oklanderligt där, men renhållningsverket där tömmer inte heller tunnor som det inte sorterats rätt i.

Hur det ska gå i Österåkers kommun, som måste vara en av de sista i landet? kan man alltså undra. I mitt soprum avslöjas ingen sorteringsvilja precis när jag sneglar ner i containrarna. Kommer renhållningsverket även här att vägra ta med sig felsorterade ”sopor” när de boende själva är såna i miljöavseende?

För övrigt har jag redan skrivit om hur illa jag tycker om kommunala floskler som att Österåker skulle vara ”möjligheternas skärgårdskommun”. För att komma ut i skärgården från huvudorten krävs att man först tar sig till grannkommunen Vaxholm, eller själv har bil, båt eller hus på en ö. I kommunen finns från fastlandet bara alternativet statlig färja mellan Östanå och Ljusterö, sen transport tvärsöver den fastlandsnära stora ön till andra sidan där man har att vänta på regional färja vidare ut i skärgården. Jag har skrivit på bloggen i ”Har åkt smalspår i en besöksvänlig skärgårdskommun” om att det sammanlagt krävs 6-8 timmars resande för att kunna besöka någon av Österåkers skärgårdsöar och vara där en stund. Den kommun jag jämför med i mitt blogginlägg ovan är Västervik som på många sätt är lik Österåker, men där skärgårdstrafiken utgår från huvudorten…

Fortsatt när det gäller kommunal trafikplanering så är cykelbanor kraftigt eftersatta i jämförelse med Malmö och rent ut sagt bara en stor skandal. Har skrivit om detta här på bloggen och i olika debattgrupper på Facebook. Sök här eller där på cykelbanor…

Till sist så saknas det journalistisk bevakning av Österåker, såväl av vad som händer i kommunen som vad kommunen självt gör och inte gör. Detta är en av de stora skillnaderna mellan Österåker och Malmö. I den sistnämnda kan till exempel politikerna inte komma undan på samma sätt som här för det finns en fri press där som bevakar. En av de två gratistidningar som delats ut här har lagts ner och med det försvann en livaktig insändarsida där kommunpolitiker debatterade flitigt med varandra. Då fick man åtminstone reda på något. Nu ingenting! (Det finns sen halvtannat år eller så en Bonnierägd webbtidning som är inriktad på kommunen. Än har jag bara sett enstaka undersökande artiklar så där finns mycket kvar att önska av journalistiskt hantverk. Läs mitt blogginlägg Varför betala för en lokaltidning som gör ett sämre jobb än gratistidningarna?)

Sveriges natur behöver en bättre tidskrift än Sveriges Natur

Publicerad den av
Svara

Sveriges Natur ska läsas som en populistisk tidskrift för miljöaktivister, men som också innehåller läsvärda artiklar om vad som lever på planeten förutom människan. Jag har den för att lära mig mer om naturen, men får på köpet vad som rör sig inom ”miljökretsar”. Och det ger mig anledning med epitetet överst. För även om Sveriges Natur fått en del journalistpriser så är det här en tidskrift som förhåller sig väldigt mallat till en del ämnen. Gruvor är av ondo, samerna har rätt -såväl ograverat till sin exkluderande levnadsstil som vad de påstår om sin historia-, Försvarsmakten är dum som vill ha sin (Fortifikationsverkets) mark för sin verksamhet och inte upplåta valda delar till vindkraftverk, kärnkraftverk är dåligt, vindkraftverk är bra, konstgödsel bu, ekologiskt odlat bra, etc.

Vad man kallar saker och ting för är också avslöjande. Som på sidan 17 i nya numret 1/2024. Rubriken här lyder: ”Torvbrytning på modet igen”. Brytning? Är torv en mineral? Nä, inte mer än en tulpan, men ordvalet associerar ju till gruvor och det vet vi ju enligt facit ovan att det begreppet är negativt laddat så därför bryts ju så klart även torv fastän det här handlar om förmultnade växtdelar och sådana skördas, men det senare låter ju harmlöst…

Harmlös är också torven i det stora sammanhanget av utsläppsmängder där mer skada än nytta kan göras av att bråka med den. Skogsplantering och andra odlingar behöver torv och utdikade marker, och det är här vi har de märkbara utsläppen av växthusgaser -inte när torven används för sin egen skull. Men både en helt orörd som en utdikad torvmosse hyser naturvärden, etc. Frågan är sammansatt, det enda som går att enkelt stadfästa är att torvanvändning inte är dålig och återställning av våtmarker inte är god i sig, det beror på.

