Svenska kyrkan har sen något år tillbaka skapat så kallade andliga hållplatser i kommunen. De är sju till antalet och placerade i närheten av inalles sex kyrkor. Utformningen är likartad; uttjänta gravstenar staplade på varandra till lagom höjd, träribbad sittbänk vilandes på stenarna, en skylt utformad som bokuppslag på pinne nerslagen i marken. På skylten en QR-kod som leder till mer information om hållplatsen och dess devis. Det sistnämnda är det som skiljer de olika platserna åt: Var och en har sitt eget ord uthugget i en av stenarna.
Här nedan en odyssé i bilder mellan de hållplatser som jag och, oftast, min hund hittills har besökt. Återstår gör Roslags-Kulla och Ljusterö kyrka. De varken går eller cyklar jag till och det på grund av vad som verkligen saknas i Österåker: cykelbanor längs de tungt trafikerade och vägrenslösa landsvägarna ut från Åkersberga till resten av kommunen! Jag är så trött på den oanständiga kommunpolitiken här: 1) Förutom att vägra att tillgängliggöra omvärlden (som typ se till att cyklister utan fara för livet kan nå kommunala badplatser, ta sig till noder för kollektivtrafiken i grannkommunen, etc) för cyklister så kan man inte ens komma ut i skärgården på ett rimligt sätt om man inte har bil, båt eller stuga på önskad ö. 2) Eller komma hem till sin ö igen, för den sakens skull. När kommunen bjöd in skärgårdsbor till ett informationsmöte i våras angående att kommunen ville lägga ner skolan på deras ö (förvånad någon?) så kom ingen. Förklaring? Mötet var förlagt till kvällen varvid ingen öbo skulle kunnat komma hem till sin ö igen enär det inte går någon regional båt då…
Österåkers slogan ”Möjligheternas skärgårdskommun” gör mig alltid irriterad. Så jag kan säkert behöva att då och vandra till de här hållplatserna och sätta mig ner och begrunda deviserna: Frid, Ödmjukhet, Kärlek, Tålamod och Trofasthet -som är de jag hittills tagit mig till. Godhet och Glädje kvarstår.
Vi är många som åker till folkhögskolor om sommaren för att bo på internat och gå en veckas kurs i vad som helst. Vi blir oftast återfallsförbrytare och återvänder år efter år till samma skola och gärna samma kurs också. I år kom jag inte in på den kurs jag ville gå så jag sökte mig till en för mig ny folkhögskola: Geijerskolan i Ransäter i Värmland. Här håller Geijersamfundet varje år en särskild sommarkurs och i år var temat Filosofins tröst. Lät lagom flummigt, tänkte jag och for dit.
Erik Gustaf Geijer 1783-1847. ”Friskt liv, medan solen glimmar!”
Värmland är alltid vackert och pensionatsmat brukar vara gediget tillagad och med 85 kursdeltagare kunde mycket hända av oväntade möten och intressanta diskussioner. Jodå, visst blev det så och Klarälven på lagom spankulerande promenadavstånd gjorde sitt till. Man kopplar av, som det heter. Kopplar ifrån sin vanliga identitet, kan man också säga.
Dagar och kvällar fylldes av föreläsningar i temat som gällde, talarna var namnkunniga filosofer och författare, kanske en lätt slagsida åt en viss filosofisk inställning och alla var inte lika välstrukturerade att redogöra för sitt ämne som hon som sopade golvet med alla mina fördomar av vad jag förväntade mig av just henne. Men det är så det ska vara: man ska bli överraskad av framförandet annars kan man lika bra sitta hemma och få föredragen epostade.
Men det brukar inte vara det egentliga kursinnehållet och dito föredragande som skapar de mest minnesvärda intrycken på såna här internatkurser utan det som sker däremellan. Deltagare som öppnade sig, bjöd på estradunderhållning eller gav förtroenden för att de, precis som jag, nu var utan invanda skyddshöljen och rutiner. Om man mer är sig själv när allt man äger på plats är en resväska och en namnbricka kan ju vara osagt, men något inträffar när vi delar villkor och dessa är materiellt knappa.
En 92-årig dam med rullator vände i vilket fall ut och in på min syn när hon en morgon hojtade till mig där jag strök förbi längs matsalshuset på väg till frukost: ”Akta dig för vargarna!” Jag förstod ingenting, hon pekade och viftade då mot den stora gråstenen som stod vid husfasaden. Den var dekorerad med en målad orange propeller, rätt gräslig egentligen. ”Akta mig för vargarna”? Vilka vargar? Men då krängdes målningen på stenen ut och in och det orangea blev mellanrumsfigur för fyra vargar vars nosar riktades inåt mot ”propellerns” mitt. Sen dess ser jag bara vargarna när jag tittar på fotot. Damen blev i sin tur nyfiken på vad jag började yra om: ”Mellanrumsformer, vad är det”, frågade hon och jag berättade om dessa och om när jag för 50 år sen gick på konstskola och lärde mig se -jag hade där och då frågat precis samma sak. Så möttes hon och jag i var sin upptäckt.
