Är människan en best och mår vi bättre om godhet och ondska är krafter utanför oss?

Lyssnar ofta på Söndagsintervjun med suveräna Martin Wicklin. Häromsistens intervjuade han Horace Engdahl. Jag fastnade fascinerat vid vad akademiledamoten sa om människans sanna väsen och natur:

”Det vi kallar upplysningstiden (…) den ersatte gudsdyrkan med människodyrkan (…). Det blev väldigt fin stämning av det i början, tills man upptäckte hur människan egentligen var beskaffad. (…) Hon är en best. Och då måste man tänka vidare från upplysningshållet, och då måste vi göra om henne! Och då föds alla möjliga utopiska projekt som fortfarande är med oss och där man försöker på olika sätt (…) tvinga in henne och sätta ner henne och sätta henne i fängelse och skola om henne och utsätta henne för propaganda och förbjuda saker och göra det ena och det andra. Och så ska man få fram den här människan såsom hon egentligen borde vara –som ändå aldrig någonsin kommer att finnas om vi inte utsätter henne för radikala genetiska ingrepp av något slag.”
Lyssna på hela intervjun här.

Funderade länge på ovan. Om var man ska placera ont och gott i förhållande till människans natur: inuti oss eller utanför. Och har Horace Engdahl rätt i att vi inte kan göra om oss? Utan bara regleras genom samhällskroppens funktioner? Samt: hade kyrkan en poäng? Ett välgörande tillhandahållande av det goda? Och att kyrkan visade på att där godhet saknas finns det utrymme att fylla upp med ondska istället. Att det handlar om krafter-makter som kämpar om oss. Gud och Djävulen, konkreta begrepp att hänga upp moralen på. Klart att det blev knepigare när vi själva skulle härbärgera hela det etiska rastret inom oss själva istället.

Kyrkan fokuserade väl förr mer på att få oss att fatta att vi hade ett val att göra. Erkände vi vår skuld över att inte ha agerat gott, så fick vi förlåtelse. Då fick vi känna på Guds godhet, och den kunde vi få leva i. För vi var ju som vi var.
Idag är vi omgivna av självhjälpsböcker istället för biblar, träningshallar istället för kyrkor, etc. Vi är lika religiösa, men fattar det inte. För vad är jakten på mening, välmående och lycka, egentligen? Men istället för att sträva efter andlig resning anstränger vi oss att passa in i det politiskt korrekta tänket istället, detta är normer att förhålla sig till. Termer som gott och ont är bortklippta ur berättelserna om vad det är att vara människa. För Gud och Djävulen finns ju inte. Våra handlingar finns, men om de är bra eller dåliga, som det numer heter, bestäms av andra och av tidsandan. Inte lätt det här!

Av en slump läser jag ännu ett verk av min favoritförfattare som utgjuter sig över precis ovannämnda funderingar han också: ´salem´s Lot av Stephen King. Här ingår en katolsk präst som får några sidor på sig att tänka högt och beklaga sig över kyrkans utveckling. Förr tillhandahöll hon, enligt prästen, en världsbild där det goda kämpade mot det onda och kyrkan hade närmast magiska förmågor i att besvärja mörkrets makter för människans skull. Men nu:

”The church is more than a bundle of ideals, as these young fellows seem to believe. it’s more than a spiritual Boy Scout Troop. The church is a Force. (…)
You see the overall concept of evil in the Catholic church has undergone a radical change in this century. (…)
The Catholic Church began to cope with a new concept as it marched into the twentieth century: evil with a small e. With a devil that was not a red-horned monster complete with spiked tail and cloven hooves, or serpent crawling through the garden–although that is a remarkable apt psychological image. The devil, according to the Gospel According to Freud, would be a gigantic composite id, the subconscious of all of us. (…)
Stupendous, of course. But impersonal. Merciless. Untouchable. Banishing Freud`s devil is as impossible as Shylock’s bargain–to extract a pound of flesh without spilling a drop of blood. The Catholic church has been forced to reinterpret its whole approach to evil (…)
It is in the process of shedding its old medicine-man skin and re-emerging as a socially active, socially conscious body. The inner city rap-center ascendant over the confessional. Communion playing second fiddle to the civil rights movement and urban renewal. the church has been in the process of planting both feet in this world.” (sidorna 464-466 i Stephen King ´salem´s Lot, Vintage Books 2013)

Jag tycker ovan är lysande formulerat, men så är också Stephen King en fantastisk författare! Han behärskar alla genrer och använder dem för att berätta historier där oftast barnet står i centrum, han står alltid på deras sida. Samtidigt är han fullödig i samhällskritik, som i den satiriska och häftiga Mr Mercedes-trilogin, till exempel. Men i ´salem´s Lot fångar han in något annat, han som oftast behandlar just ondska och mörka krafter.

