Kategoriarkiv: Konst

I Österåker förvandlas gamla gravstenar till andliga hållplatser

Publicerad den av
Svara

Svenska kyrkan har sen något år tillbaka skapat så kallade andliga hållplatser i kommunen. De är sju till antalet och placerade i närheten av inalles sex kyrkor. Utformningen är likartad; uttjänta gravstenar staplade på varandra till lagom höjd, träribbad sittbänk vilandes på stenarna, en skylt utformad som bokuppslag på pinne nerslagen i marken. På skylten en QR-kod som leder till mer information om hållplatsen och dess devis. Det sistnämnda är det som skiljer de olika platserna åt: Var och en har sitt eget ord uthugget i en av stenarna.

Här nedan en odyssé i bilder mellan de hållplatser som jag och, oftast, min hund hittills har besökt. Återstår gör Roslags-Kulla och Ljusterö kyrka. De varken går eller cyklar jag till och det på grund av vad som verkligen saknas i Österåker: cykelbanor längs de tungt trafikerade och vägrenslösa landsvägarna ut från Åkersberga till resten av kommunen! Jag är så trött på den oanständiga kommunpolitiken här:
1) Förutom att vägra att tillgängliggöra omvärlden (som typ se till att cyklister utan fara för livet kan nå kommunala badplatser, ta sig till noder för kollektivtrafiken i grannkommunen, etc) för cyklister så kan man inte ens komma ut i skärgården på ett rimligt sätt om man inte har bil, båt eller stuga på önskad ö.
2) Eller komma hem till sin ö igen, för den sakens skull. När kommunen bjöd in skärgårdsbor till ett informationsmöte i våras angående att kommunen ville lägga ner skolan på deras ö (förvånad någon?) så kom ingen. Förklaring? Mötet var förlagt till kvällen varvid ingen öbo skulle kunnat komma hem till sin ö igen enär det inte går någon regional båt då…

Österåkers slogan ”Möjligheternas skärgårdskommun” gör mig alltid irriterad. Så jag kan säkert behöva att då och vandra till de här hållplatserna och sätta mig ner och begrunda deviserna: Frid, Ödmjukhet, Kärlek, Tålamod och Trofasthet -som är de jag hittills tagit mig till. Godhet och Glädje kvarstår.

  • Klockarhagen, Österåkers kyrka
  • Klockarhagen, Österåkers kyrka
  • Klockarhagen, Österåkers kyrka
  • Mossen, Österåkers kyrka
  • Mossen, Österåkers kyrka
  • Mossen, Österåkers kyrka
  • Mossen, Österåkers kyrka
  • Mossen, Österåkers kyrka
  • Mossen, Österåkers kyrka
  • Östra Ryds kyrka
  • Östra Ryds kyrka
  • Östra Ryds kyrka
  • Östra Ryds kyrka
  • Säby kyrka
  • Säby kyrka
  • Säby kyrka
  • Säby kyrka
  • Åkersberga kyrka
  • Åkersberga kyrka
  • Åkersberga kyrka

Länkar
Jämförelse Västervik – Österåker när det gäller skärgårdstrafik
Gör om och gör rätt om cykelbanorna!
Svenska kyrkan om sina ”Andliga hållplatser för vila och eftertanke”

Sommarkurs på folkhögskola är bland det bästa som finns!

Publicerad den av
Svara

Vi är många som åker till folkhögskolor om sommaren för att bo på internat och gå en veckas kurs i vad som helst. Vi blir oftast återfallsförbrytare och återvänder år efter år till samma skola och gärna samma kurs också. I år kom jag inte in på den kurs jag ville gå så jag sökte mig till en för mig ny folkhögskola: Geijerskolan i Ransäter i Värmland. Här håller Geijersamfundet varje år en särskild sommarkurs och i år var temat Filosofins tröst. Lät lagom flummigt, tänkte jag och for dit.

Erik Gustaf Geijer 1783-1847. ”Friskt liv, medan solen glimmar!”

