Om konsten att skapa otrivsamma omklädningsrum som sen startar världskrig

Jag sitter i bastun på Täby simhall. Det kommer in två småflickor och jag säger till dem att de inte får vara i bastun med badkläder. De springer ut. In kommer deras mamma. Sen är ingenting sig likt.

Mamman skäller att barnen var kalla och bara ville värma sig. Jag bestämmer inte och nu ska hon anmäla mig. Innan hon lämnar bastun vänder hon ryggen till och låtsas fisa.

Hon kommer tillbaka med en personalkvinna. Den senare säger till mig på skarpen. Jag får inte säga till barn, jag ska gå ut till entrén och hämta personal istället eller vänta tills jag kan prata med vuxna som är i barnens sällskap. Mamman fortsätter skälla och säger att jag gjorde konstiga miner åt henne.

Mamman går, jag säger till personalen att ja, jag pratade med barnen, men jag var vänlig och lugn och det även när jag pratade med mamman. Jag säger att jag visst det kan bli och låta arg, men var inte det nu. Jag sa jag hade försökt förklara för mamman att man inte fick ha badkläder i bastun och varför det. (Det finns en skylt utanför bastun som säger samma sak.)

Jag säger också att jag aldrig sagt till dem som från omklädningsrummet går rakt förbi duschrummet ut till bassängen eller som bara helt kort går inom en dusch med baddräkten på. Sammantaget en allt större skara, tycks det mig. Jag säger att personalen behöver vara här och ”säga till”.

Personalkvinnan säger till mig att nu kan hon inte göra mer för både jag och mamman tar avstånd från konflikten och jag förstår inte vad hon menar, men frågar inte. Hon önskar mig en trevlig helg.

Hemma frågar jag mig hur jag kunde få för mig att säga till två småflickor att de inte fick stå i bastun med badkläder? Är jag inte klok? Men långsamt dag för dag därefter blottläggs för mig strukturer och samband jag inte varit medveten om innan. Som att Täby simhall är ingen kommunal inrättning som tillhör oss alla, platsen är ingen allmän egendom. Det är privat mark och att jag säger till någon där som inte följer bestämmelserna är lika absurt som om jag sagt till en kund på McDonalds att inte ta så mycket ketchup. Bit för bit inser jag vad det handlar om.

Varje enhet i simhallen utgör ett stressmoment som jag aldrig lagt ihop och förstått vad detta sammantaget orsakar inom mig: En frustration över att jag måste relatera till fenomen jag inte tycker om men inte får någon respons till förändring av när jag har försökt påkalla uppmärksamhet. Som klädskåpen. Kanske håller de 30 cm bredd. Men en del smalnar av upptill och då finns det ett spegelvänt skåp bredvid och mellan dessa båda skåp en bit upp ett tredje. Sen finns det skåp som är delade på tvären, i ett undre och ett övre. På det här viset ges plats för fem skåp som på gamla badhus gav två, drygt. På denna yta riskerar man att behöva samsas under av- och påklädningsprocesserna.

Klädkroken hänger ner från insidan av skåptaket. Den kan bara vuxna och viga personer nå som klarar att ta sig upp och ställa sig på den smala stenbänken framför skåpraden och balansera där; krokarna befinner sig typ 220 cm högt upp.

Simhallen har i efterhand skruvat i nya krokar en bit ner på väggarna av skåpen, men ändå högt. Jag kan bara med möda nå dessa lägre krokar när jag står på golvet. Följden blir att jag lägger alla mina klädesplagg så prydligt jag kan i en hög nere på skåpgolvet. En omständlig process eftersom skåpdörren slår igen så fort man släpper den.

Därefter är det dags att låsa skåpet. Då kan det visa sig att det elektroniska skåplåset är sönder. Jag går regelbundet i fällan. Och ser att jag inte är ensam; hörnskåpen erbjuder lite mer revir genom bara ett grannskåp. Och det verkar också mest vara hörnskåpen som har trasiga lås. Jag har felanmält detta dels muntligt några gånger till personal, dels i epost. Jag började påpeka olägenheterna för ett halvår sen. Inget händer. Trasiga skåplås lagas inte och inga skyltar kommer upp på dörrarna att låset inte funkar.

Ute i duschrummet kan jag bara stillatigande titta på alla besökare, vuxna som barn, som inte gör vad man ska vilket det omtalas instruktioner för på stora anslagstavlor. Att tvätta sig noga överallt utan badkläder på. På golvet hår.

Sen simhallen. Och här har man att simma mellan två brölande musikanläggningar. På ena kortsidan håller vattengympan till på förmiddagarna och den har sin mobila högtalare för att ge tempo till övningarna. Jag säger inget om det, musiken tjänar här ett syfte, det gör att den går att acceptera, önskar bara att ledarna hade bättre högtalare till sitt förfogande, det skräller rätt bra.

När man simmat iväg bort en bit från vattengymnasterna börjar man däremot även höra simhallens egen musak som strömmar ut från fasta högtalare på andra långsidan. Det är lågkvalitetsmusik, gärna med tjutande saxofoner, som följer en på färden. Det kvittar förstås om musiken var bättre, den skulle ändå skära sig mot vattengympaskränet och skapa samma kakafoni. Denna simhallens egen musikutsändning förstår jag inte alls. Den stör när man försöker hitta sin egen simrytm och skapar obehag när det redan finns andra tongångar som den krockar med. Vem önskar detta? Vilka klarar inte tystnad eller att man bara hör en sorts musik samtidigt?

När man simmat klart i den annars fina simhallen väntar en bra våtbastu. Hit in söker sig alltså även folk med baddräkterna på, men vi andra brukar då be såna att gå ut. Det kommer jag dock aldrig att göra fler gånger. Jag kommer heller inte att säga till, vilket jag i och för sig aldrig gjort, dem som sitter i bastun utan handduk under, de som trots förbudsskyltar använder mobilen i duschrummet eller de som inte torkar sig förrän ute i omklädningsrummet varvid det bildas vattenpölar på golvet där vi går i strumplästen.