Ett besök på Västanå Teater ingår i mina sommarnöjen sen några år tillbaka. Så en kurskväll gick kosan tvärs över Fryken. I år körs Kejsarn av Portugallien och även om jag denna gång inte blev snyftigt gripen som under fjorårets Herr Arnes penningar så är Berättarladans produktioner alltid hisnande upplevelser av teatermagi, tror Selma skulle gillat uppsättningarna och stället.
Nu till en annan oväntad upplevelse från veckan: staketet runt Erik Gustaf Geijers barndomshem i Ransäter. Jag spelade in två videor när jag under mina kvällspromenader ställde färden till gården och gick runt densamma för att därefter vandra vidare och säga godnatt till tranorna ute på fältet. Jag trodde staketet var klätt med grenlav, Väldigt Kunnig Vän säger skägglav. Vad säger du? Eposta mig! Jag har själv epostat Geijersgårdens informatör som inte visste, men som tagit sig före att skicka frågan vidare till Erik Gustaf Geijers nutida släktingar, häpp!
Bland alla givande möten, diskussioner och föredrag så vill jag slutligen lyfta fram kurskamraten Dorothea Mumm, en äldre kvinna som visade sig bära på ett evigt ungt uppdrag: att sjunga om vreden som brann!
Ur en tygkasse vid en fikapaus plockade hon upp sin bok, Godnatthistorier, som jag köpte för 100 kronor. Tänkte att den kan bli ett minne från kursen, det är gott nog. Men jag satte sånär kaffet i halsen på tåget hem för här talar vi om flammande gestaltningar av arbetsvillkor, (vi pratar om en kvinna som arbetat inom sjukvården…) livsförändringar av olika slag och relationer med män, till exempel. Klarspråk och poetiska vändningar. Av det sistnämnda en del ofrivilliga för Dorothea berättade att hon inte hittade någon som ville korrekturläsa. Nästa gång får förlaget göra det, för ett sådant ska författare Mumm vända sig till i fortsättningen!
Här två axplock, som det heter:
”Är jag en del av vreden, eller är den en del av mig? Den var större än jag, nu är det tvärtom. Kan jag verkligen bestämma själv, vad som får fylla mitt inre? Är somliga människor så vänliga, för att de har kommit på just det, långt före mig?
”Man kan även hyra en etta. Kvinnor hyr ut sin ibland.”
2023 bedrev jag egen forskning angående en detalj i dansk-svenska kriget under 1600-talet: det gällde vad som kan ha hänt i Malmö efter danskarnas misslyckade stormning av staden sommaren 1677. Min undersökning renderade en uppsats till Elbogen 2023, Malmö Kulturhistoriska förenings årsbok för det året, titeln blev På spaning efter i Malmö stupade danska soldater. Artikeln var resultatet av ett drygt halvårs luskande i samtida handskrifter och tryckta krigsrapporter vilka finns bevarade i våra nationella arkiv som i mitt fall Kungliga Biblioteket, Krigsarkivet och Riksarkivet, alla tre institutionerna belägna i Stockholms stad eller som när det gäller Krigsarkivet utflyttat till Arninge i Stockholms län.
Det var en mycket fascinerande forskning. Dels att jag så behändigt återigen kunde besöka ovan nämnda institutioner för ännu en undersökning av Malmö stads historia vilket är ett stort intresse för mig, dels att det går även för gemene man att rekvirera fram så mycket materiel från 1600-talet, och att handlingarna finns kvar. Att sitta där och varsamt bläddra och försöka tyda tecknen i handskrifterna eller i den satta texten och upptäcka att när man väl knäckt stilkoden så är det inga problem förstå svenskan eller engelskan eller franskan, också det är magiskt!
