Kategoriarkiv: Andra tankar

Utopister nu och då

Publicerad den av
Svara

För 40 år sen skrev jag en kandidatuppsats i religionsvetenskap över ämnet Anarkism: elitism eller omsorg om den svage? Jag kom fram till det förstnämnda. Detta eftersom anarkismen, dess tänkare och företrädare, räknade med en förändring av människosjälen när hon var avkastad det kapitalistiska oket. Den ondska som nu behärskade människorna skulle efterträdas av genuin godhet när samhället brutit ut i fullödig anarki. Människan skulle bli en annan då.
Eskatologi, kallas det när man tror på att frälsning, omdaning, av oss är möjligt; detta ofta betraktat genom att vi först dör, bildligt eller bokstavligt, och sen pånyttföds, om det är på grund av Jesus eller Krapotkin kan i sammanhanget gå på ett ut. I vilket fall handlar det om en tro på att när en tid tar slut och en ny börjar att vi då är annorlunda. Fan tro´t.

Problemet med anarkismen är att den istället kan vara den starkes paradis, för den svages är det definitivt inte. Anarki är granne med despoti och diktatur -på alla plan från yttrandefrihet till äganderätt- vilka skulle knacka på dörren sekunden efter ett anarkistiskt maktbefriande. Och den svage som hukade i samhällets vrår stod nu ensam ute på arenan att själv föra sin talan och knö sig fram bäst den kan, det finns ingen representativ demokrati under anarkismen utan alla är ”fria” i att föra direkta anspråk, politiskt korrekta sådana då. Vilket blir den svages undergång. För att alla ska ha lika möjligheter krävs olika villkor. Så är det. Den goda anarkistiska framtidssynen är tyvärr en utopi.

Men det var kul och spännande att sitta på universitetsbiblioteket i Göteborg och läsa de gamla tänkarna, Proudhon, Bakunin, Krapotkin, etc. Originalband från 1800-talet där språket var det minst svåra att förstå sig på. Samhällssyn och människouppfattning var värre. Naivt är bara förnamnet. Men visst, de ville väl! Kanske. När jag var klar och examinerad skänkte jag ett ex av uppsatsen till Syndikalisternas Bokcafé i Göteborg. 🙂

40 år senare sitter jag hemma och plöjer verk av Foucault vilka alla finns tillgängliga på Österåkers Bibliotek i Åkersberga, heja det stamlokuset! Syftet den här gången är återigen en universitetsuppsats, men nu bara för en så kallad avancerad kurs vid Stockholms universitet på 7,5 högskolepoäng om den franske idehistorikerns och filosofens tankevärld. Aldrig att jag hade trott att jag med denna kurs skulle knyta an till de förstnämnda samhällsomstörtarna, mina fördomar och fragmentariska uppfattningar om Foucault gjorde att jag trodde jag hade med en mer stillsam lingvist att göra, men så är det.

Det som gladde mig mest var att Foucault hade ett helt bygge han sprang omkring i likt Lars Vilks på Nimis och försökte stötta bjälkarna. Foucault håller inte, som jag ser det, som filosof, men är intressant och viktig som idehistoriker. Och har tack och lov inget med en sån fjolla som Derrida att göra!

Michel Foucault vill också befria människorna, det vill säga han försöker visa oss att vi redan är friare än vad vi tror. Vi ska bara kolla efter skarvarna, möjligheterna, tecknen som visar oss hur, var och när vi kan slinka ur nätet. Och så göra det. Kasta av oss statens maktapparat som trycker ner oss med disciplinär makt och biopolitik, till exempel. Vi är inte oss själva nu, ”själen är kroppens fängelse” säger Foucault fyndigt. Men vi kan omskapa oss i en ny och bättre identitet efter befrielsen. Och då! Ja, då!

Känns det igen?

Suck.

Att läsa och skriva är dock livet så jag trivs.

Tjingeling!