Jag är sen några dagar tillbaka istället medveten om allt som stör mig i simhallen och att det dels handlar om fenomenen i sig, dels att inget görs åt dessa. Jag har till exempel aldrig hört personalen säga till någon som inte håller sig till de regler som finns uppsatta på skyltar. Simhallen verkar tycka att man bara har att gilla läget som det är från skåp till ljudföroreningar. Detta har alltså irriterat mig. Och så tar jag ut det på två småflickor. Projicering tror jag man kan kalla det. En missriktad aktion för att visa att man inte gillar läget, att man vill något bättre, men som gör så det blir ännu sämre. Kanske flickornas mamma var ute i samma ärende?

Det sägs att djur i fångenskap biter/hackar etc ihjäl varandra om de har det för trångt. Jag har åtminstone själv aldrig känt mig störd på nånting innan vid besök på olika simhallar. Jag har tagit allting som det är. Så jag undrar vad som skulle hända om skåpen skrotades och de på det gamla badet hämtades och sattes in. Det kommer förstås aldrig att ske, de är inte tjusiga, bara mänskliga.

Hoppas Grönköpings Veckoblad kan få mig att förstå Österåkers kommunpolitik

”Jag har idag tagit en prenumeration på Grönköpings Veckoblad. Detta för att jag behöver ett analysverktyg för att bättre förstå mig på kommunpolitiken i Österåker, det verkar här ständigt pendla mellan fars och tragedi och jag vill bättre förstå mig på dessa yttringar.

Skämt åsido så försöker jag också på kommunens hemsida finna den långsiktiga trafikplanering som bara måste finnas sen länge om det ska vara möjligt att på ett fungerande sätt nästan dubblera kommunens nuvarande invånarantal till 2040, såsom kommunen förespråkar.

Att bygga bostäder och sörja för skolor är en sak, och här kan jag tyvärr inte uppleva att det finns en klockren kompetens för var och hur sådant ska genomföras och bedrivas. Och än värre tycks mig frågan om framkomlighet för olika sorters transporter vara. Finns det färdiga planer för bilburen in- och genomfartstrafik som kan avlasta 276 i en nära framtid? Eller ska den vara enda vägen söderifrån även när det flyttat in typ 30 000 till här?

Kommer det någon gång att anläggas cykelbanor från Åkersberga till byarna, till kommunala badplatser, till grannkommuner, Täby i första hand, men givetvis också på öar som Ljusterö!

Jag försöker ta mig fram bland interaktiva projekteringsplaner på kommunens hemsida, men har ingen uppenbar framgång. Har någon bra länkar i ämnet så tar jag tacksamt emot det.

Annars inväntar jag första numret av min nya tidningsprenumeration, är säker på att där få aha-upplevelser och fördjupad insikt om vår ändock, såklart!, kära kommun!”

Postat av mig, Anna-Mi, den 4 april 2025 i Facebookgruppen Debattforum för framtidens Österåker.

Länkar
Debattforum för framtidens Österåker
Grönköpings Veckoblad
Österåkers kommun

Min första resa till Azorerna

I mars 2025 reste jag en vecka till Azorerna och ön San Miguel. Här berättar och tipsar jag om vad jag var med om!

Flyg: Jag köpte online reguljära flygbiljetter med TAP tor Stockholm-Lissabon-Ponta Delgada. TAPs hemsida

Hotell: Jag jämförde på Booking.com olika hotell och höll på att slå till vid ett när jag av en slump kom att läsa recensioner för det hotellet hos en annan organisatör av hotellinformation och som inte verkar ge de deltagande hotellen möjlighet att radera i recensionerna! Ett tips alltså att söka omdömen om boende i flera sådana samlingar!
För foton från hemska bett på kroppen och att förklaringen till varför hotellet bytte sängkläder varje dag (vilket anfördes som något positivt i omdömena på Booking.com) stavades vägglöss gjorde att jag i sista minuten besparades detta. Tack bästa informatörer!

Istället kom jag att tillbringa en vecka i ett av mitt livs bästa hotellupplevelser: Garoupas Inn, beläget vid kanten av Atlanten i Sao Rouqe, en kvarts promenad österut från Azorernas huvudstad Ponta Delgada. Här i detta familjehotell med 8 rum, varav 4 har balkong mot havet det undersköna, boka ett sådant!, har man inte bara ljuvlig utsikt, ett fräscht hotell med allting som det ska vara och frukostar som innehåller det mesta utan här arbetar människor som chosefritt och varmt inkluderar gästen till fullo i sin gemenskap, om man vill! Jag kände det som om jag fått en familj till!
Att komma ”hem” utmattad efter att ha travat omkring och sett en massa vulkaner under dagen och försynt fråga om det kanske fanns något överblivet från frukosten man kunde få köpa -istället för att släpa sig till en restaurang- och mötas av en tallrik av det familjen själva skulle ha till middag jämte upplysningen att maten och vinflaskan på rummet och annat av flaskvatten och kaffe, etc som fanns där kostade ingenting (You’ve already paid for it, sa de. Men det här är inget dyrt hotell! Och vinet var gott! 🙂 ) utan varsegod, det var underbart!
Garoupas Inn

Utflykter: Jag gjorde först en heldagsutflykt för att se vulkaner, vattenfall, ananasproduktion, natur och landskap på den västra delen av San Miguel, ön som jag bodde på. Jag blev rikligt belönad av Into the Wild Azores Toures. En utmärkt guide körde bra och berättade om allt och vi tre som deltog hade en trevlig dag. Vi besökte främst Sete Cidades och Lagoa do Fogo. Lunchen intogs på det förstnämnda stället och det var en populär bufférestaurang där jag fyllde tallriken med kött från gris, lamm och nöt jämte tonfisk och svärdfisk. Det fanns mer…
Wild Azores Toures har många olika sorters utflykter.

