Utopister nu och då

För 40 år sen skrev jag en kandidatuppsats i religionsvetenskap över ämnet Anarkism: elitism eller omsorg om den svage? Jag kom fram till det förstnämnda. Detta eftersom anarkismen, dess tänkare och företrädare, räknade med en förändring av människosjälen när hon var avkastad det kapitalistiska oket. Den ondska som nu behärskade människorna skulle efterträdas av genuin godhet när samhället brutit ut i fullödig anarki. Människan skulle bli en annan då.
Eskatologi, kallas det när man tror på att frälsning, omdaning, av oss är möjligt; detta ofta betraktat genom att vi först dör, bildligt eller bokstavligt, och sen pånyttföds, om det är på grund av Jesus eller Krapotkin kan i sammanhanget gå på ett ut. I vilket fall handlar det om en tro på att när en tid tar slut och en ny börjar att vi då är annorlunda. Fan tro´t.

Problemet med anarkismen är att den istället kan vara den starkes paradis, för den svages är det definitivt inte. Anarki är granne med despoti och diktatur -på alla plan från yttrandefrihet till äganderätt- vilka skulle knacka på dörren sekunden efter ett anarkistiskt maktbefriande. Och den svage som hukade i samhällets vrår stod nu ensam ute på arenan att själv föra sin talan och knö sig fram bäst den kan, det finns ingen representativ demokrati under anarkismen utan alla är ”fria” i att föra direkta anspråk, politiskt korrekta sådana då. Vilket blir den svages undergång. För att alla ska ha lika möjligheter krävs olika villkor. Så är det. Den goda anarkistiska framtidssynen är tyvärr en utopi.

Men det var kul och spännande att sitta på universitetsbiblioteket i Göteborg och läsa de gamla tänkarna, Proudhon, Bakunin, Krapotkin, etc. Originalband från 1800-talet där språket var det minst svåra att förstå sig på. Samhällssyn och människouppfattning var värre. Naivt är bara förnamnet. Men visst, de ville väl! Kanske. När jag var klar och examinerad skänkte jag ett ex av uppsatsen till Syndikalisternas Bokcafé i Göteborg. 🙂

40 år senare sitter jag hemma och plöjer verk av Foucault vilka alla finns tillgängliga på Österåkers Bibliotek i Åkersberga, heja det stamlokuset! Syftet den här gången är återigen en universitetsuppsats, men nu bara för en så kallad avancerad kurs vid Stockholms universitet på 7,5 högskolepoäng om den franske idehistorikerns och filosofens tankevärld. Aldrig att jag hade trott att jag med denna kurs skulle knyta an till de förstnämnda samhällsomstörtarna, mina fördomar och fragmentariska uppfattningar om Foucault gjorde att jag trodde jag hade med en mer stillsam lingvist att göra, men så är det.

Det som gladde mig mest var att Foucault hade ett helt bygge han sprang omkring i likt Lars Vilks på Nimis och försökte stötta bjälkarna. Foucault håller inte, som jag ser det, som filosof, men är intressant och viktig som idehistoriker. Och har tack och lov inget med en sån fjolla som Derrida att göra!

Michel Foucault vill också befria människorna, det vill säga han försöker visa oss att vi redan är friare än vad vi tror. Vi ska bara kolla efter skarvarna, möjligheterna, tecknen som visar oss hur, var och när vi kan slinka ur nätet. Och så göra det. Kasta av oss statens maktapparat som trycker ner oss med disciplinär makt och biopolitik, till exempel. Vi är inte oss själva nu, ”själen är kroppens fängelse” säger Foucault fyndigt. Men vi kan omskapa oss i en ny och bättre identitet efter befrielsen. Och då! Ja, då!

Känns det igen?

Suck.

Att läsa och skriva är dock livet så jag trivs.

Tjingeling!

Bra och spännande verk av Foucault, eller: minst knepigt av Michel
Säkerhet, territorium, befolkning, 1977-1978, Tankekraft förlag 2010
Övervakning och straff, 1975, Arkiv förlag 2017

Kurs: Foucault. historiska och kritiska perspektiv, SU

Kan man älska mördares och pederasters verk?

