De hette alla tre Jonas Ståhle och de var ryttare i den svenska karolinska armén under 1600- och 1700-talet. Den förste slogs med Karl XI mot dansken i slaget vid Lund 1676, de andra två var med Karl XII i hans fältslag på kontinenten och i Norge. De var mina anfäder och jag bär dem inom mig. Jag försöker nu närmare kartlägga och fastställa deras liv och öden, hitta källorna till tidigare gjord släktforskning och se vad man kan gå vidare på. Jag ger i texten nedan även tips till dig som också är intresserad av ”sånt här”. (Länken går till min andra blogg, du hittar tillbaka till Kort från Åkersberga i meny överst där.) Om mina anfäder karolinerryttarna.
Förklädd gud av Lena Lervik från 2017, står längs Åkers kanal i Åkersberga, centralort i Österåkers kommun. Skulpturen ser inte alltid ut såhär. Ibland, som sen igår, har den åter stickad mössa, halsduk och armmuddar. Även lammet har begåvats med värmande omslag.
Jag bor mittöver vattnet så jag såg förövaren när denna anbragte sina gåvor på statyn igår morse vid åttatiden, i så fullt dagsljus som sista dagen i november nu kunde uppbåda.
I lugn och ro plockade Den Lilla Damen, som jag föredrar att kalla henne, upp entitet efter entitet ur en kasse och band fast utensilierna där hon tyckte de passade.
Efter fullbordad påklädning vidtog fotografering medelst mobil. Och lite beundran, såg det ut som. Stod hon inte och pratade lite med skulpturen också? Sen avvek Den Lilla Damen lugnt och stilla från brottsplatsen medelst gång längs med kanalen. Hon var själv iklädd ganska iögonfallande färger på jacka och vantar, och med något som såg ut som små lysande lampor hängandes från jackkanten framtill. Jag borde ha känt igen henne om jag sett henne förut, men nej. Kanske bodde hon långt ifrån och hade behövt starta sin vallfärd tidigt och ville synas i mörkret på vägen till -ja vad det nu är hon menar att metallklumpen är. Inte är det konstverk, för ett sådant vandaliserar man inte med egna påhäng. Och döda ting behöver inga värmande omslag.
Men små gossar kan behöva en kärleksfull mormor och gudar kan kräva tillbedjan. Och heter inte skulpturen Förklädd gud? Det kan man kanske tolka som För-klädd gud? Och att det går bra att Efter-klä guden med nya plagg? Inte vet jag. Men det finns något här i Den Lilla Damens agerande som bottnar i tillbedjan av Något Annat. Offra till gudarna för att det må gå oss bra är det nog inte tal om, sådant har vi vuxit ifrån. Men en vädjan om ett möte med ett Du, kan det nog handla om.
Till skillnad från de andra vandaler -mina fördomar hindrar mig tro att Den Lilla Damen även står bakom de aktionerna- som två gånger i år har täckt skulpturen med färg på olika sätt. Här är det tvärtom ett möte med ett ego som gäller, ett manifesterande av ett Jag.
Det går att dra en rak linje från Den Lilla Damens helgedom vid Åkers kanal till en stensamling på en höjd några kilometer norrut. Vid vad Rolf Ekelund i sin nu utkomna Visning av kyrka och forntid i Österåker (Ekelund 2024) kallar ett under bronsåldern heligt berg och där stenarna utgör resterna av ett röse från den tiden. Det skiljer 2800 år mellan fornlämningen och flöjtblåsaren. Men båda vittnar om vad människor i alla tider förmodligen har ägnat sig åt: besvärjelser.
Mellan bronsålderns stenar och den nutida skulpturen i brons står kyrkan. Det är främst om den Rolf Ekelunds trevliga och lättlästa lilla bok handlar, en utmärkt guide till kyrkan och dess spännande omgivning av olika sorters fornlämningar.
Men för att fortsätta från vad som finns i början och slutet av det tänkta strecket så står kyrkan den fina ändock mitt i vägen inte bara bokstavligt längs linjen utan även bildligt för vad som utfördes innan och efter att kristendomen kom till byn. Den kristna trons avsikt att ge hopp på ett så icke-magiskt sätt som möjligt, det handlar om vår inre frälsning, gör den snarast till en stoppkloss mellan förfädernas dyrkan och nutidens irrationella beteenden. Kyrka och tro har blivit prosaiska, alltför kanske. Jesus på korset kanske behöver en halsduk?
Klicka på ett foto nedan, så ser du hela bilden och det i stort format och du får texten under fotot istället. Och sen är det bara att bläddra vidare i det skicket. 🙂
Marieborgsskolan, här gick jag i första klass hösten 1962. Det nya idag är stenarna till vänster. De har namn på personer med anknytning till kommunen.Björn Ulvaeus, bland annat.Ellen Key och Alice BabsPehr T Olsson, Kata Dahlström och Harald WibergÄngalundsgatan 9, här bodde jag mellan 1956-1962. Äppleträdet var gammalt redan då.6/9 2024 var det dags för rälsbussutflykt med smalspårets museiförening.Verkebäck var en betydande omlastningsstation för hamnen och bruket.Gustaf II Adolf möter hjältedöden på Lutzens slagfält i väntsalen på Fårhults station.Favoritplatsen som barn, jag körde ju tåget! Att det gick baklänges var lappri.Smalspår betydde att vagnar ibland behövde hjälp att bli bredare eller smalare.
