Förklädd gud av Lena Lervik från 2017, står längs Åkers kanal i Åkersberga, centralort i Österåkers kommun. Skulpturen ser inte alltid ut såhär. Ibland, som sen igår, har den åter stickad mössa, halsduk och armmuddar. Även lammet har begåvats med värmande omslag.
Jag bor mittöver vattnet så jag såg förövaren när denna anbragte sina gåvor på statyn igår morse vid åttatiden, i så fullt dagsljus som sista dagen i november nu kunde uppbåda.
I lugn och ro plockade Den Lilla Damen, som jag föredrar att kalla henne, upp entitet efter entitet ur en kasse och band fast utensilierna där hon tyckte de passade.
Efter fullbordad påklädning vidtog fotografering medelst mobil. Och lite beundran, såg det ut som. Stod hon inte och pratade lite med skulpturen också? Sen avvek Den Lilla Damen lugnt och stilla från brottsplatsen medelst gång längs med kanalen. Hon var själv iklädd ganska iögonfallande färger på jacka och vantar, och med något som såg ut som små lysande lampor hängandes från jackkanten framtill. Jag borde ha känt igen henne om jag sett henne förut, men nej. Kanske bodde hon långt ifrån och hade behövt starta sin vallfärd tidigt och ville synas i mörkret på vägen till -ja vad det nu är hon menar att metallklumpen är. Inte är det konstverk, för ett sådant vandaliserar man inte med egna påhäng. Och döda ting behöver inga värmande omslag.
Men små gossar kan behöva en kärleksfull mormor och gudar kan kräva tillbedjan. Och heter inte skulpturen Förklädd gud? Det kan man kanske tolka som För-klädd gud? Och att det går bra att Efter-klä guden med nya plagg? Inte vet jag. Men det finns något här i Den Lilla Damens agerande som bottnar i tillbedjan av Något Annat. Offra till gudarna för att det må gå oss bra är det nog inte tal om, sådant har vi vuxit ifrån. Men en vädjan om ett möte med ett Du, kan det nog handla om.
Till skillnad från de andra vandaler -mina fördomar hindrar mig tro att Den Lilla Damen även står bakom de aktionerna- som två gånger i år har täckt skulpturen med färg på olika sätt. Här är det tvärtom ett möte med ett ego som gäller, ett manifesterande av ett Jag.
Det går att dra en rak linje från Den Lilla Damens helgedom vid Åkers kanal till en stensamling på en höjd några kilometer norrut. Vid vad Rolf Ekelund i sin nu utkomna Visning av kyrka och forntid i Österåker (Ekelund 2024) kallar ett under bronsåldern heligt berg och där stenarna utgör resterna av ett röse från den tiden. Det skiljer 2800 år mellan fornlämningen och flöjtblåsaren. Men båda vittnar om vad människor i alla tider förmodligen har ägnat sig åt: besvärjelser.
Mellan bronsålderns stenar och den nutida skulpturen i brons står kyrkan. Det är främst om den Rolf Ekelunds trevliga och lättlästa lilla bok handlar, en utmärkt guide till kyrkan och dess spännande omgivning av olika sorters fornlämningar.
Men för att fortsätta från vad som finns i början och slutet av det tänkta strecket så står kyrkan den fina ändock mitt i vägen inte bara bokstavligt längs linjen utan även bildligt för vad som utfördes innan och efter att kristendomen kom till byn. Den kristna trons avsikt att ge hopp på ett så icke-magiskt sätt som möjligt, det handlar om vår inre frälsning, gör den snarast till en stoppkloss mellan förfädernas dyrkan och nutidens irrationella beteenden. Kyrka och tro har blivit prosaiska, alltför kanske. Jesus på korset kanske behöver en halsduk?
Klicka på ett foto nedan, så ser du hela bilden och det i stort format och du får texten under fotot istället. Och sen är det bara att bläddra vidare i det skicket. 🙂
Marieborgsskolan, här gick jag i första klass hösten 1962. Det nya idag är stenarna till vänster. De har namn på personer med anknytning till kommunen.Björn Ulvaeus, bland annat.Ellen Key och Alice BabsPehr T Olsson, Kata Dahlström och Harald WibergÄngalundsgatan 9, här bodde jag mellan 1956-1962. Äppleträdet var gammalt redan då.6/9 2024 var det dags för rälsbussutflykt med smalspårets museiförening.Verkebäck var en betydande omlastningsstation för hamnen och bruket.Gustaf II Adolf möter hjältedöden på Lutzens slagfält i väntsalen på Fårhults station.Favoritplatsen som barn, jag körde ju tåget! Att det gick baklänges var lappri.Smalspår betydde att vagnar ibland behövde hjälp att bli bredare eller smalare.
I underbar septembervärme gjorde jag ånyo en resa till barndomens Västervik: för att träffa barndomsvän; åka guidad smalspårsutflykt med tema, i år handlade det om vad järnvägen betytt för alla småsamhällen längs linjen Västervik-Spångenäs vilket var så långt vi hann för en heldagsutflykt; strosa i stan och avsluta med att äta Västerviksfångad aborre på fina hamnkrogen.
