Jag har skickat ett klipp ur veckans Kanalen till mitt husorgan Grönköpings Veckoblad. Det är en artikel om vad som ska hända i Åkersberga och som verkar som hämtat ur Grönköpings liv och leverne. Jag tror tidningen där kan ta en del meningar rakt av för att göra en fiktiv nyhet från Grönköping.
Tipset gäller vad som ska hända med närtrafiklinje 968. Det står först: ”Idag kan vi inte ge ett exakt datum för när vi kommer igång med det nya dynamiska upplägget med de virtuella hållplatserna.”. Floskelansamlingen känns igen från andra myndighetsutskick än som här från Region Stockholm och finns säkert som kortkommando på kommunala datorer.
Men det som är ett djärvt steg vidare i hur man kan behandla ”gamlingar” som ju är målgrupp för busslinje 968 står längre ner i artikeln (målpunkt=virtuell hållplats): ”Varje målpunkt kommer att ha ett priovärde och de målpunkter som man åker till med bokade besök som till exempel vårdcentral eller tandläkare har priovärde 1, medan målpunkter med aktiviteter som mål har prio 2 och nöjen inklusive butiker har prio 3.”.
Märk väl att busslinje 968 kostar lika mycket att resa med som annan SL-trafik. Men här ska man nu alltså även behöva uppge syftet med sin resa. Och så är det därtill bestämt från början hur dessa ska prioriteras. Vilken annan resandekategori kan man tänka sig behandla på det här viset?
Det kommer nog inte att bli något problem; appen som är tänkt ska användas för att boka dessa ”dynamiska” resor har ännu inte fåtts att fungera. Den vill kanske inte vara med på sånt här trams, för att inte tala om de som ska tvingas använda appen för att komma åt upplägget med de virtuella hållplatserna och dito prioriterade målpunkter.
I senaste numret av Kanalen (39/2025) är kommunens eget reklamblad infogat: Ditt Österåker #6 oktober/november 2025. Här kan man underhållas av en sida om ”Upplev Österåker i höst och vinter” Och som alltid så berättas det om denna skärgård som kommunen är en del av; texten informerar om allt spännande och trevligt som finns att upptäcka där ute på öarna. Och så står det hjälpsamt: ”Med buss och färja är det möjligt att ta sig till Husarö, Ingmarsö och Finnhamn från Åkersberga station. Planera din resa med SL-appen eller på SL.se.”
Men låt oss göra så! Jag knappar in i appen att jag just vill resa från Åkersberga station till Husarö och sedan tillbaka igen. Jag kan då för en vardag i november, aktuellt ju, välja mellan följande turer:
Från Åkersberga till Husarö: 02.46-08.20, 07.36 – 09.25, 08.10 -12.10, 15.19 -16.55, 16.52-18.50, 18.59-20.40, 20.39-07.15. Från Husarö till Åkersberga: 05.55-07.54, 07.15-09.12, 14.50-17.51, 17.09-18.48, 18.50-20.52.
Ovan står samtliga resor i SL:s regi. Om jag alltså lämnar Åkersberga 08.10 är jag efter 4 timmars resa (!) på Husarö och har då att stanna där 2 timmar och 40 minuter innan jag kan ta en färja hem och med det vara tillbaka i Åkersberga 17.51. Jag kan även åka från Åkersberga tidigare och då går resan ut på halva tiden, men då måste jag stanna på Husarö i nästan fem och halv timme istället. Jag kan ta en senare färjeförbindelse från Husarö också, bara jag inte missar att sista båten till fastlandet går 18.50. Och det då med en färjeförbindelse som måste beställas innan och det senast en timme innan avgång.
Vad man kan utläsa ur tiderna ovan är också att det alltså inte finns någon trafik i någon av riktningarna efter morgonturerna vid 7-8 och fram till 15.
Det här är inte en tidtabell värdigt en kommun som kallar sig möjligheternas skärgårdskommun! Speciellt inte som inte en enda båtförbindelse någonstans ut i skärgården avgår direkt från kommunens huvudort Åkersberga heller!
Antingen blir Österåker vad den påstår att den är eller så får den byta ut floskeln mot något som bättre stämmer med verkligheten. Om det ska finnas någon anständighet i vad man säger är fallet!
P.S. Det ser minst lika illa ut när det gäller de andra destinationerna, Ingmarsö och Finnhamn. Själv har jag besökt Ljusterö en gång på de snart sex år som jag har bott i kommunen, men aldrig någon gång upplevt att jag bor i en skärgårdskommun eller fått lust att göra en tur ut till fler öar. Undrar varför…
Det har samlat ihop sig lite för kommunen nya signifikanta händelser sedan jag rapporterade senast om sådant som är som hämtat ur Grönköpings Veckoblad -mitt nya husorgan, den enda tidning som får mig att bättre förstå Österåker genom likheterna.
