En svaveltickas bilddagbok

Så här skriver Wikipedia: ”Svavelticka är en svampart av typen tickor. Den växer på trädstammar, särskilt ekar, där den mångflikiga fruktkroppen kan nå en vikt av upp till 10 kg. Den är en av få trädsvampar som är användbar som matsvamp, och den engelska sidobenämningen chicken-of-the-woods syftar på svampköttets likhet med kycklingkött.”

Klockren jämförelse! Jag trodde först någon tryckt in en rå kycklingfilé i ekstubben:

Den 27 maj 2020 tog jag bilderna ovan. Ekstubben vilar på en sluttning någonstans i Åkersberga och tickan vaktas av de största svartmyror jag sett, bra för då kanske utväxten får fortsätta ifred. Nedan följer foton jag tagit de därpå följande sex dagarna. Nu tar jag en paus med publiceringsprojektet och återkommer när jag samlat på mig nya foton tagna med en veckas mellanrum.

Gå vidare till: ”En svaveltickas bilddagbok, del II”

Åkersberga har en egen mumie!

Här ovan syns gravplatsen vid Österåkers kyrka utanför Åkersberga för apotekaren i Åkersberga, August Baeckman. Han levde mellan 1841 och 1897. Tydligen var han djupt intresserad av balsameringar och fick till stånd att en sådan skulle utföras av hans egen kropp efter frånfället. Han uppmanade också till gravöppning 100 år efter sin död för att eftervärlden skulle kunna se hur lyckad hans egen balsameringsmetod varit, var den bra hade hans kvarlevor i så fall antagit en mumies skepnad. Men den efterforskningen satte kyrkan stopp för:

Kyrkoherdens invändning tycker jag är tramsig, apotekaren ville ju själv att den så kallade griftefriden skulle omintetgöras. Andra anledningar hade varit mer legitima för att inte undersöka mumifieringstillståndet, såsom finansiella orsaker, etc. Jaja, den kristna kyrkans välde är inte för evigt den heller i likhet med alla andra kulters:

Här ser vi, från vänster, vid första pluppen en kultbyggnad för kristendomen, vid andra pluppen kultplats och gravfält för järnålderns trosuppfattningar, vid tredje pluppen tittar den korsprydda klockstapeln till kyrkan upp och vid fjärde pluppen har vi totempålen för vår tids mening med livet: en mobilmast! Vad kommer att överleva oss om något?

Utsikten från klockstapeln ner mot kyrkan är magnifik och här i naturen finns väl det enda som går att lita på i det långa loppet. Det vill säga om inte människan, stödd av sina religioner och trosuppfattningar, har hunnit haft död på allt innan vi själva försvinner.

Stenarna kommer att ropa, sa någon visst, men de bidar nog mest sin tid på den här planeten. Hällen, mellan kyrka och klockstapeln, vid platsen för dem som gick före oss och som säkert också satt här och funderade. Det lustiga är, tycker jag, att den hårda stenen och berget gör sig så bra att måla av i spröd akvarell eller gestalta i mjuk textilkonst som typ en väv.

Fåren fick backa i Röllingby backar

Fårägarna säger i sociala media att de aldrig tidigare varit med om den anstormning av såväl lugna strövare som folk som burit sig illa åt mot fåren de har fritt strövande på Röllingby backar i Åkersberga som skett i vår. Nu är djuren flyttade till en hage inga vandringsstigar går genom. Hoppas det blir bra för alla nu!

Jag tror dock att all uppmärksamhet i sociala media mot att fåren jagas, etc har i sig bidragit till att fler besökt backarna. Jag, till exempel, har länge tänkt gå där, men det blev inte av förrän för några dagar sen. Och det var för jag ville se biotopen och hjälpa till att hålla koll på att får och lamm fick vara ifred. 🙂

Första gången var djuren kvar i stora genomgångshagen och de var hörbarligen oroliga även om fotot nedan ser pastoralt idylliskt ut. Idag var det lugnt från deras nya tillhåll. Då kan jag också bättre njuta av den här spännande naturen.

Till vänster förmodligen gökört och därefter lingon, tror jag? Nedan en större hackspett.

Välkommen till Fåglarnas Österåker!

Idag har jag sjösatt Facebookgruppen Fåglarnas Österåker, och det efter modell av Fåglarnas Malmö som jag hade stor glädje av när jag bodde där. Nu finns alltså en liknande möjlighet att publicera nytagna foton på fåglar i Österåkers kommun och där du kan berätta var du har sett fågeln och vad det är för art eller så kan du fråga efter hjälp med identifiering i gruppen. På det här viset kan vi följa och kanske lära oss mer om våra bevingade vänners framfart genom årstiderna i olika biotoper här i Österåker.Tänkte jag. Hoppas du vill vara med! 🙂

Blått och gult hav

Idag åkte jag på utflykt för att se haven: det blå och det gula. För en skåning är det gula mer nödvändigt att årligen få uppleva, än det blöta blå, tror jag. Och fina Österåker har båda.

