En halv dag i en pensionärs liv

Publicerad den av
Svara

Att inte längre vara upptagen av heltidsarbete innebär att mikrokosmos kommer rusande och uppfyller ens tillvaro på aldrig förr skådat slag. Man hinner väl helt enkelt vara närvarande i nuet. Och reflektera. Och det senar kan man sen blogga om. 🙂 Här kommer om min senaste onsdag. Halva vill säga.

Sätter mig på Roslagståget för att åka Åkersberga-Galoppfältet. Blir snart medveten om dam som pratar högt i sin mobil. Tjänstesamtal av någon sort verkar det som. Oregelbundna kraftfulla utrop som drar till sig uppmärksamheten. Försöker tänka i-landsproblem, etc. Men Blir Irriterad. Och får upp i tankedisplayen en replik jag blivit avundsjuk på att någon annan fyndrikt en gång tog sig före att våga fälla. Utmaningen blir oemotståndlig. Efter att ha sett medpassagerares bistra blickar på mitt offer, vilket ger mig mod, så reser jag på mig och tar ett steg mot henne och säger jättehögt:

-Kan du försöka prata lite högre för jag tror inte de längst ner i vagnen hör vad du säger!

Hon tittar upp. Och ler. Och tackar för att jag sagt till, för självklart ska hon sänka rösten nu när hon förstått hon stört. Jag sätter mig. Och känner mig inte alls nöjd med mig själv. Så onödigt. Jag ska ju snart gå av. Det blev inte alls en så rolig känsla som jag trodde jag skulle få, hur skulle jag kunnat tro något sånt. Det har känts bra när andra gjort något liknande, då har medpassagerare i smyg gett tummen upp. Men det har varit på mutlitimslånga tågresor…

När jag ska gå av går jag fram till henne och ber om ursäkt, säger att jag överreagerade. Hon tröstar mig med att det var bra jag sa till.

Promenerar bort till nya och jättefina Täby simhall. Simmar varje vecka här. Omklädningsrummet har flera gångar med täta rader av numrerade förvaringsskåp. Man låser genom att lägga sitt gummiarmband mot en grön ljusknapp som då förvandlas till en röd sådan. Sen gäller det att komma ihåg vilket skåp det var man hade låst in sina kläder och övriga tillhörigheter i.

En gång mindes inte jag vilket som var mitt skåp just då. Brukar ta olika, det beror på hur trångt det är bredvid. Då fick jag för mig jag valt ett skåp som jag uppenbarligen inte valt, för hur många gånger jag än blippade med armbandet så vägrade skåpet slå om från rött till grönt. Jag fick panik och började blippa otroligt mycket åt i mitt tycke alltmer fel håll, men där var mitt skåp, puh! Den här onsdagen ser jag plötsligt hur damen bredvid mig gör precis så: blippar oupphörligt med armbandet på den låsta skåpdörren utan att den öppnas. Oj, säger jag, det är kanske fel skåp? Nej, säger hon, det måste vara detta eller kanske det bredvid, jag tar alltid skåpen här.

Nu funderar jag på om jag ska lägga mig i en medmänniskas beteenden en gång till idag… Men bestämmer mig för att det ska jag och nu ska det bli bra hela vägen. Först försöker jag lirka med henne att tänka utanför boxen (som om jag själv är bra på det) och kolla om det kan vara ett skåp på samma ställe, men i en annan gång. Det var det absolut inte, hon är alltid i den här gången. Då frågar jag om jag får ta hennes armband och gå ut till entrén, jag hade klätt på mig medan hon just då bara ägde en liten frottéhandduk, be dem blippa bandet och få fram vilket skåpnummer armbandet var länkat till. Det tackade hon för och jag gjorde så. Tänkte att vilket förtroende!

Jag fick rätt nummer, upprepade det högt hela vägen tillbaka till damernas omklädningsrum där hon satt med lätt förtvivlad uppsyn. Hennes skåp var mycket riktigt i en parallellgång hon aldrig brukar vara i. Men så är det, antingen bryter vi en vana vilket förvirrar oss eller så har vi inga vanor och minns inte bättre för det heller. Hon tackade mig och den här gången kändes det bra. 🙂

Tar tåget hem till Åkersberga igen. Repeterar inom mig att inte bry mig om nånting som händer på tåget. Men det behövs inte. För jag blir helt tagen av att det är ett av de nya tågsätten som rullat in och jag klivit ombord i. Så tysta! Och jag menar inte för öronen utan för ögonen. Det finns ingen reklam inne i vagnarna! Väggarna är vita och tomma. Jätteskönt, fast det kommer säkert med tiden, jag ser hållarna ovanför fönsterna. Men kanske jag aldrig kommer att lyfta blicken dit för fönsterna är betagande breda och stora och fyller hela resan med vad de släpper igenom av utsikt. Ljuvligt!