Västervik är en pärla på ostsidan av Sverige, en riktig skärgårdskommun där den trafiken avgår från fastlandet i kommunens huvudort Västervik, så klart. Bara att gå ner till hamnen från busstorg och järnvägsstation så kommer man ut till öarna. Som det ska vara…
De som driver smalspårslinjen och sköter om rälsbussarna och allt som hör till är Tjustbygdens Järnvägsförening. För en blygsam medlemsavgift får du ta del av ett entusiastiskt ideellt arbete som möjliggör att den här tågtrafiken fortfarande rullar på. Det här är en hembygdsförening som jag gärna fortsätter vara medlem i! Tjustbygdens Järnvägsförening
Jag är med i några hembygdsföreningar av olika slag och tycker det är trevligt. Fast jag lämnar nu Österåkers Hembygdsförening för den hör mer hemma i Grönköping. Här en genomgång:
Malmö Kulturhistoriska Förening För 150 kronor om året får jag en fyllig årsbok med populärvetenskapliga artiklar om det gamla Malmö, jag medverkar själv i den ibland vilket är väldigt trevligt att få bli antagen med min forskning, så klart. MKF ger ut programblad för vår och höst där det annonseras om guidade bussutflykter, rundvandringar, julmiddagar och medlemsmöten med föredrag, bland annat. Föreningen delar ut arbetsstipendier. Hemsida.
Oxie Härads Hembygdsförening För 170 kronor får jag en årsbok motsvarande ovan, men med lite lättare bygdematerial också, bara kul. Programblad för vår och höst med ett digert mötesprogram gällande föredragskvällar i första hand, men även utflykter, etc. Föreningen äger en gammal mölla som vårdas och visas upp. Hemsida.
Tjustbygdens Järnvägsförening Föreningen håller den gamla smalspårstrafiken igång mellan Västervik och Hultsfred. För 300 kronor om året kan jag följa det ideella arbetet i deras kvartalstidskrift Västervikingen. Här berättas om underhåll och reparationer av rälsbussar, stationsbyggnader och järnväg, artiklar med historiska nerslag längs linjen och om vad som är på gång. Föreningen håller liv i banan och ordnar, förutom ordinarie tågtrafik, även årliga guidade tågutflykter med olika teman. Som medlem får jag även rabatt på: hotell- och stationshusövernattningar längs linjen; halva priset på deras tågresor; gratis kaffe på tågen, etc. Hemsida.
Österåkers Naturskyddsförening Underavdelning till Naturskyddsföreningen. För 300 kronor om året får jag den nationella kvartalstidskriften Sveriges Natur som informerar fint om djur och natur och vad som hotar flora och fauna. Det senare är dock inte alltid neutralt och sakligt: som till exempel tröttsamt ”politiskt korrekta” reportage om samer. Jag får också regelbundet programmet för utflykter i min region från riksföreningen jämte dito i den lokala avdelningen. Det är lite si och så med den lokala kommunikationen till sina medlemmar, men föreningen gör väl så gott den kan. Hemsida.
Österåkers Hembygdsförening För 250 kronor om året får jag som medlem ingenting. Om man inte räknar den årliga väggalmanackan som man kan köpa för några tior i de lokala affärerna här. Det tänker inte jag göra, nu när jag gått ur, för jag är trött på att inte ens i almanackan finns det en enda kvinna eller traditionellt sådan verksamhet med på bild. Almanackan, och den senaste utställningen ÖHF haft i Fattighuset: ”Skeenden i Österåkers historia”, visar på bild efter bild enbart upp män och skriver enbart om dem och traditionellt manliga sysslor som gruvbrytning och liknande.
Utställningen var en ambitiöst gjord sådan annars; tio stora planscher fyllda med trevligt skriven text, gott om foton från förr och snyggt redigerad. Den har nu getts ut som bok i föreningens regi. Och det är förfärligt. För inte en enda kvinna omtalas i texterna! Och på de tre ynka foton som kvinnor skymtade förbi på i det rika utställda bildmaterialet så gör de det anonymt. Det är som om det aldrig har funnits några kvinnor i kommunen, än mindre att de har gjort något. Och då var ändå, till exempel, ÖHF:s första ordförande en kvinnlig sådan: Naemi Wik, en kvinna med flertalet chefsposter i samhället. Men inte ens hon passerar genom nålsögat på vad den här föreningen tycker är värt att lyfta fram, skäms!
Österåkers hembygdsförening har ingen särskild verksamhet för medlemmar, förutom ingen årsbok ordnas heller inga föredragskvällar eller utflykter och liknande. Jo förresten, i våras ordnade föreningen plötsligt en bussutflykt i kommunen, men den var inte för föreningens medlemmar utan för medlemmar i PRO. ÖHF ansvarar för några gamla torp och utställningar och här sker säkert en del ideellt arbete, men om detta informeras det inte om. Det finns så klart även andra lovvärda insatser och aktiviteter här, men även detta verkar utföras av slutna gäng som inte berättar utåt att de finns eller vad de gör. Föreningen verkar för övrigt syssla med att hyra ut en dansrotunda och en festlokal, samma avgift för medlemmar.
