Kategoriarkiv: Bio och teater

Sommarkurs på folkhögskola är bland det bästa som finns!

Publicerad den av
Svara

Vi är många som åker till folkhögskolor om sommaren för att bo på internat och gå en veckas kurs i vad som helst. Vi blir oftast återfallsförbrytare och återvänder år efter år till samma skola och gärna samma kurs också. I år kom jag inte in på den kurs jag ville gå så jag sökte mig till en för mig ny folkhögskola: Geijerskolan i Ransäter i Värmland. Här håller Geijersamfundet varje år en särskild sommarkurs och i år var temat Filosofins tröst. Lät lagom flummigt, tänkte jag och for dit.

Erik Gustaf Geijer 1783-1847. ”Friskt liv, medan solen glimmar!”

Värmland är alltid vackert och pensionatsmat brukar vara gediget tillagad och med 85 kursdeltagare kunde mycket hända av oväntade möten och intressanta diskussioner. Jodå, visst blev det så och Klarälven på lagom spankulerande promenadavstånd gjorde sitt till. Man kopplar av, som det heter. Kopplar ifrån sin vanliga identitet, kan man också säga.

Dagar och kvällar fylldes av föreläsningar i temat som gällde, talarna var namnkunniga filosofer och författare, kanske en lätt slagsida åt en viss filosofisk inställning och alla var inte lika välstrukturerade att redogöra för sitt ämne som hon som sopade golvet med alla mina fördomar av vad jag förväntade mig av just henne. Men det är så det ska vara: man ska bli överraskad av framförandet annars kan man lika bra sitta hemma och få föredragen epostade.

Men det brukar inte vara det egentliga kursinnehållet och dito föredragande som skapar de mest minnesvärda intrycken på såna här internatkurser utan det som sker däremellan. Deltagare som öppnade sig, bjöd på estradunderhållning eller gav förtroenden för att de, precis som jag, nu var utan invanda skyddshöljen och rutiner. Om man mer är sig själv när allt man äger på plats är en resväska och en namnbricka kan ju vara osagt, men något inträffar när vi delar villkor och dessa är materiellt knappa.

En 92-årig dam med rullator vände i vilket fall ut och in på min syn när hon en morgon hojtade till mig där jag strök förbi längs matsalshuset på väg till frukost: ”Akta dig för vargarna!” Jag förstod ingenting, hon pekade och viftade då mot den stora gråstenen som stod vid husfasaden. Den var dekorerad med en målad orange propeller, rätt gräslig egentligen. ”Akta mig för vargarna”? Vilka vargar? Men då krängdes målningen på stenen ut och in och det orangea blev mellanrumsfigur för fyra vargar vars nosar riktades inåt mot ”propellerns” mitt. Sen dess ser jag bara vargarna när jag tittar på fotot.
Damen blev i sin tur nyfiken på vad jag började yra om: ”Mellanrumsformer, vad är det”, frågade hon och jag berättade om dessa och om när jag för 50 år sen gick på konstskola och lärde mig se -jag hade där och då frågat precis samma sak. Så möttes hon och jag i var sin upptäckt.

Ett besök på Västanå Teater ingår i mina sommarnöjen sen några år tillbaka. Så en kurskväll gick kosan tvärs över Fryken. I år körs Kejsarn av Portugallien och även om jag denna gång inte blev snyftigt gripen som under fjorårets Herr Arnes penningar så är Berättarladans produktioner alltid hisnande upplevelser av teatermagi, tror Selma skulle gillat uppsättningarna och stället.

Nu till en annan oväntad upplevelse från veckan: staketet runt Erik Gustaf Geijers barndomshem i Ransäter. Jag spelade in två videor när jag under mina kvällspromenader ställde färden till gården och gick runt densamma för att därefter vandra vidare och säga godnatt till tranorna ute på fältet. Jag trodde staketet var klätt med grenlav, Väldigt Kunnig Vän säger skägglav. Vad säger du? Eposta mig!
Jag har själv epostat Geijersgårdens informatör som inte visste, men som tagit sig före att skicka frågan vidare till Erik Gustaf Geijers nutida släktingar, häpp!

