Kategoriarkiv: Åkersberga

Det går en linje från halsduken på Förklädd gud till bronsåldersröset, det är bara kyrkan som står i vägen…

Publicerad den av
Svara

Förklädd gud av Lena Lervik från 2017, står längs Åkers kanal i Åkersberga, centralort i Österåkers kommun. Skulpturen ser inte alltid ut såhär. Ibland, som sen igår, har den åter stickad mössa, halsduk och armmuddar. Även lammet har begåvats med värmande omslag.

Jag bor mittöver vattnet så jag såg förövaren när denna anbragte sina gåvor på statyn igår morse vid åttatiden, i så fullt dagsljus som sista dagen i november nu kunde uppbåda.

I lugn och ro plockade Den Lilla Damen, som jag föredrar att kalla henne, upp entitet efter entitet ur en kasse och band fast utensilierna där hon tyckte de passade.

Efter fullbordad påklädning vidtog fotografering medelst mobil. Och lite beundran, såg det ut som. Stod hon inte och pratade lite med skulpturen också? Sen avvek Den Lilla Damen lugnt och stilla från brottsplatsen medelst gång längs med kanalen. Hon var själv iklädd ganska iögonfallande färger på jacka och vantar, och med något som såg ut som små lysande lampor hängandes från jackkanten framtill. Jag borde ha känt igen henne om jag sett henne förut, men nej. Kanske bodde hon långt ifrån och hade behövt starta sin vallfärd tidigt och ville synas i mörkret på vägen till -ja vad det nu är hon menar att metallklumpen är. Inte är det konstverk, för ett sådant vandaliserar man inte med egna påhäng. Och döda ting behöver inga värmande omslag.

Men små gossar kan behöva en kärleksfull mormor och gudar kan kräva tillbedjan. Och heter inte skulpturen Förklädd gud? Det kan man kanske tolka som För-klädd gud? Och att det går bra att Efter-klä guden med nya plagg? Inte vet jag. Men det finns något här i Den Lilla Damens agerande som bottnar i tillbedjan av Något Annat. Offra till gudarna för att det må gå oss bra är det nog inte tal om, sådant har vi vuxit ifrån. Men en vädjan om ett möte med ett Du, kan det nog handla om.

Till skillnad från de andra vandaler -mina fördomar hindrar mig tro att Den Lilla Damen även står bakom de aktionerna- som två gånger i år har täckt skulpturen med färg på olika sätt. Här är det tvärtom ett möte med ett ego som gäller, ett manifesterande av ett Jag.

Det går att dra en rak linje från Den Lilla Damens helgedom vid Åkers kanal till en stensamling på en höjd några kilometer norrut. Vid vad Rolf Ekelund i sin nu utkomna Visning av kyrka och forntid i Österåker (Ekelund 2024) kallar ett under bronsåldern heligt berg och där stenarna utgör resterna av ett röse från den tiden. Det skiljer 2800 år mellan fornlämningen och flöjtblåsaren. Men båda vittnar om vad människor i alla tider förmodligen har ägnat sig åt: besvärjelser.

Mellan bronsålderns stenar och den nutida skulpturen i brons står kyrkan. Det är främst om den Rolf Ekelunds trevliga och lättlästa lilla bok handlar, en utmärkt guide till kyrkan och dess spännande omgivning av olika sorters fornlämningar.

Men för att fortsätta från vad som finns i början och slutet av det tänkta strecket så står kyrkan den fina ändock mitt i vägen inte bara bokstavligt längs linjen utan även bildligt för vad som utfördes innan och efter att kristendomen kom till byn. Den kristna trons avsikt att ge hopp på ett så icke-magiskt sätt som möjligt, det handlar om vår inre frälsning, gör den snarast till en stoppkloss mellan förfädernas dyrkan och nutidens irrationella beteenden. Kyrka och tro har blivit prosaiska, alltför kanske. Jesus på korset kanske behöver en halsduk?

Länkar
Mer om Förklädd gud och andra skulpturer längs Åkers kanal
Om Rolf Ekelund

Enligt Österåkers Hembygdsförening verkar det aldrig ha funnits några kvinnor i kommunen!

Publicerad den av
Svara

Jag är med i några hembygdsföreningar av olika slag och tycker det är trevligt. Fast jag lämnar nu Österåkers Hembygdsförening för den hör mer hemma i Grönköping. Här en genomgång:

Malmö Kulturhistoriska Förening
För 150 kronor om året får jag en fyllig årsbok med populärvetenskapliga artiklar om det gamla Malmö, jag medverkar själv i den ibland vilket är väldigt trevligt att få bli antagen med min forskning, så klart. MKF ger ut programblad för vår och höst där det annonseras om guidade bussutflykter, rundvandringar, julmiddagar och medlemsmöten med föredrag, bland annat. Föreningen delar ut arbetsstipendier.
Hemsida.

Oxie Härads Hembygdsförening
För 170 kronor får jag en årsbok motsvarande ovan, men med lite lättare bygdematerial också, bara kul. Programblad för vår och höst med ett digert mötesprogram gällande föredragskvällar i första hand, men även utflykter, etc. Föreningen äger en gammal mölla som vårdas och visas upp.
Hemsida.

