Kategoriarkiv: Åkersberga

Ridån går upp i Åkersberga!

Publicerad den av
Svara

Det är roligt att bo i Åkersberga! Och det har jag fått säga i Lokaltidningen Kanalen också och det var också kul! Läs intervjun med mig här om du vill.

Det jag berättar om har sedan publiceringen rikligt bekräftats, både av fortsatt glatt hejande mellan oss som promenerar med eller utan hund och av kommentarer angående artikeln. Det vill säga: här har vi inga stora avstånd mellan mänskor, tycker jag. Utan vi nickar och hejar när vi möts och kan lätt börja prata med varandra också. Det jag nu är nyfiken på är att få veta lite mer om er andra så jag hoppas Lokaltidningen går vidare och intervjuar fler av oss!

Jag är alltså glad över att jag har fått berätta hur bra jag trivs här. Jag jämför dock också, och det lite orättvist kanske, Åkersberga med min gamla hemstad Malmö och det negativa kom med i texten också. Som att Österåkers kommun kan inte vara stolt över hur den ligger efter när det gäller sopsortering vid källan eller möjligheten att cykla säkert utanför centrum och till grannkommunerna. Det finns mer att säga om vad som skulle kunna vara bättre här, men det ska jag blogga om vid ett annat tillfälle. För nu tänkte jag fortsätta med vad som imponerar i jämförelse.

Som filmklubben! Åkersberga Filmstudio heter den och jag skaffade kort i höstas när programmet drog igång igen efter pandemiuppehåll; eftersom jag flyttade hit i februari 2020 har jag aldrig upplevt Åkersberga under ”normala” omständigheter, men det har ju gått bra ändå! Men nu! Så häftigt med en filmklubb som drar fulla hus varje vecka på filmer som visas tre gånger under en vecka och det är i det närmaste fullsatt under varje föreställning. Så nedan bild ljuger, men jag tog den vid mitt första besök när jag var väldigt tidigt på plats.

Jag har en hundbekant som inte vill vara med för ”det visas ju bara konstiga filmer”. Jag förstår vad hon menar, programmet omfattar i hög grad filmer som kan karaktäriseras av närbilder på ansikten, långa tagningar, få repliker, lite udda handling, vackert ljus, etc. Alltså konstnärliga filmer som vinner pris på festivaler, men som väl aldrig visas på de här biografkedjorna där ljudet är svinhögt, reklamen tar aldrig slut och publiken sitter och pratar och använder mobilen, etc. Jag orkar inte sånt. Utan jag njuter verkligen av vår fina biosalong där filmklubbens visningar sker utan inledande reklam, med lagom högt ljud och inför en publik som skapar gemenskap genom vår andäktiga tystnad, såväl analog som digital sådant. Balsam för själen!

Tänk att lilla Åkersberga kan fylla salong efter salong varje vecka på det här viset. Jag gick visst det på ”konstiga filmer” i Cinematekets och Folkets Bios regi i Malmö, men aldrig att jag var med om någon större publiktillströmning, särskilt inte med tanke på att det bor drygt 300 000 i Malmö och runt 40 000 i Åkersberga, beroende på hur man räknar. Kul!

Lokaltidningen Kanalen, nr. 6/2023
Åkersberga Filmstudio

Alla behöver mörkret, ljusföroreningar inte kul, inte julbelysningar heller…

Publicerad den av
Svara

Skönt julen är över, eller? Inte är det mörkt längre, i varje fall, utan ett skapt januariljus lyser upp dagen som aldrig förr. Det bästa är att julbelysningarna packats ihop, måste jag säga. Julen 2020 var min första här i Åkersberga och då imponerades jag av mängden julpyntade balkonger, mycket mer sånt här än i Malmö, tycktes det mig. Och första julen var det bara trevligt. Sen blev det lite mer nästa, och vid nästa, som är den senaste, mådde jag tyvärr, förlåt, illa. Det har blivit groteskt, vad finns det av julfrid och dito fröjd i skarpa, grälla, blinkande lampor som kan täcka hela husfasader och stråla rakt in hos grannar? Hur står ni ut?

Själv njuter jag av mörkret och ser med intresse hur den renoverade Slussholmen har fått nedåtriktad armatur fastsatt i räckena och att det som verkade vara tre lampor för att underifrån lysa rakt upp på träd på holmen inte har satts igång, hoppas de aldrig gör det heller. Och att det överhuvudtaget är ljussvagt längs kanalen vilket bara är skönt, ögat vänjer sig och ser mer än om det varit skarpa lampor punktvis, då hade mörkret utanför varit mer kompakt. Det är aldrig svårt att se var man går, men det är också det enda som det behövs hjälp till. Jag är därför tveksam till de här ”fasadbelysningarna” av träd längs kanalen, i rött, grönt och vitt. Det är visst det väldigt tjusigt och roligt spöklikt, för oss människor. Men vi har inte råd att behandla naturen som råmaterial för att skapa egna sagovärldar om det går ut över den förra. Har, till exempel, fladdermössen godkänt detta eller sitter de i träden och svälter ihjäl för de vågar sig inte ut och jaga mat, det blir ju aldrig mörkt…?