På ÖHF:s hemsida kan man ta del av vad som nu verkar nerlagt, men som tidigare har gjorts i föreningens regi såsom torpinventering, remissarbeten, publicering av insamlade historiska bygdefotografier, medlemstidningar, etc. I anständighetens namn är det väl dock bra att föreningen inte längre är en aktiv remissinstans gentemot kommunen och granskar hur den senare sköter sina fornminnes- och kulturhistoriska åtaganden. Detta på grund av att kommunfullmäktiges ordförande är samma person som den som numer är ordförande i ÖHF. Det får väl vara någon måtta på att likna Grönköping! Hemsida.
EXTRA: Idag 19 augusti 2024 på förmiddagen släppte ÖHF att de i samarbete med kommunen ordnar en bussutflykt för 40 personer i höst! Alltid något… Läs här om evenemanget, som verkar bli fullsatt under dagen, så nog finns det intresse för medlemsaktiviteter! Hoppas det blir bra och att ÖHF fortsätter med både det ena och det andra, se ovan.
Länkar till mer jag har skrivit om föreningarna ovan
2023 bedrev jag egen forskning angående en detalj i dansk-svenska kriget under 1600-talet: det gällde vad som kan ha hänt i Malmö efter danskarnas misslyckade stormning av staden sommaren 1677. Min undersökning renderade en uppsats till Elbogen 2023, Malmö Kulturhistoriska förenings årsbok för det året, titeln blev På spaning efter i Malmö stupade danska soldater. Artikeln var resultatet av ett drygt halvårs luskande i samtida handskrifter och tryckta krigsrapporter vilka finns bevarade i våra nationella arkiv som i mitt fall Kungliga Biblioteket, Krigsarkivet och Riksarkivet, alla tre institutionerna belägna i Stockholms stad eller som när det gäller Krigsarkivet utflyttat till Arninge i Stockholms län.
Det var en mycket fascinerande forskning. Dels att jag så behändigt återigen kunde besöka ovan nämnda institutioner för ännu en undersökning av Malmö stads historia vilket är ett stort intresse för mig, dels att det går även för gemene man att rekvirera fram så mycket materiel från 1600-talet, och att handlingarna finns kvar. Att sitta där och varsamt bläddra och försöka tyda tecknen i handskrifterna eller i den satta texten och upptäcka att när man väl knäckt stilkoden så är det inga problem förstå svenskan eller engelskan eller franskan, också det är magiskt!
Ämnet i sig som jag fastnade för var gastkramande: flera tusen danska soldater påstods ju ha stupat vid den (tyvärr) misslyckade stormningen av Malmö och nu hade jag plötsligt funnit en tidigare ej beaktad uppgift i historieskrivningen. Jag vill alltid ha något på gång att fundera över och leta uppgifter om och skriva om, etc, och efter min undersökning och skrivna rapport -som också finns i en utgåva av Elbogen, då för 2021- av vad som tidigare hade publicerats och påståtts om den svenska belägringen av danska Malmö sommaren 1644 så kändes det följdriktigt att gå vidare med nästa belägring. Min ambition var att leta efter någon skärva i historien som inte hade lyfts fram, kanske kunna vända på någon sten, se en händelse i nytt ljus, ja nu har jag väl manat fram alla klyschorna på en och samma gång. 🙂
Jag fick mer än vad jag kunnat drömma om. Och det är den händelsen, att jag hittade något eller snarare: att något hittade mig, som jag här i mitt blogginlägg vill dryfta.
Jag satt alltså förutsättningslöst längst ner i KB:s publika källarplan i Humlegården i Stockholm och vevade mikrofilm: jag var ute efter de svenska krigsrapporterna från juni-juli 1677. Jag fotograferade av dem som jag fann hade något om belägringen av Malmö, åkte hem och började mödosamt att ta mig genom den satta frakturen. Ser plötsligt något, en bild frammanas och det finns ljud till: kärror skulle ha hörts hela natten efter den 27 juni 1677 skramla ut ur staden Malmö fullastade med döda danska soldater. Fienden hade fått en grop att begrava sin stupade män i. Detta fångade mig, detta hade jag aldrig hört talas om innan, jag måste ta reda på vart vagnarna tog vägen, var kropparna begravdes. Så här står det i en av rapporterna, den som i registret på KB har nummer 918:
“Effter Middagen begärade Fienden stilleståndh at få begraffwa sina Döda / huilcketet Hans Excell: för den gången aff höge och wichtige Orsaker refuserade. Andre Dagen den 27. anmodades åther igen om bemelte stilleståndh / huilcket dhem då medh visze cond tioner bewilliades / och bleeff een stoor mängd Döde Kroppar så wäl wedh Wallen / som uthur Graffwen och den betäkte Wägen uthleffwererade som dee emottogo / och ther straxt hos begrofwo / iblandh huilcke månge Officerare, Men dee som offwan på Wallen bleffne woro / lät Hans Excell: begraffwa inne i Staden. Heela nästa Natten effter Stormen hörde man på alle Posterna Wagnar at föra Döda uthur LöpareGraffwerne / så ock / affhämpta Styckerne.”