Så gick en halv dag i en pensionärs liv. 🙂

Efterlyses: Q-märkt tvättstuga försvunnen i Åkersberga/Grönköping…

Publicerad den av
Svara

Det brukade se ut så här när jag gick förbi den gamla tvättstugan vid Svinningevägen bredvid Husby:

Men numer ser det ut så här:

För tre år sen, september 2020, anmälde jag markägaren Österåkers Golfklubb till Österåkers kommuns byggnadsnämnd för vanvård av q-märkt byggnad. Tvättstugan är/var alltså skyddsklassad, och det med rätta! Den stod där och vittnade om äldre tiders levnadsvillkor. Tvättstugan hörde till den likaledes värdefulla Husby och innehöll även en smedja, bredvid fanns en vattenkälla. Tvättstugan har/hade på ett sätt inget värde i sig som hus betraktat utan det var dess läge och placering som jämte gravfältet på andra sidan Svinningevägen vittnade om Husbys långa historia och bidrog till att binda ihop området.

Hösten 2021 undrade jag hur det gick med ärendet. Byggnadsnämnden svarade att den var överhopad med byggnadslovsärenden, det var ju pandemitider, men jag skulle som anmälare få svar när ärendet var färdigbehandlat. Hösten 2022 skrev jag ånyo till nämnden och nu fick jag ett mer impertinent svar som gick ut på att jag skulle sluta tjata, svar kom när allt var klart. Så jag har inte frågat mer. Men heller inte fått något svar. Och nu är tvättstugan borta. Får det gå till så här? Q-märkta byggnader får ju ej rivas utan ska enligt lag vårdas.

Jag fick mina misstankar när jag tidigare i år läste kommunens remissutskick om vad de vill göra med den mark som omgärdas av Svinningevägen-Pilstugehöjden-golfspelsområdet-Husby. Här projekteras för bostäder och centrumytor. Ingenstans kunde man se eller läsa att det stod en q-märkt byggnad inom planeringsområdet. I min naivitet trodde jag man missat huset. Men nu verkar det ju som om dess öde har varit bestämt och det sedan länge. Och om detta borde man varit öppen med. Och svarat den som anmält förfallet av stugan. Förhoppningsvis har man åtminstone utverkat lov att få frakta bort en kulturminnesmärkt byggnad. Eller?

Det här är inte första gången Österåkers kommun gör så här. I planeringen för att även bygga bostäder på andra sidan Husby mellan den höjden och Hagby har man beslutat sig för att flytta på ett fornminne. Länsstyrelsen noterar det i sitt svar på den remissen och ger sitt tillstånd, men tillägger att myndigheten kommer att bevaka hur detta sköts.

Finns det någon som bevakar tvättstugans öde? Var finns den, är den bortfraktad eller riven? Hur dålig kan en kommun vara på att kommunicera? Var finns dess gränser för hur imbecillt och maktfullkomligt den kan agera? Har jag flyttat till Grönköping?

Läs mer:
Här står ett kulturarv och förfaller

Vad som gör Carrie av Stephen King omöjlig idag

Publicerad den av
Svara

Har just läst Stephen Kings debutverk från 1974: Carrie. Och det slår mig hur orealistisk handlingen är idag. Och då tänker jag inte på huvudrollsfiguren Carries telekinetiska förmågor. Utan följande:

Elake Bill skär halsen av två grisar och tappar dem på blod. Detta sker ute på landet där grisarna strövar fritt i en avlägsen inhägnad varvid nidingsdådet gick att genomföra utan upptäckt. Så var det förr. Idag är svin stallade, men kom igen om några decennium då har säkert grisar fått börja gå ute fritt igen.