(I natt 6-7 februari var det premiär för konstbelysningen på Slussholmen att fungera, hela natten växlade uppåtriktade strålkastare om med att belysa träden i grönt eller blått. Varför? Vattnet vid dämmet är också skarpt upplyst i blått om nätterna, gillar fiskarna det? Suck. Klåfingrigt om ni frågar mig, en katastrof ifall djur- och fiskliv förstörs. Skulle vilja veta!?)

Varför måste mänskan lysa upp sin värld så in i bängen? Trots elkris och domedagsprofetia så nog fanken ska det stråla in i undergången. Vi håller ju, på grund av ljust ljusföroreningar, på att förlora såväl stjärnhimlen som de djur som behöver nattmörker för sin överlevnad, och som vi är beroende av eftersom de utför viktiga pollineringstjänster. Varför är vi som vanligt så självupptaget korkade?

Jag läser Mörkermanifestet, om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm av Johan Eklöf (Natur&Kultur, 2020). Eklöf berättar om det sinnrika samspel som finns mellan djurens beteenden och ljusets växlingar. Han beskriver från havens djup och uppåt, genom årmiljonerna och inifrån våra celler och rent kemiskt hur ljus och mörker styr allt. Ett intrikat system som vi kanske i elfte timmen åtminstone lyckas rädda några smulor av i bästa fall, suck. Eklöf skriver fint och fascinerande om hur det har varit, är och riskerar att bli, en viktig bok!

Det som särskilt sökte mig vid läsningen var den massutrotning av fladdermöss som tyvärr Svenska kyrkan åstadkommit genom sina fasadbelysningar av kyrkor. Eklöf har varit med och inventerat förekomst av fladdermöss i kyrkor i Västergötland vilken har halverats sen fasadbelysning infördes. Så aningslöst, eller hur? Suck. Hur är det då i Österåker? Jag epostade pastoratet och kontakten och svaret jag fick gör att det här blogginlägget dock kan sluta i ett Happy End i detta avseende!

-Vi har ändrat styrkan i fasadbelysningen av Österåkers kyrka och både på den kyrkan och kyrkogården och på kyrkan och kyrkogården i Roslags Kulla har vi anpassat belysningarna. Till exempel har vi mörkerlagt flygstråk för fladdermössen in mot kyrkobyggnaderna, berättar Marie Lönnqvist, fastighetsansvarig vid Svenska kyrkan i Österåker.

Näst i tur att få sin belysning åtgärdad är Ljusterö kyrka och sedan Östra Ryd.

-All belysning av kyrkofasader och på kyrkogårdar, så även vid Garnsvikens begravningsplats släcks numer klockan 23 också, avslutar Marie Lönnqvist.

🙂

Vad gamla och nya kartor kan säga om Österåkers historia och framtid

Publicerad den av
Svara

Österåker är en väldigt gullig och prydlig liten kommun, men den känns som om den inte har släppt taget om 1950-talet. Bilen ska fram till varje pris, cykling är inget att bygga egna banor för utanför tätorten, sopor slänger vi i soprummens osorterade kökkenmöddingar och brevbärarna får böja rygg och trava i trappor för att lämna brev i flerfamiljshusen. Och fortfarande kan kommunen tänka sig att bygga hus på jordbruksmark…

Det är intressant att glida fram och se vår på historia rika bygd. Bara man vet vad man ska leta efter går det att följa äldre vägdragningar, till exempel. Och ana fordoma vattenleder och förstå varför fornminnena klumpar ihop sig på en del av dagens höjder vilka ju är gårdagens, stenålderns, strandlinje.
Här har du ett flygfoto över Österåker där fornminnena är utsatta med länk till Riksantikvarieämbetets information kring objekten.
Och mer om de första invånarnas Österåker under yngre stenåldern skriver Rolf Ekelund väldigt trevligt om på Svenska kyrkans webbplats, läs varför!

Det är viktigt att lära känna historien! Vi får inte vara den sista generationen som kan gå i dess spår, de historiska resterna kan lära oss om vad som är viktigt för framtiden. Men då får inte en kommunledning vara tondöv för dessa värden heller. Med invånare som har koll på läget tvingas kommunen också ha det vilket är bra!

Du har många historier, foton, fakta och länkar till att veta mer på Österåkers Hembygdsförenings hemsida.
Här finns även länk till Lantmäteriets avdelning Historiska Kartor där man till exempel kan titta på en storskifteskarta över Runö i Åkersberga från 1775.

Ju mer man kollar hur viktig jordbruksmarken alltid har varit och hur många berättelser bygden visar upp när man vet var man ska leta, från spår ute i miljön till data på nätet så blir man ju lätt bestört när dessa värden i projekteringar för framtida bostadsområden inte får någon större vikt. Det känns ärligt talat tyvärr som om vad som helst kan hända av förödande beslut. Medan till exempel Malmö har beslutat att inte bygga mer på jordbruksmark. Där fokuserar man nu istället på att förtäta innerstan och på att bygga över rangerbangårdar och motorvägsmot. Varför kan inte Österåker också fatta något liknande politiskt beslut?

