Kategoriarkiv: Litteratur

Sommarkurs på folkhögskola är bland det bästa som finns!

Publicerad den av
Svara

Vi är många som åker till folkhögskolor om sommaren för att bo på internat och gå en veckas kurs i vad som helst. Vi blir oftast återfallsförbrytare och återvänder år efter år till samma skola och gärna samma kurs också. I år kom jag inte in på den kurs jag ville gå så jag sökte mig till en för mig ny folkhögskola: Geijerskolan i Ransäter i Värmland. Här håller Geijersamfundet varje år en särskild sommarkurs och i år var temat Filosofins tröst. Lät lagom flummigt, tänkte jag och for dit.

Erik Gustaf Geijer 1783-1847. ”Friskt liv, medan solen glimmar!”

Värmland är alltid vackert och pensionatsmat brukar vara gediget tillagad och med 85 kursdeltagare kunde mycket hända av oväntade möten och intressanta diskussioner. Jodå, visst blev det så och Klarälven på lagom spankulerande promenadavstånd gjorde sitt till. Man kopplar av, som det heter. Kopplar ifrån sin vanliga identitet, kan man också säga.

Dagar och kvällar fylldes av föreläsningar i temat som gällde, talarna var namnkunniga filosofer och författare, kanske en lätt slagsida åt en viss filosofisk inställning och alla var inte lika välstrukturerade att redogöra för sitt ämne som hon som sopade golvet med alla mina fördomar av vad jag förväntade mig av just henne. Men det är så det ska vara: man ska bli överraskad av framförandet annars kan man lika bra sitta hemma och få föredragen epostade.

Men det brukar inte vara det egentliga kursinnehållet och dito föredragande som skapar de mest minnesvärda intrycken på såna här internatkurser utan det som sker däremellan. Deltagare som öppnade sig, bjöd på estradunderhållning eller gav förtroenden för att de, precis som jag, nu var utan invanda skyddshöljen och rutiner. Om man mer är sig själv när allt man äger på plats är en resväska och en namnbricka kan ju vara osagt, men något inträffar när vi delar villkor och dessa är materiellt knappa.

En 92-årig dam med rullator vände i vilket fall ut och in på min syn när hon en morgon hojtade till mig där jag strök förbi längs matsalshuset på väg till frukost: ”Akta dig för vargarna!” Jag förstod ingenting, hon pekade och viftade då mot den stora gråstenen som stod vid husfasaden. Den var dekorerad med en målad orange propeller, rätt gräslig egentligen. ”Akta mig för vargarna”? Vilka vargar? Men då krängdes målningen på stenen ut och in och det orangea blev mellanrumsfigur för fyra vargar vars nosar riktades inåt mot ”propellerns” mitt. Sen dess ser jag bara vargarna när jag tittar på fotot.
Damen blev i sin tur nyfiken på vad jag började yra om: ”Mellanrumsformer, vad är det”, frågade hon och jag berättade om dessa och om när jag för 50 år sen gick på konstskola och lärde mig se -jag hade där och då frågat precis samma sak. Så möttes hon och jag i var sin upptäckt.

Ett besök på Västanå Teater ingår i mina sommarnöjen sen några år tillbaka. Så en kurskväll gick kosan tvärs över Fryken. I år körs Kejsarn av Portugallien och även om jag denna gång inte blev snyftigt gripen som under fjorårets Herr Arnes penningar så är Berättarladans produktioner alltid hisnande upplevelser av teatermagi, tror Selma skulle gillat uppsättningarna och stället.

Nu till en annan oväntad upplevelse från veckan: staketet runt Erik Gustaf Geijers barndomshem i Ransäter. Jag spelade in två videor när jag under mina kvällspromenader ställde färden till gården och gick runt densamma för att därefter vandra vidare och säga godnatt till tranorna ute på fältet. Jag trodde staketet var klätt med grenlav, Väldigt Kunnig Vän säger skägglav. Vad säger du? Eposta mig!
Jag har själv epostat Geijersgårdens informatör som inte visste, men som tagit sig före att skicka frågan vidare till Erik Gustaf Geijers nutida släktingar, häpp!

Första delen staket är bara 40 sekunder!

Nästa del är två minuters ”älgvandring”.

Bland alla givande möten, diskussioner och föredrag så vill jag slutligen lyfta fram kurskamraten Dorothea Mumm, en äldre kvinna som visade sig bära på ett evigt ungt uppdrag: att sjunga om vreden som brann!