Tjustbygdens Järnvägsförening
Föreningen håller den gamla smalspårstrafiken igång mellan Västervik och Hultsfred. För 300 kronor om året kan jag följa det ideella arbetet i deras kvartalstidskrift Västervikingen. Här berättas om underhåll och reparationer av rälsbussar, stationsbyggnader och järnväg, artiklar med historiska nerslag längs linjen och om vad som är på gång. Föreningen håller liv i banan och ordnar, förutom ordinarie tågtrafik, även årliga guidade tågutflykter med olika teman. Som medlem får jag även rabatt på: hotell- och stationshusövernattningar längs linjen; halva priset på deras tågresor; gratis kaffe på tågen, etc.
Hemsida.

Österåkers Naturskyddsförening
Underavdelning till Naturskyddsföreningen. För 300 kronor om året får jag den nationella kvartalstidskriften Sveriges Natur som informerar fint om djur och natur och vad som hotar flora och fauna. Det senare är dock inte alltid neutralt och sakligt: som till exempel tröttsamt ”politiskt korrekta” reportage om samer. Jag får också regelbundet programmet för utflykter i min region från riksföreningen jämte dito i den lokala avdelningen. Det är lite si och så med den lokala kommunikationen till sina medlemmar, men föreningen gör väl så gott den kan.
Hemsida.

Österåkers Hembygdsförening
För 250 kronor om året får jag som medlem ingenting. Om man inte räknar den årliga väggalmanackan som man kan köpa för några tior i de lokala affärerna här. Det tänker inte jag göra, nu när jag gått ur, för jag är trött på att inte ens i almanackan finns det en enda kvinna eller traditionellt sådan verksamhet med på bild. Almanackan, och den senaste utställningen ÖHF haft i Fattighuset: ”Skeenden i Österåkers historia”, visar på bild efter bild enbart upp män och skriver enbart om dem och traditionellt manliga sysslor som gruvbrytning och liknande.

Utställningen var en ambitiöst gjord sådan annars; tio stora planscher fyllda med trevligt skriven text, gott om foton från förr och snyggt redigerad. Den har nu getts ut som bok i föreningens regi. Och det är förfärligt. För inte en enda kvinna omtalas i texterna! Och på de tre ynka foton som kvinnor skymtade förbi på i det rika utställda bildmaterialet så gör de det anonymt. Det är som om det aldrig har funnits några kvinnor i kommunen, än mindre att de har gjort något. Och då var ändå, till exempel, ÖHF:s första ordförande en kvinnlig sådan: Naemi Wik, en kvinna med flertalet chefsposter i samhället. Men inte ens hon passerar genom nålsögat på vad den här föreningen tycker är värt att lyfta fram, skäms!

Österåkers hembygdsförening har ingen särskild verksamhet för medlemmar, förutom ingen årsbok ordnas heller inga föredragskvällar eller utflykter och liknande. Jo förresten, i våras ordnade föreningen plötsligt en bussutflykt i kommunen, men den var inte för föreningens medlemmar utan för medlemmar i PRO. ÖHF ansvarar för några gamla torp och utställningar och här sker säkert en del ideellt arbete, men om detta informeras det inte om. Det finns så klart även andra lovvärda insatser och aktiviteter här, men även detta verkar utföras av slutna gäng som inte berättar utåt att de finns eller vad de gör. Föreningen verkar för övrigt syssla med att hyra ut en dansrotunda och en festlokal, samma avgift för medlemmar.

På ÖHF:s hemsida kan man ta del av vad som nu verkar nerlagt, men som tidigare har gjorts i föreningens regi såsom torpinventering, remissarbeten, publicering av insamlade historiska bygdefotografier, medlemstidningar, etc. I anständighetens namn är det väl dock bra att föreningen inte längre är en aktiv remissinstans gentemot kommunen och granskar hur den senare sköter sina fornminnes- och kulturhistoriska åtaganden. Detta på grund av att kommunfullmäktiges ordförande är samma person som den som numer är ordförande i ÖHF. Det får väl vara någon måtta på att likna Grönköping!
Hemsida.

EXTRA: Idag 19 augusti 2024 på förmiddagen släppte ÖHF att de i samarbete med kommunen ordnar en bussutflykt för 40 personer i höst! Alltid något…
Läs här om evenemanget, som verkar bli fullsatt under dagen, så nog finns det intresse för medlemsaktiviteter! Hoppas det blir bra och att ÖHF fortsätter med både det ena och det andra, se ovan.

Länkar till mer jag har skrivit om föreningarna ovan

Malmö Kulturhistoriska Förening
Om min senaste artikel i årsboken Elbogen: På spaning efter i Malmö stupade danska soldater.

Oxie Härads Hembygdsförening
Oxie Härads Hembygdsförening håller hembygden levande

Naturskyddsföreningen
Sveriges natur behöver en bättre tidskrift än Sveriges Natur
Mer oklart vilken sorts journalistik Sveriges Natur bedriver
Försvarsmakt och demokrati skyddar oss mot Naturskyddsföreningen

Österåkers Hembygdsförening
Vad hände med Agaria, Forn-Åker, Jordbruksmuseet och alla unga i föreningen?


Åkersberga, en byhåla på gott och ont!?

Publicerad den av
Svara

Jag har nu bott i Åkersberga i drygt fyra år och mina förstahandsintryck, såväl bra som dåliga, har snarare fördjupats än bytts ut mot andra. Jag tänkte här berätta om dem, kommentera gärna och säg vad du tycker!