Kommunen gör det igen!

Publicerad den av
Svara

Ikväll måndag 12 december 2022 kommer kommunstyrelsen föreslå kommunfullmäktige i Österåker att anta Detaljplan för Hagby äng och kulle etapp1. Det blir säkert så också, jag återkommer annars.

Och än en gång visar kommunen att jordbruksmark saknar värde, att sakägarutlåtande inte har någon betydelse och att fornlämningar är till för att flyttas på. Bland annat.

Länsstyrelsen har genom kommunens hela planeringsprocess med att utforma detaljplan för husbyggen på ovannämnda område varit kritisk på en rad punkter: översvämningsrisk, problem med avrinning, risk för ras på grund av lerjord och kritik mot att jordbruksmark ska tas i anspråk.
Länsstyrelsen skrev redan för några år sedan att: ”Länsstyrelsen anser att kommunen gjort en felaktig bedömning av brukningsvärd jordbruksmark enligt MB 3 kap. 4§. Det anges i planbeskrivningen att området som ligger inom Hagby 1:5 tidigare brukats som jordbruksmark. Detta är felaktigt. Delen av planområdet som ligger inom Hagby 1:5 är fortfarande jordbruksmark. 2017 anmäldes den som i träda i en ansökan om jordbrukarstöd. Den aktuella marken är en sammanhängande åker på drygt 9 hektar. Den har klass 4 i åkermarksgraderingen, vilket är bland det bördigaste i länet.” (Läs mer på sidan 7 i Samrådsredogörelse 2021-10-19, Samhällsbyggnadsförvaltningen, Österåkers kommun)

Jag tycker ovan är pinsamt.

Av det som jag mer tar upp i andra stycket är: att av 30 sakägare och övriga som yttrade sig 2021 är det typ 2 som inte uttryckligen motsatte sig att naturområdet mellan Svinningevägen och Hagbyhöjden bebyggs; att Länsstyrelsen går med på att kommunen tar bort fornlämning L2020:307, men betonar att kommunen måste ansöka om tillstånd för detta och att det måste göras arkeologiska undersökningar här innan andra arbeten får påbörjas. Så får vi väl se hur det går med det.

Läs mer om Detaljplan för Hagby äng och kulle etapp 1 i:
Granskningsutlåtande 2022-11-14, Samhällsbyggnadsförvaltningen, Österåkers kommun
Samrådsredogörelse 2021-10-19, Samhällsbyggnadsförvaltningen, Österåkers kommun

Slutsats: kommunen är ålagd att bygga ut längs Roslagsbanan, men man kan ju göra det på mer eller mindre lyhörda sätt för vad som är viktigt för de omkringboende, för jordbruksmark och natur, etc. Jag tycker Österåkers kommun återigen, om detaljplanen antas, visar att samråd är spel för gallerierna. Hoppas på bättring nästa gång!

Exploateringen av Näs -en historielös maktfullkomlighet

Publicerad den av
Svara

”Syftet med detaljplanen är att utveckla området Näsängen, som en del i den stadsmässiga utvecklingen av Kanalstaden – Näsängen – Täljöviken. Med planen ges möjligheter till en hållbar stadsutveckling med såväl bostäder, lokala verksamheter och service.” Utdrag ur Österåkers kommuns detaljplan för Näsängen 1 vilken antogs i somras.

Kan det bli mer historielöst? Om vi bortser från att området bör vara det sämsta i Åkersberga att anlägga nya bostäder på utifrån att det saknas kollektiva transportmöjligheter och att underlaget för att skapa en sådan med en bärkraftig resandestatistik dit verkar otillräckligt, att det oåterkalleligt förstör en värdefull biologisk biotop, och bara tittar på att planeringen slår sönder en historisk helhet. För den gör just det, detaljplanen. Om den genomförs kommer vi, precis som på andra ställen, ha det förgångna i form av skyltar som pekar ut platser var det fordoma tog plats. Historien blir något exotiskt, som ett djur på zoo, som visas upp i enstaka skärvor. Det kommer visst det att finnas lite natur kvar vi kan vandra igenom på anlagda gångbanor, det räcker så.

De kommunala översiktsplanerna genom åren har tålmodigt rullat projektet framför sig som en stinn guldkalv. Och nu ligger den i grytan. Drömmen om att exploatera Näsängen har nu vunnit alla strider, eller? Svar har ännu inte kommit från Mark- och miljödomstolen dit Österåkers Naturskyddsförening i somras än en gång överklagade kommunens beslut. Vi får se.