Värmland är alltid vackert och pensionatsmat brukar vara gediget tillagad och med 85 kursdeltagare kunde mycket hända av oväntade möten och intressanta diskussioner. Jodå, visst blev det så och Klarälven på lagom spankulerande promenadavstånd gjorde sitt till. Man kopplar av, som det heter. Kopplar ifrån sin vanliga identitet, kan man också säga.

Dagar och kvällar fylldes av föreläsningar i temat som gällde, talarna var namnkunniga filosofer och författare, kanske en lätt slagsida åt en viss filosofisk inställning och alla var inte lika välstrukturerade att redogöra för sitt ämne som hon som sopade golvet med alla mina fördomar av vad jag förväntade mig av just henne. Men det är så det ska vara: man ska bli överraskad av framförandet annars kan man lika bra sitta hemma och få föredragen epostade.

Men det brukar inte vara det egentliga kursinnehållet och dito föredragande som skapar de mest minnesvärda intrycken på såna här internatkurser utan det som sker däremellan. Deltagare som öppnade sig, bjöd på estradunderhållning eller gav förtroenden för att de, precis som jag, nu var utan invanda skyddshöljen och rutiner. Om man mer är sig själv när allt man äger på plats är en resväska och en namnbricka kan ju vara osagt, men något inträffar när vi delar villkor och dessa är materiellt knappa.

En 92-årig dam med rullator vände i vilket fall ut och in på min syn när hon en morgon hojtade till mig där jag strök förbi längs matsalshuset på väg till frukost: ”Akta dig för vargarna!” Jag förstod ingenting, hon pekade och viftade då mot den stora gråstenen som stod vid husfasaden. Den var dekorerad med en målad orange propeller, rätt gräslig egentligen. ”Akta mig för vargarna”? Vilka vargar? Men då krängdes målningen på stenen ut och in och det orangea blev mellanrumsfigur för fyra vargar vars nosar riktades inåt mot ”propellerns” mitt. Sen dess ser jag bara vargarna när jag tittar på fotot.
Damen blev i sin tur nyfiken på vad jag började yra om: ”Mellanrumsformer, vad är det”, frågade hon och jag berättade om dessa och om när jag för 50 år sen gick på konstskola och lärde mig se -jag hade där och då frågat precis samma sak. Så möttes hon och jag i var sin upptäckt.

Ett besök på Västanå Teater ingår i mina sommarnöjen sen några år tillbaka. Så en kurskväll gick kosan tvärs över Fryken. I år körs Kejsarn av Portugallien och även om jag denna gång inte blev snyftigt gripen som under fjorårets Herr Arnes penningar så är Berättarladans produktioner alltid hisnande upplevelser av teatermagi, tror Selma skulle gillat uppsättningarna och stället.

Nu till en annan oväntad upplevelse från veckan: staketet runt Erik Gustaf Geijers barndomshem i Ransäter. Jag spelade in två videor när jag under mina kvällspromenader ställde färden till gården och gick runt densamma för att därefter vandra vidare och säga godnatt till tranorna ute på fältet. Jag trodde staketet var klätt med grenlav, Väldigt Kunnig Vän säger skägglav. Vad säger du? Eposta mig!
Jag har själv epostat Geijersgårdens informatör som inte visste, men som tagit sig före att skicka frågan vidare till Erik Gustaf Geijers nutida släktingar, häpp!

Första delen staket är bara 40 sekunder!

Nästa del är två minuters ”älgvandring”.

Bland alla givande möten, diskussioner och föredrag så vill jag slutligen lyfta fram kurskamraten Dorothea Mumm, en äldre kvinna som visade sig bära på ett evigt ungt uppdrag: att sjunga om vreden som brann!

Ur en tygkasse vid en fikapaus plockade hon upp sin bok, Godnatthistorier, som jag köpte för 100 kronor. Tänkte att den kan bli ett minne från kursen, det är gott nog. Men jag satte sånär kaffet i halsen på tåget hem för här talar vi om flammande gestaltningar av arbetsvillkor, (vi pratar om en kvinna som arbetat inom sjukvården…) livsförändringar av olika slag och relationer med män, till exempel. Klarspråk och poetiska vändningar. Av det sistnämnda en del ofrivilliga för Dorothea berättade att hon inte hittade någon som ville korrekturläsa. Nästa gång får förlaget göra det, för ett sådant ska författare Mumm vända sig till i fortsättningen!