Ur en tygkasse vid en fikapaus plockade hon upp sin bok, Godnatthistorier, som jag köpte för 100 kronor. Tänkte att den kan bli ett minne från kursen, det är gott nog. Men jag satte sånär kaffet i halsen på tåget hem för här talar vi om flammande gestaltningar av arbetsvillkor, (vi pratar om en kvinna som arbetat inom sjukvården…) livsförändringar av olika slag och relationer med män, till exempel. Klarspråk och poetiska vändningar. Av det sistnämnda en del ofrivilliga för Dorothea berättade att hon inte hittade någon som ville korrekturläsa. Nästa gång får förlaget göra det, för ett sådant ska författare Mumm vända sig till i fortsättningen!

Här två axplock, som det heter:

”Är jag en del av vreden, eller är den en del av mig? Den var större än jag, nu är det tvärtom. Kan jag verkligen bestämma själv, vad som får fylla mitt inre? Är somliga människor så vänliga, för att de har kommit på just det, långt före mig?

”Man kan även hyra en etta. Kvinnor hyr ut sin ibland.”

Vill du läsa mer så eposta Dorothea Mumm!

Sjunde gruppen av Bo Eneroth – en spännande omläsning 40 år senare

Publicerad den av
Svara

Jag har på senare tid börjat läsa om böcker. Det ger mig oväntade möten och upptäckter. Av såväl mig själv som verket ifråga. Böckerna jag en gång läst blir vid omläsningen annorlunda än vad jag mindes dem. Och när det gäller mig själv så minns jag ibland var jag befann mig och ”vem jag var” när jag läste dem första gången. Ibland skrev jag en recension för någon dagstidning vilken jag, samlare som jag tydligen är på sånt som går att klippa ur och klistra in, kan leta fram. Och förvånas över!

Jag har här tidigare skrivit om mina omläsningar av några klassiker (Att läsa om en roman kan sätta insikter på spel…) och nu tänkte jag berätta om hur det har varit att i dagarna läsa om Sjunde gruppen av Bo Eneroth. Den gavs ut 1984 (Alba) och jag recenserade den i Trelleborgs Allehanda. Det är 40 år sen!

Anledningen till att jag har sparat boken – för romaner är de som rykt vid platsbrist och flyttar- är att jag tyckte om den men inte blev klok på den och tänkte att den ska jag läsa om en dag, det tog tydligen fyra decennier innan den dagen kom. Jag ville inte läsa min recension förrän jag nu åter läst romanen utan hade bara min minnesbild av att det var krånglig att följa tråden i vad som var verkligt och vad som inte var det och att jag aldrig förstod hur de olika världarna i berättelsen hängde ihop.

Det hade varit det som var viktigt för mig då 1984. Att logiskt bena ut strukturen. Det minns jag. Men det verkar vara det enda jag minns för den roman jag nu läste har jag inget minne av alls, inget är bekant. Den är dock fortfarande obegriplig i vad som är fast mark, men den här gången bryr jag mig inte om att förstå romanens olika världar, jag bara följer med!

Jag läser om Tyko Björk som går hem från jobbet en dag och upptäcker att det bor en annan familj i hans hus; hans egen familj och liv inklusive husnyckeln är borta som om de och han aldrig har funnits. Jag tänker på psykiska sammanbrott som kan framkalla hallucinationer och funderar nu på om romanen handlar om insidan på Tyko snarare än utsidan. Hans förnamn funderar jag också på. Men kommer inte längre utan fortsätter att läsa om en absurd tillvaro för stackars Tyko som letar efter fru och barn samtidigt som han går med på att världen nu erbjuder andra möjligheter. Som att arbeta som lärare för att ta ifrån barnen deras kunskaper, eller för att ta ifrån vuxna deras hopp, eller sköta människor som regredierar till barn för att slutligen bli ofödda igen.

Jag kommer under min nya läsning att associera till Ray Bradbury, Herman Hesse och Carlos Castaneda. Eneroth gestaltar också fritt och säkert en annorlunda verklighet, för att ge en hommage till den sistnämnde av de uppräknade författarna. Och jag är fascinerad av detaljrikedomen när författaren redogör för Tykos bestyr med att mata och byta blöjor på barnen, eller databeskrivningarna tio år innan internet var ett begrepp. Berättelsen är smärtsam, man kommer Tyko nära och jag bryr mig som sagt inte så mycket om den yttre strukturens kullerbyttor i rummet utan är helt fokuserad på Tykos tankar och samtal, det är tydligen den utveckling jag har gjort som romanläsare på 40 år.