Första delen staket är bara 40 sekunder!

Nästa del är två minuters ”älgvandring”.

Bland alla givande möten, diskussioner och föredrag så vill jag slutligen lyfta fram kurskamraten Dorothea Mumm, en äldre kvinna som visade sig bära på ett evigt ungt uppdrag: att sjunga om vreden som brann!

Ur en tygkasse vid en fikapaus plockade hon upp sin bok, Godnatthistorier, som jag köpte för 100 kronor. Tänkte att den kan bli ett minne från kursen, det är gott nog. Men jag satte sånär kaffet i halsen på tåget hem för här talar vi om flammande gestaltningar av arbetsvillkor, (vi pratar om en kvinna som arbetat inom sjukvården…) livsförändringar av olika slag och relationer med män, till exempel. Klarspråk och poetiska vändningar. Av det sistnämnda en del ofrivilliga för Dorothea berättade att hon inte hittade någon som ville korrekturläsa. Nästa gång får förlaget göra det, för ett sådant ska författare Mumm vända sig till i fortsättningen!

Här två axplock, som det heter:

”Är jag en del av vreden, eller är den en del av mig? Den var större än jag, nu är det tvärtom. Kan jag verkligen bestämma själv, vad som får fylla mitt inre? Är somliga människor så vänliga, för att de har kommit på just det, långt före mig?

”Man kan även hyra en etta. Kvinnor hyr ut sin ibland.”

Vill du läsa mer så eposta Dorothea Mumm!

Ridån går upp i Åkersberga!

Publicerad den av
Svara

Det är roligt att bo i Åkersberga! Och det har jag fått säga i Lokaltidningen Kanalen också och det var också kul! Läs intervjun med mig här om du vill.

Det jag berättar om har sedan publiceringen rikligt bekräftats, både av fortsatt glatt hejande mellan oss som promenerar med eller utan hund och av kommentarer angående artikeln. Det vill säga: här har vi inga stora avstånd mellan mänskor, tycker jag. Utan vi nickar och hejar när vi möts och kan lätt börja prata med varandra också. Det jag nu är nyfiken på är att få veta lite mer om er andra så jag hoppas Lokaltidningen går vidare och intervjuar fler av oss!

Jag är alltså glad över att jag har fått berätta hur bra jag trivs här. Jag jämför dock också, och det lite orättvist kanske, Åkersberga med min gamla hemstad Malmö och det negativa kom med i texten också. Som att Österåkers kommun kan inte vara stolt över hur den ligger efter när det gäller sopsortering vid källan eller möjligheten att cykla säkert utanför centrum och till grannkommunerna. Det finns mer att säga om vad som skulle kunna vara bättre här, men det ska jag blogga om vid ett annat tillfälle. För nu tänkte jag fortsätta med vad som imponerar i jämförelse.

Som filmklubben! Åkersberga Filmstudio heter den och jag skaffade kort i höstas när programmet drog igång igen efter pandemiuppehåll; eftersom jag flyttade hit i februari 2020 har jag aldrig upplevt Åkersberga under ”normala” omständigheter, men det har ju gått bra ändå! Men nu! Så häftigt med en filmklubb som drar fulla hus varje vecka på filmer som visas tre gånger under en vecka och det är i det närmaste fullsatt under varje föreställning. Så nedan bild ljuger, men jag tog den vid mitt första besök när jag var väldigt tidigt på plats.

Jag har en hundbekant som inte vill vara med för ”det visas ju bara konstiga filmer”. Jag förstår vad hon menar, programmet omfattar i hög grad filmer som kan karaktäriseras av närbilder på ansikten, långa tagningar, få repliker, lite udda handling, vackert ljus, etc. Alltså konstnärliga filmer som vinner pris på festivaler, men som väl aldrig visas på de här biografkedjorna där ljudet är svinhögt, reklamen tar aldrig slut och publiken sitter och pratar och använder mobilen, etc. Jag orkar inte sånt. Utan jag njuter verkligen av vår fina biosalong där filmklubbens visningar sker utan inledande reklam, med lagom högt ljud och inför en publik som skapar gemenskap genom vår andäktiga tystnad, såväl analog som digital sådant. Balsam för själen!