Här två axplock, som det heter:

”Är jag en del av vreden, eller är den en del av mig? Den var större än jag, nu är det tvärtom. Kan jag verkligen bestämma själv, vad som får fylla mitt inre? Är somliga människor så vänliga, för att de har kommit på just det, långt före mig?

”Man kan även hyra en etta. Kvinnor hyr ut sin ibland.”

Vill du läsa mer så eposta Dorothea Mumm!

Det går en linje från halsduken på Förklädd gud till bronsåldersröset, det är bara kyrkan som står i vägen…

Publicerad den av
Svara

Förklädd gud av Lena Lervik från 2017, står längs Åkers kanal i Åkersberga, centralort i Österåkers kommun. Skulpturen ser inte alltid ut såhär. Ibland, som sen igår, har den åter stickad mössa, halsduk och armmuddar. Även lammet har begåvats med värmande omslag.

Jag bor mittöver vattnet så jag såg förövaren när denna anbragte sina gåvor på statyn igår morse vid åttatiden, i så fullt dagsljus som sista dagen i november nu kunde uppbåda.

I lugn och ro plockade Den Lilla Damen, som jag föredrar att kalla henne, upp entitet efter entitet ur en kasse och band fast utensilierna där hon tyckte de passade.

Efter fullbordad påklädning vidtog fotografering medelst mobil. Och lite beundran, såg det ut som. Stod hon inte och pratade lite med skulpturen också? Sen avvek Den Lilla Damen lugnt och stilla från brottsplatsen medelst gång längs med kanalen. Hon var själv iklädd ganska iögonfallande färger på jacka och vantar, och med något som såg ut som små lysande lampor hängandes från jackkanten framtill. Jag borde ha känt igen henne om jag sett henne förut, men nej. Kanske bodde hon långt ifrån och hade behövt starta sin vallfärd tidigt och ville synas i mörkret på vägen till -ja vad det nu är hon menar att metallklumpen är. Inte är det konstverk, för ett sådant vandaliserar man inte med egna påhäng. Och döda ting behöver inga värmande omslag.

Men små gossar kan behöva en kärleksfull mormor och gudar kan kräva tillbedjan. Och heter inte skulpturen Förklädd gud? Det kan man kanske tolka som För-klädd gud? Och att det går bra att Efter-klä guden med nya plagg? Inte vet jag. Men det finns något här i Den Lilla Damens agerande som bottnar i tillbedjan av Något Annat. Offra till gudarna för att det må gå oss bra är det nog inte tal om, sådant har vi vuxit ifrån. Men en vädjan om ett möte med ett Du, kan det nog handla om.

Till skillnad från de andra vandaler -mina fördomar hindrar mig tro att Den Lilla Damen även står bakom de aktionerna- som två gånger i år har täckt skulpturen med färg på olika sätt. Här är det tvärtom ett möte med ett ego som gäller, ett manifesterande av ett Jag.

Det går att dra en rak linje från Den Lilla Damens helgedom vid Åkers kanal till en stensamling på en höjd några kilometer norrut. Vid vad Rolf Ekelund i sin nu utkomna Visning av kyrka och forntid i Österåker (Ekelund 2024) kallar ett under bronsåldern heligt berg och där stenarna utgör resterna av ett röse från den tiden. Det skiljer 2800 år mellan fornlämningen och flöjtblåsaren. Men båda vittnar om vad människor i alla tider förmodligen har ägnat sig åt: besvärjelser.

Mellan bronsålderns stenar och den nutida skulpturen i brons står kyrkan. Det är främst om den Rolf Ekelunds trevliga och lättlästa lilla bok handlar, en utmärkt guide till kyrkan och dess spännande omgivning av olika sorters fornlämningar.