Jag lägger rätt gripen romanen från mig och letar upp min recension, Den är mer välskriven och mogen än vad jag fruktat, rent av bättre än vad jag skulle kunna skriva idag om boken (koncis och kortfattad) och det antingen för jag har mer att säga idag vilket jag vill diskutera eller inte längre är så tvärsäker över skrivna verks innehåll. Lustigt nog associerade jag även då, 1984, (Året 1984 inte romanen med samma namn även om det också skulle kunna stämma, eller hur?!) till Castaneda, Hesse och Bradbury, men jag nämner även Ilja Ehrenburg vilket jag nu tycker är obegripligt. Jag hade nog läst Töväder, men har mycket svårt att tänka mig att den skulle sätta sådana spår som här passade att växla in på. Men jag får väl läsa om även den boken…

Hade jag då istället jämfört med den då två år tidigare utgivna D.M. Thomas Vita hotellet eller Michail Bulgakovs äldre Mästaren och Margarita hade jag bättre hängt med idag, såsom jag minns de böckerna… Mycket att göra plötsligt!

Till sist vill jag bara nämna en sak jag numer känner mig befriad från: att dela in företeelser i förutbestämda definitioner och sedan frenetiskt försöka knö in alla delar i kofferten. I min första läsning hade jag problem med att förstå Sjunde gruppen för jag såg den som en thriller: en gåta som måste lösas. Men lämnar i min recension brasklappen att ”så enkelt hade tydligen inte författaren tänkt sig det.”. Och thriller skulle jag aldrig kalla romanen idag, har heller ingen ambition i att få fram en logisk botten och förklaring i det här verket, den har något annat att säga vilket jag är glad över att jag kunnat uppfatta vid den här omläsningen!

Verk som förändrat min syn på västerlandet och österns riken

Publicerad den av
Svara

Jag har kommit att ha läst några böcker som gör upp med uppfattningar att västerlandet och österns riken skulle ha helt olika erfarenheter av samhälleliga framgångar. Att västerlandet har stått för utveckling och erövringar medan östern vadat i stillastående. Detta är inte sant, men vad är sant då? Jag vill här dela med mig av läsupplevelser av några verk som åtminstone gett mig stora aha-upplevelser.

Den första bok jag läste i ämnet var Orientalism av Edward Said (1978). Den gör upp rejält med begreppet orienten och vänder upp och ner på vem som kallar vem vad och varför. Det är, eller var när boken skrevs, till exempel inte möjligt att läsa ämnet orientalism på österländska universitet -bara på västerländska. Det här för att orienten inte finns i ”orienten”. Detta är ett av västerlandet i maktordningssyfte skapat begrepp. Boken en ögonöppnare som håller än!

Sen läste jag Indiens historia av Sören Wibeck (2014). Och äntligen fick jag rett ut Indiens alla maktturer under 1900-talet med olika portalfigurer samt gått igenom politik, krig och liv från urminnes tider. Detta stimulerande skrivna storverk var även väldigt nyttigt bland annat i att visa på kolonialmaktens grymma utnyttjande och hur detta varit till stort men för Indien och är så än idag. Churchill må ha en hjältegloria när det kommer till hans agerande för Storbritanniens räkning under andra världskriget, men när det gäller Indien var den politik han förde förfärlig!

Därefter plöjde jag William Bernsteins Hur handeln formade världen (2009) som jag redovisar för i blogginlägget innan detta, se länk nederst. Också en bra redogörelse för hur affärerna gick mellan Amerika-Europa-Asien, hur afrikaner förslavades för att arbeta på bomullsfälten eller i silvergruvorna i Amerika; silvret skeppades till Kina för att bytas mot kryddor och siden och bomullen togs till England för att i deras moderna textilindustri spinnas, vävas och färgas och säljas till Indien som inte längre kunde eller ens fick konkurrera med sin textilframställning av äldre modell.

I nästa verk: Västerlandets österländska ursprung av John M. Hobson (2004) kommer de intrikata detaljerna. Engelsmännen hade satt höga tullar på import av färdiga tyger från Indien, men gett sig själva tullfrihet för export av sådana varor dit. Detta gjorde att Indien inte kunde utveckla någon egen textilindustri utan bara exportera råbomull. Detsamma gällde även annan tillverkning i Indien, landet hölls effektivt nere av sin kolonialmakt och hade ingen möjlighet etablera egna industrier i vad det än gällde. Indien skulle leverera råvaror och odla te, men köpa allt annat i princip från England.

Den här sistnämnda bokens stora förtjänst är att obarmhärtigt krossa precis allt vi i västerlandet matats med i vår framgångssaga om vad vi påstås ha uppfunnit från stenåldern och framåt. Ingenting blir kvar mer än möjligen någon produktutveckling här och var. För Kina har varit -ibland tusen år eller mer- före oss i att hitta på verktygen och metoderna användbara i jordbruk, gruvnäring, boktryckarkonst och krigföring, till exempel.

Kina, Japan, det äldre Indien och flera andra riken österut var alla en gång effektiva stormakter som bedrev närmast global handel, utvecklade sina samhällen och snarast såg ner på européerna. Kina var fram till 1800-talet världens största producent och handelsnation, skriver Hobson. Asiaterna var så klart tidigare än västerlänningar också i att segla runt Godahoppsudden och etablera handelskontakter med afrikanska riken, etc.

