Har det varit så här högt vattenstånd de senaste hundra åren?

Träffade en man typ 90+ som bott i Åkersberga större delen av sitt liv och aldrig sett så mycket vatten i kanalen. Tur det är alar som kantar vattendraget för de trivs ju att stå i vatten. Favoritbänken ute på lilla udden vid Trälhavets Båtklubb befinner sig nu på en ö och en annan bänk står numer på en översvämmad brygga i kanalen. Gångbanan där skylten står och säger man inte får cykla bör man knappast gå på heller just nu.

Undrar vad orsaken är till det höga vattenståndet? Tänkte först att översvämningarna i kanalen hade att göra med att flödet genom densamma är drastiskt strypt genom vallen vid Slussholmen som behövs för renoveringsarbetena där, det kan bara rinna igenom mer begränsade vattenmängder där nu mot innan. Men det förklarar ju inte det höga vattenståndet ute vid Trälhavet?

I väntan på en cykelväg till Täby hinner Godot före?

Mitt senaste blogginlägg i följetongen vi kan kalla I väntan på en cykelväg till Täby har gett en reaktion från Mårten Thorslund i Österåkers Cykelgrupp. Han har publicerat sin kommentar i facebookgruppen Cykelpendlare Åkersberga och gett mig tillstånd att visa den här på min blogg också, Mårten Thorslund skriver:

1. Vad tycker Österåkers lokala cykelaktivistgrupp och andra lokala cykelpendlare om beskrivningen av kommunens ambitionsnivå? Hör av er! Mitt svar här är att jag personligen och jag tror jag talar för hela Österåkers cykelgrupp när jag säger att jag/vi tycker det är senfärdigt och svagt agerande av kommunen, undfallande i sitt agerande gentemot markägaren. Vi är fullt medvetna om att expropriering inte är en väg framåt (tydligen är de olagligt att expropriera för cykelväg, men går bra för annan trafikslag, vilket är intressant i sig). Men vad den politiska majoriteten och kommunens förtroendevalda (kommunstyrelsen och Tekniska nämnden inte minst) gör är att agera just svagt, undvikande (vi saknar en dialog trots utskickade enkäter, flertalet mejl inlägg och taggning av ansvariga politiker på sociala medier – så saknar vi svar – och då främst från den politiska majoriteten/styret.”

Gå in på ovan facebooklänk och läs fler kommentarer från Mårten Thorslund och andra som engagerar sig för att få till stånd en vettig cykelbana mellan i första hand Täljö och Rydbo, men även hela vägen därefter till Täby. Läs hur illa det är för barnfamiljer som flyttar till kommunens satsning på nya inflyttningsområden längs Roslagsbanan, se länk nederst, där barnen inte kan cykla till skolan. Arbetsvägen mellan Täljö och Rydbo har beläggning för arbetsfordon, saknar belysning, men har backar som kommunpolitikerna inte själva orkar trampa, i varje fall slöt bara ett fåtal upp för att i aktionsgruppens regi cykla sträckan i somras. Men småbarn ska alltså i mörker på uselt underlag störta utför på väg till skolan, är det tänkt?

Kommunen har en skyldighet att bygga ut kommunen längs med Roslagsbanan för att svara upp mot den kostsamma ändring och satsning som SL och regionen gör av smalspårsbanan med ny dragning och slutstation, etc. Men vem vill flytta dit om det inte går att vare sig för barn eller vuxna -och lådcyklar kommer inte ens igenom avspärrningarna- cykla till Åkersberga eller Arninge!

Sök i Facebook på #cykelvalet2022 så får du upp relevanta inlägg från Österåkers Cykelgrupp om cykelsituationen för pedaltrampare som försöker ta sig fram i tätortens gränstrakter. Nu senast redovisas vad kommunpolitikerna tycker om cykelvillkoren, en enkät skickades nyligen ut med skralt svarsresultat.

Cykelintresset bland kommunpolitikerna verkar såväl i teorin som i praktiken vara erbarmerligt lågt! Kom igen! Hör av dig du som är kommunpolitiker! Vad vill du göra åt situationen? Det är ju valår så vad har du att förlora? 🙂

Se Österåkers Cykelgrupps dokumentation av opinionsarbetet samt de kommunala handlingarna i ärendet cykelväg mellan Österåker och Täby.