Bra och spännande verk av Foucault, eller: minst knepigt av Michel
Säkerhet, territorium, befolkning, 1977-1978, Tankekraft förlag 2010
Övervakning och straff, 1975, Arkiv förlag 2017

Kurs: Foucault. historiska och kritiska perspektiv, SU

En halv dag i en pensionärs liv

Publicerad den av
Svara

Att inte längre vara upptagen av heltidsarbete innebär att mikrokosmos kommer rusande och uppfyller ens tillvaro på aldrig förr skådat slag. Man hinner väl helt enkelt vara närvarande i nuet. Och reflektera. Och det senar kan man sen blogga om. 🙂 Här kommer om min senaste onsdag. Halva vill säga.

Sätter mig på Roslagståget för att åka Åkersberga-Galoppfältet. Blir snart medveten om dam som pratar högt i sin mobil. Tjänstesamtal av någon sort verkar det som. Oregelbundna kraftfulla utrop som drar till sig uppmärksamheten. Försöker tänka i-landsproblem, etc. Men Blir Irriterad. Och får upp i tankedisplayen en replik jag blivit avundsjuk på att någon annan fyndrikt en gång tog sig före att våga fälla. Utmaningen blir oemotståndlig. Efter att ha sett medpassagerares bistra blickar på mitt offer, vilket ger mig mod, så reser jag på mig och tar ett steg mot henne och säger jättehögt:

-Kan du försöka prata lite högre för jag tror inte de längst ner i vagnen hör vad du säger!

Hon tittar upp. Och ler. Och tackar för att jag sagt till, för självklart ska hon sänka rösten nu när hon förstått hon stört. Jag sätter mig. Och känner mig inte alls nöjd med mig själv. Så onödigt. Jag ska ju snart gå av. Det blev inte alls en så rolig känsla som jag trodde jag skulle få, hur skulle jag kunnat tro något sånt. Det har känts bra när andra gjort något liknande, då har medpassagerare i smyg gett tummen upp. Men det har varit på mutlitimslånga tågresor…

När jag ska gå av går jag fram till henne och ber om ursäkt, säger att jag överreagerade. Hon tröstar mig med att det var bra jag sa till.

Promenerar bort till nya och jättefina Täby simhall. Simmar varje vecka här. Omklädningsrummet har flera gångar med täta rader av numrerade förvaringsskåp. Man låser genom att lägga sitt gummiarmband mot en grön ljusknapp som då förvandlas till en röd sådan. Sen gäller det att komma ihåg vilket skåp det var man hade låst in sina kläder och övriga tillhörigheter i.

En gång mindes inte jag vilket som var mitt skåp just då. Brukar ta olika, det beror på hur trångt det är bredvid. Då fick jag för mig jag valt ett skåp som jag uppenbarligen inte valt, för hur många gånger jag än blippade med armbandet så vägrade skåpet slå om från rött till grönt. Jag fick panik och började blippa otroligt mycket åt i mitt tycke alltmer fel håll, men där var mitt skåp, puh! Den här onsdagen ser jag plötsligt hur damen bredvid mig gör precis så: blippar oupphörligt med armbandet på den låsta skåpdörren utan att den öppnas. Oj, säger jag, det är kanske fel skåp? Nej, säger hon, det måste vara detta eller kanske det bredvid, jag tar alltid skåpen här.

Nu funderar jag på om jag ska lägga mig i en medmänniskas beteenden en gång till idag… Men bestämmer mig för att det ska jag och nu ska det bli bra hela vägen. Först försöker jag lirka med henne att tänka utanför boxen (som om jag själv är bra på det) och kolla om det kan vara ett skåp på samma ställe, men i en annan gång. Det var det absolut inte, hon är alltid i den här gången. Då frågar jag om jag får ta hennes armband och gå ut till entrén, jag hade klätt på mig medan hon just då bara ägde en liten frottéhandduk, be dem blippa bandet och få fram vilket skåpnummer armbandet var länkat till. Det tackade hon för och jag gjorde så. Tänkte att vilket förtroende!