Bill tar sen med sig två stora metallhinkar fyllda med blod till ortens gymnasieskola. Vi befinner oss i en håla i USA. Här kan Bill lirka upp fönstret till aulan, smita in och ta sig upp i en lamprigg i taket och ställa burkarna där och låta ett rep från dem hänga ner. Repet får han sen ut genom en springa i fönstret och låter det diskret dingla ut där. Meningen är att när det sen är studentbal några dagar senare och balens kung och drottning ska koras så ska burkarna vältas över ända och innehållet hällas över ”regenterna” som brukar sättas i var sin tronstol rakt nedanför. Bill hoppas på att det blir Carrie och Tommy som vinner, men bryr sig inte om det blir några andra.
Detta inbrott gick nog bra att utföra då. Men i dagens Amerika bör alla fönster till skolor vara larmade liksom att lokalerna regelbundet genomsöks av vakter. Varken inbrott eller arrangemang skulle gå oförmärkt förbi.

Sen kommer då balkvällen. Carrie och Tommy vinner tävlingen och slår sig ner som kung och drottning. Då dras det i repet och blodet skvattar ner och dränker dem, Tommy får ett hårt slag i huvudet också från själva hinken när den dröser ner och sjunker medvetslös ihop. Reaktionen från studenterna blir då i romanen först tystnad, sedan ett skrik från en person därefter fniss som övergår i gapskratt. Det håller på så ett tag.
Carrie ser allt förlorat och stänger med hjälp av sina övernaturliga krafter de stora dörrarna ut ur byggnaden bara genom att tänka att dörrarna ska stängas. Studenterna noterar, men ingen direkt panik uppstår, man står kvar. Då sätter hon på vattenspridarna i taket och genom att det ligger strömförande kablar på golvet för musikens skull blir det livsfarligt vara kvar i rummet, blixtar uppstår och någon börjar brinna varvid folk flyr ut genom branddörrarna bak. Sen fortsätter hemskheterna hagla över Chamberlain som aldrig hämtade sig.

Men alltså. Scenen när blodet sköljer ner från taket. Idag hade ingen skrattat. Möjligtvis hade det som då kunnat ske någon sekunds chock. Men sedan hade alla skrikit och direkt kastat sig mot utgångarna. Eftersom handlingen utspelar sig i USA hade skjutvapen plockats fram och skottlossning skett mot taket. Mobiltelefonerna hade omedelbart slagits på för selfies, sociala medier och larma. Skratta?

Carrie: The Deluxe Special Edition by Stephen King

Kan man älska mördares och pederasters verk?

Publicerad den av
Svara

Läser in mig på litteraturen för höstens universitetskurs: Historiska och kritiska perspektiv på Foucault. Har hela livet tänkt jag vill ta reda på mer om denne betydelsefulle och intressante tänkares världsbild och nu ska det bli av. Det jag läst innan har fascinerat mig och det jag läser nu fortsatte helhjärtat att göra det tills min väninna U. sa att Foucault åkte till Marocko och förgrep sig på småpojkar. Då var det inte lika kul längre.

Den där utsagan störde mig. Och till slut var jag tvungen att googla. Då kan det vara så att Foucault, bilden, när han bodde i Tunisien betalade pojkar för att ha sex med dem, och det kan vara så att detta inte skedde. Ord står mot ord av efterlevande, påståendet fälldes av en annan författare efter Foucaults frånfälle 1984. Först kände jag en barnslig triumf av att U. i alla fall hade fel i vilket land övergreppen skedde, för jag tyckte ju hon kunde ha låtit bli att berätta. För vad har en författares egna eventuella brott med hans intellektuella gärningar att göra?

Det beror på. Kristendomen har så klart helt fel i att ”den som är utan synd kan kasta första stenen”. Vi får inte relativisera brott eller skuldfrågor på det viset. Men kan man inte skilja mellan person och produkt? Givetvis googlade jag, i rent hämndbegär över att ha fått min Foucaultlycka tillplattad, också på ”pedofil, mördare, konstnär” och fick fram att Caravaggio, vars tavlor U. säkert står och dräglar över när hon är utomlands, hade knivdödat minst en människa förutom alla andra moraliskt klandervärdiga aktiviteter han sysslade med.

Om jag blir bjuden på en smaskig tårta och under inmundigandet får veta att det är Breivik som bakat den, så ville jag säkert kräka upp det jag satt i mig. Tårtan vore väl fortfarande i objektiv, saklig, mening god, och den skulle inte kunna särskilja sig i ett blindtest angående vilken tårta som har bakats av en massmördare. Men jag vill inte ha någonting med bagaren att göra. Alltså kan jag inte skilja mellan person och produkt.