När det har vänt så ”vi” har gått om österlandet har det ibland varit en fråga om tajming, slump, etc. I varje fall inget som har med den vite mannens överlägsenhet att göra, mer än möjligen när det gäller immunförsvar. Européer förde med sig och introducerade till andra kontinenter sjukdomar lokalbefolkningen där dukade under i.

Tveksamt alltså om Europa betytt något positivt överhuvudtaget för de andra världsdelarna. I alla fall inte som tvärtom. Att britterna, till exempel, kunde genomföra en industriell revolution under 1700-1800 talen berodde på att de tog till sig kinesiska tekniker och idéer. Och så har det alltså varit med allt, verkar det som.
Västerlandets österländska ursprung är den fränaste historiebok jag läst när det gäller att avslöja vedertagen historieskrivning som vilandes på myter och inte fakta. En bladvändare!

Länkar
Smärtsamma insikter man önskar man slapp, -om William Bernsteins Hur handeln formade världen.

Smärtsamma insikter man önskar man slapp

Publicerad den av
Svara

En bra fackbok berättar om det man inte förväntar sig få möta. Som William Bernsteins Hur handeln formade världen (översatt och utgiven på SNS förlag 2009). Den engelska originalutgåvan från 2008 av den amerikanske författaren har en något häftigare titel: A Splendid Exchange: How Trade Shaped the World.

Tegelstenen tar en igenom de senaste 5000 åren sedd genom hur världshandeln har sett ut. Det finns inom ämnet en massa fackuttryck och ekonomiska krångligheter som man här slipper, detta verk är populärvetenskap när den är som bäst: boken är saklig och lärorik, men skriven på en flyhänt prosa med små korn av humor här och var.

Och så var det det där med det oväntade mötet. Det första handlade om kameler; dessa kommer från Nordamerika, det hade jag inte en aning om. Dessa djur fick ju en stor betydelse för handelstransporterna utmed antikens sidenvägar och till Asien hade de alltså själva vandrat via Berings sund innan där fanns ett sund.

Den andra insikten var förfärlig. Som det alltid är när man upptäcker att tillvaron inte är svart-vit utan försåtligt rutten helt igenom, offer är också skurkar, etc. Tankarna kom i dagen när jag var framme vid kapitlet om slavhandeln. Jag har tidigare funderat på varför afrikanerna inte gjorde motstånd, deras riken och stammar kunde vara väletablerade civilisationer med möjlighet, tänkte jag, att själva beväpna sig gentemot europeiska slavhandlare. Det fanns en rik export av vapen från England till Afrika, varför tog inte de svarta själva hand om en del av den införseln? Varför försvarade de sig inte?

Det visar sig då i läsningen av Bernsteins bok att stamrikena förmodligen hade tillgång till vapen. Detta eftersom det var afrikanerna själva som samlade in ”slavämnen” genom att tillfångata medlemmar av fientliga grannstammar. Och därefter transportera dessa långt bort till väntande europeiska slavhandlare vid kusterna. Handlarna hade dukat under om de skulle ge sig av in i afrikanska fastlandet på jakt efter människor att kidnappa -det jobbet utförde afrikanerna själva till full belåtenhet! Så om vapen användes var det för att angripa ”sina egna” med dessa.

Jag känner mig så naiv som inte kunde föreställa mig detta.

Sagorna har väl indoktrinerat oss med att den goda är god och den onde ond. Rakt igenom så att säga. Att vi är både ock samtidigt är inte intuitivt givet. Samma chock blir det ju för en del när det visar sig att den som flyr från våld själv kan bär sig illa åt mot sina medmänniskor, att flyktingen kan vara den större rasisten när inhemsk befolkning ser ner på invandraren, att den som står upp i utanförskapet mycket väl kan sparka på den som där ligger ner, etc. Att den förtryckte också förtrycker. Smärtsamt.

Utopister nu och då

Publicerad den av
Svara

För 40 år sen skrev jag en kandidatuppsats i religionsvetenskap över ämnet Anarkism: elitism eller omsorg om den svage? Jag kom fram till det förstnämnda. Detta eftersom anarkismen, dess tänkare och företrädare, räknade med en förändring av människosjälen när hon var avkastad det kapitalistiska oket. Den ondska som nu behärskade människorna skulle efterträdas av genuin godhet när samhället brutit ut i fullödig anarki. Människan skulle bli en annan då.
Eskatologi, kallas det när man tror på att frälsning, omdaning, av oss är möjligt; detta ofta betraktat genom att vi först dör, bildligt eller bokstavligt, och sen pånyttföds, om det är på grund av Jesus eller Krapotkin kan i sammanhanget gå på ett ut. I vilket fall handlar det om en tro på att när en tid tar slut och en ny börjar att vi då är annorlunda. Fan tro´t.