Om vi börjar med det positiva så är det fantastiskt att bo mitt i naturen, bara jag går ut så kan jag möta rådjur och rävar och se en och annan älg och fågellivet är artrikt och intressant. Strövområdena är lätta att gå i och vackra och fascinerande med sin flora och otaliga stenlämningar från vikingatiden. Jag är tacksam över dessa nära naturmöjligheter, de har gett mig mycket!

Stockholms Lokaltrafik fungerar mycket bra för mina behov och utflyktstrafiken till skärgården från huvudstadens kajer är trevlig. I Stockholm har jag också otaliga kulturscener som jag frekvent besöker. I själva Åkersberga finns annars vad jag behöver av affärer och serviceställen, det är välordnat här!

Men sen finns det som sagt sådant som gör mig mer eller mindre bestört här och det emanerar från såväl enskildas agerande som kommunalt. Om jag börjar med de förstnämnda så har jag aldrig sett så dåliga bilförare som här i Åkersberga. De struntar överlag i att använda blinkers, visar osäkerhet för vad som gäller när de kör på en huvudled och det vid korsning kommer en bil från höger respektive bara kör på när de inte befinner sig på huvudled och det kommer en bil från väg till höger. Följer sällan vad Trafikverket anger för hur man ska bete sig i en rondell och ger för övrigt prov på synnerligen självupptaget kör- och parkeringsbeteende. Jag kommer från Malmö, där körde jag med glädje bil dagligen, här är jag såå tacksam jag inte behöver någon bil utan kunde sälja den innan jag flyttade hit…

Hundägare. Först måste jag säga att här är nog minst fem gånger så många hundar per invånare som i Malmö, men det ligger fem gånger så lite hundbajs på marken här som där. Folk plockar i högre grad upp här, men det beror nog i sin tur på att sen kan man slänga hundbajspåsen i de vanliga papperskorgarna som finns på typ var hundrade meter när man är ute och går. I Malmö är det bara i särskilda hundlatrintunnor sådant får slängas i och det är större avstånd mellan dessa. Det är min förklaring i varje fall. I slutänden tror jag dock Malmös beslut har ett miljötänk avseende hanteringen av hundlatrin som Åkersberga inte omfattar, men jag vet inte.

Bajsupplockandet är alltså hyggligt, men att hålla sitt djur kopplat är det inte. Det är rent ut sagt vidrigt med alla dessa hundägare som låter hunden springa fritt när de är ute och går. Jag har aldrig sett ett så stort antal tölpar förut.

Åkersberga befinner sig som sagt mitt i naturen med rådjursungar, tamboskap, häckande fågelliv och annat som behöver skyddas. Ovan nämnda klientel svarar dock vid tillsägelse att just deras hund har ett osynligt koppel, lyder, gör inget, bla bla. Det kvittar. Demokratiskt fattade ordningsstadgar och lagar på kommunal och nationell nivå reglerar koppeltvånget: ständigt inom tätorten och från vår till höst ute i omkringliggande marker.

Även om din lösgående hund inte ”gör något” så hjälper du till att normalisera att låta hundar gå okopplade och du är moraliskt medskyldig till de lösspringande hundar som dödar eller skadar, vilket alltså händer!, får, lamm och vilda djur och som skrämmer hundrädda kommuninvånare så de inte vågar vandra i våra gemensamt bekostade naturområden och som utgör en fara även för kopplade hundar. Är det inavel i en byhåla som frambringat dessa monster till hundägare!?

För att gå vidare så är det lustigt att hundbajsupplockandet fungerar så bra här för sopsorteringen kan jag inte precis säga gör det. Jag fick en chock första gången jag öppnade dörren till soprummet i min bostadsrättsförening: En kökkenmödding jag inte sett på denna sidan av millenniet i min gamla hemstad. Och så har det fortsatt. Nu ska viss sortering vara införd på källnivå och matavfall läggas för sig i bruna tunnor. Vet inte om det fungerar, i mitt soprum ligger det i dessa tunnor ibland när jag öppnar locket pizzakartonger och vanliga papperskassar. Nästa steg undrar jag hur det ska gå. I Malmö genomfördes detta för väl 20 år sen minst: Att alla sopor sorteras redan i den egna soptunnan i där särskilda fack för ofärgat/färgat glas, papp, tidningar, plats, metall, etc. Fungerar oklanderligt där, men renhållningsverket där tömmer inte heller tunnor som det inte sorterats rätt i.

Hur det ska gå i Österåkers kommun, som måste vara en av de sista i landet? kan man alltså undra. I mitt soprum avslöjas ingen sorteringsvilja precis när jag sneglar ner i containrarna. Kommer renhållningsverket även här att vägra ta med sig felsorterade ”sopor” när de boende själva är såna i miljöavseende?