Helt fantastiskt att framme i Östanå färjeläge plötsligt befinna sig mitt emellan de båda storslagenheterna. Det verkar som om raps bara odlas här i kommunen i år, så du skåning i förskingringen som saknar något nu i maj se här ett tips!

Safari i bäverland

Jag har ju sett misstänkta tecken sen jag flyttade till Åkersberga i februari:

Och sen fick jag se en grannpojkes mobilfilm på någons sena simtur i kanalen. Därefter hörde jag talas om avverkningen vid Trälhavets båtklubb. Fotot till vänster visar hur den skogsskövlingen ser ut, att kapa de fällda björkarna och trava upp en hög av dem har en människa gjort. Men den som behövde sköta om sina tänder och använde träden som tandstickor bor i boet vi ser på de följande två bilderna:

Jag fick mig omtalat skräckhistorier om denna BÄVER som berättas är STOR… Han lär simma upp genom Åkers kanal, ta sig till Prästfjärden, gå i land och vandra över till Domarudden och den lilla sjön, Drängsjön, som finns där omgärdad av motionsspår i ett fredligt strövområde. Här trakasserar han stora träd och fäller dem rakt över stigarna.

En släkting håller till i en av de vattensamlingar som är kvar efter Långhundraledens lite mer västra led:

Vänstra fotot visar en plötslig ansamling pinnar vid sjökanten, stigen stryker nära bredvid och bävande ser jag hålet, mittbilden, och hoppas ingen tittar ut. Vågar man stå kvar vid högen så ser man, förstora fotot till höger, längs kanten flertalet små bråteshögar och längre bort några björkstammar som dragits ut i vattnet. Mycket misstänkt en Castor, eller hur?

P.S. Jag vill inte närmare ange var bona finns, men ut och leta i Åkersbergas fina natur!

Rätt svar har kommit in om bildgåtan!

Glaskonst, rondell på väg 276, Åkersberga
Solen av Michael Hallbert i samarbete med Anders Wallmark.

Rätt svar har kommit in på min bildgåta: vem har gjort ljusverket det lysande klotet i rondellen på 276:an vid nerfarten till nya järnvägsbron? Jag undrade ju det på min blogg härförleden i inlägget: Vilken är din favorit? Och utlovade ett paket kaffe för först inkomna rätt svar.
Nu har jag fått veta att upphovsmannen i fråga står bakom den allra mesta ljussättningen av det offentliga rummet och dess konstverk i Åkersberga. Hans namn är Michael Hallbert och verket jag frågade om heter Solen.
Svaret fick jag i ett fint epost idag från kommunen:

”Hej!
Vad kul att höra du är så nöjd och förtjust i ”Solen” som lyser i rondellen på väg 276. Det är Michael Hallbert, Ljusdesign AB, som tagit fram modellen och gjort ljussättningen i samarbete med landskapsarkitekten Anders Wallmark (från fd Grontmij) som planerat rondellen och stenläggningen. Plattorna, blandat matta och blanka, ska symbolisera glittret på vattenytan som solnedgången ger.

Michael är en väldigt duktig och anlitad ljusdesigner som har hjälpt oss i många projekt. Bland annat fontänen på torget (som inom kort är renoverad och kompletterad med musik), fyren i infartsrondellen, slussen, kugghjulen i rondellen på Sockenvägen, nya gångstråket och hundrastgården i slutet av Båthamnsvägen, med mera.
Med vänliga hälsningar
Ann Erlandsson
Driftingenjör
Österåkers kommun, väg- och trafikenheten”

Länk till Michael Hallberts ljusdesignarbete i Åkersberga och på andra orter.

Ann Erlandsson återkommer i ett nytt epost med kompletterande rader om vad Michael Hallbert mer har gjort i Åkersberga:
”Michael har ljussatt i stort sett allt utmed kanalen. Ett undantag är de spottar som belyser träden utmed gång- och cykelvägen från Norrö till Cirkel K. Men all konst och räcken, med mera, utmed kanalen har han ljussatt. Även lekplatserna/aktivitetsparkerna vid Röllingby, Hantverksvägen, Lillbroängen och Sabelbacken har han ljussatt.”

Ann Erlandsson, driftingenjör i vår kommun, tackar, men avböjer ta emot priset för rätt svar för hon svarar ju i tjänsten som det heter. Så det kaffepaketet får vara kvar som pris i någon framtida ny tävling!

Österlenkomplex kalla vassvik för hav?