Varför vill jag då ostört få läsa och gilla Foucault? Relativiserar jag ändå? Så att någonstans möts kurvorna för graden av illgärning med graden av den skapade produktens värde så att det senare till slut överbryggar brottet? Det handlar alltså om vad för sorts brott och vad för sorts produkt för att jag ska kunna bortse från skaparens övriga agerande och njuta av de verk som jag vill ta till mig. Vill jag veta var mina gränser går? Nä.

Kan jag backa ut ur ovan resonemang och finna andra vägar att gå vidare på så jag kan skaka av mig U.:s anledning till att hon inte gillar Foucault? U. har till synes ingen gräns mellan mannen och hans verk. Det ena finns med i det andra, kanske. Medan jag vill skilja dem åt, men hamnar jag då ändå inte i ett relativiserande av brott-verk där det senare kan vara värt priset av att det förra skedde? Visst inte. Det är ett feltänk, bästa U. (skulle jag aldrig våga säga henne, hon har ett skarpare intellekt än jag).

Caravaggio har målat vinguden Bacchus och gett honom sina egna drag. Fikonen i förgrunden symboliserar uppkäftigt folks ändor, vilket kan tolkas som man vill. Caravaggio var en dråpare och en konstnär, men det är den senare som skapat verket. Foucault var kanske både pederast och filosof, men det är den senare som skrivit de odödliga böckerna. Om vi inte gillar verken av moraliska skäl på grund av upphovsmännens biografi är det för att vi skiftar perspektiv och låter den andra identiteten vara subjektet. Det är onödigt att se det så, vi får lov att undertrycka. Så länge som den förkastliga delen av aktören inte tjänar på att vi hyllar det skapande geniet i vederbörande går detta an. Så länge som vi inte hamnar i ett legitimerande av mord och att utnyttja barn, för det får aldrig bli fallet! Men vi bör kunna ha två tankar samtidigt i huvudet.

Så, nu kan jag återgå till ”min” Foucault!

Länkar:
Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571-1610)
Michel Foucault (1926-1984)

Finns det bakverk för alla landskap?

Publicerad den av
Svara

Var på rundresa i fagert Värmland häromveckan. Och smaskade i mig både det ena och det andra av lokala specialiteter av såväl ätbart som kulturellt ögonfägnande slag. På Selma Lagerlöfs Mårbacka åt jag som sig bör Mårbackakaka, bakad på skrädmjöl, ett stenmalet fullkornsmjöl gjort på rostad havre. Den hade karaktären av julkaka. I prästgårdens kafé mittöver Gräsmarks kyrka vid sjön Udden serverades det Värmlandstårta, mycket god och mäktig med hasselnötsbottnar och smörkräm, medan i Gustaf Frödings barndomshem Alsters Herrgård utanför Karlstad tronade den magnifika Frödingtårtan. Den sistnämnda var byggd med flera lager chokladbottnar med fyllning däremellan av kanske vaniljkräm, grädde, bär och så något som smakade likör, jag hittar inget recept på nätet som verkar vara det Alsters tårta var gjord av. Se bilder nedan på de tre kulinariska upplevelserna:

Värmland har alltså åtminstone tre lokala speciella bakverk, alla väldigt goda dessutom! Men hur är det med Sveriges övriga landskap, vad kan de ståta med i dessert och kakväg? Spontant kan jag bara erinra mig den skånska spettekakan och Smålands ostkaka. Men sen då? Vad säger du? Berätta! Gärna med omdöme och foto också så publicerar jag det här, om du vill!
amwwendel@gmail.com

Inkomna svar och övriga landskapskakor

Skåne: Spettekaga
Småland: Ostkaka
Värmland: Frödingstårta, Mårbackakaka, Värmlandstårta
Öland: Glömmingetårtan

Sjölanders kulle ruvar på märkligheter!

Publicerad den av
Svara

Traskade upp till Sjölanders kulle idag. Och det är fortfarande ett obehagligt ställe. Min hund snodde runt benen på mig, han ville inte vara där och själv kände jag mig iakttagen. Men jag ville dokumentera denna plats som Hembygdsföreningen skriver om i sin skrift Österåker förr i tiden på sidan 153: ”Sjölanders kulle, strax norr om Husby by, ägdes och beboddes av Hannibal Sjölander som hade en jordkula där. Ägaren hade lidit svårt under fransk-tyska kriget 1870-1871 och beslutat att efter kriget flytta upp till lugn och ro i den svenska släktgården. Den senare hade dock brunnit ner så Hannibal grävde ut jordkällaren och installerades sig där. Ansågs egen och i besittning av ”krafter”. När det försvann får för bönderna i Husby by vågade de inte höra med Sjölander. Ingen vet var han är begravd.”

