Var på rundresa i fagert Värmland häromveckan. Och smaskade i mig både det ena och det andra av lokala specialiteter av såväl ätbart som kulturellt ögonfägnande slag. På Selma Lagerlöfs Mårbacka åt jag som sig bör Mårbackakaka, bakad på skrädmjöl, ett stenmalet fullkornsmjöl gjort på rostad havre. Den hade karaktären av julkaka. I prästgårdens kafé mittöver Gräsmarks kyrka vid sjön Udden serverades det Värmlandstårta, mycket god och mäktig med hasselnötsbottnar och smörkräm, medan i Gustaf Frödings barndomshem Alsters Herrgård utanför Karlstad tronade den magnifika Frödingtårtan. Den sistnämnda var byggd med flera lager chokladbottnar med fyllning däremellan av kanske vaniljkräm, grädde, bär och så något som smakade likör, jag hittar inget recept på nätet som verkar vara det Alsters tårta var gjord av. Se bilder nedan på de tre kulinariska upplevelserna:
Värmland har alltså åtminstone tre lokala speciella bakverk, alla väldigt goda dessutom! Men hur är det med Sveriges övriga landskap, vad kan de ståta med i dessert och kakväg? Spontant kan jag bara erinra mig den skånska spettekakan och Smålands ostkaka. Men sen då? Vad säger du? Berätta! Gärna med omdöme och foto också så publicerar jag det här, om du vill! amwwendel@gmail.com
Traskade upp till Sjölanders kulle idag. Och det är fortfarande ett obehagligt ställe. Min hund snodde runt benen på mig, han ville inte vara där och själv kände jag mig iakttagen. Men jag ville dokumentera denna plats som Hembygdsföreningen skriver om i sin skrift Österåker förr i tiden på sidan 153: ”Sjölanders kulle, strax norr om Husby by, ägdes och beboddes av Hannibal Sjölander som hade en jordkula där. Ägaren hade lidit svårt under fransk-tyska kriget 1870-1871 och beslutat att efter kriget flytta upp till lugn och ro i den svenska släktgården. Den senare hade dock brunnit ner så Hannibal grävde ut jordkällaren och installerades sig där. Ansågs egen och i besittning av ”krafter”. När det försvann får för bönderna i Husby by vågade de inte höra med Sjölander. Ingen vet var han är begravd.”
Bild på Hannibal Sjölander ur Hembygdsföreningens skrift. Hannibal slogs på den tyska sidan och dekorerades med järnkorset för sina insatser.
Jag tog lite foton på kullen och där bredvid, noterade underligheter i naturen, och en bit bort på kullen mot golfbanan hittade min hund ett tjockt ben, jag är så klart helt övertygad om att det är en skelettdel från ett djur, tog ett foto, men det finns inte i kameran.
Här nedan foton på Sjölanders kulle och märkliga samlingar av avsågade träd och mossmattor vid kullens sluttningar, vem har anlagt dessa värn?
Vi hittade resterna av Hannibal Sjölanders hem, men hunden ryckte så mycket så jag kunde inte gå närmare. Det fanns även spår efter annan stengrund i närheten, kanske efter släktgården som brann? Undrar varför den gjorde det? Såg också kungsljuset som det botaniska praktverket Österåkers flora skriver om på sidan 666 att det helt unikt blommar året runt. Det står precis utanför Sjölanders röse. Sista fotot visar en egendomlig spricka i marken som det vällde upp myror och äcklig lukt ur, nu ville hunden definitivt därifrån.
Det är en rik och omväxlande bygd jag har flyttat till, det finns mycket att upptäcka i Åkersberga! Undrar dock om Hannibal Sjölander egentligen kom till ro…
Var i Västervik häromveckan. Det är en av mina barndomsstäder, flyttade därifrån 1962, 7 år gammal. Efter det har jag mest bott i Skåne och bara besökt Västervik några gånger. Sen några år tillbaka har jag dock brevkontakt med gammal barndomsvän där och vi går igenom hur det var då när vi var barn och hur det blev sen, han bor kvar, och det är intressant att nu hjälpas åt att fatta lite mer av vad man var med om som liten. I vilket fall har jag blivit så pass nostalgisk att jag gått med i museiföreningen som numer är den som sköter smalspårsjärnvägen och rälsbusstrafiken mellan Västervik-Hultsfred. När de annonserade på Facebook att de skulle ordna en heldagsutflykt på smalspåret med besök på olika platser utefter spåret eller med hjälp av anslutande buss så slog jag till. Temat var att visa och berätta om olika byggnader som arkitekten Hugo Hammarskjöld en gång ritat, från stationshus till Vimmerby stadshotell. Riktigt rolig rundresa.