I underbar septembervärme gjorde jag ånyo en resa till barndomens Västervik: för att träffa barndomsvän; åka guidad smalspårsutflykt med tema, i år handlade det om vad järnvägen betytt för alla småsamhällen längs linjen Västervik-Spångenäs vilket var så långt vi hann för en heldagsutflykt; strosa i stan och avsluta med att äta Västerviksfångad aborre på fina hamnkrogen.
Västervik är en pärla på ostsidan av Sverige, en riktig skärgårdskommun där den trafiken avgår från fastlandet i kommunens huvudort Västervik, så klart. Bara att gå ner till hamnen från busstorg och järnvägsstation så kommer man ut till öarna. Som det ska vara…
De som driver smalspårslinjen och sköter om rälsbussarna och allt som hör till är Tjustbygdens Järnvägsförening. För en blygsam medlemsavgift får du ta del av ett entusiastiskt ideellt arbete som möjliggör att den här tågtrafiken fortfarande rullar på. Det här är en hembygdsförening som jag gärna fortsätter vara medlem i! Tjustbygdens Järnvägsförening
Jag är med i några hembygdsföreningar av olika slag och tycker det är trevligt. Fast jag lämnar nu Österåkers Hembygdsförening för den hör mer hemma i Grönköping. Här en genomgång:
Malmö Kulturhistoriska Förening För 150 kronor om året får jag en fyllig årsbok med populärvetenskapliga artiklar om det gamla Malmö, jag medverkar själv i den ibland vilket är väldigt trevligt att få bli antagen med min forskning, så klart. MKF ger ut programblad för vår och höst där det annonseras om guidade bussutflykter, rundvandringar, julmiddagar och medlemsmöten med föredrag, bland annat. Föreningen delar ut arbetsstipendier. Hemsida.
Oxie Härads Hembygdsförening För 170 kronor får jag en årsbok motsvarande ovan, men med lite lättare bygdematerial också, bara kul. Programblad för vår och höst med ett digert mötesprogram gällande föredragskvällar i första hand, men även utflykter, etc. Föreningen äger en gammal mölla som vårdas och visas upp. Hemsida.
Tjustbygdens Järnvägsförening Föreningen håller den gamla smalspårstrafiken igång mellan Västervik och Hultsfred. För 300 kronor om året kan jag följa det ideella arbetet i deras kvartalstidskrift Västervikingen. Här berättas om underhåll och reparationer av rälsbussar, stationsbyggnader och järnväg, artiklar med historiska nerslag längs linjen och om vad som är på gång. Föreningen håller liv i banan och ordnar, förutom ordinarie tågtrafik, även årliga guidade tågutflykter med olika teman. Som medlem får jag även rabatt på: hotell- och stationshusövernattningar längs linjen; halva priset på deras tågresor; gratis kaffe på tågen, etc. Hemsida.
Österåkers Naturskyddsförening Underavdelning till Naturskyddsföreningen. För 300 kronor om året får jag den nationella kvartalstidskriften Sveriges Natur som informerar fint om djur och natur och vad som hotar flora och fauna. Det senare är dock inte alltid neutralt och sakligt: som till exempel tröttsamt ”politiskt korrekta” reportage om samer. Jag får också regelbundet programmet för utflykter i min region från riksföreningen jämte dito i den lokala avdelningen. Det är lite si och så med den lokala kommunikationen till sina medlemmar, men föreningen gör väl så gott den kan. Hemsida.
Österåkers Hembygdsförening För 250 kronor om året får jag som medlem ingenting. Om man inte räknar den årliga väggalmanackan som man kan köpa för några tior i de lokala affärerna här. Det tänker inte jag göra, nu när jag gått ur, för jag är trött på att inte ens i almanackan finns det en enda kvinna eller traditionellt sådan verksamhet med på bild. Almanackan, och den senaste utställningen ÖHF haft i Fattighuset: ”Skeenden i Österåkers historia”, visar på bild efter bild enbart upp män och skriver enbart om dem och traditionellt manliga sysslor som gruvbrytning och liknande.
Utställningen var en ambitiöst gjord sådan annars; tio stora planscher fyllda med trevligt skriven text, gott om foton från förr och snyggt redigerad. Den har nu getts ut som bok i föreningens regi. Och det är förfärligt. För inte en enda kvinna omtalas i texterna! Och på de tre ynka foton som kvinnor skymtade förbi på i det rika utställda bildmaterialet så gör de det anonymt. Det är som om det aldrig har funnits några kvinnor i kommunen, än mindre att de har gjort något. Och då var ändå, till exempel, ÖHF:s första ordförande en kvinnlig sådan: Naemi Wik, en kvinna med flertalet chefsposter i samhället. Men inte ens hon passerar genom nålsögat på vad den här föreningen tycker är värt att lyfta fram, skäms!
Österåkers hembygdsförening har ingen särskild verksamhet för medlemmar, förutom ingen årsbok ordnas heller inga föredragskvällar eller utflykter och liknande. Jo förresten, i våras ordnade föreningen plötsligt en bussutflykt i kommunen, men den var inte för föreningens medlemmar utan för medlemmar i PRO. ÖHF ansvarar för några gamla torp och utställningar och här sker säkert en del ideellt arbete, men om detta informeras det inte om. Det finns så klart även andra lovvärda insatser och aktiviteter här, men även detta verkar utföras av slutna gäng som inte berättar utåt att de finns eller vad de gör. Föreningen verkar för övrigt syssla med att hyra ut en dansrotunda och en festlokal, samma avgift för medlemmar.