Jag fick rätt nummer, upprepade det högt hela vägen tillbaka till damernas omklädningsrum där hon satt med lätt förtvivlad uppsyn. Hennes skåp var mycket riktigt i en parallellgång hon aldrig brukar vara i. Men så är det, antingen bryter vi en vana vilket förvirrar oss eller så har vi inga vanor och minns inte bättre för det heller. Hon tackade mig och den här gången kändes det bra. 🙂

Tar tåget hem till Åkersberga igen. Repeterar inom mig att inte bry mig om nånting som händer på tåget. Men det behövs inte. För jag blir helt tagen av att det är ett av de nya tågsätten som rullat in och jag klivit ombord i. Så tysta! Och jag menar inte för öronen utan för ögonen. Det finns ingen reklam inne i vagnarna! Väggarna är vita och tomma. Jätteskönt, fast det kommer säkert med tiden, jag ser hållarna ovanför fönsterna. Men kanske jag aldrig kommer att lyfta blicken dit för fönsterna är betagande breda och stora och fyller hela resan med vad de släpper igenom av utsikt. Ljuvligt!

Så gick en halv dag i en pensionärs liv. 🙂

Kan man älska mördares och pederasters verk?

Publicerad den av
Svara

Läser in mig på litteraturen för höstens universitetskurs: Historiska och kritiska perspektiv på Foucault. Har hela livet tänkt jag vill ta reda på mer om denne betydelsefulle och intressante tänkares världsbild och nu ska det bli av. Det jag läst innan har fascinerat mig och det jag läser nu fortsatte helhjärtat att göra det tills min väninna U. sa att Foucault åkte till Marocko och förgrep sig på småpojkar. Då var det inte lika kul längre.

Den där utsagan störde mig. Och till slut var jag tvungen att googla. Då kan det vara så att Foucault, bilden, när han bodde i Tunisien betalade pojkar för att ha sex med dem, och det kan vara så att detta inte skedde. Ord står mot ord av efterlevande, påståendet fälldes av en annan författare efter Foucaults frånfälle 1984. Först kände jag en barnslig triumf av att U. i alla fall hade fel i vilket land övergreppen skedde, för jag tyckte ju hon kunde ha låtit bli att berätta. För vad har en författares egna eventuella brott med hans intellektuella gärningar att göra?

Det beror på. Kristendomen har så klart helt fel i att ”den som är utan synd kan kasta första stenen”. Vi får inte relativisera brott eller skuldfrågor på det viset. Men kan man inte skilja mellan person och produkt? Givetvis googlade jag, i rent hämndbegär över att ha fått min Foucaultlycka tillplattad, också på ”pedofil, mördare, konstnär” och fick fram att Caravaggio, vars tavlor U. säkert står och dräglar över när hon är utomlands, hade knivdödat minst en människa förutom alla andra moraliskt klandervärdiga aktiviteter han sysslade med.

Om jag blir bjuden på en smaskig tårta och under inmundigandet får veta att det är Breivik som bakat den, så ville jag säkert kräka upp det jag satt i mig. Tårtan vore väl fortfarande i objektiv, saklig, mening god, och den skulle inte kunna särskilja sig i ett blindtest angående vilken tårta som har bakats av en massmördare. Men jag vill inte ha någonting med bagaren att göra. Alltså kan jag inte skilja mellan person och produkt.

Varför vill jag då ostört få läsa och gilla Foucault? Relativiserar jag ändå? Så att någonstans möts kurvorna för graden av illgärning med graden av den skapade produktens värde så att det senare till slut överbryggar brottet? Det handlar alltså om vad för sorts brott och vad för sorts produkt för att jag ska kunna bortse från skaparens övriga agerande och njuta av de verk som jag vill ta till mig. Vill jag veta var mina gränser går? Nä.

Kan jag backa ut ur ovan resonemang och finna andra vägar att gå vidare på så jag kan skaka av mig U.:s anledning till att hon inte gillar Foucault? U. har till synes ingen gräns mellan mannen och hans verk. Det ena finns med i det andra, kanske. Medan jag vill skilja dem åt, men hamnar jag då ändå inte i ett relativiserande av brott-verk där det senare kan vara värt priset av att det förra skedde? Visst inte. Det är ett feltänk, bästa U. (skulle jag aldrig våga säga henne, hon har ett skarpare intellekt än jag).