Väl i Västervik gick jag så klart ner till hamnen, turistsäsongen har inte riktigt börjat så det var ännu lugnt på bryggor och på restauranger där. Västervik är huvudort i kommunen med samma namn och har typ 14000 färre invånare i tätorten än vad Åkersberga har och motsvarande då för hela kommunen också. Vad som istället tydligare skiljer kommunerna åt, tycker jag, är möjligheten att komma ut i skärgården. Österåker kallar sig för en skärgårdskommun, Västervik är det…
I Västerviks kommun utförs skärgårdstrafiken av olika bolag i regionens regi, precis som i Österåker där det är Waxholmsbolaget som utnyttjas. I Österåker upprätthåller även en statlig färjelinje trafiken mellan fastlandet och Ljusterö. Ingen av kommunerna har alltså någon egen kommunal skärgårdstrafik. Däremot utgår färjelinjerna i Tjust skärgård från Västervik, man åker alltså direkt ut till öarna från huvudorten i kommunen. Västervik har 5000 öar och kobbar och det är förstås bara en handfull sådana som har reguljär året runt trafik, men övriga kan man beställa båttaxi till. Det går även att anlita postbåten året runt.
Det är enkelt att ta del av utbudet på kommunens hemsida och på skyltar i hamnen. Det går smidigt att resa. Det här ger stora turistintäkter så klart! Klicka på bilden nedan så kan du läsa mer där.
Hur är det då i Österåker? Ingen båt lägger till vid huvudorten Åkersberga…
För att anlita den regionala färjetrafiken till den egna skärgården måste man bege sig söderut till grannkommunen Vaxholm eller norrut över till Ljusterö och där korsa ön från väst till östsida för att ha en brygga att åka vidare ut i skärgården med. Turistintäkterna för Österåker kan ju inte vara besvärande höga när det gäller den egna skärgården, eller?
Ger här några exempel på restid för vad som finns av möjliga förbindelser, kontra vistelsetid för två öar i Österåkers kommun:
Åkersberga – Södra Ingmarsö Buss från Åkersberga 09.03 till Vaxholm, framme 09.53 Båt 10.15 till S. Ingmarsö, framme 12.25 Båt från S. Ingmarsö 14.50, framme Vaxholm 16.57 Buss från Vaxholm 17.13, framme Åkersberga 18.13 Övistelse på 2 timmar och 25 minuter behöver 6 timmar och 45 minuters resa. Man kan åka hem från Södra Ingmarsö 50 minuter senare och då anlända Åkersberga 19.45, en utökning av restiden med 1 1/2 timme. Jag tycker inte det är rimligt att knappt 3 1/2 timmes tid på Södra Ingmarsö kräver över 8 timmars restid till och från Åkersberga!
Åkersberga – Husarö Buss från Åkersberga 07.37 till Ljusterö, Åsättra brygga, framme 08.27 Båt till Husarö 10.05, framme 11.10 Båt från Husarö 14.45 till Åsättra brygga, framme 15.50 Buss 15.58 till Åkersberga, framme 16.55 Övistelse på 3 timmar och 35 minuter behöver 6 timmars restid till och från Åkersberga. Anm.: Det är möjligt det inte hade gått fortare med en båt direkt från Åkersberga till Husarö, men en bättre situation hade väl ändå uppstått om det gick en färja mellan Åkersberga och södra Ljusterö, till Linanäs brygga, och att det där väntade en buss som turade mellan södra och norra bryggan, Åsättrabryggan, och så tog man båt vidare ut till Husarö! Hade inte detta medfört bättre kommunikationer för de bofasta på Ljusterö? Och bidragit till minskad biltrafik på 276 mellan Östanå och Åkersberga?
Alltså har jag missat något? Finns det bättre sätt att komma ut i skärgården på när man saknar bil, båt och stuga ute på en ö? Österåker ska ju vara ”Möjligheternas kommun” så berätta gärna.