Sen blev det en skumpig liten färd med gummibåt från grannbyn Vila Franca do Campo rakt ut till vulkanön med samma namn. Här finns häckande fåglar så det är begränsat hur man får röra sig, men det var spännande ändå att vara på denna pyttelilla ö och se växtligheten och krabborna. En halvdagstur med guide som berättar om öns egenheter och där man kan bestämma med organisatören att bli hämtad, gratis, från valfri plats i Ponta Delgada och sen köras tillbaka för en billig penning.
Azores Whale Watching ordnar även utflykter för att se det som havet är välfyllt av här.

Natur. Jag blev förvånad över att skogen på San Miguel i huvudsak består av japansk ceder! Men så är det även om det skymtar fram lite annat också här och var, som den endemiska Erica azorica eller Araucaria heterophylla som kan bli rejält höga, se bild.
Av andra växter så blommade den endemiska Azores Bellflower, Azorina vidalii.
Av fåglar såg jag gråsparv, rödhake, koltrast, grönsiska, mås, duva, de som Azorerna fått sitt namn efter: glador, som heter acores på portugisiska, samt två endemiska arter: Azorisk bofink, Fringilla coelebs moreletti, och Azorisk forsärla, Moticilla cinerea patriciae. Det fanns andra arter lågt flygande över havet, men jag hade ingen möjlighet identifiera dem. Såg en liten ödla också en gång och det här är jämte kaniner de enda landdjur som finns!

Kultur. Det finns i Ponta Delgada några intressanta museer om arkeologi, nunneklostret, de nio öarnas geologi och över naturhistorian med de obligatoriska samlingarna av uppnålade fjärilar. Men även fina botaniska trädgårdar i huvudstaden som har typ 45000 invånare. Arkitekturen är varierad och det syns tydligt vad som är gammalt -och pittoreskt, vad som är välbärgat, var tjänstefolket bor och vad som kan kallas ett djärvt språng formmässigt. Här finns mer att upptäcka så klart, men raskt vidare till min smaskiga avslutning:

Maten. Fisken är ett måste att prova, men håll i dig vad dyr den är på restaurang! Boca Negra är en höjdare och för mig var det första gången jag även åt den portugisiska nationalrätten bacalhau, saltad torsk. Den intog jag på bistron Louvre Michaelense nere vid ”Stadens portar” i Ponta Delgada och här åt jag även den superba pumnpasoppan samt den oförglömliga citronmarängpajen med pinjenötter, den åt jag två gånger under veckan jag var här. Och vilket trevligt ställe! Personal och vi gäster tycktes behäftade av samma anda som fanns på hotellet vilket möjliggjorde även här intressanta samtal och känslan av att världen är vacker och människan vill gemenskap.

Bilder. 1.Boca Negra med tillbehör. 2.Utbud av fiskar på fiskrestaurang. 3.Pumpasoppan. 4. Silkeshäger i hamnen till Vila Franca do Campo. 5. Azores Bellflower, Azorina vidalii . 6. Krabban Grapsus adscensionis som bara finns på vulkanöar i Atlanten. 7.Två stycken Araucaria heterophylla. 8. Skog av japansk ceder, Cryptomeria japonica, vid vulkansjö. 9. Erica azorica i förgrunden. 10. Azorisk bofink. 11. Azorisk forsärla. 12. Papegojblomma, Strelitzia reginae. 13. Citronmarängpajen den gudomliga! 


Se fler foton här.

Om mina anfäder karolinerryttarna

De hette alla tre Jonas Ståhle och de var ryttare i den svenska karolinska armén under 1600- och 1700-talet. Den förste slogs med Karl XI mot dansken i slaget vid Lund 1676, de andra två var med Karl XII i hans fältslag på kontinenten och i Norge. De var mina anfäder och jag bär dem inom mig. Jag försöker nu närmare kartlägga och fastställa deras liv och öden, hitta källorna till tidigare gjord släktforskning och se vad man kan gå vidare på. Jag ger i texten nedan även tips till dig som också är intresserad av ”sånt här”.
(Länken går till min andra blogg, du hittar tillbaka till Kort från Åkersberga i meny överst där.)
Om mina anfäder karolinerryttarna.

Det går en linje från halsduken på Förklädd gud till bronsåldersröset, det är bara kyrkan som står i vägen…

Förklädd gud av Lena Lervik från 2017, står längs Åkers kanal i Åkersberga, centralort i Österåkers kommun. Skulpturen ser inte alltid ut såhär. Ibland, som sen igår, har den åter stickad mössa, halsduk och armmuddar. Även lammet har begåvats med värmande omslag.

Jag bor mittöver vattnet så jag såg förövaren när denna anbragte sina gåvor på statyn igår morse vid åttatiden, i så fullt dagsljus som sista dagen i november nu kunde uppbåda.

I lugn och ro plockade Den Lilla Damen, som jag föredrar att kalla henne, upp entitet efter entitet ur en kasse och band fast utensilierna där hon tyckte de passade.

Efter fullbordad påklädning vidtog fotografering medelst mobil. Och lite beundran, såg det ut som. Stod hon inte och pratade lite med skulpturen också? Sen avvek Den Lilla Damen lugnt och stilla från brottsplatsen medelst gång längs med kanalen. Hon var själv iklädd ganska iögonfallande färger på jacka och vantar, och med något som såg ut som små lysande lampor hängandes från jackkanten framtill. Jag borde ha känt igen henne om jag sett henne förut, men nej. Kanske bodde hon långt ifrån och hade behövt starta sin vallfärd tidigt och ville synas i mörkret på vägen till -ja vad det nu är hon menar att metallklumpen är. Inte är det konstverk, för ett sådant vandaliserar man inte med egna påhäng. Och döda ting behöver inga värmande omslag.

Men små gossar kan behöva en kärleksfull mormor och gudar kan kräva tillbedjan. Och heter inte skulpturen Förklädd gud? Det kan man kanske tolka som För-klädd gud? Och att det går bra att Efter-klä guden med nya plagg? Inte vet jag. Men det finns något här i Den Lilla Damens agerande som bottnar i tillbedjan av Något Annat. Offra till gudarna för att det må gå oss bra är det nog inte tal om, sådant har vi vuxit ifrån. Men en vädjan om ett möte med ett Du, kan det nog handla om.