Se Österåkers kommuns utbyggnadsplaner längs Roslagsbanan.

Trafikverket anlägger Arninge station, men Österåker bygger ingen cykelväg dit för det?

Nya kollektivtrafikknutpunkten Arninge station är nu invigd, den ligger omkring 12 km bort från Åkersberga. Om man cyklar. Men det senare kan man inte för det finns inte någon riktig cykelbana mellan grannkommunerna Österåker och Täby. På Trafikverkets hemsida kan man läsa: ”Arninge station är en ny effektiv bytespunkt här i nordöstra Stockholm som gör det enklare att resa hållbart och göra smidiga, snabba och säkra byten mellan buss, cykel, tåg och bil. Här finns även en handelsplats och parkeringsmöjligheter för pendlare. Tillgängligheten ger människor stora förbättringar i vardagen.”
De påståendena gjorde mig nyfiken på hur Trafikverket ser på Österåkers ovilja att prioritera möjligheten att kunna cykla till Arninge. Så jag skrev den 5/1 2022 och frågade. Nedan följer svaret som kom sex dagar senare, tack för det, från projektbeställaren på Trafikverket för projekt Arninge station, Anna Blomstedt. Hon skriver att hon tillhör den del av Trafikverket som heter Planering vars verksamhet ”bland annat ansvarar för planering av statlig  infrastruktur och eftersom det ofta handlar om att planera åtgärder som ska genomföras nära eller på annat sätt påverkar andra parters anläggningar har vi även mycket dialog med t.ex. kommuner om deras planarbete.” Här nedan följer hennes i mitt tycke mycket intressanta svar!

”Inom projektet har det egentligen inte byggts några nya gång- och cykelvägar till och från den nya stationen utan när det kommer till förbättringar för cykeltrafiken handlar det främst om att förbättra möjligheten till kombinationsresor för till exempel cykel och tåg. Därför har parkeringsmöjligheterna för cyklar förbättrats vid Arninge station. På liknande sätt som det redan finns idag att ta sig med cykel inom Åkersberga till Åkersberga station, parkera cykel och sedan resa vidare med Roslagsbanan eller buss.

Som du verkar väl medveten om är det kommunen som ansvarar för eventuell utbyggnad av en cykelväg mellan Åkersberga. Trafikverket kan, enligt dagens regelverk, endast bygga gång- och cykelväg om den går längs med en befintlig eller planerad statlig bilväg. Vad gäller kommunens planer är det kommunala självstyret och kommunala planmonopolet starkt i Sverige, enligt lagstiftarens ambitioner. Trafikverket har egentligen inga möjligheter att påverka vad en kommun gör och inte gör.

Med det sagt innebär det inte att vi inte samarbetar och för dialog om sådana frågor som berör gemensamma intressen. Till exempel deltar både Trafikverket och Österåkers kommun i arbetet med den regionala cykelplanen och utpekandet av regionala cykelstråk. Den regionala cykelplanen tas fram av Region Stockholm i samverkan med länets kommuner och Trafikverket och syftar till att ge förutsättningar för en regionalt sammanhållen planering för ökad cykling. Du kan läsa mer om den här: https://www.regionstockholm.se/verksamhet/Regional-utveckling/transport-och-infrastruktur/det-regionala-cykelkansliet2/regional-cykelplan/

Ett annat exempel är en åtgärdsvalsstudie (ÅVS) som har genomförts gemensamt av Trafikverket och Österåkers kommun där en av åtgärderna som föreslås är ett cykelstråk mellan Åkersberga och Arninge längs med Roslagsbanan. Ansvaret för att eventuellt gå vidare med dessa planer ligger hos kommunen. Trafikverkets tolkning är dock att kommunen har ambitionen gå vidare med planerna på att bygga ut gång- och cykelvägen mellan Arninge och Åkersberga men att man idag är i ett mycket tidigt skede i planeringen.
Anna Blomstedt
Åtgärdsbeställare
anna.blomstedt@trafikverket.se
trafikverket.se