Problemet med anarkismen är att den istället kan vara den starkes paradis, för den svages är det definitivt inte. Anarki är granne med despoti och diktatur -på alla plan från yttrandefrihet till äganderätt- vilka skulle knacka på dörren sekunden efter ett anarkistiskt maktbefriande. Och den svage som hukade i samhällets vrår stod nu ensam ute på arenan att själv föra sin talan och knö sig fram bäst den kan, det finns ingen representativ demokrati under anarkismen utan alla är ”fria” i att föra direkta anspråk, politiskt korrekta sådana då. Vilket blir den svages undergång. För att alla ska ha lika möjligheter krävs olika villkor. Så är det. Den goda anarkistiska framtidssynen är tyvärr en utopi.

Men det var kul och spännande att sitta på universitetsbiblioteket i Göteborg och läsa de gamla tänkarna, Proudhon, Bakunin, Krapotkin, etc. Originalband från 1800-talet där språket var det minst svåra att förstå sig på. Samhällssyn och människouppfattning var värre. Naivt är bara förnamnet. Men visst, de ville väl! Kanske. När jag var klar och examinerad skänkte jag ett ex av uppsatsen till Syndikalisternas Bokcafé i Göteborg. 🙂

40 år senare sitter jag hemma och plöjer verk av Foucault vilka alla finns tillgängliga på Österåkers Bibliotek i Åkersberga, heja det stamlokuset! Syftet den här gången är återigen en universitetsuppsats, men nu bara för en så kallad avancerad kurs vid Stockholms universitet på 7,5 högskolepoäng om den franske idehistorikerns och filosofens tankevärld. Aldrig att jag hade trott att jag med denna kurs skulle knyta an till de förstnämnda samhällsomstörtarna, mina fördomar och fragmentariska uppfattningar om Foucault gjorde att jag trodde jag hade med en mer stillsam lingvist att göra, men så är det.

Det som gladde mig mest var att Foucault hade ett helt bygge han sprang omkring i likt Lars Vilks på Nimis och försökte stötta bjälkarna. Foucault håller inte, som jag ser det, som filosof, men är intressant och viktig som idehistoriker. Och har tack och lov inget med en sån fjolla som Derrida att göra!

Michel Foucault vill också befria människorna, det vill säga han försöker visa oss att vi redan är friare än vad vi tror. Vi ska bara kolla efter skarvarna, möjligheterna, tecknen som visar oss hur, var och när vi kan slinka ur nätet. Och så göra det. Kasta av oss statens maktapparat som trycker ner oss med disciplinär makt och biopolitik, till exempel. Vi är inte oss själva nu, ”själen är kroppens fängelse” säger Foucault fyndigt. Men vi kan omskapa oss i en ny och bättre identitet efter befrielsen. Och då! Ja, då!

Känns det igen?

Suck.

Att läsa och skriva är dock livet så jag trivs.

Tjingeling!

Bra och spännande verk av Foucault, eller: minst knepigt av Michel
Säkerhet, territorium, befolkning, 1977-1978, Tankekraft förlag 2010
Övervakning och straff, 1975, Arkiv förlag 2017

Kurs: Foucault. historiska och kritiska perspektiv, SU

Vad som gör Carrie av Stephen King omöjlig idag

Publicerad den av
Svara

Har just läst Stephen Kings debutverk från 1974: Carrie. Och det slår mig hur orealistisk handlingen är idag. Och då tänker jag inte på huvudrollsfiguren Carries telekinetiska förmågor. Utan följande:

Elake Bill skär halsen av två grisar och tappar dem på blod. Detta sker ute på landet där grisarna strövar fritt i en avlägsen inhägnad varvid nidingsdådet gick att genomföra utan upptäckt. Så var det förr. Idag är svin stallade, men kom igen om några decennium då har säkert grisar fått börja gå ute fritt igen.

Bill tar sen med sig två stora metallhinkar fyllda med blod till ortens gymnasieskola. Vi befinner oss i en håla i USA. Här kan Bill lirka upp fönstret till aulan, smita in och ta sig upp i en lamprigg i taket och ställa burkarna där och låta ett rep från dem hänga ner. Repet får han sen ut genom en springa i fönstret och låter det diskret dingla ut där. Meningen är att när det sen är studentbal några dagar senare och balens kung och drottning ska koras så ska burkarna vältas över ända och innehållet hällas över ”regenterna” som brukar sättas i var sin tronstol rakt nedanför. Bill hoppas på att det blir Carrie och Tommy som vinner, men bryr sig inte om det blir några andra.
Detta inbrott gick nog bra att utföra då. Men i dagens Amerika bör alla fönster till skolor vara larmade liksom att lokalerna regelbundet genomsöks av vakter. Varken inbrott eller arrangemang skulle gå oförmärkt förbi.