Till skillnad från de andra vandaler -mina fördomar hindrar mig tro att Den Lilla Damen även står bakom de aktionerna- som två gånger i år har täckt skulpturen med färg på olika sätt. Här är det tvärtom ett möte med ett ego som gäller, ett manifesterande av ett Jag.

Det går att dra en rak linje från Den Lilla Damens helgedom vid Åkers kanal till en stensamling på en höjd några kilometer norrut. Vid vad Rolf Ekelund i sin nu utkomna Visning av kyrka och forntid i Österåker (Ekelund 2024) kallar ett under bronsåldern heligt berg och där stenarna utgör resterna av ett röse från den tiden. Det skiljer 2800 år mellan fornlämningen och flöjtblåsaren. Men båda vittnar om vad människor i alla tider förmodligen har ägnat sig åt: besvärjelser.

Mellan bronsålderns stenar och den nutida skulpturen i brons står kyrkan. Det är främst om den Rolf Ekelunds trevliga och lättlästa lilla bok handlar, en utmärkt guide till kyrkan och dess spännande omgivning av olika sorters fornlämningar.

Men för att fortsätta från vad som finns i början och slutet av det tänkta strecket så står kyrkan den fina ändock mitt i vägen inte bara bokstavligt längs linjen utan även bildligt för vad som utfördes innan och efter att kristendomen kom till byn. Den kristna trons avsikt att ge hopp på ett så icke-magiskt sätt som möjligt, det handlar om vår inre frälsning, gör den snarast till en stoppkloss mellan förfädernas dyrkan och nutidens irrationella beteenden. Kyrka och tro har blivit prosaiska, alltför kanske. Jesus på korset kanske behöver en halsduk?

Länkar
Mer om Förklädd gud och andra skulpturer längs Åkers kanal
Om Rolf Ekelund

I spåren av min barndoms Västervik, en nostalgiresa september 2024

Klicka på ett foto nedan, så ser du hela bilden och det i stort format och du får texten under fotot istället. Och sen är det bara att bläddra vidare i det skicket. 🙂

Marieborgsskolan, här gick jag i första klass hösten 1962. Det nya idag är stenarna till vänster. De har namn på personer med anknytning till kommunen.

I underbar septembervärme gjorde jag ånyo en resa till barndomens Västervik: för att träffa barndomsvän; åka guidad smalspårsutflykt med tema, i år handlade det om vad järnvägen betytt för alla småsamhällen längs linjen Västervik-Spångenäs vilket var så långt vi hann för en heldagsutflykt; strosa i stan och avsluta med att äta Västerviksfångad aborre på fina hamnkrogen.

Västervik är en pärla på ostsidan av Sverige, en riktig skärgårdskommun där den trafiken avgår från fastlandet i kommunens huvudort Västervik, så klart. Bara att gå ner till hamnen från busstorg och järnvägsstation så kommer man ut till öarna. Som det ska vara…

De som driver smalspårslinjen och sköter om rälsbussarna och allt som hör till är Tjustbygdens Järnvägsförening. För en blygsam medlemsavgift får du ta del av ett entusiastiskt ideellt arbete som möjliggör att den här tågtrafiken fortfarande rullar på. Det här är en hembygdsförening som jag gärna fortsätter vara medlem i!
Tjustbygdens Järnvägsförening

Enligt Österåkers Hembygdsförening verkar det aldrig ha funnits några kvinnor i kommunen!

Jag är med i några hembygdsföreningar av olika slag och tycker det är trevligt. Fast jag lämnar nu Österåkers Hembygdsförening för den hör mer hemma i Grönköping. Här en genomgång:

Malmö Kulturhistoriska Förening
För 150 kronor om året får jag en fyllig årsbok med populärvetenskapliga artiklar om det gamla Malmö, jag medverkar själv i den ibland vilket är väldigt trevligt att få bli antagen med min forskning, så klart. MKF ger ut programblad för vår och höst där det annonseras om guidade bussutflykter, rundvandringar, julmiddagar och medlemsmöten med föredrag, bland annat. Föreningen delar ut arbetsstipendier.
Hemsida.

Oxie Härads Hembygdsförening
För 170 kronor får jag en årsbok motsvarande ovan, men med lite lättare bygdematerial också, bara kul. Programblad för vår och höst med ett digert mötesprogram gällande föredragskvällar i första hand, men även utflykter, etc. Föreningen äger en gammal mölla som vårdas och visas upp.
Hemsida.

Tjustbygdens Järnvägsförening
Föreningen håller den gamla smalspårstrafiken igång mellan Västervik och Hultsfred. För 300 kronor om året kan jag följa det ideella arbetet i deras kvartalstidskrift Västervikingen. Här berättas om underhåll och reparationer av rälsbussar, stationsbyggnader och järnväg, artiklar med historiska nerslag längs linjen och om vad som är på gång. Föreningen håller liv i banan och ordnar, förutom ordinarie tågtrafik, även årliga guidade tågutflykter med olika teman. Som medlem får jag även rabatt på: hotell- och stationshusövernattningar längs linjen; halva priset på deras tågresor; gratis kaffe på tågen, etc.
Hemsida.

Österåkers Naturskyddsförening
Underavdelning till Naturskyddsföreningen. För 300 kronor om året får jag den nationella kvartalstidskriften Sveriges Natur som informerar fint om djur och natur och vad som hotar flora och fauna. Det senare är dock inte alltid neutralt och sakligt: som till exempel tröttsamt ”politiskt korrekta” reportage om samer. Jag får också regelbundet programmet för utflykter i min region från riksföreningen jämte dito i den lokala avdelningen. Det är lite si och så med den lokala kommunikationen till sina medlemmar, men föreningen gör väl så gott den kan.
Hemsida.