För övrigt har jag redan skrivit om hur illa jag tycker om kommunala floskler som att Österåker skulle vara ”möjligheternas skärgårdskommun”. För att komma ut i skärgården från huvudorten krävs att man först tar sig till grannkommunen Vaxholm, eller själv har bil, båt eller hus på en ö. I kommunen finns från fastlandet bara alternativet statlig färja mellan Östanå och Ljusterö, sen transport tvärsöver den fastlandsnära stora ön till andra sidan där man har att vänta på regional färja vidare ut i skärgården. Jag har skrivit på bloggen i ”Har åkt smalspår i en besöksvänlig skärgårdskommun” om att det sammanlagt krävs 6-8 timmars resande för att kunna besöka någon av Österåkers skärgårdsöar och vara där en stund. Den kommun jag jämför med i mitt blogginlägg ovan är Västervik som på många sätt är lik Österåker, men där skärgårdstrafiken utgår från huvudorten…

Fortsatt när det gäller kommunal trafikplanering så är cykelbanor kraftigt eftersatta i jämförelse med Malmö och rent ut sagt bara en stor skandal. Har skrivit om detta här på bloggen och i olika debattgrupper på Facebook. Sök här eller där på cykelbanor…

Till sist så saknas det journalistisk bevakning av Österåker, såväl av vad som händer i kommunen som vad kommunen självt gör och inte gör. Detta är en av de stora skillnaderna mellan Österåker och Malmö. I den sistnämnda kan till exempel politikerna inte komma undan på samma sätt som här för det finns en fri press där som bevakar. En av de två gratistidningar som delats ut här har lagts ner och med det försvann en livaktig insändarsida där kommunpolitiker debatterade flitigt med varandra. Då fick man åtminstone reda på något. Nu ingenting! (Det finns sen halvtannat år eller så en Bonnierägd webbtidning som är inriktad på kommunen. Än har jag bara sett enstaka undersökande artiklar så där finns mycket kvar att önska av journalistiskt hantverk. Läs mitt blogginlägg Varför betala för en lokaltidning som gör ett sämre jobb än gratistidningarna?)

Om det här med att en smörgås kostar mer än en hel symfoniorkester

Publicerad den av
Svara

På bilden ser man en räkmacka, ”Räksymfoni”, en flaska med 20cl cava samt programbladet till den musikföreställning som jag i lördags satt och väntade på skulle börja i Berwaldhallen, Stockholm. Jag skulle få höra den fantastiska Hilary Hahn som solist i Brahms violinkonsert och Sveriges Radios symfoniorkester skulle även framföra ett stycke av Beethoven och ett orkesterverk av Bela Bartók.

Upplevelsen blev över förväntan. Jag dränerades på mig själv för att istället uppfyllas av musik i hela kroppen, en utpumpande upplevelse. Tänkte att man orkar inte gå för ofta. Hemma lyssnade jag på konserten, som SR P2 spelat in, och upptäckte att jag fick ut mer av den inspelningen än vad jag brukar uppmärksamma av klassisk musik som jag ändå lyssnar mest på hela dagarna -om det nu inte är dansk jazzradio. Tänkte att livekonserter skärper sinnet, att lokalen, ljudkvaliteten och ens koncentrerade närvaro tillsammans med musikerna här och nu, där och då, förhöjer musikupplevelsen så det är ju synd jag inte går oftare. Men inte för ofta, tror jag. 🙂

Dagar efter konsertbesöket ovan upplever jag fortfarande en intensivare lyssning och upplevelse av stereons uppspelning av radioutsänd eller strömmad klassisk musik, så det är kanske som en omvänd vaccinering att gå på livekonsert då och då! Jag är i vilket fall mer medveten om människan bakom instrumentet, ser en konsertlokal framför mig och hur dirigenten leder orkestern. Han/hon är ju den man tittar på som publik, sitter man dyrt kan man se fler… Men Berwaldhallen har utmärkt akustik även uppe på andra radens körläktare där man inte ser så mycket av orkestern. Hemma sugs jag fortfarande in i tonerna som om det bara fanns musik i mitt lliv, underbart! När det inte känns så kan man ju boka in nytt besök.

Och nu kommer vi till hur jag började detta inlägg; att man kan få en storslagen musikupplevelse där en som mest hundrahövdad orkester, med ibland internationella stjärnsolister, ger järnet för en till ett pris av 140 kronor om man sitter där jag satt vilket är helt tillräckligt. Smörgåsen, som i och för sig en habil kallskänka kan ha lagt ner sin själ i kostar 175 kronor. Drycken 150 kronor. 325 kronor för en smörgås och två små glas cava, det är väldigt dyrt och tveksamt värt pengarna. Det skulle kunna ha rått omvänt prisförhållande mellan lekamlig och andlig spis. Men här har väl staten trätt in och bekostat så fler ska ha råd gå på Berwaldhallens föreställningar? Det är enda möjligheten till att förstå hur en smörgås kan vara dyrare än ett omtumlande möte med Euterpes skyddslingar!

Länkar
Hilary Hahn i Brahms violinkonsert från Berwaldhallen 26 januari 2024
Danmarks Radios jazzkanal P8

En halv dag i en pensionärs liv

Publicerad den av
Svara

Att inte längre vara upptagen av heltidsarbete innebär att mikrokosmos kommer rusande och uppfyller ens tillvaro på aldrig förr skådat slag. Man hinner väl helt enkelt vara närvarande i nuet. Och reflektera. Och det senar kan man sen blogga om. 🙂 Här kommer om min senaste onsdag. Halva vill säga.