Roslagsvatten, ett företag som har till uppdrag att försörja kommunen med vatten, avlopp och avfallshantering, bjöd i våras in boende på Ingmarsö för ett så kallat dialogmöte om förändringar i avfallshanteringen. Mötet behövdes för att reda ut öbornas ilskna reaktion på vad som komma skulle, tyckte Roslagsvatten och bokade möteslokal i Alceahuset, kommunhuset, till en marsdag mellan 16.30-17.30. Ingen öbo skulle dock kunna vara med. Varför?
Jo: Sista färjan till Ingmarsö från Ljusterö, en ö norr om Åkersberga, går strax efter att mötet skulle sluta. Det finns som bekant ingen färjeförbindelse direkt från fastlandet ut till kommunens alla andra öar i skärgården. Och den regionala båttrafik som körs verkar ju inte ens ha till syfte att föra öbor till stan på morgonen och hem på kvällen för sista turen ut till Ingmarsö går alltså 17.50. Och då från östra sidan på en stor ö som man har att ta sig till först vilket görs genom att anlita en statlig färjeförbindelse mellan Ljusterö och fastlandsorten Östanå en bit norr om Åkersberga. Det här tog Roslagsvatten inte reda på innan, deras intresse för skärgårdsöarna verkar lika genuint som kommmunens. Läs mer i tidningen Kanalen 27/2 2025.
När det är som ovan är det ett hån av kommunen att saluföra sig som möjligheternas skärgårdskommun. Österåker har landets lägsta kommunalskattesats sen många år och det är ju tydligt vem som gynnas av det och vem som är fattigare här än i en kommun som försöker se till fler grupper i samhället. Jag har tjatat om frånvaron av färjeförbindelser från Åkersberga och jag har tjatat om frånvaron av cykelbanor, men jag måste bara nämna det svar jag fick när jag pratade med kommunen en gång om varför det inte finns cykelbanor på de för sådana trafikanter livsfarliga vägar till de kommunala badplatserna Garnsviken och Domarudden. Det finns fornlämningar längs vägarna och sådana får inte förstöras, blev svaret. Jämte att markägare var ovilliga att avyttra mark för ämnet.
Det är då, som vanligt, tragikomiskt att ta del av vad andra delar av kommunen sysslar med. Som att projektera för det kommande bostadsbyggandet vid Husby-Hagby. I remissutlåtandena över detaljplanen reagerar Länsstyrelsen på att kommunen vill flytta på fornminne för att kunna genomföra sin planering. Länsstyrelsen muttrar i sitt svar att kommunen måste ansöka bättre om sådant och att arkeologiska undersökningar måste göras. (Men det går alltså att flytta på fornminnen…) Länsstyrelsen har även allvarliga synpunkter på kommunens beräkningar om rasriskerna i området. Detaljplan för Hagby Äng och Kulle etapp 1, granskningsutlåtanden från remissinstanserna, 2022-11-14.
Så ibland, när det passar klarar kommunen tydligen av att göra precis vad som helst. Som att riva q-märkta hus till exempel. En bedrövlig historia om en gammal bya-tvättstuga vid Husby. Fullständigt övergiven av såväl kommunen som markägaren, Österåkers golfklubb, som Österåkers Hembygdsförening. Ingen ville bevara den. (Vilket är orättvist sagt eftersom det fanns EN tjänsteman som kämpade för att reglerna skulle följas, men förgäves.) Jag anmälde vanvården till Byggnadsnämnden hösten 2020. Tjatade årligen om att få svar på ärendet, men inget hände förrän hösten 2023 då stugan – efter att markägaren inte enligt lag skött tillsynen och vårdat stugan därefter och att myndigheterna låtit detta passera – var gravt förfallen och revs.
När planprogrammet över Åkers Runö presenterades våren 2023, se länk nederst, över vad kommunen ville anlägga på det område vari tvättstugans plats ingick förstod jag att denna lilla kulturhistoriska pärla –som den hade kunnat vara! – antagligen var dödsdömd, och hade varit det redan när jag gjorde anmälan, kanske långt innan dess också. För där tvättstugan fortfarande stod var det nu i planen inritat andra byggnader. Men det fanns det ingen i kommunen som ville informera om. Istället teg man och drog ut på ärendet tills det inte fanns något sådant längre, huset var rivet så nu kunde alla handlingar i ärendet rassla ner från Byggnadsnämnden i min epostlåda. Häpp!