Bild på Hannibal Sjölander ur Hembygdsföreningens skrift. Hannibal slogs på den tyska sidan och dekorerades med järnkorset för sina insatser.

Jag tog lite foton på kullen och där bredvid, noterade underligheter i naturen, och en bit bort på kullen mot golfbanan hittade min hund ett tjockt ben, jag är så klart helt övertygad om att det är en skelettdel från ett djur, tog ett foto, men det finns inte i kameran.

Här nedan foton på Sjölanders kulle och märkliga samlingar av avsågade träd och mossmattor vid kullens sluttningar, vem har anlagt dessa värn?

Vi hittade resterna av Hannibal Sjölanders hem, men hunden ryckte så mycket så jag kunde inte gå närmare. Det fanns även spår efter annan stengrund i närheten, kanske efter släktgården som brann? Undrar varför den gjorde det? Såg också kungsljuset som det botaniska praktverket Österåkers flora skriver om på sidan 666 att det helt unikt blommar året runt. Det står precis utanför Sjölanders röse. Sista fotot visar en egendomlig spricka i marken som det vällde upp myror och äcklig lukt ur, nu ville hunden definitivt därifrån.

Det är en rik och omväxlande bygd jag har flyttat till, det finns mycket att upptäcka i Åkersberga! Undrar dock om Hannibal Sjölander egentligen kom till ro…

Har åkt smalspår i en besöksvänlig skärgårdskommun

Publicerad den av
Svara

Var i Västervik häromveckan. Det är en av mina barndomsstäder, flyttade därifrån 1962, 7 år gammal. Efter det har jag mest bott i Skåne och bara besökt Västervik några gånger. Sen några år tillbaka har jag dock brevkontakt med gammal barndomsvän där och vi går igenom hur det var då när vi var barn och hur det blev sen, han bor kvar, och det är intressant att nu hjälpas åt att fatta lite mer av vad man var med om som liten. I vilket fall har jag blivit så pass nostalgisk att jag gått med i museiföreningen som numer är den som sköter smalspårsjärnvägen och rälsbusstrafiken mellan Västervik-Hultsfred. När de annonserade på Facebook att de skulle ordna en heldagsutflykt på smalspåret med besök på olika platser utefter spåret eller med hjälp av anslutande buss så slog jag till. Temat var att visa och berätta om olika byggnader som arkitekten Hugo Hammarskjöld en gång ritat, från stationshus till Vimmerby stadshotell. Riktigt rolig rundresa.

Väl i Västervik gick jag så klart ner till hamnen, turistsäsongen har inte riktigt börjat så det var ännu lugnt på bryggor och på restauranger där. Västervik är huvudort i kommunen med samma namn och har typ 14000 färre invånare i tätorten än vad Åkersberga har och motsvarande då för hela kommunen också. Vad som istället tydligare skiljer kommunerna åt, tycker jag, är möjligheten att komma ut i skärgården. Österåker kallar sig för en skärgårdskommun, Västervik är det…

I Västerviks kommun utförs skärgårdstrafiken av olika bolag i regionens regi, precis som i Österåker där det är Waxholmsbolaget som utnyttjas. I Österåker upprätthåller även en statlig färjelinje trafiken mellan fastlandet och Ljusterö. Ingen av kommunerna har alltså någon egen kommunal skärgårdstrafik. Däremot utgår färjelinjerna i Tjust skärgård från Västervik, man åker alltså direkt ut till öarna från huvudorten i kommunen.
Västervik har 5000 öar och kobbar och det är förstås bara en handfull sådana som har reguljär året runt trafik, men övriga kan man beställa båttaxi till. Det går även att anlita postbåten året runt.

Det är enkelt att ta del av utbudet på kommunens hemsida och på skyltar i hamnen. Det går smidigt att resa. Det här ger stora turistintäkter så klart! Klicka på bilden nedan så kan du läsa mer där.

