När väl starten gått så hinner man inte med, eller hur? Så är det varje år, först går man och spanar efter årets första blommor; snödroppar och vintergäck, sen inväntar man krokus och sen brukar det ta ett tag innan tussilagon bryter sig upp ur den hårda marken och sist är det dags för blåsippor och vitsippor. Så brukar det vara. Men i år är det lite allt på en gång, eller hur?

Från vänster: Snödroppar såg jag i Åkersberga första gången 4 mars, det är tydligen då den dyker upp här. I Skåne kommer den i januari. Vitsipporna plåtade jag 23 mars och då hörde jag även grönfinken vid Åkers kanal. Den 31 mars hade några blåfrusna blåsippor slagit ut i Ekbacken där det finns fina bestånd tidigt om våren. Det är 8-9 minusgrader om nätterna nu sista veckan i mars-första veckan i april så jag hoppas fåglar och blommor klarar sig!

Idag den 1 april hade tussilago slagit ut på ödetomten vid Korsgärdesvägen. Det är kanske som det brukar, det känns bara som att väntan blev längre i år, kanske på grund av ständig iskyla och snötäcke.

Ovan är de fina vårtecknen och mer kan vi se fram emot vilka talar om liv och värme.
I år finns det dock även andra tecken som symboliserar en helt annan brutal verklighet: Rysslands krigföring mot Ukraina. Fasansfullt.
I kommuner runt om i landet samlas frivilliga med tjänstemän för att organisera hjälpen till alla dem som flytt hit från Ukraina. Österåkers kommun tillhör dem som ställer upp, tack och lov. Men till skillnad från andra kommuner så vill Österåker inte hissa Ukrainas flagga! Denna symbol för solidaritet vägrar kommunen, helt obegripligt. Istället hänvisar man till att man låtit tvåfärga ett glasklot i en trafikrondell gul och blå:

Det hade varit bättre att låta bli, det är så futtigt när detta är den enda officiella kommunala handlingen. Det är annorlunda när det är privatpersoner, som nedan. I grannkommunen Täby finns skulpturen Gzim och den frusna sjön av Knutte Wester. Jag går förbi den varje vecka och varje gång har Gzim en ny huvudbonad, täbyborna bryr sig om honom. Idag hade han på sig en tragiskt aktuellt tvåfärgad mössa:

Vad jag inte visste förrän nu när jag googlade på konstnärens namn var den hjärtskärande historien bakom Gzim, att det fanns en riktig pojke bakom namnet som satt sådär en dag, när konstnären träffade honom vid den frusna sjön i Norrland. Varför var han så ledsen? Jo, nioåringen som med sin familj var flyktingar från Kosovo skulle utvisas tillbaka till det krigshärjade landet…
Läs intervjun med Knutte Wester här.