”Ett bevarande av smedjan är i alla avseenden önskvärt då den har en betydelsefull roll i berättelsen om Husby.” Kulturmiljöutredning Smedjan, (alltså tvättstugan, min anm.) 2022. En till Österåkers kommun inkommen beställd handling från sakkunnig: Läs den här:Dnr BN 2020-001045, Ankom 2022-07-01 Anm. Ovan citat är hämtat från sidan 13: ”Konsekvensbedömning av en flytt”. Detta avsnitt saknas i den version av utomstående sakkunnigs utredning som lades till Byggnadsnämndens beslut i ärendet: Läs den här: Dnr BN 2022-001204, Ankom 2022-10-31, § 4:13 – 2023-04.25
Men när kommunen inte vill lägga pengar på kultur och kommunikation exempelvis så skyller man gärna ifrån sig. Är det inte stenar i vägen så är det markägare. Senaste exemplet är hämtat ur Kanalen som berättar om i vilket bedrövligt tillstånd Roslagsleden befinner sig i när den går genom Österåkers kommun. Till skillnad från i grannkommunerna. Förklaring? Enligt Österåkers kommun beror problemen på, gissa!, markägarna som inte vill samarbeta! När reportern i artikeln frågar kommunen varför grannkommunerna inte har detta problem blir Österåkers ansvarige i ärendet svarslös. Läs mer i tidningen Kanalen 4/9 2025.
Favoritobjektet verkar vara familjen Douglas som äger fin och välskött skog vida omkring här. Hade det inte varit för dem så hade Österåkers kommun, enligt vad som verkar antydas från det hållet, anlagt en riktig cykelbana till Arninge. (Idag löper det enbart en hårt grusad, obelyst och smal arbetsväg förbehållen tung trafik mellan Täljö och Rydbo att cykla på de orterna emellan och därefter en smal landsväg med tät trafik av bussar och lastbilar till Arninge.) Men nu går det alltså inte att se till att en säker och miljövänlig cykelpendling kan bli fallet. Ingenting som handlar om förbättrad trafiksituation för gående och cyklister där Douglas granar står i vägen går det tydligen att göra något åt, kommunen lägger sig platt.
Det här är löjligt, eller rättare sagt här finns en hund begraven. Allting har ett pris och Österåker vill uppenbarligen inte hosta upp vad som behövs. Jag sätter en slant på att den begravda hunden kan handla om gammalt groll kring en småbåtshamn i Svinninge som skogsägaren ville anlägga, men där kommunen satte stopp. Det här är en drömintervju för en murvel: få veta vad motsättningarna egentligen beror på. Och vilket pris det är som kommunen inte vill betala.
Svenska kyrkan har sen något år tillbaka skapat så kallade andliga hållplatser i kommunen. De är sju till antalet och placerade i närheten av inalles sex kyrkor. Utformningen är likartad; uttjänta gravstenar staplade på varandra till lagom höjd, träribbad sittbänk vilandes på stenarna, en skylt utformad som bokuppslag på pinne nerslagen i marken. På skylten en QR-kod som leder till mer information om hållplatsen och dess devis. Det sistnämnda är det som skiljer de olika platserna åt: Var och en har sitt eget ord uthugget i en av stenarna.
Här nedan en odyssé i bilder mellan de hållplatser som jag och, oftast, min hund hittills har besökt. Återstår gör Roslags-Kulla och Ljusterö kyrka. De varken går eller cyklar jag till och det på grund av vad som verkligen saknas i Österåker: cykelbanor längs de tungt trafikerade och vägrenslösa landsvägarna ut från Åkersberga till resten av kommunen! Jag är så trött på den oanständiga kommunpolitiken här: 1) Förutom att vägra att tillgängliggöra omvärlden (som typ se till att cyklister utan fara för livet kan nå kommunala badplatser, ta sig till noder för kollektivtrafiken i grannkommunen, etc) för cyklister så kan man inte ens komma ut i skärgården på ett rimligt sätt om man inte har bil, båt eller stuga på önskad ö. 2) Eller komma hem till sin ö igen, för den sakens skull. När kommunen bjöd in skärgårdsbor till ett informationsmöte i våras angående att kommunen ville lägga ner skolan på deras ö (förvånad någon?) så kom ingen. Förklaring? Mötet var förlagt till kvällen varvid ingen öbo skulle kunnat komma hem till sin ö igen enär det inte går någon regional båt då…
Österåkers slogan ”Möjligheternas skärgårdskommun” gör mig alltid irriterad. Så jag kan säkert behöva att då och vandra till de här hållplatserna och sätta mig ner och begrunda deviserna: Frid, Ödmjukhet, Kärlek, Tålamod och Trofasthet -som är de jag hittills tagit mig till. Godhet och Glädje kvarstår.