Österåkers Hembygdsförening
För 250 kronor om året får jag som medlem ingenting. Om man inte räknar den årliga väggalmanackan som man kan köpa för några tior i de lokala affärerna här. Det tänker inte jag göra, nu när jag gått ur, för jag är trött på att inte ens i almanackan finns det en enda kvinna eller traditionellt sådan verksamhet med på bild. Almanackan, och den senaste utställningen ÖHF haft i Fattighuset: ”Skeenden i Österåkers historia”, visar på bild efter bild enbart upp män och skriver enbart om dem och traditionellt manliga sysslor som gruvbrytning och liknande.

Utställningen var en ambitiöst gjord sådan annars; tio stora planscher fyllda med trevligt skriven text, gott om foton från förr och snyggt redigerad. Den har nu getts ut som bok i föreningens regi. Och det är förfärligt. För inte en enda kvinna omtalas i texterna! Och på de tre ynka foton som kvinnor skymtade förbi på i det rika utställda bildmaterialet så gör de det anonymt. Det är som om det aldrig har funnits några kvinnor i kommunen, än mindre att de har gjort något. Och då var ändå, till exempel, ÖHF:s första ordförande en kvinnlig sådan: Naemi Wik, en kvinna med flertalet chefsposter i samhället. Men inte ens hon passerar genom nålsögat på vad den här föreningen tycker är värt att lyfta fram, skäms!

Österåkers hembygdsförening har ingen särskild verksamhet för medlemmar, förutom ingen årsbok ordnas heller inga föredragskvällar eller utflykter och liknande. Jo förresten, i våras ordnade föreningen plötsligt en bussutflykt i kommunen, men den var inte för föreningens medlemmar utan för medlemmar i PRO. ÖHF ansvarar för några gamla torp och utställningar och här sker säkert en del ideellt arbete, men om detta informeras det inte om. Det finns så klart även andra lovvärda insatser och aktiviteter här, men även detta verkar utföras av slutna gäng som inte berättar utåt att de finns eller vad de gör. Föreningen verkar för övrigt syssla med att hyra ut en dansrotunda och en festlokal, samma avgift för medlemmar.

På ÖHF:s hemsida kan man ta del av vad som nu verkar nerlagt, men som tidigare har gjorts i föreningens regi såsom torpinventering, remissarbeten, publicering av insamlade historiska bygdefotografier, medlemstidningar, etc. I anständighetens namn är det väl dock bra att föreningen inte längre är en aktiv remissinstans gentemot kommunen och granskar hur den senare sköter sina fornminnes- och kulturhistoriska åtaganden. Detta på grund av att kommunfullmäktiges ordförande är samma person som den som numer är ordförande i ÖHF. Det får väl vara någon måtta på att likna Grönköping!
Hemsida.

EXTRA: Idag 19 augusti 2024 på förmiddagen släppte ÖHF att de i samarbete med kommunen ordnar en bussutflykt för 40 personer i höst! Alltid något…
Läs här om evenemanget, som verkar bli fullsatt under dagen, så nog finns det intresse för medlemsaktiviteter! Hoppas det blir bra och att ÖHF fortsätter med både det ena och det andra, se ovan.

Länkar till mer jag har skrivit om föreningarna ovan

Malmö Kulturhistoriska Förening
Om min senaste artikel i årsboken Elbogen: På spaning efter i Malmö stupade danska soldater.

Oxie Härads Hembygdsförening
Oxie Härads Hembygdsförening håller hembygden levande

Naturskyddsföreningen
Sveriges natur behöver en bättre tidskrift än Sveriges Natur
Mer oklart vilken sorts journalistik Sveriges Natur bedriver
Försvarsmakt och demokrati skyddar oss mot Naturskyddsföreningen

Österåkers Hembygdsförening
Vad hände med Agaria, Forn-Åker, Jordbruksmuseet och alla unga i föreningen?


Åkersberga, en byhåla på gott och ont!?

Jag har nu bott i Åkersberga i drygt fyra år och mina förstahandsintryck, såväl bra som dåliga, har snarare fördjupats än bytts ut mot andra. Jag tänkte här berätta om dem, kommentera gärna och säg vad du tycker!

Om vi börjar med det positiva så är det fantastiskt att bo mitt i naturen, bara jag går ut så kan jag möta rådjur och rävar och se en och annan älg och fågellivet är artrikt och intressant. Strövområdena är lätta att gå i och vackra och fascinerande med sin flora och otaliga stenlämningar från vikingatiden. Jag är tacksam över dessa nära naturmöjligheter, de har gett mig mycket!

Stockholms Lokaltrafik fungerar mycket bra för mina behov och utflyktstrafiken till skärgården från huvudstadens kajer är trevlig. I Stockholm har jag också otaliga kulturscener som jag frekvent besöker. I själva Åkersberga finns annars vad jag behöver av affärer och serviceställen, det är välordnat här!

Men sen finns det som sagt sådant som gör mig mer eller mindre bestört här och det emanerar från såväl enskildas agerande som kommunalt. Om jag börjar med de förstnämnda så har jag aldrig sett så dåliga bilförare som här i Åkersberga. De struntar överlag i att använda blinkers, visar osäkerhet för vad som gäller när de kör på en huvudled och det vid korsning kommer en bil från höger respektive bara kör på när de inte befinner sig på huvudled och det kommer en bil från väg till höger. Följer sällan vad Trafikverket anger för hur man ska bete sig i en rondell och ger för övrigt prov på synnerligen självupptaget kör- och parkeringsbeteende. Jag kommer från Malmö, där körde jag med glädje bil dagligen, här är jag såå tacksam jag inte behöver någon bil utan kunde sälja den innan jag flyttade hit…

Hundägare. Först måste jag säga att här är nog minst fem gånger så många hundar per invånare som i Malmö, men det ligger fem gånger så lite hundbajs på marken här som där. Folk plockar i högre grad upp här, men det beror nog i sin tur på att sen kan man slänga hundbajspåsen i de vanliga papperskorgarna som finns på typ var hundrade meter när man är ute och går. I Malmö är det bara i särskilda hundlatrintunnor sådant får slängas i och det är större avstånd mellan dessa. Det är min förklaring i varje fall. I slutänden tror jag dock Malmös beslut har ett miljötänk avseende hanteringen av hundlatrin som Åkersberga inte omfattar, men jag vet inte.

