Förklädd gud av Lena Lervik från 2017, står längs Åkers kanal i Åkersberga, centralort i Österåkers kommun. Skulpturen ser inte alltid ut såhär. Ibland, som sen igår, har den åter stickad mössa, halsduk och armmuddar. Även lammet har begåvats med värmande omslag.

Jag bor mittöver vattnet så jag såg förövaren när denna anbragte sina gåvor på statyn igår morse vid åttatiden, i så fullt dagsljus som sista dagen i november nu kunde uppbåda.

I lugn och ro plockade Den Lilla Damen, som jag föredrar att kalla henne, upp entitet efter entitet ur en kasse och band fast utensilierna där hon tyckte de passade.

Efter fullbordad påklädning vidtog fotografering medelst mobil. Och lite beundran, såg det ut som. Stod hon inte och pratade lite med skulpturen också? Sen avvek Den Lilla Damen lugnt och stilla från brottsplatsen medelst gång längs med kanalen. Hon var själv iklädd ganska iögonfallande färger på jacka och vantar, och med något som såg ut som små lysande lampor hängandes från jackkanten framtill. Jag borde ha känt igen henne om jag sett henne förut, men nej. Kanske bodde hon långt ifrån och hade behövt starta sin vallfärd tidigt och ville synas i mörkret på vägen till -ja vad det nu är hon menar att metallklumpen är. Inte är det konstverk, för ett sådant vandaliserar man inte med egna påhäng. Och döda ting behöver inga värmande omslag.

Men små gossar kan behöva en kärleksfull mormor och gudar kan kräva tillbedjan. Och heter inte skulpturen Förklädd gud? Det kan man kanske tolka som För-klädd gud? Och att det går bra att Efter-klä guden med nya plagg? Inte vet jag. Men det finns något här i Den Lilla Damens agerande som bottnar i tillbedjan av Något Annat. Offra till gudarna för att det må gå oss bra är det nog inte tal om, sådant har vi vuxit ifrån. Men en vädjan om ett möte med ett Du, kan det nog handla om.

Till skillnad från de andra vandaler -mina fördomar hindrar mig tro att Den Lilla Damen även står bakom de aktionerna- som två gånger i år har täckt skulpturen med färg på olika sätt. Här är det tvärtom ett möte med ett ego som gäller, ett manifesterande av ett Jag.

Det går att dra en rak linje från Den Lilla Damens helgedom vid Åkers kanal till en stensamling på en höjd några kilometer norrut. Vid vad Rolf Ekelund i sin nu utkomna Visning av kyrka och forntid i Österåker (Ekelund 2024) kallar ett under bronsåldern heligt berg och där stenarna utgör resterna av ett röse från den tiden. Det skiljer 2800 år mellan fornlämningen och flöjtblåsaren. Men båda vittnar om vad människor i alla tider förmodligen har ägnat sig åt: besvärjelser.

Mellan bronsålderns stenar och den nutida skulpturen i brons står kyrkan. Det är främst om den Rolf Ekelunds trevliga och lättlästa lilla bok handlar, en utmärkt guide till kyrkan och dess spännande omgivning av olika sorters fornlämningar.

Men för att fortsätta från vad som finns i början och slutet av det tänkta strecket så står kyrkan den fina ändock mitt i vägen inte bara bokstavligt längs linjen utan även bildligt för vad som utfördes innan och efter att kristendomen kom till byn. Den kristna trons avsikt att ge hopp på ett så icke-magiskt sätt som möjligt, det handlar om vår inre frälsning, gör den snarast till en stoppkloss mellan förfädernas dyrkan och nutidens irrationella beteenden. Kyrka och tro har blivit prosaiska, alltför kanske. Jesus på korset kanske behöver en halsduk?

Länkar
Mer om Förklädd gud och andra skulpturer längs Åkers kanal
Om Rolf Ekelund