Romaner i trilogiform får en att fundera…

Jag har i år läst två litterära trilogier som får mig att fundera på vad formen gör med romanerna.
Först Niklas Natt och Dags 1793, 1794 och 1795. Författaren går ut starkt i första delen och skriver den äckligaste handling jag varit med om. En slukande skräckläsning rakt igenom. På köpet lysande stockholmsskildring ur främst de fattigas perspektiv, tidstrogen detaljrikedom och ett anpassat lyhört språk. Motbjudande spännande!
Andra delen har det taskiga läget att man som läsare förväntar sig samma täta, snabba okända berättelse med allt fler in- och utgångar. Men det får man inte, och det man fick hade jag svårt att inte bli lite irriterad på för jag hade fel förväntningar.
Tvåan, 1794, kan nog sägas vara en transportsträcka för att lite lugnare föra huvudpersonerna vidare ut i nya fasor och faser av berättelsen. Scenen är lagd i första delen och man vet vad det hela kan handla om. Så en viktig del av upplevelsen att läsa 1793 finns av förklarliga skäl inte i 1794. Jag anar dock att den här mellanakten är nödvändig för den stora finalen som jag hoppades 1795 skulle bli!
Och det blev den! Allt är bekant, men här fördjupas handling och språk och författaren tycks skymta i besjälade miljöbeskrivningar och filosofiska funderingar. Romanserien bottnar i sig självt med trean och verket är fullödigt och färdigt.

Sen läste jag Fredrik Sjöbergs Flugfällan, Flyktkonsten och Russinkungen. Detta är tre separata berättelser som bara har det gemensamt egentligen att författaren, som är subjektet i böckerna, tar upp de tidigare verken i de senare delarna. Men ändå hänger delarna ihop och det för att författaren är på spaning efter spåren av en annan människas liv och samtidigt följer även sitt eget i avsnitten. Flugfällan handlar om den svenske entomologen och upptäcktsresanden René Malaise, Flyktkonsten om målaren Gunnar Widforss och Russinkungen om daggmaskforskaren och russinodlaren Gustaf Eisen. Fredrik Sjöberg är inte lik någon annan författare och det är härligt få stifta bekantskap med en ny essäist, får jag väl kalla honom. Ett underbart språk, roliga infallsvinklar och dito beskrivningar och, givetvis, tre tacksamma gestalter att vara på spaning efter. Vilka öden och berättelser Fredrik Sjöberg har fått tag på och skriver så fängslande och nydanande roligt om!
Men även här är det som i ovannämnda trilogi: allt är hänförande nytt att ta del av i första boken medan gestaltning och tematik känns igen i nästa och man blir där aldrig överraskad utan snarare lite irriterad, berättelsen går långsamt fram på tomgång, känns det som… Men så i den avslutande delen ett fyrverkeri av stolta utsagor och litterära upptäckter. Dock inte lika rolig som den första delen utan likt sista delen i Natt och Dags trilogi fördjupad i sina tankegångar. Kanske var tvåan nödvändig att vara precis som den är och för den som läser den boken först kanske upplevelsen blir en annan?

Jag funderar på om det mönster jag tycker mig ha funnit i ovan två trebandsverk är ett allmänt mönster. Jag tycker det stämmer väldigt bra in även på J.R.R. Tolkiens Ringentrilogi.

Finns det fler? Vad säger du?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s