Sätter mig på Roslagståget för att åka Åkersberga-Galoppfältet. Blir snart medveten om dam som pratar högt i sin mobil. Tjänstesamtal av någon sort verkar det som. Oregelbundna kraftfulla utrop som drar till sig uppmärksamheten. Försöker tänka i-landsproblem, etc. Men Blir Irriterad. Och får upp i tankedisplayen en replik jag blivit avundsjuk på att någon annan fyndrikt en gång tog sig före att våga fälla. Utmaningen blir oemotståndlig. Efter att ha sett medpassagerares bistra blickar på mitt offer, vilket ger mig mod, så reser jag på mig och tar ett steg mot henne och säger jättehögt:

-Kan du försöka prata lite högre för jag tror inte de längst ner i vagnen hör vad du säger!

Hon tittar upp. Och ler. Och tackar för att jag sagt till, för självklart ska hon sänka rösten nu när hon förstått hon stört. Jag sätter mig. Och känner mig inte alls nöjd med mig själv. Så onödigt. Jag ska ju snart gå av. Det blev inte alls en så rolig känsla som jag trodde jag skulle få, hur skulle jag kunnat tro något sånt. Det har känts bra när andra gjort något liknande, då har medpassagerare i smyg gett tummen upp. Men det har varit på mutlitimslånga tågresor…

När jag ska gå av går jag fram till henne och ber om ursäkt, säger att jag överreagerade. Hon tröstar mig med att det var bra jag sa till.

Promenerar bort till nya och jättefina Täby simhall. Simmar varje vecka här. Omklädningsrummet har flera gångar med täta rader av numrerade förvaringsskåp. Man låser genom att lägga sitt gummiarmband mot en grön ljusknapp som då förvandlas till en röd sådan. Sen gäller det att komma ihåg vilket skåp det var man hade låst in sina kläder och övriga tillhörigheter i.

En gång mindes inte jag vilket som var mitt skåp just då. Brukar ta olika, det beror på hur trångt det är bredvid. Då fick jag för mig jag valt ett skåp som jag uppenbarligen inte valt, för hur många gånger jag än blippade med armbandet så vägrade skåpet slå om från rött till grönt. Jag fick panik och började blippa otroligt mycket åt i mitt tycke alltmer fel håll, men där var mitt skåp, puh! Den här onsdagen ser jag plötsligt hur damen bredvid mig gör precis så: blippar oupphörligt med armbandet på den låsta skåpdörren utan att den öppnas. Oj, säger jag, det är kanske fel skåp? Nej, säger hon, det måste vara detta eller kanske det bredvid, jag tar alltid skåpen här.

Nu funderar jag på om jag ska lägga mig i en medmänniskas beteenden en gång till idag… Men bestämmer mig för att det ska jag och nu ska det bli bra hela vägen. Först försöker jag lirka med henne att tänka utanför boxen (som om jag själv är bra på det) och kolla om det kan vara ett skåp på samma ställe, men i en annan gång. Det var det absolut inte, hon är alltid i den här gången. Då frågar jag om jag får ta hennes armband och gå ut till entrén, jag hade klätt på mig medan hon just då bara ägde en liten frottéhandduk, be dem blippa bandet och få fram vilket skåpnummer armbandet var länkat till. Det tackade hon för och jag gjorde så. Tänkte att vilket förtroende!

Jag fick rätt nummer, upprepade det högt hela vägen tillbaka till damernas omklädningsrum där hon satt med lätt förtvivlad uppsyn. Hennes skåp var mycket riktigt i en parallellgång hon aldrig brukar vara i. Men så är det, antingen bryter vi en vana vilket förvirrar oss eller så har vi inga vanor och minns inte bättre för det heller. Hon tackade mig och den här gången kändes det bra. 🙂

Tar tåget hem till Åkersberga igen. Repeterar inom mig att inte bry mig om nånting som händer på tåget. Men det behövs inte. För jag blir helt tagen av att det är ett av de nya tågsätten som rullat in och jag klivit ombord i. Så tysta! Och jag menar inte för öronen utan för ögonen. Det finns ingen reklam inne i vagnarna! Väggarna är vita och tomma. Jätteskönt, fast det kommer säkert med tiden, jag ser hållarna ovanför fönsterna. Men kanske jag aldrig kommer att lyfta blicken dit för fönsterna är betagande breda och stora och fyller hela resan med vad de släpper igenom av utsikt. Ljuvligt!

Så gick en halv dag i en pensionärs liv. 🙂

Efterlyses: Q-märkt tvättstuga försvunnen i Åkersberga/Grönköping…

Publicerad den av
Svara

Det brukade se ut så här när jag gick förbi den gamla tvättstugan vid Svinningevägen bredvid Husby:

Men numer ser det ut så här:

För tre år sen, september 2020, anmälde jag markägaren Österåkers Golfklubb till Österåkers kommuns byggnadsnämnd för vanvård av q-märkt byggnad. Tvättstugan är/var alltså skyddsklassad, och det med rätta! Den stod där och vittnade om äldre tiders levnadsvillkor. Tvättstugan hörde till den likaledes värdefulla Husby och innehöll även en smedja, bredvid fanns en vattenkälla. Tvättstugan har/hade på ett sätt inget värde i sig som hus betraktat utan det var dess läge och placering som jämte gravfältet på andra sidan Svinningevägen vittnade om Husbys långa historia och bidrog till att binda ihop området.