Caravaggio har målat vinguden Bacchus och gett honom sina egna drag. Fikonen i förgrunden symboliserar uppkäftigt folks ändor, vilket kan tolkas som man vill. Caravaggio var en dråpare och en konstnär, men det är den senare som skapat verket. Foucault var kanske både pederast och filosof, men det är den senare som skrivit de odödliga böckerna. Om vi inte gillar verken av moraliska skäl på grund av upphovsmännens biografi är det för att vi skiftar perspektiv och låter den andra identiteten vara subjektet. Det är onödigt att se det så, vi får lov att undertrycka. Så länge som den förkastliga delen av aktören inte tjänar på att vi hyllar det skapande geniet i vederbörande går detta an. Så länge som vi inte hamnar i ett legitimerande av mord och att utnyttja barn, för det får aldrig bli fallet! Men vi bör kunna ha två tankar samtidigt i huvudet.

Så, nu kan jag återgå till ”min” Foucault!

Länkar:
Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571-1610)
Michel Foucault (1926-1984)

Finns det bakverk för alla landskap?

Publicerad den av
Svara

Var på rundresa i fagert Värmland häromveckan. Och smaskade i mig både det ena och det andra av lokala specialiteter av såväl ätbart som kulturellt ögonfägnande slag. På Selma Lagerlöfs Mårbacka åt jag som sig bör Mårbackakaka, bakad på skrädmjöl, ett stenmalet fullkornsmjöl gjort på rostad havre. Den hade karaktären av julkaka. I prästgårdens kafé mittöver Gräsmarks kyrka vid sjön Udden serverades det Värmlandstårta, mycket god och mäktig med hasselnötsbottnar och smörkräm, medan i Gustaf Frödings barndomshem Alsters Herrgård utanför Karlstad tronade den magnifika Frödingtårtan. Den sistnämnda var byggd med flera lager chokladbottnar med fyllning däremellan av kanske vaniljkräm, grädde, bär och så något som smakade likör, jag hittar inget recept på nätet som verkar vara det Alsters tårta var gjord av. Se bilder nedan på de tre kulinariska upplevelserna:

Värmland har alltså åtminstone tre lokala speciella bakverk, alla väldigt goda dessutom! Men hur är det med Sveriges övriga landskap, vad kan de ståta med i dessert och kakväg? Spontant kan jag bara erinra mig den skånska spettekakan och Smålands ostkaka. Men sen då? Vad säger du? Berätta! Gärna med omdöme och foto också så publicerar jag det här, om du vill!
amwwendel@gmail.com

Inkomna svar och övriga landskapskakor

Skåne: Spettekaga
Småland: Ostkaka
Värmland: Frödingstårta, Mårbackakaka, Värmlandstårta
Öland: Glömmingetårtan

Tavlan gav spännande spaning på fransk-tyska kriget!

Publicerad den av
Svara

Jag ärvde för 50 år sen en tavla som sades föreställa vapenstilleståndet i fransk-tyska kriget 1870-1871. Åren gick, men efter ett halvt århundrade ställde jag mig i år 2023 plötsligt frågan: Gör den? Läs min undersökning: Tavlan gav spännande spaning på fransk-tyska kriget

Hur gör du med julkorten?

Publicerad den av
1

Trettondagen pockar med att det är dags att tänka på refrängen och plocka ner julen, de tre vise männen har hittat fram till Betlehem så stjärnan i fönstret kan man dra ur kontakten till, hemma hos mig låter jag den brinna oavbrutet från första advent till idag. Sen är det pyntet som ska tillbaka i sina påsar i kökssoffan, bästa inköp jag gjort för nu slipper jag upp på vinden med sånt, såväl jul- som påsk- och kräftskivedekorationer får plats i lådan under sittlocket.

Och så var det julkorten. De jag får lägger jag allteftersom i ett silverfat på bord med duk och gläds åt. När det är dags att lägga undan dem läser jag dem en gång till, ibland medföljer julbrev, väldigt ambitiöst. Fast på gamla dar har jag också börjat skriva några sådana och det är roligt. En surgubbe i Skåne som ringde och tackade för mitt julbrev, anmärkte dock syrligt att sådana får han av fler avsändare och det är väl bara för dessa att skriva ett och sen byta namn i brevhuvudet. Då blev jag själv sur och sa att så gör minsann inte jag. Utan jag börjar med ett blankt papper för var och en, märkte han inte hur personligt brevet till honom var?