12 minuters cykling bort från min bostad i Åkersberga finns denna ljuvliga pärla: Hemliga badplatsen, som vi som känner till den kallar den. Vi vill både berätta för alla om den och att inte fler kommer dit (det finns inte plats). Dubbelt, som vi mänskor ofta är, eller hur?
Men för att ta det från början så består ovan fenomen av en närmast vattnet typ 20 meter bred remsa kommunal mark som straxt smalnar av till en stig upp till en liten villaväg. Bryggan är från ångbåtens dagar vilken från 1860-talet och till 1927 här hade en hållplats. Ångbåten trafikerade linjen Brottby- Stockholm vilket tog båten från sjön Garnsvikens övre, nordliga, slut och söderut genom Åkers kanal ut i Östersjön och ner till Stockholm. När trafiken lades ner lämnades brygga och mark åt sitt öde.
På ömse sidor föreligger en äldre bebyggelse av trävillor med sjötomt. De senare har ibland banat väg genom vassen för att anlägga en brygga till sig själva. Kommunen har ordnat en allmän badplats längre norrut som det är livsfarligt att gå eller cykla till eftersom det inte finns någon gång- eller cykelbana längs den av tung trafik, lastbilar till stenkrossen, etc, använda Össebyvägen.
Det finns ingen cykelbana till en annan av kommunens badplatser, Domarudden, heller. Även den kommer man som cyklist enbart till efter vådlig färd på smal och kurvig landsväg utan vägren. Har allvarligt talat aldrig varit med om sådant förakt och livsfarliga villkor för icke-bilburna att färdas längs med eller försöka korsa hårt trafikerade vägar som i utkanten av Åkersberga. Därför är Hemliga badplatsen guld värd även på grund av hur tryggt och trevligt det är att ta sig dit, cykelbana och liten villaväg!
När vädret tillåter -vilket inte är så ofta under sommaren egentligen- älskar jag att cykla hit på förmiddagarna för en upplevelse som stannar kvar i kroppen hela dagen. Jag går på stabil sandbotten ut i vattnet mellan blommande näckrosor, trollsländor, skräddare och små fiskar och simmar en bit och bara njuter. I år är det lyxigt rensat en lianfri ränna mellan näckrosorna, och uppe på den lilla stranden är det som alltid rent och fint. Här finns några bänkar också om man inte vill lägga sitt badlakan och sig själv på gräsmattan. Runt om sjön ser det annorlunda ut: vassen är hög och tät i breda led från sjöns kanter och ut i vattnet. Men här vid den gamla ångbåtsbryggan är det rensat för en liten öppning på typ 20 meter varav hälften utgörs av sandstrand. Oasen beror på dem som bor runt om och ingår i villaföreningen. Och det är därför jag skriver detta blogginlägg.
Villaföreningen här sköter helt ideellt badstrand och vik. Varje år röjer de vass och rensar sjöbotten närmast land, fraktar hit ny sand och ser till brygga och strand. De skulle kunna struntat i det, dragit ut egna bryggor i vassen bara och låtit typ enbart sina närmaste grannar utan sjötomt använda dessa. Men icke!
Här finns alltså en badplats för alla tillhandahållen av ett privat initiativ på kommunal mark. Papperskorgar saknas, för vem ska tömma dem? Kommunen är inte intresserad och den har även förklarat att badplatsen på deras tomt inte är en officiell sådan så därför får villaägarföreningen inte förankra en badstege på bryggan, etc. Men annars får föreningen sköta området hur mycket de vill, vilket de också gör. En win-win situation för såväl kommun som den badsugne omkringboende.
Jag tycker badstranden visar på när ett samhälle fungerar som bäst: det finns en allmnännytta, en gemensamhet kring att få kärnvärden att fungera, en demokrati och en omsorg om den svage samtidigt som det finns anledning, utrymme och tillåtelse för enskilda att dra igång så kallat privata initiativ. Det privata får inte förstöra för det allmänna, men staten får heller inte förhindra när enskilda vill tillföra samhället något genom sin egen verksamhet. Man kan säga att kommunism och extrem liberalism kan aldrig därför fungera om man nu ska dra in storpolitiken. Badplatsen i fråga är i vilket fall en gåva! Fast jag tycker villaägarföreningen kunde få en slant för sandstranden! (Förr fanns här en inplastad lapp fastsatt på ett träd som berättade om badplatsen och blygsamt angav ett nummer att swisha en slant till om man vill stödja arbetet, när och om den skylten kommer tillbaka skriver jag det här och anger telefonnumret!)
Plötsligt låg den där på köksgolvet. Stumt som äpplet i Gunnar Ekelöfs dikt, men hade knappast dunsat dovt fast det var ju dock ändå dumt att den hamnat här. Efter ett tag kom det ut ett ben, sen ett till och sen såg den ut att vara startklar för nya äventyr.