Sen kommer då balkvällen. Carrie och Tommy vinner tävlingen och slår sig ner som kung och drottning. Då dras det i repet och blodet skvattar ner och dränker dem, Tommy får ett hårt slag i huvudet också från själva hinken när den dröser ner och sjunker medvetslös ihop. Reaktionen från studenterna blir då i romanen först tystnad, sedan ett skrik från en person därefter fniss som övergår i gapskratt. Det håller på så ett tag.
Carrie ser allt förlorat och stänger med hjälp av sina övernaturliga krafter de stora dörrarna ut ur byggnaden bara genom att tänka att dörrarna ska stängas. Studenterna noterar, men ingen direkt panik uppstår, man står kvar. Då sätter hon på vattenspridarna i taket och genom att det ligger strömförande kablar på golvet för musikens skull blir det livsfarligt vara kvar i rummet, blixtar uppstår och någon börjar brinna varvid folk flyr ut genom branddörrarna bak. Sen fortsätter hemskheterna hagla över Chamberlain som aldrig hämtade sig.

Men alltså. Scenen när blodet sköljer ner från taket. Idag hade ingen skrattat. Möjligtvis hade det som då kunnat ske någon sekunds chock. Men sedan hade alla skrikit och direkt kastat sig mot utgångarna. Eftersom handlingen utspelar sig i USA hade skjutvapen plockats fram och skottlossning skett mot taket. Mobiltelefonerna hade omedelbart slagits på för selfies, sociala medier och larma. Skratta?

Carrie: The Deluxe Special Edition by Stephen King

Kan man älska mördares och pederasters verk?

Publicerad den av
Svara

Läser in mig på litteraturen för höstens universitetskurs: Historiska och kritiska perspektiv på Foucault. Har hela livet tänkt jag vill ta reda på mer om denne betydelsefulle och intressante tänkares världsbild och nu ska det bli av. Det jag läst innan har fascinerat mig och det jag läser nu fortsatte helhjärtat att göra det tills min väninna U. sa att Foucault åkte till Marocko och förgrep sig på småpojkar. Då var det inte lika kul längre.

Den där utsagan störde mig. Och till slut var jag tvungen att googla. Då kan det vara så att Foucault, bilden, när han bodde i Tunisien betalade pojkar för att ha sex med dem, och det kan vara så att detta inte skedde. Ord står mot ord av efterlevande, påståendet fälldes av en annan författare efter Foucaults frånfälle 1984. Först kände jag en barnslig triumf av att U. i alla fall hade fel i vilket land övergreppen skedde, för jag tyckte ju hon kunde ha låtit bli att berätta. För vad har en författares egna eventuella brott med hans intellektuella gärningar att göra?

Det beror på. Kristendomen har så klart helt fel i att ”den som är utan synd kan kasta första stenen”. Vi får inte relativisera brott eller skuldfrågor på det viset. Men kan man inte skilja mellan person och produkt? Givetvis googlade jag, i rent hämndbegär över att ha fått min Foucaultlycka tillplattad, också på ”pedofil, mördare, konstnär” och fick fram att Caravaggio, vars tavlor U. säkert står och dräglar över när hon är utomlands, hade knivdödat minst en människa förutom alla andra moraliskt klandervärdiga aktiviteter han sysslade med.

Om jag blir bjuden på en smaskig tårta och under inmundigandet får veta att det är Breivik som bakat den, så ville jag säkert kräka upp det jag satt i mig. Tårtan vore väl fortfarande i objektiv, saklig, mening god, och den skulle inte kunna särskilja sig i ett blindtest angående vilken tårta som har bakats av en massmördare. Men jag vill inte ha någonting med bagaren att göra. Alltså kan jag inte skilja mellan person och produkt.

Varför vill jag då ostört få läsa och gilla Foucault? Relativiserar jag ändå? Så att någonstans möts kurvorna för graden av illgärning med graden av den skapade produktens värde så att det senare till slut överbryggar brottet? Det handlar alltså om vad för sorts brott och vad för sorts produkt för att jag ska kunna bortse från skaparens övriga agerande och njuta av de verk som jag vill ta till mig. Vill jag veta var mina gränser går? Nä.

Kan jag backa ut ur ovan resonemang och finna andra vägar att gå vidare på så jag kan skaka av mig U.:s anledning till att hon inte gillar Foucault? U. har till synes ingen gräns mellan mannen och hans verk. Det ena finns med i det andra, kanske. Medan jag vill skilja dem åt, men hamnar jag då ändå inte i ett relativiserande av brott-verk där det senare kan vara värt priset av att det förra skedde? Visst inte. Det är ett feltänk, bästa U. (skulle jag aldrig våga säga henne, hon har ett skarpare intellekt än jag).