Men att se det komplexa och trovärdigt återge detta, ja till det behövs det journalistik för. Inte propaganda och partisk aktivism. Men vad ska man säga när man läser artikeln i Sveriges Natur om ”Torvbrytning” och dessutom jämför den texten med den längre version tidskriften publicerar på sin webbplats. Citat i intervjuer har förvanskats från det ena stället till det andra, jämte att ena motpartens utsagor etiketteras med ett ”Enligt honom”, jämte ”resonerar han”. Sådana beskrivningar snarast förklenar vederbörandes påståenden, tycker jag.

I tidskriften anges att 40 tillstånd för torvtäkt har getts till tre län, på webbplatsen är det 60. I nätversionen står det: ”I Storbritannien fattade har regeringen förbjudit all användning av torv i odlingar från 2030.”. Det är bättre svenska i den tryckta artikeln, men där står det istället att ”I Storbritannien har regeringen förbjudit all användning av torv i odlingar till år 2030.”. Etc.

Jag vill gärna få veta vad som egentligen gäller när det gäller olika hotade natur- och miljövärden. Men som vanligt har man att kajka sig fram mellan Skylla och Karybdis. Mellan partiska aktivister med egen agenda och politiker till näringsföreträdare. Den rena forskningen, den som står fri från påtryckningsmedel i sin verksamhet, var uttrycker den sina fakta? I ovan ärende litar jag mer på vad branschföreningen Svensk Torv skriver på sin webbplats, så vet ni var ni har mig! 🙂

I vilket fall så gör Sveriges Natur Sveriges natur en björntjänst när man inte bättre upprätthåller journalistiken såsom vad det begreppet står för.

Länkar
Sveriges Natur Nr 1/24, ”Torvbrytning på modet igen”, på nätet heter den:
Nästan 90 tillstånd för ny torvbrytning

Svensk Torv, branschförening

Alla behöver mörkret, ljusföroreningar inte kul, inte julbelysningar heller…

Publicerad den av
Svara

Skönt julen är över, eller? Inte är det mörkt längre, i varje fall, utan ett skapt januariljus lyser upp dagen som aldrig förr. Det bästa är att julbelysningarna packats ihop, måste jag säga. Julen 2020 var min första här i Åkersberga och då imponerades jag av mängden julpyntade balkonger, mycket mer sånt här än i Malmö, tycktes det mig. Och första julen var det bara trevligt. Sen blev det lite mer nästa, och vid nästa, som är den senaste, mådde jag tyvärr, förlåt, illa. Det har blivit groteskt, vad finns det av julfrid och dito fröjd i skarpa, grälla, blinkande lampor som kan täcka hela husfasader och stråla rakt in hos grannar? Hur står ni ut?

Själv njuter jag av mörkret och ser med intresse hur den renoverade Slussholmen har fått nedåtriktad armatur fastsatt i räckena och att det som verkade vara tre lampor för att underifrån lysa rakt upp på träd på holmen inte har satts igång, hoppas de aldrig gör det heller. Och att det överhuvudtaget är ljussvagt längs kanalen vilket bara är skönt, ögat vänjer sig och ser mer än om det varit skarpa lampor punktvis, då hade mörkret utanför varit mer kompakt. Det är aldrig svårt att se var man går, men det är också det enda som det behövs hjälp till. Jag är därför tveksam till de här ”fasadbelysningarna” av träd längs kanalen, i rött, grönt och vitt. Det är visst det väldigt tjusigt och roligt spöklikt, för oss människor. Men vi har inte råd att behandla naturen som råmaterial för att skapa egna sagovärldar om det går ut över den förra. Har, till exempel, fladdermössen godkänt detta eller sitter de i träden och svälter ihjäl för de vågar sig inte ut och jaga mat, det blir ju aldrig mörkt…?

(I natt 6-7 februari var det premiär för konstbelysningen på Slussholmen att fungera, hela natten växlade uppåtriktade strålkastare om med att belysa träden i grönt eller blått. Varför? Vattnet vid dämmet är också skarpt upplyst i blått om nätterna, gillar fiskarna det? Suck. Klåfingrigt om ni frågar mig, en katastrof ifall djur- och fiskliv förstörs. Skulle vilja veta!?)

