Författararkiv: Anna-Mi Wendel

Att läsa om en roman kan sätta insikter på spel…

Publicerad den av
Svara

Jag skrev häromsistens en sida om rysk litteratur: Kan rysk kultur skuldbeläggas för kriget i Ukraina och där gick jag igenom en del författarskap och titlar. Jag skrev på slutet att jag skulle läsa om Bröderna Karamazov för jag tyckte Dostojevskij inte var riktigt rumsren i sin uppfattning om ryska rättigheter och ville kolla upp honom på nytt. Och i samband med det även läsa Dostojevskij – Helgonbild och livsmystik av Sven Linnér där denne analyserar Dostojevskijs livsinställningar och det främst hur dessa kommer till uttryck i Bröderna Karamazov. Nu är det gjort!

Det är smärtsamt läsa om böcker, för man tvingas sätta sin föregående läsning under lupp och få den omprövad, och det är på gott och ont. Jag har bara vågat läsa om tre romaner: Äcklet av Jean-Paul Sartre, Slakthus 5 av Kurt Vonnegut och nu Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. En av dem har jag läst tre gånger, Slakthus 5, och den har bara blivit bättre för varje gång, alltmer storartad och gripande grym, det är som om det var tre olika berättelser för jag har så olika för varje gång fångat upp vad den handlar om. Det här är den bästa bok jag har läst.

Äcklet läste jag första gång som tonåring och det var en hisnande läsupplevelse, min första kontakt med mer filosofisk litteratur och den kändes hjärnutvidgande. När jag läste om verket kanske tio år senare var jag mer en medvandrare som hummade instämmande. En bra bok fortfarande, men omläsningen öppnade inte för nya insikter.

Bröderna Karamazov var innan den bästa bok jag har läst, men den har fått hoppa ner ett pinnhål av samma orsaker som ovannämnda. Det som gav något denna gång var att jag nu var medveten om strukturen, kunde räkna in vilka frågor som var i fokus, iakttaga författarens genomgång och fascinerat följa honom i hur han ”får ihop det”. Hans förmåga till psykoanalytisk insikt och gestaltning var jag kanske ännu mer medvetet imponerad av nu, det är över 40 år sen jag läste den förra gången! Men romanen har för mig nu blivit en metaroman som mer handlar om sig själv, vid denna omläsning. Bröderna Karamazov tillhör givetvis världslitteraturen i vad den tar upp, den är omistlig och odödlig. Men omläsningen tillförde inte berättelsen något nytt, den aktualiserade dock existentiella frågor för mig vilket var vederkvickande att ta del av. Man ska inte godta mindre angelägna romaner egentligen!

I samband med min ovannämnda undersökning av rysk kultur tänkte jag ju även läsa Sven Linnérs bok och det har varit en mycket intressant läsning. Linnér går igenom Bröderna Karamazov utifrån några olika perspektiv och den genomgången blev som en tredje omläsning av romanen och den mest givande! Dostojevskij – Helgonbild och livsmystik kom på Atlantis förlag 1982 och gillar du Bröderna Karamazov kan det här vara en fin insiktsuppföljare!
Och jo: Dostojevskij är oskyldig till Rysslands krigföring, det rikets inhemska uppfattning om sig självt går som en flodfåra genom historien och in i våra dagar och omhuldas av såväl Putin som rysk-ortodoxa kyrkan, men det får stå för dem själva vad de gör av det.

Tavlan gav spännande spaning på fransk-tyska kriget!

Publicerad den av
Svara

Jag ärvde för 50 år sen en tavla som sades föreställa vapenstilleståndet i fransk-tyska kriget 1870-1871. Åren gick, men efter ett halvt århundrade ställde jag mig i år 2023 plötsligt frågan: Gör den? Läs min undersökning: Tavlan gav spännande spaning på fransk-tyska kriget

Varför betala för en lokaltidning som gör ett sämre jobb än gratistidningarna?

Publicerad den av
Svara

Det var med stor positiv förväntan jag såg fram emot att Österåker skulle begåvas med ännu en lokaltidning, men denna gång med en från det lokala näringslivet och kommunala styret mer oberoende produkt. Nu i Österåker, som startade i höstas, är en Bonnierägd digital publikation som läsaren är medfinansiär till genom att det kostar en slant att prenumerera på den.
Sammantaget betydde detta, i mina ögon i varje fall, att nu kunde en mer granskande journalistik bli fallet, något som varje kommun för demokratins och medborgarnas skull behöver utsättas för, men som man inte kan begära att ett gratisblad, som är mer beroende av lokala annonsörer och som kanske även står i samarbete med kommunen på olika sätt, ska kunna profilera sig med. Nu skulle ett tredje och självständigare lokalblad komplettera bilden. Trodde jag.