Hur är det då i Österåker? Ingen båt lägger till vid huvudorten Åkersberga…

För att anlita den regionala färjetrafiken till den egna skärgården måste man bege sig söderut till grannkommunen Vaxholm eller norrut över till Ljusterö och där korsa ön från väst till östsida för att ha en brygga att åka vidare ut i skärgården med. Turistintäkterna för Österåker kan ju inte vara besvärande höga när det gäller den egna skärgården, eller?

Ger här några exempel på restid för vad som finns av möjliga förbindelser, kontra vistelsetid för två öar i Österåkers kommun:

Åkersberga – Södra Ingmarsö
Buss från Åkersberga 09.03 till Vaxholm, framme 09.53
Båt 10.15 till S. Ingmarsö, framme 12.25
Båt från S. Ingmarsö 14.50, framme Vaxholm 16.57
Buss från Vaxholm 17.13, framme Åkersberga 18.13
Övistelse på 2 timmar och 25 minuter behöver 6 timmar och 45 minuters resa.
Man kan åka hem från Södra Ingmarsö 50 minuter senare och då anlända Åkersberga 19.45, en utökning av restiden med 1 1/2 timme. Jag tycker inte det är rimligt att knappt 3 1/2 timmes tid på Södra Ingmarsö kräver över 8 timmars restid till och från Åkersberga!

Åkersberga – Husarö
Buss från Åkersberga 07.37 till Ljusterö, Åsättra brygga, framme 08.27
Båt till Husarö 10.05, framme 11.10
Båt från Husarö 14.45 till Åsättra brygga, framme 15.50
Buss 15.58 till Åkersberga, framme 16.55
Övistelse på 3 timmar och 35 minuter behöver 6 timmars restid till och från Åkersberga.
Anm.: Det är möjligt det inte hade gått fortare med en båt direkt från Åkersberga till Husarö, men en bättre situation hade väl ändå uppstått om det gick en färja mellan Åkersberga och södra Ljusterö, till Linanäs brygga, och att det där väntade en buss som turade mellan södra och norra bryggan, Åsättrabryggan, och så tog man båt vidare ut till Husarö! Hade inte detta medfört bättre kommunikationer för de bofasta på Ljusterö? Och bidragit till minskad biltrafik på 276 mellan Östanå och Åkersberga?

Alltså har jag missat något? Finns det bättre sätt att komma ut i skärgården på när man saknar bil, båt och stuga ute på en ö? Österåker ska ju vara ”Möjligheternas kommun” så berätta gärna.

Jag har bott i Åkersberga i drygt tre år nu och jag har varit ute i skärgården två gånger: en gång tog jag bussen till Linanäs och hem igen. Gör jag nog inte om, det gav inte så mycket. En annan gång tog jag bussen till Östanå och blev hämtad av en liten båt som tillhör dem som driver vandrarhemmet på Siaröfortet, 10 minuters båtfärd bort. Detta gör jag gärna om! Det här var en i tid mycket rimlig resa till en liten ö med stor charm och upplevelserikedom, mat och logi inte minst! Så Siaröfortet får vara min skärgård här uppe. Vill jag enkelt ut till något mer av övärldar tror jag det får vara till nästa gång som jag drar iväg för att åka rälsbuss i Småland…

Länkar
Smalspårsjärnvägen Hultsfred-Västervik
Västervik: Skärgårdstrafik med Kalmar Länstrafik
Västervik: Skärgårdstrafik, turlista och biljettbokning
Waxholmsbolaget: tidtabeller skärgårdstrafiken
Österåker: Öar i Österåkers skärgård
Siaröfortet

Jag mötte Santos och han var god!

Publicerad den av
Svara

I Åkersberga centrum spankulerar det omkring en katt vars ägare Marie Karlsson satte upp en Facebookgrupp för honom där hon kunde efterlysa honom när hon inte hittade honom och där folk kunde berätta var och när de träffat honom. Gruppen har nu 8 447 medlemmar, och det i en tätort med knappt 40 000 invånare.
Men Facebookgruppen Santos Karlsson har medlemmar från hela landet. Och folk skriver och undrar om katten verkar vara nere i centrum för de tänkte åka dit från Norrtälje, Uppsala, Eskilstuna, what ever för att få träffa honom.

Vad gör då Santos? Han vandrar omkring där det finns folk och lägger sig och vilar mitt bland dem, på torget eller inne i affärerna i köpcentrat. Ledningen där har gett upp, de bar ut honom innan, mumlade om hälsovårdsstadgan, men då hotade typ 8447 mänskor med att inte handla där typ.