Hösten 2021 undrade jag hur det gick med ärendet. Byggnadsnämnden svarade att den var överhopad med byggnadslovsärenden, det var ju pandemitider, men jag skulle som anmälare få svar när ärendet var färdigbehandlat. Hösten 2022 skrev jag ånyo till nämnden och nu fick jag ett mer impertinent svar som gick ut på att jag skulle sluta tjata, svar kom när allt var klart. Så jag har inte frågat mer. Men heller inte fått något svar. Och nu är tvättstugan borta. Får det gå till så här? Q-märkta byggnader får ju ej rivas utan ska enligt lag vårdas.

Jag fick mina misstankar när jag tidigare i år läste kommunens remissutskick om vad de vill göra med den mark som omgärdas av Svinningevägen-Pilstugehöjden-golfspelsområdet-Husby. Här projekteras för bostäder och centrumytor. Ingenstans kunde man se eller läsa att det stod en q-märkt byggnad inom planeringsområdet. I min naivitet trodde jag man missat huset. Men nu verkar det ju som om dess öde har varit bestämt och det sedan länge. Och om detta borde man varit öppen med. Och svarat den som anmält förfallet av stugan. Förhoppningsvis har man åtminstone utverkat lov att få frakta bort en kulturminnesmärkt byggnad. Eller?

Det här är inte första gången Österåkers kommun gör så här. I planeringen för att även bygga bostäder på andra sidan Husby mellan den höjden och Hagby har man beslutat sig för att flytta på ett fornminne. Länsstyrelsen noterar det i sitt svar på den remissen och ger sitt tillstånd, men tillägger att myndigheten kommer att bevaka hur detta sköts.

Finns det någon som bevakar tvättstugans öde? Var finns den, är den bortfraktad eller riven? Hur dålig kan en kommun vara på att kommunicera? Var finns dess gränser för hur imbecillt och maktfullkomligt den kan agera? Har jag flyttat till Grönköping?

Läs mer:
Här står ett kulturarv och förfaller

Sjölanders kulle ruvar på märkligheter!

Publicerad den av
Svara

Traskade upp till Sjölanders kulle idag. Och det är fortfarande ett obehagligt ställe. Min hund snodde runt benen på mig, han ville inte vara där och själv kände jag mig iakttagen. Men jag ville dokumentera denna plats som Hembygdsföreningen skriver om i sin skrift Österåker förr i tiden på sidan 153: ”Sjölanders kulle, strax norr om Husby by, ägdes och beboddes av Hannibal Sjölander som hade en jordkula där. Ägaren hade lidit svårt under fransk-tyska kriget 1870-1871 och beslutat att efter kriget flytta upp till lugn och ro i den svenska släktgården. Den senare hade dock brunnit ner så Hannibal grävde ut jordkällaren och installerades sig där. Ansågs egen och i besittning av ”krafter”. När det försvann får för bönderna i Husby by vågade de inte höra med Sjölander. Ingen vet var han är begravd.”

Bild på Hannibal Sjölander ur Hembygdsföreningens skrift. Hannibal slogs på den tyska sidan och dekorerades med järnkorset för sina insatser.

Jag tog lite foton på kullen och där bredvid, noterade underligheter i naturen, och en bit bort på kullen mot golfbanan hittade min hund ett tjockt ben, jag är så klart helt övertygad om att det är en skelettdel från ett djur, tog ett foto, men det finns inte i kameran.

Här nedan foton på Sjölanders kulle och märkliga samlingar av avsågade träd och mossmattor vid kullens sluttningar, vem har anlagt dessa värn?

Vi hittade resterna av Hannibal Sjölanders hem, men hunden ryckte så mycket så jag kunde inte gå närmare. Det fanns även spår efter annan stengrund i närheten, kanske efter släktgården som brann? Undrar varför den gjorde det? Såg också kungsljuset som det botaniska praktverket Österåkers flora skriver om på sidan 666 att det helt unikt blommar året runt. Det står precis utanför Sjölanders röse. Sista fotot visar en egendomlig spricka i marken som det vällde upp myror och äcklig lukt ur, nu ville hunden definitivt därifrån.

Det är en rik och omväxlande bygd jag har flyttat till, det finns mycket att upptäcka i Åkersberga! Undrar dock om Hannibal Sjölander egentligen kom till ro…

Har åkt smalspår i en besöksvänlig skärgårdskommun

Publicerad den av
Svara

Var i Västervik häromveckan. Det är en av mina barndomsstäder, flyttade därifrån 1962, 7 år gammal. Efter det har jag mest bott i Skåne och bara besökt Västervik några gånger. Sen några år tillbaka har jag dock brevkontakt med gammal barndomsvän där och vi går igenom hur det var då när vi var barn och hur det blev sen, han bor kvar, och det är intressant att nu hjälpas åt att fatta lite mer av vad man var med om som liten. I vilket fall har jag blivit så pass nostalgisk att jag gått med i museiföreningen som numer är den som sköter smalspårsjärnvägen och rälsbusstrafiken mellan Västervik-Hultsfred. När de annonserade på Facebook att de skulle ordna en heldagsutflykt på smalspåret med besök på olika platser utefter spåret eller med hjälp av anslutande buss så slog jag till. Temat var att visa och berätta om olika byggnader som arkitekten Hugo Hammarskjöld en gång ritat, från stationshus till Vimmerby stadshotell. Riktigt rolig rundresa.