Men vad hände? Jo jag fick ett sportblad. 90 % av bevakningen, uppskattar jag det till, upptas av att följa den lokala sportutövningen. Med skrivna reportage och livesändningar. Säkert kul för den intresserade, men det här såg jag inte komma i marknadsföringen av Nu i Österåker, där pratas det om att man är en ”nyhetssajt” vilket jag skulle önska att man var också och då för den verklighet som gäller utanför sportarenornas pseudohändelser.

Resten av innehållet på webbplatsen fylls med vem som senast i kommunen har köpt hus och för hur mycket, vem som har startat företag och i vad, paneler där folk får berätta vad de tycker om ditten och datten samt enstaka intervjuer och reportage. De sistnämnda kan vara, åtminstone för mig som är journalist, pinsamma alster där kommun och privata företagsledare stryks medhårs i presentationer av framtidsvisioner och liknande på ett sätt inte ens gratistidningarna i kommunen kommer upp till. Det är så att jag måste hänvisa till min egen blogg om du vill veta något om baksidan i kommunala detaljplaner eller om privata företags försummelser. Suck!

Här hade Bonniers chansen att göra ett gott intryck genom egentligen enkla insatser, det är bara att läsa innantill i kommunala handlingar och remissvar, till exempel, så finns det hur mycket som helst att dra fram i ljuset! Den grundläggande informationen om vad som händer i Österåker sköts redan bra om av gratistidningarna, de är till och med bättre där i betydelsen seriösa och täckande. Genom Mitt i Österåker och Lokaltidningen Kanalen får jag en utmärkt bevakning av kommunens liv och leverne. Insändarspalternas kritiska inlägg från lokalpolitikerna fullföljer informationen.

Nu i Österåker skulle däremot med sina resurser och tidningshus i bakgrunden kunna gräva. Som de har gjort en gång under de snart fem månader de har funnits. Jag tänker på avslöjandet att Roslagsägg inte kommer från Roslagen utan bara är bluff framtagen för det säljer. Äggen är lika avlägset värpta som alla andra och det reportaget var bra! Jag köpte ju ekologiska ägg ”från Roslagen” för jag ville stödja lokala producenter, det vill jag fortfarande så jag såg ingen anledning fortsätta köpa ovan ägg, slutade med dem också för att sådant båg vill jag inte understödja, fi donc!

Men sen då Nu i Österåker? Förutom sport, enstaka reportage och listor på lagfarter så verkar er ambition vara att berätta hur gamla folk är som ni pratar med. Ja inte alla, har man en hög samhällsposition eller är man har man större chans slippa schavottera med sin ålder som till exempel den kvinnliga körledaren behöver göra där jag tre gånger i artikeln om henne får veta att hon är 52 år gammal. Unket!

Det här var verkligen sorgligt att uppleva. Lokaltidningar är viktiga och är de som har framtiden för sig när det gäller nyhetstidningar. Genom internet har vi tillgång till bevakning av globala händelser, men det är bara i lokala media som det finns en möjlighet att få veta vad politiker och tjänstemän sysslar med i vår kommun eller vart brandkåren skulle när de tutade förbi. Bonniers borde skämmas!

Ridån går upp i Åkersberga!

Publicerad den av
Svara

Det är roligt att bo i Åkersberga! Och det har jag fått säga i Lokaltidningen Kanalen också och det var också kul! Läs intervjun med mig här om du vill.

Det jag berättar om har sedan publiceringen rikligt bekräftats, både av fortsatt glatt hejande mellan oss som promenerar med eller utan hund och av kommentarer angående artikeln. Det vill säga: här har vi inga stora avstånd mellan mänskor, tycker jag. Utan vi nickar och hejar när vi möts och kan lätt börja prata med varandra också. Det jag nu är nyfiken på är att få veta lite mer om er andra så jag hoppas Lokaltidningen går vidare och intervjuar fler av oss!

Jag är alltså glad över att jag har fått berätta hur bra jag trivs här. Jag jämför dock också, och det lite orättvist kanske, Åkersberga med min gamla hemstad Malmö och det negativa kom med i texten också. Som att Österåkers kommun kan inte vara stolt över hur den ligger efter när det gäller sopsortering vid källan eller möjligheten att cykla säkert utanför centrum och till grannkommunerna. Det finns mer att säga om vad som skulle kunna vara bättre här, men det ska jag blogga om vid ett annat tillfälle. För nu tänkte jag fortsätta med vad som imponerar i jämförelse.