Jag har bott i Åkersberga i drygt tre år nu och jag har varit ute i skärgården två gånger: en gång tog jag bussen till Linanäs och hem igen. Gör jag nog inte om, det gav inte så mycket. En annan gång tog jag bussen till Östanå och blev hämtad av en liten båt som tillhör dem som driver vandrarhemmet på Siaröfortet, 10 minuters båtfärd bort. Detta gör jag gärna om! Det här var en i tid mycket rimlig resa till en liten ö med stor charm och upplevelserikedom, mat och logi inte minst! Så Siaröfortet får vara min skärgård här uppe. Vill jag enkelt ut till något mer av övärldar tror jag det får vara till nästa gång som jag drar iväg för att åka rälsbuss i Småland…
I Åkersberga centrum spankulerar det omkring en katt vars ägare Marie Karlsson satte upp en Facebookgrupp för honom där hon kunde efterlysa honom när hon inte hittade honom och där folk kunde berätta var och när de träffat honom. Gruppen har nu 8 447 medlemmar, och det i en tätort med knappt 40 000 invånare. Men Facebookgruppen Santos Karlsson har medlemmar från hela landet. Och folk skriver och undrar om katten verkar vara nere i centrum för de tänkte åka dit från Norrtälje, Uppsala, Eskilstuna, what ever för att få träffa honom.
Vad gör då Santos? Han vandrar omkring där det finns folk och lägger sig och vilar mitt bland dem, på torget eller inne i affärerna i köpcentrat. Ledningen där har gett upp, de bar ut honom innan, mumlade om hälsovårdsstadgan, men då hotade typ 8447 mänskor med att inte handla där typ.
Så hittar folk honom och klappar honom, han hoppar upp i deras famn och gör en mänska lycklig, hon tar en bild och lägger upp i Santos Facebookgrupp varvid typ 8447 pers klickar på hjärta och gör tummen upp. Svårare än så behöver det inte vara för att skapa trivsel. Idag tisdag 11 april 2023 var det premiär för ortens enda konditoris nya bakverk: Santosbakelsen! Jag köpte såklart, här ska smaskas!
Jag skrev häromsistens en sida om rysk litteratur: Kan rysk kultur skuldbeläggas för kriget i Ukraina och där gick jag igenom en del författarskap och titlar. Jag skrev på slutet att jag skulle läsa om Bröderna Karamazov för jag tyckte Dostojevskij inte var riktigt rumsren i sin uppfattning om ryska rättigheter och ville kolla upp honom på nytt. Och i samband med det även läsa Dostojevskij – Helgonbild och livsmystik av Sven Linnér där denne analyserar Dostojevskijs livsinställningar och det främst hur dessa kommer till uttryck i Bröderna Karamazov. Nu är det gjort!
Det är smärtsamt läsa om böcker, för man tvingas sätta sin föregående läsning under lupp och få den omprövad, och det är på gott och ont. Jag har bara vågat läsa om tre romaner: Äcklet av Jean-Paul Sartre, Slakthus 5 av Kurt Vonnegut och nu Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. En av dem har jag läst tre gånger, Slakthus 5, och den har bara blivit bättre för varje gång, alltmer storartad och gripande grym, det är som om det var tre olika berättelser för jag har så olika för varje gång fångat upp vad den handlar om. Det här är den bästa bok jag har läst.
Äcklet läste jag första gång som tonåring och det var en hisnande läsupplevelse, min första kontakt med mer filosofisk litteratur och den kändes hjärnutvidgande. När jag läste om verket kanske tio år senare var jag mer en medvandrare som hummade instämmande. En bra bok fortfarande, men omläsningen öppnade inte för nya insikter.
Bröderna Karamazov var innan den bästa bok jag har läst, men den har fått hoppa ner ett pinnhål av samma orsaker som ovannämnda. Det som gav något denna gång var att jag nu var medveten om strukturen, kunde räkna in vilka frågor som var i fokus, iakttaga författarens genomgång och fascinerat följa honom i hur han ”får ihop det”. Hans förmåga till psykoanalytisk insikt och gestaltning var jag kanske ännu mer medvetet imponerad av nu, det är över 40 år sen jag läste den förra gången! Men romanen har för mig nu blivit en metaroman som mer handlar om sig själv, vid denna omläsning. Bröderna Karamazov tillhör givetvis världslitteraturen i vad den tar upp, den är omistlig och odödlig. Men omläsningen tillförde inte berättelsen något nytt, den aktualiserade dock existentiella frågor för mig vilket var vederkvickande att ta del av. Man ska inte godta mindre angelägna romaner egentligen!
