Jag tänkte här skriva om fyra av mina senast lästa böcker. De är alla läsvärda, två fantastiska genom illustrationerna i första hand, men även genom att vara så välskrivna. Dock har jag hakat upp mig i olika grad på olika fenomen i eller med alla de här verken. Häng med på min genomgång av:

Fredrik Sjöberg: Bruno Liljefors, en biografi. Albert Bonniers förlag 2025
Jacob Wiberg: Sjuttiofem fotografer, Bilder med historia. Populär Historia 2010
Katarina Harrison Lindbergh: Skånska kriget 1675-1679. Historiska Media 2025
Merete Mazzarella: I skrivande stund. Schildts & Söderströms 2025

Fredrik Sjöberg: Bruno Liljefors, en biografi.
Vi som uppskattar Fredrik Sjöberg som författare och fascineras av att han kan skriva om vad som helst, från flugor och daggmaskar, till konst och samhällsskeenden och vi älskar hans prosa och formuleringskonst. Ingen blir heller besviken av hans senaste verk. Men ibland är han farligt nära att skriva i Fredrik Sjöberg-stil och det får han akta sig för, att bli ett manér!

Biografin om Bruno Liljefors öppnar en insyn till ett konstnärsliv jag inte visste någonting om innan och Sjöberg har grävt fram både stort och smått. Vi kommer väl konstnären så nära det går vilket betyder att här finns också stängda rum, men så är det ju med oss alla. Det vi får veta är fängslande nog. Bildmaterialet lika så. Men här blir jag dock även arg på förlaget som förstört alla konstverk de bestämt ska dras över ett uppslag. Det ser för jävligt ut!

Det här är en tjock limbunden bok med hårda pärmar, du kan inte fläka upp den hur som helst. Det gör att varje sida ohjälpligt försvinner med halvannan centimeter ner mot en djup innerkant och det som tryckts på de ytorna går förlorat. Varvid konstverken stympas på ett oförlåtligt sätt! Fi donc! Skäms! Gör om till nyutgåva! Det finns lösningar.

Jacob Wiberg: Sjuttiofem fotografer, Bilder med historia
Också en fängslande bilderbok, denna gång 75 fotografers verk tagna mellan 1845 och 1989. Mestadels synnerligen dramatiska världshändelser som fångats suveränt. Alla svartvita utom den på Olof Palmes spillda blod. Mästerlig samling foton dragna över högersida och med engagerad och detaljskarp text om verket och händelsen på vänster. Man läser och bläddrar och tänker är detta världen?

Ja, det är det. Även det faktum att män beskrivs i första hand som det yrke de har, kvinnor genom sitt kön. Nu råkade jag bli medveten om det här och gick igenom texterna för att se hur illa det var. Och jag har sett värre i media genom åren: män som fyller varje plats på ett torgkafé omnämns som ”byborna träffas här varje dag”, en läktare full med karlar kallas för ”befolkningen hejar på sitt lag” medan om några kvinnor står i biljettkö vid en biograf så står det just det också i bildtexten.

Kvinnor verkar för evigt i första hand vara sitt kön, det som är det andra för att nu travestera lika evigt aktuella Simone de Beauvoir. (Det andra könet, 1949, finns på svenska i nyutgåva 2024, Norstedts) Och även i den ovannämnda fotoboken träffar vi på att dem som vi ser på fotona är soldater, rallare, kommunarder, barn och sotare, till exempel; alla är män. När det är en kvinna som arbetar med fiske så är det just en kvinna som arbetar med fiske. Jag blir så trött, tar det aldrig slut?

Katarina Harrison Lindbergh: Skånska kriget 1675-1679

En lättläst och flyhänt genomgång av det värsta århundrade som drabbat Skåne i krig och massakrer räknat. Med intressanta fördjupningar och utvikningar här och var. Lägger tillrätta allmänna missuppfattningar om till exempel snapphanarna och sätter in kriget i Skåne i sitt sammanhang av vad som skedde runt om landskapet och längs Östersjön. Författaren skriver bra och boken ger inblickar i något vi för vårt eget bästa inte får glömma.

Den invändning jag har mot den här boken är den jag har mot faktaböcker som saknar fotnotapparat. (Nu har Katarina Harrison Lindbergh en sådan: 33 poster varav hälften går till två olika verk.) Hon har en gedigen litteraturlista vilket brukar vara fallet i den här genren. Men det jag mer eller mindre frustrerat saknar är en redovisning av att när något påstås: kommer det då från en källa –i så fall vilken– eller handlar det om författarens egen spekulation/slutsats?

När det nu finns sju sidor källor och litteratur varför kan då inte dessa få aktiva hänvisningar inne i boken genom fotnoter? Författaren är inte ensam, så jag vill inte detta ska uppfattas som särskilt hackande, utan så här brukar det vara. (Men i till exempel på samma förlag den i samma genre 2005 utgivna Kampen om Skåne, redaktör Göran Rystad, beläggs uppgifterna i de ingående delarna med rejäla ”fotnötter”.) Böcker för ”allmänheten” kanske anses bli för tunga och akademiska med källhänvisningar? De här utgåvorna ska kanske ses som lättuggad lockelse till att vilja veta mer och då dras in i att gå på de tyngre verken?

Men när man skriver så bra som Katarina Harrison Lindbergh gör hade innehållet klarat tydlig förankring i källor; det händer ibland i den löpande texten och det är tacknämligt! Som det också nu är att nästan ingen av källorna som nämns i listan inte heller är förstahandskällor ökar väldigt onödigt osäkerheten om vem som påstår vad och varför. Det är trist med denna tradition i svensk utgivning av facklitteratur!

Merete Mazzarella: I skrivande stund
Avslutar med en sorts dagbok/månatliga essäer för ett år av en pensionerad finländsk professor i litteraturhistoria. Det hon fokuserar kring är hur det är att leva i hennes ålder, snart 80, och vilka tankar som uppkommer därav. Det är underhållande, chosefritt och smått rörande. Så länge hon uppehåller sig vid nära fenomen och lärt relaterar till dem vet hon vad hon pratar om och hennes funderingar skapar nya insikter till hur att förhålla sig när kropp och knopp är äldre, men sinnet ännu ungt och nyfiket?

Ibland påminner hon om Carl-Göran Ekerwald i hans eleganta och bildade motsvarighet: Fördelen med att bli gammal, Karneval förlag. 2023. De var båda belästa författare med espri i pennan. Ekerwald hade dock den goda smaken att inte visa upp sitt dåliga omdöme när det gäller världspolitik, så som jag minns boken av den nu framlidne författaren som gav ut sina reflektioner vid hundra års ålder. Merete Mazzarella, däremot, omnämner upprepande Israel och Palestina och deras agerande på ett sätt så att hon i bästa fall kan kallas för aningslös antisemit. I bästa fall.