Som filmklubben! Åkersberga Filmstudio heter den och jag skaffade kort i höstas när programmet drog igång igen efter pandemiuppehåll; eftersom jag flyttade hit i februari 2020 har jag aldrig upplevt Åkersberga under ”normala” omständigheter, men det har ju gått bra ändå! Men nu! Så häftigt med en filmklubb som drar fulla hus varje vecka på filmer som visas tre gånger under en vecka och det är i det närmaste fullsatt under varje föreställning. Så nedan bild ljuger, men jag tog den vid mitt första besök när jag var väldigt tidigt på plats.

Jag har en hundbekant som inte vill vara med för ”det visas ju bara konstiga filmer”. Jag förstår vad hon menar, programmet omfattar i hög grad filmer som kan karaktäriseras av närbilder på ansikten, långa tagningar, få repliker, lite udda handling, vackert ljus, etc. Alltså konstnärliga filmer som vinner pris på festivaler, men som väl aldrig visas på de här biografkedjorna där ljudet är svinhögt, reklamen tar aldrig slut och publiken sitter och pratar och använder mobilen, etc. Jag orkar inte sånt. Utan jag njuter verkligen av vår fina biosalong där filmklubbens visningar sker utan inledande reklam, med lagom högt ljud och inför en publik som skapar gemenskap genom vår andäktiga tystnad, såväl analog som digital sådant. Balsam för själen!

Tänk att lilla Åkersberga kan fylla salong efter salong varje vecka på det här viset. Jag gick visst det på ”konstiga filmer” i Cinematekets och Folkets Bios regi i Malmö, men aldrig att jag var med om någon större publiktillströmning, särskilt inte med tanke på att det bor drygt 300 000 i Malmö och runt 40 000 i Åkersberga, beroende på hur man räknar. Kul!

Lokaltidningen Kanalen, nr. 6/2023
Åkersberga Filmstudio

Alla behöver mörkret, ljusföroreningar inte kul, inte julbelysningar heller…

Publicerad den av
Svara

Skönt julen är över, eller? Inte är det mörkt längre, i varje fall, utan ett skapt januariljus lyser upp dagen som aldrig förr. Det bästa är att julbelysningarna packats ihop, måste jag säga. Julen 2020 var min första här i Åkersberga och då imponerades jag av mängden julpyntade balkonger, mycket mer sånt här än i Malmö, tycktes det mig. Och första julen var det bara trevligt. Sen blev det lite mer nästa, och vid nästa, som är den senaste, mådde jag tyvärr, förlåt, illa. Det har blivit groteskt, vad finns det av julfrid och dito fröjd i skarpa, grälla, blinkande lampor som kan täcka hela husfasader och stråla rakt in hos grannar? Hur står ni ut?

Själv njuter jag av mörkret och ser med intresse hur den renoverade Slussholmen har fått nedåtriktad armatur fastsatt i räckena och att det som verkade vara tre lampor för att underifrån lysa rakt upp på träd på holmen inte har satts igång, hoppas de aldrig gör det heller. Och att det överhuvudtaget är ljussvagt längs kanalen vilket bara är skönt, ögat vänjer sig och ser mer än om det varit skarpa lampor punktvis, då hade mörkret utanför varit mer kompakt. Det är aldrig svårt att se var man går, men det är också det enda som det behövs hjälp till. Jag är därför tveksam till de här ”fasadbelysningarna” av träd längs kanalen, i rött, grönt och vitt. Det är visst det väldigt tjusigt och roligt spöklikt, för oss människor. Men vi har inte råd att behandla naturen som råmaterial för att skapa egna sagovärldar om det går ut över den förra. Har, till exempel, fladdermössen godkänt detta eller sitter de i träden och svälter ihjäl för de vågar sig inte ut och jaga mat, det blir ju aldrig mörkt…?

(I natt 6-7 februari var det premiär för konstbelysningen på Slussholmen att fungera, hela natten växlade uppåtriktade strålkastare om med att belysa träden i grönt eller blått. Varför? Vattnet vid dämmet är också skarpt upplyst i blått om nätterna, gillar fiskarna det? Suck. Klåfingrigt om ni frågar mig, en katastrof ifall djur- och fiskliv förstörs. Skulle vilja veta!?)

Varför måste mänskan lysa upp sin värld så in i bängen? Trots elkris och domedagsprofetia så nog fanken ska det stråla in i undergången. Vi håller ju, på grund av ljust ljusföroreningar, på att förlora såväl stjärnhimlen som de djur som behöver nattmörker för sin överlevnad, och som vi är beroende av eftersom de utför viktiga pollineringstjänster. Varför är vi som vanligt så självupptaget korkade?