Varför måste mänskan lysa upp sin värld så in i bängen? Trots elkris och domedagsprofetia så nog fanken ska det stråla in i undergången. Vi håller ju, på grund av ljust ljusföroreningar, på att förlora såväl stjärnhimlen som de djur som behöver nattmörker för sin överlevnad, och som vi är beroende av eftersom de utför viktiga pollineringstjänster. Varför är vi som vanligt så självupptaget korkade?

Jag läser Mörkermanifestet, om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm av Johan Eklöf (Natur&Kultur, 2020). Eklöf berättar om det sinnrika samspel som finns mellan djurens beteenden och ljusets växlingar. Han beskriver från havens djup och uppåt, genom årmiljonerna och inifrån våra celler och rent kemiskt hur ljus och mörker styr allt. Ett intrikat system som vi kanske i elfte timmen åtminstone lyckas rädda några smulor av i bästa fall, suck. Eklöf skriver fint och fascinerande om hur det har varit, är och riskerar att bli, en viktig bok!

Det som särskilt sökte mig vid läsningen var den massutrotning av fladdermöss som tyvärr Svenska kyrkan åstadkommit genom sina fasadbelysningar av kyrkor. Eklöf har varit med och inventerat förekomst av fladdermöss i kyrkor i Västergötland vilken har halverats sen fasadbelysning infördes. Så aningslöst, eller hur? Suck. Hur är det då i Österåker? Jag epostade pastoratet och kontakten och svaret jag fick gör att det här blogginlägget dock kan sluta i ett Happy End i detta avseende!

-Vi har ändrat styrkan i fasadbelysningen av Österåkers kyrka och både på den kyrkan och kyrkogården och på kyrkan och kyrkogården i Roslags Kulla har vi anpassat belysningarna. Till exempel har vi mörkerlagt flygstråk för fladdermössen in mot kyrkobyggnaderna, berättar Marie Lönnqvist, fastighetsansvarig vid Svenska kyrkan i Österåker.

Näst i tur att få sin belysning åtgärdad är Ljusterö kyrka och sedan Östra Ryd.

-All belysning av kyrkofasader och på kyrkogårdar, så även vid Garnsvikens begravningsplats släcks numer klockan 23 också, avslutar Marie Lönnqvist.

🙂

Vårtecken på gott och ont

Publicerad den av
Svara

När väl starten gått så hinner man inte med, eller hur? Så är det varje år, först går man och spanar efter årets första blommor; snödroppar och vintergäck, sen inväntar man krokus och sen brukar det ta ett tag innan tussilagon bryter sig upp ur den hårda marken och sist är det dags för blåsippor och vitsippor. Så brukar det vara. Men i år är det lite allt på en gång, eller hur?

Från vänster: Snödroppar såg jag i Åkersberga första gången 4 mars, det är tydligen då den dyker upp här. I Skåne kommer den i januari. Vitsipporna plåtade jag 23 mars och då hörde jag även grönfinken vid Åkers kanal. Den 31 mars hade några blåfrusna blåsippor slagit ut i Ekbacken där det finns fina bestånd tidigt om våren. Det är 8-9 minusgrader om nätterna nu sista veckan i mars-första veckan i april så jag hoppas fåglar och blommor klarar sig!

Idag den 1 april hade tussilago slagit ut på ödetomten vid Korsgärdesvägen. Det är kanske som det brukar, det känns bara som att väntan blev längre i år, kanske på grund av ständig iskyla och snötäcke.

Ovan är de fina vårtecknen och mer kan vi se fram emot vilka talar om liv och värme.
I år finns det dock även andra tecken som symboliserar en helt annan brutal verklighet: Rysslands krigföring mot Ukraina. Fasansfullt.
I kommuner runt om i landet samlas frivilliga med tjänstemän för att organisera hjälpen till alla dem som flytt hit från Ukraina. Österåkers kommun tillhör dem som ställer upp, tack och lov. Men till skillnad från andra kommuner så vill Österåker inte hissa Ukrainas flagga! Denna symbol för solidaritet vägrar kommunen, helt obegripligt. Istället hänvisar man till att man låtit tvåfärga ett glasklot i en trafikrondell gul och blå:

Det hade varit bättre att låta bli, det är så futtigt när detta är den enda officiella kommunala handlingen. Det är annorlunda när det är privatpersoner, som nedan. I grannkommunen Täby finns skulpturen Gzim och den frusna sjön av Knutte Wester. Jag går förbi den varje vecka och varje gång har Gzim en ny huvudbonad, täbyborna bryr sig om honom. Idag hade han på sig en tragiskt aktuellt tvåfärgad mössa:

Vad jag inte visste förrän nu när jag googlade på konstnärens namn var den hjärtskärande historien bakom Gzim, att det fanns en riktig pojke bakom namnet som satt sådär en dag, när konstnären träffade honom vid den frusna sjön i Norrland. Varför var han så ledsen? Jo, nioåringen som med sin familj var flyktingar från Kosovo skulle utvisas tillbaka till det krigshärjade landet…
Läs intervjun med Knutte Wester här.