I fonden bakom vassen skymtar husen vid ”havet”…

Ett byggföretag annonserar flitigt på reklamskyltar längs vägen mellan Åkersberga centrum och Svinninge i Österåker om att det nu bygger ”hus vid havet på Täljehalvön”. En nyinflyttad skåning kan inte låta bli att dra på munnen och tycka att det är som när mäklare annonserar hus i Hörby som ”Österlenpärlor”. Det är inte likadant här. Men varför saluföra bostadshusen som att de ligger vid havet när de uppförs längst in i en vassrik vik? Så här beskriver Österåkers kommun området inför bebyggelseplanerna för området:
”Vassbältet och de sanka strandängarna som gränsar till den nuvarande åkermarken utgör självklara inslag i landskapsrummet. Dessa ska bevaras och utgöra del av en rekreationszon längs vattnet.”
”Viss vattenkontakt skapas genom en spång med utsiktsplats i yttre vasskanten och en gångbro över vikens inre del.(…) ”Utblickar mot vattnet har värnats.”
(Detaljplan för Täljöviken, Österåkers kommun, 2012, reviderad 2013)

Särskilt sista citatet tycker jag skiljer sig åt från företagets vision om var de bygger husen. Företaget skriver på hemsidan över projektet: ”Stort fokus har även lagts på att göra vattnet tillgängligt för alla. Här kommer utflyktssugna besökare att kunna bada, fiska och lägga i kajaken vid strandkanten, vilket är en ovanlig lyx i Stockholmsområdet.” ”Det mest slående för Täljöhalvön är nog närheten till havet.” Detta ”hav” är alltså en vassrik vik med ett vattendjup på högst tre meter vilken kommunen menar har sitt största värde på land där omsorgsfull undersökning har utförts över hur natur och fågelliv kan värnas om på bästa sätt inför de nya bostadsområdena som planeras där.

Österåkers kommun skriver i sin skötselplan för Täljövikens natur: ”Täljövikens stränder kantas av ett kontinuerligt vassbälte som varierar i mäktighet.” Området runt Täljöviken konstateras ha högt naturvärde och det främst genom vassvegetationen och strandängarna, dessa biotoper med sitt rika fågelliv har nogsamt inventerats av kommunen vilket redovisas i den 2013 uppgjorda skötselplanen. Här slås också fast att hela Näsudden med Täljöviken i kommunens översiktsplan har pekats ut som ”ekologiskt särskilt känsligt område” (ESKO) enligt miljöbalken.

”Vattenkontakten till Täljöviken är områdets stora rekreativa värde, men i det stadie av igenväxning som stränderna befinner sig i är utsikten begränsad. Det är också svårt att ta sig fram längs med vattnet eftersom vegetationen är hög och stigar saknas helt. Att komma fram till vattnet är egentligen bara möjligt vid den brygga som ägs av Täljövikens konferensanläggning.”, skriver skötselplanen vidare. Det finns en del att göra alltså för att nå det kommunala målet: ”Täljövikens inre och norra strand skall utvecklas till en öppen strandäng.”

Men det verkar vara ett större avstånd mellan byggföretagets syn på vad som är vitsen med att flytta till Täljöviken och hur kommunen ser på området. Är det så att ”havet” säljer bättre än att berätta om vass och strandängar? Lite Österlenkomplex, med andra ord? Byggföretaget kunde kanske börja med att kalla området för Täljöviken och Näsudden som kommunen gör och inte Täljöhalvön som ingenting heter på någon karta.

Vandringar till Åkersbergas vattenvägar

Jag har berättat för vänner i Malmö att här i Åkersberga når jag inom högst en timmes promenad med hunden alltid fram till en udde vid någon del av Långhundraleden. Här brukar jag rasta, äta ett äpple, ta ett foto och publicera det på sociala medier med frasen Greetings from, etc. 🙂

Närmast är att gå söderut till längst ut i småbåtshamnen, det tar en halvtimme från Slussholmen där jag bor. Här kan man se över Tunafjärden till Näs och de byggnader som tillhör ett utbildningscentrum där. Till vänster börjar Åkers kanal sin vattenväg norrut genom Åkersberga:

Småbåtshamnen Åkersberga

Vandrar jag istället ner till Näs och ut på Näsudden har jag på land ett mysigt litet naturreservat att ströva omkring i, och utsikten därifrån leder vidare söderut ut i Trälhavet:

Trälhavet, Åkersberga

Vänder jag kosan västerut istället hamnar jag vid Storträsket i Gottsunda. Den här vattensamlingen är en rest av en västligare väg för Långhundraleden från Trälhavet via Täljöviken, istället för via Tunafjärden och det som nu är Åkers kanal, och som istället fortsatte norrut via det som vi idag kan se resterna av genom Lillträsket respektive Storträsket och vattenrännorna som tar vid därefter längs golfbanans västra utkant för att slutligen nå Stavaviken vid Norrö. På klippan vid Storträskets östra sida ska Gottsunda fornborg finnas vilken en dag kräver ett besök tror jag:

Storträsket och Gottsunda fornborg.

