Jag skrev häromsistens en sida om rysk litteratur: Kan rysk kultur skuldbeläggas för kriget i Ukraina och där gick jag igenom en del författarskap och titlar. Jag skrev på slutet att jag skulle läsa om Bröderna Karamazov för jag tyckte Dostojevskij inte var riktigt rumsren i sin uppfattning om ryska rättigheter och ville kolla upp honom på nytt. Och i samband med det även läsa Dostojevskij – Helgonbild och livsmystik av Sven Linnér där denne analyserar Dostojevskijs livsinställningar och det främst hur dessa kommer till uttryck i Bröderna Karamazov. Nu är det gjort!

Det är smärtsamt läsa om böcker, för man tvingas sätta sin föregående läsning under lupp och få den omprövad, och det är på gott och ont. Jag har bara vågat läsa om tre romaner: Äcklet av Jean-Paul Sartre, Slakthus 5 av Kurt Vonnegut och nu Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. En av dem har jag läst tre gånger, Slakthus 5, och den har bara blivit bättre för varje gång, alltmer storartad och gripande grym, det är som om det var tre olika berättelser för jag har så olika för varje gång fångat upp vad den handlar om. Det här är den bästa bok jag har läst.

Äcklet läste jag första gång som tonåring och det var en hisnande läsupplevelse, min första kontakt med mer filosofisk litteratur och den kändes hjärnutvidgande. När jag läste om verket kanske tio år senare var jag mer en medvandrare som hummade instämmande. En bra bok fortfarande, men omläsningen öppnade inte för nya insikter.

Bröderna Karamazov var innan den bästa bok jag har läst, men den har fått hoppa ner ett pinnhål av samma orsaker som ovannämnda. Det som gav något denna gång var att jag nu var medveten om strukturen, kunde räkna in vilka frågor som var i fokus, iakttaga författarens genomgång och fascinerat följa honom i hur han ”får ihop det”. Hans förmåga till psykoanalytisk insikt och gestaltning var jag kanske ännu mer medvetet imponerad av nu, det är över 40 år sen jag läste den förra gången! Men romanen har för mig nu blivit en metaroman som mer handlar om sig själv, vid denna omläsning. Bröderna Karamazov tillhör givetvis världslitteraturen i vad den tar upp, den är omistlig och odödlig. Men omläsningen tillförde inte berättelsen något nytt, den aktualiserade dock existentiella frågor för mig vilket var vederkvickande att ta del av. Man ska inte godta mindre angelägna romaner egentligen!

I samband med min ovannämnda undersökning av rysk kultur tänkte jag ju även läsa Sven Linnérs bok och det har varit en mycket intressant läsning. Linnér går igenom Bröderna Karamazov utifrån några olika perspektiv och den genomgången blev som en tredje omläsning av romanen och den mest givande! Dostojevskij – Helgonbild och livsmystik kom på Atlantis förlag 1982 och gillar du Bröderna Karamazov kan det här vara en fin insiktsuppföljare!
Och jo: Dostojevskij är oskyldig till Rysslands krigföring, det rikets inhemska uppfattning om sig självt går som en flodfåra genom historien och in i våra dagar och omhuldas av såväl Putin som rysk-ortodoxa kyrkan, men det får stå för dem själva vad de gör av det.