Detta stycke, ja egentligen bara inledningen att dansken kom och bad om tillstånd att få begrava sina döda, var oerhört fängslande. Krigets offer och aktörer kom så nära, de blev levande. Och Malmös försvarare, Hans Excellens Fabian von Fersen som först säger nej, men dagen efter går med på begäran, framstår ju som nervöst obeslutsam, också det något som pockade på att ta reda på mer om. Och därmed tog en fascinerande forskning vid vars resultat alltså går att ta del av i 2023 års utgåva av Elbogen som går att läsa på biblioteken i Malmö eller köpa av Malmö Kulturhistoriska Förening på elbogen.nu
Men det jag egentligen vill berätta om här är att: Hur kunde jag hitta just denna enskilda notering, hur kunde den fånga min uppmärksamhet bland alla sidor och rapporter jag läste igenom mer eller mindre uppmärksamt? Hur kunde jag fokusera och fastna och hålla spaningen igång?
Det hela fortsatte sedan när jag efter fullföljt värv med tryckta 1600-tals tidningar på KB anträdde Riksarkivet och fick lägga handskarna på ”box 1335” som jag sett att äldre tiders malmöforskare, speciellt krigshistoriker, alltid har källhänvisning till vid utredningar om belägringen av Malmö 1677. Här gällde det att uttyda handskrifter och det på olika språk, men, som jag skrev inledningsvis, på rätt glasklar prosa. Och här dök det upp igen:
“Ils ont demandé une treue pour enterrer leurs morts. (…)Toute la nuit suivante on entendit dans les tranchée le bruit des chariots, qui fuvent chargés des corpses morts,”.
Rörande! Ovan uppgifter återkommer i boxen kopierat från rapport till rapport, sammanlagt en handfull sådana; precis som i de tryckta dito på KB. Ett bör vara originalet och från Fersen själv, innehållsregistret för arkivbehållaren säger det. Men dessa uppgifter finns alltså i flersidiga handskrivna rapporter som är fyllda med andra redogörelser och som är lagda i mappar bland ett stort antal sådana i en rejält tjock box. Hur kunde jag ha ögonen på skaft just när dessa små rader passerade förbi?
Jag tänkte inte så mycket på det när jag i fjor bedrev själva forskningen, jag var bara så glad ha hittat något att gräva i. Men när jag härom månaden återvände till Krigsarkivet och box 1335 blev jag faktiskt riktigt häpen. Riksarkivet har sommarstängt så handlingarna hade skickats till Krigsarkivet i Arninge dit jag tagit mig för att se om det kanske fanns mer. Arkivlådan har kanske varit i bruk hundra år, vad vet jag, den ser ju åldersstigen ut, se fotot, nött och skavd och ska knytas ihop med ett gammaldags paketsnöre. Kanske hade någon forskare någon gång i disträheten lagt tillbaka ett för mig intressant papper i fel mapp, det fanns kanske mer om Malmö 1677 att kunna skriva om, tänkte jag.
Men allting låg rätt och det fanns inget annat lockande Malmöcentrerat utan resten var om helt andra områden, personer och händelser som låg utanför min energi och intresse att gräva i. Men jag noterade att jag vid denna, som jag tyckte, skärpta spaning efter nya spån hade bläddrat förbi de dokument som året innan hade fängslat mig totalt och gett mig gåshud när jag läste.
Hur kunde jag missa nu/hur kunde jag hitta då? Hur hade jag kunnat vara öppen för en liten utsaga så att dess innehåll plötsligt bara så där utan att jag bett om det tog gestalt inom mig och jag såg och hörde dessa fullastade kärror ta sig ut ur Malmö för att någonstans begrava döda danska soldater. Vad var det som triggade mig?
När något börjar leva inom en så är det meningsfullt att ge sig hän och bara följa efter. Finns inget bättre! Men hur det går till när man fångas av något, och hur många gånger man antagligen helt undgår att se/höra/upptäcka/uppslukas, etc, för att istället bara vara blind och döv och okoncentrerad, ouppmärksam på vad man har framför ögonen, tänker inte, ser inte sambanden, saknar fantasi, etc, det vill jag inte veta. Antagligen allra flesta gångerna, vill inte tänka på det. Längtar istället efter nästa gång undret inträffar att jag sitter där och börjar undra vilket är all forsknings moder!
Det brukade se ut så här när jag gick förbi den gamla tvättstugan vid Svinningevägen bredvid Husby:
Men numer ser det ut så här:
För tre år sen, september 2020, anmälde jag markägaren Österåkers Golfklubb till Österåkers kommuns byggnadsnämnd för vanvård av q-märkt byggnad. Tvättstugan är/var alltså skyddsklassad, och det med rätta! Den stod där och vittnade om äldre tiders levnadsvillkor. Tvättstugan hörde till den likaledes värdefulla Husby och innehöll även en smedja, bredvid fanns en vattenkälla. Tvättstugan har/hade på ett sätt inget värde i sig som hus betraktat utan det var dess läge och placering som jämte gravfältet på andra sidan Svinningevägen vittnade om Husbys långa historia och bidrog till att binda ihop området.
Hösten 2021 undrade jag hur det gick med ärendet. Byggnadsnämnden svarade att den var överhopad med byggnadslovsärenden, det var ju pandemitider, men jag skulle som anmälare få svar när ärendet var färdigbehandlat. Hösten 2022 skrev jag ånyo till nämnden och nu fick jag ett mer impertinent svar som gick ut på att jag skulle sluta tjata, svar kom när allt var klart. Så jag har inte frågat mer. Men heller inte fått något svar. Och nu är tvättstugan borta. Får det gå till så här? Q-märkta byggnader får ju ej rivas utan ska enligt lag vårdas.