På ÖHF:s hemsida kan man ta del av vad som nu verkar nerlagt, men som tidigare har gjorts i föreningens regi såsom torpinventering, remissarbeten, publicering av insamlade historiska bygdefotografier, medlemstidningar, etc. I anständighetens namn är det väl dock bra att föreningen inte längre är en aktiv remissinstans gentemot kommunen och granskar hur den senare sköter sina fornminnes- och kulturhistoriska åtaganden. Detta på grund av att kommunfullmäktiges ordförande är samma person som den som numer är ordförande i ÖHF. Det får väl vara någon måtta på att likna Grönköping! Hemsida.
EXTRA: Idag 19 augusti 2024 på förmiddagen släppte ÖHF att de i samarbete med kommunen ordnar en bussutflykt för 40 personer i höst! Alltid något… Läs här om evenemanget, som verkar bli fullsatt under dagen, så nog finns det intresse för medlemsaktiviteter! Hoppas det blir bra och att ÖHF fortsätter med både det ena och det andra, se ovan.
Länkar till mer jag har skrivit om föreningarna ovan
Jag har nu bott i Åkersberga i drygt fyra år och mina förstahandsintryck, såväl bra som dåliga, har snarare fördjupats än bytts ut mot andra. Jag tänkte här berätta om dem, kommentera gärna och säg vad du tycker!
Om vi börjar med det positiva så är det fantastiskt att bo mitt i naturen, bara jag går ut så kan jag möta rådjur och rävar och se en och annan älg och fågellivet är artrikt och intressant. Strövområdena är lätta att gå i och vackra och fascinerande med sin flora och otaliga stenlämningar från vikingatiden. Jag är tacksam över dessa nära naturmöjligheter, de har gett mig mycket!
Stockholms Lokaltrafik fungerar mycket bra för mina behov och utflyktstrafiken till skärgården från huvudstadens kajer är trevlig. I Stockholm har jag också otaliga kulturscener som jag frekvent besöker. I själva Åkersberga finns annars vad jag behöver av affärer och serviceställen, det är välordnat här!
Men sen finns det som sagt sådant som gör mig mer eller mindre bestört här och det emanerar från såväl enskildas agerande som kommunalt. Om jag börjar med de förstnämnda så har jag aldrig sett så dåliga bilförare som här i Åkersberga. De struntar överlag i att använda blinkers, visar osäkerhet för vad som gäller när de kör på en huvudled och det vid korsning kommer en bil från höger respektive bara kör på när de inte befinner sig på huvudled och det kommer en bil från väg till höger. Följer sällan vad Trafikverket anger för hur man ska bete sig i en rondell och ger för övrigt prov på synnerligen självupptaget kör- och parkeringsbeteende. Jag kommer från Malmö, där körde jag med glädje bil dagligen, här är jag såå tacksam jag inte behöver någon bil utan kunde sälja den innan jag flyttade hit…
Hundägare. Först måste jag säga att här är nog minst fem gånger så många hundar per invånare som i Malmö, men det ligger fem gånger så lite hundbajs på marken här som där. Folk plockar i högre grad upp här, men det beror nog i sin tur på att sen kan man slänga hundbajspåsen i de vanliga papperskorgarna som finns på typ var hundrade meter när man är ute och går. I Malmö är det bara i särskilda hundlatrintunnor sådant får slängas i och det är större avstånd mellan dessa. Det är min förklaring i varje fall. I slutänden tror jag dock Malmös beslut har ett miljötänk avseende hanteringen av hundlatrin som Åkersberga inte omfattar, men jag vet inte.
Bajsupplockandet är alltså hyggligt, men att hålla sitt djur kopplat är det inte. Det är rent ut sagt vidrigt med alla dessa hundägare som låter hunden springa fritt när de är ute och går. Jag har aldrig sett ett så stort antal tölpar förut.
Åkersberga befinner sig som sagt mitt i naturen med rådjursungar, tamboskap, häckande fågelliv och annat som behöver skyddas. Ovan nämnda klientel svarar dock vid tillsägelse att just deras hund har ett osynligt koppel, lyder, gör inget, bla bla. Det kvittar. Demokratiskt fattade ordningsstadgar och lagar på kommunal och nationell nivå reglerar koppeltvånget: ständigt inom tätorten och från vår till höst ute i omkringliggande marker.
Även om din lösgående hund inte ”gör något” så hjälper du till att normalisera att låta hundar gå okopplade och du är moraliskt medskyldig till de lösspringande hundar som dödar eller skadar, vilket alltså händer!, får, lamm och vilda djur och som skrämmer hundrädda kommuninvånare så de inte vågar vandra i våra gemensamt bekostade naturområden och som utgör en fara även för kopplade hundar. Är det inavel i en byhåla som frambringat dessa monster till hundägare!?