Bajsupplockandet är alltså hyggligt, men att hålla sitt djur kopplat är det inte. Det är rent ut sagt vidrigt med alla dessa hundägare som låter hunden springa fritt när de är ute och går. Jag har aldrig sett ett så stort antal tölpar förut.

Åkersberga befinner sig som sagt mitt i naturen med rådjursungar, tamboskap, häckande fågelliv och annat som behöver skyddas. Ovan nämnda klientel svarar dock vid tillsägelse att just deras hund har ett osynligt koppel, lyder, gör inget, bla bla. Det kvittar. Demokratiskt fattade ordningsstadgar och lagar på kommunal och nationell nivå reglerar koppeltvånget: ständigt inom tätorten och från vår till höst ute i omkringliggande marker.

Även om din lösgående hund inte ”gör något” så hjälper du till att normalisera att låta hundar gå okopplade och du är moraliskt medskyldig till de lösspringande hundar som dödar eller skadar, vilket alltså händer!, får, lamm och vilda djur och som skrämmer hundrädda kommuninvånare så de inte vågar vandra i våra gemensamt bekostade naturområden och som utgör en fara även för kopplade hundar. Är det inavel i en byhåla som frambringat dessa monster till hundägare!?

För att gå vidare så är det lustigt att hundbajsupplockandet fungerar så bra här för sopsorteringen kan jag inte precis säga gör det. Jag fick en chock första gången jag öppnade dörren till soprummet i min bostadsrättsförening: En kökkenmödding jag inte sett på denna sidan av millenniet i min gamla hemstad. Och så har det fortsatt. Nu ska viss sortering vara införd på källnivå och matavfall läggas för sig i bruna tunnor. Vet inte om det fungerar, i mitt soprum ligger det i dessa tunnor ibland när jag öppnar locket pizzakartonger och vanliga papperskassar. Nästa steg undrar jag hur det ska gå. I Malmö genomfördes detta för väl 20 år sen minst: Att alla sopor sorteras redan i den egna soptunnan i där särskilda fack för ofärgat/färgat glas, papp, tidningar, plats, metall, etc. Fungerar oklanderligt där, men renhållningsverket där tömmer inte heller tunnor som det inte sorterats rätt i.

Hur det ska gå i Österåkers kommun, som måste vara en av de sista i landet? kan man alltså undra. I mitt soprum avslöjas ingen sorteringsvilja precis när jag sneglar ner i containrarna. Kommer renhållningsverket även här att vägra ta med sig felsorterade ”sopor” när de boende själva är såna i miljöavseende?

För övrigt har jag redan skrivit om hur illa jag tycker om kommunala floskler som att Österåker skulle vara ”möjligheternas skärgårdskommun”. För att komma ut i skärgården från huvudorten krävs att man först tar sig till grannkommunen Vaxholm, eller själv har bil, båt eller hus på en ö. I kommunen finns från fastlandet bara alternativet statlig färja mellan Östanå och Ljusterö, sen transport tvärsöver den fastlandsnära stora ön till andra sidan där man har att vänta på regional färja vidare ut i skärgården. Jag har skrivit på bloggen i ”Har åkt smalspår i en besöksvänlig skärgårdskommun” om att det sammanlagt krävs 6-8 timmars resande för att kunna besöka någon av Österåkers skärgårdsöar och vara där en stund. Den kommun jag jämför med i mitt blogginlägg ovan är Västervik som på många sätt är lik Österåker, men där skärgårdstrafiken utgår från huvudorten…

Fortsatt när det gäller kommunal trafikplanering så är cykelbanor kraftigt eftersatta i jämförelse med Malmö och rent ut sagt bara en stor skandal. Har skrivit om detta här på bloggen och i olika debattgrupper på Facebook. Sök här eller där på cykelbanor…

Till sist så saknas det journalistisk bevakning av Österåker, såväl av vad som händer i kommunen som vad kommunen självt gör och inte gör. Detta är en av de stora skillnaderna mellan Österåker och Malmö. I den sistnämnda kan till exempel politikerna inte komma undan på samma sätt som här för det finns en fri press där som bevakar. En av de två gratistidningar som delats ut här har lagts ner och med det försvann en livaktig insändarsida där kommunpolitiker debatterade flitigt med varandra. Då fick man åtminstone reda på något. Nu ingenting! (Det finns sen halvtannat år eller så en Bonnierägd webbtidning som är inriktad på kommunen. Än har jag bara sett enstaka undersökande artiklar så där finns mycket kvar att önska av journalistiskt hantverk. Läs mitt blogginlägg Varför betala för en lokaltidning som gör ett sämre jobb än gratistidningarna?)

När något börjar leva inom en så är det meningsfullt att ge sig hän och bara följa efter. Finns inget bättre!

2023 bedrev jag egen forskning angående en detalj i dansk-svenska kriget under 1600-talet: det gällde vad som kan ha hänt i Malmö efter danskarnas misslyckade stormning av staden sommaren 1677. Min undersökning renderade en uppsats till Elbogen 2023, Malmö Kulturhistoriska förenings årsbok för det året, titeln blev På spaning efter i Malmö stupade danska soldater. Artikeln var resultatet av ett drygt halvårs luskande i samtida handskrifter och tryckta krigsrapporter vilka finns bevarade i våra nationella arkiv som i mitt fall Kungliga Biblioteket, Krigsarkivet och Riksarkivet, alla tre institutionerna belägna i Stockholms stad eller som när det gäller Krigsarkivet utflyttat till Arninge i Stockholms län.

Det var en mycket fascinerande forskning. Dels att jag så behändigt återigen kunde besöka ovan nämnda institutioner för ännu en undersökning av Malmö stads historia vilket är ett stort intresse för mig, dels att det går även för gemene man att rekvirera fram så mycket materiel från 1600-talet, och att handlingarna finns kvar. Att sitta där och varsamt bläddra och försöka tyda tecknen i handskrifterna eller i den satta texten och upptäcka att när man väl knäckt stilkoden så är det inga problem förstå svenskan eller engelskan eller franskan, också det är magiskt!