Till dess kan man bläddra i en kandidatuppsats av en blivande samhällsplanerare som 2002 författade en rapport som går att låna på Österåkers bibliotek, står i hyllorna för Roslagssamlingen i Åkersberga:

Det var en gång en by i Österåker, Uppland – NÄS
En landskapsanalys i tre dimensioner
Lotta Lindberg
Examensarbete, 10 poäng, HT 2002
Samhällsplanerarlinjen, Kulturgeografiska institutionen
Stockholms universitet

I den vid uppsatsen då gällande kommunala översiktsplan från 1990 skulle hela området, Näsudden, bevaras som strövområde. Uppsatsen tar här upp kommunens underlag till ”grönstrukturplan” där Näs tydligen beskrivs som ett levande exempel på ett äldre jordbrukslandskap. Lotta Lindberg tillskriver kommunen åsikten:  ”Näsområdet bedöms vara viktigt för en biologisk mångfald.” Det kommunala underlaget sägs vidare enligt Lindberg hysa uppfattningen att: ”Näsområdet bedöms ingå som ett av flera strövområden av hög kvalitet i kommunen. I underlaget framhålls att det är viktigt att området bibehålls intakt.”

Och just det här, att området bibehålls intakt, det har fullständigt spolats bort med badvattnet. Här som annorstädes. Det sparas gärna bitar, fragment, görs rapporter och utställningar. Som om helheten, meningen och funktionen med en biotop och kulturhistoria, kan bevaras med hjälp av enstaka pusselbitar.

Om detaljplanen för Näs går igenom kommer det att komma en nästa skarvbit att läggas till av exploaterade jordbruksmarker och våtmarker, etc. I kulisserna väntar till exempel västra sidan av inloppet till Åkers kanal, alltså nordöstra delen av Näs upp mot Hjulvägen. När det också är genomfört kan man lika bra rulla ut ett medelklassghetto i mitten av Näs också så är allt klart, prydligt och fint. Det finns liksom ingen hejd. I likhet med att dra ett kritstreck framför en höna som har kropp och huvud nerpressad mot marken, hon kommer att ligga kvar, oförmögen att resa på sig, fastnaglad i illusionen om ”hållbar stadsutveckling”.

Lindberg ger i sin uppsats kritik och råd angående områdets tillstånd, och hon skriver dem ovetande om att kommunen senare skulle slakta tanken på intakt strövområde. Numer gäller ju bara nu i vår stolta kommun, att det finns en historia innan oss och att det kommer att komma en framtid efter oss ingår inte ”i den stadsmässiga utvecklingen”. Här följer tre av åtta tänkvärda summeringar i examensarbetet:

”2. Resultaten i den här analysen pekar entydigt på att det saknas information om t ex kulturmiljövårdens syn på historiska värden. Behovet av dialog bör vara ömsesidigt. Å ena sidan ökar möjligheten till dialog lokala aktörers möjlighet att påverka utvecklingen av landskapet, samtidigt som allmänheten erhåller kunskap. Det i sin tur är en förutsättning för att uppnå det ansvarstagande som åberopas gällande historiska värden i kulturminneslagen. Å andra sidan ökas möjligheterna, inom kulturmiljövården, att förstå vad som gör vissa miljöer särskilt bevarandevärda och varför.”

”7. Gravar, fossil åkermark, stensträngar, röjningsrösen, ängsmark, bebyggelselämningar, byggnader osv. –alla dessa hänger ihop i ett förhistoriskt, historiskt och nutida markanvändningssystem. Genom att utesluta delar av systemet och anse vissa mindre bevarandevärda än andra förloras helhetsförståelsen för hur människor har utnyttjat landskapet under olika tider. Näsområdet uppvisar en mängd historiska skikt. Tack vare att så stora delar av föredetta Näs by ännu är så bevarat kan hela förhistoriska och historiska markanvändningssystem beskådas. Att landskapet är välbevarat beror i högsta grad på att man bedrivit ett mycket varsamt jordbruk i området.”

”8. Stora delar av undersökningsområdet utgör en bevarandevärd helhetsmiljö ur kulturmiljösynpunkt. Området har förutsättningar att fungera som en levande jordbruksmiljö i tätortens omedelbara närhet. Näsområdet har dessutom förutsättningar för att fungera som rekreations- och strövområde i en växande tätortskommun där andelen större grönområden successivt minskar. Dock krävs insatser:”

Hans Bäckströms alla hus i Åkersberga

Publicerad den av
Svara
Bergavägens stadsgata med Brf Åkers Park från 2008-2009, ritat av Hans Bäckström

Lokaltidningen Kanalen berättar i nr 38/2022 om arkitekt Hans Bäckström som nyligen gått bort, 6/8, vid 81 års ålder. Bäckström står bakom över ett dussin betydande bostadshusprojekt i Åkersberga och Lokaltidningen anger dem i en lista. Det gjorde mig nyfiken på att gå runt och leta upp hans skapelser, fotografera dem och skriva lite, läs mitt reportage här!

Restless behövde Nypan, eller hur?