För att gå vidare så är det lustigt att hundbajsupplockandet fungerar så bra här för sopsorteringen kan jag inte precis säga gör det. Jag fick en chock första gången jag öppnade dörren till soprummet i min bostadsrättsförening: En kökkenmödding jag inte sett på denna sidan av millenniet i min gamla hemstad. Och så har det fortsatt. Nu ska viss sortering vara införd på källnivå och matavfall läggas för sig i bruna tunnor. Vet inte om det fungerar, i mitt soprum ligger det i dessa tunnor ibland när jag öppnar locket pizzakartonger och vanliga papperskassar. Nästa steg undrar jag hur det ska gå. I Malmö genomfördes detta för väl 20 år sen minst: Att alla sopor sorteras redan i den egna soptunnan i där särskilda fack för ofärgat/färgat glas, papp, tidningar, plats, metall, etc. Fungerar oklanderligt där, men renhållningsverket där tömmer inte heller tunnor som det inte sorterats rätt i.
Hur det ska gå i Österåkers kommun, som måste vara en av de sista i landet? kan man alltså undra. I mitt soprum avslöjas ingen sorteringsvilja precis när jag sneglar ner i containrarna. Kommer renhållningsverket även här att vägra ta med sig felsorterade ”sopor” när de boende själva är såna i miljöavseende?
För övrigt har jag redan skrivit om hur illa jag tycker om kommunala floskler som att Österåker skulle vara ”möjligheternas skärgårdskommun”. För att komma ut i skärgården från huvudorten krävs att man först tar sig till grannkommunen Vaxholm, eller själv har bil, båt eller hus på en ö. I kommunen finns från fastlandet bara alternativet statlig färja mellan Östanå och Ljusterö, sen transport tvärsöver den fastlandsnära stora ön till andra sidan där man har att vänta på regional färja vidare ut i skärgården. Jag har skrivit på bloggen i ”Har åkt smalspår i en besöksvänlig skärgårdskommun” om att det sammanlagt krävs 6-8 timmars resande för att kunna besöka någon av Österåkers skärgårdsöar och vara där en stund. Den kommun jag jämför med i mitt blogginlägg ovan är Västervik som på många sätt är lik Österåker, men där skärgårdstrafiken utgår från huvudorten…
Fortsatt när det gäller kommunal trafikplanering så är cykelbanor kraftigt eftersatta i jämförelse med Malmö och rent ut sagt bara en stor skandal. Har skrivit om detta här på bloggen och i olika debattgrupper på Facebook. Sök här eller där på cykelbanor…
Till sist så saknas det journalistisk bevakning av Österåker, såväl av vad som händer i kommunen som vad kommunen självt gör och inte gör. Detta är en av de stora skillnaderna mellan Österåker och Malmö. I den sistnämnda kan till exempel politikerna inte komma undan på samma sätt som här för det finns en fri press där som bevakar. En av de två gratistidningar som delats ut här har lagts ner och med det försvann en livaktig insändarsida där kommunpolitiker debatterade flitigt med varandra. Då fick man åtminstone reda på något. Nu ingenting! (Det finns sen halvtannat år eller så en Bonnierägd webbtidning som är inriktad på kommunen. Än har jag bara sett enstaka undersökande artiklar så där finns mycket kvar att önska av journalistiskt hantverk. Läs mitt blogginlägg Varför betala för en lokaltidning som gör ett sämre jobb än gratistidningarna?)
2023 bedrev jag egen forskning angående en detalj i dansk-svenska kriget under 1600-talet: det gällde vad som kan ha hänt i Malmö efter danskarnas misslyckade stormning av staden sommaren 1677. Min undersökning renderade en uppsats till Elbogen 2023, Malmö Kulturhistoriska förenings årsbok för det året, titeln blev På spaning efter i Malmö stupade danska soldater. Artikeln var resultatet av ett drygt halvårs luskande i samtida handskrifter och tryckta krigsrapporter vilka finns bevarade i våra nationella arkiv som i mitt fall Kungliga Biblioteket, Krigsarkivet och Riksarkivet, alla tre institutionerna belägna i Stockholms stad eller som när det gäller Krigsarkivet utflyttat till Arninge i Stockholms län.
Det var en mycket fascinerande forskning. Dels att jag så behändigt återigen kunde besöka ovan nämnda institutioner för ännu en undersökning av Malmö stads historia vilket är ett stort intresse för mig, dels att det går även för gemene man att rekvirera fram så mycket materiel från 1600-talet, och att handlingarna finns kvar. Att sitta där och varsamt bläddra och försöka tyda tecknen i handskrifterna eller i den satta texten och upptäcka att när man väl knäckt stilkoden så är det inga problem förstå svenskan eller engelskan eller franskan, också det är magiskt!
Ämnet i sig som jag fastnade för var gastkramande: flera tusen danska soldater påstods ju ha stupat vid den (tyvärr) misslyckade stormningen av Malmö och nu hade jag plötsligt funnit en tidigare ej beaktad uppgift i historieskrivningen. Jag vill alltid ha något på gång att fundera över och leta uppgifter om och skriva om, etc, och efter min undersökning och skrivna rapport -som också finns i en utgåva av Elbogen, då för 2021- av vad som tidigare hade publicerats och påståtts om den svenska belägringen av danska Malmö sommaren 1644 så kändes det följdriktigt att gå vidare med nästa belägring. Min ambition var att leta efter någon skärva i historien som inte hade lyfts fram, kanske kunna vända på någon sten, se en händelse i nytt ljus, ja nu har jag väl manat fram alla klyschorna på en och samma gång. 🙂
Jag fick mer än vad jag kunnat drömma om. Och det är den händelsen, att jag hittade något eller snarare: att något hittade mig, som jag här i mitt blogginlägg vill dryfta.