Ämnet i sig som jag fastnade för var gastkramande: flera tusen danska soldater påstods ju ha stupat vid den (tyvärr) misslyckade stormningen av Malmö och nu hade jag plötsligt funnit en tidigare ej beaktad uppgift i historieskrivningen. Jag vill alltid ha något på gång att fundera över och leta uppgifter om och skriva om, etc, och efter min undersökning och skrivna rapport -som också finns i en utgåva av Elbogen, då för 2021- av vad som tidigare hade publicerats och påståtts om den svenska belägringen av danska Malmö sommaren 1644 så kändes det följdriktigt att gå vidare med nästa belägring. Min ambition var att leta efter någon skärva i historien som inte hade lyfts fram, kanske kunna vända på någon sten, se en händelse i nytt ljus, ja nu har jag väl manat fram alla klyschorna på en och samma gång. 🙂
Jag fick mer än vad jag kunnat drömma om. Och det är den händelsen, att jag hittade något eller snarare: att något hittade mig, som jag här i mitt blogginlägg vill dryfta.
Jag satt alltså förutsättningslöst längst ner i KB:s publika källarplan i Humlegården i Stockholm och vevade mikrofilm: jag var ute efter de svenska krigsrapporterna från juni-juli 1677. Jag fotograferade av dem som jag fann hade något om belägringen av Malmö, åkte hem och började mödosamt att ta mig genom den satta frakturen. Ser plötsligt något, en bild frammanas och det finns ljud till: kärror skulle ha hörts hela natten efter den 27 juni 1677 skramla ut ur staden Malmö fullastade med döda danska soldater. Fienden hade fått en grop att begrava sin stupade män i. Detta fångade mig, detta hade jag aldrig hört talas om innan, jag måste ta reda på vart vagnarna tog vägen, var kropparna begravdes. Så här står det i en av rapporterna, den som i registret på KB har nummer 918:
“Effter Middagen begärade Fienden stilleståndh at få begraffwa sina Döda / huilcketet Hans Excell: för den gången aff höge och wichtige Orsaker refuserade. Andre Dagen den 27. anmodades åther igen om bemelte stilleståndh / huilcket dhem då medh visze cond tioner bewilliades / och bleeff een stoor mängd Döde Kroppar så wäl wedh Wallen / som uthur Graffwen och den betäkte Wägen uthleffwererade som dee emottogo / och ther straxt hos begrofwo / iblandh huilcke månge Officerare, Men dee som offwan på Wallen bleffne woro / lät Hans Excell: begraffwa inne i Staden. Heela nästa Natten effter Stormen hörde man på alle Posterna Wagnar at föra Döda uthur LöpareGraffwerne / så ock / affhämpta Styckerne.”
Detta stycke, ja egentligen bara inledningen att dansken kom och bad om tillstånd att få begrava sina döda, var oerhört fängslande. Krigets offer och aktörer kom så nära, de blev levande. Och Malmös försvarare, Hans Excellens Fabian von Fersen som först säger nej, men dagen efter går med på begäran, framstår ju som nervöst obeslutsam, också det något som pockade på att ta reda på mer om. Och därmed tog en fascinerande forskning vid vars resultat alltså går att ta del av i 2023 års utgåva av Elbogen som går att läsa på biblioteken i Malmö eller köpa av Malmö Kulturhistoriska Förening på elbogen.nu
Men det jag egentligen vill berätta om här är att: Hur kunde jag hitta just denna enskilda notering, hur kunde den fånga min uppmärksamhet bland alla sidor och rapporter jag läste igenom mer eller mindre uppmärksamt? Hur kunde jag fokusera och fastna och hålla spaningen igång?
Det hela fortsatte sedan när jag efter fullföljt värv med tryckta 1600-tals tidningar på KB anträdde Riksarkivet och fick lägga handskarna på ”box 1335” som jag sett att äldre tiders malmöforskare, speciellt krigshistoriker, alltid har källhänvisning till vid utredningar om belägringen av Malmö 1677. Här gällde det att uttyda handskrifter och det på olika språk, men, som jag skrev inledningsvis, på rätt glasklar prosa. Och här dök det upp igen:
“Ils ont demandé une treue pour enterrer leurs morts. (…)Toute la nuit suivante on entendit dans les tranchée le bruit des chariots, qui fuvent chargés des corpses morts,”.
Rörande! Ovan uppgifter återkommer i boxen kopierat från rapport till rapport, sammanlagt en handfull sådana; precis som i de tryckta dito på KB. Ett bör vara originalet och från Fersen själv, innehållsregistret för arkivbehållaren säger det. Men dessa uppgifter finns alltså i flersidiga handskrivna rapporter som är fyllda med andra redogörelser och som är lagda i mappar bland ett stort antal sådana i en rejält tjock box. Hur kunde jag ha ögonen på skaft just när dessa små rader passerade förbi?