Jag insåg jag borde hjälpa den komma ut ur min lägenhet, men innan vi skulle ta farväl av varandra ville jag veta vem som kommit på oväntat besök. Då tillgrep jag mitt standardverk i ämnet och började slå, bläddra och jämföra. Alltid lika spännande. Har i samma bokserie motsvarande om fåglar, träd, berg, mineral och stenar också. De här böckerna gavs ut av Bonniers på 1980-talet. För blommor tillgriper jag min mosters gamla premiebok från Flickskolan i Kristianstad 1951: Floran i färg av Bolin och von Post.
Ovan nämnda verk gäller när jag får hem naturen. Jag har hemma fler fågelböcker också. Som Lars Jonssons (hans fågelakvareller ställs förresten ut på Liljevalchs i Stockholm nu i sommar 2025) fina bokserie Fåglar i naturen. Lars Jonssons fåglar är ofta gestaltade gulligt trinda i de här böckerna som kom redan på 1970-talet och det på Wahlström & Widstrand.
Ute på fältäventyr använder jag appar istället för att släpa med mig böcker. Och det är roligt på sitt vis. För växter fantastiska Flora Incognita och för fåglar Bonniers Fågelguiden. Fast sen jag installerade Merlin är jag helt såld på den. Du som vet du vet.
Nåväl, till slut kom jag fram till bladhorningarna och tyckte då att den olivgröna guldbaggen var på pricken lik. Tills jag såg att min besökare ju inte hade några prickar på skölden utan våglinjer! Men när jag tog bort tummen från sidkanten så tittade cetonia aurata fram: gräsgrön guldbagge och där satt den såväl i boken som på mitt golv!
Efter att ha läst högt för oss båda föste jag in sexbeningen i en glasslåda och hällde ut insekten i luften från balkongen, andra våningen. Tror varken guldbaggen dunsade dovt när den landade på ängen där nere eller att det var en dum plats att hamna på utan tvärtom!
Om Merlin Utvecklats på Cornell Lab of Ornithology, Cornell University, Ithaca, New York. Appen samlar data från alla som använder den världen över vilket sedan används av forskningscentret. Läs mer och ladda ner gratisappen.
Om Gunnar Ekelöfs dikt Ett äpple Dunsar dovt dumt, ligger stumt. Så lyder en strof i den långa diktsviten En Mölna-elegi av Gunnar Ekelöf från 1960. Läs de avslutande sidorna där ovan är med.
Om priset och konstverket Guldbaggen ”Guldbaggen är Sveriges främsta filmpris och delas sedan 1964 ut av Svenska Filminstitutet för framstående insatser inom den svenska filmen under det gångna året. Totalt har närmare 600 Guldbaggar delats ut under årens lopp”, står det på Guldbaggens egen hemsida. Konstnären bakom verket var Karl Axel Pehrson (1921-2005) och priset väger dryga kilot. Inte särskilt likt en guldbagge om jag får säga det, men väldigt fint på sitt eget sätt, eller hur? Allt om filmpriset Guldbaggen
Jag sitter i bastun på Täby simhall. Det kommer in två småflickor och jag säger till dem att de inte får vara i bastun med badkläder. De springer ut. In kommer deras mamma. Sen är ingenting sig likt.
Mamman skäller att barnen var kalla och bara ville värma sig. Jag bestämmer inte och nu ska hon anmäla mig. Innan hon lämnar bastun vänder hon ryggen till och låtsas fisa.
Hon kommer tillbaka med en personalkvinna. Den senare säger till mig på skarpen. Jag får inte säga till barn, jag ska gå ut till entrén och hämta personal istället eller vänta tills jag kan prata med vuxna som är i barnens sällskap. Mamman fortsätter skälla och säger att jag gjorde konstiga miner åt henne.
Mamman går, jag säger till personalen att ja, jag pratade med barnen, men jag var vänlig och lugn och det även när jag pratade med mamman. Jag säger att jag visst det kan bli och låta arg, men var inte det nu. Jag sa jag hade försökt förklara för mamman att man inte fick ha badkläder i bastun och varför det. (Det finns en skylt utanför bastun som säger samma sak.)
Jag säger också att jag aldrig sagt till dem som från omklädningsrummet går rakt förbi duschrummet ut till bassängen eller som bara helt kort går inom en dusch med baddräkten på. Sammantaget en allt större skara, tycks det mig. Jag säger att personalen behöver vara här och ”säga till”.
Personalkvinnan säger till mig att nu kan hon inte göra mer för både jag och mamman tar avstånd från konflikten och jag förstår inte vad hon menar, men frågar inte. Hon önskar mig en trevlig helg.