Har det varit så här högt vattenstånd de senaste hundra åren?

Publicerad den av
Svara

Träffade en man typ 90+ som bott i Åkersberga större delen av sitt liv och aldrig sett så mycket vatten i kanalen. Tur det är alar som kantar vattendraget för de trivs ju att stå i vatten. Favoritbänken ute på lilla udden vid Trälhavets Båtklubb befinner sig nu på en ö och en annan bänk står numer på en översvämmad brygga i kanalen. Gångbanan där skylten står och säger man inte får cykla bör man knappast gå på heller just nu.

Undrar vad orsaken är till det höga vattenståndet? Tänkte först att översvämningarna i kanalen hade att göra med att flödet genom densamma är drastiskt strypt genom vallen vid Slussholmen som behövs för renoveringsarbetena där, det kan bara rinna igenom mer begränsade vattenmängder där nu mot innan. Men det förklarar ju inte det höga vattenståndet ute vid Trälhavet?

Hoppas planeten en dag slipper idioten människan…

Publicerad den av
Svara

Skylten ljuger. Här betar inte längre några får. Det kommer det aldrig mer att göra heller. Sommaren 2021 var den sista som fårfarmaren i Åkersberga hade sina djur på sommarbete i Röllingby backar. Fåren hämtades hem för några veckor sen, det vill säga de var ett antal mindre än vad som släpptes ut i våras.

Precis som i fjor, etc, så har några lamm dött på grund av människor. Det är inte så att lammen handgripligen har avlivats. Men de har jagats av små söta människobarn som bara sprungit efter lammen för att klappa dessa. Det kan man ju läsa om i minsta barnbok eller se på TV att barn och djur hör ihop, de är vänner och djur vill såå gärna bli klappade. Så föräldrarna är bara snälla som låter barnen springa efter de små rara djuren. Det som dock blir den ofrånkomliga konsekvensen är att lammet stressas och lägger sig ner för att dö, vilket det också gör. Ett par sådana händelser varje sommar.

Plus de människor som inte iakttar demokratiskt fattade lagar och ordningsregler vad det gäller koppeltvång för hundar inom kommunen. Sådana människor kallar jag fascister, för det är så det börjar med att sätta sig över andra människor och ge sig tolkningsföreträde över demokratin och inkräkta på andras livsutrymme. Några får och lamm blir varje sommar rivna eller stressade till döds av dessa personers lössläppta hundar.

Vad är det för fel på folk? Varför fattar vi inte att ”djur är också mänskor” och att vi självklart ska visa hänsyn till alla levande varelser och behandla dem väl medan de lever? Jag kan inte hjälpa det, men jag tror att ”gulliga” djurböcker för barn, djurgårdar och zoo, hemska djurmatsfabriker, etc hjälper till att avtrubba vårt omdöme. Djur blir till för oss, något gulligt att leka med. Något vi kan behandla hur som helst.

Jag tror det hade varit bättre om djurfabriker förbjöds och det bara fanns kravmärkt kött från djur som fått lov att leva sina normala djurliv i högre grad än nu, alltså att djuren föddes upp på ett värdigt sätt och så fick det bli dyrare att äta kött, vi behöver animaliskt protein, men inte så mycket som vi vräker i oss idag. Barnböcker borde berätta sanningen om hur lite djur vill ha med oss att göra, hur de egentligen är, etc. Så vi får en annan syn på tamboskap: Att de lever sina liv tillsammans med oss på den här planeten och den ene är inte mer värd än den andre. Vi behöver tamboskap på flera sätt, dels som mat, men dels för att hålla landskapen öppna. Kor och får är suveräna för detta. Medan människan är usel på att sätta sig in i andras livsbetingelser och respektera dessa. En del hundägare vill ju inte ens koppla sina hundar…

Varde namn och plötsligt ser man!