En timmes promenad rakt norrut från hemmet leder vovven och mig till udden i norr på Norrö och Gavelberget där. Norrö är en egen fin värld för sig att vandra i och slutmålet sådär lite småhemligt. Här ses början på Stavaviken som går ner till vänster söderut medan åt höger bakom udden mynnar Prästfjärden upp från söder. Här vid udden förenas vattendragen norrut i Garnsviken och den fortsatta Långhundraleden:

udden på Norrö, Åkersberga

Vandrar jag längs Prästfjärdens östsida istället på Össebyvägen förbi kyrkan, kan jag vika ner på en väg till Garnsviksbadet, det tar sammanlagt 50 minuter. Här har jag framför mig från vänster Prästfjärden, Norrös udde och bakom den mynningen på Stavaviken:

Garnsviksbadet, Åkersberga

Tittar jag vid badplatsen norrut ser jag Garnsviken och Långhundraledens fortsättning in i Vallentuna kommun. Bye bye vikingaled!:

Garnsviken, Långhundraleden, Åkersberga

Sophanteringen var en lite sorglig överraskning!

Vi kan börja med en bild på en trevlig gråtrut som brukar sitta på just den stenen i forsen vid slussen för Åkers kanal:

Men sen måste jag få uttrycka hur förvånad jag blev när jag flyttade hit till Åkersberga och i mitt flerfamiljshus soprum bara fann två sorters kärl: bruna plasttunnor för matavfall och containrar för vad som här kallas för ”hushållssopor”. På stora skyltar inne i soprummet förmanas besökaren att inte slänga ”grovsopor”. Det sistnämnda är allt som inte får plats i en plastpåse för allt som går att kränga ner och dölja i en sån går i praktiken bra att slänga här.

Vi är långt från mitt Malmö där hushållen har att sortera allt som går att återvinna, den rest som inte passar in någonstans kallas ”restavfall”. Det som å andra sidan är för stort för tunnorna respektive tillhör andra sorteringskategorier som möbler, aluminium (värmeljushållarna!), etc, de får man köra till en återvinningsstation med. I carporten i mitt radhus hade jag två stora soptunnor som VA Syd debiterade mig sammanlagt drygt 200 kronor i månaden för i hämtningsavgift. Soptunnorna var vardera indelade i fyra fack för: färgat glas, ofärgat glas, metall, plast, tidningar, kartong, matavfall och restavfall. Man kunde vid tömningsdags även hänga på soptunnorna små behållare för batteri, elektronik och glödlampor, typ.

Min granne råkade sortera fel en gång vilket renhållningsarbetarna såg när de slumpartat lyfter på locken här och var så då tömde de inte hans tunna. Han ringde och klagade och fick besked att ska de komma ut extra för hans tunna kostar det extra. Det tackade han nej till och körde hem till mamma istället med soporna för att få plats till nästa ordinarie tömning. 🙂

Alltså i Malmö är sopor seriösa saker, men att man skulle kastas 20 år bakåt i tiden typ när jag öppnade dörren till soprummet för mitt nya hem, det trodde jag inte. Särskilt inte som det är så fint i mitt kök där förra lägenhetsinnehavaren installerat ett mycket praktiskt och elegant sopsorteringssytem under vasken:

Här har jag i miniformat mina åtta olika sorteringsvanor. Synd det inte finns en fortsättning i flerfamiljhusens soprum eller i enfamiljshusens soptunnor. Jag ser en del lösningar bland några flerfamiljshus, som jag kommit att gå förbi än så länge, att sortera mer än matavfall, men annars verkar matavfall jämte ”hushållssopor och grovsopor” vara den uppdelning som mäktas med. Ute i områdena kan det visst det stå stora containrar för ”tidningar”, men det är väl en rest från svunnen tid då folk prenumererade på en morgontidning…

Vad jag själv gör är att i samband med att jag ska storhandla livsmedel tömmer behållarna på ovan bild och först cyklar till en enskild återvinningsstation med innehållet. Där ser det ut som det också brukar göra i Malmö på såna ställen: överfyllda behållare och nersvinat runt om, suck. Jaja, det blir väl bättre även här! Malmö var först i Sverige en gång i tiden med såväl järnväg som motorväg så mer kvalitativ sopsortering på hemmaplan kanske kommer till Åkersberga också en dag. Låt oss avsluta med en ny trevlig bild från slussen i Åkers kanal. Kan du hitta alla sex storskrakarna? Klicka på bilden så den förstoras!