Jag fick mina misstankar när jag tidigare i år läste kommunens remissutskick om vad de vill göra med den mark som omgärdas av Svinningevägen-Pilstugehöjden-golfspelsområdet-Husby. Här projekteras för bostäder och centrumytor. Ingenstans kunde man se eller läsa att det stod en q-märkt byggnad inom planeringsområdet. I min naivitet trodde jag man missat huset. Men nu verkar det ju som om dess öde har varit bestämt och det sedan länge. Och om detta borde man varit öppen med. Och svarat den som anmält förfallet av stugan. Förhoppningsvis har man åtminstone utverkat lov att få frakta bort en kulturminnesmärkt byggnad. Eller?
Det här är inte första gången Österåkers kommun gör så här. I planeringen för att även bygga bostäder på andra sidan Husby mellan den höjden och Hagby har man beslutat sig för att flytta på ett fornminne. Länsstyrelsen noterar det i sitt svar på den remissen och ger sitt tillstånd, men tillägger att myndigheten kommer att bevaka hur detta sköts.
Finns det någon som bevakar tvättstugans öde? Var finns den, är den bortfraktad eller riven? Hur dålig kan en kommun vara på att kommunicera? Var finns dess gränser för hur imbecillt och maktfullkomligt den kan agera? Har jag flyttat till Grönköping?
Traskade upp till Sjölanders kulle idag. Och det är fortfarande ett obehagligt ställe. Min hund snodde runt benen på mig, han ville inte vara där och själv kände jag mig iakttagen. Men jag ville dokumentera denna plats som Hembygdsföreningen skriver om i sin skrift Österåker förr i tiden på sidan 153: ”Sjölanders kulle, strax norr om Husby by, ägdes och beboddes av Hannibal Sjölander som hade en jordkula där. Ägaren hade lidit svårt under fransk-tyska kriget 1870-1871 och beslutat att efter kriget flytta upp till lugn och ro i den svenska släktgården. Den senare hade dock brunnit ner så Hannibal grävde ut jordkällaren och installerades sig där. Ansågs egen och i besittning av ”krafter”. När det försvann får för bönderna i Husby by vågade de inte höra med Sjölander. Ingen vet var han är begravd.”
Bild på Hannibal Sjölander ur Hembygdsföreningens skrift. Hannibal slogs på den tyska sidan och dekorerades med järnkorset för sina insatser.
Jag tog lite foton på kullen och där bredvid, noterade underligheter i naturen, och en bit bort på kullen mot golfbanan hittade min hund ett tjockt ben, jag är så klart helt övertygad om att det är en skelettdel från ett djur, tog ett foto, men det finns inte i kameran.
Här nedan foton på Sjölanders kulle och märkliga samlingar av avsågade träd och mossmattor vid kullens sluttningar, vem har anlagt dessa värn?
Vi hittade resterna av Hannibal Sjölanders hem, men hunden ryckte så mycket så jag kunde inte gå närmare. Det fanns även spår efter annan stengrund i närheten, kanske efter släktgården som brann? Undrar varför den gjorde det? Såg också kungsljuset som det botaniska praktverket Österåkers flora skriver om på sidan 666 att det helt unikt blommar året runt. Det står precis utanför Sjölanders röse. Sista fotot visar en egendomlig spricka i marken som det vällde upp myror och äcklig lukt ur, nu ville hunden definitivt därifrån.
Det är en rik och omväxlande bygd jag har flyttat till, det finns mycket att upptäcka i Åkersberga! Undrar dock om Hannibal Sjölander egentligen kom till ro…
Österåker är en väldigt gullig och prydlig liten kommun, men den känns som om den inte har släppt taget om 1950-talet. Bilen ska fram till varje pris, cykling är inget att bygga egna banor för utanför tätorten, sopor slänger vi i soprummens osorterade kökkenmöddingar och brevbärarna får böja rygg och trava i trappor för att lämna brev i flerfamiljshusen. Och fortfarande kan kommunen tänka sig att bygga hus på jordbruksmark…
Det är intressant att glida fram och se vår på historia rika bygd. Bara man vet vad man ska leta efter går det att följa äldre vägdragningar, till exempel. Och ana fordoma vattenleder och förstå varför fornminnena klumpar ihop sig på en del av dagens höjder vilka ju är gårdagens, stenålderns, strandlinje. Här har du ett flygfoto över Österåker där fornminnena är utsatta med länk till Riksantikvarieämbetets information kring objekten. Och mer om de första invånarnas Österåker under yngre stenåldern skriver Rolf Ekelund väldigt trevligt om på Svenska kyrkans webbplats, läs varför!
Det är viktigt att lära känna historien! Vi får inte vara den sista generationen som kan gå i dess spår, de historiska resterna kan lära oss om vad som är viktigt för framtiden. Men då får inte en kommunledning vara tondöv för dessa värden heller. Med invånare som har koll på läget tvingas kommunen också ha det vilket är bra!