Publicerad den av
Svara

När konstverket Restless, ovan, monterades på plats vid Åkers kanal var det Åkersbergas första offentliga konstverk som jag inte omedelbart gillade från första gång jag såg det. Det blev inte bättre av sig självt med tiden heller inser jag för i nästa månad har det stått här i två år! Jag har frustrerat gått förbi varje dag och inte kommit över hur en fin öppen plats i stadsparken brutalt överfallits av detta knallgula metallmonster. ”Var som helst men inte här, du är ju så apart”, har jag muttrat. Men jag gör det inte längre.

För i veckan fick Restless sällskap av Nypan! Ett konstverk lite längre nedströms kanalen också i stadsparken som löper bredvid:

Först när jag läste om Nypan tyckte jag det var 50 år för sent som den här typen av konst längre hade något att tillföra, för att inte tala om Duchamps flaskställ som gjordes 1914. Skulle det här inte bara bli pinsamt populistiskt? Men nej, det blev det ju verkligen inte. Se så fint skulpturen intar rummet i samspel med grönska och björkar, det är som om plåten bearbetats till egen björkbarksassociation. I vilket fall både smälter Nypan in och är sig själv nog. Konstverket såväl samverkar med platsen samtidigt som rummet markeras på ett utvidgat sätt. Och det här kastar nytt ljus över Restless som funkar mycket bättre nu. Kolla själv mina foton här! Spännande, eller hur!?

Konstverken ovan behöver varandra och är perfekt placerade, tycker jag nu, för att utföra en sorts dialog mellan hur en pjäs kan inta ett rum och hur det senare påverkas. Österåker är bra på offentlig utsmyckning vilket är väldigt roligt, jag undrar om kommunen inte ligger högt i hur mycket pengar man spenderar på konst?

Men det skulle vara bra med en upprensning runt Restless, titta här:

Närmast i bild ligger två stora oformliga stenar och stör, ta bort dem. Sen kan man räkna till fyra olika sorters design på de totalt sex stycken belysningsanordningar som är utplacerade. Det ger ett rörigt uttryck. Lyktstolpen längst ner i fonden kunde väl få se ut som de två i förgrunden, eller vice versa, medan den lilla ljuspelaren framme till vänster i fotot bredvid informationsskylten tas bort tillsammans med skylten på sitt stativ, för vad berättar skylten:

Jo om ett tegelbruk som för hundra år sen låg en bit bort på andra sidan kanalen än var skylten befinner sig! Varför inte flytta skylten med sin ställning och lilla lampa till just andra sidan kanalen…

Länkar:
Mer om Restless av Fredrik Norén. (Youtube där konstnären berättar om verket.)
Läs om Nypan av Gunnar Carl Nilsson
Upptäck konsten i Österåker, app, broschyr och karta.

Mer om Åkersbergas skulpturer på min blogg:
Skulpturer dag och natt, Malmö – Åkersberga
Vilken är din favorit?
Samt även så klart om en upplyst rondellglob och Gzim och den frusna sjön!

Vad hände med Agaria, Forn-Åker, Jordbruksmuseet och alla unga i föreningen?

Publicerad den av
Svara

Österåkers Hembygdsförening har gett ut en medlemsskrift, Milstolpen, sedan 1982. Ibland har skriften samlat ihop sig till ett jubileumsnummer, en tjockare utgåva som i likhet med alla vanliga nummer kan läsas på biblioteket i Åkersberga eller beställas av föreningen, se länk nedan till deras hemsida där det också finns ett innehållsregister för alla Milstolpennummer.
Vid genomläsning av just gamla jubileumsnummer får man sig ofta mer till livs vad en hembygdsförening kan åstadkomma och betyda i ett samhälle, men också i efterhand få avslöjat hur tidens karusell ohjälpligt snurrar vidare och kräver andra grepp för att en sådan här förening inte ska kastas av den gemensamma intressesfärens plattform. Häng med min analys och ifrågasätt den gärna!

I Hembygdsföreningen 50 år, från 1997, möts läsaren av information om sjudande aktiviteter, såväl i att vårda kulturarvet som att anlägga framtidsplaner. Medlemsantalet, 1300, är det dubbla mot idag, och de ungas närvaro i föreningen är påtaglig. Agaria är då namnet på en sektion inom ÖHF vilken samlar ungdomar intresserade av medeltidsdräkter och den tiden, vad hände med denna verksamhet sen?

Vidare presenteras planerna på att anlägga fyra historiska miljöer vid den dåvarande Runö kursgårds mark vid Tunaviken: en stenåldersby, en bronsåldersby, en järnåldersby och en medeltida by. Projektet kallas Forn-Åker och här ska både forskning och allmänhet kunna ha nytta och nöje av anläggningarna. ÖHF ingår i den drivande stiftelsen. Men vad hände med dessa planer som skulle passat mycket bättre att ta relevant men mindre plats än kommunens efterkommande megalomaniska idé att förstöra hela Näsområdet?

