Läser in mig på litteraturen för höstens universitetskurs: Historiska och kritiska perspektiv på Foucault. Har hela livet tänkt jag vill ta reda på mer om denne betydelsefulle och intressante tänkares världsbild och nu ska det bli av. Det jag läst innan har fascinerat mig och det jag läser nu fortsatte helhjärtat att göra det tills min väninna U. sa att Foucault åkte till Marocko och förgrep sig på småpojkar. Då var det inte lika kul längre.

Den där utsagan störde mig. Och till slut var jag tvungen att googla. Då kan det vara så att Foucault, bilden, när han bodde i Tunisien betalade pojkar för att ha sex med dem, och det kan vara så att detta inte skedde. Ord står mot ord av efterlevande, påståendet fälldes av en annan författare efter Foucaults frånfälle 1984. Först kände jag en barnslig triumf av att U. i alla fall hade fel i vilket land övergreppen skedde, för jag tyckte ju hon kunde ha låtit bli att berätta. För vad har en författares egna eventuella brott med hans intellektuella gärningar att göra?

Det beror på. Kristendomen har så klart helt fel i att ”den som är utan synd kan kasta första stenen”. Vi får inte relativisera brott eller skuldfrågor på det viset. Men kan man inte skilja mellan person och produkt? Givetvis googlade jag, i rent hämndbegär över att ha fått min Foucaultlycka tillplattad, också på ”pedofil, mördare, konstnär” och fick fram att Caravaggio, vars tavlor U. säkert står och dräglar över när hon är utomlands, hade knivdödat minst en människa förutom alla andra moraliskt klandervärdiga aktiviteter han sysslade med.

Om jag blir bjuden på en smaskig tårta och under inmundigandet får veta att det är Breivik som bakat den, så ville jag säkert kräka upp det jag satt i mig. Tårtan vore väl fortfarande i objektiv, saklig, mening god, och den skulle inte kunna särskilja sig i ett blindtest angående vilken tårta som har bakats av en massmördare. Men jag vill inte ha någonting med bagaren att göra. Alltså kan jag inte skilja mellan person och produkt.

Varför vill jag då ostört få läsa och gilla Foucault? Relativiserar jag ändå? Så att någonstans möts kurvorna för graden av illgärning med graden av den skapade produktens värde så att det senare till slut överbryggar brottet? Det handlar alltså om vad för sorts brott och vad för sorts produkt för att jag ska kunna bortse från skaparens övriga agerande och njuta av de verk som jag vill ta till mig. Vill jag veta var mina gränser går? Nä.

Kan jag backa ut ur ovan resonemang och finna andra vägar att gå vidare på så jag kan skaka av mig U.:s anledning till att hon inte gillar Foucault? U. har till synes ingen gräns mellan mannen och hans verk. Det ena finns med i det andra, kanske. Medan jag vill skilja dem åt, men hamnar jag då ändå inte i ett relativiserande av brott-verk där det senare kan vara värt priset av att det förra skedde? Visst inte. Det är ett feltänk, bästa U. (skulle jag aldrig våga säga henne, hon har ett skarpare intellekt än jag).

Caravaggio har målat vinguden Bacchus och gett honom sina egna drag. Fikonen i förgrunden symboliserar uppkäftigt folks ändor, vilket kan tolkas som man vill. Caravaggio var en dråpare och en konstnär, men det är den senare som skapat verket. Foucault var kanske både pederast och filosof, men det är den senare som skrivit de odödliga böckerna. Om vi inte gillar verken av moraliska skäl på grund av upphovsmännens biografi är det för att vi skiftar perspektiv och låter den andra identiteten vara subjektet. Det är onödigt att se det så, vi får lov att undertrycka. Så länge som den förkastliga delen av aktören inte tjänar på att vi hyllar det skapande geniet i vederbörande går detta an. Så länge som vi inte hamnar i ett legitimerande av mord och att utnyttja barn, för det får aldrig bli fallet! Men vi bör kunna ha två tankar samtidigt i huvudet.

Så, nu kan jag återgå till ”min” Foucault!

Länkar:
Michelangelo Merisi da Caravaggio (1571-1610)
Michel Foucault (1926-1984)