Jag sitter i bastun på Täby simhall. Det kommer in två småflickor och jag säger till dem att de inte får vara i bastun med badkläder. De springer ut. In kommer deras mamma. Sen är ingenting sig likt.

Mamman skäller att barnen var kalla och bara ville värma sig. Jag bestämmer inte och nu ska hon anmäla mig. Innan hon lämnar bastun vänder hon ryggen till och låtsas fisa.

Hon kommer tillbaka med en personalkvinna. Den senare säger till mig på skarpen. Jag får inte säga till barn, jag ska gå ut till entrén och hämta personal istället eller vänta tills jag kan prata med vuxna som är i barnens sällskap. Mamman fortsätter skälla och säger att jag gjorde konstiga miner åt henne.

Mamman går, jag säger till personalen att ja, jag pratade med barnen, men jag var vänlig och lugn och det även när jag pratade med mamman. Jag säger att jag visst det kan bli och låta arg, men var inte det nu. Jag sa jag hade försökt förklara för mamman att man inte fick ha badkläder i bastun och varför det. (Det finns en skylt utanför bastun som säger samma sak.)

Jag säger också att jag aldrig sagt till dem som från omklädningsrummet går rakt förbi duschrummet ut till bassängen eller som bara helt kort går inom en dusch med baddräkten på. Sammantaget en allt större skara, tycks det mig. Jag säger att personalen behöver vara här och ”säga till”.

Personalkvinnan säger till mig att nu kan hon inte göra mer för både jag och mamman tar avstånd från konflikten och jag förstår inte vad hon menar, men frågar inte. Hon önskar mig en trevlig helg.

Hemma frågar jag mig hur jag kunde få för mig att säga till två småflickor att de inte fick stå i bastun med badkläder? Är jag inte klok? Men långsamt dag för dag därefter blottläggs för mig strukturer och samband jag inte varit medveten om innan. Som att Täby simhall är ingen kommunal inrättning som tillhör oss alla, platsen är ingen allmän egendom. Det är privat mark och att jag säger till någon där som inte följer bestämmelserna är lika absurt som om jag sagt till en kund på McDonalds att inte ta så mycket ketchup. Bit för bit inser jag vad det handlar om.

Varje enhet i simhallen utgör ett stressmoment som jag aldrig lagt ihop och förstått vad detta sammantaget orsakar inom mig: En frustration över att jag måste relatera till fenomen jag inte tycker om men inte får någon respons till förändring av när jag har försökt påkalla uppmärksamhet. Som klädskåpen. Kanske håller de 30 cm bredd. Men en del smalnar av upptill och då finns det ett spegelvänt skåp bredvid och mellan dessa båda skåp en bit upp ett tredje. Sen finns det skåp som är delade på tvären, i ett undre och ett övre. På det här viset ges plats för fem skåp som på gamla badhus gav två, drygt. På denna yta riskerar man att behöva samsas under av- och påklädningsprocesserna.

Klädkroken hänger ner från insidan av skåptaket. Den kan bara vuxna och viga personer nå som klarar att ta sig upp och ställa sig på den smala stenbänken framför skåpraden och balansera där; krokarna befinner sig typ 220 cm högt upp.

Simhallen har i efterhand skruvat i nya krokar en bit ner på väggarna av skåpen, men ändå högt. Jag kan bara med möda nå dessa lägre krokar när jag står på golvet. Följden blir att jag lägger alla mina klädesplagg så prydligt jag kan i en hög nere på skåpgolvet. En omständlig process eftersom skåpdörren slår igen så fort man släpper den.

Därefter är det dags att låsa skåpet. Då kan det visa sig att det elektroniska skåplåset är sönder. Jag går regelbundet i fällan. Och ser att jag inte är ensam; hörnskåpen erbjuder lite mer revir genom bara ett grannskåp. Och det verkar också mest vara hörnskåpen som har trasiga lås. Jag har felanmält detta dels muntligt några gånger till personal, dels i epost. Jag började påpeka olägenheterna för ett halvår sen. Inget händer. Trasiga skåplås lagas inte och inga skyltar kommer upp på dörrarna att låset inte funkar.

Ute i duschrummet kan jag bara stillatigande titta på alla besökare, vuxna som barn, som inte gör vad man ska vilket det omtalas instruktioner för på stora anslagstavlor. Att tvätta sig noga överallt utan badkläder på. På golvet hår.

Sen simhallen. Och här har man att simma mellan två brölande musikanläggningar. På ena kortsidan håller vattengympan till på förmiddagarna och den har sin mobila högtalare för att ge tempo till övningarna. Jag säger inget om det, musiken tjänar här ett syfte, det gör att den går att acceptera, önskar bara att ledarna hade bättre högtalare till sitt förfogande, det skräller rätt bra.

När man simmat iväg bort en bit från vattengymnasterna börjar man däremot även höra simhallens egen musak som strömmar ut från fasta högtalare på andra långsidan. Det är lågkvalitetsmusik, gärna med tjutande saxofoner, som följer en på färden. Det kvittar förstås om musiken var bättre, den skulle ändå skära sig mot vattengympaskränet och skapa samma kakafoni. Denna simhallens egen musikutsändning förstår jag inte alls. Den stör när man försöker hitta sin egen simrytm och skapar obehag när det redan finns andra tongångar som den krockar med. Vem önskar detta? Vilka klarar inte tystnad eller att man bara hör en sorts musik samtidigt?

När man simmat klart i den annars fina simhallen väntar en bra våtbastu. Hit in söker sig alltså även folk med baddräkterna på, men vi andra brukar då be såna att gå ut. Det kommer jag dock aldrig att göra fler gånger. Jag kommer heller inte att säga till, vilket jag i och för sig aldrig gjort, dem som sitter i bastun utan handduk under, de som trots förbudsskyltar använder mobilen i duschrummet eller de som inte torkar sig förrän ute i omklädningsrummet varvid det bildas vattenpölar på golvet där vi går i strumplästen.

Jag är sen några dagar tillbaka istället medveten om allt som stör mig i simhallen och att det dels handlar om fenomenen i sig, dels att inget görs åt dessa. Jag har till exempel aldrig hört personalen säga till någon som inte håller sig till de regler som finns uppsatta på skyltar. Simhallen verkar tycka att man bara har att gilla läget som det är från skåp till ljudföroreningar. Detta har alltså irriterat mig. Och så tar jag ut det på två småflickor. Projicering tror jag man kan kalla det. En missriktad aktion för att visa att man inte gillar läget, att man vill något bättre, men som gör så det blir ännu sämre. Kanske flickornas mamma var ute i samma ärende?

Det sägs att djur i fångenskap biter/hackar etc ihjäl varandra om de har det för trångt. Jag har åtminstone själv aldrig känt mig störd på nånting innan vid besök på olika simhallar. Jag har tagit allting som det är. Så jag undrar vad som skulle hända om skåpen skrotades och de på det gamla badet hämtades och sattes in. Det kommer förstås aldrig att ske, de är inte tjusiga, bara mänskliga.