I Österåker förvandlas gamla gravstenar till andliga hållplatser

Svenska kyrkan har sen något år tillbaka skapat så kallade andliga hållplatser i kommunen. De är sju till antalet och placerade i närheten av inalles sex kyrkor. Utformningen är likartad; uttjänta gravstenar staplade på varandra till lagom höjd, träribbad sittbänk vilandes på stenarna, en skylt utformad som bokuppslag på pinne nerslagen i marken. På skylten en QR-kod som leder till mer information om hållplatsen och dess devis. Det sistnämnda är det som skiljer de olika platserna åt: Var och en har sitt eget ord uthugget i en av stenarna.

Här nedan en odyssé i bilder mellan de hållplatser som jag och, oftast, min hund hittills har besökt. Återstår gör Roslags-Kulla och Ljusterö kyrka. De varken går eller cyklar jag till och det på grund av vad som verkligen saknas i Österåker: cykelbanor längs de tungt trafikerade och vägrenslösa landsvägarna ut från Åkersberga till resten av kommunen! Jag är så trött på den oanständiga kommunpolitiken här:
1) Förutom att vägra att tillgängliggöra omvärlden (som typ se till att cyklister utan fara för livet kan nå kommunala badplatser, ta sig till noder för kollektivtrafiken i grannkommunen, etc) för cyklister så kan man inte ens komma ut i skärgården på ett rimligt sätt om man inte har bil, båt eller stuga på önskad ö.
2) Eller komma hem till sin ö igen, för den sakens skull. När kommunen bjöd in skärgårdsbor till ett informationsmöte i våras angående att kommunen ville lägga ner skolan på deras ö (förvånad någon?) så kom ingen. Förklaring? Mötet var förlagt till kvällen varvid ingen öbo skulle kunnat komma hem till sin ö igen enär det inte går någon regional båt då…

Österåkers slogan ”Möjligheternas skärgårdskommun” gör mig alltid irriterad. Så jag kan säkert behöva att då och vandra till de här hållplatserna och sätta mig ner och begrunda deviserna: Frid, Ödmjukhet, Kärlek, Tålamod och Trofasthet -som är de jag hittills tagit mig till. Godhet och Glädje kvarstår.

Länkar
Jämförelse Västervik – Österåker när det gäller skärgårdstrafik
Gör om och gör rätt om cykelbanorna!
Svenska kyrkan om sina ”Andliga hållplatser för vila och eftertanke”

Det går en linje från halsduken på Förklädd gud till bronsåldersröset, det är bara kyrkan som står i vägen…

Förklädd gud av Lena Lervik från 2017, står längs Åkers kanal i Åkersberga, centralort i Österåkers kommun. Skulpturen ser inte alltid ut såhär. Ibland, som sen igår, har den åter stickad mössa, halsduk och armmuddar. Även lammet har begåvats med värmande omslag.

Jag bor mittöver vattnet så jag såg förövaren när denna anbragte sina gåvor på statyn igår morse vid åttatiden, i så fullt dagsljus som sista dagen i november nu kunde uppbåda.

I lugn och ro plockade Den Lilla Damen, som jag föredrar att kalla henne, upp entitet efter entitet ur en kasse och band fast utensilierna där hon tyckte de passade.

Efter fullbordad påklädning vidtog fotografering medelst mobil. Och lite beundran, såg det ut som. Stod hon inte och pratade lite med skulpturen också? Sen avvek Den Lilla Damen lugnt och stilla från brottsplatsen medelst gång längs med kanalen. Hon var själv iklädd ganska iögonfallande färger på jacka och vantar, och med något som såg ut som små lysande lampor hängandes från jackkanten framtill. Jag borde ha känt igen henne om jag sett henne förut, men nej. Kanske bodde hon långt ifrån och hade behövt starta sin vallfärd tidigt och ville synas i mörkret på vägen till -ja vad det nu är hon menar att metallklumpen är. Inte är det konstverk, för ett sådant vandaliserar man inte med egna påhäng. Och döda ting behöver inga värmande omslag.