Jag läser Mörkermanifestet, om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm av Johan Eklöf (Natur&Kultur, 2020). Eklöf berättar om det sinnrika samspel som finns mellan djurens beteenden och ljusets växlingar. Han beskriver från havens djup och uppåt, genom årmiljonerna och inifrån våra celler och rent kemiskt hur ljus och mörker styr allt. Ett intrikat system som vi kanske i elfte timmen åtminstone lyckas rädda några smulor av i bästa fall, suck. Eklöf skriver fint och fascinerande om hur det har varit, är och riskerar att bli, en viktig bok!

Det som särskilt sökte mig vid läsningen var den massutrotning av fladdermöss som tyvärr Svenska kyrkan åstadkommit genom sina fasadbelysningar av kyrkor. Eklöf har varit med och inventerat förekomst av fladdermöss i kyrkor i Västergötland vilken har halverats sen fasadbelysning infördes. Så aningslöst, eller hur? Suck. Hur är det då i Österåker? Jag epostade pastoratet och kontakten och svaret jag fick gör att det här blogginlägget dock kan sluta i ett Happy End i detta avseende!

-Vi har ändrat styrkan i fasadbelysningen av Österåkers kyrka och både på den kyrkan och kyrkogården och på kyrkan och kyrkogården i Roslags Kulla har vi anpassat belysningarna. Till exempel har vi mörkerlagt flygstråk för fladdermössen in mot kyrkobyggnaderna, berättar Marie Lönnqvist, fastighetsansvarig vid Svenska kyrkan i Österåker.

Näst i tur att få sin belysning åtgärdad är Ljusterö kyrka och sedan Östra Ryd.

-All belysning av kyrkofasader och på kyrkogårdar, så även vid Garnsvikens begravningsplats släcks numer klockan 23 också, avslutar Marie Lönnqvist.

🙂

Hur gör du med julkorten?

Publicerad den av
1

Trettondagen pockar med att det är dags att tänka på refrängen och plocka ner julen, de tre vise männen har hittat fram till Betlehem så stjärnan i fönstret kan man dra ur kontakten till, hemma hos mig låter jag den brinna oavbrutet från första advent till idag. Sen är det pyntet som ska tillbaka i sina påsar i kökssoffan, bästa inköp jag gjort för nu slipper jag upp på vinden med sånt, såväl jul- som påsk- och kräftskivedekorationer får plats i lådan under sittlocket.

Och så var det julkorten. De jag får lägger jag allteftersom i ett silverfat på bord med duk och gläds åt. När det är dags att lägga undan dem läser jag dem en gång till, ibland medföljer julbrev, väldigt ambitiöst. Fast på gamla dar har jag också börjat skriva några sådana och det är roligt. En surgubbe i Skåne som ringde och tackade för mitt julbrev, anmärkte dock syrligt att sådana får han av fler avsändare och det är väl bara för dessa att skriva ett och sen byta namn i brevhuvudet. Då blev jag själv sur och sa att så gör minsann inte jag. Utan jag börjar med ett blankt papper för var och en, märkte han inte hur personligt brevet till honom var?

Med den tanken har jag kommit in på de moraliska reglerna för julkorten. För såna finns det fler än ovan av, eller hur? (Jag har dock en väninna som skickar samma julbrev till alla sina vänner, men då vänder hon sig uttryckligen till alla sina vänner i det.) Gör du till exempel som jag att du sparar årets julkort till nästa så att du då inte missar att skicka till dem du fick av i år? Kan du tänka dig att klippa av frimärken från kort vilka inte har nåtts av postens stämpling i syfte att använda dem själva i nödfall? Om ni är flera i familjen som julkorten är från kan då en underteckna med allas namn? Tycker du att det ska vara julfrimärke eller går det lika bra att använda vanliga frimärken? Om du skickar julkort av papper, kanske egenhändigt gjort på något sätt, med eller utan kuvert, blir du då lika glad för julhälsningarna du får tillbaka om dessa sker med sms, messenger eller epost? Eller är det viktigt att tekniklikhet råder mellan julhälsningarna? Skickar du även till folk som aldrig skickar tillbaka? Finns det sådana som skickar till dig, men aldrig du till dem och varför det i så fall? Vad tycker du om personer som använder sin arbetsgivares julkort när sådana finns till att sända dig en privat julhälsning?

Många frågor att fundera på om man vill. Lägg gärna märke till vad som stör dig och vad du inte bryr dig något över. Återkoppla gärna och kommentera här på bloggen, skulle vara roligt höra dina åsikter.