Det jag blir nyfiken på är tre saker:
1. Vad tycker Österåkers lokala cykelaktivistgrupp och andra lokala cykelpendlare om beskrivningen av kommunens ambitionsnivå? Hör av er!
2. Håller Österåkers kommunpolitiker med om Trafikverkets syn på Österåkers kommun i den här frågan? Eller är ni mer aktiva? Hör av er!
3. Jag har skrivit till Trafikverket igen för jag blev nyfiken på en detalj i Anna Blomstedts svar och skrev nu så här:
”Intressant att utförande och kostnad för cykelväg är Trafikverkets ansvar enbart om cykelvägen ska löpa längs med statligt anlagd bilväg. Det vore jätteintressant få information om det här är en liten exkluderande lapsus i regelverket eller om det bara är Österåker som behöver en cykelbana bredvid en järnväg? Nu är inte Roslagsbanan statlig, utan landstingsägd så det hade väl inte hjälpt om det hade varit på Trafikverkets bord att anlägga cykelbanor jämte såväl statliga bilvägar som dito järnvägar. Men finns det mer att säga eller veta eller läsa om när det gäller cykelbanor bredvid järnvägar får du gärna berätta eller tipsa mig.” Finns det mer att veta om just detta publicerar jag det på bloggen.

Det var det hele så länge! Hör gärna av dig du som läser detta och har synpunkter på cykelpendlingens möjligheter mellan Österåker och omvärlden!

Romaner i trilogiform får en att fundera…

Jag har i år läst två litterära trilogier som får mig att fundera på vad formen gör med romanerna.
Först Niklas Natt och Dags 1793, 1794 och 1795. Författaren går ut starkt i första delen och skriver den äckligaste handling jag varit med om. En slukande skräckläsning rakt igenom. På köpet lysande stockholmsskildring ur främst de fattigas perspektiv, tidstrogen detaljrikedom och ett anpassat lyhört språk. Motbjudande spännande!
Andra delen har det taskiga läget att man som läsare förväntar sig samma täta, snabba okända berättelse med allt fler in- och utgångar. Men det får man inte, och det man fick hade jag svårt att inte bli lite irriterad på för jag hade fel förväntningar.
Tvåan, 1794, kan nog sägas vara en transportsträcka för att lite lugnare föra huvudpersonerna vidare ut i nya fasor och faser av berättelsen. Scenen är lagd i första delen och man vet vad det hela kan handla om. Så en viktig del av upplevelsen att läsa 1793 finns av förklarliga skäl inte i 1794. Jag anar dock att den här mellanakten är nödvändig för den stora finalen som jag hoppades 1795 skulle bli!
Och det blev den! Allt är bekant, men här fördjupas handling och språk och författaren tycks skymta i besjälade miljöbeskrivningar och filosofiska funderingar. Romanserien bottnar i sig självt med trean och verket är fullödigt och färdigt.

Sen läste jag Fredrik Sjöbergs Flugfällan, Flyktkonsten och Russinkungen. Detta är tre separata berättelser som bara har det gemensamt egentligen att författaren, som är subjektet i böckerna, tar upp de tidigare verken i de senare delarna. Men ändå hänger delarna ihop och det för att författaren är på spaning efter spåren av en annan människas liv och samtidigt följer även sitt eget i avsnitten. Flugfällan handlar om den svenske entomologen och upptäcktsresanden René Malaise, Flyktkonsten om målaren Gunnar Widforss och Russinkungen om daggmaskforskaren och russinodlaren Gustaf Eisen. Fredrik Sjöberg är inte lik någon annan författare och det är härligt få stifta bekantskap med en ny essäist, får jag väl kalla honom. Ett underbart språk, roliga infallsvinklar och dito beskrivningar och, givetvis, tre tacksamma gestalter att vara på spaning efter. Vilka öden och berättelser Fredrik Sjöberg har fått tag på och skriver så fängslande och nydanande roligt om!
Men även här är det som i ovannämnda trilogi: allt är hänförande nytt att ta del av i första boken medan gestaltning och tematik känns igen i nästa och man blir där aldrig överraskad utan snarare lite irriterad, berättelsen går långsamt fram på tomgång, känns det som… Men så i den avslutande delen ett fyrverkeri av stolta utsagor och litterära upptäckter. Dock inte lika rolig som den första delen utan likt sista delen i Natt och Dags trilogi fördjupad i sina tankegångar. Kanske var tvåan nödvändig att vara precis som den är och för den som läser den boken först kanske upplevelsen blir en annan?

Jag funderar på om det mönster jag tycker mig ha funnit i ovan två trebandsverk är ett allmänt mönster. Jag tycker det stämmer väldigt bra in även på J.R.R. Tolkiens Ringentrilogi.