Jag tänkte inte så mycket på det när jag i fjor bedrev själva forskningen, jag var bara så glad ha hittat något att gräva i. Men när jag härom månaden återvände till Krigsarkivet och box 1335 blev jag faktiskt riktigt häpen. Riksarkivet har sommarstängt så handlingarna hade skickats till Krigsarkivet i Arninge dit jag tagit mig för att se om det kanske fanns mer. Arkivlådan har kanske varit i bruk hundra år, vad vet jag, den ser ju åldersstigen ut, se fotot, nött och skavd och ska knytas ihop med ett gammaldags paketsnöre. Kanske hade någon forskare någon gång i disträheten lagt tillbaka ett för mig intressant papper i fel mapp, det fanns kanske mer om Malmö 1677 att kunna skriva om, tänkte jag.
Men allting låg rätt och det fanns inget annat lockande Malmöcentrerat utan resten var om helt andra områden, personer och händelser som låg utanför min energi och intresse att gräva i. Men jag noterade att jag vid denna, som jag tyckte, skärpta spaning efter nya spån hade bläddrat förbi de dokument som året innan hade fängslat mig totalt och gett mig gåshud när jag läste.
Hur kunde jag missa nu/hur kunde jag hitta då? Hur hade jag kunnat vara öppen för en liten utsaga så att dess innehåll plötsligt bara så där utan att jag bett om det tog gestalt inom mig och jag såg och hörde dessa fullastade kärror ta sig ut ur Malmö för att någonstans begrava döda danska soldater. Vad var det som triggade mig?
När något börjar leva inom en så är det meningsfullt att ge sig hän och bara följa efter. Finns inget bättre! Men hur det går till när man fångas av något, och hur många gånger man antagligen helt undgår att se/höra/upptäcka/uppslukas, etc, för att istället bara vara blind och döv och okoncentrerad, ouppmärksam på vad man har framför ögonen, tänker inte, ser inte sambanden, saknar fantasi, etc, det vill jag inte veta. Antagligen allra flesta gångerna, vill inte tänka på det. Längtar istället efter nästa gång undret inträffar att jag sitter där och börjar undra vilket är all forsknings moder!
En bra fackbok berättar om det man inte förväntar sig få möta. Som William Bernsteins Hur handeln formade världen (översatt och utgiven på SNS förlag 2009). Den engelska originalutgåvan från 2008 av den amerikanske författaren har en något häftigare titel: A Splendid Exchange: How Trade Shaped the World.
Tegelstenen tar en igenom de senaste 5000 åren sedd genom hur världshandeln har sett ut. Det finns inom ämnet en massa fackuttryck och ekonomiska krångligheter som man här slipper, detta verk är populärvetenskap när den är som bäst: boken är saklig och lärorik, men skriven på en flyhänt prosa med små korn av humor här och var.
Och så var det det där med det oväntade mötet. Det första handlade om kameler; dessa kommer från Nordamerika, det hade jag inte en aning om. Dessa djur fick ju en stor betydelse för handelstransporterna utmed antikens sidenvägar och till Asien hade de alltså själva vandrat via Berings sund innan där fanns ett sund.
Den andra insikten var förfärlig. Som det alltid är när man upptäcker att tillvaron inte är svart-vit utan försåtligt rutten helt igenom, offer är också skurkar, etc. Tankarna kom i dagen när jag var framme vid kapitlet om slavhandeln. Jag har tidigare funderat på varför afrikanerna inte gjorde motstånd, deras riken och stammar kunde vara väletablerade civilisationer med möjlighet, tänkte jag, att själva beväpna sig gentemot europeiska slavhandlare. Det fanns en rik export av vapen från England till Afrika, varför tog inte de svarta själva hand om en del av den införseln? Varför försvarade de sig inte?
Det visar sig då i läsningen av Bernsteins bok att stamrikena förmodligen hade tillgång till vapen. Detta eftersom det var afrikanerna själva som samlade in ”slavämnen” genom att tillfångata medlemmar av fientliga grannstammar. Och därefter transportera dessa långt bort till väntande europeiska slavhandlare vid kusterna. Handlarna hade dukat under om de skulle ge sig av in i afrikanska fastlandet på jakt efter människor att kidnappa -det jobbet utförde afrikanerna själva till full belåtenhet! Så om vapen användes var det för att angripa ”sina egna” med dessa.
Jag känner mig så naiv som inte kunde föreställa mig detta.
Sagorna har väl indoktrinerat oss med att den goda är god och den onde ond. Rakt igenom så att säga. Att vi är både ock samtidigt är inte intuitivt givet. Samma chock blir det ju för en del när det visar sig att den som flyr från våld själv kan bär sig illa åt mot sina medmänniskor, att flyktingen kan vara den större rasisten när inhemsk befolkning ser ner på invandraren, att den som står upp i utanförskapet mycket väl kan sparka på den som där ligger ner, etc. Att den förtryckte också förtrycker. Smärtsamt.