Väl i Västervik gick jag så klart ner till hamnen, turistsäsongen har inte riktigt börjat så det var ännu lugnt på bryggor och på restauranger där. Västervik är huvudort i kommunen med samma namn och har typ 14000 färre invånare i tätorten än vad Åkersberga har och motsvarande då för hela kommunen också. Vad som istället tydligare skiljer kommunerna åt, tycker jag, är möjligheten att komma ut i skärgården. Österåker kallar sig för en skärgårdskommun, Västervik är det…

I Västerviks kommun utförs skärgårdstrafiken av olika bolag i regionens regi, precis som i Österåker där det är Waxholmsbolaget som utnyttjas. I Österåker upprätthåller även en statlig färjelinje trafiken mellan fastlandet och Ljusterö. Ingen av kommunerna har alltså någon egen kommunal skärgårdstrafik. Däremot utgår färjelinjerna i Tjust skärgård från Västervik, man åker alltså direkt ut till öarna från huvudorten i kommunen.
Västervik har 5000 öar och kobbar och det är förstås bara en handfull sådana som har reguljär året runt trafik, men övriga kan man beställa båttaxi till. Det går även att anlita postbåten året runt.

Det är enkelt att ta del av utbudet på kommunens hemsida och på skyltar i hamnen. Det går smidigt att resa. Det här ger stora turistintäkter så klart! Klicka på bilden nedan så kan du läsa mer där.

Hur är det då i Österåker? Ingen båt lägger till vid huvudorten Åkersberga…

För att anlita den regionala färjetrafiken till den egna skärgården måste man bege sig söderut till grannkommunen Vaxholm eller norrut över till Ljusterö och där korsa ön från väst till östsida för att ha en brygga att åka vidare ut i skärgården med. Turistintäkterna för Österåker kan ju inte vara besvärande höga när det gäller den egna skärgården, eller?

Ger här några exempel på restid för vad som finns av möjliga förbindelser, kontra vistelsetid för två öar i Österåkers kommun:

Åkersberga – Södra Ingmarsö
Buss från Åkersberga 09.03 till Vaxholm, framme 09.53
Båt 10.15 till S. Ingmarsö, framme 12.25
Båt från S. Ingmarsö 14.50, framme Vaxholm 16.57
Buss från Vaxholm 17.13, framme Åkersberga 18.13
Övistelse på 2 timmar och 25 minuter behöver 6 timmar och 45 minuters resa.
Man kan åka hem från Södra Ingmarsö 50 minuter senare och då anlända Åkersberga 19.45, en utökning av restiden med 1 1/2 timme. Jag tycker inte det är rimligt att knappt 3 1/2 timmes tid på Södra Ingmarsö kräver över 8 timmars restid till och från Åkersberga!

Åkersberga – Husarö
Buss från Åkersberga 07.37 till Ljusterö, Åsättra brygga, framme 08.27
Båt till Husarö 10.05, framme 11.10
Båt från Husarö 14.45 till Åsättra brygga, framme 15.50
Buss 15.58 till Åkersberga, framme 16.55
Övistelse på 3 timmar och 35 minuter behöver 6 timmars restid till och från Åkersberga.
Anm.: Det är möjligt det inte hade gått fortare med en båt direkt från Åkersberga till Husarö, men en bättre situation hade väl ändå uppstått om det gick en färja mellan Åkersberga och södra Ljusterö, till Linanäs brygga, och att det där väntade en buss som turade mellan södra och norra bryggan, Åsättrabryggan, och så tog man båt vidare ut till Husarö! Hade inte detta medfört bättre kommunikationer för de bofasta på Ljusterö? Och bidragit till minskad biltrafik på 276 mellan Östanå och Åkersberga?

Alltså har jag missat något? Finns det bättre sätt att komma ut i skärgården på när man saknar bil, båt och stuga ute på en ö? Österåker ska ju vara ”Möjligheternas kommun” så berätta gärna.

Jag har bott i Åkersberga i drygt tre år nu och jag har varit ute i skärgården två gånger: en gång tog jag bussen till Linanäs och hem igen. Gör jag nog inte om, det gav inte så mycket. En annan gång tog jag bussen till Östanå och blev hämtad av en liten båt som tillhör dem som driver vandrarhemmet på Siaröfortet, 10 minuters båtfärd bort. Detta gör jag gärna om! Det här var en i tid mycket rimlig resa till en liten ö med stor charm och upplevelserikedom, mat och logi inte minst! Så Siaröfortet får vara min skärgård här uppe. Vill jag enkelt ut till något mer av övärldar tror jag det får vara till nästa gång som jag drar iväg för att åka rälsbuss i Småland…

Länkar
Smalspårsjärnvägen Hultsfred-Västervik
Västervik: Skärgårdstrafik med Kalmar Länstrafik
Västervik: Skärgårdstrafik, turlista och biljettbokning
Waxholmsbolaget: tidtabeller skärgårdstrafiken
Österåker: Öar i Österåkers skärgård
Siaröfortet

Jag mötte Santos och han var god!