I samband med min ovannämnda undersökning av rysk kultur tänkte jag ju även läsa Sven Linnérs bok och det har varit en mycket intressant läsning. Linnér går igenom Bröderna Karamazov utifrån några olika perspektiv och den genomgången blev som en tredje omläsning av romanen och den mest givande! Dostojevskij – Helgonbild och livsmystik kom på Atlantis förlag 1982 och gillar du Bröderna Karamazov kan det här vara en fin insiktsuppföljare! Och jo: Dostojevskij är oskyldig till Rysslands krigföring, det rikets inhemska uppfattning om sig självt går som en flodfåra genom historien och in i våra dagar och omhuldas av såväl Putin som rysk-ortodoxa kyrkan, men det får stå för dem själva vad de gör av det.
Jag ärvde för 50 år sen en tavla som sades föreställa vapenstilleståndet i fransk-tyska kriget 1870-1871. Åren gick, men efter ett halvt århundrade ställde jag mig i år 2023 plötsligt frågan: Gör den? Läs min undersökning: Tavlan gav spännande spaning på fransk-tyska kriget
Det var med stor positiv förväntan jag såg fram emot att Österåker skulle begåvas med ännu en lokaltidning, men denna gång med en från det lokala näringslivet och kommunala styret mer oberoende produkt. Nu i Österåker, som startade i höstas, är en Bonnierägd digital publikation som läsaren är medfinansiär till genom att det kostar en slant att prenumerera på den. Sammantaget betydde detta, i mina ögon i varje fall, att nu kunde en mer granskande journalistik bli fallet, något som varje kommun för demokratins och medborgarnas skull behöver utsättas för, men som man inte kan begära att ett gratisblad, som är mer beroende av lokala annonsörer och som kanske även står i samarbete med kommunen på olika sätt, ska kunna profilera sig med. Nu skulle ett tredje och självständigare lokalblad komplettera bilden. Trodde jag.
Men vad hände? Jo jag fick ett sportblad. 90 % av bevakningen, uppskattar jag det till, upptas av att följa den lokala sportutövningen. Med skrivna reportage och livesändningar. Säkert kul för den intresserade, men det här såg jag inte komma i marknadsföringen av Nu i Österåker, där pratas det om att man är en ”nyhetssajt” vilket jag skulle önska att man var också och då för den verklighet som gäller utanför sportarenornas pseudohändelser.
Resten av innehållet på webbplatsen fylls med vem som senast i kommunen har köpt hus och för hur mycket, vem som har startat företag och i vad, paneler där folk får berätta vad de tycker om ditten och datten samt enstaka intervjuer och reportage. De sistnämnda kan vara, åtminstone för mig som är journalist, pinsamma alster där kommun och privata företagsledare stryks medhårs i presentationer av framtidsvisioner och liknande på ett sätt inte ens gratistidningarna i kommunen kommer upp till. Det är så att jag måste hänvisa till min egen blogg om du vill veta något om baksidan i kommunala detaljplaner eller om privata företags försummelser. Suck!
Här hade Bonniers chansen att göra ett gott intryck genom egentligen enkla insatser, det är bara att läsa innantill i kommunala handlingar och remissvar, till exempel, så finns det hur mycket som helst att dra fram i ljuset! Den grundläggande informationen om vad som händer i Österåker sköts redan bra om av gratistidningarna, de är till och med bättre där i betydelsen seriösa och täckande. Genom Mitt i Österåker och Lokaltidningen Kanalen får jag en utmärkt bevakning av kommunens liv och leverne. Insändarspalternas kritiska inlägg från lokalpolitikerna fullföljer informationen.