Jag satt alltså förutsättningslöst längst ner i KB:s publika källarplan i Humlegården i Stockholm och vevade mikrofilm: jag var ute efter de svenska krigsrapporterna från juni-juli 1677. Jag fotograferade av dem som jag fann hade något om belägringen av Malmö, åkte hem och började mödosamt att ta mig genom den satta frakturen. Ser plötsligt något, en bild frammanas och det finns ljud till: kärror skulle ha hörts hela natten efter den 27 juni 1677 skramla ut ur staden Malmö fullastade med döda danska soldater. Fienden hade fått en grop att begrava sin stupade män i. Detta fångade mig, detta hade jag aldrig hört talas om innan, jag måste ta reda på vart vagnarna tog vägen, var kropparna begravdes. Så här står det i en av rapporterna, den som i registret på KB har nummer 918:
“Effter Middagen begärade Fienden stilleståndh at få begraffwa sina Döda / huilcketet Hans Excell: för den gången aff höge och wichtige Orsaker refuserade. Andre Dagen den 27. anmodades åther igen om bemelte stilleståndh / huilcket dhem då medh visze cond tioner bewilliades / och bleeff een stoor mängd Döde Kroppar så wäl wedh Wallen / som uthur Graffwen och den betäkte Wägen uthleffwererade som dee emottogo / och ther straxt hos begrofwo / iblandh huilcke månge Officerare, Men dee som offwan på Wallen bleffne woro / lät Hans Excell: begraffwa inne i Staden. Heela nästa Natten effter Stormen hörde man på alle Posterna Wagnar at föra Döda uthur LöpareGraffwerne / så ock / affhämpta Styckerne.”
Detta stycke, ja egentligen bara inledningen att dansken kom och bad om tillstånd att få begrava sina döda, var oerhört fängslande. Krigets offer och aktörer kom så nära, de blev levande. Och Malmös försvarare, Hans Excellens Fabian von Fersen som först säger nej, men dagen efter går med på begäran, framstår ju som nervöst obeslutsam, också det något som pockade på att ta reda på mer om. Och därmed tog en fascinerande forskning vid vars resultat alltså går att ta del av i 2023 års utgåva av Elbogen som går att läsa på biblioteken i Malmö eller köpa av Malmö Kulturhistoriska Förening på elbogen.nu
Men det jag egentligen vill berätta om här är att: Hur kunde jag hitta just denna enskilda notering, hur kunde den fånga min uppmärksamhet bland alla sidor och rapporter jag läste igenom mer eller mindre uppmärksamt? Hur kunde jag fokusera och fastna och hålla spaningen igång?
Det hela fortsatte sedan när jag efter fullföljt värv med tryckta 1600-tals tidningar på KB anträdde Riksarkivet och fick lägga handskarna på ”box 1335” som jag sett att äldre tiders malmöforskare, speciellt krigshistoriker, alltid har källhänvisning till vid utredningar om belägringen av Malmö 1677. Här gällde det att uttyda handskrifter och det på olika språk, men, som jag skrev inledningsvis, på rätt glasklar prosa. Och här dök det upp igen:
“Ils ont demandé une treue pour enterrer leurs morts. (…)Toute la nuit suivante on entendit dans les tranchée le bruit des chariots, qui fuvent chargés des corpses morts,”.
Rörande! Ovan uppgifter återkommer i boxen kopierat från rapport till rapport, sammanlagt en handfull sådana; precis som i de tryckta dito på KB. Ett bör vara originalet och från Fersen själv, innehållsregistret för arkivbehållaren säger det. Men dessa uppgifter finns alltså i flersidiga handskrivna rapporter som är fyllda med andra redogörelser och som är lagda i mappar bland ett stort antal sådana i en rejält tjock box. Hur kunde jag ha ögonen på skaft just när dessa små rader passerade förbi?
Jag tänkte inte så mycket på det när jag i fjor bedrev själva forskningen, jag var bara så glad ha hittat något att gräva i. Men när jag härom månaden återvände till Krigsarkivet och box 1335 blev jag faktiskt riktigt häpen. Riksarkivet har sommarstängt så handlingarna hade skickats till Krigsarkivet i Arninge dit jag tagit mig för att se om det kanske fanns mer. Arkivlådan har kanske varit i bruk hundra år, vad vet jag, den ser ju åldersstigen ut, se fotot, nött och skavd och ska knytas ihop med ett gammaldags paketsnöre. Kanske hade någon forskare någon gång i disträheten lagt tillbaka ett för mig intressant papper i fel mapp, det fanns kanske mer om Malmö 1677 att kunna skriva om, tänkte jag.
Men allting låg rätt och det fanns inget annat lockande Malmöcentrerat utan resten var om helt andra områden, personer och händelser som låg utanför min energi och intresse att gräva i. Men jag noterade att jag vid denna, som jag tyckte, skärpta spaning efter nya spån hade bläddrat förbi de dokument som året innan hade fängslat mig totalt och gett mig gåshud när jag läste.
Hur kunde jag missa nu/hur kunde jag hitta då? Hur hade jag kunnat vara öppen för en liten utsaga så att dess innehåll plötsligt bara så där utan att jag bett om det tog gestalt inom mig och jag såg och hörde dessa fullastade kärror ta sig ut ur Malmö för att någonstans begrava döda danska soldater. Vad var det som triggade mig?