Till sist en hågkomst:
Jag glömmer aldrig det år när jag aldrig kunde bestämma mig för vilket foto jag skulle ta till mina fotojulkort och surade över mig själv och tiden gick så jag skickade inga alls, tänkte jag hoppar över i år. Då hörde en vän av sig och höll ett brandtal! Det var fantastiskt! Jag använder mig själv, även så här många år senare, av argumentationen och retoriken och berättar för folk att har man mist kontakten med gammal vän av en eller annan orsak så går den alltid att aktivera igen så länge man åtminstone skickar julkort till varandra. För då finns kommunikationskanalen kvar, den står bara i viloläge och det går smidigt att en jul kasta ner några rader i kortet eller så för att kontakten ska vara påslagen igen. Men. Har man slutat skicka julkort då har man klippt av ledningen, det finns inte längre någon kanal att använda och man har en större uppförsbacke om man vill återuppta kommunikationen igen, för hur gör man då? Vänskapen är liksom Avslutad när inte ens ett julkort skickas. Etc

Jag skämdes som en gris (fattar inget av det ordspråket egentligen) efter påpekandet och surade över att den stora och frivilliga glädjen med julkortspyssel nu hade blivit ett Moraliskt Ansvar och Plikt istället. Efter några år (jag är långsint) tyckte jag dock kommentaren var intressant och jag var glad över att ha vänner som bryr sig om mig och mitt beteende!

Det finns således många infallsvinklar på ämnet och mycket att skriva om det!

dav

Att läsa en författare är att läsa flera

Publicerad den av
Svara

Läser äntligen Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände, har tänkt göra det sen 1970-talet, typ. (En pojkvän då svamlade mycket om boken. Jag har haft två pojkvänner som läst böcker, de är i ömt minne bevarade, sådana växer sannerligen inte på träd.) En riktigt bra roman, och en roman som går sin egen väg, berättartekniskt också. Fast vänta, första delen där huvudpersonen är i Afrika, är det inte som en variant av Joseph Conrads Mörkrets hjärta, parat med Charles Bukowski. Hm, undrar om Céline (1894-1961) vars Le voyage au bout de la nuit kom ut 1932 kan ha läst Conrads (1857-1924) roman från 1898?

Jomenvisst! I mitt hemmabibliotek där jag fortfarande har kvar Conrads roman och Olof Lagercrantz Färd med mörkrets hjärta, En bok om Joseph Conrads roman, från 1987 står svaret. (När jag flyttade för snart tre år sen från hus till lägenhet gjorde jag mig av med ett par av mina bokhyllor och dito innehåll. Några gånger har jag tänkt ”attan att jag gav bort de banden”, men mer ofta riktigt njuter jag av vad jag har behållit istället, så det är lugnt.) Jag läser sålunda på sidan 180 om Célines roman att den är: ”i sina Afrikapartier starkt beroende av Mörkrets hjärta. Men hos Céline finns alla de sinnesintryck som Marlow/Conrad utplånar -svetten rinner, tröttheten tynger, svarta kvinnor bjuder ut sina tjänster, djungeln skriker, stinker, sjuder. Céline utgår, skulle man kunna säga, från Conrad och bjuder sedan allt det som denne avstod från.”. Lagercrantz sammanfattar med att Celines redogörelse är ”Conrads erfarenhet i annan tappning.” Kul när ens magkänsla får stöd, eller hur?

Som jag nämnde så skriver Céline och Bukowski en snarlik prosa, dvs det är väl Hemingway som spökar: korta meningar utan bisatser, inga adjektiv, etc. Céline och Bukowski är inte lika hårdkokta, som stilen kallades på sin tid, men anslaget finns där. De båda delar ett rakt och chosefritt gestaltande av sexualitet också, det är därför jag tänkte på Bukowski snarare än Hemingway direkt. Ernest H levde mellan 1899 och 1961, hans viktigaste verk kom redan på 1920-talet, så Céline läste kanske honom också? 🙂

I översättarens mycket intressanta efterord till Resa till nattens ände om författarens eget liv som i sig är en roman, så skriver C.G. Bjurström på sidan 449: ”Céline har satt djupa spår: det tydligaste exemplet är Henry Miller, som för övrigt var en stor Céline-beundrare.”. Jo, jo, Miller (1891-1980), var väl en tidig vapenbroder till Bukowski (1920-1994) med sitt debutverk I kräftans vändkrets som kom ut redan 1934 medan Bukowski började förläggas först på 1970-talet även om något verk kom decenniet innan. Båda publicerades i vilket fall efter Célines debutverk som slog igenom stort.