Finns det fler? Vad säger du?

Skulpturer dag och natt, Malmö – Åkersberga

Jag bor vid Åkers kanal och älskar skulpturerna som kantar den. En del var märkligt bekanta tills jag kom på varför. Konstverken är belysta på nätterna vilket skapar andra intryck. Här några av dem.

Rymdvolym av Bengt Amundin från 1968. Skulpturen är väldigt fin att gå runt, precis som det ska vara, och den samarbetar fint med ljuset oavsett om det är det naturliga eller artificiella, tycker jag.

En som är ganska stum i dagsljus, men lever upp rejält när den lyses upp inifrån är Kusinerna av Monica Goras från 2013. Gruppen är perfekt placerad vid en lekplats som är försedd med blått och grönt effektljus. Kusinernas egen varma orangea utstrålning är så mysig!

Som nyinflyttad i februari 2020 kände jag omedelbart igen formspråket och visst är Goras representerad i min gamla hemstad Malmö: Länk till foto på Monica Goras konstverk vid akutintaget till Skånes universitetssjukhus i Malmö

Längre tid tog det innan jag förstod varför Förklädd gud av Lena Lervik från 2017, se nedan, hade något bekant över sig. Det var först när jag nu i november 2021 fick syn på ett foto av verket Pojke med gäss som står i Slottsparken i Malmö som jag kände igen gossen som jag många gånger gått förbi. Kroppsform och uttryck gick igen.

Det är kanske samma skulptör, tänkte jag och googlade. Men det var det inte, malmöverket är gjort av Thomas Qvarsebo 1978, fast det finns ändå en överraskande koppling: Enligt Wikipedia heter Thomas Qvarsebos hustru Lena Lervik! Kanske har de två skulptörerna använt samma gosse som modell, funderade jag då, men det är nästan 40 år mellan verken så det stämmer nog inte heller. Skulle vara roligt att få veta om det finns en bakomliggande förklaring till även pojkarnas släktskap?

Länk till Thomas Qvarsebos Pojke med gäss i Slottsparken i Malmö

Sist i kavalkaden har vi Sense of touch av Viktor Korneev från 2015. Den är kraftfull på ett charmigt sätt. Men upplysningen nattetid tycker jag gör den oavsiktligt rolig. Jag undrar om inte belysningen borde komma uppifrån istället?

Spelet om klimatet, gastkramande läsning som kräver uppföljare!

Jag har länge hållit en avvaktande linje gentemot klimatkrisen, varit skeptisk till såväl att det fanns en kris som att det var människan som orsakat den. Det var som att jag också struntade i om det gick att göra något åt situationen, hur den nu än var, för människan var bara det sämsta som drabbat planeten så om vår tid var ute, så bra för natur och de andra djuren, det bekymmersamma var bara om vi hann förstöra och utrota ännu mer innan vi dog ut. Jag kunde bli arg på att min inställning, att vi är skyldiga djur och natur högsta omsorg och respekt, inte räknades utan att det bara handlade om klimatet. Jag skiter i klimatet, tänkte jag. Och glodde surt på klimataktivister som klädde ut sig i plastskynken och målade med miljöfarliga färger på otillåtna platser.

Till slut förstod jag att det var dessa aktivister som var ett rött skynke för min klarsyn på klimatkrisen. För vem vill förknippas med sådana idioter? Inte jag i alla fall. Miljöfascister kallar jag dem numer. Deras självförhärligande aktivism är enbart klandervärd, såväl ur demokratisynpunkt som ur perspektivet att få till ett samfällt handlande som vänder skutan rätt. Deras agerande är subversivt och spelar helt andra krafter i händerna. Jag skulle vilja läsa en bok som redde ut dem närmare. Typ om Maths Nilsson skrev en uppföljare till Spelet om klimatet, Vem kan man lita på i klimatdebatten? (Roos Tegnér, 2021).

Jag hade precis lagt ifrån mig ännu en jättebra kriminalroman av min favoritförfattare i den genren: Tana French, och bestämt mig för att ta itu med en angelägen faktabok. Föga anade jag att Spelet om klimatet skulle bli en ännu mer gastkramande läsning än förra alstret. Och den här är värre därtill eftersom den handlar om verkligheten.