Och varför lades Jordbruksmuseet ner som jubileumsskriften presenterar? 1997 fanns fortfarande detta museum vid Smedby gård, invigt 1988, men någon tid därefter stängdes det. Kanske fanns det inte längre några som hade möjlighet att ideellt driva museet, men redskapen finns kvar än idag. Och med stundande el-kris och prognoser som talar om kommande problem med livsmedelsförsörjningen kan ett museum som visar upp gångna tiders manuella redskap och verktyg för att bruka jorden och ta hand om dess frukter kanske ha framtiden för sig.
Allt behöver ju inte ÖHF göra, men här är ett fenomen vanligt för föreningar i nedan: de isolerar sig, söker inte samarbete i tid med varandra, etc. Det gör att alltfler uppgifter läggs på allt färre axlar som till slut dignar under bördan och så var sagan all! Vet inte om det stämmer för ÖHF förstås! Men som nyinflyttad i Österåker tycker jag det är konstigt att hembygdsföreningen heter Österåkers hembygdsförening när det bara handlar om Åkersberga och att samarbete saknas med de andra hembygdsföreningarna i kommunen? Det finns sammanlagt omkring ett halvt dussin sådana. Skulle vara intressant höra hur det fungerar i de andra!?
Sen kan ju en kommun vara mer eller mindre intresserad och behjälplig för en hembygdsförening. Såväl Forn-Åker som Jordbruksmuseet skulle kanske ha fungerat fint om kommunen hade insett värdet av det här.

Jubileumsskriften fortsätter redovisningen av föreningens arbetsgrupper. Till exempel Torpgruppen som sedan starten 1982 och än idag 2022 stretar på att i ord, bild och husförhörslängder inventera gamla dagsverkstorp i kommunen. Ett fantastiskt arbete! Inventeringen finns att ta del av i pärmar på Österåkers bibliotek i Åkersberga, men idag även på föreningens hemsida. Senast som händer är att jag, som nybliven medlem, försöker baxa ut hela torpinventeringen på en interaktiv karta gemensam för Sveriges alla hembygdsföreningar.:-) Se länk nedan till föreningens hemsida.
Den nya tidens teknik har dock inte tagits i bruk fullt ut av föreningens olika arbetande sektioner och i sociala media avstår ÖHF nästan helt från medverkan vilket är, som jag ser det, till men för samhällsdebatten eller för att engagera unga i föreningen. Vad tycker du?

Men vara helt up to date med ny teknik är hembygdsföreningen när det gäller deras stora fotoskatt som nu är öppet tillgänglig på internet. Österåkers Hembygdsförening har mer än 8000 foton i bilddatabasen Kollektivt kulturarv som drivs av Stockholms läns hembygdsförbund och Stockholms läns museum. Fotona är tagna av olika fotografer i olika tider, men de visar alla på olika sätt livet i kommunen. Från porträtt till skildringar av större händelser. Grunden i fotosamlingen är räddade glasplåtar efter bröderna Harling och hur det gick till att ta hand om bilderna berättar jubileumsskriften också om. Då, 1997, fotograferades fotona över på film, men därefter har samlingen digitaliseras. Och så är det ju med allt: förvaringsmetoderna förändras och med dem möjligheterna till kommunikation.

Jubileumsnumret från 1997 har mer att berätta och historien fortsätter i de följande jubileumspublikationerna från 2007 och 2017. Den sistnämnda har temat arkeologi med därvid lagd tonvikt på intressanta utgrävningar och fynd. En fin bok, rikligt gödslad med färgfoton, och som slutar i artikeln ”Yttranden över kommunens planeringsärenden – en stor och viktig uppgift”, det tycker jag också som alltså har gått med i ÖHF och från i år även ansvarar för organiserandet av remissvaren från ÖHF. 🙂
Ovannämnda artikel ger en föredragning av det omfattande remisshanteringsarbete som ÖHF, ofta i samarbete med Österåkers Naturskyddsförening, har utfört i nu dryga 20 års tid för att bemöta och tala förnuft med Österåkers kommun när den planerar för en förödande exploatering av Näsområdet. Artikeln är lysande, läs den! Tyvärr har ÖHF:s styrelse avstått från ny protest mot kommunen som i juni i år än en gång klubbade en reviderad, men fortfarande huvudlös, projektplanering för Näs. Österåkers Naturskyddsförening har dock överklagat vilket ånyo pekar på små föreningars behov av samarbete och draghjälp.

Ovan är bara ett axplock av vad jag har fått mig till livs, dels genom att läsa i jubileumsskrifterna, dels genom att gå med i föreningen. Hembygdsföreningar behövs, sen kan aktiviteterna skifta. Från att bevara gamla saker och sedvänjor till att vara en aktiv samhällsdebattör om riktlinjer för framtida levnadsvillkor. Mitt i alltihop ståtar midsommarfirande, skoltävlingar i vem som vet mest om bygdens historia, den gamla lanthandelns upprustande, etc.
Allt lika viktigt, men ska det ha en överlevnad måste det finns ett lockande gränssnitt mot de unga och här delar säkert alla hembygdsföreningar på problemet med en allt högre medelålder i den allt mer sjunkande medlemskadern. Eller?

Länkar:


Bevarandet av natur och jordbruksmark är inte museiverksamhet utan framtid!

