Jag har på senare tid börjat läsa om böcker. Det ger mig oväntade möten och upptäckter. Av såväl mig själv som verket ifråga. Böckerna jag en gång läst blir vid omläsningen annorlunda än vad jag mindes dem. Och när det gäller mig själv så minns jag ibland var jag befann mig och ”vem jag var” när jag läste dem första gången. Ibland skrev jag en recension för någon dagstidning vilken jag, samlare som jag tydligen är på sånt som går att klippa ur och klistra in, kan leta fram. Och förvånas över!

Jag har här tidigare skrivit om mina omläsningar av några klassiker (Att läsa om en roman kan sätta insikter på spel…) och nu tänkte jag berätta om hur det har varit att i dagarna läsa om Sjunde gruppen av Bo Eneroth. Den gavs ut 1984 (Alba) och jag recenserade den i Trelleborgs Allehanda. Det är 40 år sen!

Anledningen till att jag har sparat boken – för romaner är de som rykt vid platsbrist och flyttar- är att jag tyckte om den men inte blev klok på den och tänkte att den ska jag läsa om en dag, det tog tydligen fyra decennier innan den dagen kom. Jag ville inte läsa min recension förrän jag nu åter läst romanen utan hade bara min minnesbild av att det var krånglig att följa tråden i vad som var verkligt och vad som inte var det och att jag aldrig förstod hur de olika världarna i berättelsen hängde ihop.

Det hade varit det som var viktigt för mig då 1984. Att logiskt bena ut strukturen. Det minns jag. Men det verkar vara det enda jag minns för den roman jag nu läste har jag inget minne av alls, inget är bekant. Den är dock fortfarande obegriplig i vad som är fast mark, men den här gången bryr jag mig inte om att förstå romanens olika världar, jag bara följer med!

Jag läser om Tyko Björk som går hem från jobbet en dag och upptäcker att det bor en annan familj i hans hus; hans egen familj och liv inklusive husnyckeln är borta som om de och han aldrig har funnits. Jag tänker på psykiska sammanbrott som kan framkalla hallucinationer och funderar nu på om romanen handlar om insidan på Tyko snarare än utsidan. Hans förnamn funderar jag också på. Men kommer inte längre utan fortsätter att läsa om en absurd tillvaro för stackars Tyko som letar efter fru och barn samtidigt som han går med på att världen nu erbjuder andra möjligheter. Som att arbeta som lärare för att ta ifrån barnen deras kunskaper, eller för att ta ifrån vuxna deras hopp, eller sköta människor som regredierar till barn för att slutligen bli ofödda igen.

Jag kommer under min nya läsning att associera till Ray Bradbury, Herman Hesse och Carlos Castaneda. Eneroth gestaltar också fritt och säkert en annorlunda verklighet, för att ge en hommage till den sistnämnde av de uppräknade författarna. Och jag är fascinerad av detaljrikedomen när författaren redogör för Tykos bestyr med att mata och byta blöjor på barnen, eller databeskrivningarna tio år innan internet var ett begrepp. Berättelsen är smärtsam, man kommer Tyko nära och jag bryr mig som sagt inte så mycket om den yttre strukturens kullerbyttor i rummet utan är helt fokuserad på Tykos tankar och samtal, det är tydligen den utveckling jag har gjort som romanläsare på 40 år.

Jag lägger rätt gripen romanen från mig och letar upp min recension, Den är mer välskriven och mogen än vad jag fruktat, rent av bättre än vad jag skulle kunna skriva idag om boken (koncis och kortfattad) och det antingen för jag har mer att säga idag vilket jag vill diskutera eller inte längre är så tvärsäker över skrivna verks innehåll. Lustigt nog associerade jag även då, 1984, (Året 1984 inte romanen med samma namn även om det också skulle kunna stämma, eller hur?!) till Castaneda, Hesse och Bradbury, men jag nämner även Ilja Ehrenburg vilket jag nu tycker är obegripligt. Jag hade nog läst Töväder, men har mycket svårt att tänka mig att den skulle sätta sådana spår som här passade att växla in på. Men jag får väl läsa om även den boken…

Hade jag då istället jämfört med den då två år tidigare utgivna D.M. Thomas Vita hotellet eller Michail Bulgakovs äldre Mästaren och Margarita hade jag bättre hängt med idag, såsom jag minns de böckerna… Mycket att göra plötsligt!

Till sist vill jag bara nämna en sak jag numer känner mig befriad från: att dela in företeelser i förutbestämda definitioner och sedan frenetiskt försöka knö in alla delar i kofferten. I min första läsning hade jag problem med att förstå Sjunde gruppen för jag såg den som en thriller: en gåta som måste lösas. Men lämnar i min recension brasklappen att ”så enkelt hade tydligen inte författaren tänkt sig det.”. Och thriller skulle jag aldrig kalla romanen idag, har heller ingen ambition i att få fram en logisk botten och förklaring i det här verket, den har något annat att säga vilket jag är glad över att jag kunnat uppfatta vid den här omläsningen!