Med den tanken har jag kommit in på de moraliska reglerna för julkorten. För såna finns det fler än ovan av, eller hur? (Jag har dock en väninna som skickar samma julbrev till alla sina vänner, men då vänder hon sig uttryckligen till alla sina vänner i det.) Gör du till exempel som jag att du sparar årets julkort till nästa så att du då inte missar att skicka till dem du fick av i år? Kan du tänka dig att klippa av frimärken från kort vilka inte har nåtts av postens stämpling i syfte att använda dem själva i nödfall? Om ni är flera i familjen som julkorten är från kan då en underteckna med allas namn? Tycker du att det ska vara julfrimärke eller går det lika bra att använda vanliga frimärken? Om du skickar julkort av papper, kanske egenhändigt gjort på något sätt, med eller utan kuvert, blir du då lika glad för julhälsningarna du får tillbaka om dessa sker med sms, messenger eller epost? Eller är det viktigt att tekniklikhet råder mellan julhälsningarna? Skickar du även till folk som aldrig skickar tillbaka? Finns det sådana som skickar till dig, men aldrig du till dem och varför det i så fall? Vad tycker du om personer som använder sin arbetsgivares julkort när sådana finns till att sända dig en privat julhälsning?

Många frågor att fundera på om man vill. Lägg gärna märke till vad som stör dig och vad du inte bryr dig något över. Återkoppla gärna och kommentera här på bloggen, skulle vara roligt höra dina åsikter.

Till sist en hågkomst:
Jag glömmer aldrig det år när jag aldrig kunde bestämma mig för vilket foto jag skulle ta till mina fotojulkort och surade över mig själv och tiden gick så jag skickade inga alls, tänkte jag hoppar över i år. Då hörde en vän av sig och höll ett brandtal! Det var fantastiskt! Jag använder mig själv, även så här många år senare, av argumentationen och retoriken och berättar för folk att har man mist kontakten med gammal vän av en eller annan orsak så går den alltid att aktivera igen så länge man åtminstone skickar julkort till varandra. För då finns kommunikationskanalen kvar, den står bara i viloläge och det går smidigt att en jul kasta ner några rader i kortet eller så för att kontakten ska vara påslagen igen. Men. Har man slutat skicka julkort då har man klippt av ledningen, det finns inte längre någon kanal att använda och man har en större uppförsbacke om man vill återuppta kommunikationen igen, för hur gör man då? Vänskapen är liksom Avslutad när inte ens ett julkort skickas. Etc

Jag skämdes som en gris (fattar inget av det ordspråket egentligen) efter påpekandet och surade över att den stora och frivilliga glädjen med julkortspyssel nu hade blivit ett Moraliskt Ansvar och Plikt istället. Efter några år (jag är långsint) tyckte jag dock kommentaren var intressant och jag var glad över att ha vänner som bryr sig om mig och mitt beteende!

Det finns således många infallsvinklar på ämnet och mycket att skriva om det!

dav

Dålig utställningsteknik drar ner fina Medelhavsmuseet

Publicerad den av
Svara

Medelhavsmuseet i Stockholm var en ny bekantskap för mig igår. Spännande mumier, en hel/halv liten terracottaarmé, vackra flertusenåriga smycken och en massa andra saker möter besökaren i ett lagom stort museum. Jättegod mat i serveringen därtill gör att hit känns det inte tröttsamt att tänka sig återkomma för att strosa omkring fler gånger. Roligt är också när man intelligent använder digital teknik och visar hur de utställda mumierna ser ut under lindorna…

Mindre roligt, rentav väldigt trist, är när informationstekniken havererar. Så här ser det ut, till exempel:

En glasmonter med i förgrunden ett mumifierat barn. Vill man läsa om föremålen får man vika sig dubbel och närma sig informationsrampen längst ner i skohöjd… Det sägs att offentliga byggnader ska tillgänglighetsanpassa sig för personer med funktionshinder. Här lyckas man hindra alla att bekvämt kunna ta till sig informationen. Det enda godtagbara är att texten är mörk på ljus botten…