När något börjar leva inom en så är det meningsfullt att ge sig hän och bara följa efter. Finns inget bättre! Men hur det går till när man fångas av något, och hur många gånger man antagligen helt undgår att se/höra/upptäcka/uppslukas, etc, för att istället bara vara blind och döv och okoncentrerad, ouppmärksam på vad man har framför ögonen, tänker inte, ser inte sambanden, saknar fantasi, etc, det vill jag inte veta. Antagligen allra flesta gångerna, vill inte tänka på det. Längtar istället efter nästa gång undret inträffar att jag sitter där och börjar undra vilket är all forsknings moder!
Jag har på senare tid börjat läsa om böcker. Det ger mig oväntade möten och upptäckter. Av såväl mig själv som verket ifråga. Böckerna jag en gång läst blir vid omläsningen annorlunda än vad jag mindes dem. Och när det gäller mig själv så minns jag ibland var jag befann mig och ”vem jag var” när jag läste dem första gången. Ibland skrev jag en recension för någon dagstidning vilken jag, samlare som jag tydligen är på sånt som går att klippa ur och klistra in, kan leta fram. Och förvånas över!
Jag har här tidigare skrivit om mina omläsningar av några klassiker (Att läsa om en roman kan sätta insikter på spel…) och nu tänkte jag berätta om hur det har varit att i dagarna läsa om Sjunde gruppen av Bo Eneroth. Den gavs ut 1984 (Alba) och jag recenserade den i Trelleborgs Allehanda. Det är 40 år sen!
Anledningen till att jag har sparat boken – för romaner är de som rykt vid platsbrist och flyttar- är att jag tyckte om den men inte blev klok på den och tänkte att den ska jag läsa om en dag, det tog tydligen fyra decennier innan den dagen kom. Jag ville inte läsa min recension förrän jag nu åter läst romanen utan hade bara min minnesbild av att det var krånglig att följa tråden i vad som var verkligt och vad som inte var det och att jag aldrig förstod hur de olika världarna i berättelsen hängde ihop.
Det hade varit det som var viktigt för mig då 1984. Att logiskt bena ut strukturen. Det minns jag. Men det verkar vara det enda jag minns för den roman jag nu läste har jag inget minne av alls, inget är bekant. Den är dock fortfarande obegriplig i vad som är fast mark, men den här gången bryr jag mig inte om att förstå romanens olika världar, jag bara följer med!
Jag läser om Tyko Björk som går hem från jobbet en dag och upptäcker att det bor en annan familj i hans hus; hans egen familj och liv inklusive husnyckeln är borta som om de och han aldrig har funnits. Jag tänker på psykiska sammanbrott som kan framkalla hallucinationer och funderar nu på om romanen handlar om insidan på Tyko snarare än utsidan. Hans förnamn funderar jag också på. Men kommer inte längre utan fortsätter att läsa om en absurd tillvaro för stackars Tyko som letar efter fru och barn samtidigt som han går med på att världen nu erbjuder andra möjligheter. Som att arbeta som lärare för att ta ifrån barnen deras kunskaper, eller för att ta ifrån vuxna deras hopp, eller sköta människor som regredierar till barn för att slutligen bli ofödda igen.
Jag kommer under min nya läsning att associera till Ray Bradbury, Herman Hesse och Carlos Castaneda. Eneroth gestaltar också fritt och säkert en annorlunda verklighet, för att ge en hommage till den sistnämnde av de uppräknade författarna. Och jag är fascinerad av detaljrikedomen när författaren redogör för Tykos bestyr med att mata och byta blöjor på barnen, eller databeskrivningarna tio år innan internet var ett begrepp. Berättelsen är smärtsam, man kommer Tyko nära och jag bryr mig som sagt inte så mycket om den yttre strukturens kullerbyttor i rummet utan är helt fokuserad på Tykos tankar och samtal, det är tydligen den utveckling jag har gjort som romanläsare på 40 år.
Jag lägger rätt gripen romanen från mig och letar upp min recension, Den är mer välskriven och mogen än vad jag fruktat, rent av bättre än vad jag skulle kunna skriva idag om boken (koncis och kortfattad) och det antingen för jag har mer att säga idag vilket jag vill diskutera eller inte längre är så tvärsäker över skrivna verks innehåll. Lustigt nog associerade jag även då, 1984, (Året 1984 inte romanen med samma namn även om det också skulle kunna stämma, eller hur?!) till Castaneda, Hesse och Bradbury, men jag nämner även Ilja Ehrenburg vilket jag nu tycker är obegripligt. Jag hade nog läst Töväder, men har mycket svårt att tänka mig att den skulle sätta sådana spår som här passade att växla in på. Men jag får väl läsa om även den boken…
Hade jag då istället jämfört med den då två år tidigare utgivna D.M. Thomas Vita hotellet eller Michail Bulgakovs äldre Mästaren och Margarita hade jag bättre hängt med idag, såsom jag minns de böckerna… Mycket att göra plötsligt!
Till sist vill jag bara nämna en sak jag numer känner mig befriad från: att dela in företeelser i förutbestämda definitioner och sedan frenetiskt försöka knö in alla delar i kofferten. I min första läsning hade jag problem med att förstå Sjunde gruppen för jag såg den som en thriller: en gåta som måste lösas. Men lämnar i min recension brasklappen att ”så enkelt hade tydligen inte författaren tänkt sig det.”. Och thriller skulle jag aldrig kalla romanen idag, har heller ingen ambition i att få fram en logisk botten och förklaring i det här verket, den har något annat att säga vilket jag är glad över att jag kunnat uppfatta vid den här omläsningen!