Tänk att lilla Åkersberga kan fylla salong efter salong varje vecka på det här viset. Jag gick visst det på ”konstiga filmer” i Cinematekets och Folkets Bios regi i Malmö, men aldrig att jag var med om någon större publiktillströmning, särskilt inte med tanke på att det bor drygt 300 000 i Malmö och runt 40 000 i Åkersberga, beroende på hur man räknar. Kul!

Lokaltidningen Kanalen, nr. 6/2023
Åkersberga Filmstudio

När det politiskt korrekta ursäktar det undermåligt konstnärliga

Publicerad den av
Svara

Såg i helgen en av de sämsta uppsättningar av en pjäs jag varit med om. Kan inte minnas förra gången, men den har inträffat. När det gäller Radioteater sker det hela tiden, där finns sen länge inga ambitioner bortom det politiskt korrekta och populistiskt tillmötesgående. Men när det gäller analog scenkonst kan förstörelsens vindar visst det såväl dra igenom som utgöra fundamentet för en del teatergrupper och teaterhus vilka alltså säljer ut det konstnärliga för pamflettkastande. Men det skapas lysande teaterupplevelser också. Inte minst på Dramaten där tragikomiskt nog även det sämsta jag varit med om nu spelas: Natthärbärget. En pjäs författad 1902 av Maksim Gorkij, men bearbetad, som det heter, av regissören, Janos Szasz, en ungersk gästregissör.

Uppsättningen har fått fina recensioner i alla tidningar jag hittat omdöme i på nätet. Allt är bra. Möjligen uttrycker Dagen att föreställningen kunde kortas ner lite. ”Det blir med förlov sagt lite segt ibland.” och Expressen skriver: ”Min enda invändning är att spelet lätt blir så där typiskt ”teater-realistiskt” med skrik och ilskna uppgörelser. Som om volymknappen är inställd på bara ett läge. Szasz regitemperament gifter sig inte riktigt med ensemblens speltradition.” Skrattretande hovsamt.

Föreställningen är 2 1/2 timme plus paus. Mesta delen av speltiden ägnar ensemblen åt till att skrika och svära. Alla travar likadant fram och tillbaka över scengolvet, vevar likadant med armarna, kastar med huvudet och utgjuter sina repliker lika opersonligt. Jag brukar inte reagera på svordomar, men när dessa används istället för gestaltning, istället för inlevelse i en roll, etc, då blir det väldigt tjatigt. Oavsett vilka ord det är som oupphörligt vrålas ut så jag fick hålla för öronen när jag inte orkade ta in mer av varan fast jag satt längst bak på parkettplats. Rollerna förblev anonyma, det var mig fullständigt likgiltigt att en del dog där på scenen, skådespelarna förmådde aldrig få sina karaktärer angelägna att ta till sig. Det blev inte bättre av tafflig kostymering och peruksättning samt en scenografi som förde tankarna till buskis.

Det finns alltså ingenting bra med Dramatens uppsättning av Natthärbärget. Den börjar utan att lyckas ladda ett konstnärligt anspråk och slutar i ett pekoralistiskt dravel där hela personalstyrkan sänks ner i underjorden. Amen!

Men det förfärliga fortsätter i programbladet där Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten, författare och debattör, skriver så här:
”Jag tänker mig att det här är pjäsen som står i själva entrén till alla slags råkapitalistiska och antihumana samhällen. (…) Ur detta proletära skuggland steg exempelvis en söndertrasad Rakhmat Akilov som mördade människorna på Drottninggatan i Stockholm.”
Det är så magstarkt oförlåtligt så det är inte sant att relativisera mördarens handling på det här sättet! Genom detta sänker Greider även själva pjäsen i sig som i en annan uppsättning kanske hade kunnat haft något att säga. Men nu försvann även den möjligheten.