Ämnet i sig som jag fastnade för var gastkramande: flera tusen danska soldater påstods ju ha stupat vid den (tyvärr) misslyckade stormningen av Malmö och nu hade jag plötsligt funnit en tidigare ej beaktad uppgift i historieskrivningen. Jag vill alltid ha något på gång att fundera över och leta uppgifter om och skriva om, etc, och efter min undersökning och skrivna rapport -som också finns i en utgåva av Elbogen, då för 2021- av vad som tidigare hade publicerats och påståtts om den svenska belägringen av danska Malmö sommaren 1644 så kändes det följdriktigt att gå vidare med nästa belägring. Min ambition var att leta efter någon skärva i historien som inte hade lyfts fram, kanske kunna vända på någon sten, se en händelse i nytt ljus, ja nu har jag väl manat fram alla klyschorna på en och samma gång. 🙂

Jag fick mer än vad jag kunnat drömma om. Och det är den händelsen, att jag hittade något eller snarare: att något hittade mig, som jag här i mitt blogginlägg vill dryfta.

Jag satt alltså förutsättningslöst längst ner i KB:s publika källarplan i Humlegården i Stockholm och vevade mikrofilm: jag var ute efter de svenska krigsrapporterna från juni-juli 1677. Jag fotograferade av dem som jag fann hade något om belägringen av Malmö, åkte hem och började mödosamt att ta mig genom den satta frakturen. Ser plötsligt något, en bild frammanas och det finns ljud till: kärror skulle ha hörts hela natten efter den 27 juni 1677 skramla ut ur staden Malmö fullastade med döda danska soldater. Fienden hade fått en grop att begrava sin stupade män i. Detta fångade mig, detta hade jag aldrig hört talas om innan, jag måste ta reda på vart vagnarna tog vägen, var kropparna begravdes.
Så här står det i en av rapporterna, den som i registret på KB har nummer 918:

“Effter Middagen begärade Fienden stilleståndh at få begraffwa sina Döda / huilcketet Hans Excell: för den gången aff höge och wichtige Orsaker refuserade. Andre Dagen den 27. anmodades åther igen om bemelte stilleståndh / huilcket dhem då medh visze cond tioner bewilliades / och bleeff een stoor mängd Döde Kroppar så wäl wedh Wallen / som uthur Graffwen och den betäkte Wägen uthleffwererade som dee emottogo / och ther straxt hos begrofwo / iblandh huilcke månge Officerare, Men dee som offwan på Wallen bleffne woro / lät Hans Excell: begraffwa inne i Staden. Heela nästa Natten effter Stormen hörde man på alle Posterna Wagnar at föra Döda uthur LöpareGraffwerne / så ock / affhämpta Styckerne.”

Detta stycke, ja egentligen bara inledningen att dansken kom och bad om tillstånd att få begrava sina döda, var oerhört fängslande. Krigets offer och aktörer kom så nära, de blev levande. Och Malmös försvarare, Hans Excellens Fabian von Fersen som först säger nej, men dagen efter går med på begäran, framstår ju som nervöst obeslutsam, också det något som pockade på att ta reda på mer om. Och därmed tog en fascinerande forskning vid vars resultat alltså går att ta del av i 2023 års utgåva av Elbogen som går att läsa på biblioteken i Malmö eller köpa av Malmö Kulturhistoriska Förening på elbogen.nu

Men det jag egentligen vill berätta om här är att: Hur kunde jag hitta just denna enskilda notering, hur kunde den fånga min uppmärksamhet bland alla sidor och rapporter jag läste igenom mer eller mindre uppmärksamt? Hur kunde jag fokusera och fastna och hålla spaningen igång?

Det hela fortsatte sedan när jag efter fullföljt värv med tryckta 1600-tals tidningar på KB anträdde Riksarkivet och fick lägga handskarna på ”box 1335” som jag sett att äldre tiders malmöforskare, speciellt krigshistoriker, alltid har källhänvisning till vid utredningar om belägringen av Malmö 1677. Här gällde det att uttyda handskrifter och det på olika språk, men, som jag skrev inledningsvis, på rätt glasklar prosa. Och här dök det upp igen:

“Ils ont demandé une treue pour enterrer leurs morts. (…)Toute la nuit suivante on entendit dans les tranchée le bruit des chariots, qui fuvent chargés des corpses morts,”.

Rörande! Ovan uppgifter återkommer i boxen kopierat från rapport till rapport, sammanlagt en handfull sådana; precis som i de tryckta dito på KB. Ett bör vara originalet och från Fersen själv, innehållsregistret för arkivbehållaren säger det. Men dessa uppgifter finns alltså i flersidiga handskrivna rapporter som är fyllda med andra redogörelser och som är lagda i mappar bland ett stort antal sådana i en rejält tjock box. Hur kunde jag ha ögonen på skaft just när dessa små rader passerade förbi?

Jag tänkte inte så mycket på det när jag i fjor bedrev själva forskningen, jag var bara så glad ha hittat något att gräva i. Men när jag härom månaden återvände till Krigsarkivet och box 1335 blev jag faktiskt riktigt häpen. Riksarkivet har sommarstängt så handlingarna hade skickats till Krigsarkivet i Arninge dit jag tagit mig för att se om det kanske fanns mer. Arkivlådan har kanske varit i bruk hundra år, vad vet jag, den ser ju åldersstigen ut, se fotot, nött och skavd och ska knytas ihop med ett gammaldags paketsnöre. Kanske hade någon forskare någon gång i disträheten lagt tillbaka ett för mig intressant papper i fel mapp, det fanns kanske mer om Malmö 1677 att kunna skriva om, tänkte jag.

Men allting låg rätt och det fanns inget annat lockande Malmöcentrerat utan resten var om helt andra områden, personer och händelser som låg utanför min energi och intresse att gräva i. Men jag noterade att jag vid denna, som jag tyckte, skärpta spaning efter nya spån hade bläddrat förbi de dokument som året innan hade fängslat mig totalt och gett mig gåshud när jag läste.