Hemma frågar jag mig hur jag kunde få för mig att säga till två småflickor att de inte fick stå i bastun med badkläder? Är jag inte klok? Men långsamt dag för dag därefter blottläggs för mig strukturer och samband jag inte varit medveten om innan. Som att Täby simhall är ingen kommunal inrättning som tillhör oss alla, platsen är ingen allmän egendom. Det är privat mark och att jag säger till någon där som inte följer bestämmelserna är lika absurt som om jag sagt till en kund på McDonalds att inte ta så mycket ketchup. Bit för bit inser jag vad det handlar om.
Varje enhet i simhallen utgör ett stressmoment som jag aldrig lagt ihop och förstått vad detta sammantaget orsakar inom mig: En frustration över att jag måste relatera till fenomen jag inte tycker om men inte får någon respons till förändring av när jag har försökt påkalla uppmärksamhet. Som klädskåpen. Kanske håller de 30 cm bredd. Men en del smalnar av upptill och då finns det ett spegelvänt skåp bredvid och mellan dessa båda skåp en bit upp ett tredje. Sen finns det skåp som är delade på tvären, i ett undre och ett övre. På det här viset ges plats för fem skåp som på gamla badhus gav två, drygt. På denna yta riskerar man att behöva samsas under av- och påklädningsprocesserna.
Klädkroken hänger ner från insidan av skåptaket. Den kan bara vuxna och viga personer nå som klarar att ta sig upp och ställa sig på den smala stenbänken framför skåpraden och balansera där; krokarna befinner sig typ 220 cm högt upp.
Simhallen har i efterhand skruvat i nya krokar en bit ner på väggarna av skåpen, men ändå högt. Jag kan bara med möda nå dessa lägre krokar när jag står på golvet. Följden blir att jag lägger alla mina klädesplagg så prydligt jag kan i en hög nere på skåpgolvet. En omständlig process eftersom skåpdörren slår igen så fort man släpper den.
Därefter är det dags att låsa skåpet. Då kan det visa sig att det elektroniska skåplåset är sönder. Jag går regelbundet i fällan. Och ser att jag inte är ensam; hörnskåpen erbjuder lite mer revir genom bara ett grannskåp. Och det verkar också mest vara hörnskåpen som har trasiga lås. Jag har felanmält detta dels muntligt några gånger till personal, dels i epost. Jag började påpeka olägenheterna för ett halvår sen. Inget händer. Trasiga skåplås lagas inte och inga skyltar kommer upp på dörrarna att låset inte funkar.
Ute i duschrummet kan jag bara stillatigande titta på alla besökare, vuxna som barn, som inte gör vad man ska vilket det omtalas instruktioner för på stora anslagstavlor. Att tvätta sig noga överallt utan badkläder på. På golvet hår.
Sen simhallen. Och här har man att simma mellan två brölande musikanläggningar. På ena kortsidan håller vattengympan till på förmiddagarna och den har sin mobila högtalare för att ge tempo till övningarna. Jag säger inget om det, musiken tjänar här ett syfte, det gör att den går att acceptera, önskar bara att ledarna hade bättre högtalare till sitt förfogande, det skräller rätt bra.
När man simmat iväg bort en bit från vattengymnasterna börjar man däremot även höra simhallens egen musak som strömmar ut från fasta högtalare på andra långsidan. Det är lågkvalitetsmusik, gärna med tjutande saxofoner, som följer en på färden. Det kvittar förstås om musiken var bättre, den skulle ändå skära sig mot vattengympaskränet och skapa samma kakafoni. Denna simhallens egen musikutsändning förstår jag inte alls. Den stör när man försöker hitta sin egen simrytm och skapar obehag när det redan finns andra tongångar som den krockar med. Vem önskar detta? Vilka klarar inte tystnad eller att man bara hör en sorts musik samtidigt?
När man simmat klart i den annars fina simhallen väntar en bra våtbastu. Hit in söker sig alltså även folk med baddräkterna på, men vi andra brukar då be såna att gå ut. Det kommer jag dock aldrig att göra fler gånger. Jag kommer heller inte att säga till, vilket jag i och för sig aldrig gjort, dem som sitter i bastun utan handduk under, de som trots förbudsskyltar använder mobilen i duschrummet eller de som inte torkar sig förrän ute i omklädningsrummet varvid det bildas vattenpölar på golvet där vi går i strumplästen.
Jag är sen några dagar tillbaka istället medveten om allt som stör mig i simhallen och att det dels handlar om fenomenen i sig, dels att inget görs åt dessa. Jag har till exempel aldrig hört personalen säga till någon som inte håller sig till de regler som finns uppsatta på skyltar. Simhallen verkar tycka att man bara har att gilla läget som det är från skåp till ljudföroreningar. Detta har alltså irriterat mig. Och så tar jag ut det på två småflickor. Projicering tror jag man kan kalla det. En missriktad aktion för att visa att man inte gillar läget, att man vill något bättre, men som gör så det blir ännu sämre. Kanske flickornas mamma var ute i samma ärende?