Ju mer man kollar hur viktig jordbruksmarken alltid har varit och hur många berättelser bygden visar upp när man vet var man ska leta, från spår ute i miljön till data på nätet så blir man ju lätt bestört när dessa värden i projekteringar för framtida bostadsområden inte får någon större vikt. Det känns ärligt talat tyvärr som om vad som helst kan hända av förödande beslut. Medan till exempel Malmö har beslutat att inte bygga mer på jordbruksmark. Där fokuserar man nu istället på att förtäta innerstan och på att bygga över rangerbangårdar och motorvägsmot. Varför kan inte Österåker också fatta något liknande politiskt beslut?
Österåkers Hembygdsförening har gett ut en medlemsskrift, Milstolpen, sedan 1982. Ibland har skriften samlat ihop sig till ett jubileumsnummer, en tjockare utgåva som i likhet med alla vanliga nummer kan läsas på biblioteket i Åkersberga eller beställas av föreningen, se länk nedan till deras hemsida där det också finns ett innehållsregister för alla Milstolpennummer. Vid genomläsning av just gamla jubileumsnummer får man sig ofta mer till livs vad en hembygdsförening kan åstadkomma och betyda i ett samhälle, men också i efterhand få avslöjat hur tidens karusell ohjälpligt snurrar vidare och kräver andra grepp för att en sådan här förening inte ska kastas av den gemensamma intressesfärens plattform. Häng med min analys och ifrågasätt den gärna!
I Hembygdsföreningen 50 år, från 1997, möts läsaren av information om sjudande aktiviteter, såväl i att vårda kulturarvet som att anlägga framtidsplaner. Medlemsantalet, 1300, är det dubbla mot idag, och de ungas närvaro i föreningen är påtaglig. Agaria är då namnet på en sektion inom ÖHF vilken samlar ungdomar intresserade av medeltidsdräkter och den tiden, vad hände med denna verksamhet sen?
Vidare presenteras planerna på att anlägga fyra historiska miljöer vid den dåvarande Runö kursgårds mark vid Tunaviken: en stenåldersby, en bronsåldersby, en järnåldersby och en medeltida by. Projektet kallas Forn-Åker och här ska både forskning och allmänhet kunna ha nytta och nöje av anläggningarna. ÖHF ingår i den drivande stiftelsen. Men vad hände med dessa planer som skulle passat mycket bättre att ta relevant men mindre plats än kommunens efterkommande megalomaniska idé att förstöra hela Näsområdet?
Och varför lades Jordbruksmuseet ner som jubileumsskriften presenterar? 1997 fanns fortfarande detta museum vid Smedby gård, invigt 1988, men någon tid därefter stängdes det. Kanske fanns det inte längre några som hade möjlighet att ideellt driva museet, men redskapen finns kvar än idag. Och med stundande el-kris och prognoser som talar om kommande problem med livsmedelsförsörjningen kan ett museum som visar upp gångna tiders manuella redskap och verktyg för att bruka jorden och ta hand om dess frukter kanske ha framtiden för sig. Allt behöver ju inte ÖHF göra, men här är ett fenomen vanligt för föreningar i nedan: de isolerar sig, söker inte samarbete i tid med varandra, etc. Det gör att alltfler uppgifter läggs på allt färre axlar som till slut dignar under bördan och så var sagan all! Vet inte om det stämmer för ÖHF förstås! Men som nyinflyttad i Österåker tycker jag det är konstigt att hembygdsföreningen heter Österåkers hembygdsförening när det bara handlar om Åkersberga och att samarbete saknas med de andra hembygdsföreningarna i kommunen? Det finns sammanlagt omkring ett halvt dussin sådana. Skulle vara intressant höra hur det fungerar i de andra!? Sen kan ju en kommun vara mer eller mindre intresserad och behjälplig för en hembygdsförening. Såväl Forn-Åker som Jordbruksmuseet skulle kanske ha fungerat fint om kommunen hade insett värdet av det här.
Jubileumsskriften fortsätter redovisningen av föreningens arbetsgrupper. Till exempel Torpgruppen som sedan starten 1982 och än idag 2022 stretar på att i ord, bild och husförhörslängder inventera gamla dagsverkstorp i kommunen. Ett fantastiskt arbete! Inventeringen finns att ta del av i pärmar på Österåkers bibliotek i Åkersberga, men idag även på föreningens hemsida. Senast som händer är att jag, som nybliven medlem, försöker baxa ut hela torpinventeringen på en interaktiv karta gemensam för Sveriges alla hembygdsföreningar.:-) Se länk nedan till föreningens hemsida. Den nya tidens teknik har dock inte tagits i bruk fullt ut av föreningens olika arbetande sektioner och i sociala media avstår ÖHF nästan helt från medverkan vilket är, som jag ser det, till men för samhällsdebatten eller för att engagera unga i föreningen.Vad tycker du?
Men vara helt up to date med ny teknik är hembygdsföreningen när det gäller deras stora fotoskatt som nu är öppet tillgänglig på internet. Österåkers Hembygdsförening har mer än 8000 foton i bilddatabasen Kollektivt kulturarv som drivs av Stockholms läns hembygdsförbund och Stockholms läns museum. Fotona är tagna av olika fotografer i olika tider, men de visar alla på olika sätt livet i kommunen. Från porträtt till skildringar av större händelser. Grunden i fotosamlingen är räddade glasplåtar efter bröderna Harling och hur det gick till att ta hand om bilderna berättar jubileumsskriften också om. Då, 1997, fotograferades fotona över på film, men därefter har samlingen digitaliseras. Och så är det ju med allt: förvaringsmetoderna förändras och med dem möjligheterna till kommunikation.