Men små gossar kan behöva en kärleksfull mormor och gudar kan kräva tillbedjan. Och heter inte skulpturen Förklädd gud? Det kan man kanske tolka som För-klädd gud? Och att det går bra att Efter-klä guden med nya plagg? Inte vet jag. Men det finns något här i Den Lilla Damens agerande som bottnar i tillbedjan av Något Annat. Offra till gudarna för att det må gå oss bra är det nog inte tal om, sådant har vi vuxit ifrån. Men en vädjan om ett möte med ett Du, kan det nog handla om.

Till skillnad från de andra vandaler -mina fördomar hindrar mig tro att Den Lilla Damen även står bakom de aktionerna- som två gånger i år har täckt skulpturen med färg på olika sätt. Här är det tvärtom ett möte med ett ego som gäller, ett manifesterande av ett Jag.

Det går att dra en rak linje från Den Lilla Damens helgedom vid Åkers kanal till en stensamling på en höjd några kilometer norrut. Vid vad Rolf Ekelund i sin nu utkomna Visning av kyrka och forntid i Österåker (Ekelund 2024) kallar ett under bronsåldern heligt berg och där stenarna utgör resterna av ett röse från den tiden. Det skiljer 2800 år mellan fornlämningen och flöjtblåsaren. Men båda vittnar om vad människor i alla tider förmodligen har ägnat sig åt: besvärjelser.

Mellan bronsålderns stenar och den nutida skulpturen i brons står kyrkan. Det är främst om den Rolf Ekelunds trevliga och lättlästa lilla bok handlar, en utmärkt guide till kyrkan och dess spännande omgivning av olika sorters fornlämningar.

Men för att fortsätta från vad som finns i början och slutet av det tänkta strecket så står kyrkan den fina ändock mitt i vägen inte bara bokstavligt längs linjen utan även bildligt för vad som utfördes innan och efter att kristendomen kom till byn. Den kristna trons avsikt att ge hopp på ett så icke-magiskt sätt som möjligt, det handlar om vår inre frälsning, gör den snarast till en stoppkloss mellan förfädernas dyrkan och nutidens irrationella beteenden. Kyrka och tro har blivit prosaiska, alltför kanske. Jesus på korset kanske behöver en halsduk?

Länkar
Mer om Förklädd gud och andra skulpturer längs Åkers kanal
Om Rolf Ekelund

Brita Kurck lät bygga Österåkers kyrka, det syns!

Österåkers kyrka vilar på urgammal grund men sitt nuvarande utseende fick kyrkan i och med en ombyggnad vid mitten av 1600-talet. Detta omfattande arbete bekostades av Birgitta Kurck på Smedby, änka efter riksrådet Gabriel Oxenstierna. På fasaden ser vi spår av dessa adelsfamiljer:

Övre raden, Bild 1:Oxenstiernas vapen till vänster: en oxpanna (Oxenstirn betyder ”oxpanna” på tyska) med öron och uppåtsträvande horn och till höger den numer utdöda friherrliga ätten Kurcks vapen; två hjärtan över och under två bjälkar.
Bild 2: Ett utsirat ankarslut som ser ut som en fri omformning av Oxenstiernas vapen, öronen har kommit nedanför pannan på oxhuvudet…
Nedre raden, Bild 1: Även nyckelhålet till en av kyrkans dörrar utsmyckades med den donerade familjens vapen.
Bild 2 och 3: Ankarslut a la Oxenstierna samt bredvid mer tidstypiska. Det går att datera byggnader efter hur de här slutstegen på ankarjärnen inne i byggnaderna ser ut. Ett ankarjärn är alltså en anordning i en byggnad som håller ihop olika delar genom ett inlagt järn. Trä- och järnbalkar förankras i ett angränsande murverk  genom att på balkarnas änden skjuter det ut ankarjärn. Ankarjärnet avslutas i regel med en smidd ögla. Ankarsluten fungerar som en sprint som träs genom öglan. Ankarjärn och ankarslutar utfördes på äldre byggnader av stångjärn som smiddes till önskad form. (Wikipedia)