Publicerad den av
Svara

Varje gång jag deltagit i guidade naturvandringar har min syn förbättrats. Jag ser plötsligt växter som funnits där före mig, men först när någon pekat på den och sagt vad den ”heter” har jag sett den. Och därefter dyker plantorna upp överallt. Som Mormors nattmössa (Geum rivale), den hade jag aldrig hört talas om, än mindre sett. Men efter förra helgens vandring med fina Naturskyddsföreningen Österåker på Riddersholm, se förra blogginlägget, ser jag den nu överallt i Åkersberga: På Röllingby backar, Kuckubacken, Ekbacken längs kanalen, etc. Märkligt!

Tre trevliga utflykter med Naturskyddsföreningen och hänger du med på den fjärde?

Publicerad den av
Svara

Så mycket jag har fått se och lära mig på de tre utflykter jag följt med Naturskyddsföreningen Österåker på denna vår 2021!

Först: Blomstervandringen vid Domarudden 2 maj, jag antecknade 30 arter, däribland flertalet olika sorters mossor -en för mig hittills okänd mångfald som guiden Ann Sjölander bland mycket annat berättade roligt om- fem timmars vistelse och två fikapauser, allt i udda soligt och varmt väder denna annars kalla och regniga månad, perfekt!
Artlista Domarudden 2/5 2021

Därefter: Angarnssjön den 8 maj. En besvikelse, förlåt. Inte på utflykten, den bestod av rundvandring i fint väder för andra gången denna månad, jättetur med vädret för mellan utflykt 1 och 2 har det bara varit kallt och regnigt, och vi tog en trevlig fikapaus bland de blommande orkidéerna Adam & Eva under vandringen runt sjöängen vilken tog 3 3/4 timme. Men fågellivet…
Okey jag antecknade 25 arter, men det var i stort vad de med kikare och tålamod kunde berätta att flugskitarna jag i bästa fall skymtade var för några. Angarnssjön är Stockholms läns största fågelbiotop och det är det som gör det trist för människor som vill titta på fåglar: Det är så långt ut till fåglarna i den långgrunda sjön. Och de för fåglarnas skull avspärrade sank- och vassmarkerna ut till vattnet gör att det inte blir mycket till naturlig fågelskådning på grund av avståndet. Angarnssjön är säkert fint för pippiarna dock, önskar bara det fanns bättre ställen för oss båda arter!
Artlista Angarnssjön 8 maj 2021

I Malmö där jag närmast kommer ifrån finns inne i stan, och lättåtkomligt i utkanterna, flertalet olika sorters små naturliga eller anlagda vattensamlingar, här hittar du ett långt större såväl flertal som artrik mångfald av fåglar än vad jag förvånat upplever i Österåker sen jag flyttade hit i fjol. Kanske om jag tar mig ut i skärgården här får jag en annorlunda upplevelse? Men alltså ett tips för dig som ska till Malmö och gillar fåglar: Ta bussen till Husie mosse eller Klagshamn och gå runt och du förstår min besvikelse av Angarnssjön, tror jag. Visst använder jag kikare i Malmö, men det är för att bättre kunna avgöra vilken sorts dopping, skrake, spov eller annan vadarfågel det är som jag ser med blotta ögat…

Senast: Riddersholms naturreservat vid Kapellskär, Norrtälje, utflykt den 22 maj. Jag antecknade 38 olika sorters växter, 3 1/2 timmes rundvandring med en fikapaus i småregn, gjorde ingenting bara mysigt och den mycket initierade guiden Gunnar Lodin, som verkar vara de sällsynta växternas egen hustomte här ute, bjöd på hemmagjorda godsaker från naturens skafferi:

Vi bjöds på älggräsdricka och pesto gjord på ramslök, rapsolja, hasselnötter och västerbottenost, mums. Plockade en påse full med ramslök (det är i Riddersholm den växer här i länet) och gjorde likadan pesto hemma, men utan nötter, funkar jättebra bara osten är vällagrad så blir det godare, tycker jag! Växten i mitten heter Ormbär och till höger ser vi S:t Pers nycklar.
Artlista Riddersholm 22 maj 2021

Nästa utflykt: Lördag 19 juni ska Ann Sjölander och Philip Shaw guida hugade längs Krondiket i Åkersberga. Se programmet på Naturskyddsföreningen Österåkers hemsida Jag har gått från dagens källa mellan golfbanan och Pilstugetorpet ner till utloppet vid Trälhavets Båtklubb (Bildreportage från min vandring: Följ Krondikets färd genom Åkersberga) och det ska bli spännande få veta vad det är som växer och flaxar här längs diket. Jag har anmält mig, har du? Kul om vi ses!