Men för att fortsätta från vad som finns i början och slutet av det tänkta strecket så står kyrkan den fina ändock mitt i vägen inte bara bokstavligt längs linjen utan även bildligt för vad som utfördes innan och efter att kristendomen kom till byn. Den kristna trons avsikt att ge hopp på ett så icke-magiskt sätt som möjligt, det handlar om vår inre frälsning, gör den snarast till en stoppkloss mellan förfädernas dyrkan och nutidens irrationella beteenden. Kyrka och tro har blivit prosaiska, alltför kanske. Jesus på korset kanske behöver en halsduk?

Länkar
Mer om Förklädd gud och andra skulpturer längs Åkers kanal
Om Rolf Ekelund

Kan man älska mördares och pederasters verk?

Publicerad den av
Svara

Läser in mig på litteraturen för höstens universitetskurs: Historiska och kritiska perspektiv på Foucault. Har hela livet tänkt jag vill ta reda på mer om denne betydelsefulle och intressante tänkares världsbild och nu ska det bli av. Det jag läst innan har fascinerat mig och det jag läser nu fortsatte helhjärtat att göra det tills min väninna U. sa att Foucault åkte till Marocko och förgrep sig på småpojkar. Då var det inte lika kul längre.

Den där utsagan störde mig. Och till slut var jag tvungen att googla. Då kan det vara så att Foucault, bilden, när han bodde i Tunisien betalade pojkar för att ha sex med dem, och det kan vara så att detta inte skedde. Ord står mot ord av efterlevande, påståendet fälldes av en annan författare efter Foucaults frånfälle 1984. Först kände jag en barnslig triumf av att U. i alla fall hade fel i vilket land övergreppen skedde, för jag tyckte ju hon kunde ha låtit bli att berätta. För vad har en författares egna eventuella brott med hans intellektuella gärningar att göra?

Det beror på. Kristendomen har så klart helt fel i att ”den som är utan synd kan kasta första stenen”. Vi får inte relativisera brott eller skuldfrågor på det viset. Men kan man inte skilja mellan person och produkt? Givetvis googlade jag, i rent hämndbegär över att ha fått min Foucaultlycka tillplattad, också på ”pedofil, mördare, konstnär” och fick fram att Caravaggio, vars tavlor U. säkert står och dräglar över när hon är utomlands, hade knivdödat minst en människa förutom alla andra moraliskt klandervärdiga aktiviteter han sysslade med.

Om jag blir bjuden på en smaskig tårta och under inmundigandet får veta att det är Breivik som bakat den, så ville jag säkert kräka upp det jag satt i mig. Tårtan vore väl fortfarande i objektiv, saklig, mening god, och den skulle inte kunna särskilja sig i ett blindtest angående vilken tårta som har bakats av en massmördare. Men jag vill inte ha någonting med bagaren att göra. Alltså kan jag inte skilja mellan person och produkt.

Varför vill jag då ostört få läsa och gilla Foucault? Relativiserar jag ändå? Så att någonstans möts kurvorna för graden av illgärning med graden av den skapade produktens värde så att det senare till slut överbryggar brottet? Det handlar alltså om vad för sorts brott och vad för sorts produkt för att jag ska kunna bortse från skaparens övriga agerande och njuta av de verk som jag vill ta till mig. Vill jag veta var mina gränser går? Nä.

Kan jag backa ut ur ovan resonemang och finna andra vägar att gå vidare på så jag kan skaka av mig U.:s anledning till att hon inte gillar Foucault? U. har till synes ingen gräns mellan mannen och hans verk. Det ena finns med i det andra, kanske. Medan jag vill skilja dem åt, men hamnar jag då ändå inte i ett relativiserande av brott-verk där det senare kan vara värt priset av att det förra skedde? Visst inte. Det är ett feltänk, bästa U. (skulle jag aldrig våga säga henne, hon har ett skarpare intellekt än jag).