Nu i Österåker skulle däremot med sina resurser och tidningshus i bakgrunden kunna gräva. Som de har gjort en gång under de snart fem månader de har funnits. Jag tänker på avslöjandet att Roslagsägg inte kommer från Roslagen utan bara är bluff framtagen för det säljer. Äggen är lika avlägset värpta som alla andra och det reportaget var bra! Jag köpte ju ekologiska ägg ”från Roslagen” för jag ville stödja lokala producenter, det vill jag fortfarande så jag såg ingen anledning fortsätta köpa ovan ägg, slutade med dem också för att sådant båg vill jag inte understödja, fi donc!
Men sen då Nu i Österåker? Förutom sport, enstaka reportage och listor på lagfarter så verkar er ambition vara att berätta hur gamla folk är som ni pratar med. Ja inte alla, har man en hög samhällsposition eller är man har man större chans slippa schavottera med sin ålder som till exempel den kvinnliga körledaren behöver göra där jag tre gånger i artikeln om henne får veta att hon är 52 år gammal. Unket!
Det här var verkligen sorgligt att uppleva. Lokaltidningar är viktiga och är de som har framtiden för sig när det gäller nyhetstidningar. Genom internet har vi tillgång till bevakning av globala händelser, men det är bara i lokala media som det finns en möjlighet att få veta vad politiker och tjänstemän sysslar med i vår kommun eller vart brandkåren skulle när de tutade förbi. Bonniers borde skämmas!
Det är roligt att bo i Åkersberga! Och det har jag fått säga i Lokaltidningen Kanalen också och det var också kul! Läs intervjun med mig här om du vill.
Det jag berättar om har sedan publiceringen rikligt bekräftats, både av fortsatt glatt hejande mellan oss som promenerar med eller utan hund och av kommentarer angående artikeln. Det vill säga: här har vi inga stora avstånd mellan mänskor, tycker jag. Utan vi nickar och hejar när vi möts och kan lätt börja prata med varandra också. Det jag nu är nyfiken på är att få veta lite mer om er andra så jag hoppas Lokaltidningen går vidare och intervjuar fler av oss!
Jag är alltså glad över att jag har fått berätta hur bra jag trivs här. Jag jämför dock också, och det lite orättvist kanske, Åkersberga med min gamla hemstad Malmö och det negativa kom med i texten också. Som att Österåkers kommun kan inte vara stolt över hur den ligger efter när det gäller sopsortering vid källan eller möjligheten att cykla säkert utanför centrum och till grannkommunerna. Det finns mer att säga om vad som skulle kunna vara bättre här, men det ska jag blogga om vid ett annat tillfälle. För nu tänkte jag fortsätta med vad som imponerar i jämförelse.
Som filmklubben! Åkersberga Filmstudio heter den och jag skaffade kort i höstas när programmet drog igång igen efter pandemiuppehåll; eftersom jag flyttade hit i februari 2020 har jag aldrig upplevt Åkersberga under ”normala” omständigheter, men det har ju gått bra ändå! Men nu! Så häftigt med en filmklubb som drar fulla hus varje vecka på filmer som visas tre gånger under en vecka och det är i det närmaste fullsatt under varje föreställning. Så nedan bild ljuger, men jag tog den vid mitt första besök när jag var väldigt tidigt på plats.
Jag har en hundbekant som inte vill vara med för ”det visas ju bara konstiga filmer”. Jag förstår vad hon menar, programmet omfattar i hög grad filmer som kan karaktäriseras av närbilder på ansikten, långa tagningar, få repliker, lite udda handling, vackert ljus, etc. Alltså konstnärliga filmer som vinner pris på festivaler, men som väl aldrig visas på de här biografkedjorna där ljudet är svinhögt, reklamen tar aldrig slut och publiken sitter och pratar och använder mobilen, etc. Jag orkar inte sånt. Utan jag njuter verkligen av vår fina biosalong där filmklubbens visningar sker utan inledande reklam, med lagom högt ljud och inför en publik som skapar gemenskap genom vår andäktiga tystnad, såväl analog som digital sådant. Balsam för själen!
Tänk att lilla Åkersberga kan fylla salong efter salong varje vecka på det här viset. Jag gick visst det på ”konstiga filmer” i Cinematekets och Folkets Bios regi i Malmö, men aldrig att jag var med om någon större publiktillströmning, särskilt inte med tanke på att det bor drygt 300 000 i Malmö och runt 40 000 i Åkersberga, beroende på hur man räknar. Kul!