…för det är den väl bara i den egyptiska avdelningen. Annars är det vit text på svart botten, vilket säkerställt är mer svårläst. Ännu sämre blir det när den tryckta texten är av typen sans-cerif, alltså utan ”kilar och klackar” som den du läser här nu. Titta i en tryckt tidning så ser du en text med cerifer, något som är bättre för att ögat ska kunna följa textrader där stilen är liten vilket den ju är i tidningsartiklar.
Men liten är den också på informationstavlorna i museet, liten är också avståndet mellan raderna medan raderna i sig är breda, för breda för den lilla storleken på bokstäverna, alltså för att sammanfatta: inte en bokstav rätt i hur man informerar med text på ett läsvänligt sätt. Som kronan på verket är spotlightsarna ibland monterade så att man skuggar informationstavlorna när man försöker tillgodogöra sig vad det står:

Sen förvånades jag också över det här modet/svårmodet att använda numrering vid utställda föremål vilka man ska leta upp på en list eller tavla för att där i den svårlästa stilen ta till sig information av knapphändigt slag, så här ser det alltså ut på Medelhavsmuseet, klicka gärna på fotona så de förstoras, jag misslyckades få texten skarp på fotot till vänster, men på bilden till höger får du en uppfattning hur det är att läsa på tavlorna, tavlan till höger var lågt satt också och det gick inte att vinkla skivan uppåt:

Som ovan ser det också ut på Armémuseum i Stockholm nedan, det är kanske samma konsult som fått härja fritt:

Bedrövligt, eller hur? Alla tidigare uppräknade dysfunktionaliteter på ett bräde inklusive att här är även föremålen taffligt utställda, som om de var inslängda i en glasmonter, häpp!

Nu är jag inte stockholmare, eller ens svensk utan skåning och som sådan van vid dansk museitradition, något som jag givetvis inte kan begära att någon här uppe i Tjockhult ska ha insikt i. Men bara för att jämföra så kan jag ju visa två foton jag har tagit på Krigsmuseet i Köpenhamn:

Klicka gärna på fotot till höger och se närmare vad den digitala informationsskylten i läsvänlig höjd för alla, det går att läsa från rullstolshöjd och texten är stor nog för stående, erbjuder av information utmärkt grafiskt förmedlad.

Till sist: så här elegant hälsar ovan vår kung Christian IV med sin karaktäristiska hårfläta oss välkomna till den rymliga, luftiga, övre utställningshallen på Krigsmuseet. Här upptar inget plåtschabrak större delen av golvytan innehållandes enbart en liten gullig, halv, terracottaarmé fiffigt åskådliggjord med hjälp av speglar hur stor den egentligen är, för snälla rara Medelhavsmuseet, armén skulle kunna stå i en friggebod med samma verkan och så förstördes inte den vackra salen ni har såsom den nu görs, förfärligt!

P.S. Ja, jag vet danskarna har en skylt i bakgrunden med vit text på svart botten, men stilen är jättestor så den funkar att läsa, speciellt som det bara är några sådana!

Att upptäcka Sveriges Radio P2 genom att lyssna på Danmarks Radios P2

Publicerad den av
Svara

Fick ett tips att Danmarks Radio precis som SR har en mobilapp vilken jag tog ner. Genom chromecast för jag över ljudet till min stora gamla stereo från 1990-talet och så gör jag även med allt från Spotify, etc. Funkar perfekt. Nåväl nu skulle det bli spännande att lyssna och jämföra och vad fann jag?

Jo, att danskarna spelar en hel del svensk musik, främst vokalmusik, den uppmärksammar jag i alla fall lättast. Som Monica Zetterlund, Cornelis Vreeswijk och Jussi Björling. Annars Björn J:son Lindh, till exempel. Medan jag inte kan säga att jag hör motsvarande dansk i SR P2. Nu är jag så pass obildad så är det rent instrumentellt har jag nog noll referenser, vad jag kan erinra mig just nu, till att identifiera att musiken är danskkomponerad. Men när hörde jag en dansk sångartist i P2?

Jag fann också att svensk P2 är som en förnämlig ask sorterade chokladpraliner, prydliga etiketter och innehållsbeskrivningar till bitar av högsta kvalitet som man finner i olika lådor/program baserade på om man gillar mörk eller ljus eller vill ha mycket nougat, etc. Dansk P2 är som en påse blandat, man har ingen aning vad som väntar en. Jag har lyssnat sen i våras men uppfattar ingen skillnad alls egentligen mellan de olika programmen utan det är samma potpurri rätt igenom. Gör ingenting, bara annorlunda.