Det sägs att djur i fångenskap biter/hackar etc ihjäl varandra om de har det för trångt. Jag har åtminstone själv aldrig känt mig störd på nånting innan vid besök på olika simhallar. Jag har tagit allting som det är. Så jag undrar vad som skulle hända om skåpen skrotades och de på det gamla badet hämtades och sattes in. Det kommer förstås aldrig att ske, de är inte tjusiga, bara mänskliga.
”Jag har idag tagit en prenumeration på Grönköpings Veckoblad. Detta för att jag behöver ett analysverktyg för att bättre förstå mig på kommunpolitiken i Österåker, det verkar här ständigt pendla mellan fars och tragedi och jag vill bättre förstå mig på dessa yttringar.
Skämt åsido så försöker jag också på kommunens hemsida finna den långsiktiga trafikplanering som bara måste finnas sen länge om det ska vara möjligt att på ett fungerande sätt nästan dubblera kommunens nuvarande invånarantal till 2040, såsom kommunen förespråkar.
Att bygga bostäder och sörja för skolor är en sak, och här kan jag tyvärr inte uppleva att det finns en klockren kompetens för var och hur sådant ska genomföras och bedrivas. Och än värre tycks mig frågan om framkomlighet för olika sorters transporter vara. Finns det färdiga planer för bilburen in- och genomfartstrafik som kan avlasta 276 i en nära framtid? Eller ska den vara enda vägen söderifrån även när det flyttat in typ 30 000 till här?
Kommer det någon gång att anläggas cykelbanor från Åkersberga till byarna, till kommunala badplatser, till grannkommuner, Täby i första hand, men givetvis också på öar som Ljusterö!
Jag försöker ta mig fram bland interaktiva projekteringsplaner på kommunens hemsida, men har ingen uppenbar framgång. Har någon bra länkar i ämnet så tar jag tacksamt emot det.
Annars inväntar jag första numret av min nya tidningsprenumeration, är säker på att där få aha-upplevelser och fördjupad insikt om vår ändock, såklart!, kära kommun!”
Postat av mig, Anna-Mi, den 4 april 2025 i Facebookgruppen Debattforum för framtidens Österåker.
I mars 2025 reste jag en vecka till Azorerna och ön San Miguel. Här berättar och tipsar jag om vad jag var med om!
Flyg: Jag köpte online reguljära flygbiljetter med TAP tor Stockholm-Lissabon-Ponta Delgada. TAPs hemsida
Hotell: Jag jämförde på Booking.com olika hotell och höll på att slå till vid ett när jag av en slump kom att läsa recensioner för det hotellet hos en annan organisatör av hotellinformation och som inte verkar ge de deltagande hotellen möjlighet att radera i recensionerna! Ett tips alltså att söka omdömen om boende i flera sådana samlingar! För foton från hemska bett på kroppen och att förklaringen till varför hotellet bytte sängkläder varje dag (vilket anfördes som något positivt i omdömena på Booking.com) stavades vägglöss gjorde att jag i sista minuten besparades detta. Tack bästa informatörer!
Istället kom jag att tillbringa en vecka i ett av mitt livs bästa hotellupplevelser: Garoupas Inn, beläget vid kanten av Atlanten i Sao Rouqe, en kvarts promenad österut från Azorernas huvudstad Ponta Delgada. Här i detta familjehotell med 8 rum, varav 4 har balkong mot havet det undersköna, boka ett sådant!, har man inte bara ljuvlig utsikt, ett fräscht hotell med allting som det ska vara och frukostar som innehåller det mesta utan här arbetar människor som chosefritt och varmt inkluderar gästen till fullo i sin gemenskap, om man vill! Jag kände det som om jag fått en familj till! Att komma ”hem” utmattad efter att ha travat omkring och sett en massa vulkaner under dagen och försynt fråga om det kanske fanns något överblivet från frukosten man kunde få köpa -istället för att släpa sig till en restaurang- och mötas av en tallrik av det familjen själva skulle ha till middag jämte upplysningen att maten och vinflaskan på rummet och annat av flaskvatten och kaffe, etc som fanns där kostade ingenting (You’ve already paid for it, sa de. Men det här är inget dyrt hotell! Och vinet var gott! 🙂 ) utan varsegod, det var underbart! Garoupas Inn
Utflykter: Jag gjorde först en heldagsutflykt för att se vulkaner, vattenfall, ananasproduktion, natur och landskap på den västra delen av San Miguel, ön som jag bodde på. Jag blev rikligt belönad av Into the Wild Azores Toures. En utmärkt guide körde bra och berättade om allt och vi tre som deltog hade en trevlig dag. Vi besökte främst Sete Cidades och Lagoa do Fogo. Lunchen intogs på det förstnämnda stället och det var en populär bufférestaurang där jag fyllde tallriken med kött från gris, lamm och nöt jämte tonfisk och svärdfisk. Det fanns mer… Wild Azores Toures har många olika sorters utflykter.