Det Maths Nilsson gör är att metodiskt bena ur klimatkrisen från dess kvasiföreträdare, alla lobbyorganisationer för fossilindustrin, skeptiker som kör egna race, köpta forskare som fuskar med data, politikersatsningar för att behålla makten på jordens bekostnad. Etc. Nilsson har lagt ner ett jättearbete inte bara på att ta reda på fakta utan att skriva begripligt om detta också även om det är obegripligt hur dessa oegentligheter som kommer i dagen har kunnat fortgå. En av två viktiga böcker att läsa! Den andra är en som behövs för att häva slagsidan Spelet om klimatet ändå har. För det enda jag har att invända mot Maths bok är det han skriver på sidan 195: ”Somliga i klimatdebatten menar därför att det inte är klimathotsskeptikerna som är det verkliga problemet utan klimatalarmisterna: deras överdrifter kommer bara att förhindra effektiva lösningar. Jag tycker det är historielöst. Miljön har blivit bättre för att samhället har agerat. Och faktum är att alarmism och aktivism har varit avgörande faktorer för att dessa förändringar kommit till stånd.”

Jag vill ogärna skriva att Nilsson ovan har en naiv samhällssyn, men låt mig drista om ovan att han verkar förväxla korrelation med kausalitet. Aktivisters agerande är det som ligger i tiden, samma tid som andra krafter också verkar i. Och snälla: aktivister kan inte ha tolkningsföreträde på begreppet ”samhället”. ”Varför ska de som vill agera på vetenskapliga fakta kallas för aktivister i nedlåtande ordalag?”, undrar Maths Nilsson på sidan 196. Kanske för att agerandet inte sker utav vetenskapliga skäl.

Ovan invändning är den enda jag har gentemot Spelet om klimatet där Maths Nilsson annars gör förtjänstfullt räfst och rättarting med dem som av olika pekuniära eller andra orsaker är motståndare till att se klimatkrisen för vad den är, han drar sakligt och metodiskt ut potentater och organisationer i ljuset en efter en. Han kramar alltså enbart lite väl mycket dem som finns åt andra hållet, tycker jag. Det är här jag saknar perspektivet i den likaledes gastkramande analys som Patrik Oksanen gör i Skarpa skärvor som jag skrivit om på min andra blogg, se länken.

Efter att ha läst Nilssons bok har jag nu dock slutligen helhjärtat lagt alla ägg i korgen: vi har en klimatkris, människan har orsakat den och vi måste också göra något åt den för inte bara naturen och de andra djurens skull utan även människans. Det som distraherat mig inför detta totala ställningstagande tidigare är de så kallade klimataktivisterna, dessa måste synas lika hårt i sömmarna som de -andra- subversiva krafter Nilsson tar upp i Spelet om klimatet. För klimataktivisterna, som jag känner dem, har knappast demokrati som slutmål i sin kamp och därför hör de inte hemma i ett tacktal för att göra något åt klimatkrisen.

Skulle gärna vilja läsa en uppföljare till endera av de två böcker jag starkt rekommenderar här ovan, en som fortsätter Oksanens väg att se vilka krafter som ger sitt stöd till marginaliserade grupper i politiken och i nya boken då hur detta hänger ihop med klimataktivism. Säkert en lika gastkramande läsning det.

Hoppas planeten en dag slipper idioten människan…

Skylten ljuger. Här betar inte längre några får. Det kommer det aldrig mer att göra heller. Sommaren 2021 var den sista som fårfarmaren i Åkersberga hade sina djur på sommarbete i Röllingby backar. Fåren hämtades hem för några veckor sen, det vill säga de var ett antal mindre än vad som släpptes ut i våras.

Precis som i fjor, etc, så har några lamm dött på grund av människor. Det är inte så att lammen handgripligen har avlivats. Men de har jagats av små söta människobarn som bara sprungit efter lammen för att klappa dessa. Det kan man ju läsa om i minsta barnbok eller se på TV att barn och djur hör ihop, de är vänner och djur vill såå gärna bli klappade. Så föräldrarna är bara snälla som låter barnen springa efter de små rara djuren. Det som dock blir den ofrånkomliga konsekvensen är att lammet stressas och lägger sig ner för att dö, vilket det också gör. Ett par sådana händelser varje sommar.