Något som dock förundrade mig mycket var att Danmark, detta jazzland, inte tycktes tycka att man ska spela jazz alls i musikkanalen P2? Aldrig minsta saxofonslinga. Förklaringen kom när jag efter en tids lyssnande skrollade på mobilappen. Och upptäckte att jazzen har en helt egen radiokanal, P8, vilken kör jazz och närliggande tongångar dygnet om!

Nu kör jag av dansk radio mest P8 utom efter 22 då jag knappar över till DR P2 och Nattsvärmaren, kanske är den klassiska musiken i det programmet lite mysanpassad till tidpunkten för här låter det lite eget. Men det här med klassisk musikradiokanal kan alltså betyda nästan vad som helst i DR. Fast när jag vill ha mer av en särskild vara då är det SR P2 som gäller. Här finns ju program som bara spelar folkmusik, (och det slår mig att just renodlad folkmusik från omvärlden det hör jag nog aldrig i DR, har det också en egen kanal…) eller som har basen i populärmusik från första delen av 1900-talet, eller som har just de programledarna jag vill lyssna på.

En fördel med dansk radio är att jag bara förstår vad de säger om jag lyssnar mycket uppmärksamt och så hoppas jag att det förblir, för med dansk radio har jag ett utmärkt sällskap som inte stör min koncentration när jag läser och skriver. Så utnyttjade jag förr Sameradion och det finskspråkiga radioprogrammet som sände efter varandra på söndageftermiddagarna i de vanliga P2-sändningarna. Det pratades på och jag förstod inte ett smack, men fick lite sällskap i mina studier och plötsligt muntrades jag upp av en jojk eller tango. Tror dessa program blivit digitala nu och jag behöver inte dem heller så länge jag inte fattar mer danska än vad jag gör och DR:s kanaler spelar ju mest bara och bra musik.

Jag uppmärksammar dock att vissa allmänt populära stycken inom klassisk musik eller sånt som tillhör folkvisor och äldre schlagers återkommer lite väl populistiskt mycket i DR, tycker jag. Varannan dag, typ, hör jag ”Det var en lørdag aften”, etc. Eller så omhuldar danskarna mer sina örhängen och det är kanske inte fel.

Följaktligen kan jag inte säga något om de danska programledarna, vad de pratar om och hur de gör det. Däremot måste jag nämna mina svenska favoriter i SRP2 vilka liksom blivit mig än mer kärare nu för nu lyssnar jag mer aktivt på vad de säger, och det är nog som en följd av att jag inte lyssnar alls på de som pratar i DR P2. Och dessa personer nedan har också de program jag tycker bäst om i SR P2 och här kan jag inte skilja mellan programmet och den berättande personen som håller i det, de bildar en oslagbar helhet.
Eric Schüldt i Text och musik, Eva Sjöstrand i Lördagsmorgon i P2, Kristjan Saag i Rendezvous och Pernilla Eskilsdotter i Klassisk morgon i P2. Fyra helt olika program/ programledare med skräddarsydd programledare/produktion.

En programledare jag också gillar att lyssna på är Per Feltzin, men hans musikprogram Söndagsmorgon i P2 faller utanför av någon anledning.

Jag funderar på att leta upp appar för norsk radio och finsk radio, det finns säkert. För att kolla vad som då överraskar mig och vad det gör med min uppfattning om SR. Har du provat? Kommentera gärna och berätta!

Finns det ett samband mellan rysk kultur och kriget i Ukraina?

Publicerad den av
Svara

Jag ville kort efter Rysslands invasion i Ukraina i vanmäktig förtvivlan riva sönder och slänga min hyllmeter älskade gamla ryska romaner och dito faktaverk. Men jag gjorde inte det utan jag läste en trave av dem istället. För jag bara måste ta reda på först om det finns något samband, mellan ett lands kulturliv och dets bestialiska angreppskrig på ett annat. Minsta relation och böckerna kastas. Så jag plöjde gamla böcker och sen hörde jag ett sommarprogram och lånade två böcker till att läsa om ryska berättelser och kulturliv. Vad jag kom fram till, vad jag läste och hur det gick för mina böcker kan du läsa här:
Kan rysk kultur skuldbeläggas för kriget i Ukraina?