Så hittar folk honom och klappar honom, han hoppar upp i deras famn och gör en mänska lycklig, hon tar en bild och lägger upp i Santos Facebookgrupp varvid typ 8447 pers klickar på hjärta och gör tummen upp.
Svårare än så behöver det inte vara för att skapa trivsel.
Idag tisdag 11 april 2023 var det premiär för ortens enda konditoris nya bakverk: Santosbakelsen!
Jag köpte såklart, här ska smaskas!

Att läsa om en roman kan sätta insikter på spel…

Publicerad den av
Svara

Jag skrev häromsistens en sida om rysk litteratur: Kan rysk kultur skuldbeläggas för kriget i Ukraina och där gick jag igenom en del författarskap och titlar. Jag skrev på slutet att jag skulle läsa om Bröderna Karamazov för jag tyckte Dostojevskij inte var riktigt rumsren i sin uppfattning om ryska rättigheter och ville kolla upp honom på nytt. Och i samband med det även läsa Dostojevskij – Helgonbild och livsmystik av Sven Linnér där denne analyserar Dostojevskijs livsinställningar och det främst hur dessa kommer till uttryck i Bröderna Karamazov. Nu är det gjort!

Det är smärtsamt läsa om böcker, för man tvingas sätta sin föregående läsning under lupp och få den omprövad, och det är på gott och ont. Jag har bara vågat läsa om tre romaner: Äcklet av Jean-Paul Sartre, Slakthus 5 av Kurt Vonnegut och nu Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. En av dem har jag läst tre gånger, Slakthus 5, och den har bara blivit bättre för varje gång, alltmer storartad och gripande grym, det är som om det var tre olika berättelser för jag har så olika för varje gång fångat upp vad den handlar om. Det här är den bästa bok jag har läst.

Äcklet läste jag första gång som tonåring och det var en hisnande läsupplevelse, min första kontakt med mer filosofisk litteratur och den kändes hjärnutvidgande. När jag läste om verket kanske tio år senare var jag mer en medvandrare som hummade instämmande. En bra bok fortfarande, men omläsningen öppnade inte för nya insikter.

Bröderna Karamazov var innan den bästa bok jag har läst, men den har fått hoppa ner ett pinnhål av samma orsaker som ovannämnda. Det som gav något denna gång var att jag nu var medveten om strukturen, kunde räkna in vilka frågor som var i fokus, iakttaga författarens genomgång och fascinerat följa honom i hur han ”får ihop det”. Hans förmåga till psykoanalytisk insikt och gestaltning var jag kanske ännu mer medvetet imponerad av nu, det är över 40 år sen jag läste den förra gången! Men romanen har för mig nu blivit en metaroman som mer handlar om sig själv, vid denna omläsning. Bröderna Karamazov tillhör givetvis världslitteraturen i vad den tar upp, den är omistlig och odödlig. Men omläsningen tillförde inte berättelsen något nytt, den aktualiserade dock existentiella frågor för mig vilket var vederkvickande att ta del av. Man ska inte godta mindre angelägna romaner egentligen!

I samband med min ovannämnda undersökning av rysk kultur tänkte jag ju även läsa Sven Linnérs bok och det har varit en mycket intressant läsning. Linnér går igenom Bröderna Karamazov utifrån några olika perspektiv och den genomgången blev som en tredje omläsning av romanen och den mest givande! Dostojevskij – Helgonbild och livsmystik kom på Atlantis förlag 1982 och gillar du Bröderna Karamazov kan det här vara en fin insiktsuppföljare!
Och jo: Dostojevskij är oskyldig till Rysslands krigföring, det rikets inhemska uppfattning om sig självt går som en flodfåra genom historien och in i våra dagar och omhuldas av såväl Putin som rysk-ortodoxa kyrkan, men det får stå för dem själva vad de gör av det.

Tavlan gav spännande spaning på fransk-tyska kriget!

Publicerad den av
Svara

Jag ärvde för 50 år sen en tavla som sades föreställa vapenstilleståndet i fransk-tyska kriget 1870-1871. Åren gick, men efter ett halvt århundrade ställde jag mig i år 2023 plötsligt frågan: Gör den? Läs min undersökning: Tavlan gav spännande spaning på fransk-tyska kriget