En rysk person omnämns i en bok att han, om i det ryska samhället motstående grupperingar, tycker att ”De bör förena sina krafter, tillsammans överbrygga klyftan mellan de bildade och folket, lyfta massorna till nationell självmedvetenhet och peka på Rysslands historiska uppgift att ena världen i ett universellt kristet broderskap. Den ryska kristendomen, organiserad i ortodoxa kyrkan, är den enda sanna läran.”.

Vem är personen? Vilken ryss tänker du på i första hand som hyser sådana herrefolksidéer om det egna folket? Jomenvisst stämmer raderna ovan in på Rysslands nuvarande president Vladimir Putin! Men citatet kommer från Hans Levanders intressanta och belysande porträttessäer över författarna Nikolaj Gogol, Fjodor Dostojevskij och Anton Tjechov i Tre ryssar.
Av de tre går det, som jag ser det, att ideologiskt dra en linje från Dostojevskij till Putin. Gogol, som levde i samma tsaristiskt styrda rike som Dostojevskij, gjorde trots sina samhällskritiska satirer aldrig upp på djupet med regimen, menar Hans Levander, men kan för den sakens skull inte sägas vara en agitator för ”det ryska” och Tjechov intar en annan attityd, det går inte att ha honom som plattform för vare sig en prorysk eller antirysk inställning. Och med denna inledning är jag framme vid vad jag har vridit och vänt på senaste tiden: finns det en rysk folksjäl, vad bottnar den i så fall i och är den ryska kulturen medskyldig till hur ryska människor sen 24 februari bär sig åt i Ukraina?

Om nu Dostojevskij visar sig vara suspekt så är begreppet ”den ryska folksjälen” det också. Jag håller efter mitt grubblande nu med en av årets sommarpratare, Gudrun Persson, Rysslandsforskare vid  FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, som i sitt program sonika slog fast: ”Det finns ingen rysk folksjäl.” Det finns ingen svensk dito heller, så klart. Det finns majoritetsvanor och traditioner, fördomar och klyschor, vissas mer framträdande roller i samhällsbilden än andras, etc. Så om vi skippar att leta efter rötterna till ”det ryska” och öppnar oss för att se ett land med lång historia som gett uttryck för olika sorters maktyttringar kan vi kanske närmare åtminstone undersöka strömningar inom den ryska litteraturen.

Drar man nu som sagt en uppfattningslinje om saker och ting från Dostojevskij till Putin så hänger Alexander Solsjenitsyn däremellan och om inte sprattlar så tynger ner. Alla tre verkar av olika orsaker vara tsarister. Så här citerar Hans Levander Dostojevskij ur den senares En skriftställares dagbok: ”Tsaren är folkets fader. För folket är tsaren icke någon yttre makt… utan en all-nationell, all-enande makt, som folket självt önskat, som växt i dess eget hjärta…För folket är tsaren en inkarnation av folket självt, av alla dess idéer, förhoppningar och trossatser.”

Inte svårt att byta ut ”tsaren” mot ”Putin” i ovan nämnda stycke, eller hur, och se hur begreppsbilden går igen i dagens ryska propaganda omhuldad och dikterad av presidenten själv.
I Solsjenitsyns fall verkar den gamla tsartiden vara den värld Sovjetunionen bara var en långt sämre version av, ingenting hade blivit bättre i varje fall. Jag såg jag inte hade läst sista bandet av hans stora epos Gulag-arkipelagen så jag plöjde nu igenom även dessa ohyggliga berättelsedelar om den totalt förljugna kommunistregimens misshandel av människor och sanningar: Straffarbetet, Förvisningen, Efter Stalin.
Författaren skriver ju inifrån sin egen upplevelse av dessa fängelser, arbetsläger och förvisningar och ingen kan ta ifrån honom att Sovjetunionen var helvetet på jorden. Soljsjenitsyn undandrar inte läsaren något vittnesbörd om de faser sovjetstaten utsatte sina invånare för. Han jämför med tiden före revolutionen och skriver sarkastiskt hur mycket lindrigare straffen för oliktänkande var på tsarens tid. Den tiden framstår nästan i ett romantiskt skimmer och här tappar Solsjenitsyn sin torra klarsyn och hemfaller åt religiositet såväl vanlig sådan som i sin syn på Ryssland, och det är här han blir en efterlöpare till Dostojevskij.

Jurij Maltsev skriver i Den underjordiska ryska litteraturen 1955-1975: ”För Solzjenitsyn är Ryssland inte ett geografiskt begrepp utan en andligt realitet, ett uttryck för den universella anden, att vara ryss är för honom det enda sättet att vara kristen och att vara människa och person. Ryssland är beläget inom människan och inte utanför, Ryssland innebär ett bestämt sätt att känna, tänka och leva.”.