Publicerad den av
Svara

15-20 års miljökamp ska nu slutligen bita i gräset har Österåkers kommunfullmäktige tydligen tänkt när den åter klubbade ett beslut att tillåta exploatering av ett unikt markområde i sydöstra Åkersberga: Näs. Förra gången kommunen beslutade överklagades planen vilket vann högre myndigheters gillande, vi får hoppas det blir så denna gången också. Och att Österåkers kommunpolitiker upphör att leva i det förgångna med att tänka på natur och jordbruksmark som något som man kan tänka sig bevara ifall det inte stör mer storstilade planer. Som om det handlade om museal verksamhet och inte att natur och jordbruksmark faktiskt är vår framtid och överlevnad!

Jag klistrar här in diskussionstråden från Facebookgruppen Debattforum för framtidens Österåker när det gäller mina inlägg och från den person som replikerat med sin partifärg vilket gör att jag ser hans inlägg som publika utöver den öppna FB-gruppens.

27/7 skriver jag: ”Heja Österåkers Naturskyddsförening som än en gång överklagat kommunens förfärliga planer att förstöra hela Näsängen. Hoppas den oersättliga våtmarken, naturen för övrigt och kultur- och jordbrukslandskapet där nu får vara ifred. Det går utmärkt att bygga ut Åkersberga någon annanstans, till exempel i närheten av befintlig kollektivtrafik…”

Svar: ”Anna-Mi, man kan ha olika åsikter om det här projektet. Men den beskrivning du ger är inte korrekt, en stor del av Näsängen och naturen nära stranden ska inte byggas bort, utan sparas på ett bra, naturanpassat sätt.
Jämfört med de ursprungliga förslag som förekommit anser vi att det som nu ligger är en bra kompromiss, där omfattande hänsyn tagits till olika krav som tidigare förekommit. Vi får ett mycket fint och välanpassat boendeområde, som också ligger naturnära, det är en stor fördel för kommunens utveckling även utanför de centrala delarna av Åkersberga.
Glenn Viklund (S)”

Jag skriver: ”Tack för svar. Men. När omsorg om natur- och kulturvärden stavas kompromiss har inte bästa fokus anlagts ändå.
Jag flyttade hit från Malmö för några år sen. Och slogs genast av hur rent och fint det var ute på allmänna ytor och vilken vacker trakt jag kommit till. Men jag chockades även av hur Österåkers kommun låg efter när det gällde dels sophantering, dels cykelbanenät. Och nu då hur det kommunpolitiska tänket går när det gäller nybyggnation.
Malmös senaste översiktsplan slår fast att det är förtätning och koncentration som gäller vid bostadsbyggande, inte att öka stadens yta och glufsa i sig mer åkermark. Utan Malmö har siktet inställt på att kunna bygga över rangerbangårdar, motorvägar, förtäta ”miljonprogrammets” områden och bygga bostäder i östra hamnområdet, etc. På det här viset sparas inte bara natur och åkermark utan infrastrukturen vinner också på det vad det gäller kommunikation, väg och vatten, etc.
Kanske en studieresa till Malmö kunde vara en idé för Österåkers politiker?”

Glenn Viklund svarar: ”Studieresor kan säkert vara bra ibland, visst. Olika kommuner har lite olika idéer och kan ibland hitta bra lösningar som härrör från olika platser i landet.
Och visst är det så att en bra grundtanke är förtätning av befintliga områden, när det går att anpassa till de olika krav som alltid ligger i botten för nybyggnationer. Och det är också vad som delvis gjorts i centrala Åkersberga de senaste åren. Också i det fallet inte utan kompromisser, vilket t.ex. det nu aktuella Tuna-projektet är ett exempel på.
Det är dock inte någon nyhet att det just när gäller byggnads/bostadsprojekt så finns också ofta starka åsikter, såväl för som emot såna här projekt och så har det varit också i det här fallet, kanske särskilt med tanke på att jordbruksmark tas i anspråk. I Österåker så behövs mer bostäder och alla kan inte , och ska inte, tillkomma i endast de centrala delarna. Vi är en geografiskt utspridd kommun och som sagt, vår ståndpunkt är att efter allt som varit om detta under bortåt 15 år, är det nuvarande förslaget en bra kompromiss där man försökt ta hänsyn till många olika intressen.
Vi kommer att få en mycket fin, ny stadsdel vad Näsängen beträffar och det ser vi som positivt.”