Henry Miller är dock mindre lik Céline än Bukowski vid jämförelse, tycker jag. Den gode Miller är väldigt babblig, hans prosa saknar den stringens Bukowski och Céline behärskar som för handlingen framåt. Men visst, Miller gillar metaforer som Céline, fast där Miller föregår dem med ett ”som om”, alltså han använder beskrivningen från ett utanförperspektiv så gör inte Céline det, han skriver dem snarast inifrån, världen är sån, inte ”som om”. Här påminner han om den ryske författaren Andrej Platonov (1899-1951) vars verk Tjevengur från 1929 visar upp ett dylikt eget språk. Platonov var en underjordisk författare vars verk inte publicerades förrän långt efter Stalins död, när det gäller Tjevengur dröjde det till 1978, så vi kan nog räkna bort influenser från det hållet.

Det är roligt att upptäcka likheter och påverkan, ibland kan de stämma ibland är det säkert bara slump. När jag läste Resa till nattens ände kände jag närvaro av Conrads berättelse i afrikaavsnittet, jämte Bukowski. Sen när huvudpersonen lämnar den kontinenten och far först till USA och sen hem till Frankrike så inträder nya tankar som byter ut Conrad mot Jean-Paul Sartre (1905-1980) och dennes existentialistiska betraktelsesätt och litterära utgjutelser om detta. Det tycker tydligen översättare Bjurström också som på samma sida som ovan nämner: ”Men även Sartre har läst Céline, därom vittnar inte bara det inledande citatet i Äcklet, utan den existentialistiska romanstilen överhuvudtaget”. Se där, där prickade jag in en gubbe till! 🙂

Äcklet gavs ut 1938, alltså var Céline först och, skulle jag vilja säga, är minst lika bra som Sartre på att förmedla en gestaltning av tillvarons intighet och vårt äckel över det. Här finns definitivt någon som snott av någon.

Céline kan ha läst Dostojevskij (1821-1881) också. I romanens fortsättning förtätas tankegångarna och handlingens dramaturgi -det sker flera mord och många gruelser- på ett för den författaren typiskt gestaltningssätt, tycker jag. Så i slutspurten kan vi sida vid sida ha Bukowski, Sartre och Fjodor. Det vill säga Céline!

Charles Bukowski
Louis-Ferdinand Céline
Joseph Conrad
Fjodor Dostojevskij
Ernest Hemingway
Henry Miller
Andrej Platonov
Jean-Paul Sartre


Vad gamla och nya kartor kan säga om Österåkers historia och framtid

Publicerad den av
Svara

Österåker är en väldigt gullig och prydlig liten kommun, men den känns som om den inte har släppt taget om 1950-talet. Bilen ska fram till varje pris, cykling är inget att bygga egna banor för utanför tätorten, sopor slänger vi i soprummens osorterade kökkenmöddingar och brevbärarna får böja rygg och trava i trappor för att lämna brev i flerfamiljshusen. Och fortfarande kan kommunen tänka sig att bygga hus på jordbruksmark…

Det är intressant att glida fram och se vår på historia rika bygd. Bara man vet vad man ska leta efter går det att följa äldre vägdragningar, till exempel. Och ana fordoma vattenleder och förstå varför fornminnena klumpar ihop sig på en del av dagens höjder vilka ju är gårdagens, stenålderns, strandlinje.
Här har du ett flygfoto över Österåker där fornminnena är utsatta med länk till Riksantikvarieämbetets information kring objekten.
Och mer om de första invånarnas Österåker under yngre stenåldern skriver Rolf Ekelund väldigt trevligt om på Svenska kyrkans webbplats, läs varför!

Det är viktigt att lära känna historien! Vi får inte vara den sista generationen som kan gå i dess spår, de historiska resterna kan lära oss om vad som är viktigt för framtiden. Men då får inte en kommunledning vara tondöv för dessa värden heller. Med invånare som har koll på läget tvingas kommunen också ha det vilket är bra!

Du har många historier, foton, fakta och länkar till att veta mer på Österåkers Hembygdsförenings hemsida.
Här finns även länk till Lantmäteriets avdelning Historiska Kartor där man till exempel kan titta på en storskifteskarta över Runö i Åkersberga från 1775.

Ju mer man kollar hur viktig jordbruksmarken alltid har varit och hur många berättelser bygden visar upp när man vet var man ska leta, från spår ute i miljön till data på nätet så blir man ju lätt bestört när dessa värden i projekteringar för framtida bostadsområden inte får någon större vikt. Det känns ärligt talat tyvärr som om vad som helst kan hända av förödande beslut. Medan till exempel Malmö har beslutat att inte bygga mer på jordbruksmark. Där fokuserar man nu istället på att förtäta innerstan och på att bygga över rangerbangårdar och motorvägsmot. Varför kan inte Österåker också fatta något liknande politiskt beslut?