Plus de människor som inte iakttar demokratiskt fattade lagar och ordningsregler vad det gäller koppeltvång för hundar inom kommunen. Sådana människor kallar jag fascister, för det är så det börjar med att sätta sig över andra människor och ge sig tolkningsföreträde över demokratin och inkräkta på andras livsutrymme. Några får och lamm blir varje sommar rivna eller stressade till döds av dessa personers lössläppta hundar.

Vad är det för fel på folk? Varför fattar vi inte att ”djur är också mänskor” och att vi självklart ska visa hänsyn till alla levande varelser och behandla dem väl medan de lever? Jag kan inte hjälpa det, men jag tror att ”gulliga” djurböcker för barn, djurgårdar och zoo, hemska djurmatsfabriker, etc hjälper till att avtrubba vårt omdöme. Djur blir till för oss, något gulligt att leka med. Något vi kan behandla hur som helst.

Jag tror det hade varit bättre om djurfabriker förbjöds och det bara fanns kravmärkt kött från djur som fått lov att leva sina normala djurliv i högre grad än nu, alltså att djuren föddes upp på ett värdigt sätt och så fick det bli dyrare att äta kött, vi behöver animaliskt protein, men inte så mycket som vi vräker i oss idag. Barnböcker borde berätta sanningen om hur lite djur vill ha med oss att göra, hur de egentligen är, etc. Så vi får en annan syn på tamboskap: Att de lever sina liv tillsammans med oss på den här planeten och den ene är inte mer värd än den andre. Vi behöver tamboskap på flera sätt, dels som mat, men dels för att hålla landskapen öppna. Kor och får är suveräna för detta. Medan människan är usel på att sätta sig in i andras livsbetingelser och respektera dessa. En del hundägare vill ju inte ens koppla sina hundar…

Brita Kurck lät bygga Österåkers kyrka, det syns!

Österåkers kyrka vilar på urgammal grund men sitt nuvarande utseende fick kyrkan i och med en ombyggnad vid mitten av 1600-talet. Detta omfattande arbete bekostades av Birgitta Kurck på Smedby, änka efter riksrådet Gabriel Oxenstierna. På fasaden ser vi spår av dessa adelsfamiljer:

Övre raden, Bild 1:Oxenstiernas vapen till vänster: en oxpanna (Oxenstirn betyder ”oxpanna” på tyska) med öron och uppåtsträvande horn och till höger den numer utdöda friherrliga ätten Kurcks vapen; två hjärtan över och under två bjälkar.
Bild 2: Ett utsirat ankarslut som ser ut som en fri omformning av Oxenstiernas vapen, öronen har kommit nedanför pannan på oxhuvudet…
Nedre raden, Bild 1: Även nyckelhålet till en av kyrkans dörrar utsmyckades med den donerade familjens vapen.
Bild 2 och 3: Ankarslut a la Oxenstierna samt bredvid mer tidstypiska. Det går att datera byggnader efter hur de här slutstegen på ankarjärnen inne i byggnaderna ser ut. Ett ankarjärn är alltså en anordning i en byggnad som håller ihop olika delar genom ett inlagt järn. Trä- och järnbalkar förankras i ett angränsande murverk  genom att på balkarnas änden skjuter det ut ankarjärn. Ankarjärnet avslutas i regel med en smidd ögla. Ankarsluten fungerar som en sprint som träs genom öglan. Ankarjärn och ankarslutar utfördes på äldre byggnader av stångjärn som smiddes till önskad form. (Wikipedia)

Om Brita Kurck och hennes ättlingar kan man läsa följande i ”Anteckningar om svenska qvinnor” som Projekt Runeberg tillhandahåller på internet:

Kurck, Brita, dotter af riksrådet och presidenten Jöns K., blef 1645 gift med rikskammarrådet Gabriel Oxenstjerna. Hon lät uppbygga Åkers kyrka i Roslagen, med ättens familjgraf, samt stenhuset på Margretelund. Hon skänkte till sockenkyrkan en altartafla af Spagnoletto, som konung Gustaf III fick utbyta mot en kopia och 600 rdr species. Originalet förvaras i Riksmuseum.
– Mannen blef efter sin död upphöjd i grefligt stånd.
– Enda dottern Märtha blef 1669 gift med öfversten Evert Horn; varande deras bröllop det första som efter nya ordningen skedde. – Grefvinnan Brita Oxenstjerna dog 1671, och med son-sons-sonen Gabriel, som afled 1803, utgick den grefliga ätten till Kronoborg. Denne ättling af en så lysande stam förstörde i sin ungdom all sin ärfda förmögenhet, avancerade till löjtnant vid Dragonerna, men blef för hvarjehanda brott dömd till lifstidsfängelse på Malmö fästning. Slapp ut, tog tjenst vid Lifgardet som simpel karl och kunde icke förmås att ändra sitt lefnadssätt.