Caravaggio har målat vinguden Bacchus och gett honom sina egna drag. Fikonen i förgrunden symboliserar uppkäftigt folks ändor, vilket kan tolkas som man vill. Caravaggio var en dråpare och en konstnär, men det är den senare som skapat verket. Foucault var kanske både pederast och filosof, men det är den senare som skrivit de odödliga böckerna. Om vi inte gillar verken av moraliska skäl på grund av upphovsmännens biografi är det för att vi skiftar perspektiv och låter den andra identiteten vara subjektet. Det är onödigt att se det så, vi får lov att undertrycka. Så länge som den förkastliga delen av aktören inte tjänar på att vi hyllar det skapande geniet i vederbörande går detta an. Så länge som vi inte hamnar i ett legitimerande av mord och att utnyttja barn, för det får aldrig bli fallet! Men vi bör kunna ha två tankar samtidigt i huvudet.

Så, nu kan jag återgå till ”min” Foucault!

Länkar:
Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571-1610)
Michel Foucault (1926-1984)

Att läsa om en roman kan sätta insikter på spel…

Publicerad den av
Svara

Jag skrev häromsistens en sida om rysk litteratur: Kan rysk kultur skuldbeläggas för kriget i Ukraina och där gick jag igenom en del författarskap och titlar. Jag skrev på slutet att jag skulle läsa om Bröderna Karamazov för jag tyckte Dostojevskij inte var riktigt rumsren i sin uppfattning om ryska rättigheter och ville kolla upp honom på nytt. Och i samband med det även läsa Dostojevskij – Helgonbild och livsmystik av Sven Linnér där denne analyserar Dostojevskijs livsinställningar och det främst hur dessa kommer till uttryck i Bröderna Karamazov. Nu är det gjort!

Det är smärtsamt läsa om böcker, för man tvingas sätta sin föregående läsning under lupp och få den omprövad, och det är på gott och ont. Jag har bara vågat läsa om tre romaner: Äcklet av Jean-Paul Sartre, Slakthus 5 av Kurt Vonnegut och nu Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. En av dem har jag läst tre gånger, Slakthus 5, och den har bara blivit bättre för varje gång, alltmer storartad och gripande grym, det är som om det var tre olika berättelser för jag har så olika för varje gång fångat upp vad den handlar om. Det här är den bästa bok jag har läst.

Äcklet läste jag första gång som tonåring och det var en hisnande läsupplevelse, min första kontakt med mer filosofisk litteratur och den kändes hjärnutvidgande. När jag läste om verket kanske tio år senare var jag mer en medvandrare som hummade instämmande. En bra bok fortfarande, men omläsningen öppnade inte för nya insikter.

Bröderna Karamazov var innan den bästa bok jag har läst, men den har fått hoppa ner ett pinnhål av samma orsaker som ovannämnda. Det som gav något denna gång var att jag nu var medveten om strukturen, kunde räkna in vilka frågor som var i fokus, iakttaga författarens genomgång och fascinerat följa honom i hur han ”får ihop det”. Hans förmåga till psykoanalytisk insikt och gestaltning var jag kanske ännu mer medvetet imponerad av nu, det är över 40 år sen jag läste den förra gången! Men romanen har för mig nu blivit en metaroman som mer handlar om sig själv, vid denna omläsning. Bröderna Karamazov tillhör givetvis världslitteraturen i vad den tar upp, den är omistlig och odödlig. Men omläsningen tillförde inte berättelsen något nytt, den aktualiserade dock existentiella frågor för mig vilket var vederkvickande att ta del av. Man ska inte godta mindre angelägna romaner egentligen!

I samband med min ovannämnda undersökning av rysk kultur tänkte jag ju även läsa Sven Linnérs bok och det har varit en mycket intressant läsning. Linnér går igenom Bröderna Karamazov utifrån några olika perspektiv och den genomgången blev som en tredje omläsning av romanen och den mest givande! Dostojevskij – Helgonbild och livsmystik kom på Atlantis förlag 1982 och gillar du Bröderna Karamazov kan det här vara en fin insiktsuppföljare!
Och jo: Dostojevskij är oskyldig till Rysslands krigföring, det rikets inhemska uppfattning om sig självt går som en flodfåra genom historien och in i våra dagar och omhuldas av såväl Putin som rysk-ortodoxa kyrkan, men det får stå för dem själva vad de gör av det.

Tavlan gav spännande spaning på fransk-tyska kriget!

