Nu diskuterar folk på X om Trump lider av frontallobsdemens. Foton analyseras på hur han står och går och uttalanden skärskådas efter hur han talar och argumenterar. Jag kräks.

Det är likadant som när kvällstidningsreportrar söker upp massmördares gamla lärare för att höra hur monstret hade det i skolan som barn, blev han månne mobbad? Eller att socialarbetare får uttala sig om undermåliga förorter som skapar och göder kriminalitet. Vad är det här för dynga?

Man behöver vid intresse inte släktforska länge förrän man är nere vid 1800-talets nödår då svält och missväxt tvingade miljoner svenskar att emigrera. Industrialismen ropade efter arbetskraft och folk flydde landsbygden för en framtid i arma förstäder, inhemska eller i USA, med usla boendeförhållanden. Hur många blev brottslingar? Förmodligen inte fler än av dem som stannade kvar i bondesamhället.

Det är en skymf mot de som förr kämpade för sina liv under omständigheter få av oss, tror jag, skulle klara idag. Det är äckligt dölja individens agerande bakom en slöja av tillrättalägganden som ska ”förklara” –dvs egentligen ursäkta; vi får då inte döma dem som gjorde fel för de kunde inte bättre på grund av ”omständigheterna”. Det är alltså samhällets fel. Det synsättet är en skymf mot alla dem som gått före oss och gjort rätt!

Jag skiter fullständigt i om Trump är dement eller om en mördare hade en taskig uppväxt. Vi har alla en bakgrund, en historia! Vi har alla att försöka leva våra liv så gott det går. Det är bara beteendet vi ska se till och döma när någon bryter mot samhällsordning och lagar. (Okey, det kan finnas så kallat förmildrande omständigheter som bör komma fram vid en del brottmål i domstol, men det är då och där det!)

Ni som tror: att i ett ”annat samhälle” blir folk inte brottslingar; att människan är en rationell varelse vars beteende kan styras med den ”rätta politiken”; att kriminella handlingar ska förstås, förklaras och till och med förlåtas istället för att efter vidriga dåd enbart se till att gärningspersonen inte har möjlighet att göra om det – ni har fel och utgör en risk för allt fler våldsdåd. För ni tillhandahåller en legitimitet åt dessa våldsverkare, ni underlättar för dem medan ni gör tillvaron värre för offren.

Hur vore det om vi pratade om offren istället? Och läste Gitta Serenys: Vid avgrunden (Ordfront 1974)? Författaren söker bakgrunden till hur en man kunde låta mörda 900 000 människor. Det handlar om Franz Stangl som var lägerkommendant i Treblinka. Denne ”skrivbordsmördare” som bokens baksidestext kallar honom hade inget blod på sina manchetter och hans underordnade lydde bara order. Gitta Sereny hittar aldrig någon som säger att vederbörande var skyldig till dessa mord. För att finna någon förklaring intervjuade hon –förgäves– till och med Stangls gamla barnkrubbefröken…