För 40 år sen skrev jag en kandidatuppsats i religionsvetenskap över ämnet Anarkism: elitism eller omsorg om den svage? Jag kom fram till det förstnämnda. Detta eftersom anarkismen, dess tänkare och företrädare, räknade med en förändring av människosjälen när hon var avkastad det kapitalistiska oket. Den ondska som nu behärskade människorna skulle efterträdas av genuin godhet när samhället brutit ut i fullödig anarki. Människan skulle bli en annan då. Eskatologi, kallas det när man tror på att frälsning, omdaning, av oss är möjligt; detta ofta betraktat genom att vi först dör, bildligt eller bokstavligt, och sen pånyttföds, om det är på grund av Jesus eller Krapotkin kan i sammanhanget gå på ett ut. I vilket fall handlar det om en tro på att när en tid tar slut och en ny börjar att vi då är annorlunda. Fan tro´t.
Problemet med anarkismen är att den istället kan vara den starkes paradis, för den svages är det definitivt inte. Anarki är granne med despoti och diktatur -på alla plan från yttrandefrihet till äganderätt- vilka skulle knacka på dörren sekunden efter ett anarkistiskt maktbefriande. Och den svage som hukade i samhällets vrår stod nu ensam ute på arenan att själv föra sin talan och knö sig fram bäst den kan, det finns ingen representativ demokrati under anarkismen utan alla är ”fria” i att föra direkta anspråk, politiskt korrekta sådana då. Vilket blir den svages undergång. För att alla ska ha lika möjligheter krävs olika villkor. Så är det. Den goda anarkistiska framtidssynen är tyvärr en utopi.
Men det var kul och spännande att sitta på universitetsbiblioteket i Göteborg och läsa de gamla tänkarna, Proudhon, Bakunin, Krapotkin, etc. Originalband från 1800-talet där språket var det minst svåra att förstå sig på. Samhällssyn och människouppfattning var värre. Naivt är bara förnamnet. Men visst, de ville väl! Kanske. När jag var klar och examinerad skänkte jag ett ex av uppsatsen till Syndikalisternas Bokcafé i Göteborg. 🙂
40 år senare sitter jag hemma och plöjer verk av Foucault vilka alla finns tillgängliga på Österåkers Bibliotek i Åkersberga, heja det stamlokuset! Syftet den här gången är återigen en universitetsuppsats, men nu bara för en så kallad avancerad kurs vid Stockholms universitet på 7,5 högskolepoäng om den franske idehistorikerns och filosofens tankevärld. Aldrig att jag hade trott att jag med denna kurs skulle knyta an till de förstnämnda samhällsomstörtarna, mina fördomar och fragmentariska uppfattningar om Foucault gjorde att jag trodde jag hade med en mer stillsam lingvist att göra, men så är det.
Det som gladde mig mest var att Foucault hade ett helt bygge han sprang omkring i likt Lars Vilks på Nimis och försökte stötta bjälkarna. Foucault håller inte, som jag ser det, som filosof, men är intressant och viktig som idehistoriker. Och har tack och lov inget med en sån fjolla som Derrida att göra!
Michel Foucault vill också befria människorna, det vill säga han försöker visa oss att vi redan är friare än vad vi tror. Vi ska bara kolla efter skarvarna, möjligheterna, tecknen som visar oss hur, var och när vi kan slinka ur nätet. Och så göra det. Kasta av oss statens maktapparat som trycker ner oss med disciplinär makt och biopolitik, till exempel. Vi är inte oss själva nu, ”själen är kroppens fängelse” säger Foucault fyndigt. Men vi kan omskapa oss i en ny och bättre identitet efter befrielsen. Och då! Ja, då!
Att inte längre vara upptagen av heltidsarbete innebär att mikrokosmos kommer rusande och uppfyller ens tillvaro på aldrig förr skådat slag. Man hinner väl helt enkelt vara närvarande i nuet. Och reflektera. Och det senar kan man sen blogga om. 🙂 Här kommer om min senaste onsdag. Halva vill säga.
Sätter mig på Roslagståget för att åka Åkersberga-Galoppfältet. Blir snart medveten om dam som pratar högt i sin mobil. Tjänstesamtal av någon sort verkar det som. Oregelbundna kraftfulla utrop som drar till sig uppmärksamheten. Försöker tänka i-landsproblem, etc. Men Blir Irriterad. Och får upp i tankedisplayen en replik jag blivit avundsjuk på att någon annan fyndrikt en gång tog sig före att våga fälla. Utmaningen blir oemotståndlig. Efter att ha sett medpassagerares bistra blickar på mitt offer, vilket ger mig mod, så reser jag på mig och tar ett steg mot henne och säger jättehögt:
-Kan du försöka prata lite högre för jag tror inte de längst ner i vagnen hör vad du säger!