Läser in mig på litteraturen för höstens universitetskurs: Historiska och kritiska perspektiv på Foucault. Har hela livet tänkt jag vill ta reda på mer om denne betydelsefulle och intressante tänkares världsbild och nu ska det bli av. Det jag läst innan har fascinerat mig och det jag läser nu fortsatte helhjärtat att göra det tills min väninna U. sa att Foucault åkte till Marocko och förgrep sig på småpojkar. Då var det inte lika kul längre.

Den där utsagan störde mig. Och till slut var jag tvungen att googla. Då kan det vara så att Foucault, bilden, när han bodde i Tunisien betalade pojkar för att ha sex med dem, och det kan vara så att detta inte skedde. Ord står mot ord av efterlevande, påståendet fälldes av en annan författare efter Foucaults frånfälle 1984. Först kände jag en barnslig triumf av att U. i alla fall hade fel i vilket land övergreppen skedde, för jag tyckte ju hon kunde ha låtit bli att berätta. För vad har en författares egna eventuella brott med hans intellektuella gärningar att göra?

Det beror på. Kristendomen har så klart helt fel i att ”den som är utan synd kan kasta första stenen”. Vi får inte relativisera brott eller skuldfrågor på det viset. Men kan man inte skilja mellan person och produkt? Givetvis googlade jag, i rent hämndbegär över att ha fått min Foucaultlycka tillplattad, också på ”pedofil, mördare, konstnär” och fick fram att Caravaggio, vars tavlor U. säkert står och dräglar över när hon är utomlands, hade knivdödat minst en människa förutom alla andra moraliskt klandervärdiga aktiviteter han sysslade med.

Om jag blir bjuden på en smaskig tårta och under inmundigandet får veta att det är Breivik som bakat den, så ville jag säkert kräka upp det jag satt i mig. Tårtan vore väl fortfarande i objektiv, saklig, mening god, och den skulle inte kunna särskilja sig i ett blindtest angående vilken tårta som har bakats av en massmördare. Men jag vill inte ha någonting med bagaren att göra. Alltså kan jag inte skilja mellan person och produkt.

Varför vill jag då ostört få läsa och gilla Foucault? Relativiserar jag ändå? Så att någonstans möts kurvorna för graden av illgärning med graden av den skapade produktens värde så att det senare till slut överbryggar brottet? Det handlar alltså om vad för sorts brott och vad för sorts produkt för att jag ska kunna bortse från skaparens övriga agerande och njuta av de verk som jag vill ta till mig. Vill jag veta var mina gränser går? Nä.

Kan jag backa ut ur ovan resonemang och finna andra vägar att gå vidare på så jag kan skaka av mig U.:s anledning till att hon inte gillar Foucault? U. har till synes ingen gräns mellan mannen och hans verk. Det ena finns med i det andra, kanske. Medan jag vill skilja dem åt, men hamnar jag då ändå inte i ett relativiserande av brott-verk där det senare kan vara värt priset av att det förra skedde? Visst inte. Det är ett feltänk, bästa U. (skulle jag aldrig våga säga henne, hon har ett skarpare intellekt än jag).

Caravaggio har målat vinguden Bacchus och gett honom sina egna drag. Fikonen i förgrunden symboliserar uppkäftigt folks ändor, vilket kan tolkas som man vill. Caravaggio var en dråpare och en konstnär, men det är den senare som skapat verket. Foucault var kanske både pederast och filosof, men det är den senare som skrivit de odödliga böckerna. Om vi inte gillar verken av moraliska skäl på grund av upphovsmännens biografi är det för att vi skiftar perspektiv och låter den andra identiteten vara subjektet. Det är onödigt att se det så, vi får lov att undertrycka. Så länge som den förkastliga delen av aktören inte tjänar på att vi hyllar det skapande geniet i vederbörande går detta an. Så länge som vi inte hamnar i ett legitimerande av mord och att utnyttja barn, för det får aldrig bli fallet! Men vi bör kunna ha två tankar samtidigt i huvudet.

Så, nu kan jag återgå till ”min” Foucault!

Länkar:
Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571-1610)
Michel Foucault (1926-1984)