Kommunen gör det igen!

Publicerad den av
Svara

Ikväll måndag 12 december 2022 kommer kommunstyrelsen föreslå kommunfullmäktige i Österåker att anta Detaljplan för Hagby äng och kulle etapp1. Det blir säkert så också, jag återkommer annars.

Och än en gång visar kommunen att jordbruksmark saknar värde, att sakägarutlåtande inte har någon betydelse och att fornlämningar är till för att flyttas på. Bland annat.

Länsstyrelsen har genom kommunens hela planeringsprocess med att utforma detaljplan för husbyggen på ovannämnda område varit kritisk på en rad punkter: översvämningsrisk, problem med avrinning, risk för ras på grund av lerjord och kritik mot att jordbruksmark ska tas i anspråk.
Länsstyrelsen skrev redan för några år sedan att: ”Länsstyrelsen anser att kommunen gjort en felaktig bedömning av brukningsvärd jordbruksmark enligt MB 3 kap. 4§. Det anges i planbeskrivningen att området som ligger inom Hagby 1:5 tidigare brukats som jordbruksmark. Detta är felaktigt. Delen av planområdet som ligger inom Hagby 1:5 är fortfarande jordbruksmark. 2017 anmäldes den som i träda i en ansökan om jordbrukarstöd. Den aktuella marken är en sammanhängande åker på drygt 9 hektar. Den har klass 4 i åkermarksgraderingen, vilket är bland det bördigaste i länet.” (Läs mer på sidan 7 i Samrådsredogörelse 2021-10-19, Samhällsbyggnadsförvaltningen, Österåkers kommun)

Jag tycker ovan är pinsamt.

Av det som jag mer tar upp i andra stycket är: att av 30 sakägare och övriga som yttrade sig 2021 är det typ 2 som inte uttryckligen motsatte sig att naturområdet mellan Svinningevägen och Hagbyhöjden bebyggs; att Länsstyrelsen går med på att kommunen tar bort fornlämning L2020:307, men betonar att kommunen måste ansöka om tillstånd för detta och att det måste göras arkeologiska undersökningar här innan andra arbeten får påbörjas. Så får vi väl se hur det går med det.

Läs mer om Detaljplan för Hagby äng och kulle etapp 1 i:
Granskningsutlåtande 2022-11-14, Samhällsbyggnadsförvaltningen, Österåkers kommun
Samrådsredogörelse 2021-10-19, Samhällsbyggnadsförvaltningen, Österåkers kommun

Slutsats: kommunen är ålagd att bygga ut längs Roslagsbanan, men man kan ju göra det på mer eller mindre lyhörda sätt för vad som är viktigt för de omkringboende, för jordbruksmark och natur, etc. Jag tycker Österåkers kommun återigen, om detaljplanen antas, visar att samråd är spel för gallerierna. Hoppas på bättring nästa gång!

Exploateringen av Näs -en historielös maktfullkomlighet

Publicerad den av
Svara

”Syftet med detaljplanen är att utveckla området Näsängen, som en del i den stadsmässiga utvecklingen av Kanalstaden – Näsängen – Täljöviken. Med planen ges möjligheter till en hållbar stadsutveckling med såväl bostäder, lokala verksamheter och service.” Utdrag ur Österåkers kommuns detaljplan för Näsängen 1 vilken antogs i somras.

Kan det bli mer historielöst? Om vi bortser från att området bör vara det sämsta i Åkersberga att anlägga nya bostäder på utifrån att det saknas kollektiva transportmöjligheter och att underlaget för att skapa en sådan med en bärkraftig resandestatistik dit verkar otillräckligt, att det oåterkalleligt förstör en värdefull biologisk biotop, och bara tittar på att planeringen slår sönder en historisk helhet. För den gör just det, detaljplanen. Om den genomförs kommer vi, precis som på andra ställen, ha det förgångna i form av skyltar som pekar ut platser var det fordoma tog plats. Historien blir något exotiskt, som ett djur på zoo, som visas upp i enstaka skärvor. Det kommer visst det att finnas lite natur kvar vi kan vandra igenom på anlagda gångbanor, det räcker så.