Jag skriver: ”Stadsdelen skulle säkert bli ”fin”, men på bekostnad av oersättliga värden som skulle gå förlorade. Jordbruksmark och natur är inget att kompromissa om och ha olika åsikter om, etc. Dessa tillhör inte det förgångna som vi, i mån av intresse, vällovligt kan etablera gulliga små reservat för och bevara i en sorts Skansen-anda. Jordbruksmark tillhör framtiden om vi ska överleva!
Så här skriver Malmö stad i sin ”Plan för Malmös gröna och blå miljöer” som är gällande från 2019: ”Malmö ska enligt översiktsplanen utvecklas mot att bli en nära, tät, grön och funktionsblandad stad som bevarar kringliggande jordbruksmark. Samtidigt ska staden fortsätta att bygga upp en stark och funktionell blågrön infrastruktur som gynnar ekosystemtjänster och biologisk mångfald.
Befintliga gröna och blå miljöer behöver därmed värnas och utvecklas, och nya parker, naturområden och träd behöver tillkomma. De gröna och blå miljöerna har en självklar plats i ett Malmö där framtidens invånare kan leva i en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar stad.”
Mer om jordbruksmarkens betydelse står i Malmö stads Översiktsplan från 2021. Båda dokumenten går att googla på och ladda ner.
Trevlig inspirerande läsning för att uppdatera det kommunpolitiska tänket i Österåker och trevlig helg!”

Debatten fortsätter säkert, men jag stoppar här på bloggen och ger länkar och hänvisningar till vidare läsning:
Facebookgruppen Debattforum för framtidens Österåker
Plan för Malmös gröna och blå miljöer, 2019.
Översiktsplan för Malmö, 2021. En av tre prioriterade inriktningar är ”En nära, tät, grön och funktionsblandad stad”.

Remissvar angående kommunens byggplaner för Näsområdet. Från Österåkers Hembygdsförening, ibland i samarbete med Österåkers Naturskyddsförening. Finns hos kommunen. Sök på: Yttrande över detaljplan för Näsängen, etapp1, 18/11 2020. 
Hänvisning görs där till tidigare svar från ÖHF, och ibland även ÖNF, av den 19/12 2005, 24/4 2006, 8/12 2009, 23/4 2011, 6/3 2012, 20/3 2013, 20/11 2015 och 19/2 2017.
Se även förteckningen på Österåkers Hembygdsförenings hemsida, Äldre remissärenden.
Samt Österåkers Naturskyddsförening: Yttranden och remissvar, planarbeten i kommunen. OBS: Här kan du direkt läsa en del remissvar!

”Vi ser det förödande med exploatering av Näsängen då jordbruksmark försvinner oåterkalleligt.”
(ÖNF i sina remissvar, läs dem på deras hemsida, se ovan!)

Vårtecken på gott och ont

Publicerad den av
Svara

När väl starten gått så hinner man inte med, eller hur? Så är det varje år, först går man och spanar efter årets första blommor; snödroppar och vintergäck, sen inväntar man krokus och sen brukar det ta ett tag innan tussilagon bryter sig upp ur den hårda marken och sist är det dags för blåsippor och vitsippor. Så brukar det vara. Men i år är det lite allt på en gång, eller hur?

Från vänster: Snödroppar såg jag i Åkersberga första gången 4 mars, det är tydligen då den dyker upp här. I Skåne kommer den i januari. Vitsipporna plåtade jag 23 mars och då hörde jag även grönfinken vid Åkers kanal. Den 31 mars hade några blåfrusna blåsippor slagit ut i Ekbacken där det finns fina bestånd tidigt om våren. Det är 8-9 minusgrader om nätterna nu sista veckan i mars-första veckan i april så jag hoppas fåglar och blommor klarar sig!

Idag den 1 april hade tussilago slagit ut på ödetomten vid Korsgärdesvägen. Det är kanske som det brukar, det känns bara som att väntan blev längre i år, kanske på grund av ständig iskyla och snötäcke.

Ovan är de fina vårtecknen och mer kan vi se fram emot vilka talar om liv och värme.
I år finns det dock även andra tecken som symboliserar en helt annan brutal verklighet: Rysslands krigföring mot Ukraina. Fasansfullt.
I kommuner runt om i landet samlas frivilliga med tjänstemän för att organisera hjälpen till alla dem som flytt hit från Ukraina. Österåkers kommun tillhör dem som ställer upp, tack och lov. Men till skillnad från andra kommuner så vill Österåker inte hissa Ukrainas flagga! Denna symbol för solidaritet vägrar kommunen, helt obegripligt. Istället hänvisar man till att man låtit tvåfärga ett glasklot i en trafikrondell gul och blå:

Det hade varit bättre att låta bli, det är så futtigt när detta är den enda officiella kommunala handlingen. Det är annorlunda när det är privatpersoner, som nedan. I grannkommunen Täby finns skulpturen Gzim och den frusna sjön av Knutte Wester. Jag går förbi den varje vecka och varje gång har Gzim en ny huvudbonad, täbyborna bryr sig om honom. Idag hade han på sig en tragiskt aktuellt tvåfärgad mössa:

Vad jag inte visste förrän nu när jag googlade på konstnärens namn var den hjärtskärande historien bakom Gzim, att det fanns en riktig pojke bakom namnet som satt sådär en dag, när konstnären träffade honom vid den frusna sjön i Norrland. Varför var han så ledsen? Jo, nioåringen som med sin familj var flyktingar från Kosovo skulle utvisas tillbaka till det krigshärjade landet…
Läs intervjun med Knutte Wester här.