Hon tittar upp. Och ler. Och tackar för att jag sagt till, för självklart ska hon sänka rösten nu när hon förstått hon stört. Jag sätter mig. Och känner mig inte alls nöjd med mig själv. Så onödigt. Jag ska ju snart gå av. Det blev inte alls en så rolig känsla som jag trodde jag skulle få, hur skulle jag kunnat tro något sånt. Det har känts bra när andra gjort något liknande, då har medpassagerare i smyg gett tummen upp. Men det har varit på mutlitimslånga tågresor…
När jag ska gå av går jag fram till henne och ber om ursäkt, säger att jag överreagerade. Hon tröstar mig med att det var bra jag sa till.
Promenerar bort till nya och jättefina Täby simhall. Simmar varje vecka här. Omklädningsrummet har flera gångar med täta rader av numrerade förvaringsskåp. Man låser genom att lägga sitt gummiarmband mot en grön ljusknapp som då förvandlas till en röd sådan. Sen gäller det att komma ihåg vilket skåp det var man hade låst in sina kläder och övriga tillhörigheter i.
En gång mindes inte jag vilket som var mitt skåp just då. Brukar ta olika, det beror på hur trångt det är bredvid. Då fick jag för mig jag valt ett skåp som jag uppenbarligen inte valt, för hur många gånger jag än blippade med armbandet så vägrade skåpet slå om från rött till grönt. Jag fick panik och började blippa otroligt mycket åt i mitt tycke alltmer fel håll, men där var mitt skåp, puh! Den här onsdagen ser jag plötsligt hur damen bredvid mig gör precis så: blippar oupphörligt med armbandet på den låsta skåpdörren utan att den öppnas. Oj, säger jag, det är kanske fel skåp? Nej, säger hon, det måste vara detta eller kanske det bredvid, jag tar alltid skåpen här.
Nu funderar jag på om jag ska lägga mig i en medmänniskas beteenden en gång till idag… Men bestämmer mig för att det ska jag och nu ska det bli bra hela vägen. Först försöker jag lirka med henne att tänka utanför boxen (som om jag själv är bra på det) och kolla om det kan vara ett skåp på samma ställe, men i en annan gång. Det var det absolut inte, hon är alltid i den här gången. Då frågar jag om jag får ta hennes armband och gå ut till entrén, jag hade klätt på mig medan hon just då bara ägde en liten frottéhandduk, be dem blippa bandet och få fram vilket skåpnummer armbandet var länkat till. Det tackade hon för och jag gjorde så. Tänkte att vilket förtroende!
Jag fick rätt nummer, upprepade det högt hela vägen tillbaka till damernas omklädningsrum där hon satt med lätt förtvivlad uppsyn. Hennes skåp var mycket riktigt i en parallellgång hon aldrig brukar vara i. Men så är det, antingen bryter vi en vana vilket förvirrar oss eller så har vi inga vanor och minns inte bättre för det heller. Hon tackade mig och den här gången kändes det bra. 🙂
Tar tåget hem till Åkersberga igen. Repeterar inom mig att inte bry mig om nånting som händer på tåget. Men det behövs inte. För jag blir helt tagen av att det är ett av de nya tågsätten som rullat in och jag klivit ombord i. Så tysta! Och jag menar inte för öronen utan för ögonen. Det finns ingen reklam inne i vagnarna! Väggarna är vita och tomma. Jätteskönt, fast det kommer säkert med tiden, jag ser hållarna ovanför fönsterna. Men kanske jag aldrig kommer att lyfta blicken dit för fönsterna är betagande breda och stora och fyller hela resan med vad de släpper igenom av utsikt. Ljuvligt!
Läser in mig på litteraturen för höstens universitetskurs: Historiska och kritiska perspektiv på Foucault. Har hela livet tänkt jag vill ta reda på mer om denne betydelsefulle och intressante tänkares världsbild och nu ska det bli av. Det jag läst innan har fascinerat mig och det jag läser nu fortsatte helhjärtat att göra det tills min väninna U. sa att Foucault åkte till Marocko och förgrep sig på småpojkar. Då var det inte lika kul längre.