Så gick det för den grevliga ätten Oxenstierna af Croneberg, mer om dess uppgång och fall står här.

Brita Kurck står även bakom det nuvarande utseendet på Margretelunds slott vid Trälhavet i Åkersberga vilket är från 1658. Slottet har en lång historia som du kan läsa om bland annat i Milstolpen nr2/2011 (finns på Österåkers bibliotek i Åkersberga eller så kan du rekvirera den genom Österåkers hembygdsförening: mail@milstolpen.org).

Här står ett kulturarv och förfaller!

Jag lade märke till det lilla öde huset vid Svinningevägen så fort jag flyttade hit till Åkersberga i februari 2020 och började promenera omkring i min nya hembygd. Nyfiket kunde jag leta fram att det här var Husbys gamla tvättstuga! Det har intill funnits en vattenkälla vilket ännu går att se spår av, men att en smedja också ska ha verkat här anas ingenting. Stugan var både vacker och sorglig i sitt åldrande, för detta förfall, var det verkligen oundvikligt? Kunde inte huset hjälpas tillbaka till livet och bli ett monument över gångna tiders slit, ett landmärke över småfolkets historia i allmänhet, men över kvinnors vardag i synnerhet. Tvättstugan säger mer om hur livet kunde te sig förr för de flesta i Sverige än vad ståtliga slott berättar. De senare brukar omhuldas i bevarandeplaner, men har vi inte kommit längre än att se till andra byggnader också?

Jag lämnade därför in ett medborgarförslag i ärendet sommaren 2020 om att kommunen bättre borde ta hand om stugan och dess historia. Av en slump kom jag dock att få ögonen på följande:

I en plankarta från Österåkers kommun 2004 över området där tvättstugan står är huset märkt med Q1. I teckenförklaringsspalten där står att läsa: Q1 = ”Byggnaden får ej rivas, de karaktärsdrag som angivits i planbeskrivningen ska bibehållas och befintlig exteriör ska bevaras, underhåll ska ske med ursprungliga material och kulörer.” (Källa: ”Detaljplan för utökning av Hagby golfbana och Heliporten (del av fastigheten Hagby 1:5) Österåkers kommun, Stockholms län Upprättad den 1 maj 2004 på stadsarkitektkontoret i Åkersberga Rev. 31 augusti 2004)

Ovanstående uppgifter gjorde att jag ändrade mitt medborgarförslag till en anmälan om tillsyn till Byggnadsnämnden i Österåkers kommun. Den 5 september 2020 skickade jag in min anmälan då jag också infogade nedan från sidan 6 i kommunens antagandehandling/planbeskrivning i förslaget till ovannämnda detaljplan rev 2004-08-31:
” Inom området finns en mindre byggnad med en gammal bykälla, Husby brunn. Den var tidigare Husbykullens enda vattentillgång och en samlingsplats för byborna på Husbykullen. Det har även varit både tvätthus och smedja. Brunnen är kullerstensatt och har alltid haft rikligt med vatten. Huset är byggt av falurött liggtimmer och det har ett sadeltak av enkupigt tegel. Den gamla byggnaden är kulturhistoriskt värdefull och det är en del av den bevaransvärda miljön på Husbykullen. Därför skyddas och bevaras den genom skyddsbestämmelse i planen. Husets karaktärsdrag ska bibehållas och exteriören får ej förändras.”

Det har nu snart gått ett år sen min anmälan och ingenting har hänt för att rädda huset. Vid mina påstötningar hos Byggnadsnämnden har svaret varit att nämnden sedan pandemin startade har översköljts av ansökningar om bygglov och liknande i en sådan aldrig tidigare skådad mängd att verksamheten i stort blivit lidande. Nu i höst ska dock nyanställningar ske varvid nämnden hoppas komma ikapp. Det hoppas jag också.

