Att läsa en författare är att läsa flera

Läser äntligen Louis-Ferdinand Célines Resa till nattens ände, har tänkt göra det sen 1970-talet, typ. (En pojkvän då svamlade mycket om boken. Jag har haft två pojkvänner som läst böcker, de är i ömt minne bevarade, sådana växer sannerligen inte på träd.) En riktigt bra roman, och en roman som går sin egen väg, berättartekniskt också. Fast vänta, första delen där huvudpersonen är i Afrika, är det inte som en variant av Joseph Conrads Mörkrets hjärta, parat med Charles Bukowski. Hm, undrar om Céline (1894-1961) vars Le voyage au bout de la nuit kom ut 1932 kan ha läst Conrads (1857-1924) roman från 1898?

Jomenvisst! I mitt hemmabibliotek där jag fortfarande har kvar Conrads roman och Olof Lagercrantz Färd med mörkrets hjärta, En bok om Joseph Conrads roman, från 1987 står svaret. (När jag flyttade för snart tre år sen från hus till lägenhet gjorde jag mig av med ett par av mina bokhyllor och dito innehåll. Några gånger har jag tänkt ”attan att jag gav bort de banden”, men mer ofta riktigt njuter jag av vad jag har behållit istället, så det är lugnt.) Jag läser sålunda på sidan 180 om Célines roman att den är: ”i sina Afrikapartier starkt beroende av Mörkrets hjärta. Men hos Céline finns alla de sinnesintryck som Marlow/Conrad utplånar -svetten rinner, tröttheten tynger, svarta kvinnor bjuder ut sina tjänster, djungeln skriker, stinker, sjuder. Céline utgår, skulle man kunna säga, från Conrad och bjuder sedan allt det som denne avstod från.”. Lagercrantz sammanfattar med att Celines redogörelse är ”Conrads erfarenhet i annan tappning.” Kul när ens magkänsla får stöd, eller hur?

Som jag nämnde så skriver Céline och Bukowski en snarlik prosa, dvs det är väl Hemingway som spökar: korta meningar utan bisatser, inga adjektiv, etc. Céline och Bukowski är inte lika hårdkokta, som stilen kallades på sin tid, men anslaget finns där. De båda delar ett rakt och chosefritt gestaltande av sexualitet också, det är därför jag tänkte på Bukowski snarare än Hemingway direkt. Ernest H levde mellan 1899 och 1961, hans viktigaste verk kom redan på 1920-talet, så Céline läste kanske honom också? 🙂

I översättarens mycket intressanta efterord till Resa till nattens ände om författarens eget liv som i sig är en roman, så skriver C.G. Bjurström på sidan 449: ”Céline har satt djupa spår: det tydligaste exemplet är Henry Miller, som för övrigt var en stor Céline-beundrare.”. Jo, jo, Miller (1891-1980), var väl en tidig vapenbroder till Bukowski (1920-1994) med sitt debutverk I kräftans vändkrets som kom ut redan 1934 medan Bukowski började förläggas först på 1970-talet även om något verk kom decenniet innan. Båda publicerades i vilket fall efter Célines debutverk som slog igenom stort.

Henry Miller är dock mindre lik Céline än Bukowski vid jämförelse, tycker jag. Den gode Miller är väldigt babblig, hans prosa saknar den stringens Bukowski och Céline behärskar som för handlingen framåt. Men visst, Miller gillar metaforer som Céline, fast där Miller föregår dem med ett ”som om”, alltså han använder beskrivningen från ett utanförperspektiv så gör inte Céline det, han skriver dem snarast inifrån, världen är sån, inte ”som om”. Här påminner han om den ryske författaren Andrej Platonov (1899-1951) vars verk Tjevengur från 1929 visar upp ett dylikt eget språk. Platonov var en underjordisk författare vars verk inte publicerades förrän långt efter Stalins död, när det gäller Tjevengur dröjde det till 1978, så vi kan nog räkna bort influenser från det hållet.

Det är roligt att upptäcka likheter och påverkan, ibland kan de stämma ibland är det säkert bara slump. När jag läste Resa till nattens ände kände jag närvaro av Conrads berättelse i afrikaavsnittet, jämte Bukowski. Sen när huvudpersonen lämnar den kontinenten och far först till USA och sen hem till Frankrike så inträder nya tankar som byter ut Conrad mot Jean-Paul Sartre (1905-1980) och dennes existentialistiska betraktelsesätt och litterära utgjutelser om detta. Det tycker tydligen översättare Bjurström också som på samma sida som ovan nämner: ”Men även Sartre har läst Céline, därom vittnar inte bara det inledande citatet i Äcklet, utan den existentialistiska romanstilen överhuvudtaget”. Se där, där prickade jag in en gubbe till! 🙂

Äcklet gavs ut 1938, alltså var Céline först och, skulle jag vilja säga, är minst lika bra som Sartre på att förmedla en gestaltning av tillvarons intighet och vårt äckel över det. Här finns definitivt någon som snott av någon.

Céline kan ha läst Dostojevskij (1821-1881) också. I romanens fortsättning förtätas tankegångarna och handlingens dramaturgi -det sker flera mord och många gruelser- på ett för den författaren typiskt gestaltningssätt, tycker jag. Så i slutspurten kan vi sida vid sida ha Bukowski, Sartre och Fjodor. Det vill säga Céline!

Charles Bukowski
Louis-Ferdinand Céline
Joseph Conrad
Fjodor Dostojevskij
Ernest Hemingway
Henry Miller
Andrej Platonov
Jean-Paul Sartre


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s