Skönt julen är över, eller? Inte är det mörkt längre, i varje fall, utan ett skapt januariljus lyser upp dagen som aldrig förr. Det bästa är att julbelysningarna packats ihop, måste jag säga. Julen 2020 var min första här i Åkersberga och då imponerades jag av mängden julpyntade balkonger, mycket mer sånt här än i Malmö, tycktes det mig. Och första julen var det bara trevligt. Sen blev det lite mer nästa, och vid nästa, som är den senaste, mådde jag tyvärr, förlåt, illa. Det har blivit groteskt, vad finns det av julfrid och dito fröjd i skarpa, grälla, blinkande lampor som kan täcka hela husfasader och stråla rakt in hos grannar? Hur står ni ut?
Själv njuter jag av mörkret och ser med intresse hur den renoverade Slussholmen har fått nedåtriktad armatur fastsatt i räckena och att det som verkade vara tre lampor för att underifrån lysa rakt upp på träd på holmen inte har satts igång, hoppas de aldrig gör det heller. Och att det överhuvudtaget är ljussvagt längs kanalen vilket bara är skönt, ögat vänjer sig och ser mer än om det varit skarpa lampor punktvis, då hade mörkret utanför varit mer kompakt. Det är aldrig svårt att se var man går, men det är också det enda som det behövs hjälp till. Jag är därför tveksam till de här ”fasadbelysningarna” av träd längs kanalen, i rött, grönt och vitt. Det är visst det väldigt tjusigt och roligt spöklikt, för oss människor. Men vi har inte råd att behandla naturen som råmaterial för att skapa egna sagovärldar om det går ut över den förra. Har, till exempel, fladdermössen godkänt detta eller sitter de i träden och svälter ihjäl för de vågar sig inte ut och jaga mat, det blir ju aldrig mörkt…?
(I natt 6-7 februari var det premiär för konstbelysningen på Slussholmen att fungera, hela natten växlade uppåtriktade strålkastare om med att belysa träden i grönt eller blått. Varför? Vattnet vid dämmet är också skarpt upplyst i blått om nätterna, gillar fiskarna det? Suck. Klåfingrigt om ni frågar mig, en katastrof ifall djur- och fiskliv förstörs. Skulle vilja veta!?)
Varför måste mänskan lysa upp sin värld så in i bängen? Trots elkris och domedagsprofetia så nog fanken ska det stråla in i undergången. Vi håller ju, på grund av ljust ljusföroreningar, på att förlora såväl stjärnhimlen som de djur som behöver nattmörker för sin överlevnad, och som vi är beroende av eftersom de utför viktiga pollineringstjänster. Varför är vi som vanligt så självupptaget korkade?
Jag läser Mörkermanifestet, om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm av Johan Eklöf (Natur&Kultur, 2020). Eklöf berättar om det sinnrika samspel som finns mellan djurens beteenden och ljusets växlingar. Han beskriver från havens djup och uppåt, genom årmiljonerna och inifrån våra celler och rent kemiskt hur ljus och mörker styr allt. Ett intrikat system som vi kanske i elfte timmen åtminstone lyckas rädda några smulor av i bästa fall, suck. Eklöf skriver fint och fascinerande om hur det har varit, är och riskerar att bli, en viktig bok!
Det som särskilt sökte mig vid läsningen var den massutrotning av fladdermöss som tyvärr Svenska kyrkan åstadkommit genom sina fasadbelysningar av kyrkor. Eklöf har varit med och inventerat förekomst av fladdermöss i kyrkor i Västergötland vilken har halverats sen fasadbelysning infördes. Så aningslöst, eller hur? Suck. Hur är det då i Österåker? Jag epostade pastoratet och kontakten och svaret jag fick gör att det här blogginlägget dock kan sluta i ett Happy End i detta avseende!
-Vi har ändrat styrkan i fasadbelysningen av Österåkers kyrka och både på den kyrkan och kyrkogården och på kyrkan och kyrkogården i Roslags Kulla har vi anpassat belysningarna. Till exempel har vi mörkerlagt flygstråk för fladdermössen in mot kyrkobyggnaderna, berättar Marie Lönnqvist, fastighetsansvarig vid Svenska kyrkan i Österåker.
Näst i tur att få sin belysning åtgärdad är Ljusterö kyrka och sedan Östra Ryd.