Caravaggio har målat vinguden Bacchus och gett honom sina egna drag. Fikonen i förgrunden symboliserar uppkäftigt folks ändor, vilket kan tolkas som man vill. Caravaggio var en dråpare och en konstnär, men det är den senare som skapat verket. Foucault var kanske både pederast och filosof, men det är den senare som skrivit de odödliga böckerna. Om vi inte gillar verken av moraliska skäl på grund av upphovsmännens biografi är det för att vi skiftar perspektiv och låter den andra identiteten vara subjektet. Det är onödigt att se det så, vi får lov att undertrycka. Så länge som den förkastliga delen av aktören inte tjänar på att vi hyllar det skapande geniet i vederbörande går detta an. Så länge som vi inte hamnar i ett legitimerande av mord och att utnyttja barn, för det får aldrig bli fallet! Men vi bör kunna ha två tankar samtidigt i huvudet.

Så, nu kan jag återgå till ”min” Foucault!

Länkar:
Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571-1610)
Michel Foucault (1926-1984)

Tavlan gav spännande spaning på fransk-tyska kriget!

Publicerad den av
Svara

Jag ärvde för 50 år sen en tavla som sades föreställa vapenstilleståndet i fransk-tyska kriget 1870-1871. Åren gick, men efter ett halvt århundrade ställde jag mig i år 2023 plötsligt frågan: Gör den? Läs min undersökning: Tavlan gav spännande spaning på fransk-tyska kriget

Restless behövde Nypan, eller hur?

Publicerad den av
Svara

När konstverket Restless, ovan, monterades på plats vid Åkers kanal var det Åkersbergas första offentliga konstverk som jag inte omedelbart gillade från första gång jag såg det. Det blev inte bättre av sig självt med tiden heller inser jag för i nästa månad har det stått här i två år! Jag har frustrerat gått förbi varje dag och inte kommit över hur en fin öppen plats i stadsparken brutalt överfallits av detta knallgula metallmonster. ”Var som helst men inte här, du är ju så apart”, har jag muttrat. Men jag gör det inte längre.

För i veckan fick Restless sällskap av Nypan! Ett konstverk lite längre nedströms kanalen också i stadsparken som löper bredvid:

Först när jag läste om Nypan tyckte jag det var 50 år för sent som den här typen av konst längre hade något att tillföra, för att inte tala om Duchamps flaskställ som gjordes 1914. Skulle det här inte bara bli pinsamt populistiskt? Men nej, det blev det ju verkligen inte. Se så fint skulpturen intar rummet i samspel med grönska och björkar, det är som om plåten bearbetats till egen björkbarksassociation. I vilket fall både smälter Nypan in och är sig själv nog. Konstverket såväl samverkar med platsen samtidigt som rummet markeras på ett utvidgat sätt. Och det här kastar nytt ljus över Restless som funkar mycket bättre nu. Kolla själv mina foton här! Spännande, eller hur!?

Konstverken ovan behöver varandra och är perfekt placerade, tycker jag nu, för att utföra en sorts dialog mellan hur en pjäs kan inta ett rum och hur det senare påverkas. Österåker är bra på offentlig utsmyckning vilket är väldigt roligt, jag undrar om kommunen inte ligger högt i hur mycket pengar man spenderar på konst?

Men det skulle vara bra med en upprensning runt Restless, titta här:

Närmast i bild ligger två stora oformliga stenar och stör, ta bort dem. Sen kan man räkna till fyra olika sorters design på de totalt sex stycken belysningsanordningar som är utplacerade. Det ger ett rörigt uttryck. Lyktstolpen längst ner i fonden kunde väl få se ut som de två i förgrunden, eller vice versa, medan den lilla ljuspelaren framme till vänster i fotot bredvid informationsskylten tas bort tillsammans med skylten på sitt stativ, för vad berättar skylten:

Jo om ett tegelbruk som för hundra år sen låg en bit bort på andra sidan kanalen än var skylten befinner sig! Varför inte flytta skylten med sin ställning och lilla lampa till just andra sidan kanalen…

Länkar:
Mer om Restless av Fredrik Norén. (Youtube där konstnären berättar om verket.)
Läs om Nypan av Gunnar Carl Nilsson
Upptäck konsten i Österåker, app, broschyr och karta.