Jubileumsnumret från 1997 har mer att berätta och historien fortsätter i de följande jubileumspublikationerna från 2007 och 2017. Den sistnämnda har temat arkeologi med därvid lagd tonvikt på intressanta utgrävningar och fynd. En fin bok, rikligt gödslad med färgfoton, och som slutar i artikeln ”Yttranden över kommunens planeringsärenden – en stor och viktig uppgift”, det tycker jag också som alltså har gått med i ÖHF och från i år även ansvarar för organiserandet av remissvaren från ÖHF. 🙂 Ovannämnda artikel ger en föredragning av det omfattande remisshanteringsarbete som ÖHF, ofta i samarbete med Österåkers Naturskyddsförening, har utfört i nu dryga 20 års tid för att bemöta och tala förnuft med Österåkers kommun när den planerar för en förödande exploatering av Näsområdet. Artikeln är lysande, läs den! Tyvärr har ÖHF:s styrelse avstått frånny protest mot kommunen som i juni i år än en gångklubbade en reviderad, men fortfarande huvudlös, projektplanering för Näs. Österåkers Naturskyddsförening har dock överklagat vilket ånyo pekar på små föreningars behov av samarbete och draghjälp.
Ovan är bara ett axplock av vad jag har fått mig till livs, dels genom att läsa i jubileumsskrifterna, dels genom att gå med i föreningen. Hembygdsföreningar behövs, sen kan aktiviteterna skifta. Från att bevara gamla saker och sedvänjor till att vara en aktiv samhällsdebattör om riktlinjer för framtida levnadsvillkor. Mitt i alltihop ståtar midsommarfirande, skoltävlingar i vem som vet mest om bygdens historia, den gamla lanthandelns upprustande, etc. Allt lika viktigt, men ska det ha en överlevnad måste det finns ett lockande gränssnitt mot de unga och här delar säkert alla hembygdsföreningar på problemet med en allt högre medelålder i den allt mer sjunkande medlemskadern. Eller?
Österåkers kyrka vilar på urgammal grund men sitt nuvarande utseende fick kyrkan i och med en ombyggnad vid mitten av 1600-talet. Detta omfattande arbete bekostades av Birgitta Kurck på Smedby, änka efter riksrådet Gabriel Oxenstierna. På fasaden ser vi spår av dessa adelsfamiljer:
Övre raden, Bild 1:Oxenstiernas vapen till vänster: en oxpanna (Oxenstirn betyder ”oxpanna” på tyska) med öron och uppåtsträvande horn och till höger den numer utdöda friherrliga ätten Kurcks vapen; två hjärtan över och under två bjälkar. Bild 2: Ett utsirat ankarslut som ser ut som en fri omformning av Oxenstiernas vapen, öronen har kommit nedanför pannan på oxhuvudet… Nedre raden, Bild 1: Även nyckelhålet till en av kyrkans dörrar utsmyckades med den donerade familjens vapen. Bild 2 och 3: Ankarslut a la Oxenstierna samt bredvid mer tidstypiska. Det går att datera byggnader efter hur de här slutstegen på ankarjärnen inne i byggnaderna ser ut. Ett ankarjärn är alltså en anordning i en byggnad som håller ihop olika delar genom ett inlagt järn. Trä- och järnbalkar förankras i ett angränsande murverk genom att på balkarnas änden skjuter det ut ankarjärn. Ankarjärnet avslutas i regel med en smidd ögla. Ankarsluten fungerar som en sprint som träs genom öglan. Ankarjärn och ankarslutar utfördes på äldre byggnader av stångjärn som smiddes till önskad form. (Wikipedia)
Om Brita Kurck och hennes ättlingar kan man läsa följande i ”Anteckningar om svenska qvinnor” som Projekt Runeberg tillhandahåller på internet:
Kurck, Brita, dotter af riksrådet och presidenten Jöns K., blef 1645 gift med rikskammarrådet Gabriel Oxenstjerna. Hon lät uppbygga Åkers kyrka i Roslagen, med ättens familjgraf, samt stenhuset på Margretelund. Hon skänkte till sockenkyrkan en altartafla af Spagnoletto, som konung Gustaf III fick utbyta mot en kopia och 600 rdr species. Originalet förvaras i Riksmuseum. – Mannen blef efter sin död upphöjd i grefligt stånd. – Enda dottern Märtha blef 1669 gift med öfversten Evert Horn; varande deras bröllop det första som efter nya ordningen skedde. – Grefvinnan Brita Oxenstjerna dog 1671, och med son-sons-sonen Gabriel, som afled 1803, utgick den grefliga ätten till Kronoborg. Denne ättling af en så lysande stam förstörde i sin ungdom all sin ärfda förmögenhet, avancerade till löjtnant vid Dragonerna, men blef för hvarjehanda brott dömd till lifstidsfängelse på Malmö fästning. Slapp ut, tog tjenst vid Lifgardet som simpel karl och kunde icke förmås att ändra sitt lefnadssätt.