Den där utsagan störde mig. Och till slut var jag tvungen att googla. Då kan det vara så att Foucault, bilden, när han bodde i Tunisien betalade pojkar för att ha sex med dem, och det kan vara så att detta inte skedde. Ord står mot ord av efterlevande, påståendet fälldes av en annan författare efter Foucaults frånfälle 1984. Först kände jag en barnslig triumf av att U. i alla fall hade fel i vilket land övergreppen skedde, för jag tyckte ju hon kunde ha låtit bli att berätta. För vad har en författares egna eventuella brott med hans intellektuella gärningar att göra?
Det beror på. Kristendomen har så klart helt fel i att ”den som är utan synd kan kasta första stenen”. Vi får inte relativisera brott eller skuldfrågor på det viset. Men kan man inte skilja mellan person och produkt? Givetvis googlade jag, i rent hämndbegär över att ha fått min Foucaultlycka tillplattad, också på ”pedofil, mördare, konstnär” och fick fram att Caravaggio, vars tavlor U. säkert står och dräglar över när hon är utomlands, hade knivdödat minst en människa förutom alla andra moraliskt klandervärdiga aktiviteter han sysslade med.
Om jag blir bjuden på en smaskig tårta och under inmundigandet får veta att det är Breivik som bakat den, så ville jag säkert kräka upp det jag satt i mig. Tårtan vore väl fortfarande i objektiv, saklig, mening god, och den skulle inte kunna särskilja sig i ett blindtest angående vilken tårta som har bakats av en massmördare. Men jag vill inte ha någonting med bagaren att göra. Alltså kan jag inte skilja mellan person och produkt.
Varför vill jag då ostört få läsa och gilla Foucault? Relativiserar jag ändå? Så att någonstans möts kurvorna för graden av illgärning med graden av den skapade produktens värde så att det senare till slut överbryggar brottet? Det handlar alltså om vad för sorts brott och vad för sorts produkt för att jag ska kunna bortse från skaparens övriga agerande och njuta av de verk som jag vill ta till mig. Vill jag veta var mina gränser går? Nä.
Kan jag backa ut ur ovan resonemang och finna andra vägar att gå vidare på så jag kan skaka av mig U.:s anledning till att hon inte gillar Foucault? U. har till synes ingen gräns mellan mannen och hans verk. Det ena finns med i det andra, kanske. Medan jag vill skilja dem åt, men hamnar jag då ändå inte i ett relativiserande av brott-verk där det senare kan vara värt priset av att det förra skedde? Visst inte. Det är ett feltänk, bästa U. (skulle jag aldrig våga säga henne, hon har ett skarpare intellekt än jag).
Caravaggio har målat vinguden Bacchus och gett honom sina egna drag. Fikonen i förgrunden symboliserar uppkäftigt folks ändor, vilket kan tolkas som man vill. Caravaggio var en dråpare och en konstnär, men det är den senare som skapat verket. Foucault var kanske både pederast och filosof, men det är den senare som skrivit de odödliga böckerna. Om vi inte gillar verken av moraliska skäl på grund av upphovsmännens biografi är det för att vi skiftar perspektiv och låter den andra identiteten vara subjektet. Det är onödigt att se det så, vi får lov att undertrycka. Så länge som den förkastliga delen av aktören inte tjänar på att vi hyllar det skapande geniet i vederbörande går detta an. Så länge som vi inte hamnar i ett legitimerande av mord och att utnyttja barn, för det får aldrig bli fallet! Men vi bör kunna ha två tankar samtidigt i huvudet.
Var på rundresa i fagert Värmland häromveckan. Och smaskade i mig både det ena och det andra av lokala specialiteter av såväl ätbart som kulturellt ögonfägnande slag. På Selma Lagerlöfs Mårbacka åt jag som sig bör Mårbackakaka, bakad på skrädmjöl, ett stenmalet fullkornsmjöl gjort på rostad havre. Den hade karaktären av julkaka. I prästgårdens kafé mittöver Gräsmarks kyrka vid sjön Udden serverades det Värmlandstårta, mycket god och mäktig med hasselnötsbottnar och smörkräm, medan i Gustaf Frödings barndomshem Alsters Herrgård utanför Karlstad tronade den magnifika Frödingtårtan. Den sistnämnda var byggd med flera lager chokladbottnar med fyllning däremellan av kanske vaniljkräm, grädde, bär och så något som smakade likör, jag hittar inget recept på nätet som verkar vara det Alsters tårta var gjord av. Se bilder nedan på de tre kulinariska upplevelserna:
Värmland har alltså åtminstone tre lokala speciella bakverk, alla väldigt goda dessutom! Men hur är det med Sveriges övriga landskap, vad kan de ståta med i dessert och kakväg? Spontant kan jag bara erinra mig den skånska spettekakan och Smålands ostkaka. Men sen då? Vad säger du? Berätta! Gärna med omdöme och foto också så publicerar jag det här, om du vill! amwwendel@gmail.com
Jag ärvde för 50 år sen en tavla som sades föreställa vapenstilleståndet i fransk-tyska kriget 1870-1871. Åren gick, men efter ett halvt århundrade ställde jag mig i år 2023 plötsligt frågan: Gör den? Läs min undersökning: Tavlan gav spännande spaning på fransk-tyska kriget
Trettondagen pockar med att det är dags att tänka på refrängen och plocka ner julen, de tre vise männen har hittat fram till Betlehem så stjärnan i fönstret kan man dra ur kontakten till, hemma hos mig låter jag den brinna oavbrutet från första advent till idag. Sen är det pyntet som ska tillbaka i sina påsar i kökssoffan, bästa inköp jag gjort för nu slipper jag upp på vinden med sånt, såväl jul- som påsk- och kräftskivedekorationer får plats i lådan under sittlocket.