Men jag finner det ändå anmärkningsvärt att anmälningar om skyddstillsyn av kuturhistoriska byggnader inte prioriteras framför ansökningar om att typ bygga ut en veranda?

Jag fortsätter att ibland passera den gamla tvättstugan som fullt synlig från Svinningevägen fortsätter sin tillvaro, till synes övergiven av alla, inte minst av fastighetsägaren själv. Stugan och marken ägs av Österåkers golfklubb. Den fick som fastighetsägare tillfälle att skicka in ett svar till Byggnadsnämnden med anledning av min anmälan. Det svaret brukar jag förundras över. Tänk att plötsligt bli varse att det står ett hus på ens tomt, att detta hus är Q-märkt och att det är markägaren som har att ta hand om det? Läs själva i den till kommunen inkomna handlingen från Österåkers golfklubb (Dnr BN 2020-001045 – Ankom 2020-11-30) där jag citerar följande:

”Måste erkänna att vi blev väldigt förvånade över detta mejl _ Jag har hört mig för internt för att följa upp gällande byggnaden samt med de personer som var med från vår sida under detaljplansarbetet. De är lika förvånade som jag _
Vi vill gärna träffa er för att gå igenom denna fråga samt vem som bär ansvar för byggnaden och dess skick – känns inte rätt att detaljplanen kan tvinga en markägare att underhålla, i detta fall denna byggnaden.”

Jag önskar att tvättstugan kommer under behandling av någon som det känns rätt för att ta hand om ett kulturarv. Och det snarast!

Tre trevliga tävlingar i Åkersbergaterrängen

Av en slump finns det i sommar tre trevliga lokala terrängtävlingar i Åkersberga och här får du info om dem:

  1. Hitta ut Österåker. Här ska du med hjälp av en karta leta kontroller runt om i och utanför Åkersberga. I en särskild nerladdad mobilapp markeras lösenorden som står på de sammanlagt 102 kontrollpinnarna som är lite dolt nerkörda här och var.
    Verktyg: Mobilappen Hittaut. Papperskarta som skickats ut till alla hushåll i kommunen och som också kan hämtas på biblioteket i Åkersberga och i Alceahuset. (Karta finns också i appen, men papperskartan har mycket info och ger bättre överskådlighet så den rekommenderas att du skaffar.)
    Tävlingsperiod: 29/4 – 7/11 2021
    Mer info: https://www.orientering.se/provapaaktiviteter/hittaut/osteraker/ På webbsidan har du också karta och kan logga in för att markera lösenord, mindre smidigt än appen, men det funkar.
    Arrangör: Österåkers kommun och Orienteringsklubben OK Österåker
  2. Upptäck Österåker på hjul. Cykla, gå med barnvagn eller rullator eller åk rullstol och liknande och ta dig fram till åtminstone 10 av 22 angivna platser. Där tar du en selfie så man ser dig, vad du rullar fram med och den angivna platsen. OBS: cyklister måste ta de tio platser som i infobroschyren är utmärkt med cykel. (Det missade jag som flängde runt hela Åkersberga under två timmar på min cykel och tog selfies på tio platser, jättenöjd tills jag skulle skicka in fotona och såg att bara en kontrollstation var ett obligatoriskt cykelmål…)
    Verktyg: Rullande transportfordon, kamera, särskild cykelkarta med utprickade fotostationer samt infobroschyr där du ser exakt var och hur fotona ska tas och info hur du ska göra med bilderna.
    Mer info: I kommunhuset Alcea samt på Österåkers bibliotek i Åkersberga och på Ljusterö finns all info i pappersform. Men du kan här:
    Ladda ner infobroschyren och den särskilda cykelkartan med markerade fotoplatser
    Tävlingsperiod: Från maj till 31 augusti 2021
    Arrangör: Naturskyddsföreningen Österåker
  3. Åkersbergaquiz. Frågesportstävling med 12 frågor som handlar om olika fenomen i Åkersberga. Vandra mellan frågestationerna och hitta svaren när dessa finns på plats och ta hjälp av internet när detta behövs för att hitta svaren.
    Verktyg. Du behöver ladda ner och skriva ut frågeformuläret
    Mer info: Allt du behöver veta står på frågeformuläret.
    Tävlingsperiod: Från juni till 1 augusti 2021
    Arrangör: Österåkers Hembygdsförening