Nordiska museet, tre våningar med fula saker…

Det börjar redan vid trappan upp till det pampiga huset, besökaren har att passera Karl X:s häst i jämnhöjd med ”ballarna” och har sockelns text, stolta rader om tågandet över Lilla och Stora Bält i ögonhöjd. Väl inne möts man av en jättestaty av Gustav Vasa. Och där fick jag nog. Nordiska museet är inget nordiskt museum, det är en hymn till storsvenskheten. Det finns inte en monter som berättar en annan historia. Ja, det förstås, samerna har en hel sal , det är ju politiskt korrekt numer att få med deras tragiska historia. Jag förnekar inte gräsligheterna den gruppen har utsatts för, men nu känns de bara som gisslan för att museet därefter ska slippa lyfta blicken i såväl rum som tid.

Jag trodde ett nordiskt museum skulle visa på gemensamma och särskiljande drag över hur folk levde förr i Norden. Och att en uppgift där kunde vara att inkludera de landskap som för inte så länge sedan var danska, hur skiljer de sig åt idag såväl från dagens Danmark som dito Sverige, hur syns rötterna? Jättespännande uppgift för vilket nordiskt museum som helst som inte ser Stockholm och Sverige som huvudsaken allting ska filtreras genom.

Nu är det som att besöka ett museum i en stormakt som vill visa vad infödingarna ute i kolonierna kunde åstadkomma av hantverk vilket likgiltigt ställts ut i dammiga samlingar; en väldigt tydlig von oben-syn härskar även här på Djurgården. Jättepalatsets innandöme leder en genom tre våningar fyllda av fula saker. Jag saknar helt en nyfikenhet över vad fint och intressant som har gjorts utanför Stockholm med närliggande landskap. Malmö Museer vid Malmöhus slott i Malmö har en bråkdel av yta till förfogande i jämförelse, men de lyckas skapa sammanhängande bilder av hur folk levde förr och vilken fin formgivning som åstadkommits inom brukskonsten i Norden.

Jag är jättebesviken och snarast chockad. Jag flyttade till Stockholm för ett år sen från Malmö. Jag har flyttat från Skåne till Sverige, det är helt klart. Här är vad som hände före 1658 i rikets nuvarande olika delar helt utan intresse. Och massakrerna på civila under 1600-talets svensk-danska krig i Skåne, hur folk försökte klara sig och leva sina liv: dessa händelser verkar ingen heller ta till vara. För Skånes del innebär det således att landskapets danska historia är utan intresse i Sverige och dess svenska historia dito i Danmark. 1600-talet då vågen vände och allt hände har fallit mellan stolarna. Men Skånes samlade historia ”från början till slut” får bara inte vara negligerat i historieskrivning och museiverksamhet och ett nordiskt museum kan inte vara mer passande för uppgiften att förvalta det arvet. 1600-talet är inte långt borta heller, men det kan komma ännu närmare om vad som hände lyftes fram, det tycker jag Sverige och dess museer och utbildningsväsende är skyldiga åtminstone Skånes historia.