Så för Solsjenitsyn fanns det otvetydigt en rysk folksjäl. Frågan är ju då såklart om man kan förlåta Dostojevskij och Solsjenitsyn för deras politiska och religiösa uppfattning om Ryssland, och i vad mån denna deras syn har lett fram till dagens ryska invasionskrig i Ukraina? Men frågan framstår som absurd, eller hur? Så länge det finns människor som vajar med sovjetflaggor och säger sig vara marxist-leninister bör Solsjenitsyn vara obligatorisk läsning och Dostojevskij tar oss med in i psykets dunkla vrår och ställer oss uppfordrande till svars att tänka själva och ta ställning så han behövs också även om jag faktiskt tycker att han efter min granskning nu, och i skenet av kriget, har blivit mindre rumsren. Så jag kanske omprövar honom. Jag ska först läsa om Bröderna Karamazov i så fall och sedan följa upp med ännu en oläst bok i hyllan hemma: Dostojevskij, Helgonbild och livsmystik av Sven Linnér. Återkommer!

Jag ville alltså kort efter Rysslands invasion i Ukraina i vanmäktig förtvivlan riva sönder och slänga min hyllmeter älskade gamla ryska romaner och dito faktaverk. Men jag gjorde inte det utan jag läste de ovannämnda första tre istället. Sen hörde jag ett sommarprogram och lånade två böcker: Kyssen i Ryssland av Per-Arne Bodin, och Strykjärn och diamanter, Judiska berättelser i samtida rysk prosa. Sammantaget har alla dessa studier och läsningar gett mig nya insikter som berikat mitt liv!

Jag har till exempel luckrat upp en plötsligt påfallen kompakt aversion mot ”allt ryskt” till att det kollektiva ansvaret för vad Ryssland gör idag i Ukraina inte beror på någon folksjäl och inte heller på någon gemensam kultur som skulle ge regimen legitimitet till folkmord i Ukraina. Svaret ligger nog snarare i samma som varför folk i Nord-Korea inte reser sig mot sin diktatur.

Jag tror nu snarare att ”ryssen” läst för lite än för mycket av sin egen litteratur. I tidigare nämnde Maltsevs utmärkta genomgång, analyser och exempel tillhandahåller han hur rik 1900-talets ryska prosa är, väl värd att läsa mer av. Han och Per-Arne Bodin analyserar till exempel på två olika sätt, mer litteraturvetenskapligt respektive mer politiskt Andrej Platonovs författarskap och då särskilt Grundningsgropen och presenterar därmed ännu ett fascinerande författarskap. Bodins bok innehåller flera intressanta essäer som dem om den ryska terrorismen som religion och skådespel och om när Karelska näset var en mötesplats för nordiskt och ryskt, till exempel.
I Strykjärn och Diamanter finns en typisk novell av Andrej Bitov, En läkares begravning, och om Bitov skriver Maltsev i sin boks presentation av författaren att här är en ”författare som befinner sig fjärran från tidens ideologiska fäktningar och som är helt och hållet försjunken i en inre värld och sysselsatt med psykologiska, filosofiska och estetiska problem”.

Under Sovjetunionens tid fanns den av regimen godkända litteraturen, som ingen tog på allvar tydligen, och en olaglig utgivning som sa något annat. Problemet med underjordisk litteratur kan vara att den pressas bli motsatsen till den förljugna regimtrogna varvid en ny lögn uppstår istället. Lösningen kan vara att fly ut i ämnen bortom det politiska eller skriva i allegorier, etc. Inte problemfritt det heller. Men Bitov ovan, han levde mellan 1937 och 2018, skrev nog som han gjorde oavsett yttre betingelser. Hans Pusjkinhuset får bli nästa ryska roman för mig att läsa, Maltsevs uppfattning om den lockar: ”Bitovs roman har en otroligt invecklad struktur. Den analyserar sig själv, korrigerar sig och fördjupar sig gradvis.(…) En melankolisk insikt om att litteraturen är något icke-seriöst, att romanen inte är liv utan ett spel och rymmer en smärtfylld önskan att ta sig ut ur den icke-seriösa situationen, fiktivitetssituationen, att göra författarens gärning, för vilken livet offras, till en i sanning hög och nyttig gärning – allt detta förlänar boken en sorgsen skönhet, nästan tragik.”. Det får bli ett passande slutord för denna utgjutelse om rysk litteraturs skuld till verklighetens död och elände.

Litteratur och källor jag nämnt
Andrej Bitov: Pusjkinhuset eller Pusjkins hus (Norstedts 1982).
Per-Arne Bodin: Kyssen i Ryssland (Norma 2002).
Hans Levander: Tre ryssar, Gogol-Dostojevskij- Tjechov (Carlssons 1988).
Sven Linnér: Dostojevskij, Helgonbild och livsmystik (Atlantis 1982).
Jurij Maltsev: Den underjordiska ryska litteraturen 1955-1975 (Forum 1975).
Gudrun Persson, sommarpratare 29/6 2022, Rysslandsforskare vid  FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut.
Andrej Platonov: Grundningsgropen eller Grundgropen (Ersatz 2007).
Kristina Rotkirch red.: Strykjärn och diamanter, Judiska berättelser i samtida rysk prosa, (Ersatz 2018).
Alexander Solsjenitsyn: Gulag-arkipelagen, del 5-7, Straffarbetet, Förvisningen, Efter Stalin (W&W 1976).