Hur kunde jag missa nu/hur kunde jag hitta då? Hur hade jag kunnat vara öppen för en liten utsaga så att dess innehåll plötsligt bara så där utan att jag bett om det tog gestalt inom mig och jag såg och hörde dessa fullastade kärror ta sig ut ur Malmö för att någonstans begrava döda danska soldater. Vad var det som triggade mig?

När något börjar leva inom en så är det meningsfullt att ge sig hän och bara följa efter. Finns inget bättre! Men hur det går till när man fångas av något, och hur många gånger man antagligen helt undgår att se/höra/upptäcka/uppslukas, etc, för att istället bara vara blind och döv och okoncentrerad, ouppmärksam på vad man har framför ögonen, tänker inte, ser inte sambanden, saknar fantasi, etc, det vill jag inte veta. Antagligen allra flesta gångerna, vill inte tänka på det. Längtar istället efter nästa gång undret inträffar att jag sitter där och börjar undra vilket är all forsknings moder!

Sjunde gruppen av Bo Eneroth – en spännande omläsning 40 år senare

Jag har på senare tid börjat läsa om böcker. Det ger mig oväntade möten och upptäckter. Av såväl mig själv som verket ifråga. Böckerna jag en gång läst blir vid omläsningen annorlunda än vad jag mindes dem. Och när det gäller mig själv så minns jag ibland var jag befann mig och ”vem jag var” när jag läste dem första gången. Ibland skrev jag en recension för någon dagstidning vilken jag, samlare som jag tydligen är på sånt som går att klippa ur och klistra in, kan leta fram. Och förvånas över!

Jag har här tidigare skrivit om mina omläsningar av några klassiker (Att läsa om en roman kan sätta insikter på spel…) och nu tänkte jag berätta om hur det har varit att i dagarna läsa om Sjunde gruppen av Bo Eneroth. Den gavs ut 1984 (Alba) och jag recenserade den i Trelleborgs Allehanda. Det är 40 år sen!

Anledningen till att jag har sparat boken – för romaner är de som rykt vid platsbrist och flyttar- är att jag tyckte om den men inte blev klok på den och tänkte att den ska jag läsa om en dag, det tog tydligen fyra decennier innan den dagen kom. Jag ville inte läsa min recension förrän jag nu åter läst romanen utan hade bara min minnesbild av att det var krånglig att följa tråden i vad som var verkligt och vad som inte var det och att jag aldrig förstod hur de olika världarna i berättelsen hängde ihop.

Det hade varit det som var viktigt för mig då 1984. Att logiskt bena ut strukturen. Det minns jag. Men det verkar vara det enda jag minns för den roman jag nu läste har jag inget minne av alls, inget är bekant. Den är dock fortfarande obegriplig i vad som är fast mark, men den här gången bryr jag mig inte om att förstå romanens olika världar, jag bara följer med!

Jag läser om Tyko Björk som går hem från jobbet en dag och upptäcker att det bor en annan familj i hans hus; hans egen familj och liv inklusive husnyckeln är borta som om de och han aldrig har funnits. Jag tänker på psykiska sammanbrott som kan framkalla hallucinationer och funderar nu på om romanen handlar om insidan på Tyko snarare än utsidan. Hans förnamn funderar jag också på. Men kommer inte längre utan fortsätter att läsa om en absurd tillvaro för stackars Tyko som letar efter fru och barn samtidigt som han går med på att världen nu erbjuder andra möjligheter. Som att arbeta som lärare för att ta ifrån barnen deras kunskaper, eller för att ta ifrån vuxna deras hopp, eller sköta människor som regredierar till barn för att slutligen bli ofödda igen.

Jag kommer under min nya läsning att associera till Ray Bradbury, Herman Hesse och Carlos Castaneda. Eneroth gestaltar också fritt och säkert en annorlunda verklighet, för att ge en hommage till den sistnämnde av de uppräknade författarna. Och jag är fascinerad av detaljrikedomen när författaren redogör för Tykos bestyr med att mata och byta blöjor på barnen, eller databeskrivningarna tio år innan internet var ett begrepp. Berättelsen är smärtsam, man kommer Tyko nära och jag bryr mig som sagt inte så mycket om den yttre strukturens kullerbyttor i rummet utan är helt fokuserad på Tykos tankar och samtal, det är tydligen den utveckling jag har gjort som romanläsare på 40 år.

Jag lägger rätt gripen romanen från mig och letar upp min recension, Den är mer välskriven och mogen än vad jag fruktat, rent av bättre än vad jag skulle kunna skriva idag om boken (koncis och kortfattad) och det antingen för jag har mer att säga idag vilket jag vill diskutera eller inte längre är så tvärsäker över skrivna verks innehåll. Lustigt nog associerade jag även då, 1984, (Året 1984 inte romanen med samma namn även om det också skulle kunna stämma, eller hur?!) till Castaneda, Hesse och Bradbury, men jag nämner även Ilja Ehrenburg vilket jag nu tycker är obegripligt. Jag hade nog läst Töväder, men har mycket svårt att tänka mig att den skulle sätta sådana spår som här passade att växla in på. Men jag får väl läsa om även den boken…

Hade jag då istället jämfört med den då två år tidigare utgivna D.M. Thomas Vita hotellet eller Michail Bulgakovs äldre Mästaren och Margarita hade jag bättre hängt med idag, såsom jag minns de böckerna… Mycket att göra plötsligt!

Till sist vill jag bara nämna en sak jag numer känner mig befriad från: att dela in företeelser i förutbestämda definitioner och sedan frenetiskt försöka knö in alla delar i kofferten. I min första läsning hade jag problem med att förstå Sjunde gruppen för jag såg den som en thriller: en gåta som måste lösas. Men lämnar i min recension brasklappen att ”så enkelt hade tydligen inte författaren tänkt sig det.”. Och thriller skulle jag aldrig kalla romanen idag, har heller ingen ambition i att få fram en logisk botten och förklaring i det här verket, den har något annat att säga vilket jag är glad över att jag kunnat uppfatta vid den här omläsningen!