Mer om Åkersbergas skulpturer på min blogg:
Skulpturer dag och natt, Malmö – Åkersberga
Vilken är din favorit?
Samt även så klart om en upplyst rondellglob och Gzim och den frusna sjön!

Skulpturer dag och natt, Malmö – Åkersberga

Publicerad den av
Svara

Jag bor vid Åkers kanal och älskar skulpturerna som kantar den. En del var märkligt bekanta tills jag kom på varför. Konstverken är belysta på nätterna vilket skapar andra intryck. Här några av dem.

Rymdvolym av Bengt Amundin från 1968. Skulpturen är väldigt fin att gå runt, precis som det ska vara, och den samarbetar fint med ljuset oavsett om det är det naturliga eller artificiella, tycker jag.

En som är ganska stum i dagsljus, men lever upp rejält när den lyses upp inifrån är Kusinerna av Monica Goras från 2013. Gruppen är perfekt placerad vid en lekplats som är försedd med blått och grönt effektljus. Kusinernas egen varma orangea utstrålning är så mysig!

Som nyinflyttad i februari 2020 kände jag omedelbart igen formspråket och visst är Goras representerad i min gamla hemstad Malmö: Länk till foto på Monica Goras konstverk vid akutintaget till Skånes universitetssjukhus i Malmö

Längre tid tog det innan jag förstod varför Förklädd gud av Lena Lervik från 2017, se nedan, hade något bekant över sig. Det var först när jag nu i november 2021 fick syn på ett foto av verket Pojke med gäss som står i Slottsparken i Malmö som jag kände igen gossen som jag många gånger gått förbi. Kroppsform och uttryck gick igen.

Det är kanske samma skulptör, tänkte jag och googlade. Men det var det inte, malmöverket är gjort av Thomas Qvarsebo 1978, fast det finns ändå en överraskande koppling: Enligt Wikipedia heter Thomas Qvarsebos hustru Lena Lervik! Kanske har de två skulptörerna använt samma gosse som modell, funderade jag då, men det är nästan 40 år mellan verken så det stämmer nog inte heller. Skulle vara roligt att få veta om det finns en bakomliggande förklaring till även pojkarnas släktskap?

Länk till Thomas Qvarsebos Pojke med gäss i Slottsparken i Malmö

Sist i kavalkaden har vi Sense of touch av Viktor Korneev från 2015. Den är kraftfull på ett charmigt sätt. Men upplysningen nattetid tycker jag gör den oavsiktligt rolig. Jag undrar om inte belysningen borde komma uppifrån istället?

Rätt svar har kommit in om bildgåtan!

Publicerad den av
Svara
Glaskonst, rondell på väg 276, Åkersberga
Solen av Michael Hallbert i samarbete med Anders Wallmark.

Rätt svar har kommit in på min bildgåta: vem har gjort ljusverket det lysande klotet i rondellen på 276:an vid nerfarten till nya järnvägsbron? Jag undrade ju det på min blogg härförleden i inlägget: Vilken är din favorit? Och utlovade ett paket kaffe för först inkomna rätt svar.
Nu har jag fått veta att upphovsmannen i fråga står bakom den allra mesta ljussättningen av det offentliga rummet och dess konstverk i Åkersberga. Hans namn är Michael Hallbert och verket jag frågade om heter Solen.
Svaret fick jag i ett fint epost idag från kommunen:

”Hej!
Vad kul att höra du är så nöjd och förtjust i ”Solen” som lyser i rondellen på väg 276. Det är Michael Hallbert, Ljusdesign AB, som tagit fram modellen och gjort ljussättningen i samarbete med landskapsarkitekten Anders Wallmark (från fd Grontmij) som planerat rondellen och stenläggningen. Plattorna, blandat matta och blanka, ska symbolisera glittret på vattenytan som solnedgången ger.