Publicerad den av
Svara

I Åkersberga centrum spankulerar det omkring en katt vars ägare Marie Karlsson satte upp en Facebookgrupp för honom där hon kunde efterlysa honom när hon inte hittade honom och där folk kunde berätta var och när de träffat honom. Gruppen har nu 8 447 medlemmar, och det i en tätort med knappt 40 000 invånare.
Men Facebookgruppen Santos Karlsson har medlemmar från hela landet. Och folk skriver och undrar om katten verkar vara nere i centrum för de tänkte åka dit från Norrtälje, Uppsala, Eskilstuna, what ever för att få träffa honom.

Vad gör då Santos? Han vandrar omkring där det finns folk och lägger sig och vilar mitt bland dem, på torget eller inne i affärerna i köpcentrat. Ledningen där har gett upp, de bar ut honom innan, mumlade om hälsovårdsstadgan, men då hotade typ 8447 mänskor med att inte handla där typ.

Så hittar folk honom och klappar honom, han hoppar upp i deras famn och gör en mänska lycklig, hon tar en bild och lägger upp i Santos Facebookgrupp varvid typ 8447 pers klickar på hjärta och gör tummen upp.
Svårare än så behöver det inte vara för att skapa trivsel.
Idag tisdag 11 april 2023 var det premiär för ortens enda konditoris nya bakverk: Santosbakelsen!
Jag köpte såklart, här ska smaskas!

Varför betala för en lokaltidning som gör ett sämre jobb än gratistidningarna?

Publicerad den av
Svara

Det var med stor positiv förväntan jag såg fram emot att Österåker skulle begåvas med ännu en lokaltidning, men denna gång med en från det lokala näringslivet och kommunala styret mer oberoende produkt. Nu i Österåker, som startade i höstas, är en Bonnierägd digital publikation som läsaren är medfinansiär till genom att det kostar en slant att prenumerera på den.
Sammantaget betydde detta, i mina ögon i varje fall, att nu kunde en mer granskande journalistik bli fallet, något som varje kommun för demokratins och medborgarnas skull behöver utsättas för, men som man inte kan begära att ett gratisblad, som är mer beroende av lokala annonsörer och som kanske även står i samarbete med kommunen på olika sätt, ska kunna profilera sig med. Nu skulle ett tredje och självständigare lokalblad komplettera bilden. Trodde jag.

Men vad hände? Jo jag fick ett sportblad. 90 % av bevakningen, uppskattar jag det till, upptas av att följa den lokala sportutövningen. Med skrivna reportage och livesändningar. Säkert kul för den intresserade, men det här såg jag inte komma i marknadsföringen av Nu i Österåker, där pratas det om att man är en ”nyhetssajt” vilket jag skulle önska att man var också och då för den verklighet som gäller utanför sportarenornas pseudohändelser.

Resten av innehållet på webbplatsen fylls med vem som senast i kommunen har köpt hus och för hur mycket, vem som har startat företag och i vad, paneler där folk får berätta vad de tycker om ditten och datten samt enstaka intervjuer och reportage. De sistnämnda kan vara, åtminstone för mig som är journalist, pinsamma alster där kommun och privata företagsledare stryks medhårs i presentationer av framtidsvisioner och liknande på ett sätt inte ens gratistidningarna i kommunen kommer upp till. Det är så att jag måste hänvisa till min egen blogg om du vill veta något om baksidan i kommunala detaljplaner eller om privata företags försummelser. Suck!

Här hade Bonniers chansen att göra ett gott intryck genom egentligen enkla insatser, det är bara att läsa innantill i kommunala handlingar och remissvar, till exempel, så finns det hur mycket som helst att dra fram i ljuset! Den grundläggande informationen om vad som händer i Österåker sköts redan bra om av gratistidningarna, de är till och med bättre där i betydelsen seriösa och täckande. Genom Mitt i Österåker och Lokaltidningen Kanalen får jag en utmärkt bevakning av kommunens liv och leverne. Insändarspalternas kritiska inlägg från lokalpolitikerna fullföljer informationen.

Nu i Österåker skulle däremot med sina resurser och tidningshus i bakgrunden kunna gräva. Som de har gjort en gång under de snart fem månader de har funnits. Jag tänker på avslöjandet att Roslagsägg inte kommer från Roslagen utan bara är bluff framtagen för det säljer. Äggen är lika avlägset värpta som alla andra och det reportaget var bra! Jag köpte ju ekologiska ägg ”från Roslagen” för jag ville stödja lokala producenter, det vill jag fortfarande så jag såg ingen anledning fortsätta köpa ovan ägg, slutade med dem också för att sådant båg vill jag inte understödja, fi donc!

Men sen då Nu i Österåker? Förutom sport, enstaka reportage och listor på lagfarter så verkar er ambition vara att berätta hur gamla folk är som ni pratar med. Ja inte alla, har man en hög samhällsposition eller är man har man större chans slippa schavottera med sin ålder som till exempel den kvinnliga körledaren behöver göra där jag tre gånger i artikeln om henne får veta att hon är 52 år gammal. Unket!

Det här var verkligen sorgligt att uppleva. Lokaltidningar är viktiga och är de som har framtiden för sig när det gäller nyhetstidningar. Genom internet har vi tillgång till bevakning av globala händelser, men det är bara i lokala media som det finns en möjlighet att få veta vad politiker och tjänstemän sysslar med i vår kommun eller vart brandkåren skulle när de tutade förbi. Bonniers borde skämmas!