Behöver vi uppfinna Den Goda Kraften, även om vi inte tror? Det verkar som om King kan tänka sig det i stycket jag citerar ovan, det låter så i varje fall: Att vi behöver föreställa oss en kraft att förlägga livsmening i. Något utanför oss själva. Och det är väl det som är haken, för att återknyta till vad Horace Engdahl säger, vi sysslar ju numer med människodyrkan i alla dess former. Men att underställa sig ett magiskt tänkande är kanske just det vi behöver för att kunna befria oss från oss själva?

Vad som gör Carrie av Stephen King omöjlig idag

Har just läst Stephen Kings debutverk från 1974: Carrie. Och det slår mig hur orealistisk handlingen är idag. Och då tänker jag inte på huvudrollsfiguren Carries telekinetiska förmågor. Utan följande:

Elake Bill skär halsen av två grisar och tappar dem på blod. Detta sker ute på landet där grisarna strövar fritt i en avlägsen inhägnad varvid nidingsdådet gick att genomföra utan upptäckt. Så var det förr. Idag är svin stallade, men kom igen om några decennium då har säkert grisar fått börja gå ute fritt igen.

Bill tar sen med sig två stora metallhinkar fyllda med blod till ortens gymnasieskola. Vi befinner oss i en håla i USA. Här kan Bill lirka upp fönstret till aulan, smita in och ta sig upp i en lamprigg i taket och ställa burkarna där och låta ett rep från dem hänga ner. Repet får han sen ut genom en springa i fönstret och låter det diskret dingla ut där. Meningen är att när det sen är studentbal några dagar senare och balens kung och drottning ska koras så ska burkarna vältas över ända och innehållet hällas över ”regenterna” som brukar sättas i var sin tronstol rakt nedanför. Bill hoppas på att det blir Carrie och Tommy som vinner, men bryr sig inte om det blir några andra.
Detta inbrott gick nog bra att utföra då. Men i dagens Amerika bör alla fönster till skolor vara larmade liksom att lokalerna regelbundet genomsöks av vakter. Varken inbrott eller arrangemang skulle gå oförmärkt förbi.

Sen kommer då balkvällen. Carrie och Tommy vinner tävlingen och slår sig ner som kung och drottning. Då dras det i repet och blodet skvattar ner och dränker dem, Tommy får ett hårt slag i huvudet också från själva hinken när den dröser ner och sjunker medvetslös ihop. Reaktionen från studenterna blir då i romanen först tystnad, sedan ett skrik från en person därefter fniss som övergår i gapskratt. Det håller på så ett tag.
Carrie ser allt förlorat och stänger med hjälp av sina övernaturliga krafter de stora dörrarna ut ur byggnaden bara genom att tänka att dörrarna ska stängas. Studenterna noterar, men ingen direkt panik uppstår, man står kvar. Då sätter hon på vattenspridarna i taket och genom att det ligger strömförande kablar på golvet för musikens skull blir det livsfarligt vara kvar i rummet, blixtar uppstår och någon börjar brinna varvid folk flyr ut genom branddörrarna bak. Sen fortsätter hemskheterna hagla över Chamberlain som aldrig hämtade sig.

Men alltså. Scenen när blodet sköljer ner från taket. Idag hade ingen skrattat. Möjligtvis hade det som då kunnat ske någon sekunds chock. Men sedan hade alla skrikit och direkt kastat sig mot utgångarna. Eftersom handlingen utspelar sig i USA hade skjutvapen plockats fram och skottlossning skett mot taket. Mobiltelefonerna hade omedelbart slagits på för selfies, sociala medier och larma. Skratta?

Carrie: The Deluxe Special Edition by Stephen King