Brita Kurck står även bakom det nuvarande utseendet på Margretelunds slott vid Trälhavet i Åkersberga vilket är från 1658. Slottet har en lång historia som du kan läsa om bland annat i Milstolpen nr2/2011 (finns på Österåkers bibliotek i Åkersberga eller så kan du rekvirera den genom Österåkers hembygdsförening: mail@milstolpen.org).
Jag lade märke till det lilla öde huset vid Svinningevägen så fort jag flyttade hit till Åkersberga i februari 2020 och började promenera omkring i min nya hembygd. Nyfiket kunde jag leta fram att det här var Husbys gamla tvättstuga! Det har intill funnits en vattenkälla vilket ännu går att se spår av, men att en smedja också ska ha verkat här anas ingenting. Stugan var både vacker och sorglig i sitt åldrande, för detta förfall, var det verkligen oundvikligt? Kunde inte huset hjälpas tillbaka till livet och bli ett monument över gångna tiders slit, ett landmärke över småfolkets historia i allmänhet, men över kvinnors vardag i synnerhet. Tvättstugan säger mer om hur livet kunde te sig förr för de flesta i Sverige än vad ståtliga slott berättar. De senare brukar omhuldas i bevarandeplaner, men har vi inte kommit längre än att se till andra byggnader också?
Jag lämnade därför in ett medborgarförslag i ärendet sommaren 2020 om att kommunen bättre borde ta hand om stugan och dess historia. Av en slump kom jag dock att få ögonen på följande:
I en plankarta från Österåkers kommun 2004 över området där tvättstugan står är huset märkt med Q1. I teckenförklaringsspalten där står att läsa: Q1 = ”Byggnaden får ej rivas, de karaktärsdrag som angivits i planbeskrivningen ska bibehållas och befintlig exteriör ska bevaras, underhåll ska ske med ursprungliga material och kulörer.” (Källa: ”Detaljplan för utökning av Hagby golfbana och Heliporten (del av fastigheten Hagby 1:5) Österåkers kommun, Stockholms län Upprättad den 1 maj 2004 på stadsarkitektkontoret i Åkersberga Rev. 31 augusti 2004)
Ovanstående uppgifter gjorde att jag ändrade mitt medborgarförslag till en anmälan om tillsyn till Byggnadsnämnden i Österåkers kommun. Den 5 september 2020 skickade jag in min anmälan då jag också infogade nedan från sidan 6 i kommunens antagandehandling/planbeskrivning i förslaget till ovannämnda detaljplan rev 2004-08-31: ” Inom området finns en mindre byggnad med en gammal bykälla, Husby brunn. Den var tidigare Husbykullens enda vattentillgång och en samlingsplats för byborna på Husbykullen. Det har även varit både tvätthus och smedja. Brunnen är kullerstensatt och har alltid haft rikligt med vatten. Huset är byggt av falurött liggtimmer och det har ett sadeltak av enkupigt tegel. Den gamla byggnaden är kulturhistoriskt värdefull och det är en del av den bevaransvärda miljön på Husbykullen. Därför skyddas och bevaras den genom skyddsbestämmelse i planen. Husets karaktärsdrag ska bibehållas och exteriören får ej förändras.”
Det har nu snart gått ett år sen min anmälan och ingenting har hänt för att rädda huset. Vid mina påstötningar hos Byggnadsnämnden har svaret varit att nämnden sedan pandemin startade har översköljts av ansökningar om bygglov och liknande i en sådan aldrig tidigare skådad mängd att verksamheten i stort blivit lidande. Nu i höst ska dock nyanställningar ske varvid nämnden hoppas komma ikapp. Det hoppas jag också.
Men jag finner det ändå anmärkningsvärt att anmälningar om skyddstillsyn av kuturhistoriska byggnader inte prioriteras framför ansökningar om att typ bygga ut en veranda?
Jag fortsätter att ibland passera den gamla tvättstugan som fullt synlig från Svinningevägen fortsätter sin tillvaro, till synes övergiven av alla, inte minst av fastighetsägaren själv. Stugan och marken ägs av Österåkers golfklubb. Den fick som fastighetsägare tillfälle att skicka in ett svar till Byggnadsnämnden med anledning av min anmälan. Det svaret brukar jag förundras över. Tänk att plötsligt bli varse att det står ett hus på ens tomt, att detta hus är Q-märkt och att det är markägaren som har att ta hand om det? Läs själva i den till kommunen inkomna handlingen från Österåkers golfklubb (Dnr BN 2020-001045 – Ankom 2020-11-30) där jag citerar följande:
”Måste erkänna att vi blev väldigt förvånade över detta mejl _ Jag har hört mig för internt för att följa upp gällande byggnaden samt med de personer som var med från vår sida under detaljplansarbetet. De är lika förvånade som jag _ Vi vill gärna träffa er för att gå igenom denna fråga samt vem som bär ansvar för byggnaden och dess skick – känns inte rätt att detaljplanen kan tvinga en markägare att underhålla, i detta fall denna byggnaden.”
Jag önskar att tvättstugan kommer under behandling av någon som det känns rätt för att ta hand om ett kulturarv. Och det snarast!
Kort från Åkersberga 