Publicerad den av
Svara

Jag ärvde för 50 år sen en tavla som sades föreställa vapenstilleståndet i fransk-tyska kriget 1870-1871. Åren gick, men efter ett halvt århundrade ställde jag mig i år 2023 plötsligt frågan: Gör den? Läs min undersökning: Tavlan gav spännande spaning på fransk-tyska kriget

Alla behöver mörkret, ljusföroreningar inte kul, inte julbelysningar heller…

Publicerad den av
Svara

Skönt julen är över, eller? Inte är det mörkt längre, i varje fall, utan ett skapt januariljus lyser upp dagen som aldrig förr. Det bästa är att julbelysningarna packats ihop, måste jag säga. Julen 2020 var min första här i Åkersberga och då imponerades jag av mängden julpyntade balkonger, mycket mer sånt här än i Malmö, tycktes det mig. Och första julen var det bara trevligt. Sen blev det lite mer nästa, och vid nästa, som är den senaste, mådde jag tyvärr, förlåt, illa. Det har blivit groteskt, vad finns det av julfrid och dito fröjd i skarpa, grälla, blinkande lampor som kan täcka hela husfasader och stråla rakt in hos grannar? Hur står ni ut?

Själv njuter jag av mörkret och ser med intresse hur den renoverade Slussholmen har fått nedåtriktad armatur fastsatt i räckena och att det som verkade vara tre lampor för att underifrån lysa rakt upp på träd på holmen inte har satts igång, hoppas de aldrig gör det heller. Och att det överhuvudtaget är ljussvagt längs kanalen vilket bara är skönt, ögat vänjer sig och ser mer än om det varit skarpa lampor punktvis, då hade mörkret utanför varit mer kompakt. Det är aldrig svårt att se var man går, men det är också det enda som det behövs hjälp till. Jag är därför tveksam till de här ”fasadbelysningarna” av träd längs kanalen, i rött, grönt och vitt. Det är visst det väldigt tjusigt och roligt spöklikt, för oss människor. Men vi har inte råd att behandla naturen som råmaterial för att skapa egna sagovärldar om det går ut över den förra. Har, till exempel, fladdermössen godkänt detta eller sitter de i träden och svälter ihjäl för de vågar sig inte ut och jaga mat, det blir ju aldrig mörkt…?

(I natt 6-7 februari var det premiär för konstbelysningen på Slussholmen att fungera, hela natten växlade uppåtriktade strålkastare om med att belysa träden i grönt eller blått. Varför? Vattnet vid dämmet är också skarpt upplyst i blått om nätterna, gillar fiskarna det? Suck. Klåfingrigt om ni frågar mig, en katastrof ifall djur- och fiskliv förstörs. Skulle vilja veta!?)

Varför måste mänskan lysa upp sin värld så in i bängen? Trots elkris och domedagsprofetia så nog fanken ska det stråla in i undergången. Vi håller ju, på grund av ljust ljusföroreningar, på att förlora såväl stjärnhimlen som de djur som behöver nattmörker för sin överlevnad, och som vi är beroende av eftersom de utför viktiga pollineringstjänster. Varför är vi som vanligt så självupptaget korkade?

Jag läser Mörkermanifestet, om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm av Johan Eklöf (Natur&Kultur, 2020). Eklöf berättar om det sinnrika samspel som finns mellan djurens beteenden och ljusets växlingar. Han beskriver från havens djup och uppåt, genom årmiljonerna och inifrån våra celler och rent kemiskt hur ljus och mörker styr allt. Ett intrikat system som vi kanske i elfte timmen åtminstone lyckas rädda några smulor av i bästa fall, suck. Eklöf skriver fint och fascinerande om hur det har varit, är och riskerar att bli, en viktig bok!

Det som särskilt sökte mig vid läsningen var den massutrotning av fladdermöss som tyvärr Svenska kyrkan åstadkommit genom sina fasadbelysningar av kyrkor. Eklöf har varit med och inventerat förekomst av fladdermöss i kyrkor i Västergötland vilken har halverats sen fasadbelysning infördes. Så aningslöst, eller hur? Suck. Hur är det då i Österåker? Jag epostade pastoratet och kontakten och svaret jag fick gör att det här blogginlägget dock kan sluta i ett Happy End i detta avseende!

-Vi har ändrat styrkan i fasadbelysningen av Österåkers kyrka och både på den kyrkan och kyrkogården och på kyrkan och kyrkogården i Roslags Kulla har vi anpassat belysningarna. Till exempel har vi mörkerlagt flygstråk för fladdermössen in mot kyrkobyggnaderna, berättar Marie Lönnqvist, fastighetsansvarig vid Svenska kyrkan i Österåker.

Näst i tur att få sin belysning åtgärdad är Ljusterö kyrka och sedan Östra Ryd.

-All belysning av kyrkofasader och på kyrkogårdar, så även vid Garnsvikens begravningsplats släcks numer klockan 23 också, avslutar Marie Lönnqvist.

🙂