-All belysning av kyrkofasader och på kyrkogårdar, så även vid Garnsvikens begravningsplats släcks numer klockan 23 också, avslutar Marie Lönnqvist.
Trettondagen pockar med att det är dags att tänka på refrängen och plocka ner julen, de tre vise männen har hittat fram till Betlehem så stjärnan i fönstret kan man dra ur kontakten till, hemma hos mig låter jag den brinna oavbrutet från första advent till idag. Sen är det pyntet som ska tillbaka i sina påsar i kökssoffan, bästa inköp jag gjort för nu slipper jag upp på vinden med sånt, såväl jul- som påsk- och kräftskivedekorationer får plats i lådan under sittlocket.
Och så var det julkorten. De jag får lägger jag allteftersom i ett silverfat på bord med duk och gläds åt. När det är dags att lägga undan dem läser jag dem en gång till, ibland medföljer julbrev, väldigt ambitiöst. Fast på gamla dar har jag också börjat skriva några sådana och det är roligt. En surgubbe i Skåne som ringde och tackade för mitt julbrev, anmärkte dock syrligt att sådana får han av fler avsändare och det är väl bara för dessa att skriva ett och sen byta namn i brevhuvudet. Då blev jag själv sur och sa att så gör minsann inte jag. Utan jag börjar med ett blankt papper för var och en, märkte han inte hur personligt brevet till honom var?
Med den tanken har jag kommit in på de moraliska reglerna för julkorten. För såna finns det fler än ovan av, eller hur? (Jag har dock en väninna som skickar samma julbrev till alla sina vänner, men då vänder hon sig uttryckligen till alla sina vänner i det.) Gör du till exempel som jag att du sparar årets julkort till nästa så att du då inte missar att skicka till dem du fick av i år? Kan du tänka dig att klippa av frimärken från kort vilka inte har nåtts av postens stämpling i syfte att använda dem själva i nödfall? Om ni är flera i familjen som julkorten är från kan då en underteckna med allas namn? Tycker du att det ska vara julfrimärke eller går det lika bra att använda vanliga frimärken? Om du skickar julkort av papper, kanske egenhändigt gjort på något sätt, med eller utan kuvert, blir du då lika glad för julhälsningarna du får tillbaka om dessa sker med sms, messenger eller epost? Eller är det viktigt att tekniklikhet råder mellan julhälsningarna? Skickar du även till folk som aldrig skickar tillbaka? Finns det sådana som skickar till dig, men aldrig du till dem och varför det i så fall? Vad tycker du om personer som använder sin arbetsgivares julkort när sådana finns till att sända dig en privat julhälsning?
Många frågor att fundera på om man vill. Lägg gärna märke till vad som stör dig och vad du inte bryr dig något över. Återkoppla gärna och kommentera här på bloggen, skulle vara roligt höra dina åsikter.
Till sist en hågkomst: Jag glömmer aldrig det år när jag aldrig kunde bestämma mig för vilket foto jag skulle ta till mina fotojulkort och surade över mig själv och tiden gick så jag skickade inga alls, tänkte jag hoppar över i år. Då hörde en vän av sig och höll ett brandtal! Det var fantastiskt! Jag använder mig själv, även så här många år senare, av argumentationen och retoriken och berättar för folk att har man mist kontakten med gammal vän av en eller annan orsak så går den alltid att aktivera igen så länge man åtminstone skickar julkort till varandra. För då finns kommunikationskanalen kvar, den står bara i viloläge och det går smidigt att en jul kasta ner några rader i kortet eller så för att kontakten ska vara påslagen igen. Men. Har man slutat skicka julkort då har man klippt av ledningen, det finns inte längre någon kanal att använda och man har en större uppförsbacke om man vill återuppta kommunikationen igen, för hur gör man då? Vänskapen är liksom Avslutad när inte ens ett julkort skickas. Etc
Jag skämdes som en gris (fattar inget av det ordspråket egentligen) efter påpekandet och surade över att den stora och frivilliga glädjen med julkortspyssel nu hade blivit ett Moraliskt Ansvar och Plikt istället. Efter några år (jag är långsint) tyckte jag dock kommentaren var intressant och jag var glad över att ha vänner som bryr sig om mig och mitt beteende!
Det finns således många infallsvinklar på ämnet och mycket att skriva om det!
Kort från Åkersberga 