Jag har kommit att ha läst några böcker som gör upp med uppfattningar att västerlandet och österns riken skulle ha helt olika erfarenheter av samhälleliga framgångar. Att västerlandet har stått för utveckling och erövringar medan östern vadat i stillastående. Detta är inte sant, men vad är sant då? Jag vill här dela med mig av läsupplevelser av några verk som åtminstone gett mig stora aha-upplevelser.
Den första bok jag läste i ämnet var Orientalism av Edward Said (1978). Den gör upp rejält med begreppet orienten och vänder upp och ner på vem som kallar vem vad och varför. Det är, eller var när boken skrevs, till exempel inte möjligt att läsa ämnet orientalism på österländska universitet -bara på västerländska. Det här för att orienten inte finns i ”orienten”. Detta är ett av västerlandet i maktordningssyfte skapat begrepp. Boken en ögonöppnare som håller än!
Sen läste jag Indiens historia av Sören Wibeck (2014). Och äntligen fick jag rett ut Indiens alla maktturer under 1900-talet med olika portalfigurer samt gått igenom politik, krig och liv från urminnes tider. Detta stimulerande skrivna storverk var även väldigt nyttigt bland annat i att visa på kolonialmaktens grymma utnyttjande och hur detta varit till stort men för Indien och är så än idag. Churchill må ha en hjältegloria när det kommer till hans agerande för Storbritanniens räkning under andra världskriget, men när det gäller Indien var den politik han förde förfärlig!
Därefter plöjde jag William Bernsteins Hur handeln formade världen (2009) som jag redovisar för i blogginlägget innan detta, se länk nederst. Också en bra redogörelse för hur affärerna gick mellan Amerika-Europa-Asien, hur afrikaner förslavades för att arbeta på bomullsfälten eller i silvergruvorna i Amerika; silvret skeppades till Kina för att bytas mot kryddor och siden och bomullen togs till England för att i deras moderna textilindustri spinnas, vävas och färgas och säljas till Indien som inte längre kunde eller ens fick konkurrera med sin textilframställning av äldre modell.
I nästa verk: Västerlandets österländska ursprung av John M. Hobson (2004) kommer de intrikata detaljerna. Engelsmännen hade satt höga tullar på import av färdiga tyger från Indien, men gett sig själva tullfrihet för export av sådana varor dit. Detta gjorde att Indien inte kunde utveckla någon egen textilindustri utan bara exportera råbomull. Detsamma gällde även annan tillverkning i Indien, landet hölls effektivt nere av sin kolonialmakt och hade ingen möjlighet etablera egna industrier i vad det än gällde. Indien skulle leverera råvaror och odla te, men köpa allt annat i princip från England.
Den här sistnämnda bokens stora förtjänst är att obarmhärtigt krossa precis allt vi i västerlandet matats med i vår framgångssaga om vad vi påstås ha uppfunnit från stenåldern och framåt. Ingenting blir kvar mer än möjligen någon produktutveckling här och var. För Kina har varit -ibland tusen år eller mer- före oss i att hitta på verktygen och metoderna användbara i jordbruk, gruvnäring, boktryckarkonst och krigföring, till exempel.
Kina, Japan, det äldre Indien och flera andra riken österut var alla en gång effektiva stormakter som bedrev närmast global handel, utvecklade sina samhällen och snarast såg ner på européerna. Kina var fram till 1800-talet världens största producent och handelsnation, skriver Hobson. Asiaterna var så klart tidigare än västerlänningar också i att segla runt Godahoppsudden och etablera handelskontakter med afrikanska riken, etc.
När det har vänt så ”vi” har gått om österlandet har det ibland varit en fråga om tajming, slump, etc. I varje fall inget som har med den vite mannens överlägsenhet att göra, mer än möjligen när det gäller immunförsvar. Européer förde med sig och introducerade till andra kontinenter sjukdomar lokalbefolkningen där dukade under i.
Tveksamt alltså om Europa betytt något positivt överhuvudtaget för de andra världsdelarna. I alla fall inte som tvärtom. Att britterna, till exempel, kunde genomföra en industriell revolution under 1700-1800 talen berodde på att de tog till sig kinesiska tekniker och idéer. Och så har det alltså varit med allt, verkar det som. Västerlandets österländska ursprung är den fränaste historiebok jag läst när det gäller att avslöja vedertagen historieskrivning som vilandes på myter och inte fakta. En bladvändare!
En bra fackbok berättar om det man inte förväntar sig få möta. Som William Bernsteins Hur handeln formade världen (översatt och utgiven på SNS förlag 2009). Den engelska originalutgåvan från 2008 av den amerikanske författaren har en något häftigare titel: A Splendid Exchange: How Trade Shaped the World.
Tegelstenen tar en igenom de senaste 5000 åren sedd genom hur världshandeln har sett ut. Det finns inom ämnet en massa fackuttryck och ekonomiska krångligheter som man här slipper, detta verk är populärvetenskap när den är som bäst: boken är saklig och lärorik, men skriven på en flyhänt prosa med små korn av humor här och var.
Och så var det det där med det oväntade mötet. Det första handlade om kameler; dessa kommer från Nordamerika, det hade jag inte en aning om. Dessa djur fick ju en stor betydelse för handelstransporterna utmed antikens sidenvägar och till Asien hade de alltså själva vandrat via Berings sund innan där fanns ett sund.