Sen blev det en skumpig liten färd med gummibåt från grannbyn Vila Franca do Campo rakt ut till vulkanön med samma namn. Här finns häckande fåglar så det är begränsat hur man får röra sig, men det var spännande ändå att vara på denna pyttelilla ö och se växtligheten och krabborna. En halvdagstur med guide som berättar om öns egenheter och där man kan bestämma med organisatören att bli hämtad, gratis, från valfri plats i Ponta Delgada och sen köras tillbaka för en billig penning. Azores Whale Watching ordnar även utflykter för att se det som havet är välfyllt av här.
Natur. Jag blev förvånad över att skogen på San Miguel i huvudsak består av japansk ceder! Men så är det även om det skymtar fram lite annat också här och var, som den endemiska Erica azorica eller Araucaria heterophylla som kan bli rejält höga, se bild. Av andra växter så blommade den endemiska Azores Bellflower, Azorina vidalii. Av fåglar såg jag gråsparv, rödhake, koltrast, grönsiska, mås, duva, de som Azorerna fått sitt namn efter: glador, som heter acores på portugisiska, samt två endemiska arter: Azorisk bofink, Fringilla coelebs moreletti, och Azorisk forsärla, Moticilla cinerea patriciae. Det fanns andra arter lågt flygande över havet, men jag hade ingen möjlighet identifiera dem. Såg en liten ödla också en gång och det här är jämte kaniner de enda landdjur som finns!
Kultur. Det finns i Ponta Delgada några intressanta museer om arkeologi, nunneklostret, de nio öarnas geologi och över naturhistorian med de obligatoriska samlingarna av uppnålade fjärilar. Men även fina botaniska trädgårdar i huvudstaden som har typ 45000 invånare. Arkitekturen är varierad och det syns tydligt vad som är gammalt -och pittoreskt, vad som är välbärgat, var tjänstefolket bor och vad som kan kallas ett djärvt språng formmässigt. Här finns mer att upptäcka så klart, men raskt vidare till min smaskiga avslutning:
Maten. Fisken är ett måste att prova, men håll i dig vad dyr den är på restaurang! Boca Negra är en höjdare och för mig var det första gången jag även åt den portugisiska nationalrätten bacalhau, saltad torsk. Den intog jag på bistron Louvre Michaelense nere vid ”Stadens portar” i Ponta Delgada och här åt jag även den superba pumnpasoppan samt den oförglömliga citronmarängpajen med pinjenötter, den åt jag två gånger under veckan jag var här. Och vilket trevligt ställe! Personal och vi gäster tycktes behäftade av samma anda som fanns på hotellet vilket möjliggjorde även här intressanta samtal och känslan av att världen är vacker och människan vill gemenskap.
Bilder. 1.Boca Negra med tillbehör. 2.Utbud av fiskar på fiskrestaurang. 3.Pumpasoppan. 4. Silkeshäger i hamnen till Vila Franca do Campo. 5. Azores Bellflower, Azorina vidalii . 6. Krabban Grapsus adscensionis som bara finns på vulkanöar i Atlanten. 7.Två stycken Araucaria heterophylla. 8. Skog av japansk ceder, Cryptomeria japonica, vid vulkansjö. 9. Erica azorica i förgrunden. 10. Azorisk bofink. 11. Azorisk forsärla. 12. Papegojblomma, Strelitzia reginae. 13. Citronmarängpajen den gudomliga!
De hette alla tre Jonas Ståhle och de var ryttare i den svenska karolinska armén under 1600- och 1700-talet. Den förste slogs med Karl XI mot dansken i slaget vid Lund 1676, de andra två var med Karl XII i hans fältslag på kontinenten och i Norge. De var mina anfäder och jag bär dem inom mig. Jag försöker nu närmare kartlägga och fastställa deras liv och öden, hitta källorna till tidigare gjord släktforskning och se vad man kan gå vidare på. Jag ger i texten nedan även tips till dig som också är intresserad av ”sånt här”. (Länken går till min andra blogg, du hittar tillbaka till Kort från Åkersberga i meny överst där.) Om mina anfäder karolinerryttarna.
Kort från Åkersberga 