Mer oklart vilken sorts journalistik Sveriges Natur bedriver…

Publicerad den av
Svara

Jag gick i fjol med i Naturskyddsföreningen för att kunna vara med på deras här i Österåker jättefina och lärorika utflykter. Klart man vill stödja sånt! Jag får då som medlem fyra gånger om året tidningen Sveriges Natur. Också lärorik och omfattande. Men försåtlig. Det står inte att Naturskyddsföreningen är organ för något särskilt politiskt parti, det står att föreningen ”påverkar politiker och myndigheter”. Det gör den säkert, men utför en kritisk granskning av miljörörelsen, eller dito aktivister kan man inte säga att den gör. Eller kan ge en mer faktakall bild av renskötsel kontra gruvnäring, försvarsmaktens markinnehav kontra behovet av vindkraftverk, etc. Och det är underminerande, en rörelse måste kunna ägna sig åt objektiv analys och självkritik i sin medlemstidning om den senare ska kallas för en journalistisk produkt och den förra frisk och livskraftig

I senaste numret, 3/22, finns under epitetet ”Analys Civil Olydnad” en granskning av vilken inverkan, om någon -och i så fall i vilken riktning, motståndsrörelser av typ Extinction Rebellion har. Denna tvåsidiga artikel andas vara skriven under galgen. Uttryck som används frekvent är ”mer oklart” eller bara ”oklart” och det då i sammanhang som: ”Det är mer oklart vilken effekt som klimataktioner, såsom de som genomförts av Extinction Rebellion, har haft.”. Ha ha, är det inte uppenbart att dessa, så kallade, miljöaktioner gjort folk förbannade och dragit ett smutsigt täcke över allt miljöagerande och därmed snarast minskat intresset hos gemene man att ingå i miljörörelser? Varför inte kolla detta?

Ett annat exempel i ovannämnda artikel är om en teoretisk modell för icke-våldsrörelser går att applicera här eftersom de anförda forskarnas ”teoretiska modell bygger på erfarenheter av motståndskamp mot auktoritära regimer. Det är oklart om den går att applicera på motståndet mot ett fossilbränsleberoende samhälle.”. Men likt förbaskat så är det just som motståndsrörelse den här typen av aktivism gärna jämför sig med. Miljörebellerna drar sig inte för att dra in Mahatma Gandhi och Rosa Park som en av dem. Detta ofog att framställa sig som något de inte är för att platsa i hyllade grupperingar borde granskas.

Vidare: ”Det är oklart om Extinction Rebellion uppfyller kriterierna som identifierats för en framgångsrik motståndskamp.”. Patetisk utsaga, särskilt i en ”Analys”, men det är ont om journalistjobb…
Artikeln avslutas med att en rörelse som Fridays for the future med ”all sannolikhet” skulle ”kunna växa i betydelse om ännu fler engagerar sig aktivt.”. Här råder inga oklarheter…

Det här är pinsamt Sveriges Natur! Att titulera en artikel analys när den inte är annat än en potemkinkuliss för att dölja det som verkligen borde granskas. Som till exempel vem tjänar på att typ Extinction Rebellion beter sig som den gör? Vilka trådar till vilka politiska världsuppfattningar och maktcentra kan dras från ER? Etc.

Som jämförelse kan man i samma tidning gå till den tresidiga artikeln ”Myten om framtidens reaktorer”. Här råder inga oklarheter om någonting utan den gediget faktaspäckade texten mynnar fram i slutsatsen: ”Trots 76 år av misslyckanden dyker ändå idén om snabba reaktorer upp gång på gång som i årets svenska valrörelse.”.
Och när det gäller konflikten mellan samebyar och gruvnäring, som jag inflikade om överst, så i numret dessförinnan, 2/22, finns ett längre reportage ”Striden om gruvan i Kallak”. Inte heller här finns begreppet ”oklart” med utan det är glasklart vad som är bra och vad som är dåligt av renskötsel och gruvbrytning. Men alltså det håller inte att som default skriva skit om gruvdrift ifall man vill ha en fossilfri framtid med grön el, vi kan inte driva elektroniken med renar och sameslöjd utan vi behöver mer metaller än någonsin!

Jag tror Naturskyddsföreningen och Sveriges Natur måste göra en rejäl analys av sina egna ståndpunkter!