Såg i helgen en av de sämsta uppsättningar av en pjäs jag varit med om. Kan inte minnas förra gången, men den har inträffat. När det gäller Radioteater sker det hela tiden, där finns sen länge inga ambitioner bortom det politiskt korrekta och populistiskt tillmötesgående. Men när det gäller analog scenkonst kan förstörelsens vindar visst det såväl dra igenom som utgöra fundamentet för en del teatergrupper och teaterhus vilka alltså säljer ut det konstnärliga för pamflettkastande. Men det skapas lysande teaterupplevelser också. Inte minst på Dramaten där tragikomiskt nog även det sämsta jag varit med om nu spelas: Natthärbärget. En pjäs författad 1902 av Maksim Gorkij, men bearbetad, som det heter, av regissören, Janos Szasz, en ungersk gästregissör.

Uppsättningen har fått fina recensioner i alla tidningar jag hittat omdöme i på nätet. Allt är bra. Möjligen uttrycker Dagen att föreställningen kunde kortas ner lite. ”Det blir med förlov sagt lite segt ibland.” och Expressen skriver: ”Min enda invändning är att spelet lätt blir så där typiskt ”teater-realistiskt” med skrik och ilskna uppgörelser. Som om volymknappen är inställd på bara ett läge. Szasz regitemperament gifter sig inte riktigt med ensemblens speltradition.” Skrattretande hovsamt.

Föreställningen är 2 1/2 timme plus paus. Mesta delen av speltiden ägnar ensemblen åt till att skrika och svära. Alla travar likadant fram och tillbaka över scengolvet, vevar likadant med armarna, kastar med huvudet och utgjuter sina repliker lika opersonligt. Jag brukar inte reagera på svordomar, men när dessa används istället för gestaltning, istället för inlevelse i en roll, etc, då blir det väldigt tjatigt. Oavsett vilka ord det är som oupphörligt vrålas ut så jag fick hålla för öronen när jag inte orkade ta in mer av varan fast jag satt längst bak på parkettplats. Rollerna förblev anonyma, det var mig fullständigt likgiltigt att en del dog där på scenen, skådespelarna förmådde aldrig få sina karaktärer angelägna att ta till sig. Det blev inte bättre av tafflig kostymering och peruksättning samt en scenografi som förde tankarna till buskis.

Det finns alltså ingenting bra med Dramatens uppsättning av Natthärbärget. Den börjar utan att lyckas ladda ett konstnärligt anspråk och slutar i ett pekoralistiskt dravel där hela personalstyrkan sänks ner i underjorden. Amen!

Men det förfärliga fortsätter i programbladet där Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten, författare och debattör, skriver så här:
”Jag tänker mig att det här är pjäsen som står i själva entrén till alla slags råkapitalistiska och antihumana samhällen. (…) Ur detta proletära skuggland steg exempelvis en söndertrasad Rakhmat Akilov som mördade människorna på Drottninggatan i Stockholm.”
Det är så magstarkt oförlåtligt så det är inte sant att relativisera mördarens handling på det här sättet! Genom detta sänker Greider även själva pjäsen i sig som i en annan uppsättning kanske hade kunnat haft något att säga. Men nu försvann även den möjligheten.