De kommunala översiktsplanerna genom åren har tålmodigt rullat projektet framför sig som en stinn guldkalv. Och nu ligger den i grytan. Drömmen om att exploatera Näsängen har nu vunnit alla strider, eller? Svar har ännu inte kommit från Mark- och miljödomstolen dit Österåkers Naturskyddsförening i somras än en gång överklagade kommunens beslut. Vi får se.

Till dess kan man bläddra i en kandidatuppsats av en blivande samhällsplanerare som 2002 författade en rapport som går att låna på Österåkers bibliotek, står i hyllorna för Roslagssamlingen i Åkersberga:

Det var en gång en by i Österåker, Uppland – NÄS
En landskapsanalys i tre dimensioner
Lotta Lindberg
Examensarbete, 10 poäng, HT 2002
Samhällsplanerarlinjen, Kulturgeografiska institutionen
Stockholms universitet

I den vid uppsatsen då gällande kommunala översiktsplan från 1990 skulle hela området, Näsudden, bevaras som strövområde. Uppsatsen tar här upp kommunens underlag till ”grönstrukturplan” där Näs tydligen beskrivs som ett levande exempel på ett äldre jordbrukslandskap. Lotta Lindberg tillskriver kommunen åsikten:  ”Näsområdet bedöms vara viktigt för en biologisk mångfald.” Det kommunala underlaget sägs vidare enligt Lindberg hysa uppfattningen att: ”Näsområdet bedöms ingå som ett av flera strövområden av hög kvalitet i kommunen. I underlaget framhålls att det är viktigt att området bibehålls intakt.”

Och just det här, att området bibehålls intakt, det har fullständigt spolats bort med badvattnet. Här som annorstädes. Det sparas gärna bitar, fragment, görs rapporter och utställningar. Som om helheten, meningen och funktionen med en biotop och kulturhistoria, kan bevaras med hjälp av enstaka pusselbitar.

Om detaljplanen för Näs går igenom kommer det att komma en nästa skarvbit att läggas till av exploaterade jordbruksmarker och våtmarker, etc. I kulisserna väntar till exempel västra sidan av inloppet till Åkers kanal, alltså nordöstra delen av Näs upp mot Hjulvägen. När det också är genomfört kan man lika bra rulla ut ett medelklassghetto i mitten av Näs också så är allt klart, prydligt och fint. Det finns liksom ingen hejd. I likhet med att dra ett kritstreck framför en höna som har kropp och huvud nerpressad mot marken, hon kommer att ligga kvar, oförmögen att resa på sig, fastnaglad i illusionen om ”hållbar stadsutveckling”.

Lindberg ger i sin uppsats kritik och råd angående områdets tillstånd, och hon skriver dem ovetande om att kommunen senare skulle slakta tanken på intakt strövområde. Numer gäller ju bara nu i vår stolta kommun, att det finns en historia innan oss och att det kommer att komma en framtid efter oss ingår inte ”i den stadsmässiga utvecklingen”. Här följer tre av åtta tänkvärda summeringar i examensarbetet:

”2. Resultaten i den här analysen pekar entydigt på att det saknas information om t ex kulturmiljövårdens syn på historiska värden. Behovet av dialog bör vara ömsesidigt. Å ena sidan ökar möjligheten till dialog lokala aktörers möjlighet att påverka utvecklingen av landskapet, samtidigt som allmänheten erhåller kunskap. Det i sin tur är en förutsättning för att uppnå det ansvarstagande som åberopas gällande historiska värden i kulturminneslagen. Å andra sidan ökas möjligheterna, inom kulturmiljövården, att förstå vad som gör vissa miljöer särskilt bevarandevärda och varför.”

”7. Gravar, fossil åkermark, stensträngar, röjningsrösen, ängsmark, bebyggelselämningar, byggnader osv. –alla dessa hänger ihop i ett förhistoriskt, historiskt och nutida markanvändningssystem. Genom att utesluta delar av systemet och anse vissa mindre bevarandevärda än andra förloras helhetsförståelsen för hur människor har utnyttjat landskapet under olika tider. Näsområdet uppvisar en mängd historiska skikt. Tack vare att så stora delar av föredetta Näs by ännu är så bevarat kan hela förhistoriska och historiska markanvändningssystem beskådas. Att landskapet är välbevarat beror i högsta grad på att man bedrivit ett mycket varsamt jordbruk i området.”

”8. Stora delar av undersökningsområdet utgör en bevarandevärd helhetsmiljö ur kulturmiljösynpunkt. Området har förutsättningar att fungera som en levande jordbruksmiljö i tätortens omedelbara närhet. Näsområdet har dessutom förutsättningar för att fungera som rekreations- och strövområde i en växande tätortskommun där andelen större grönområden successivt minskar. Dock krävs insatser:”