Den andra insikten var förfärlig. Som det alltid är när man upptäcker att tillvaron inte är svart-vit utan försåtligt rutten helt igenom, offer är också skurkar, etc. Tankarna kom i dagen när jag var framme vid kapitlet om slavhandeln. Jag har tidigare funderat på varför afrikanerna inte gjorde motstånd, deras riken och stammar kunde vara väletablerade civilisationer med möjlighet, tänkte jag, att själva beväpna sig gentemot europeiska slavhandlare. Det fanns en rik export av vapen från England till Afrika, varför tog inte de svarta själva hand om en del av den införseln? Varför försvarade de sig inte?
Det visar sig då i läsningen av Bernsteins bok att stamrikena förmodligen hade tillgång till vapen. Detta eftersom det var afrikanerna själva som samlade in ”slavämnen” genom att tillfångata medlemmar av fientliga grannstammar. Och därefter transportera dessa långt bort till väntande europeiska slavhandlare vid kusterna. Handlarna hade dukat under om de skulle ge sig av in i afrikanska fastlandet på jakt efter människor att kidnappa -det jobbet utförde afrikanerna själva till full belåtenhet! Så om vapen användes var det för att angripa ”sina egna” med dessa.
Jag känner mig så naiv som inte kunde föreställa mig detta.
Sagorna har väl indoktrinerat oss med att den goda är god och den onde ond. Rakt igenom så att säga. Att vi är både ock samtidigt är inte intuitivt givet. Samma chock blir det ju för en del när det visar sig att den som flyr från våld själv kan bär sig illa åt mot sina medmänniskor, att flyktingen kan vara den större rasisten när inhemsk befolkning ser ner på invandraren, att den som står upp i utanförskapet mycket väl kan sparka på den som där ligger ner, etc. Att den förtryckte också förtrycker. Smärtsamt.
Sveriges Natur ska läsas som en populistisk tidskrift för miljöaktivister, men som också innehåller läsvärda artiklar om vad som lever på planeten förutom människan. Jag har den för att lära mig mer om naturen, men får på köpet vad som rör sig inom ”miljökretsar”. Och det ger mig anledning med epitetet överst. För även om Sveriges Natur fått en del journalistpriser så är det här en tidskrift som förhåller sig väldigt mallat till en del ämnen. Gruvor är av ondo, samerna har rätt -såväl ograverat till sin exkluderande levnadsstil som vad de påstår om sin historia-, Försvarsmakten är dum som vill ha sin (Fortifikationsverkets) mark för sin verksamhet och inte upplåta valda delar till vindkraftverk, kärnkraftverk är dåligt, vindkraftverk är bra, konstgödsel bu, ekologiskt odlat bra, etc.
Vad man kallar saker och ting för är också avslöjande. Som på sidan 17 i nya numret 1/2024. Rubriken här lyder: ”Torvbrytning på modet igen”. Brytning? Är torv en mineral? Nä, inte mer än en tulpan, men ordvalet associerar ju till gruvor och det vet vi ju enligt facit ovan att det begreppet är negativt laddat så därför bryts ju så klart även torv fastän det här handlar om förmultnade växtdelar och sådana skördas, men det senare låter ju harmlöst…
Harmlös är också torven i det stora sammanhanget av utsläppsmängder där mer skada än nytta kan göras av att bråka med den. Skogsplantering och andra odlingar behöver torv och utdikade marker, och det är här vi har de märkbara utsläppen av växthusgaser -inte när torven används för sin egen skull. Men både en helt orörd som en utdikad torvmosse hyser naturvärden, etc. Frågan är sammansatt, det enda som går att enkelt stadfästa är att torvanvändning inte är dålig och återställning av våtmarker inte är god i sig, det beror på.
Men att se det komplexa och trovärdigt återge detta, ja till det behövs det journalistik för. Inte propaganda och partisk aktivism. Men vad ska man säga när man läser artikeln i Sveriges Natur om ”Torvbrytning” och dessutom jämför den texten med den längre version tidskriften publicerar på sin webbplats. Citat i intervjuer har förvanskats från det ena stället till det andra, jämte att ena motpartens utsagor etiketteras med ett ”Enligt honom”, jämte ”resonerar han”. Sådana beskrivningar snarast förklenar vederbörandes påståenden, tycker jag.
I tidskriften anges att 40 tillstånd för torvtäkt har getts till tre län, på webbplatsen är det 60. I nätversionen står det: ”I Storbritannien fattade har regeringen förbjudit all användning av torv i odlingar från 2030.”. Det är bättre svenska i den tryckta artikeln, men där står det istället att ”I Storbritannien har regeringen förbjudit all användning av torv i odlingar till år 2030.”. Etc.
Jag vill gärna få veta vad som egentligen gäller när det gäller olika hotade natur- och miljövärden. Men som vanligt har man att kajka sig fram mellan Skylla och Karybdis. Mellan partiska aktivister med egen agenda och politiker till näringsföreträdare. Den rena forskningen, den som står fri från påtryckningsmedel i sin verksamhet, var uttrycker den sina fakta? I ovan ärende litar jag mer på vad branschföreningen Svensk Torv skriver på sin webbplats, så vet ni var ni har mig! 🙂
I vilket fall så gör Sveriges Natur Sveriges natur en björntjänst när man inte bättre upprätthåller journalistiken såsom vad det begreppet står för.
Kort från Åkersberga 