Om Brita Kurck och hennes ättlingar kan man läsa följande i ”Anteckningar om svenska qvinnor” som Projekt Runeberg tillhandahåller på internet:

Kurck, Brita, dotter af riksrådet och presidenten Jöns K., blef 1645 gift med rikskammarrådet Gabriel Oxenstjerna. Hon lät uppbygga Åkers kyrka i Roslagen, med ättens familjgraf, samt stenhuset på Margretelund. Hon skänkte till sockenkyrkan en altartafla af Spagnoletto, som konung Gustaf III fick utbyta mot en kopia och 600 rdr species. Originalet förvaras i Riksmuseum.
– Mannen blef efter sin död upphöjd i grefligt stånd.
– Enda dottern Märtha blef 1669 gift med öfversten Evert Horn; varande deras bröllop det första som efter nya ordningen skedde. – Grefvinnan Brita Oxenstjerna dog 1671, och med son-sons-sonen Gabriel, som afled 1803, utgick den grefliga ätten till Kronoborg. Denne ättling af en så lysande stam förstörde i sin ungdom all sin ärfda förmögenhet, avancerade till löjtnant vid Dragonerna, men blef för hvarjehanda brott dömd till lifstidsfängelse på Malmö fästning. Slapp ut, tog tjenst vid Lifgardet som simpel karl och kunde icke förmås att ändra sitt lefnadssätt.

Så gick det för den grevliga ätten Oxenstierna af Croneberg, mer om dess uppgång och fall står här.

Brita Kurck står även bakom det nuvarande utseendet på Margretelunds slott vid Trälhavet i Åkersberga vilket är från 1658. Slottet har en lång historia som du kan läsa om bland annat i Milstolpen nr2/2011 (finns på Österåkers bibliotek i Åkersberga eller så kan du rekvirera den genom Österåkers hembygdsförening: mail@milstolpen.org).

Åkersberga har en egen mumie!

Här ovan syns gravplatsen vid Österåkers kyrka utanför Åkersberga för apotekaren i Åkersberga, August Baeckman. Han levde mellan 1841 och 1897. Tydligen var han djupt intresserad av balsameringar och fick till stånd att en sådan skulle utföras av hans egen kropp efter frånfället. Han uppmanade också till gravöppning 100 år efter sin död för att eftervärlden skulle kunna se hur lyckad hans egen balsameringsmetod varit, var den bra hade hans kvarlevor i så fall antagit en mumies skepnad. Men den efterforskningen satte kyrkan stopp för:

Kyrkoherdens invändning tycker jag är tramsig, apotekaren ville ju själv att den så kallade griftefriden skulle omintetgöras. Andra anledningar hade varit mer legitima för att inte undersöka mumifieringstillståndet, såsom finansiella orsaker, etc. Jaja, den kristna kyrkans välde är inte för evigt den heller i likhet med alla andra kulters:

Här ser vi, från vänster, vid första pluppen en kultbyggnad för kristendomen, vid andra pluppen kultplats och gravfält för järnålderns trosuppfattningar, vid tredje pluppen tittar den korsprydda klockstapeln till kyrkan upp och vid fjärde pluppen har vi totempålen för vår tids mening med livet: en mobilmast! Vad kommer att överleva oss om något?

Utsikten från klockstapeln ner mot kyrkan är magnifik och här i naturen finns väl det enda som går att lita på i det långa loppet. Det vill säga om inte människan, stödd av sina religioner och trosuppfattningar, har hunnit haft död på allt innan vi själva försvinner.

Stenarna kommer att ropa, sa någon visst, men de bidar nog mest sin tid på den här planeten. Hällen, mellan kyrka och klockstapeln, vid platsen för dem som gick före oss och som säkert också satt här och funderade. Det lustiga är, tycker jag, att den hårda stenen och berget gör sig så bra att måla av i spröd akvarell eller gestalta i mjuk textilkonst som typ en väv.