Och så var det julkorten. De jag får lägger jag allteftersom i ett silverfat på bord med duk och gläds åt. När det är dags att lägga undan dem läser jag dem en gång till, ibland medföljer julbrev, väldigt ambitiöst. Fast på gamla dar har jag också börjat skriva några sådana och det är roligt. En surgubbe i Skåne som ringde och tackade för mitt julbrev, anmärkte dock syrligt att sådana får han av fler avsändare och det är väl bara för dessa att skriva ett och sen byta namn i brevhuvudet. Då blev jag själv sur och sa att så gör minsann inte jag. Utan jag börjar med ett blankt papper för var och en, märkte han inte hur personligt brevet till honom var?
Med den tanken har jag kommit in på de moraliska reglerna för julkorten. För såna finns det fler än ovan av, eller hur? (Jag har dock en väninna som skickar samma julbrev till alla sina vänner, men då vänder hon sig uttryckligen till alla sina vänner i det.) Gör du till exempel som jag att du sparar årets julkort till nästa så att du då inte missar att skicka till dem du fick av i år? Kan du tänka dig att klippa av frimärken från kort vilka inte har nåtts av postens stämpling i syfte att använda dem själva i nödfall? Om ni är flera i familjen som julkorten är från kan då en underteckna med allas namn? Tycker du att det ska vara julfrimärke eller går det lika bra att använda vanliga frimärken? Om du skickar julkort av papper, kanske egenhändigt gjort på något sätt, med eller utan kuvert, blir du då lika glad för julhälsningarna du får tillbaka om dessa sker med sms, messenger eller epost? Eller är det viktigt att tekniklikhet råder mellan julhälsningarna? Skickar du även till folk som aldrig skickar tillbaka? Finns det sådana som skickar till dig, men aldrig du till dem och varför det i så fall? Vad tycker du om personer som använder sin arbetsgivares julkort när sådana finns till att sända dig en privat julhälsning?
Många frågor att fundera på om man vill. Lägg gärna märke till vad som stör dig och vad du inte bryr dig något över. Återkoppla gärna och kommentera här på bloggen, skulle vara roligt höra dina åsikter.
Till sist en hågkomst: Jag glömmer aldrig det år när jag aldrig kunde bestämma mig för vilket foto jag skulle ta till mina fotojulkort och surade över mig själv och tiden gick så jag skickade inga alls, tänkte jag hoppar över i år. Då hörde en vän av sig och höll ett brandtal! Det var fantastiskt! Jag använder mig själv, även så här många år senare, av argumentationen och retoriken och berättar för folk att har man mist kontakten med gammal vän av en eller annan orsak så går den alltid att aktivera igen så länge man åtminstone skickar julkort till varandra. För då finns kommunikationskanalen kvar, den står bara i viloläge och det går smidigt att en jul kasta ner några rader i kortet eller så för att kontakten ska vara påslagen igen. Men. Har man slutat skicka julkort då har man klippt av ledningen, det finns inte längre någon kanal att använda och man har en större uppförsbacke om man vill återuppta kommunikationen igen, för hur gör man då? Vänskapen är liksom Avslutad när inte ens ett julkort skickas. Etc
Jag skämdes som en gris (fattar inget av det ordspråket egentligen) efter påpekandet och surade över att den stora och frivilliga glädjen med julkortspyssel nu hade blivit ett Moraliskt Ansvar och Plikt istället. Efter några år (jag är långsint) tyckte jag dock kommentaren var intressant och jag var glad över att ha vänner som bryr sig om mig och mitt beteende!
Det finns således många infallsvinklar på ämnet och mycket att skriva om det!
Kort från Åkersberga 