Michael är en väldigt duktig och anlitad ljusdesigner som har hjälpt oss i många projekt. Bland annat fontänen på torget (som inom kort är renoverad och kompletterad med musik), fyren i infartsrondellen, slussen, kugghjulen i rondellen på Sockenvägen, nya gångstråket och hundrastgården i slutet av Båthamnsvägen, med mera.
Med vänliga hälsningar
Ann Erlandsson
Driftingenjör
Österåkers kommun, väg- och trafikenheten”

Länk till Michael Hallberts ljusdesignarbete i Åkersberga och på andra orter.

Ann Erlandsson återkommer i ett nytt epost med kompletterande rader om vad Michael Hallbert mer har gjort i Åkersberga:
”Michael har ljussatt i stort sett allt utmed kanalen. Ett undantag är de spottar som belyser träden utmed gång- och cykelvägen från Norrö till Cirkel K. Men all konst och räcken, med mera, utmed kanalen har han ljussatt. Även lekplatserna/aktivitetsparkerna vid Röllingby, Hantverksvägen, Lillbroängen och Sabelbacken har han ljussatt.”

Ann Erlandsson, driftingenjör i vår kommun, tackar, men avböjer ta emot priset för rätt svar för hon svarar ju i tjänsten som det heter. Så det kaffepaketet får vara kvar som pris i någon framtida ny tävling!

Vilken är din favorit?

Publicerad den av
2

Jag tycker väldigt mycket om Åkersbergas offentliga konst. Jag bor ju vid Åkers kanal och njuter dag som kväll av skulpturer och ljuskonst. Det senare används ju både för att lysa upp skulpturerna på säregna sätt, men också för att skapa egna rum i naturen och förvandla på dagen fridfulla ekar till nattliga spökväsen, eller hur? Vilka är dina favoriter?

Vera Vattnare av May Lindholm, Åkersberga
Fontän Arkipelag, detalj, av Thomas Nordström. Åkersberga
Sense of Touch av Viktor Korneev, Åkers kanal, Åkersberga
Åkers kanal, nattbild, Åkersberga
Glaskonst, rondell på väg 276, Åkersberga

Från vänster: Vera Vattnare av May Lindholm; Fontän Arkipelag, detalj, av Thomas Nordström; Sense of Touch av Viktor Korneev; ljuskonst längs Åkers kanal och sist ett upplyst klot i rondellen för väg 276 och Rallarvägen, tror jag. Men vem har gjort klotet? Httar ingen info, vet du?
Extra: Ett jättefint brev med information om klotet i rondellen och om ljusdesignen i kommunen har anlänt! Läs inlägget här: https://amwendel.org/2020/04/29/ratt-svar-har-kommit-in-om-bildgatan/

Fint konstverk, men var är skejtarna?

Publicerad den av
Svara

Konstverket ovan känns väldigt bekant för en malmöit: I taket på nya akutintaget på Skånes universitetssjukhus hänger liknande former ner, gjorda av samma konstnär, fast de i Malmö är gröna vilket passar väldigt bra där. Här kan du se dem.
Monica Goras Kusinerna ovan gör sig bäst när mörkret fallit och de lyses upp inifrån.

Konstverket är placerat i utkanten av en sorts lekpark vid Åkers kanal. En skylt berättar parken iordningställdes för några år sedan i samarbete mellan kommun och ungdomar. Här finns flätade storgungor att slappa i, liten studsmatta, fast betongbord för bordtennis, inhägnad bollplan för basket, fikaplats under tak, etc.

Jag lägger dock mest märke till det som jag inte lägger märke till: skateboardramperna. Finns inte en sån i hela Åkersberga? Jag har inte sett någon i varje falI, så berätta om du vet bättre! I Malmö finns de och där det inte finns av kommunen iordningställda ramper åker åkarna ändå, där det går, förutom att brädan används frekvent som fortskaffningsmedel. Men här har jag sen jag flyttade hit i februari inte sett en enda rullbräda!? Det förklarar ju varför det är Malmö och inte Åkersberga som är berömt bland skejtare i hela världen. Märkligt ändå!